:: wikimiki.org ::
| Bonde |
Bonde
de:Bauer
Bonde är
# i nutida ordalag en företagare inom jordbruk.
# förr en man som tillhörde bondeståndet. Se även husbonde.
# en adelsätt känd bl.a. genom Karl Knutsson Bonde. Se Bonde (släkt)
# en spelpjäs i schack. (se schackpjäs.)
schackpjäs]
JordbrukJordbruk handlar om att utnyttja mark för att kunna producera livsmedel, foder samt råvaror för energi- eller industriändamål.
Relaterade ämnen
- Fiske
- Skogsbruk
- Jakt
- Näringsliv
- Glesbygd
- Gödsel
- Bonde
- Jordbrukssamhälle
- Gröda
- Boskap
- Husdjur
- Jordbrukshistoria
Externa länkar
- [http://www.historia.se Sveriges jordbruksproduktion 1800-2000 - Portalen för historisk statistik]
Kategori:Lantbruksvetenskap
ja:農業
ko:농업
simple:Agriculture
Bondeståndet
Bondeståndet, ett av de fyra stånden (bönder, borgare, adel och präster). Nedanstående text är hämtad från Nordisk familjekrönika och visar hur man förr klassificerade bonden.
Bonden
Bonde (isl. buandi, bondi, fsv. boandi, bondi, egentl, partic. presens av bua, boa; boende, bofast), en person, som tillhör den på landet bosatta, med jordbruket eller dess binäringar sysslande, i klädedräkt och skick från stadsborna avvikande stora massan av folket, även kallad allmoge oavsett om han är jordägare, arrendator, tjänare, torpare e.d. Ordet betecknar således en motsats till stadsbo och "herreman".
Men bonde kallades förr och kallas ännu i dag, i synnerhet bland allmogen själv, i trängre mening den, som antingen äger eller med stadgad åborätt innehar och själv jämte sin familj brukar så mycket i mantal satt jord, att han därmed åtminstone kan bereda sig tillräcklig utkomst. I denna mening betecknar ordet således de mindre jordinnehavarna ("hemmansägarna" o.d.) i motsats till såväl innehavare av större egendomar ("godsägare", "possessionater", "patroner") som den stora massan av jordbruksarbetare. Det är i den senare meningen ordet tages i denna artikel.
Böndernas ställning runt om i världen
Böndernas ställning har hos olika folk och på olika tider varit olika. Greker och romare saknade fria jordägare, som själva deltog i jordbruksarbetet, utan hos dem sköttes jorden av slavar. Bland germanerna fanns i äldre tider -- vid sidan av halvfria och trälar -- fria jordägare, vilka jämte sin familj brukade jorden; men efter hand tvingades de flesta bland dessa att ställa sig i ett slags skyddsförhållande till sina mäktigare likar och nedsjönk så småningom, sedan uppkomsten av privilegierade klasser främjat förtrycket, i samma tillstånd som de ofria. Endast på den skandinaviska halvön, i Ditmarschen, i England, vid nedre Rhen samt i Schweiz' och Tyrolens alpdalar kunde små jordbrukare i massa bevara sin frihet.
I Frankrike
I Frankrike föll fjättrarna av dem först genom den stora revolutionen (1789), och till följd av den allmänna rösträttens införande äger bönderna i detta land, vilka förr inte ens ansågs värdiga att representeras i tredje ståndet, numera, såsom utgörande 7/8 av valmännens hela antal, ett alldeles avgörande politiskt inflytande. Någon bonde torde dock aldrig haft plats i en fransk riksförsamling.
I Tyskland
I Tyskland försökte bönderna i början av 1500-talet med vapen i hand slå sig fram till socialt oberoende (se Bondekrig). Deras mål vanns icke, men dock skönjdes efter reformationen tecken till en förbättring i deras ställning. Det var först i senare hälften av 18:e århundradet., och i synnerhet efter franska revolutionen, som emancipationen tog sin början på allvar: livegenskapen upphävdes då i de flesta staterna, och med den blev många reala onera, som förr utgått av jorden till någon "herre", borttagna eller förklarade avlösliga.De flesta nya lagar har tillkänt bonden full äganderätt till jord, och alla tyska länders nya författningar har lämnat honom politisk rösträtt.
Österut
Slaverna hade av gammalt både livegna jordarbetare och fria jordbrukare. Men såväl i Polen och Böhmen som i Ryssland miste de smärre bland de senare sin egendom och sin frihet genom uppkomsten av en krigisk, privilegierad adelsklass. I sistnämnda land fortsatte likväl bönderna, om ock i själva verket mycket undertryckta av furstar och adel, att enligt lag äga personlig frihet, ända tills Boris Godunov (genom sina ukaser 1592--1601) fäste dem vid torvan. Livegenskapen blev under den därpå följande tiden allt hårdare. Efter åtskilliga förberedande steg under 1800-talet fick bönderna slutligen 1861 allmänt, genom Alexander II, personlig frihet, varjämte de mot avlöslig grundränta skulle erhålla jord av adeln.
De svenske böndernas sociala ställning.
Bonde kallades under Sveriges äldsta samhällsskick den frie jordinnehavaren, den bofaste fria mannen, i motsats till den fria man ("lösker man"), som ej ägde eller brukade jord, ej var bofast, och till trälen. Även i Sverige var ända till mitten av 1300-talet den egentliga jordbruksarbetaren träl. Bönderna kallades odalbönder, om de med full äganderätt (odalrätt) innehade sin jord, voro ägare av arvejord, allmänningsbönder (allmänningskarlar), om de upptagit hemman å allmänningarna, och landbönder (landbor), om de innehade andras jord på lega (arrende). Halvbönder, fjärdingsbönder är kamerala benämningar, som härstamma från 1500-talet och beteckna mindre jordägare, innehavare av 1/2 eller 1/4 hemman, vilka skattade till hälften eller fjärdedelen mot innehavare av ett helt hemman, helbönder.)
Självägandet minskade
Med tiden minskades de självägande böndernas antal: dels fick kyrkan mycket jord under sig (vilken den brukade genom arrendatorer, så kallade kyrkobönder), dels blev efter uppkomsten av det adliga frälset de förmögnare bönderna sedan mitten av 1300-talet (Södertälje stadga av 1345) skilda från de övrige ej allenast till sättet för skatternas utgörande (personlig vapentjänst till häst), utan även till namnet ("frälsemän" eller "hovmän").
