:: wikimiki.org ::

Burgunder

Burgunder

Burgunderna var en germansk folkstam. Den är tidigast känd från områden öster om Oder. Burgunderna hade en tradition om ett skandinaviskt ursprung. Det fornnordiska namnet på Bornholm var Burgundarholmr. Det finns också skäl att tro att de bosatt sig på Österlen i sydöstra Skåne. Det finns likheter i ortnamn mellan Österlen och Frankrike, som kan tolkas som vittnesbörd om att burgundernas rike före det stora uppbrottet sträckt sig såväl norr som söder om Östersjön med Bornholm som centralpunkt. När det i sydöstra Frankrike på 600-talet e Kr noteras ett Brandawigs är det omöjligt att inte tänka på Brantevik. Gladsax "den ljusa klippan" finns också på 400-talet e Kr i Gladawalds, "den ljusa skogen". Gislaharjis i Niebelungedsången erinrar om Gislöv, Gislaharjis arvegods. De ortnamnsbildande elementen i Ingelstad, Herrestad och Kvärrestad finns också i burgundiskt Ingiiskalks, Harja och Queernjo, det senare med betydelse Kvarnberga som förekommer i ortnamn som Kåseberga, vilket också i burgundiska särskilt kvinnonamn som Rikoberga (belagt år 739 e Kr) och Gidilberga. Andra namn som Haimigilda kan innehålla samma namn som Hammenhög, även om också andra tolkningar av detta namn getts. Ett från 903 e Kr belagt ortnamn Leudibraidi rymmer samma förstavelse som Löderup. Åtskilligt i ortnamnsmaterialet, där överensstämmelser förefaller att föreligga, kan givetvis innehålla gemensamt germanskt material. Borrby kan rymma borg och det ordet förkommer också i Burgundaholmr, men även det är allmänt germanskt. Men man kan inte vara helt säker på att det har funnit Burgunder på Österlen, men nog finns det många indicier som tyder på att Burgunder har bott på Österlen och som ingått i ett större sammanhang som sträckt sig på båda sidorna av Östersjön med Burgundaholmr (Bornholm) som centrum. På 200-talet e.Kr. befann sig burgunderna vid övre och mellersta Main, varefter de 406 överskred Rhen i samband med de stora germaninvasionerna av vandaler, alaner och sveber. År 436 krossades deras växande välde av romare (under Aëtius) och hunner, en händelse som avspeglas i Nibelungenlied. Aëtius lät burgunderna slå sig ned vid Genèvesjön, där de från ca 450 byggde upp ett nytt rike, vilket utmärktes av ett relativt gott förhållande mellan de arianska burgunderna och de katolska romarna. Sin storhetstid hade de under Gundobads regering (474-516). År 534 krossades deras rike av frankerna. Ön Bornholm hette tidigare Burgundaholmr. Kategori:Germanska stammar

German

Germaner, en term med olika innebörd under olika epoker och i olika kontext som kan avse bl.a. språk, kultur, geografisk läge. # Under antiken och i synnerhet i samband med romerska riket avses de germanstammar som bebodde centrala och norra Europa och som hotade och till slut bröt ned det romerska riket. # Från medeltiden och framåt de kristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien. # Under modern tid kan germaner avse de människor som talar germanska språk (vilket bland annat inkluderar svenskar). Arkeologisk och lingvistisk forskning tyder på att ett folk eller ett antal stammar med en gemensam kultur under bronsåldern (1000-500 f.Kr.) bebodde nordvästra Tyskland och södra Skandinavien. Den långa närvaron av germanska stammar i södra Skandinavien bekräftas av bristen på ortsnamn som kan associeras med något förindoeuropeiskt språk. Denna kulturella grupp som uppstod och började sprida sig utan några plötsliga avbrott kan åtskiljas från kelterna som vid denna tid levde kring Donau och Alperna. Typiska germanska särdrag från denna tid utgör små, självförsörjande bosättningar och en ekonomi som nästan uteslutande baserade sig på boskapsskötsel. Lingvister som utgått från historiskt kända germanska språk har föreslagit att denna grupp talade forngermanska, en tidig gren på det indoeuropeiska språkträdet. Germanstammarna i Europa talade olika dialekter av samma språk och hade en gemensam mytologi (se nordisk mytologi) vilket framgår av till exempel Beowulf och Völsungasagan. Att en gemensam identitet existerade bekräftas också av att de hade ett gemensamt ord för icke-germaner, "Walha", från vilket många lokala namn härstammar: Wales, Valais, valloner och Valakiet. De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur och varje stam styrdes av en ledare som antingen ärvde sin position eller valdes till den.

Germaner och romerska riket

I slutet av 100-talet f.Kr. beskriver romerska källor hur Gallien, Italien och Spanien invaderades av germanska stammar vilket kuliminierade i strider med det då ännu republikanska Rom. Sex decennier senare utnyttjade Julius Caesar det germanska hotet som en förevändning att annektera Gallien. Under det första århundradet e.Kr. ger skrifter av Caesar, Tacitus och andra romerska författare en bild av hur germanerna delat upp sig i olika stamgrupper:
- Östgermanska stammar mellan floderna Oder och Wisla
- Istvaeoner kring floden Rhen
- Ingvaeoner i norra Tyskland och Danmark
- Erminoner kring floden Elbe Istvaeonerna, erminonerna och ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas västgermaner och germanerna i Skandinavien kallas nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika germanska dialekter som utgör grunden för de olika germanska språken än idag. När Rom expanderade fram till Rhen och Donau och inkorporerade flera keltiska områden i imperiet stötte de på dessa olika germanska stammar och klumpade ihop hela under benämningen Germania. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också. Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och drevs till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med i Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de obebodda områdena blev allt färre och att de olika stammarna började inkräkta allt mer att på varandras landområden. Nomadisernade folk tvingades bli bofasta och med de fasta bosättningarna kom vandrandet att ersättas av expansion. Att förlora i strid mot sin granne innebar att man antingen blev tvungen att sprida sig bort från honom eller låta sig assimileras med honom och på så vis började nationer att uppstå. I Danmark sammansmälte danerna med jutarna, i Sverige götarna med svearna i England anglerna med saxerna. Några av de germanska stammarna brukar få skulden för det romerska imperiets fall i slutet av 400-talet. Sedan 1950-talet har dock historiker och arkeologer slutat se folkvandringen som en invasion av ett Rom i förfall utan istället som ett samarbete där germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att administrera. Rom hade i själva verket rekryterat germaner från sina limes, dvs romerska rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade redan klättrat högt upp i den romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det romerska administrationsväsendet etablerats bland germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i imperiet. Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en romersk kung och en adel från någon av de germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den store accepterade som legitima arvtagare till Rom av såväl romerska medborgare som goter.

