:: wikimiki.org ::

Dag

Dag

Med dag menas en tidsperiod som kan vara antingen
- Den ljusa delen av dygnet; dvs tidsperioden mellan solens uppgång och nedgång, motsatsen till natt, eller
- Den grundläggande enheten i de flesta typerna av kalendrar och synonymt med ett dygn. Denna betydelse har ordet om man exempelvis säger att "Januari innehåller 31 dagar". I den första betydelsen är dagens längd mycket varierande - från noll till ett halvt år - beroende på årstid och vilken latitud man befinner sig på. Denna längsta ljusa tidsperiod på ett (drygt) halvår, som man kan uppleva på Nord- och Sydpolen, kallas en polardag. Att det det finns ett särskilt ord med betydelsen "dag + natt" som är skilt från ordet för "dag" är sällsynt bland världens språk. Det är i stort sett bara de nordiska språken, samt finska, estniska, samiska och ryska som gör det. Även i den andra betydelsen finns olika sätt definiera dagens omfattning, och dess start- och sluttidpunkt. Se dygn för mer detaljer om detta. En dag (ett dygn) i en kalender identifieras genom sitt datum.

Se även

- År
- Månad
- Vecka
- Tidsperiod
- Kalender
- Dag (namn) ---- : För en artikel om guden Dag i nordisk mytologi se Dag. ja:日 simple:Day

Tidsperiod
En tidsperiod (eller ett tidsintervall) är ett avstånd mellan två punkter (händelser) i tiden. Tidsperioder mäts typiskt med klockor och kalendrar. Begreppet tidsperiod används också ofta om epoker, till exempel stenåldern, vikingatiden, industrialismen och 1970-talet.
Tidsintervall

- Millennium
- Sekel
- Decennium
- År
- Månad
- Vecka
- Dag
- Timme
- Minut
- Sekund
Se även

- Almanacka
- Atomklocka
- Era
- Kronologi
- Tideräkning
- Tidszon

Dygn

Ett dygn är i vid betydelse den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt sin axel. Dygnet är den grundläggande enheten i de flesta typerna av kalendrar och identifieras i dessa med ett datum.

Dag

Ibland används ordet dag som synonym till dygn, exempelvis om man säger att "Ett skottår har 366 dagar". Att det det finns ett särskilt ord med betydelsen "dag + natt" som är skilt från ordet för "dag" är sällsynt bland världens språk. Det är i stort sett bara de nordiska språken, samt finska, estniska, samiska och ryska som gör det.

Soldygn

I äldre tider var ett dygn helt enkelt den tidsperiod som det tar för solen att återkomma till samma position på horisonten. Detta sätt att mäta dygnet får man exempelvis när man använder ett solur, och kallas ett soldygn. Detta sanna soldygnet varierar något beroende på observationspunkt och variationer i jordens rotationshastighet, och därför används istället numera ett beräknat medelsoldygn där en fiktiv sol rör sig med konstant hastighet över himlavalvet, och som definitionsmässigt är exakt 24 timmar långt.

Stjärndygn

Ett litet annorlunda sätt att ange dygnets längd är att istället för solen, mäta jordens rotation jämfört med en fast punkt på stjärnhimlen. Detta s.k. stjärndygn blir något kortare än ett soldygn eftersom jorden under ett dygn hinner svänga en aning i sin bana runt solen. Ett medelstjärndygn är 23 timmar 56 minuter och 4,09054 sekunder långt.

Se även

- År
- Månad
- Vecka
- Tidsperiod
- Kalender
- SI ja:日 Kategori:Tideräkning

Natt

Natt är i astronomisk bemärkelse den tidsperiod då solen befinner sig under horisonten på en viss ort. Nattens längd varierar mycket beroende på årstid och vilken latitud man befinner sig på. Den längsta möjliga natten, som varar ett knappt halvår, kan upplevas på Nord- eller Sydpolen och kallas en polarnatt.

Se även

- Dag
- Dygn ja:夜 simple:Night

Kalender

En kalender är ett system för att hålla reda på tiden genom att räkna dagar och längre tidsperioder. I dag används gregorianska kalendern i Sverige och övriga västvärlden.

