:: wikimiki.org ::

Dativ

Dativ

Dativ är i den grammatiska morfologin det kasus som anger att ett ord fungerar som indirekt objekt i en sats. Svenskan saknar dativkasus. Motsvarande konstruktion i svenskan uttrycks ofta av prepositionerna 'till', 'åt' eller 'för' framför huvudordet (som står i grundform eller, om det är personligt pronomen, i objektsform) eller genom ordets placering i satsen, som i följande exempel med verbet 'ge': Hon ger sin mamma (dativobjekt) en blomma (ackusativobjekt) på mors dag. I språk med dativkasus är det vanligt att kasuset också blir obligatoriskt i vissa prepositionsfraser. Ibland används begreppet dativ om det syntaktiska förhållandet med indirekt objekt över huvud taget, oberoende av hur ett visst språk hanterar det. Dativ kan alltså fungera som syntaxterm och då även kunna användas i svensk grammatiklära. Dativ var det försvunna kasus som stannade längst i svenskan. Språket innehåller fortfarande vissa stelnade uttryck med dativrester. Det gäller t.ex. i uttrycken "gå man ur hus-e" och "vara all-om bekant". Adverben "lagom" och "stundom" är ursprungligen dativ pluralis av "lag" respektive "stund". Därtill finns ett antal fraser med preposition+dativ neutrum av fristående adjektiv: "i blind-o", "till spill-o", "till full-o", "förviss-o" med flera. I de flesta språk med många kasus förekommer särskilda dativformer hos substantiven, adjektiven och pronomina, däribland finska, tyska, latin, isländska, turkiska, ungerska, tjeckiska, slovakiska, serbiska, ryska och sanskrit.

Dativändelser i olika språk

Latin: -ae, -is, -o, -i, -ibus, -ui, -bus
Litauiska: -ui, -iui, -ai, -ei, -iai, -enui, -eriai; -ams, -iams, -oms, -ėms, -ioms, -ims, -ums
Ryska: -y, -ю, -aм, -ям, -y, -ю, -eни, -eнaм, -e, -и, -epи, -epям
Turkiska: -a, -e, -ya, -ye
Våmhusmål: -u, -um Kategori:Kasus

Grammatik

Med Grammatik menas de regler för hur ord (lexem) böjs och sätts samman i satser och meningar. Kan indelas i morfologi (formlära) och syntax (satslära). Grammatik är en del av lingvistiken, språklära i vidare bemärkelse. Grammatik kan även åsyfta en viss publikation (bok), där grammatiken i ett visst språk belyses. Inom matematik och datalogi kan grammatik också syfta på en formell grammatik, där man inte behandlar naturligt språk, utan arbiträra dataströmmar. Se även: språk, hjälpspråk, lingvistik Kategori:Grammatik als:Grammatik ja:文法 simple:Grammar th:ไวยากรณ์

Kasus

Kasus är en grammatisk kategori för nomen (substantiv, adjektiv, pronomen, räkneord och particip), som markerar dessas funktion i satsen.

Svenska språket

På frågan om hur många kasus svenskan har kan svaret bli allt från 0 till 3.
- Tre kasus anser den som tycker att man förutom till substantiv också skall se till kategorin personliga pronomen, i vilken särskilda objektsformer finns. Nominativ är då subjektsformerna ("jag", "du" etc). Som genitiver räknas de possesiva pronomina ("min", "din" etc). Slutligen räknar man objektsformerna ("mig", "dig" etc) som ackusativ (eventuellt bara kallat "objektskasus").
- "Två kasus", säger den som anser att de personliga pronomina inte bör räknas, eftersom de är så få, men som anser att substantivens s-former är genitivkasus (och de s-lösa formerna nominativ eller "grundform"). Detta är traditionellt den vanligaste och mest utlärda ståndpunkten.
- "Ett kasus" kan den säga, som anser att s-formerna är genitiv, men att de s-lösa formerna helt enkelt är kasuslösa former. Andra som säger att svenskan har ett kasus anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk partikel. De anser då också att den form som finns (med eller utan s) är ett kasus (det enda). Om man anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk ("påhängd") partikel, vilket blivit en populär åsikt bland lingvister på senare år, menar man att uttryck som "astronomerna i Uppsalas förening" är korrekt svenska, eftersom de förekommer och har blivit tämligen accepterade. Här borde "astronomerna" vara det ord som får ett s om det är en kasusändelse. Formuleringar av detta slag har emellertid traditionellt ansetts vara felaktiga (åtminstone i skriftspråk, som ju ofta får representera den "riktigaste" språkformen). Man har ansett att exempelvis uttrycket ovan bör skrivas "astronomernas i Uppsala förening" eller omskrivas med preposition. Om och i så fall när den förra formuleringen blev "riktig" svenska är naturligtvis svårt att säga. En annan möjlig anledning att trots allt ännu anse att s-ändelsen är ett kasussuffix är dess etymologi.
- "Inga kasus" säger andra bland dem som anser att s-formerna inte är genitiver. Dessa anser då att det med bara en kategori kvar inte är meningsfullt att kalla den kasus.