Skattebönder
De självägande bönder, som inte genom vapentjänst "frälste" sin jord, utan betalade skatt på samma sätt som förr, fick med tiden namnet skattebönder och bildade kärnan i vad man vanligen menar med bondeståndet. Därigenom att skattejord fortfarande drogs under såväl det andliga som det adliga frälset (adelns landbönder kallades frälsebönder) minskades antalet av skattebönder alltmer, och i samma mån försämrades deras ekonomiska ställning, då staten för fyllande av sina behov var hänvisad huvudsakligen till dem. En skenbar likhet mellan avrad (arrende) och skatt gjorde slutligen, att t.o.m. deras äganderätt till jorden sattes i tvivel, och det förbjöds dem (för att ej de skattskyldiges antal skulle minskas) å ena sidan att inneha mera jord, än som var tillräckligt för familjens underhåll, och å den andra sidan att dela sin egendom (hemmansklyvning).
Ännu värre under Gustav Vasa
Kung Gustav Vasa satte skatteböndernas äganderätt till jorden i fara (vilken han påstod tillhöra kronan) genom hotet att de förverkade sin jord, om den ej sköttes honom till lags, och ställde dem således på samma linje som åboarna på kronohemmanen, kronobönderna ("crono landboa"). Det låg dock i detta konung Gustavs höghetsanspråk -- om än exempel ej saknas på att skattebönder vräktes från sina hemman -- mindre fara för bondens ekonomiska självständighet än i länssystemet och i den under 1500- och 1600-talen uppdrivna försäljningen till adeln av kronans jord och dess ränterätt till skattehemman: år 1566 låg omkring 15% av rikets sammanlagda mantal under frälset, men 1652 hade denna siffra stigit till 40%, och läggs därtill den till ungefär samma procentsiffra uppgående mängden av de skatte- och kronohemman, vilka bildade förläningarna och vilkas innehavare, vad deras egendomsrätt vidkommer, befann sig i svårt trångmål samt betraktades nästan som adelns landbönder och trycktes av dagsverken, så visar det sig, att bondeståndets ställning hade blivit mycket försämrad. Härtill kom inskränkningar i böndernas nyttjanderätt till jorden (t. ex. genom förbud mot jakt) samt i deras handelsrätt (förbud mot landsköp) och näringsfrihet (hämmande av deras seglationsrätt och inskränkning i hantverks idkande på landet), varjämte tjänstehjonsstadgarna på ett ofta upprörande sätt ingrep i familjelivet och personernas självbestämningsrätt (förbud för allmogen att ha mera än ett visst antal vuxna barn hemma).
Räddningen kom med Karl XI:s reduktion
Karl XI:s reduktion och envälde räddade detta stånd genom att nedslå adelns makt. Frihetstiden medförde åtskilliga lindringar i dess övriga sociala förhållanden: skatteköp medgavs på billiga villkor och åbon förklarades närmast därtill (1719), rätten till hemmansklyvning utsträcktes (1747), och allmogen fick behålla hemma så många vuxna söner den ville (s. å.), fisket frigavs, seglationsfriheten till alla inrikes orter erkändes, förbuden att föra lantmannaprodukter utom länet eller annorstädes än till vissa orter och personer upphävdes, rätt för allmogen att inom rikets gränser söka sin lovliga näring och utkomst medgavs -- allt 1766, "i flera avseenden ett frigörelsens år för allmogen".
1789 års revolution
1789 års revolution medförde en bekräftelse eller utvidgning av de redan vunna friheterna genom förordningen om skatteköp och försäkran å allmogens rättigheter, genom vilka aktstycken bl.a. skattemännen förklarades ha lika ägande- och dispositionsrätt över sin jord med skog och mark, fiske, jakt, djurfång som frälseman över sin. Samma år fick bönderna i likhet med de övriga ofrälse stånden rätt att besitta frälsegods av lägre natur och 1809 även säterier, och därigenom blev möjligheten allt större till ökande av de självägande böndernas antal. Genom indelningsverkets och grundskatternas upphävande slutligen ha stora ekonomiska lättnader beretts bönderna.
De svenska böndernas politiska ställning.
Den demokratiska förbundsförfattning, som var Sveriges äldsta statsform, lade hela den politiska makten i de självägande böndernas händer. Dessa bönder beslöt, på landskaps- och häradstingen, i frågor, som rörde lagstiftning, beskattning, lagskipning och förvaltning, över sig hade de endast den av dem valde kungen. Vid sin sida hade de ingen tävlande samhällsklass. Men genom de inbördes krig, som tog sin början på 1000-talet och fortgick ända in på 1200-talet, gled maktens tyngdpunkt så småningom över i de store jordagodsinnehavarnas händer, landskapens isolering och politiska självständighet trädde i skuggan för rikets enhet, och den alltmer växande centralmakten stödde sig på magnaterna. Dessa bestämde i rådet, tillsammans med konungen, över de allmänna ärendenas gång och upplyfte till rådet och riksmötena ("herredagarna") mycket av de tingsmyndige böndernas lagstiftnings- och beskattningsrätt.
Bonde eller allmoge?
Bondenamnet, som förr betytt allt, sjönk efter uppkomsten av frälseståndet (omkr. 1280) än mer i anseende och kom att omfatta endast de mindre jordägarna och jordbrukarna, en aristokrati dock bland den övriga lantbefolkningen (husmän, gärningsmän, legodrängar, torpare m. fl.), med vilken de slutligen, under 1500-talet, sammanfattades under namnet allmoge, ett ord, som först betecknats hela folket, sedermera de skattskyldige (lands- och stadsinvånare, bergsmän) i motsats till de skattefria (adeln och prästerskapet).
Bönderna tappar mark
Inom kommunerna hade bondenamnets bärare visserligen största delen av sina gamla rättigheter i behåll, även om de även här måste maka åt sig för frälset; men vid rådplägningarna över statens angelägenheter infordrades ej deras röst. Det heter visserligen, att ombud för bönderna kallats till herredagar 1319 och 1359; men lika apokryfisk som kallelsen till det förra riksmötet är, lika ovisst är det, om det senare någonsin kom till stånd.
Engelbrekt
Först med den av Engelbrekt ledda resningen, vilken var en protest mot såväl magnaternas egenmyndighet som utlänningarnas förvaltningstyranni, blev bönderna åter en makt av politisk betydelse. De ingrep -- om ock vanligen snarare ledda än självständigt verkande -- genom sina på primärförsamlingarna fattade beslut, som ofta med vapen sattes i verkställighet, omedelbart och bestämmande i händelsernas gång, och de började vid denna tid (1435) att få sända representanter till herredagen. Deras deltagande i riksmötena var i förstone dock endast tillfälligt och sparsamt -- det påkallades företrädesvis vid val av statens överhuvud --, men vann i stadga och betydelse under det orofyllda 1500-talet, då det nationella oberoendet och den nyskapade kungamakten vilade på böndernas axlar, samt blev så mycket oavisligare, ju mer riksdagens egen kompetens vidgades på landskapens bekostnad.