Kalendrar som har använts genom historien

- Aztekkalendern
- Bahá'íkalendern (även Badíkalendern) -> Solkalender
- Bysantiska kalendern
- Franska republikens kalender
- Gammalgrekiska kalendern
- Gregorianska kalendern -> Solkalender
- Hebreiska kalendern -> Lunisolar
- Hinduiska kalendern
- Julianska kalendern -> Solkalender
- Kinesiska kalendern -> Lunisolar
- Majakalendern - Solkalender
- Muslimska kalendern (Hedjrikalendern) -> Månkalender
- Persiska kalendern -> Solkalender
- Zoroastriska kalendern
- Romerska kalendern
- Solkalendern
- Månkalendern Svensk webbkalender med högtidsdagar, namnsdagar, solupp/nedgång, påminnelsefunktion, kalenderdelning, med mera
- http://www.webbkalendern.se Kalender med högtidsdagar samt namnsdagar
- http://www.kalender.se Almanacka med namnsdagar och röda dagar
- http://www.lysator.liu.se/alma/alma.cgi

Andra betydelser

Kalendern var under främst 1800-talet en speciell genre inom litterär och kulturell "folkläsningssträvan". Det fanns en uppsjö med kalendrar som ofta utkom en gång per år och innehöll de mest skilda bidrag, både litterära, historiska och naturvetenskapliga. Två av de mer populära kalendrarna i Sverige var Svea och Nornan. Ordet kalender kan också syfta på en förteckning, till exempel Adelskalendern eller Taxeringskalendern. Det är även en muslim som lämnade sin familj och sin egendom för att vandra världen och leva på gåvor i orientaliska sagor. Ordet kalender syftar i dag oftast på en almanacka, alltså en tryckt eller elektronisk förteckning över dagar. Ett populärt fabrikat är Filofax. Se även julkalender.

Se även

- Kronologi
- Tideräkning
- Tidszon Kategori:Tideräkning ja:暦

Dygn

Dag

Soldygn

Stjärndygn

Se även

- År
- Månad
- Vecka
- Tidsperiod
- Kalender
- SI ja:日 Kategori:Tideräkning

Latitud

Latitud är en breddgrad, geografisk bredd, en geografisk punkts vinkelavstånd från ekvatorn som uttryckes i grader nordlig bredd (° n.br.) eller grader sydlig bredd (° s.br.), beroende på om punkten ligger på norra eller södra halvklotet.

Se även

- Longitud
- Nollmeridian
- Altitud
- Jordens koordinatsystem Kategori:Geodetiska termer ja:緯度 zh-cn:纬度

Sydpolen

Sydpolen (den geografiska sydpolen) är den sydligaste punkten på jorden (90° S), där jordaxeln skär jordytan. Den norske polarforskaren Roald Amundsen var den som först nådde sydpolen, den 14 december 1911. Idag finns en amerikansk forskningsstation vid sydpolen. Den magnetiska sydpolen är den punkt som magnetfältet är riktat rakt ner mot jordens centrum. Den flyttar på sig med tiden. 1985 fanns den magnetiska sydpolen på 65°S 140°Ö. Se även nordpolen. Kategori:Antarktis ja:南極点 ko:남극점 simple:South Pole

Dygn

Dag

Soldygn

Stjärndygn

Se även

- År
- Månad
- Vecka
- Tidsperiod
- Kalender
- SI ja:日 Kategori:Tideräkning

Datum

Datum, från latinet och betyder "given, givet", är dagangivelse, datering, ett dygns ordningsnummer i en viss månad ett visst år. Plural: datum eller data.

Datumformat

Enligt den internationella standarden ISO 8601 skrivs datum som år-månad-dag med årtalet i fyra siffror (exempelvis 2004-12-30). Den formen används traditionellt i bland annat Sverige. I stora delar av Europa skrivs datum ofta som dag/månad/år (exempelvis 30/12/04). I USA skrivs datum som månad/dag/år (exempelvis 12/30/04). Denna form är ursprungligen från England och importerades under kolonialtiden till Nordamerika, men England har numera tagit efter övriga Europa. Europeiska unionen har bestämt att formen dag-månad-år ska användas på läkemedelsförpackningar.

Datum inom geodesin

Ett geodesi använder man begreppet geodetiskt datum vilket är en uppsättning parametrar som specificerar ett koordinatsystems läge och orientering relativt den fysiska jorden. För att klassificera ett geodetiskt koordinatsystem har den klassiska datumdefinitionen baserats på latitud, longitud, geoidhöjd och lodavvikelsekomponenter i en fundamentalpunkt, en asimut för en riktning från denna punkt samt referensellipsoidens storlek och form. All lägesangivelse ges i två dimensioner antingen som geodetiska koordinater φ och λ eller som plana koordinater x och y. Höjden ges i ett separat endimensionellt höjdsystem. För vissa datum, t ex WGS 84, ges lägesangivelser i geocentriskt kartesiska koordinater.