Indoeuropeiska språk

Det ursprungliga indoeuropeiska språket anses ha haft åtta kasus: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ (plats), ablativ (riktning från en plats), instrumentalis (medel eller redskap för en handling) samt vokativ (tilltalsform). Många av kasusändelserna anses ha uppkommit genom att pronomen eller postpostitioner från äldre språkformer "vuxit fast" vid sina huvudord.

Agglutination

Av urindoeuropeiskans kasus lokativ och ablativ ser man tydligt att kasus kan uttrycka funktioner som exempelvis svenskan uttrycker med hjälp av prepositioner. Detta är ännu tydligare hos de riktigt kasusrika språken, bland annat många i den finsk-ugriska familjen, där exempelvis finskan har 15 kasus och ungerskan 22 stycken.

Några exempel på finska

- inessiv: autossa = i bilen
- elativ: autosta = ut ur bilen
- illativ: autoon = in i bilen

Lista över kasus med exempel på språk där de förekommer

(Ej komplett)
Ablativ: latin, finska, sanskrit,turkiska,ungerska
Abessiv: finska
Absolutiv: baskiska
Ackusativ: latin, ryska, polska, isländska, tyska, finska, sanskrit, ungerska
Adessiv: finska, ungerska
Allativ: finska, ungerska
Dativ: isländska, tyska, latin, ryska, polska, sanskrit, vissa genuina dalmål
Elativ: finska, ungerska
Ergativ: baskiska
Essiv: finska, ungerska
Genitiv: svenska, norska, danska, engelska, isländska, tyska, färöiska, latin, sanskrit, turkiska, ryska, polska, finska
Illativ: finska, ungerska
Inessiv: finska, ungerska
Instruktiv: finska
Instrumentalis: ryska, polska, sanskrit
Komitativ: finska
Lokativ: ryska, polska, sanskrit
Nominativ: isländska, tyska, latin, ryska, polska, finska, sanskrit, ungerska (De "kasusneutrala" grundformerna i språk som svenska och engelska räknas ibland som nominativ.)
Partitiv: finska
Sublativ: ungerska
Superessiv: ungerska
Terminativ: ungerska
Translativ: finska, ungerska
Vokativ: latin, sanskrit, polska Kategori:Kasus

Indirekt objekt

Objekt är den satsdel som beskriver de ting och personer som medverkar i en sats utan att utgöra subjekt. Satsdelen objekt beskrivs dock alltid närmare när man genomför en satslösning. Man brukar då tala om följande former av objekt: direkt objekt, indirekt objekt och prepositionsobjekt.

Direkt objekt

Kallas även ackusativobjekt. Det direkta objektet utgörs av en nominalfras, bisats eller infinitivfras och betecknar den/dem/det som utsatts för den handling som beskrivs av subjekt och predikat. Det direkta objektets semantiska roll är tema. I en del språk sätter man det direkta objektet i kasuset ackusativ.

Indirekt objekt

Kallas även dativobjekt. Det indirekta objektet utgörs av en nominalfras och beskriver åt eller till vem som handlingen i predikatet utförs. Indirekt objekt kan inte existera utan ett direkt objekt. Det indirekta objektets vanligaste semantiska roller är maleficient (den som lider skada av handlingen) respektive beneficient (den som drar fördel av handlingen) (ibland kallat mottagare). I en del språk sätter man det indirekta objektet i kasuset dativ.