Bondekammaren
Det var skatte- och kronobönderna, som representerades vid riksdagarna (deras ombud benämndes ända in på 1700-talet "herredagskarlar" eller "herredagsmän"), där de ägde rätt att inlägga sina besvär, medan frälsebönderna ansågs representerade genom sina adlige husbönder. Enligt en 1617 gillad förordning, den s. k. riksdagsordningen, skulle de överlägga på en kammare för sig själva, men för övrigt lagfästes icke då sättet för utövandet av deras riksdagsrätt. I regeln hade de representerats häradsvis, men ombudens antal och valformen hade växlat. Frågan om antalet avgjordes genom 1634 års "regeringsform", som föreskrev, att ett ombud skulle utses för vart (eller i vissa fall för flera) härad. Angående valsättet må nämnas följande. Under senare delen av 1500-talet utsågos "herredagskarlarna" huvudsakligen av fogdarna, under 1600-talet fick därjämte landshövdingarna Bondeståndets plenisal under sista ståndsriksdagen inflytande på valen, och 1672 bestämdes, att valen skulle göras av häradshövding och nämnd vid ordinarie ting. Men redan 1680 stadgades det ända till 1866 gällande valsättet, som bestod av att representanten, "herredagsmannen", utsågs av bönderna själva; från och med frihetstiden skedde valet inför häradshövdingen genom socknevis efter graderad skala utsedda elektorer. Ombudet underhölls medelst häradets andel av sakören, så långt det räckte, och medelst sammanskott av kommittenterna. Först långt fram på 1600-talet fick bondeståndet en ordinarie talman; denne utsågs under frihetstiden (1719--72) av ståndet självt, men eljest t. o. m. 1865 av konungen. Ett mycket stort inflytande inom detta utövades av den "edsvurne skrivaren" eller, som han sedermera kallades, sekreteraren, vilken tillsattes av konungen (under frihetstiden dock av samtliga fyra ståndens talmän) ända till 1862, då ståndet självt fick rätt att utse sådan.
Ståndets medlemsantal var under 1500-talet mycket stort: 1567 uppgick det till omkr. 600, 1594 översteg det 400, men sedermera torde det ej ha överstigit 200, utan i allmänhet ha hållit sig till omkr. 150. Att bönderna, trots sin riksdagsrätt, icke ansågs så politiskt mogna som de tre "högre" stånden, visade sig dels därav att de ej kallades till de s. k. utskottsriksdagarna, som under 1600-talet förekom vid sidan av de allmänna riksdagarna (vid 1700-talets enda utskottsriksdag, 1710, hade de dock plats), dels därav att bondeståndet ej - med undantag av 1742--43 -- representerades i det sekreta (hemliga) utskott, vilket i synnerhet under frihetstiden var så myndigt, och att det saknade plats i det ständernas utskott, som under nämnda tid ägde att föreslå riksråd, samt i 1778 och 1786 års statsutskott, varjämte det ej fick deltaga i bankens styrelse.
Från och med 1789 hade dock bönderna plats i hemliga utskottet, och sedan 1800 deltog de i valet av bankfullmäktige. -- Bondeståndet vidmakthöll segt sin "renhet". Det var skattehemmansägarnas och kronojordsinnehavarnas stånd, men framför allt de besuttne jordbruksarbetarnas, och det uteslöt från sig icke endast sådana skattehemmansägare och kronojordsinnehavare, som verkligen tillhörde, utan även (ända till 1862) sådana, som hade tillhört något av de andra stånden eller stått i statens tjänst.
Böndernas politiska inflytande ökade
Sedan bönderna fått rätt att besitta frälsejord, gav de (1834) frälsehemmans- och (1844) säteriägare representationsrätt inom sitt stånd, dock med ovannämnda inskränkningar. Genom 1866 års riksdagsordning förlorade bönderna rätten att särskilt representeras vid riksdagen och upphörde därigenom att vara ett riksstånd, men deras politiska inflytande har likväl blivit större än någonsin. Numera utgöra de flertalet av landets valmän och kan sålunda få sina intressen vid riksdagen förfäktade av en majoritet. Även om den politiska rösträtten skulle utsträckas till alla kommunalt röstberättigade män, skulle av valmanskåren på landsbygden jordägarna, som till största delen är bönder, utgöra över hälften. -- Ståndet kallades i officiella handlingar det "hedervärda bondeståndet". Dess arkiv (protokoll för åren 1720, 1723--1866 och handlingar, tillsammans nära 400 vol.) förvaras i riksarkivet. Där finnas ock i original riksdagsmännens fullmakter för tiden 1609--1862 (42 vol.) samt allmogens landskaps-, härads- eller sockenvis ingivna underdåniga besvär från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet (omkr. 90 vol.), en rik källa till bondeståndets historia. Bondeståndets protokoll fr.o.m. 1786 är tryckta.
Ett konservativt leverne
De svenska bönderna ha segt hållit fast vid gamla vanor och föreställningar, inte bara när det gällt hemlivet och därmed sammanhängande seder och bruk, utan även i sådana saker, där ändring skulle kunnat bereda vinst eller trevnad. "Emedan det varit så i fars och farfars tid", har bonden haft svårt att slita sig ifrån t. ex. det gamla sättet för jordens skötande; säkerligen har också bristen på tillräckligt stort rörligt kapital avhållit honom från att experimentera. Den svenske bonden är fyndig och har gott förstånd, men har varit i saknad av den bildning, som kunnat övertyga honom om det nyas fördelar. Men den friska kulturström, som genom ett utvecklat samfärdsväsen och tidens "populariserande" riktning letts och ledes ut över landsbygden, sköljer bort alltmer av det århundraden gamla damm, som legat över bondens liv.
Skolornas betydelse
Bibeln, katekesen, psalmboken och almanackan utgjorde intill senare tider hela hans bibliotek. Skolundervisningen var i hög grad torftig. Nu finnes ingen enda socken, som ej har en eller flera skolor, dit föräldrarna måste skicka sina barn och där undervisning inte bara i innanläsning, kristendom, räkning och skrivning, utan även i historia, geografi, naturlära m. m. På senaste tiden ha även uppstått s. k. folkhögskolor, avsedda för personer, som kommit till mognare ålder, och med syfte att bibringa en allmänt medborgerlig bildning. Tidningar och tidskrifter ha sökt sig väg till bondgårdarna, där till följd därav dagens politiska, sociala, ekonomiska och religiösa frågor väcka större deltagande. Lantbruksskolor bereda väg för ett allt ändamålsenligare jordbruk.