Datumtransformationer

Nedan följer en lista på datumtransformationer som är i bruk eller som har varit i bruk. Ascores Observatorio Adindan (Burkina Faso) Adindan (Cameroon) Adindan (Ethiopia) Adindan (Mali) Adindan (Mean) Adindan (Senegal) Adindan (Sudan) Adindan (Somalia) Afgooye (Somalia) AGD 1966 (LIC93) AGD 1984 (Higgins) Aid El Abd 1970 (Bahrain) Aid El Abd 1970 (Saudi Arabia) American Samoa 1962 (Manua) American Samoa 1962 (Tutuila) Anna 1 Astro 1965 Antigua Is Astro 1943 ARC 1950 (Botswana) ARC 1950 (Burundi) ARC 1950 (Leshoto) ARC 1950 (Malawi) ARC 1950 (Mean) ARC 1950 (Swaziland) ARC 1950 (Zaire) ARC 1950 (Zambia) ARC 1950 (Zimbabwe) ARC 1960 (Kenya/Tanzania) ARC 1960 (Mean) Ascension Is 1958 Astro Beacon 'E' 1945 (Iwo Jima) Astro Dos 71/4 (St Helena Is) Astro Station 1952 (Marcus Is) Astro Tern Is Australian Geodetic 1966 Australian Geodetic 1984 Ayabelle Lighthouse (Djibouti) Bangladesh Bayern 12 Beijing 1982 (China) Belgian Datum 72 Belgium (Zone 1) Belgium (Zone 2) Belgium (Zone 3) Belgium (Zone 4) Belgium (Zone 5) Belgium (Zone 6) Belgium (Zone 7) Belgium (Zone 8) Belgium (Zone 9) Belgium (Zone 10) Belgium (Zone 11) Belgium (Zone 12) Belgium (Zone 13) Belgium (Zone 14) Belgium (Zone 15) Belgium (Zone 16) Belgium (Zone 17) Belgium (Zone 18) Belgium (Zone 19) Belgium (Zone 20) Belgium (Zone 21) Belgium (Zone 22) Belgium (Zone 23) Belgium (Zone 24) Belgium (Zone 25) Belgium (Zone 26) Belgium (Zone 27) Belgium (Zone 28) Belgium (Zone 29) Belgium (Zone 30) Belgium (Zone 31) Belgium (Zone 32) Belgium (Zone 33) Belgium (Zone 34) Belgium (Zone 35) Belgium (Zone 36) Belgium (Zone 37) Belgium (Zone 38) Belgium (Zone 39) Bellevue IGN (Efate/Erromango) Bermuda 1957 Bisssau (Guinea/Bissau) Bogota Observatory Bogota Observatory (Colombia) Brazil Bukit Rimpah (Indonesia) BW 9 Camp McMurdo Astro (Antarctica) Campo Inchauspe (Argentina) Canton Astro 1966 (Phoenix Is) Cape Cape (South Africa) Cape Canaveral (Mean) Carthage (Tunisia) CH 1903 CH 1903+ Chatham Is Astro 1971 (NZ) Chua Astro (Paraguay) Corrego Alegre (Brazil) Croatia CS-42 CSG 1967 Dabola (Guinea) Datum 73 Datum LX Deception Is Djakarta (Indonesia) DOS 1968 (Gizo Is) Easter Is 1967 ED 50 (Italy) ED 50 (Portugal) ED 50 (Spain - Global) ED 50 (Spain - Islas Baleares) ED 50 (Spain - NW Peninsula) ED 50 (Spain - Peninsula) European 1950 (Cyprus) European 1950 (Denmark) European 1950 (Egypt) European 1950 (England) European 1950 (Europe) European 1950 (Finland) European 1950 (Greece) European 1950 (Iran) European 1950 (Ireland) European 1950 (Italy/Sardinia) European 1950 (Italy/Sicily) European 1950 (Malta) European 1950 (Mean) European 1950 (Middle East) European 1950 (Norway/Finland) European 1950 (Portugal/Spain) European 1950 (Tunisia) European 1950 (UK) European 1950 (Western Europe) European 1950 (Mean) Fort Desaix Fort Marigot Fort Thomas 1955 (Nevis/St Kitt) GAN 1970 (Maldives) Germany (Bessel) Germany (Krassovsky) Graciosa Base SW 1948 (Azores) Guam 1963 Gunung Segara (Indonesia) Gux 1 Astro (Guadalcanal) Hartebeesthoek 94 HD72 (Hungary) Herat North (Afghanistan) Hjorsey 1955 (Iceland) Hong Kong 1963 Hu-Tzu-Shan (Taiwan) Indian 1975 (Thailand) Indonesia 1974 Ireland 1965 Ireland 1975 Israel New Grid (IOG) ISTS 061 Astro 1968 (S Georgia) ISTS 073 Astro 1969 (Di Garcia) ITRF Japanese Standard JGD 2000 