Prepositionsobjekt

Kallas även objektadverbial. Prepositionsobjektet utgörs av en prepositionsfras och har samma semantiska roll som direkt eller indirekt objekt. Prepositionsobjektet inleds alltid med en preposition och rektionen kan flyttas till satsens början utan att betydelsen ändras (sk. prepositionsstrandning). Själva prepositionsstrandningen kan genomföras på alla prepositionsfraser och är inget bevis på att prepositionsfrasen är ett prepositionsobjekt, detta måste analyseras utifrån prepositionsfrasens semantiska roll. Kategori:Syntax ja:目的語

Sats

Sats kan ha flera betydelser: # Teorem, ett bevisat påstående inom matematiken. # sats (logik), centralt begrepp in om logiken. # sats (lingvistik), språkvetenskapligt begrepp. # Term inom musiken för en sammanhållen del av ett större verk, som konsert, symfoni eller sonat. # Inom typografi, resultatet av en sättning. # Industriell term som avser en avgränsad mängd av en produkt som bearbetas i en process där inget utöver den givna mängden har tillförts. # SATS, ett träningsföretag.

Preposition

Prepositioner är en av ordklasserna. Prepositioner anger funktionen i satsen för nominalfraser eller nominala bisatser. Det kan gälla rums- eller tidsadverbial, som för prepositionerna i, under, på, men det kan också gälla rent grammatiska funktioner som: "Jag skrattar åt dig." "Hon tänkte på att han skulle resa." Prepositioner styr ofta bestämda kasus, d.v.s att den efterföljande nominalfrasen måste böjas i detta kasus. Det förekommer ofta (i t.ex. tyska, latin och ryska) att en och samma preposition kan styra olika kasus och då få olika betydelser. Prepositioner står i regel framför det ord som de styr. Ord som fyller samma funktion som prepositioner men som står efter sin huvudfras kallas postpositioner.Prepositioner kan i skrift ofta lätt förväxlas med verbpartiklar. Prepositionen har alltid en rektion, som utgörs av en nominalfras, infinitivfras eller en bisats. Exempelvis: utan konserveringsmedel (utan = preposition, konserveringsmedel = rektion) från mittens rike (från = preposition, mittens rike = rektion) Kategori:Ordklasser ja:前置詞 simple:Preposition

Adverb

Adverb är en ordklass inom grammatiken. Ett adverb är en bestämning till verb, adjektiv eller andra adverb. Bestämningen kan lägga till en betydelse av modalitet (svarar på frågan: hur), temporalitet (svarar på frågorna: när? hur ofta? hur länge?), lokalitet (svarar på frågorna: var? vart?) eller mått och grad (svarar på frågor som: i vilken utsträckning, grad?). Exempel: I "snigeln kryper långsamt" är "långsamt" adverbet som svarar på frågan: hur? Det finns ett antal adverb i språket, i svenskan bildas dessutom adverb genom tillägg av ändelsen -t till ett oböjt adjektiv (jämför med engelskans -ly och franskans -ment). Man skall inte blanda ihop ordklassen "adverb" med satsdelen "adverbial". Kategori:Ordklasser ja:副詞 simple:Adverb

Tyska

Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.

Grammatik

Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.

Genus

Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

Adjektiv

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

Substantiv

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus, numerus, genus och bestämdhet. Bestämdhet uttrycks genom bestämd eller obestämd artikel. Kasus, numerus och genusböjning påverkar substantivets artikel och ibland även substantivet. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal. Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som är tydligt maskulina eller feminina till sin natur är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verb är alltid neturala. De tyska substantivets pluralform är oregelbunden och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskillt vanligt att a ändras till ä eller att o ändras till ö. Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att tyskan oftare använder sig av långa sammansättningar.

Pronomen

Pronomen böjs efter kasus, numreus och genus.

Relativpronomen

Relativpronomen kasusböjs efter relativpronomets roll i relativsatsen. Däremot så hämtas genus- och numerustillhörighet från bestämningsordet.