Bönderna samhällets stöttepelare
Flertalet av Sveriges jordägare (297,689 år 1900) utgörs av bönder. Deras jordlotter är i allmänhet små, och deras ekonomiska ställning (oavsett en ganska omfattande hypotisering) kan ej anses vara över måttan god och tyckes genom framtida jorddelningar kan bli bekymmersam. Bönderna låter ej gärna jord gå ur släkten. Finnas flera arvtagare till samma arvslott, brukar son eller annan arvsberättigad "lösa ut" de övriga hellre än att gården skall gå över i främmande händer. Genom denna från led till led orubbade jordbesittning har stadga beretts åt hela samhället, och dessa många små jordägare ha varit ett skydd mot uppkomsten av ett för den allmänna friheten farligt jorddrottvälde, liksom de i framtiden kunna bli ett värn mot omstörtningar.
Om det svenska bondeståndet se E.Hildebrand, "Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar" (1896) och där anförd litteratur.
Kategori:sveriges historia
AdelsättAdelsätt eller riddarsläkt kallas ätt som har ett adelsbrev.
Historia
På Alsnö möte skrevs år 1279 i Alsnö stadga att den tjänstemannaklass som gjorde vapentjänst till häst skulle åtnjuta frälse, d.v.s. skattefrihet. (Dessa var föregångarna till adeln, men hade inte samma privilegier.)
För att en släkt kan räknas som svensk adel måste den ha erhållit svensk adelsvärdighet av den svenske regenten genom ett adelsbrev. Om ätten därefter ville vara representerad vid ståndsriksdagen måste den vara introducerad på Riddarhuset.
När den siste mannen i en adelsätt dött, kallas denutslocknad. "När den sista medlemmen dör stryks ätten i adelskalendern och i förteckningen över samtliga ätter i registret tar man bort markeringen som tyder på att ätten har levande medlemmar och skriver ett kors + samt årtalet när den dog ut på svärdssidan och något mera sker inte." (Riddarhusets komentar)
Sedan riddarhuset under 1600-talet instiftades att organisera och katalogisera Sveriges adel har 2962 ätter introducerats. Omkring 80% av dessa är utslocknade. Några har också strukits fast de fortlever, t.ex. Friherrliga ätter som von Albedyhl, von Segerbaden och Wadenstierna. (Ätten har bott utomlands i över 100 år och har därmed förlorat säte och stämma på riddarhuset. Dock kan den adliga, kommedör eller grevliga ätten vara representerat i riddarhuset)
Observera att alla ätterna först i vår tid har kallats vid "namn". Natt och Dag t.ex. (kanske Sveriges äldsta riddarsläkt) förde redan under tidig medeltid en delad sköld i svart och vitt, men de kallade sig inte natt och dag för det. I själva verket tvingades sentida ättlingar att börja använda detta familjenamn under slutet av 1800-talet. Medeltida ätter kallas därför efter vad skölden liknar, och inom klammer: t.ex. (rosor under stjärna), eller (tillbakaseende ulv). Andra, som ätten Trolle, skrivs Trolle utan klammer, men först när de börjar kalla sig de själva i något brev e.d.
Högsta klassen av adelsmän (förutom kungen) under medeltid i Sverige är jarl, en uppenbarligen ärftlig värdighet. jarlarna kommenderade över riddarna i riksrådet, som stod över de vanliga riddarna. Steget under var sven av vapen, (de förde alltså egen sköld) och sedan svenner, i allmänhet unga adelsmän som ännu inte dubbats till riddare.
Idag finns obetitlad adel och betitlad. De betitlade adelsätterna är grevliga eller friherrliga.
På Sveriges riddarhus har de olika introducerade ätterna ett nummer, där grevar, friherrar och obetitlad adel numreras åtskillt var för sig. Ju lägre, desto tidigare har ätten introducerats i Sverige. Nr 1 bland grevar, Braheätten, är dock utslocknad sedan 1930.
: Obs! Listan nedan är de medeltida namnen, men inte komplett. En del är inte namn utan anger sätesgård eller -by. Senare namnbildningar hade oftare prefix och/eller tvåstaviga kombinationer av typ Silfverhjelm eller Tornerhjelm. Ju enklare namnet låter, i synnerhet om det låter som något man snabbt kan måla på en sköld, desto högre ålder, alltså mellan 1000-tal och 1500-tal.
Medeltidsätter
- Algtsöner
- Ama
- And
- Aspenäsätten
- Bagge av Botorp
- Banér
- Bengt Haridssons ätt
- Bengt Bossons ätt
- Bengt Mårtenssons ätt
- Bese
- Bidz
- Bielke
- Bjälboätten
- Blå
- Boberg
- Bonde
- Nr 1 Braheätten Grevlig, Utslocknad år 1930 med greve Per Magnus Brahe, slottsherre tillRydboholms slott.
- Bröms
- Buth
- Bååt
- Båt
- Eka
- Eketrä
- Erikska ätten Utslocknad år 1250, när Erik den läspe och halte avled.
- Fargalt
- Frille
- Fånöätten
- Get
- Grip
- Gyllenstierna (friherrliga ätten G till Uleåborg utslockande med Erik G. som dödades i slaget vid Poltava år 1709. Han hade två bröder där den ena var dödfödd år 1671, och den andre, fänriken vid livgardet Ludvig G. blev ihjälstucken år 1698 i Stockholm.)
- Gädda
- Hjortätten (samma som Ulfsparre?)
- Hålbonäsätten
- Hästhuvud
- Knoppe
- Krumme
- Kurck
- Kärling
- Lejonansikte
- Lejonbalk
- Leijonhufvud
- Lilliehöök af Gälared & Kolbäck Svensk uradel från Västergötland
- Lilliehöök af Fårdala nr.1 Riksrådsgrenen. Samma ursprung som adliga ätten Lilliehöök af Gälared & Kolbäck. Sedermera utgrenad i den Friherrliga ätten Lilliehöök nr.13
- Marsvin utslocknad Det lite lustiga namnet betyder inte vad man tror, detta var före Columbus...