Kristnandet

Ostrogoterna, visigoterna och vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det romerska rikets gränser men antog arianismen snarare än den katolska läran. Den främsta skriva dokumentet som återstår på det gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände goterna. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom romerska riket men tog till sig den kristna läran från arianska germaner. Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan en mellanperiod som arianer. Senare skulle frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga på sina saxiska grannar in norr omvändelsen

Se även

- germanska språk
- folkvandringstiden Kategori:Folkslag

Bornholm

Bornholm är en dansk ö i södra Östersjön, belägen 40 km sydost om Skåne och cirka 170 km från Köpenhamn. Den har en area på 588 km², och omkring 45 000 invånare (1998). Av invånarna bor drygt 70 % i tätorter, av vilka de största är Rönne, Nexø, Aakirkeby, Allinge-Sandvig och Hasle. Bornholm har färjeförbindelse med Sverige, Køge i Danmark, och Polen. Bornholm hette tidigare Burgundaholm.

Geografi

Polen Den högsta toppen på Bornholm är Rytterkregten som reser sig 162 meter över havet.

Sevärdheter

På Bornholm finns fyra rundkyrkor: Østerlars, Olsker, Nylars och Nyker.

Historia

Ön tillhörde Danmark sedan länge, men övergick till Sverige 1658 genom freden i Roskilde. Svenska styrkor ockuperade ön, men mötte hårt motstånd av danska nationalister och efter misslyckandet att erövra Köpenhamn återgick Bornholm till Danmark via freden i Köpenhamn 1660, tillsammans med Trondheim. Under andra världskriget var Bornholm ockuperat av Nazityskland. Tyskarna planerade att bygga två landfasta kanoner på ön av samma typ som används på större pansarkryssare. Dessa kanoner skulle helt blockera farvattnen både söder och norr om ön. Kanonerna blev aldrig färdiga men de enorma betongfundamenten finns kvar i skogen utanför Dueodde. I slutskedet av kriget var Bornholm fortfarande ockuperat efter att Danmark befriats av allierade trupper. Nazityskland bet sig fast på ön in i det sista för att säkra en flyktväg för civila från krigsfronten. Denna väg kom bland annat en stor del av de militärer till Sverige, som senare kom att utlämnas till Sovjetunionen under den så kallade baltutlämningen. Ockupationen upphörde inte förrän Sovjet bombade städerna Rønne och Nexø och sovjetiska trupper intog ön. Bornholm stod sedan under sovjetiskt kontroll i över ett år innan Sovjet lämnade ön.

Se även

- Skåneland
- Burgunder
- Yngste sons rätt

Extern länk

- [http://www.bornholminfo.dk/ Upplev Bornholm!]
- [http://www.bornholm-hotell.se/ Hotell på Bornholm!] Kategori:Öar i Östersjön Kategori:Bornholm ja:ボーンホルム島 simple:Bornholm

Skåne

Skåne är Sveriges sydligaste landskap. Det ligger i det som historiskt sett kallas Skåneland. Landskapet sammanfaller i stort sett med Skåne län, tidigare delat i Malmöhus och Kristianstads län. I väster skiljer Öresund Skåne från Danmark. Skåne har landgräns till Halland i nordväst, Småland i norr samt Blekinge i nordöst. Skåne omges av Nordsjön i väster (här kallat för Kattegatt och Öresund) och Östersjön i söder och öster. Skåne utgör tillsammans med östra Själland den s.k. Öresundsregionen.

Historia

Huvudartikel: Skånes historia Efter att sedan vikingatiden varit danskt blev Skåne svenskt vid freden i Roskilde 1658. 1675 bedrev Sverige krig med kurfurstendömet Brandenburg, Danmark och Nederländerna. Från 1676 fördes kriget mellan Damnark och Sverige i Skåne också känt som "det skånska kriget" eller Snapphanekriget. Gerillasoldater, så kallade snapphanar opererade i hela Skåne. Under våren 1677 reste Johan Gyllenstierna och en stor trupp svenska soldater, runt i socknarna för att få den manliga befolkningen att skriva på en trohetsförsäkring till den svenske kungen. Man lovade amnesti och hotade med svåra repressalier om man samarbetade med snapphanarna. För att statuera exempel gav Karl XI, i april 1678, order om att Örkened socken, som ansågs som ett av de värsta tillhållen för snapphanar, skulle brännas och alla vapenföra män skulle avrättas. Befolkningen hann till största del sätta sig i säkerhet, men några slogs ihjäl, gårdarna brändes och åkrarna skövlades.

Kuriosa

Det latinska (och även det engelska) ordet för Skåne är Scania och företaget Scania, ursprungligen Maskinfabriks Aktiebolaget Scania grundades i Malmö år 1900 och hade sitt huvudsäte där innan det slogs ihop med Vabis i Södertälje år 1911.

Orter i Skåne

Skånska städer i storleksordning

- Malmö
- Helsingborg
- Lund
- Kristianstad
- Landskrona
- Trelleborg
- Ängelholm
- Hässleholm
- Ystad
- Eslöv
- Höganäs
- Simrishamn
- Skanör med Falsterbo

Övriga orter

- Abbekås
- Bjuv
- Bjärred
- Båstad
- Hammenhög
- Hörby
- Höör
- Klippan
- Kåseberga
- Ljungbyhed
- Perstorp
- Röstånga
- Skivarp
- Skurup
- Smygehamn
- Staffanstorp
- Svedala
- Tomelilla
- Åstorp

Kommunikation

Vägnätet är mycket väl utbyggt i Skåne. Sveriges första motorväg går mellan Malmö och Lund. I Skåne byggdes redan tidigt upp ett antal sammanhängande motorvägar som skulle binda ihop ett antal viktigare orter. Redan under 1950- och 1960-talen byggdes därför längre motorvägar som hängde samman enligt ett mönster som liknade t ex Tyskland. Detta skedde samtidigt som det i övriga Sverige mest byggdes små osammanhängande motorvägssnuttar. De skånska motorvägarna hade internationell anslutning med färjorna från början. Sedan Öresundsbron blev färdig blev denna sammankopplad med de övriga skånska motorvägarna och ersatte färjorna. Det skånska motorvägsnätet är idag integrerat med motorvägarna runt Köpenhamn. Även övriga vägar i Skåne håller hög standard. Järnvägarna i Skåne är även dessa är väl utbyggda idag. Huvudlinjerna är utbyggda för snabbtåg. Det lokala järnvägsnätet har tät trafik med Pågatåg och Öresundståg som dominerar de skånska järnvägarna. Öresundstågen går över Öresundsbron till Köpenhamn och Helsingör. Det skånska järnvägsnätet är idag helt integrerat med järnvägsnätet på Själland tack vare Öresundsbron. Detta innebär idag att de skånska järnvägarna är mer sammanlänkade med Köpenhamnsområdet än med övriga Sverige.