Personliga pronomen

Som artighetsform så används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer filitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig.

Prepositioner

Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet eller rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.

Ordföljd

I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen. I tyska språket så sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk så används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en modern svensk text. Bisatser och relativsatser staplas på varandra till en struktur ovan för den moderne svensken.

Uttal

I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag och några ljud som bara finns i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf och z (uttalat med tonande tz) i början på ord. Den tyska sättet att betona orden skilljer sig däremot starkt gentemot det svenska språkets. Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, t. ex. ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.

Tyska i Sverige

I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med grundskolereformen på 1950-talet frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar redan vid årskurs sex.

Stavning och skrivregler

Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.

Varianter och dialektuppdelning

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket. Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.
- jiddisch
- plattyska
- schweizertyska

Utbredning

Länder där tyska är huvudspråket

- Tyskland
- Liechtenstein
- Österrike
- Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)

Andra länder där tyska är ett officiellt språk

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)
- Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
- Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
- Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
- Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska) I den gamla tyska kolonien Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.

Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter

- Argentina
- Australien
- Brasilien
- Chile
- Estland
- Frankrike (Alsace)
- Kazakstan
- Kroatien
- Lettland
- Litauen
- Moldavien
- Namibia
- Nederländerna
- Paraguay
- Polen (Pommern, Ostpreussen)
- Rumänien (Transsylvanien)
- Ryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ukraina
- Ungern

Länder med stora tyska immigrantgrupper

- USA
- Kanada

Tyska som främmande språk

Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinsk utbildning. Enligt statistik från tyska myndigheter fanns det år 2000 de flesta tyskstuderande i:
- Ryssland: 4 657 500
- Polen: 2 202 708
- Frankrike: 1 603 813
- Ukraina: 629 742
- Tjeckien: 799 071
- Ungern: 629 472
- Kazakstan: 629 874
- Nederländerna: 591 190
- USA: 551 274 Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

Se även

- Lista över falska vänner/Tyska
- Lista över mest talade språk

Externa länkar

- [http://svenska-tyska-ordboken.elch.nu/lexikon.php?begriff=tyska Elchs svenska-tyska ordboken]
- [http://www.tysk-bok.se Tyska böcker och ljudböcker] Kategori:Tyska Kategori:Germanska språk Kategori:EU-språk als:Deutsche Sprache ja:ドイツ語 ko:독일어 ms:Bahasa Jerman simple:German language th:ภาษาเยอรมัน

Isländska

Isländska, officiellt språk som talas i Island. Språket är mer ålderdomligt än de stora nordiska språken, och har bevarat betydligt mer av formrikedomen. Den isländska staten ser också genom en språknämnd till att så mycket som möjligt av de nya orden ges inhemska former, endera genom översättningslån eller genom nybildningar. Antalet främmande ord är därför lågt i isländskan.

Uttal

Det här är inte alla uttalsregler, men det är de mest grundläggande :á uttalas au (som "ou" i engelskans house) :æ uttalas aj :au uttalas öj :é uttalas je :i uttalas som en blandning av svenskt e och i :í uttalas i (som "ee" i engelskans seen) :o uttalas å :ó uttalas åo :ú uttalas uu (som "oo" i engelskans moon) :y uttalas som en blandning av svenskt e och i :ý uttalas i :þ uttalas th (som "th" i engelskans thick) :ð uttalas th (som "th" i engelskans the) :hv uttalas kv :ll uttalas tl (det ska vara ett slappt t, nästan som ett d) :nn uttalas dn efter á, í, ó, ú, ý, æ, au, ei, ey :rl uttalas tl (det ska vara ett slappt t, nästan som ett d) :rn uttalas dn Långa ord uttalas med betoning på första stavelsen t.ex appelsína uttalas med betoning på det första a:et :Kolla [http://www.sigur-ros.co.uk/band/pronunci.html], där finns det ljudklipp med uttal :och [http://www.ismennt.is/not/jbj/jonabjork/lestur/Afiles/A%20a.htm] där finns det också ljudklipp med pedagogiska bilder till