- Mörner (tysk adel, ej medeltida svensk frälse)
- Natt och Dag (började skriva sig Natt och Dag på 1700-talet)
- Oxhuvud
- Oxpanna
- Porse
- Rålamb
- Sjöblad
- Slatte
- Somme
- Stake Utslocknad med ogifte Harald Gustav Johansson Stake död 1795. (Andra uppgifter menar att ätten Stake utslocknade på svärdssidan den 31 augusti 1763 med majoren och riddaren Karl Magnus Stake)
- Stolpe
- Stång
- Sparre
- Sture Grevlig,Utslocknad. Pga av konflikter med kungafamiljen (Erik XIV) blev ätten så ansatt, att den dog ut.
- Svinhufvud
- Sverkerska ätten Utslocknad år 1222. Siste representant: Johan Sverkersson.
- Tanne
- Tavast
- Tott
- Tre rutor af Slestad
- Tre rosor Grevlig, utslocknad
- Trolle
- Ulvätten
- Vasaätten
- Vinstorpaätten
- Örnfot utslocknad på svärdssidan på 1470-talet, på spinnsidan mellan år 1505 och år 1511
Adlade efter år 1600
- Anckarström. Utslocknad med kungamördaren Johan Jakob Anckarström som dömdes att förlora "liv, ära och adelskap". Släkten fick inte längre heta Anckarström utan bytte namn till Löwenström efter mördarens frus flicknamn Löwen.
- Gyllenpistol Utslocknad - Henrik Gyllenpistol adlades år 1646. Ätten introducerades 1647, som adlig släkt nr 347. Ätten utgången på svärdssidan 1692.
- Stålhammar. Per Jönsson Hammar adlades år 1650. Ätten intrucerades som nummer 476, men detta ändrades sedan till 496.
- Ulf Utslocknad Melcher Axelsson adlades år 1620 men hade en enda son som var sinnessjuk. Ätten utslocknade med sonen.
- von Witten af Stensjö - Casper Witte adlades år 1649.
Adlade efter år 1700
- Adlerberg Utslocknad. Johan Aron A. adlades år 1776 men dog redan år 1785 av att ha ätit gift.
- Montgomery. Urgammal engelsk-skotsk släkt. Ursprungligen från Normandie. Inkom till Sverige kring 1720. Naturaliserad 1736, en ytterligare släkt med samma namn adopterad år 1774 och introducerad med samma nummer. Introducerad på Sveriges Riddarhus år 1776, som adlig släkt nr 196
- Munck af Rosenschöld. Dansk släkt. Hette förut Munck. Adlad 1799. Introducerad på Sveriges Riddarhus år 1799, som adlig släkt nr: 2160.
- von Wachenfelt. Tysk släkt Hannover, Mecklenburg. Hette förut Wachenhausen. Adlad 1688. Introducerad på Sveriges Riddarhus år 1723 som adlig släkt nr: 1743. Medlemmar av släkten skriver sig von Wachenfelt.
- Wadenstierna. Svensk släkt från Uppland. Hette förut Wadensteen. Adlad 1702. Introducerad på Sveriges Riddarhus år 1703. Som adlig släkt nr. 1387. Upphöjdes 1766 i friherrligt stånd, men har inte för denna värdighet tagit introduktion på Sveriges Riddarhus. Är introducerad som adlig släkt nr. 98 på Finlands Riddarhus samt som Baroni i Baltikum.
- af Wetterstedt. Svensk släkt från Västergötland. Hette förut Wetterstedt. Samma släkt som adliga släkten med samma namn. Adlad 1772. Friherrlig 1806. Introducerad på Sveriges Riddarhus år 1776 som friherrlig släkt nr: 327. Endast huvudmannen har friherrlig värdighet.
Adlade efter år 1800
- von Koch, majoren Nils Koch adlades år 1815.
Adlade efter år 1900
- Hedin Upptäcktsresanden Sven Hedin adlades år 1902 av kung Oscar II, och blev den senast adlade i Sverige. Konungen miste rätten att adla år 1974 när den nya regeringsformen trädde i kraft.
Andra utslocknade ätter
- Adelheim Utslocknad. Brukspatronen Carl Fredrik A. avsade sig sitt adelsskap och kom att kalla sig Borgström. Han tog en överdos opium och släckte sin ätt år 1806.
- Bergensköld - Löjtnanten vid Närkes regemente John B. var så depremerad p.g.a dåliga affärer och en alltmer belastad ekonomi att han 1867 tog sitt eget liv och slöt därmed sin adliga ätt.
- Ehrensköld - Carl Gustaf E. var ute och red när hans häst av någon okänd anledning kastade av sin ryttare, som avled och slöt sin ätt.
- Flygarell - Kornetten och vaktmästaren vid livgardet till häst, Carl Fredrik F., avled 1834 i kolera och slöt därmed sin ätt.
- Kanterberg - Johan Fredrik K. var löjtnant vid livdragonerna ute på Drottningholm. Han dog 1787 i en duell och slöt sin ätt.
- Plantenstedt - Hovrättsassessorn Olof P. dog 1721 efter att ha blivit överkörd på gatan och fått båda benen krossade. Med honom dog ätten ut.
- Stegman - Utslockande med översten Jakob S. som drunknade efter det att skeppet Kronan sjönk 1676.
Se även
- Alfabetisk lista över på Riddarhuset introducerade svenska adelsätter
- Kronologisk lista över på Riddarhuset introducerade svenska ätter
Kategori:Genealogi
Karl Knutsson (Bonde)
Karl Knutsson, Karl VIII, född 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), se (Karl Knutsson (Bonde):s antavla).
Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre) och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han tog mera framstående del i det allmänna. I yngre år gjorde Karl Knutsson vidsträckta utrikes resor samt lärde sig därunder krigskonsten och främmande språk.
Rikshövitsman och riksföreståndare
Efter den av Engelbrekt Engelbrektsson ledda folkrörelsens utbrott 1434 tog Karl Knutsson oavbrutet del i det politiska livet. Han slöt sig till Engelbrekt då denne 1434 belägrade Stegeborg, och omnämnes samma år som medlem av rådet. Under de därefter följande striderna och underhandlingarna tillvann han sig sådant anseende att rådet 1435 vid förlikningen med kung Erik av Pommern satte honom främst på förslaget till drots. Kungen ogillade väl detta, men utnämnde honom i stället till marsk. Då resningen till följd av kung Eriks löftesbrott återigen utbröt, valdes Karl Knutsson, med förbigående av Engelbrekt, till rikshövitsman 1436. Visserligen måste han till en början, då allmogen tydligt visade sitt missnöje över valet, dela sin makt med Engelbrekt, men efter mordet på denne den 27 april 1436 blev han ensam härskare. Då den tappre men häftige Erik Puke sökte dra till sig Engelbrekts anhängare och göra Karl Knutsson makten stridig blev han gripen (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis) och av Karl Knutsson sänd till Stockholm, där drotsen lät avrätta honom. I mars 1438, då rådet ansåg sig ha kommit till "en vänlig förening och dagtingan" med kungen, nedlade Karl Knutsson sitt rikshövitsmannaskap; men redan på hösten samma år hyllades han, sedan kung Erik begivit sig till Visby, på ett riksmöte i Stockholm som riksföreståndare.