Några kända skåningar

- Hans Alfredson, komiker, manusförfattare, regissör
- Berndt David Assarsson Präst och skånsk historiker
- Sten Broman, musikkritiker, programledare
- Kal P. Dal, musiker, sångare, låtskrivare
- Anita Ekberg, skådespelerska, sexsymbol
- Ann-Louise Hanson, sångerska
- Per-Albin Hansson, statsminister 1934–46.
- Nisse Hellberg, musiker, sångare, låtskrivare
- Lasse Holmqvist, programledare, journalist
- Zlatan Ibrahimovic, fotbollsspelare
- Ernst-Hugo Järegård, skådespelare
- Jarl Kulle, skådespelare
- Henrik Larsson, fotbollsspelare
- Jalle Lorensson, musiker
- Siw Malmkvist, sångerska
- Jan Malmsjö, skådespelare
- Sven Melander, journalist, programledare, skådespelare
- Birgit Nilsson, operasångerska
- Fritiof Nilsson Piraten, författare, överliggare
- Percy Nilsson, affärsman, ishockeylagsägare
- August Palm, pionjär inom arbetarrörelsen
- Erik Penser, finansman
- Edvard Persson, skådespelare
- Peps Persson, sångare, musiker
- Nils Poppe, skådespelare
- Eva Rydberg, skådespelerska
- Pierre Schori, politiker, diplomat
- Leif Silbersky, advokat
- Stellan Sundahl, komiker, programledare, skådespelare
- Max von Sydow, skådespelare
- Timbuktu, musikartist
- Bo Widerberg, regissör
- Mikael Wiehe, sångare, låtskrivare
- David Batra, komiker
- Johan Glans, komiker
- Marie Fredriksson, sångerska, låtskrivare, artist

Se även

- Skånska sevärdheter
- Skånska fornlämningar
- Skånska slott och borgar

Fotnot

Externa länkar

- [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Skane/index.html Lyssna till några av Skånes dialekter] Kategori:Skåne Kategori:Sveriges landskap Kategori:Öresundsregionen

Frankrike

Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike är en av de stater som grundade EU.

Historia

:Huvudartikel: Frankrikes historia Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France). Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike. Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789. Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken. Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati. Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen. Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen. :Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden

Politik

: Huvudartiklar: Frankrikes politik Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning. Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen. De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.

Administrativ uppdelning

Front National : Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar. De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna. Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser. I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.

Geografi

Président du conseil général : Huvudartikel: Frankrikes geografi Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen). Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum. : De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden. : Större eller kulturellt betydande franska städer: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy : Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker

Ekonomi

: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien. Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina. Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög. Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter. Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag. Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU. Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation). Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris. : Se även: Lista över franska företag
Demografi

Religion
Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl
Kultur

- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster
Sport

- Frankrikes fotbollslandslag
Externa länkar

- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France] Kategori:Europas länder kategori:Frankrike als:Frankreich fiu-vro:Prantsusmaa ja:フランス ko:프랑스 ms:Perancis simple:France th:ประเทศฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-kok

Östersjön

Östersjön är ett ca 413 000 kvadratkilometer stort och upp till 459 meter djupt innanhav med bräckt vatten i norra Europa. Det gränsar i väster till Danmark och Sverige, i öster till Finland, Ryssland, Estland, Lettland och Litauen, i söder till Polen och Tyskland. Utfartsleder är genom Öresund och Stora Bält. Vid Åland avgränsas ett särskild bäcken som kallas Bottenhavet. Vid Umeå finns ännu ett smalt ställe, Norra kvarken, som skiljer Bottenhavet från Bottenviken. Från den egentliga Östersjöns norra del sträcker sig åt öster Finska viken (finska: Suomen lahti) mellan Finland och Estland. Vid stränderna och i skärgårdarna är Östersjön på vintern täckt med is. Bottenviken är ofta helt isbelagd, likaså de inre delarna av Finska viken. Stora Bälten och Öresund var tidigare ofta sammanfrusen med driftis och packis. 1658 tågade Karl X Gustav med en svensk armé över Bälten. Stora öar: Gotland, Öland, Bornholm, Dagö, Ösel, Åland, Rügen

Geologisk utvecklingshistoria

När inlandsisen drog sig tillbaka, för ungefär 12 000 år sen, var Östersjön ett hav med delvis helt andra konturer än idag. Genom landets höjning avspärrades småningom dess portar, och Östersjön blev en sötvattensjö. Först därefter öppnades genom landsänkning i sydväst de nuvarande avloppen som blev i början både bredare och djupare än idag, varigenom Atlantens saltvatten fick bättre tillträde. Genom ny landhöjning blev avloppen åter förträngt, vilket medför vattnets alltjämt pågående sakta utsötning. Kringliggande länders nivåförändringar pågå fortfarande med ett höjningsmaximum vid ångermanländska kusten.