Grammatik

Den moderna isländskan bevarar det medeltida språkets grammatik i princip oförändrad. Bland annat upprätthålls ett fyrkasussystem, där substantiv står i olika form beroende på ordets funktion i satsen: :hér er hestur (nominativ) :ég gekk til hests (genitiv) :ég gekk frá hesti (dativ) :ég tók hest (ackusativ) Lägg härtill ändelserna för bestämd form (nom.: hesturinn, ack.: hestinn) och plural (dativ: hestum, hestunum) i maskulinum, motsvarande former i femininum och neutrum, kongruensböjning av adjektiv i alla kasus, tre genus och stark och svag böjning, detsamma för räkneorden upp till fyra samt personböjning av verb i singular, plural och första, andra och tredje person så har man ett system med en väldig formrikedom. Formerna i fornsvenskan var inte alldeles desamma, men fungerade snarlikt. Genom isländskan kan andra nordbor få en levande uppfattning om det språk deras förfäder talade. Systemet är komplicerat men på många sätt enklare och mer logiskt än det oförutsägbara bruket av prepositioner som svenskan fått i stället (ge barnen bröd eller bröd till/åt barnen contra gefa börnunum brauð) En egendomlighet som isländskan utvecklat sedan medeltiden är ett u-omljud, där a i stammen blir ö om det finns u i ändelsen. 'Kaka' heter kaka och 'mamma' heter mamma i nominativ singularis, men om man böjer orden i pluralis och säger till exempel 'mammas pannkakor', blir det, med isländsk genitiv, pönnukökur hennar mömmu, vilket ju bidrar till att göra de urnordiska orden mindre lättgissade.

Puristisk språkvård

Grammatikens många böjningsformer är en bidragande orsak till den konservativa isländska språkvården. Precis som svensktalande ogärna säger radior och babyer är för särpräglade utländska ord helt enkelt omöjliga att använda på isländska. Men orsaken är också språkpolitisk och psykologisk: Islänningarna föredrar egna ord framför inlånade. Den isländska språknämnden föreslår, i samråd med fackexperter, och islänningar accepterar i regel nyskapelserna. Under hela 1900-talet har man därför uppfunnit många ord för nya företeelser på grundval av det urnordiska ordstamförrådet. En viss språklig isolering uppvägs av att termer och begrepp blir självförklarande och genomskinliga, ofta också för andra nordbor: :bibliotek = bókasafn (boksamling) :kontor = skrifstofa (skrivstuga) :teater = leikhús (spelhus) :pass = vegabréf (vägbrev) :barometer = loftvog (luftvåg) :margarin = smjörlíki (något smörliknande) :bli opererad = vera skorinn upp (bli uppskuren) :demonstrera = halda kröfugöngu (hålla kravgång) :www = veraldarvefurinn (världsväven) En mycket ren form av isländska är högisländska eller háfrónska

Kuriosa

- Trots det låga antalet personer som talar isländska (knappt 300 000) har den isländska språknämnden fått Microsoft att översätta sitt operativsystem Windows till isländska. Detta för att minimera användning av engelska lånord även när det gäller datortermer.
- Sökandet efter isländskt klingande ord för nya företeelser är inte enbart en officiell sysselsättning, då även gemene man ser det som litet av en sport att försöka komma på fiffiga isländska översättningar av utländska ord.

Se även

- Island
- Högisländska

Externa länkar

- [http://www.iceland.is/embassy/icelandis.nsf/form/content.html?openForm&wt=4B0130342E30332E30302E3030004C01454E4700 Isländska statens officiella språklänkar]
- [http://www.islenska.net/ http://www.islenska.net/ - Isländska på nätet]
- [http://www.wildartnet.com/islandsprak/ Sida om det isländska språket]
- [http://www.hafronska.org Sida om det högisländska språket] Kategori:Isländska Kategori:Nordiska språk ja:アイスランド語 simple:Icelandic language

Turkiska

Turkiska (Türkçe) är ett turkspråk som talas av mer än 80 miljoner människor, främst i Turkiet där det är officiellt språk. Det är inte att förväxla med de turkiska språken (alternativt 'turkspråk') som är benämningen på alla språk inom den turkiska språkfamiljen; turkiska kallas därför stundom turkietturkiska (Türkiye Türkçesi) för att särskilja. Typiskt för turkiskan är dess vokalharmoni och många suffix, vilket innebär att mycket långa ord kan bildas.