Drotsen Krister Nilsson (Vasa) arbetade emellertid för unionens upprätthållande och Eriks återinkallande. Karl Knutsson lyckades väl, sedan missnöjet kommit till öppet utbrott, tillfångata och förödmjuka sin medtävlare, men dennes åsikter hyllades fortfarande av flera i rådet. Sedan i Danmark hertig Kristofer av Bayern blivit vald till kung, ansåg sig Karl Knutsson därför inte längre kunna stå emot unionspartiet. Efter att i förläning ha betingat sig hela Finland och Öland, vartill sedermera lades Svartsjö län, medgav han 1440 Kristofers utväljande till kung. Karl Knutsson kom dock aldrig i full besittning av alla dessa stora län. Krister Nilsson gjorde svårigheter att avstå Viborg, och 1441 fråntog kungen honom Åbo slott. Den gunst vari han till en början stått hos kungen, som utnämnt honom till sin drots, hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades han under hela Kristofers regering nästan uteslutande i Finland. Endast en gång var han över till Sverige, nämligen 1446, då han deltog i Gotlandståget och på Svartsjö firade sin dotter Kristinas bröllop med Erik Eriksson (Gyllenstierna).
Kung av Sverige och Norge
Erik Eriksson (Gyllenstierna) i detta fallet Bonde]]
Så fort underrättelsen om Kristofers död (1448) hade framkommit till Finland begav sig Karl Knutsson över till Sverige och erhöll vid det efter hans ankomst anställda kungavalet 20 juni 1448 de flesta rösterna. Vid valet skall visserligen lagens föreskrifter inte blivit fullt iakttagna, men 28 juni hyllades han formellt vid Mora stenar och blev sedan krönt till kung. Hans första regeringsföretag, ett försök att återförvärva Gotland, misslyckades genom Magnus Grens försumlighet och förräderi. Samtidigt sökte han vinna Norges krona samt blef även av det nationella partiet utvald och i Trondheim krönt till kung 20 november 1449, men ett annat parti, som var förhärskande i den södra delen av Norge, hade under tiden hyllat den danske kungen Kristian I. Visserligen sökte Karl Knutsson med härsmakt göra sitt välde gällande även där, men redan efter några veckor avslöts ett stillestånd, vari bestämdes att med tvisten skulle anstå till kongressen i Halmstad, där även frågan om Gotland och övriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige skulle avgöras. Vid detta möte, som hölls i början av maj 1450, förband sig de svenska ombuden, tvärtemot Karl Knutssons föreskrifter, att söka förmå honom avstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om Gotland skulle däremot avgöras på ett följande möte. Dessutom uppgjorde de en ny unionsakt, som vid endera eller båda konungarnas död skulle tillämpas.
Motvilligt måste kungen på riksmötet i Arboga samma år foga sig däruti; men den sammansvärjning, som några av ombuden ingått i syfte att inskränka hans rätt att fritt förfoga över länen, blev av honom upptäckt, innan den kom till utbrott. Sammansvärjningen var en följd av den hätskhet, som hos en del av den högre adeln och prästerskapet härskade emot honom. Några, särskilt drotsen Krister Nilssons ättlingar, hyste gammalt hat till honom. Andra hade han troligen stött genom att lämna flera län endast "på räkenskap". Prästernas ovilja hade han väckt genom att fordra deras deltagande i krigsgärder, och allmogens tillgivenhet började han förlora, emedan han lämnade sina hövitsmän och fogdar alltför fritt spelrum. I spetsen för hans fiender stod den unge ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Det därpå följande unionsmötet vid Avaskär, nära det nuvarande Kristianopel, sommaren 1451 lämnade inget resultat, och i september samma år utbröt öppen strid mellan Karl Knutsson och kung Kristian. Karl Knutssons ställning försvårades genom förrädiska stämplingar av bl.a. ärkebiskopen, med vilken han dock, på flera rådsherrars bemedling, för en tid förliktes.
Avsatt som kung
Under stilleståndet 1453-1455 fick Karl Knutsson tid att mer ägna sig åt landets inre angelägenheter. Han ordnade myntväsendet och skall ha vidtagit åtgärder för jordbrukets främjande. I synnerhet åt lagskipningen ägnade han stor omsorg och satt själv ofta till doms. Han lät sin hovmästare och kansler resa kring landet och hålla räfsteting. Då vid dem gods inte sällan fråndömdes de andliga, föranstaltade ärkebiskopen en storartad demonstration, till följd varav efter en tid biskopen och kapitlet tillkallades, då fråga var om de andligas gods. När kriget 1455 åter utbröt, kunde Karl Knutsson i början framgångsrikt göra danskarna motstånd; men sedan hans marsk Tord Karlsson (Bonde) mördats i maj 1456 började Kristian få överhanden. Samtidigt växte missnöjet inom landet till följd av krigets tunga, och i början av 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade Karl Knutsson från Östergötland norrut, men blev i Strängnäs överrumplad av ärkebiskopen och kunde med möda rädda sig till Stockholm. Då han ansåg sig inte kunna lita på denna stads borgerskap och ingen av hans hövitsmän och fogdar i landsorten rörde sig till hans hjälp, avseglade han till Danzig i februari samma år, där han sedan vistades till 1464. (Under denna tid försträckte han staden 15,000 preussiska mark, för vilka han som pant erhöll staden Putzig m.m., som likväl snart intogs av Tyska orden. Denna summa utkrävdes först 1704, av Karl XII.)