Övergödning

Östersjön har under senare delen av 1900-talet drabbats av en kraftig övergödning genom tillförsel av fosfor och kväveföreningar. När närningsämnen tillförs ökar tillväxten, vid vissa förhållanden som algblommning, varefter dött organiskt material faller till botten. Där förbrukas syret av nedbrytare, och syrebrist uppstår. I den anaeroba miljön bildas svavelväte vilket leder till döda bottnar och att tidigare bundet fosfor frisläpps som förvärrar situationen. Dessutom ligger vattnet i Östersjön i två skikt med lite blandning. Överst ligger ca: 5 m bräckt vatten och under detta ligger det undre lagret med saltare vatten. Då östersjöns utlopp genom Öresund inte är så djupt är utbytet av vattnet i det undre lagret bristfällig med låg syresättning som följd. Östersjön är således ännu värre drabbat av syrebrist till följd av övergödning. Miljöproblemen i Östersjön är allvarliga. bild:Algblommning_1.JPG|Ölands ostkust, sommaren 2005 Bild:Algblommning_2.JPG|Dito

Se även

- Östersjöprovinserna
- medelhav

Externa länkar

- [http://maps.grida.no/baltic Baltic Environmental Atlas: interaktiv karta över hela regionen] Kategori:Europas innanhav Kategori:Östersjön ja:バルト海 ko:발트 해 simple:Baltic Sea th:ทะเลบอลติก

Gladsax

Gladsax är en by i Simrishamns kommun på Österlen belägen ungefär fyra kilometer från Simrishamn. Mellan Simrishamn och Gladsax ligger Gröstorp. Byn är kulturminnesskyddad. I Gladsax finns Gladsax kyrka, Gladsax skola, ett medborgarhus, en antikvitetshandel och en fotbollsplan samt ruinen av Gladsax hus. Gatorna i Gladsax saknade namn fram till 2002 då de döptes till Axel Anders väg, Juliebergsvägen och Gladsax bygata. Under förra hälften av 1600-talet levde i Gladsax en präst vid namn Niels Madtzön. Han var född i Löderup år 1584 och kallades ibland med hembyns namn. När han 1614 utnämndes till kyrkoherde i Gladsax och Ö Tommarp, var han informator hos länsherren på Gladsax slott, Andreas Sinclair. Cavallin omtalar, att Niels Madtzön var en nitisk herde, med vilken biskopen synnerligen var belåten. Han berömdes vid en visitation av denne såsom from, anspråkslös och gästvänlig man. Hans hustru, Mette Larsdotter prisas som förståndig och officiösa, dvs tjänsteaktig. Biskopen stannade vid ett tillfälle två dagar i deras hem, varvid han blev både "gladeligen och rikligen undfägnad". Vidare omtalar Cavallin att det efter Niels Madtzön fanns olika anteckningar, "vittnande om ordningssinne..." Niles Madtzön dog 77 år gammal år 1655 och begravdes i Gladsax kyrka.

Extern länk

- [http://www.osterlen.com/samhallen/gladsax.html - Prästen Niels Madsön]
- [http://www.gladsax.nu - Gladsax by] Kategori:Simrishamns kommun Kategori:Österlen

Herrestad

Herrestad är en tätort vid E6:an, ca 4 km väster om centrala Uddevalla. Orten har en idrottsförening, Herrestads Allmänna Idrottsförening (HAIF) som mestadels ägnar sig åt fotboll och orientering. Herrestad har två skolor, Herrestadsskolan (låg-mellan) och Norgårdenskolan (låg-hög) Strax utanför orten ligger Torp Köpcentrum, även kallat Torp City. Herrestad brukar i trakterna av Uddevalla uttalas "Häschta", "Herrestad" är en av kartritare senare konstruerad namnform. Norr om Herrestad hittar man även friluftsområdet/naturreservatet Herrestadsfjället. På fjället finns en stor mast som med sina 335 m är en av Sveriges högsta byggnadskonstruktioner.

Externa Länkar

- [http://www.torp.nu Torp Köpcentrum]
- [http://www.herrsta.com Herrestads Fritidsgård]
- [http://www.haif.o.se Herrestads AIF] Kategori:Bohuslän Kategori:Uddevalla Stad

Kåseberga

Kåseberga, småort i Ystads kommun i Skåne län. I litteraturen finns Kåseberga omnämnt oftast som en lägesbestämning för den mer omskrivna och utforskade skeppssättningen, känd som Ales stenar, uppe på Kåsehuvud. Enligt Rune Buntes artikel "Fiske och fiskelägen i Skåne" har emellertid Kåseberga omnämnts i litteraturen redan under medeltiden tillsammans med bl a Skanör, Falsterbo, Malmö, Skåre, Ystad och Simrishamn såsom reglerade fiskelägen för fiske och fiskhandel. Enligt samma artikel hade Kåseberga år 1684 nio roddbåtar och 18 besättningsmän. År 1858 fanns det 24 egentliga fiskare i Kåseberga och dessa hushåll hade en sammanlagd inkomst av 12.600 kronor. Utöver dessa yrkesfiskare fanns ett stort antal binäringsfiskare t ex fiskebönder, som snabbt kunde anpassa sig till olika arbetssituationer beroende på konjunkturerna. Att Kåseberga haft ganska stor betydelse som fiskeläge framgår bl a av en sammanslagen rangordning beträffande antalet yrkesfiskare, kostnader för fisket samt lönsamheten under åren 1876 - 1960. Av denna kan man utläsa att Kåseberga bland Skånes ca 50 städer och fiskelägen legat som nr 17 och 18 under åren 1881 - 1890 och var då större än t ex Simrishamn som "fiskproducent". Även under åren 1931 - 1940 låg Kåseberga som nr 17 och 18 i rangordningen för Skånes fiskelägen medan rangordningen var 39 åren 1916 - 1920 för att åren 1951 - 1955 gå upp till nr 14. Som en förvandling från Sandhammarens rev skjuter kåsehuvud ut med närmare 30 meter över havet. Från toppen skymtas Ystad i väster och Bornholm i sydost. Några 10 tal meter nordväst ligger det sägenomspunna Ales stenar. Vid Ales stenar. "Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale rest ett jätteskepp av stenar, skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel med blockens mörka stillhet sig förenar, en saga lagd i lönn, vid brus av Östersjön, som ensam vet, vad minnesmärket menar," - Ur Anders Österling: Ales Stenar.

Extern länk

- [http://www.osterlen.com/samhallen/kaseberga.html Om Kåseberga] Kategori:Ystads kommun Kategori:Österlen

Löderup

Löderup är en tätort i Ystads kommun, belägen i Skånes sydöstra hörn. Några kilometer söderut vi kusten ligger Löderups Strandbad. Ursprungliga Löderups kommun (i Ingelstads härad), vilken sedan 1927 innefattade huvuddelen av Löderups municipalsamhälle (återstoden tillhörde Hörups kommun), utvidgades 1952 med de förutvarande kommunerna Hörup och Valleberga, varefter municipalsamhället upplöstes vid årsskiftet 1958/59. Löderups kommun inkorporerades 1971 av Ystads kommun, och överfördes därigenom från dåvarande Kristianstads län till Malmöhus län. Orten erhöll järnvägsförbindelse genom den 1894 öppnade Ystad-Gärsnäs järnväg (YGJ), vilken 1905 sammanslogs med Gärsnäs-S:t Olofs järnväg (GStOJ) till Ystad-Gärsnäs-S:t Olofs järnväg (YGStOJ, förstatligad 1941 och nedlagd 1970). Se även Löderupsdramat.