Johnston Is 1961 Kandawala (Sri Lanka) Kerguelen Is 1949 Kertau 1948 (Malaysia/Singapore) KKJ North (Finland) KKJ South (Finland) Korean Geodetic System Kusale Astro 1951 (Caroline Is) LC 5 Astro 1961 (Cayman Brac Is) Leigon (Ghana) Liberia 1964 Lisboa LKS94 Luzon (Mindanao) Luzon (Philippines) Madeira Mahe 1971 (Mahe Is) Massawa (Ethiopia) Merchich (Marocco) MGI (Austria) Midway Astro 1961 Minna (Cameroon) Minna (Nigeria) Montseraat Is Astro 1958 M'Poraloko (Gabon) MRT 1994 NAD 1927 (Alaska) NAD 1927 (Alberta/BC) NAD 1927 (Aleutian Is/180 East) NAD 1927 (Aleutian Is/180 West) NAD 1927 (Bahamas) NAD 1927 (Canada Mean) NAD 1927 (Canada) NAD 1927 (Central Zone) NAD 1927 (Caribbean) NAD 1927 (Central America) NAD 1927 (Conus) NAD 1927 (Cuba) NAD 1927 (East Canada) NAD 1927 (Eastern US) NAD 1927 (Greenland) NAD 1927 (Manitoba/Ontario) NAD 1927 (Mexico) NAD 1927 (NW Territory/Saskat) NAD 1927 (Puerto Rico) NAD 1927 (San Salvador) NAD 1927 (Western US) NAD 1927 (Yukon) NAD 1983 (Alaska) NAD 1983 (Asleutian Is) NAD 1983 (Canada) NAD 1983 (Conus) NAD 1983 (Hawaii) NAD 1983 (Mexico/Cent America) NAD 1983 (Alaska) NADCON (Alaska) NADCON (Conus) NADCON (Hawaii) NADCON (Michigan) NADCON (Puerto Rico/Virgin Is) NADCON (St George Is) NADCON (St Lawrence Is) NADCON (St Paul Is) Nahrwan (Masirah Is) Nahrwan (Saudi Arabia) Nahrwan (United Arab Emirates) Namibia Naparima BWI (Trinidad/Tobago) New Zealand Geodetic 1949 New Zealand Geodetic 1949 (LC) New Zealand Geodetic 2000 North Sahara 1959 (Algeria) Norway (WGS84-NGO48 III) NTF NTF (GR3DF97A) Observatorio 1939 (Azores) Old Egyptian Old Hawaiian (Hawaii) Old Hawaiian (Kauai) Old Hawaiian (Maui) Old Hawaiian (Mean) Old Hawaiian (Oahu) Oman Ordnance Survey OSGB 1936 OSGB 1936 (Isle of Man) OSGB 1936 (Mean) OSGB 1936 (Scotland/Shetland Is) OSGB 1936 (Wales) Peking 1954 (Shanghai) Pico de las Nieves (Canary Is) Pitcairn Astro 1967 Point 58 (Burkina Faso/Niger) Pointe Noire 1948 (Congo) Porto Santo 1936 Portugal 1973 Prov SAD 1956 (Bolivia) Prov SAD 1956 (Colombia) Prov SAD 1956 (Ecuador) Prov SAD 1956 (Guyana) Prov SAD 1956 (Mean) Prov SAD 1956 (Northern Chile) Prov SAD 1956 (Peru) Prov SAD 1956 (Southern Chile) Prov SAD 1956 (Venezuela) Prov South Chilean 1963 PRS 92 Puerto Rico Pulkovo 1942 (Russia) QND95 (Quatar) Qornoq (South Greenland) RD (Netherlands) Reunion (Mascarene Is) RGF Rome 1940 (Sardinia) S-42 (Hungary) SAD 1969 (Argentina) SAD 1969 (Baltra/Galapagos) SAD 1969 (Bolivia) SAD 1969 (Chile) SAD 1969 (Colombia) SAD 1969 (Ecuador) SAD 1969 (Guyana) SAD 1969 (Mean) SAD 1969 (Paraguay) SAD 1969 (Peru) SAD 1969 (Trinidad/Tobago) SAD 1969 (Venezuela) Sainte Anne Santo (Espirito Santo Is) Sao Braz (Azores) Sapper Hill (Falkland Is) Schwarzeck (Namibia) Selvagem Grande 1938 S-JTSK S-JTSK (Czechoslovakia) Soldner South American 1969 South Asia (Singapore) Soviet Geodetic System 1985 Sweden Sweden RT-90 (SWEREF 99) Tananarive 1925 (Madagascar) Timbalai 1948 (Brunei) Timbalai 1948 (Brunei/Malaysia) Timbalai 1948 (Malaysia) Tokyo (Japan) Tokyo (Korea) Tokyo (Mean) Tokyo (Okinawa) Tokyo (South Korea) Tristan Astro 1968 TWD 1967 (Taiwan) TWD 1997 (Taiwan) UPS Wake Is Astro 1952 Wake-Eniwetok 1960 (Marshal Is) WGS 1972 WGS 1984 Viti Levu 1916 (Fiji) Voirol (Algeria) Yacare (Uruguay) Zanderij (Suriname) Kategori:Geodetiska termer Kategori:Geodesi