Återinsatt, avsatt och återinsatt igen
Då vid biskop Kettils resning till förmån för ärkebiskopen (1463), som av kung Kristian blivit fängslad, allmogens rop på Karl Knutssons återkallande blev allt häftigare, måste resningens ledare tillmötesgå dess önskan, och kung Karl återkom hösten 1464. Endast få av den högre adeln slöt sig till honom, och ärkebiskopen började, så snart han blivit frigiven, stämpla till förmån för Kristian. Redan samma höst var upproret i full gång, och Karl måste redan 30 januari 1465 avsäga sig kronan. Som ersättning fick han Raseborgs och Korsholms län samt Satakunda. Under den tvedräkt, som efter biskop Kettils kort därefter timade död uppstod mellan ärkebiskopen och en del av högadeln, särskildt de mäktiga Axelssönerna (se Tott), vann Karl Knutssons parti allt större styrka; och sedan slutligen även riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott) fullkomligt brutit med kung Kristian och unionspartiet, återkallades Karl Knutsson i september 1467 och höll den 12 november samma år sitt intåg i Stockholm. Unionspartiet reste emellertid ånyo huvudet; dess anförare var den tappre Erik Karlsson (Vasa), under det att kung Karl Knutssons vapen fördes av Nils och Sten Sture. Mitt under detta stridsbuller avled Karl Knutsson den 15 maj 1470, efter en helt kort sjukdom. Sin grav fick han i den till franciskanklostret i Stockholm hörande kyrkan (nuvarande Riddarholmskyrkan). Den där befintliga gravvården över honom är uppförd av Johan III.
Familj
Gift 1) före 1429 med Birgitta Turesdotter (Bielke) (död 1436), 2) 10 maj 1438 i Stockholm med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) (död 1450), 3) På dödsbädden skall han 1470 ha låtit viga sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter.
Barn med Birgitta Turesdotter (Bielke):
#Ture Bonde (död ung före 23 juni 1447)
#Kristina Karlsdotter (Bonde) (född omkr. 1432, död före 25 januari 1500)
Barn med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud):
#Margareta Karlsdotter (Bonde)
#Magdalena Karlsdotter (Bonde), gift med Ivar Axelsson (Tott)
#Birgitta Karlsdotter (Bonde)
Barn med Kristina Abrahamsdotter:
#Anna Karlsdotter (Bonde)
#Karl Karlsson (Bonde)
Karl Knutssons eftermäle
Karl Knutssons liv sammanföll med den mest turbulenta perioden i Sveriges historia och egentligen är hans livsgärning bara en lång rad uppror och krig. Som kung hade han inte heller någon möjlighet att ägna sig åt mer fredlig verksamhet eftersom han var ansatt av fiender från alla håll. De hänsynslösa metoder som han främst i början av sin karriär använde sig av gör det dessutom svårt att hylla honom som någon nationalhjälte. Men den stora förmildrande omständigheten är att hans fiender var minst lika hänsynslösa som han själv, om inte mer. Under 1460-talet åtnjöt han också en betydande folklig popularitet när alternativen hette Kristian av Oldenburg eller Jöns Bengtsson. Karl Knutssons betydelse för framtiden ligger i att han gav upphov till det släktnätverk som framgångsrikt bekämpade Kalmarunionen och vars medlemmar var riksföreståndarna Sten Sture den äldre, Svante Nilsson, Sten Sture den yngre och Gustav Vasa.
På 1450-talet såg Karl Knutsson till att den rimmade s.k. Karlskrönikan skrevs, denna är en skildring som framställer honom själv i en mycket positiv dager och som länge har haft ett stort inflytande över hans eftermäle.
Se även
- Bonde (släkt)
- Engelbrektsupproret
Karl 1
Karl 08
Kategori:Riksråd
Kategori:Riksföreståndare
Kategori:Svenska riddare
Kategori:Bondeätten
Spelpjäs
En spelpjäs är en liten figur eller ett föremål som används för att spela många olika slags spel, särskilt brädspel och sällskapsspel.
I vissa spel har spelpjäserna särskilda namn:
- I schack finns sex olika typer av spelpjäser: dam, kung, löpare, springare, torn och bönder.
- I Go kallas spelpjäserna för stenar.
Schack
Schack är ett brädspel för två deltagare. Schack hör till gruppen spel med fullständig information vilket innebär
:a) att allt som händer är synligt för båda spelarna,
:b) att schack är ett rent skicklighetsspel utan inslag av tur och
:c) att det finns en optimal strategi för någon av spelarna.
Regler
Schack spelas på ett kvadratiskt bräde med 8x8=64 rutor som är färgade omväxlande vita och svarta. Den ena spelaren kallas vit och startar med en uppsättning vita schackpjäser. Den andre spelaren, svart, startar med motsvarande svarta pjäser. Pjäserna är av sex slag:
- bönder♙
- springare♘
- löpare♗
- torn♖
- damer♕
- kungar♔
Enligt en vanlig terminologi delas pjäserna upp i bönder, lätta pjäser (springare och löpare, ofta kort och gott kallade pjäser), tunga pjäser (torn och dam) samt kung. Alla pjäser har sina egna förflyttningsregler.
Vit gör alltid första draget, sedan sker dragen alltid omväxlande (man får inte stå över sitt drag) ända tills något av följande inträffar:
- En vinstställning uppstår (Schackmatt).
- En remiställning uppstår. Remi betyder oavgjort och kan inträffa på flera sätt.
- En spelare ger upp.
- En spelares tid tar slut. (Om partiet spelas med tidsbegränsning.)
I korthet kan man säga att den vinstställning som båda försöker uppnå kallas schackmatt eller bara matt och innebär att en spelare hotar (attackerar) den andras kung. Då måste den schackade spelaren undkomma hotet i sitt nästa drag, annars är partiet förlorat.
kung
Specialregler
Det finns speciella regler (som åtminstone i tävlingar och andra mer seriösa sammanhang används) som garanterar att någon av ovanstående händelser måste inträffa efter ett ändligt antal drag. Reglerna förhindrar att partiet fastnar i en "oändlig loop" där samma drag upprepas om och om igen.
Till reglerna för schack hör också två specialdrag, en passant och rockad.
En situation där spelaren vid draget inte kan göra något giltigt drag, samtidigt som denne inte står i schack, kallas patt och innebär remi.
Det finns mängder av schackböcker för nybörjare att läsa för den som vill lära sig reglerna i detalj.
Berömda schackspelare internationellt
- Garri Kasparov (nuvarande världsmästare), Vishy Anand, Vladimir Kramnik (inofficiell världsmästare), Bobby Fischer, Judit Polgar, Ruy Lopez, Paul Morphy, Emanuel Lasker, José Capablanca, Alexander Aljechin, Anatolij Karpov, Aaron Nimzowitsch.
Se även Lista på kända schackspelare
Berömda schackspelare nationellt
- Ulf Andersson
- Pia Cramling
- Evgenij Agrest
- Gideon Ståhlberg
- Johan Hellsten
- Stellan Brynell
- Lars-Åke Schneider
Historia
Många länder hävdas ha uppfunnit schack i någon form. Det ursprung som har störst stöd är att schackspelet uppstod i Indien under namnet Chaturanga. Chaturanga verkar ha uppfunnits på 500-talet. Perserna har också erkänts som uppfinnare av schack, och de äldsta schackpjäserna har hittats i utgrävningar på persiskt territorium. I Iran kallas schack chatrang.