Extern länk

- http://www.loderup.nu/
- [http://www.loderupsstrand.se/ Löderups Strandbad] Kategori:Orter i Sverige Kategori:Ystads kommun

Borrby

Borrby är en tätort i Simrishamns kommun på Österlen belägen mellan Simrishamn och Ystad. Här finns både industri- och jordbruksnäring. I Borrby ligger Borrby Sankta Maria kyrka. Borrby stationssamhälle, beläget i Ingelstads härad, dåvarande Kristianstads län, utvecklades efter att Ystad-Gärsnäs järnväg (YGJ) invigts år 1894, och blev municipalsamhälle 1934. Ursprungliga Borrby kommun utvidgades 1952 genom sammanslagning med Östra Hoby kommun, varefter municipalsamhället upphörde vid årsskiftet 1957/58. Järnvägen, som förstatligats 1941, nedlades 1970.

Extern länk

- http://www.borrby.com/ Kategori:Simrishamns kommun Kategori:Österlen

Main

# Main, flod i Tyskland, se Main (flod) # Main, cigarettmärke från Prince, se Main (tobak).

Vandaler

Vandaler, germanskt folk under folkvandringstid.
Vandalerna inträngde i början på 400-talet i Gallien, besatt 409 - 429 större delen av Pyreneiska halvön och grundade 429 - 439 under kung Geiserik ett rike i norra Afrika. De behärskade västra Medelhavet och plundrade Rom 455. 533 - 534 lades Vandalernas land under Östrom. Vandalerna sägs ha gett upphov till provinsnamnet Andalusien i södra Spanien. Än idag är deras ursprung och karaktär föremål för historiska diskussioner. Att deras namn skulle kunna associeras till Vendel i Sverige, är en än så länge icke klarlagd fråga, som dock troligtvis har mer med nationalistiskt önsketänkande än med historiska fakta att göra. Lista på kungar:
- 406-428 Gunderik
- 428-477 Geiserik (Geiserich)
- 477-488 Hunerik (Hunerich)
- 484-496 Gunthamund
- 496-523 Thrasamund
- 523-530 Childerich (Hilderik)
- 530-533 Gelimer Ursprung: Vandalerna omnämns tidigt av den romerska historikern Tacitus. De tycks då ha levat i de sydvästra delarna av nuvarande Polen, kring floden Oder i Schlesien. Senare omnämns de även i sydligare och västligare trakter längs Romarrikets Donau-gräns, såsom nuvarande Ungern, Sydtyskland och Österrike.

Intåg i Gallien

Under år 406 försökte vandalerna tillsammans med skaror ur folkgrupperna alaner och sveber ta sig över Rhen. För att göra detta måste de kämpa mot frankerna som var Romarrikets foederati i norra Gallien. Samtidigt pågick strider mellan romarrikets trupper och visigoterna i Donaus dalgång vid nuvarande Bayern där vandalerna var inblandade. Försvaret mot visigoterna sköttes av den vandalsk-ättade romerska generalen Stilichio (340-408). Till slut vann vandal-alliansen över frankerna i väster. I striderna föll vandalernas ledare Godaxel och efterträddes av sin son Gunderik. De gick över Rhen och förflyttade sig under de följande tre åren genom Gallien ner till den Iberiska halvön(det romerska Hispania). Förflyttningen genom Gallien kan ha varit ett plundringståg hela tiden inriktat på nya oplundrade områden. De är vid denna tid fortfarande att betrakta så som en germansk plundrande nomadstam utan politisk tyngd. Om några större grupper av vandaler stannade kvar i Germanien är osäkert.

Bosättning på Iberiska halvön

Under år 409 tog vandal-alliansen sig över den Iberiska halvön och bosatte sig på skilda platser i västra och södra delarna; i provinsen Galicia i nordväst slog sig sveberna och delar av vandalerna ner; i provinsen Lusitania söder om Galicien bosatte sig alanerna; på landsbygden i den sydligaste provinsen Baetica, nuvarande Andalusien, slog sig övriga vandaler ner. Under början av 410-talet hade ytterligare ett folk, visigoterna, bosatt sig på den Iberiska halvön. Visigoterna hade slagit sig genom Italien och nått fram till östra delen av Iberiska halvön och södra Gallien. Krig utbröt år 416 varvid vandalerna fördrevs från Baetica och alanerna från Lusitania. De samlades 418 i Galicia och enades där under kung Gunderik. Visigoterna drog sig tillbaka till södra Gallien där de erhöll ett eget område att bosätta sig i permanent som romerska foederati. Osämja med sveberna ledede till att vandalerna och alanerna under Gunderik begav sig till Baetica kring år 421. Vandalerna vann sedan flera segrar mor romerska och visigotiska trupper och kunde leva vidare i södra delen av Iberiska halvön, framförallt i Baetica och i Cartagena. Efter dessa segrar noteras att vandalerna börjat använda sig av en flotta.

Geiserik

I skiftet mellan år 427 och 428 efterträdde Geiserik sin mördade halvbror Gunderik som kung över vandaler och alaner. (Se vidare under Geiserik om vandalernas vidare öden efter att de flyttat till Nordafrika och grundat ett rike bestående av Kartago, Sicilien, Sardinien, Korsika och Balearerna nuvarande Mallorca och Ibiza m.fl.) Att vandalerna lyckades med detta beror inte bara på stor stridskonst och kung Geiseriks organisationsförmåga, utan till stor del på den dåvarande krisen inom Roms administration och dess tillfälliga defensiva krigföring. Drygt 100 år senare är vandalernas rike förlorat då den romerske fältherren Belisarius besegrar dem i nordafrika år 533-544 som resultat av kejsar Justinianus vilja att åter expandera det romerska riket västerut.

Vandalism

På grund av vandalernas påstådda grymhet och förstörelseiver vid Roms plundring används ibland ordet vandaler om personer som ägnar sig åt skadegörelse eller annan okynnesbrottslighet. Att vandalerna skulle varit mer brutala och inriktade på att förstöra än andra, är dock ett historiskt missförstånd, som till stor del måste läggas Voltaire och abbé Henri Grégoire till last (se nedan "Vandalerna i Rom").