Se även

- Kalender
- Lista över alla datum Kategori:Geodetiska termer Kategori:Tideräkning ja:暦

R

R är den artonde bokstaven i det svenska alfabetet. Fonetiskt motsvarar den det grekiska alfabetets rho. Versalt R kan vara: # tidigare länsbokstav för Skaraborgs län som numera ingår i Västra Götalands län. # förkortning för temperatur i grader Reaumur ---- A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö kategori:Latinska alfabetet ja:R simple:R

Månad

Månad är en indelning av ett år. Kallas månad för att det ungefär motsvarar ett månvarv kring jorden, vilket gör att en månad skulle vara mellan t.ex. två fullmånar. Årets månader: # Januari # Februari # Mars # April # Maj # Juni # Juli # Augusti # September # Oktober # November # December

Se även

- Månadens bok
- månadsbilder
- Månadsjournalen
- månadsrytm
- månadssmultron
- månadssten Kategori:Tideräkning ja:月 (暦) simple:Month

Tidsperiod

En tidsperiod (eller ett tidsintervall) är ett avstånd mellan två punkter (händelser) i tiden. Tidsperioder mäts typiskt med klockor och kalendrar. Begreppet tidsperiod används också ofta om epoker, till exempel stenåldern, vikingatiden, industrialismen och 1970-talet.

Tidsintervall

- Millennium
- Sekel
- Decennium
- År
- Månad
- Vecka
- Dag
- Timme
- Minut
- Sekund

Se även

- Almanacka
- Atomklocka
- Era
- Kronologi
- Tideräkning
- Tidszon

Kalender

En kalender är ett system för att hålla reda på tiden genom att räkna dagar och längre tidsperioder. I dag används gregorianska kalendern i Sverige och övriga västvärlden.