Man säger därför att schack ursprungligen är ett indo-iranskt spel som spreds via Ryssland till Europa och vidare ut i världen. Spelreglerna har också utvecklats; när schack kom till Europa blev till exempel damen en mycket kraftigare pjäs.
Det existerar också en annan teori om att schack utvecklades från det liknande kinesiska schacket som har funnits i Kina sedan 100-talet.
Själva namnet Schack är en gammal benämning på kung, Shah, som länge användes som titel på monarker i Iran. Uttrycket Schack-matt härstammar från Shah-Mat vilket ordagrant betyder Död Kung på persiska.
De äldsta kända referenserna till schack var en mästare som regerade mellan år 224-241, vilket indikerar att schack måste vara äldre än så.
Världsschackförbundet "Fédération Internationale des Échecs", FIDE, grundades i Paris 20 juli 1924.
Externa länkar
- [http://www.schack.se/ Sveriges Schackförbund]
- [http://www.schackforum.se/ Schackforum - svensk nyhetsportal]
- [http://www.schackcentralen.com/ Schackcentralen - svensk nyhetsportal]
- [http://schackonline.com schackOnline - Lär dig och spela schack på Internet]
- [http://www.chessbase.com/ Chessbase - internationell nyhetsportal]
- [http://www.playray.se/play/schack/ Online schack på Playray]
Se även
- Elitserien i schack
- Blindschack
- Schacknotation
Kategori:Brädspel
Kategori:Schack
ja:チェス
simple:Chess
Aminocaproic acidAminocaproic acid (marketed as Amicar) is a drug used to treat bleeding disorders.
Mechanism of action
Aminocaproic acid works as an antifibrinolytic. It is a derivative of the amino acid lysine. It binds reversibly to the kringle domain of plasminogen and blocks the binding of plasminogen to fibrin and its activation to plasmin.
Clinical use
Aminocaproic acid is used to treat excessive postoperative bleeding. It can be given orally or intravenously. One scenario where it may be useful is to treat bleeding after after dental extractions in patients with hemophilia, because the oral mucosa is rich in plasminogen activators. A meta-analysis found that lysine analogs like aminocaproic acid significantly reduced blood loss in patients undergoing coronary artery bypass grafting.
Side effects
Its side effects are mainly related to the gastrointestinal tract and include nausea, vomiting, abdominal pain, and diarrhea. The main risk associated with aminocaproic acid is the increased risk for thrombosis because of the inhibition of fibrinolysis.
Category:hematology
online casinos warsaw bars and cafes cukrzyca miadyca odywki
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
Banzhafsche Machtindex
Der Machtindex beschreibt das Entscheidungsgewicht einzelner Partner bei
Mehrheitsentscheidungen.
Die Partner treffen eine Entscheidung, wenn die Befürworter ein Quorum erreichen.
Beispiele für ein Quorum sind eine absolute Mehrheit von mehr als 50%, oder die
qualifizierte Mehrheit von zwei Dritteln z.B. bei
Verfassungsänderungen, oder 10% für die Durchführung von
Nadeschda (Nadja) Wiktorowna Petrowa (russisch Надежда Викторовна Петрова;
- 8. Juni 1982 in Moskau, Russland) ist eine russische Profi-Tennisspielerin.
Petrowa stammt aus einer Sportlerfamilie, ihr Vater
|
Bergmannsprache
Die Bergmannssprache ist eine berufsgruppenspezifische Fachsprache (Soziolekt) im Bergbau. Sie zeichnet sich durch Schaffung und Entwicklung eigenständiger oder abgewandelter Termini aus.
Beispiele der Bergmannssprache:
A
- Aak, Aake - Ruhrkahn mit Segel zum Kohlentransport. Länge ca. 30 m, Breite: ca. 5 m, Ladefähigkeit bis 175 t.
- Abbau
|
Nadja Petrowa
Nadeschda (Nadja) Wiktorowna Petrowa (russisch Надежда Викторовна Петрова;
- 8. Juni 1982 in Moskau, Russland) ist eine russische Profi-Tennisspielerin.
Petrowa stammt aus einer Sportlerfamilie, ihr Vater
|
Weckherlin
Georg Rodolf Weckherlin (
- 15. September 1584 in Stuttgart, † 13. Februar 1653 in London) war ein bedeutender deutscher Lyriker und Nachdichter.
Weckherlin studierte 1601 bis
|
Unterfahlheim
Nersingen ist eine Einheitsgemeinde im Landkreis Neu-Ulm in Bayern, Deutschland.
Geografie
Geografische Lage
Durch das Nersinger Gemeindegebiet fließen drei Flüsse: Die Donau im nördlichen Teil der Gemeinde und deren beiden Zuflüsse Roth und
|
Vorsfelde
Wolfsburg-Vorsfelde
; Wappen & Lage in Wolfsburg
: 180px
;Einwohner
:11.933 (1.November 2005)
;Gliederung
:Stadtteil ohne Untergliederung
;Zugehörigkeit (Ortsrat)
:Vorsfelde
;Ortsbürgermeister:
: Günter Lach ( CDU)
;Postleitzahl
:38448
;Telefonvorwahl
: 05363
|
Elizabeth von Arnim
Elizabeth von Arnim, eigentl. Mary Annette Beauchamps, (
- 31. August 1866 in Kirribilli Point bei Sydney, New South Wales, Australien; † 9. Februar 1941 in Charleston
|
Nürnberger Philharmoniker
Die Nürnberger Philharmoniker sind das 1965 gegründete Orchester des Staatstheaters Nürnberg. Neben musikalischen Darbietungen im Rahmen des regulären Spielplanes im Opernhaus Nürnberg veranstaltet das Orchester regelmäßig Philharmonische Konzerte in der Meistersingerhalle Nürnberg (Konzerthaus) sowie eine Konzertreihe in der Oper. Mitglieder des kammermusikalischen Ensembles der Nürnberger Philharmoniker veranstalten r
|
Pereira (Kolumbien)
Die kolumbianische Stadt Pereira liegt geografisch am westlichen Fuß der Zentralkordilleren, etwa in der Mitte des "Goldenen Dreiecks" zwischen den großen Städten Bogotá, Cali und Medellín. Sie ist seit 1967 die Hauptstadt des Departements Risaralda.
Pereira wurde 1540 zwischen den Flüssen
|
|