Vandalerna i Rom

När kung Geiserik la till med sin flotta vid Tiberns mynning år 455, var det inte som barbarisk erövrare, utan detta var en politiskt offensiv, i ett redan förvirrat och degenererat sönderfallande Rom. Hans närvaro ledde till viss panik, men inte i den utsträckning som senare påståtts. Påven Leo I lär ha mött Geiserik och avkrävt honom löftet att hålla sina soldater under kontroll. Geiserik förbjöd således all typ av våldtäkt, men tillät förvisso plundring vilken ingick i den dåtida "krigsrätten". Vandalerna var vid denna tid också kristnade (arianer) och alltså mindre "vildar" än Hunnerna. Under 14 dagar plundrades Rom systematiskt men oblodigt och under kontroll, och Geiseriks flotta lämnade Rom tyngd av dyrbara skatter, och en gisslan bestående av den kejserliga änkan Eudoxia och hennes döttrar Eudicia och Placidia, förnäma adelsmän, och några tusen utbildade hantverkare. Detta var alltså knappast den värsta plundring man känner till från historien. Rom lämnades förvisso uttunnat, men inte bränt, härjat och förstört, men Voltaires försök att framställa Vandalerna som blinda förstörare genom myntningen av ordet "Vandaler" har slagit rot och blivit ett begrepp i nutidens flora av ord som egentligen saknar saklig grund. Abbé Henri Grégoire skall 1794 ha myntat ordet "vandalism". Att de framstått ganska negativt historiskt, beror till stor del på att de besegrat civilisationsbärande folkslag, som efteråt gjort vad de kunnat att förringa denna bedrift. Kategori:Germanska stammar Kategori:Folkslag als:Vandalen (Volk) ja:ヴァンダル族 ko:반달족

Sveber

Sveber (Suever), en germansk stamgrupp. Tacitus räknade dit alla på hans tid (l:a årh. e. Kr.) ej av romarna kuvade germaner, även öst- och nordgermaner, men detta berodde på en missuppfattning. Sveberna var västgermaner och bodde i det inre av nuv. Tyskland. Gruppens kärna utgjordes av semnonerna , men från densamma utsöndrade sig också andra stammar, såsom markomanner och kvader. Av svebiskt ursprung var troligen också hermundurerna , men däremot inte (såsom stundom antagits) langobarderna. De sveber, som 406 jämte vandaler och alaner inbröto i Gallien, tillhörde kvadernas stam. De gick sedan till Spanien och grundlade i nordvästra delen av detta land (prov. Galicien) ett rike, Svebiska riket, som styrde till 585, då det kuvades av visigoterna . Huvudmassan av de i Tyskland kvarblivna svoberna: semnonerna, förstärkta med andra svebiska stamrester, utbredde sig öfver sydvästra Tyskland och tyska Schweiz och blev här till en början kända under namnet alemanner , men sedermera under det gamla stamnamnet sveber (sch w a b er). kategori:folkslag ja:スエビ族

Aëtius

Flavius Aëtius (död 454), västromersk general. Aëtius var son till en rytterigeneral vid namn Gaudentius, och antagligen från denne av barbarsläkt. Som gisslanutbyte vistades han i sin barndom hos både hunner och goter. När kejsar Honorius dött, tågade Aëtius med en här till stor del bestående av hunner för att stödja usurpatorn Johannes men innan han hann fram hade Johannes besegrats av Galla Placidias styrkor och dött, och ny kejsare var Valentinianus III, Galla Placidias son. Aëtius fogade sig i sakernas tillstånd och lyckades få sin hunnerhär att ge sig av. Han vann en hel del anseende och fick i sinom tid stor makt i Italien. Hans främste medtävlare var guvernören i Africa, Bonifatius. Det är möjligt att det var Aëtius som fick Bonifatius hemkallad till Rom 427, något som utlöste en vandalsk invasion i Africa. Galla Placidia kallade senare åter hem Bonifatius för att sätta press på Aëtius, men Aëtuis besegrade sin konkurrent 432 vid Ariminum, och var därefter utan jämförelse Galla Placidias inflytelserikaste rådgivare och Italiens mäktigaste man. 433 fick han patriciertitel och utnämndes till överfältherre, magister utriusque militiae. Aëtius lyckades styra burgunder, visigoter och franker, och tvang dem att bistå honom när Attila anföll västeuropa 450, och i slaget vid Katalauniska fälten (Châlons) 451 stoppades slutgiltigt hunnernas framryckning i västerled. Hemkommen från dessa strider utsattes Aëtius för en hovkomplott ledd av eunucken Herakleios och kejsar Valentinianus själv ska ha huggit ned Aëtius när han trodde sig stå så högt i rang och aktning att han trädde inför kejsaren för att begära dennes dotters hand för sin son Gaudentius räkning. Historiker under sekler framåt kom att betrakta detta mord som symptomatiskt för det romerska rikets totala förfall. Aëtius blev hämnad omgående då en hunnerkrigare vid namn Optila högg kejsaren i tinningen då denne steg av sin häst för att delta i en bågskytteövning. Den förvånade kejsaren vände sig om för att se vem som huggit och mördaren högg en andra gång. Kejsarens livvakter var alla soldater som tjänat under Aëtius och mindes hans död, och ingen rörde sig för att förhindra mordet på kejsaren. Kategori:Romerska riket

Hunner

Hunnerna var ett asiatiskt nomadfolk som cirka år 370 invaderade de sydöstra och centrala delarna av Europa. Härstammande från landområden mellan Sibirien och Korea emigrerade de progressivt västerut för att expandera sitt rike. Det finns många historiker som hävdar att hunnerna, ett mongoliskt eller turkiskt folkslag, är de som omskrivs tidigast i europeisk historieskildring. Referenser i kinesisk historia kan spåras till 1200 f.Kr. och omnämner ett folkslag kallat Xiong-Nu (Hsiung-nu). Xiong (匈) härskarna, av en släkt daterad till 1766 f.Kr. i historien om Chunwei och Xia dynastinsfall, kan vara förfadern till hunnerna, detta är dock omtvistat bland historiker. Koreansk sägen talar om nordiska Altaiska stammar som under en "Huan" härskare från 7193 f.Kr. var före etablerandet av det kinesiska kejsardömet. Kategori:Folkslag ko:훈족 ja:フン族