Kalendrar som har använts genom historien

Andra betydelser

Se även

- Kronologi
- Tideräkning
- Tidszon Kategori:Tideräkning ja:暦

Nordisk mytologi

Gudar och gudinnor
*(listan är ännu ofullständig)*
Asar Balder Bor Brage Bure Byleist Dag Delling Donar Forsete? Geirröd, (Oden) Heimdall Hermod Höder Höner Kvaser Lodur Magne Meile Mode Njord Noss Od Oden Rig Skjold Tiw? Tor Tyr Vale Ve Vidar Vile
Asynjor Aslög Bil Eir Frigg Fulla Gefjon Gnå Idun Jord Lin Lofn Nanna? Natt Rind Saga Sif Sigyn Sköfn Snotra Sol Syn Trud Var Vör
Vaner Brynhild Frej Freja Ganndul Geirahöd Gunn Göll Hild Härfjätter Lökk Mist Nerthus Randgrid Reginleif Rist Rota Rådgrid Sigrun Skeggjald Skuld Skögul Trud Ull
Nornor Urd Verdandi Skuld
Alfer Bejla Byggvir Völund
Valkyrjor Härfjätter Brynhild Ganndul Geirahöd Gunn Göll Hild Lökk Mist Randgrid Reginleif Rist Rota Rådgrid Sigrun Skeggjald Skögul
Jättar Geirröd (jätte) Angerboda Aurboda Bauge Bele Bergelmer Bergresar Bestla Billing Bor Böltorn Elle Farbaute Fenja Fjorgyn (ase?) Fjorgynn (ase?) Fjölner Fornjot Gerd Gilling Gjalp Greip Grid Gunnlöd Gymer Hel Hymer Hyndla Hyrrokkin Järnsaxa Jättar Laufey Loke Magne Menja Mimer Mode Modgunn Mundilfare Muspels söner Måne Mökkurkalfe Narfe Nörfe Ragnhild Ran Rimtursar Rungner Rym Räsvelg Skade Surt Suttung Tjatse Trym Tökk Utgårdaloke Vaftrudner Vale (Lokes son)? Ymer Ägir
Dvärgar Allvis Andvare Austre Berling Bil Brokk Eitre Fafne Fjalar Galar Hjuke Ivalde Ivaldesönerna Lit Lofar Nordre Regin Reidmar Sudre Vestre Utter
Människor Domalde Agne Arngrim Ask Aurvandil Beowulf Bjarke Bärsärkar Draug Edda Einhärjar Embla Gunnar Gjukeson Frode Ganglere Gjuke Glam Gode Grimhild Groa Gudrun Gjukedotter Gylfe Hadding (van?) Haddingjar Hagbard Hedin Karl Krimhild av Burgund Lif Liftraser Marmennill Röskva Rind Sigfrid Signe Sigurd Fafnesbane Skirner Svipdag Tjalve Varulv Völva
Platser Alfheim Asgård Barrö Bifrost Bilskirne Breidablick Elivågor Eljudne Fensalarna Folkvang Gimle Ginnungagap Gjallarbron Gjöll Gladsheim Glaser Glitne Gnipahålan Helvete Heorot Himinbjörg Hindarfjäll Hörg Idavallen Jotunheim Järnskogen Lidskjalf Midgård Muspelheim Mörkskogen Nastrand Nifelheim Noatun Singasten Slid Sökkvabäck Trudvang Trymheim Utgård Valhall Vanheim Vergelmer Vigrid Vilmur Vingolf Ydalir Yggdrasil
Föremål Andvaranaut Brisingasmycket Draupner Gand Gjallarhornet Gleipner Gram Grotte Gungner Helgrind Helskor Irminsul Megingjord Mimersbrunnen Mistelten Mjölner Nagelfar Odrörer Reginnaglar Ringhorne Skidbladner Tyrfing Urdarbrunnen Vårdträd Världspelaren
Djur Allsvinn Arvaker Audhumbla Eiktyrner Fenrisulven Freke Garm Gere Grane Grendel Guldmane Gullinburste Gullinkambe Gulltopp Hate Heidrun Helhäst Hildisvin Hovvarpner Hugin och Munin Lindorm Midgårdsormen Månegarm Nidhögg Ratatosk Rimfaxe Skinfaxe Skoll Sleipner Svadilfare Särimner Tanngnjost Tanngrisner Väderfölne

Nordisk mytologi kallas den mytologi som praktiserades i Norden under förhistorisk tid och fram till vikingatiden, det vill säga under en tusenårig period.

Bakgrund

Den nordiska mytologin är delvis även en allmän germansk mytologi, eftersom den gamla gudatron hos skandinaver och övriga germanska folk väsentligen varit densamma. Både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem kunde dock variera högst avsevärt mellan de olika germanska stammarna, både i tid och rum. Den nordiska mytologin innehåller inslag från såväl keltisk mytologi som samisk eller snarare finsk-ugrisk mytologi, som sträckte sig ner till södra Sverige. För närvarande finns dock ingen kännedom om kulter (björnkult, laxkult, etc.) och jaktgudar som kännetecknar speciellt den samiska. Den nordiska mytologin baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion, inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande. Dess tillbedjare efterlämnade dessutom mycket få skrivna urkunder - om de nedtecknade något överhuvudtaget var det runor som ristades i trä, som inte överlevt eller smiddes i metall eller höggs i sten, som inte tillät några längre utläggningar. Den information vi har idag kommer istället framför allt från romerska och kristna lärda, och ofta rör det sig då varken om förstahandsuppifter eller neutrala återgivningar. Under vikingatiden kom kristendomen att ersätta den norröna tron.