Klassificering

Turkiskan är ett sydvästligt eller oghuziskt turkspråk. Närliggande språk är gagauziska (talat främst i Gagauzien i Moldavien), balkangagauziska och khorasanturkiska, samt, på något längre håll, azerbajdzjanska, turkmeniska och krimtatariska. Turkspråken klassas ofta som altaiska språk, en familj som även inkluderar mongolspråk, och som av vissa lingvister (främst under 1800-talet) har hävdats vara en del av den ural-altaiska storfamiljen, vilket skulle göra turkiskan avlägset släkt med finskan och ungerskan med flera.

Utbredning

Turkiska talas som modersmål av ungefär 61 miljoner människor. Ytterligare runt 20 miljoner har det som andraspråk. Runt 46,3 miljoner av modersmålstalarna återfinns i Turkiet där de utgör cirka 80 % av landets befolkning. Därutöver finns det turkisktalande minoriteter i 35 länder, varav de största grupperna är på Cypern, med runt 180 000 talare, samt i Bulgarien där de utgör 9 % av befolkningen. Vidare finns det viktigare grupper i Rumänien, Makedonien, Grekland, Uzbekistan och Tyskland, samt även i mindre utsträckning i Belgien, Frankrike, Azerbajdzjan, Irak och Kirgizistan. Turkiskans vidsträckning beror till stor del dels på Osmanska rikets erövringar i Mellanöstern och på Balkan samt på den senare turkiska arbetskraftsinvandringen till europeiska länder, främst Tyskland.

Officiell status

Turkiska är det officiella språket i Turkiet samt även på Nordcypern. Det är ett av de officiella språken på Cypern och ett erkänt nationalspråk i Bulgarien. Turkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu) är i Turkiet den myndighet som kontrollerar det turkiska språket. Kommittén har stort inflytande och har sedan den bildades 1932 av Kemal Atatürk har den låtit genomföra åtskilliga inte alltid helt okontroversiella reformer av det turkiska språket. Efter det att undantagstillstånd i augusti 1983 utlysts efter militärkuppen 1980 (se vidare Turkiets historia) ställdes språkkommittén direkt under premiärministern.

Historia

Turkiskan går tillbaka till fornturkiskan, vars första skriftliga lämningar återfinns i de på 700-talet vid floden Orchon i nuvarande Mongoliet ristade runskrifterna. Fornturkiskan kom att delas i flera grenar, däribland den västligt oghuziska. I och med islams spridning på 1000-talet började turkspråk skrivas med det arabiska alfabetet (karachanidiskan). Seldjukerna spred under 1200-talet turkiskan till Anatolien. Där inleddes på 1200-talet fornanatoliskturkiskan, ett förstadium till osmanskan (den turkiska som kom att utvecklas i det osmanska riket). Den osmanska turkiskan delas in i tre perioder: fornosmanskan (fram till 1400-talet), medelosmanska (1500- och 1600-talen) samt nyosmanska (1700- och 1800-talen). Osmanskan hade en stor mängd arabiska och persiska lånord (dessa utgjorde omkring 20% av ordförrådet). Den moderna turkiskan anses ofta ha skapats av Turkiets förste president, Kemal Atatürk, som införde det latinska alfabetet (och därmed också förbjöd användning av det arabiska) och lät genomföra omfattande språkreformer. De arabiska och persiska lånorden ersattes i stor utsträckning av synonymer, dialektala eller syntetiska ord. Språkliga reformer har fortgått sedan dess och nya ord introduceras fortfarande i stor utsträckning.

Fonologi

Konsonanter

Flera av de turkiska konsonanterna har främre och bakre allofoner; artikulationsstället varierar något beroende på om den efterföljande vokalen är främre eller bakre (till exempel [l] före främre vokaler men [ɫ] före bakre).