Genèvesjön

Genèvesjön (på franska Lac Léman eller Lac de Genève, på tyska Genfersee) är en sjö i Alperna, belägen mellan Schweiz och Frankrike. Genèvesjön är ett populärt resmål. Floden Rhône bildar ett delta där den går in i sjöns sydände. Kategori:Europas sjöar als:Genfersee ja:レマン湖

Arianism

: Denna artikel är bättre än motsvarande artikel i Nationalencyklopedin. Arianism, kristen teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336). Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte gudomlig. Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern är alltså ensam störst och Treenighetsbegreppet kan inte appliceras på Gud. Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325. I Nicaea fastslogs att Guds son har samma gudomlighet som Fadern. Arianerna förvisades och uteslöts. Kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Konstantius II gjorde arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid kyrkomötet i Konstantinopel 381. Kyrkomötet i Nicaea lade alltså grunden för den så kallade Nicaenska trosbekännelsen, som än idag är gemensam för den dogmatiska definitionen av kristen tro inom mycket stora delar av kristenheten. Trosbekännelsen fick dock inte sin slutliga ordalydelse i Nicaea utan den utvecklades efter hand och fastställdes sannolikt vid kyrkomötet i Konstantinopel 381. Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde arianismen in på 700-talet. Idag (2004) betraktar de dominerande kyrkorna Arianismen som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Ortodoxa kyrkor håller fast vid den Nicaenska trosbekännelsen från Konstantinopel. I romersk-katolska kyrkan och andra västliga kyrkor har det emellertid skett ett par tillägg, av vilka det ena har relevans för uppfattningen av Treenigheten som någonting helt annorlunda än det som Arius tänkte sig. I Toledo 589 fastslogs nämligen att Den Helige Ande utgår inte bara från Fadern utan från både Fadern "och Sonen". Senast i början av 1000-talet blev denna dogm uttryckligen lagd till trosbekännelsen med formuleringen "filioque" ("och Sonen"). Tillägget har spelat en viktig roll i schismen mellan den västliga och den östliga grenen av den katolska kyrkan. Fastän både västliga katoliker och östliga ortodoxa tar avstånd från arianismen genom den Nicaenska trosbekännelsen, gör de det således på lite olika sätt. Den Unitariska rörelsen står för en liberal lära med rötter i en anti-nicaensk teologi.

Se även

- Kristologi
- Theoderik den store Kategori:Kristologi ja:アリウス派

Katolicism

Romersk-katolska kyrkan, kristen kyrka under ledning av biskopen i Rom (påven). Anser sig vara den kyrka som grundades av Jesus genom apostlarna Petrus och Paulus och har genom historien hävdat att man är den enda kristna kyrkan (se bl.a. Matt. 16:18-19). Andra Vatikankonciliet innebar dock en begynnande ekumenisk öppenhet, och idag erkänns de ortodoxa kyrkorna som sanna kristna kyrkor. Även mot de protestantiska samfunden har man en öppnare attityd. Svenska kyrkans hållning till homosexualitet och skilsmässor har dock inneburit, att förhållandet till Rom försämrats under början av 2000-talet. Historiskt härstammar den katolska kyrkan från den västromerska rikskyrkan. Under medeltiden spreds den latinska kristendomen över hela västra och norra Europa. Under denna tid formades teologin av skolastiken, fr.a. av teologen Thomas av Aquino. Då bildades också olika typer av klosterordnar som kom att få stor betydelse. År 1054 inträffade en schism med den östliga kristenheten då påvens sändebud lämnade en bannbulla på altaret i Hagia Sofia i Konstantinopel. Sedan dess har den katolska och de ortodoxa kyrkorna varit skilda åt. Vid tiden för de stora geografiska upptäcktsresorna kom katolicism en att spridas via spansk och portugisisk kolonisation till Latinamerika, Afrika och Indien. Under senare delen av 1200-talet började kyrkan emellertid att förlora sitt politiska inflytande som världsreligion i Europa. Den feodala maktuppdelningen stärktes under denna period och dess kungar gjorde mer eller mindre anspråk på kyrkans stora rikedomar. Detta ledde till kyrkans förfall under senmedeltiden Reformationen under 1500-talet gjorde att den katolska kyrkan förlorade i inflytande i stora delar av norra Europa. Man samlade sig till motreformation vid Tridentinska mötet 1545-1563. Kyrkan omorganiserades, nya ordnar bildades (t.ex. jesuitorden) samtidigt som kyrkan fick en mer militant prägel. Under 1900-talet har den romersk-katolska kyrkan förnyats och är nu betydligt villigare att acceptera förhållandena i den moderna världen, den påvliga centralismen har brutits något, man deltar i ekumeniskt arbete, mässordningen förändrades och gudstjänst firas på folkspråket. Störst betydelse för denna utveckling har Andra Vatikankonciliet haft. Viktigt att notera är att benämningen "romersk-katolsk" syftar på den latinska riten (liturgi) som är vanligast inom den Katolska kyrkan, men då det finns andra riter (andra former av liturgi) bör man inte använda termen romersk-katolsk då man syftar på HELA katolska kyrkan.

Katolska kyrkan i Sverige

I och med Uppsala möte 1593 var schismen mellan Svenska kyrkan och påven i Rom ett faktum. Alla Katolska trosbekännare utvisades från Sverige. Sedan 1720-talet har katoliker bott inom Sveriges gränser, till en början med begränsad religionsfrihet. 1781 fick de lov att vistas i landet, och en apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige. Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra den katolska kyrkan. Under senare delen av 1900-talet har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt. Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige, har omkring 145 000 medlemmar och är därmed en av Sveriges största kyrkor. År 1998 fick stiftet sin förste svenske biskop, Anders Arborelius. Stiftets katedral är Sankt Eriks katolska domkyrka som är belägen på Södermalm i Stockholm. Sankt Eriks katolska domkyrkoförsamling har drygt 8 500 medlemmar. De senaste åren har antalet människor i Sverige som valt att konvertera till katolicismen ökat. År 1934 grundades stiftets officiella ungdomsorganisation, Sveriges Unga Katoliker.