Arkeologiska källor

Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till stendösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500-1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan. Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de används i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinna Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.

Bild:runsten1.JPG
Runsten med motiv ur Völundssagan
från Gotland ca 700-800.

Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att man ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma, men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden. Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder m.m. och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.

Skriftliga källor

Från järnåldern finns det också skriftliga källor för germanernas mytologi. De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin. De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e.Kr., och inskrifter på votivstenar av germanska soldater i den romerska hären, men uppgifterna är både knapphändiga, och svårtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benämns med sina germanska namn utan under namnet på det romerska mytiska väsen som författaren ansåg närmast motsvarade dem. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (särskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskilt av Burchard av Worms), doplöften, påvebrev och predikningar. Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: Merseburgbesvärjelserna, Nordendorfspännet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor. Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än till de germanska brödrafolkens. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Även den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð, Frej) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-urgisk kännetecken. Förutom att de isländska källorna närmast berättar om islänningars och norrmäns mytologi tillkommer den olägenheten att åtskilligt av vad som meddelas kan misstänkas vara uppkommet under inverkan av antik mytologi och kristendom och som kanske inte har tillhört folkets tro, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska föreställningar och uttryck. Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningar för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".

Källor till gudarnas namn

Eder avlades i Norden vid Frej, Njord och den allsmäktige asen (d.v.s. Tor) samt vid Frej, Freja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson år 934 från Oden, landets gud (landáss, Tor), Frej och Njord, och i Skírnismál från Oden, Ásabragr (d.v.s Tor) och Frej. Vid offret hos tronderna på 900-talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frej, och därnäst dracks Brages (eller möjligen Tors) skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Freja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mäktigaste. I Hakon Jarls tempel på Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa på vardera sidan. Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan, nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning. Översättningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Hercules, vilken också var stark och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars är Tyr och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grek. Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud. Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske är den av de närboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har säkert övergången av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller ägt rum överallt. Det är också osäkert om Frej (herre), Freja (fru) och Ull (härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller är beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ásabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om man av dessa uppgifter skulle kunna sluta sig till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit också havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frej, Freja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan, Oden), vilka alla även åkallats som hjälpare i krig liksom i annan fara. Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Tule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena Merseburgbesvärjelsen nämns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebaterat men vissa anser att det är månen), Sunna (solen), Friia (isl. Frigg och Freja) och hennes syster Volla (isl. Fulla), och hos langobarderna nämns Wodan och hans gemål Frea (se Friia). Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frej, Oden, Tyr, Frigg, Freja, med de svenska binamnen Härn och Vrind, möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frej, Oden, möjligen också Tyr, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alf samt benämningar på valkyrior. Vissa gudars namn används ibland tillsammans. Närliggande orters namn innehåller ofta Njord, Tyr och Tor eller Härn (Freja), Ull och Tor. Även i Eddorna uppträder gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa är världen således skapad av Bor (mytologi)s söner, som Snorres Edda benämner Oden, Vile och Ve, och människorna får liv av Oden, Höner och Lodur, i "Reginsmál" är Oden, Höner och Loke ute på vandring. Ibland nämnas två gudar tillsammans: en dansk i England svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö (Frej) och Vrind (Rind).

Berättelser

Världens skapelse

:Huvudartikel: Världens skapelse i nordisk mytologi Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickar fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpe Ymer och skapar jord, hav och himmel av hans kropp. Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä.

Gudarna och deras värld

: Huvudartikel: Asgård och asar

Världens undergång

asar : Huvudartikel: Ragnarök Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som är gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den. De går fram på slätten Vigrid, som är 100 mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven, som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen, som blåser etter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda. Asar och einherjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frej strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdal och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.