Se även

- Filioque
- Heliga Birgitta
- Investiturstriden
- Kloster
- Laterankoncilierna
- Ofelbarhetsdogmen
- Oremus
- Transsubstantiationsläran
- Trettioåriga kriget
- Thomas av Aquino
- Vatikanen

Externa länkar

- [http://www.vatican.va/ Vatikanens hemsida]
- [http://www.katolskakyrkan.se/ Stockholms katolska stift]
- [http://www.isidordata.se/domkyrkan/ Stockholms katolska domkyrka]
- [http://www.suk.se/ Sveriges Unga Katoliker] Kategori:Romersk-katolska kyrkan simple:Roman Catholicism

Gundobad

Gundobad, Gundobald (död: 516) Patricius i Rom 472-473 och Burgunds fjärde kung 473-516, en titel han ärvde efter sin far men blev tvungen att besegra sina tre bröder för att erövra. Gift med Caratena. Far till Gunteuc, Godomar II och Sigismund. Bror till Godegisel, Chilperik II och Godomar I. När den föregående patriciern Ricimer, som kontrollerade det romerska imperiet bakom den kejserliga tronen, avled 472, övertog hans brorson Gundobad titeln. Följande år upphöjde han Glycerius, Magister Domesticus(?) vid hovet i Ravenna, till romersk kejsare. Senare samma år övergav Gundobad sitt romerska ämbete då hans far Gundioc avled och han ärvde Burgund tillsammans med sina tre bröder Godegisel, Chilperik och Godomar. Gundobad nöjde sig dock inte med sin beskärda del av Burgund utan verkade snart för att få kontroll över hela riket. Han dödade Godomar 486, en händelse som vi vet lite om, och 487 föll Chilperik för Gundobads svärd samtidigt som hans hustru dränktes. Gundobad skickade sin dotter utomlands där hon blev nunna(?). Clotilda, hans brorsdotter, hittades av Klodvigs män. Den frankiske kungen bad Gundobad om hennes hand och han vågade inte avböja - Klovig gifte sig med Clotilda 493. Gundobad hade sin huvudstad i Lyon och Godegisel sin i Genève och kampen mellan dem varade länge. Båda bröderna försökte locka över Klodvig på sin sida i kampen, ovetandes om varandras underhandlingar. Klodvig föll för Godegisels erbjudanden och besegrade Gundobad vid Dijon 500 för att därefter belägra honom i Avignon. Gundobad fruktade det värsta med Klodvigs mäktiga armé utanför stadsportarna då den listige Aridius lyckades ta sig över till Klodvig och med sin charm övertalade honom att förskona Gundobald och istället acceptera en årlig tribut. Gundobad bröt detta löfte så snart han återfått sin kraft varpå han belägrade Godegisel i Wien, där brodern gjort ett triumfartade intåg efter den tidigare segern. När hungern blev övermäktig i staden slängde Godegisel ut stadens invånare i armarna på belägrarna. En förbittrad hantverkare hämnades genom att leda Gondebads styrkor över stadens akvedukt. Gondebad dödade Godegisel 501 i stadens arianska kyrka tillsammans med dess biskop. Som ensam kung i Burgund mäklade Gundobad fred med frankerna, konverterade (med största sannolikhet) till katolicismen och hjälpte 507 Klodvig att besegra visigoterna i Toulouse. Gondebad stiftade även den burgundiska lagen, Lex Romana Burgundium, Loi Gombette, som i princip likställde den erövrade gallo-romerska befolkningen med sina burgundiska erövrare. Han verkade också för att minska motsättningarna mellan den katolska och arianska kyrkan. Gundobad dog en naturlig död 516 och efterträddes av sin son Sigismund. Kategori:Romerska riket Kategori:Burgund Kategori:Personer i Frankrikes historia

Bornholm

Geografi

Polen Den högsta toppen på Bornholm är Rytterkregten som reser sig 162 meter över havet.

Sevärdheter

På Bornholm finns fyra rundkyrkor: Østerlars, Olsker, Nylars och Nyker.

Historia

Se även

- Skåneland
- Burgunder
- Yngste sons rätt

Extern länk

- [http://www.bornholminfo.dk/ Upplev Bornholm!]
- [http://www.bornholm-hotell.se/ Hotell på Bornholm!] Kategori:Öar i Östersjön Kategori:Bornholm ja:ボーンホルム島 simple:Bornholm

Burgundaholmr

Burgundaholmr, ett fornnordiskt namn på Bornholm.

Category:Shoho class aircraft carriers

Category:World War II aircraft carriers of Japan

po�ciel pharmacy �mieszne zdj�cia sylwester w g�rach webmaster

:: RELATED NEWS ::

Ľudovít Schlesinger
Ľudovít Schlesinger Matematik.
- 1.11. 1864, Trnava † 16.12. 1933, Giessen (Nemecko) Narodil sa 1. novembra 1864 v Trnave. Svoje vysokoškolské vzdelanie získal v Nemecku, na univerzitách v Heidelbergu ( 1882– 1884) a v Berlíne ( 1884– 1887), kde získal aj doktorát. Na berlínskej

Zdeněk Schneider
Zdeněk Schneider RNDr. Zdeněk Schneider, CSc. Matematik.
- 20.12. 1948, Bratislava † 29.12. 1997, Bratislava Narodil sa 20. decembra 1948 v Bratislave. Po maturite na SVŠ Vazovova v Bratislave študoval v rokoch 1966– 1971 na Prírodovedeckej fakulte Univerzity Komenského v Bratislave odbor matematika-fyzika, od 3. ročníka špecializáciu približné a numerické met

Augustín Scholtz
Augustín Scholtz (
- 21. júl 1844, Rudňany – † 8. máj 1916, Veszprém, Maďarsko) bol slovenský matematik. Narodil s

Ladislav Schramm
Ladislav Schramm doc. Ladislav Schramm, CSc. Matematik.
- 25.6. 1920, Užhorod † 13.10. 1980, Bratislava Narodil sa 25. 6. 1920 v Užhorode. Stredoškolské štúdium ukončil roku 1938 na gymnáziu v Bratislave. Univerzitné štúdium – matematika, fyzika – absolvoval na Prírodovedeckej fakulte Slovenskej univerzity v Bratislave v r. 1942. L. Schramm po celý čas svoj

Štefan Schwarz
Štefan Schwarz Akademik Štefan Schwarz Matematik.
- 18.5. 1914, Nové Mesto nad Váhom † 6.12. 1996, Bratislava Narodil sa 18. mája 1914 v Novom Meste nad Váhom. Po maturite r. 1932 na reformnom reálnom gymnáziu v rodnom meste vyštudoval v rokoch 1932– 1936 matematiku a fyziku na Prírodovedeckej fakulte Karlovej univerzity