En ny värld

På Gimle i himlen är en sal, där det är bäst att vara. En god dryckessal är också Brimer på Okolner. Sindre på Nidafjällen är av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr av orm ryggar, och ormarnas huvud blåser etter inåt, så att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men värst är i Hvergelme, där Nidhogg plågar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, åkrarna växer osådda. Vidar och Vale lever och bor på Idavallen. Dit kommer också Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder från Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lågor och lever av morgondagg. Från dem kommer ett nytt människosläkte. Solen har fött en lika fager dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång.

Historia

Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin hedniska tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500-750 ersattes denna hedniska tro gradvis av kristendomen i anglosaxernas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade den nordiska tron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa. Dock försökte aldrig anhängarna till den hedniska tro att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900-1000), sedan Island (ca 1000), Danmark (1015) och sist Sverige (ca 1146). Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordisk mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Frejas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc. I folktron har många av gestalterna i den nordiska mytologin levt kvar in i våra dagar. Många människor trodde till exempel att stenåldersfynd var tecken på Tors framfart och kallade dem åskviggar, efterlämnade av guden när han med blixtens hjälp dödade trollen: ”Inte visste vi att det bodde troll i berget, men nu vet vi!” Orsaken till att vi idag (i Norden) talar om nordisk eller fornnordisk mytologi är framför allt den expansion som vikingarna inledde sedan de övriga folken övergivit hedendomen för kristendomen. Tron var starkast och bestod längst i Norden och de flesta spår av dessa gudars kult återfinns här. I Tyskland talar man istället om ”germansk mytologi”, ett egentligen mer korrekt begrepp.

Källorna

- Tacitus: Germania (ca 98 e.kr.)
- Snorre Sturlason
- Codex Regius (”Kungliga boken”) eller Poetiska Eddan
- Prosaiska Eddan
- Saxo Grammaticus: Gesta Danorum (ca 1200)
- Runstenar
- Beowulf
- Tjodolf av Hvin
- Ynglingasagan
- Haustlong
- Eilif Gudrunarson: Thórsdrápa
- Adam av Bremen: Gesta Hammaburgensis Gesta Hammaburgensis

Nordisk mytologi under olika epoker

I litteraturen

- Viktor Rydberg, Fädernas gudasaga, 1887, med illustrationer av John Bauer.

I konsten

- Nils Blommér, Heimdall öfverlämnar till Freya smycket Bryfing (1845)
- Mårten Eskil Winge, Tors strid med jättarna (1872)
- Bengt Erland Fogelberg, Odin (1830), Tor (1844), Balder (1844)
- Jenny Nyström, illustrationer till Albert Ulrik Bååths Fornnordiska sagor, 1886

I politiken

Externa länkar

- [http://runeberg.org/eddan/ Projekt Runeberg - Eddan i svensk översättning]
- [http://www.drengskap.com/gimle/ Nätverket Gimle - Nätverksportal för intresserade av nordisk mytologi, folktro och forn sed]
- [http://norsemythology.cybersamurai.net CyberSamurai Encyclopedia - Nordisk mytologi (engelska)]

Litteratur

- Nordens gudar och myter, H. R. Ellis Davidson, Prisma Magnum, ISBN 91-518-1773-X
- Vem är vem i nordisk mytologi, Åke Hultkrantz, Prisma, ISBN 91-518-3649-1

Folktro

Många av gestalterna i den nordisk mytologin fortlevde i folktron långt efter att dessa övergivits i den officiella kulten. Långt in på 1900-talet fanns det fortfarande människor i Sverige som trodde att jättar och troll hade funnits, men att Tor hade utrotat dem.
- Odens jakt
- Myling
- Tomte

Se även

- Asatro
- Lista över gestalter i nordisk mytologi
- Galder
- Hamn
- Finsk mytologi ! Kategori:Wikipedia:Veckans artikel ja:北欧神話 ms:Mitos_Norse

Dag (mytologi)

Dag var en ljus gud i nordisk mytologi. Son till Delling och Natt. Natt och Dag for med snabba hästar genom underjorden och över himlen. Dags häst hette Skinfaxe.

Se även

- Snorre Sturlason; Prosaiska Eddan
- Natt och Dag Kategori:Nordisk mytologi als:ᛞ

Carlsborg, WA

Carlsborg, Washington

programy Opony hotel madrid teksty piesni

:: RELATED NEWS ::

Хорхе Луис Борхес
Хорхе Луис Борхес (на испански: Jorge Luis Borges) е аржентински писател, смятан за един от най-изтъкнатите южноамерикански автори на 20 век. Поет и ес