Mjukt g

Fonemet , vanligtvis kallat "mjukt g" (yumuşak ge), skrivet 'ğ', har ett mycket speciellt värde. Mellan två främre vokaler representerar det egentligen en ganska svag främre velar approximant ([ɰ]), men kan även kontraheras till en palatal ([j]). Då den är i slutet av ord eller före en konsonant förlänger den föregående vokalen. I övriga positioner uttalas den inte alls. Dialektalt förekommer många varianter, däribland att den uttalas [ʁ] eller [ɣ] efter bakre vokal och [g] efter främre, samt ibland även [x].

Vokaler

Vokalharmoni

Ett typiskt drag i turkiskan är vokalharmonin, vilket innebär att alla vokaler i ett ord måste överensstämma med varandra i uttalsposition. Om den första vokalen i ett ord är främre blir i regel även övriga vokaler främre. Detta är särskilt påtagligt i ändelser vars vokaler alltid är antingen främre eller bakre beroende på ordstammens vokal.

Betoning

Betoningen är vanligtvis på den sista stavelsen, med undantag för vissa ändelsekombinationer och vissa fåstaviga ord, som till exempel masa, "bord", som uttalas ['mɑsɑ].

Ortografi

Huvudartikel: Turkiska alfabetet Turkiska skrivs med en variant av det latinska alfabetet. Utöver det latinska standardalfabetet finns bokstäverna ç, ğ, ı (som versalt motsvaras av 'I'), İ (som gement motsvaras av 'i'), ş, ö och ü. Vidare ingår inte q, w och x i alfabetet men används i stavningen av namn på andra språk. ¹ Se avsnittet om mjukt g under fonologi ovan.

Grammatik

Turkiskan är ett agglutinerande och vokalharmoniserande språk. Agglutinationen innebär att många suffix läggs på ordstammarna vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. Ordföljden är subjekt–objekt–predikat.

Genus

Turkiskan saknar genus. Detta innebär att det till exempel endast finns ett tredje persons personligt pronomen, o, som är oberoende av den tillsyftades kön (och som alltså kan översättas till svenska som både "han", "hon" och "den"/"det"). Likaså saknas genusvarianter på flertalet substantiv; dessa specificeras vanligtvis genom ett genusbestämmande adjektiv (till exempel erkek çocuk, "pojke", egentligen "manligt barn").

Kasus

Turkiskan har sju kasus: nominativ (grundform), genitiv (ägande), ackusativ (direkt objekt), dativ (indirekt objekt), lokativ (läge eller plats), ablativ (riktning från) och instrumentalis (instrument). Kasus markeras med suffix.

Affix

Suffix används i stor utsträckning i turkiskan och i stort sett kan hur många suffix som helst fogas på ett ord efter varandra. Prefix är dock betydligt ovanligare och förekommer i endast som en förstärkning av adjektiv genom dubblering av den första stavelsen (se adjektiv nedan) samt i lånord. Suffix används vid ordbildning samt för att indikera den grammatiska funktionen hos ett ord. De kan uttrycka ett ords kasus och ägarens person, vilket gör att ett ord kan fylla en hel menings funktion (till exempel evinizdeyiz, "vi är vid ert hus").

Substantiv

Den obestämda artikeln är bir. Pluralis bildas genom tillägg av suffixet -lar respektive -ler (beroende på föregående stavelses vokal).

Adjektiv

Adjektiv placeras före ordet de syftar till. De böjs inte. Som förstärkning kan den första stavelsen i ett ord dubbleras (till exempel kan beyaz, "vit", bli bembeyaz, "mycket vit", och sıcak, "varm", kan bli sımsıcak, "mycket varm").

Verb

Turkiska verb uppvisar en mångfald av tempus, modus och aspekt.

Dialekter

Turkiskan är ett språk med ganska stora dialektala skillnader. Framför allt varierar uttalet av konsonanterna c, ç, ğ, h, k, s, ş och z. Dialekter av turkiska innefattar danubiska, eskişehir (i provinsen Eskişehir i västra Anatolien), razgrad, dinler, rumeliska (i Rumelien på Balkan), karamanska (i provinsen Karaman i centrala Anatolien), edirne (i Edirne i Trakien), gaziantep (i provinsen Gaziantep i södra Turkiet), urfa (i provinsen Şanlıurfa i sydöstra Turkiet), goynuk (runt en by i Bolu) och cypriotiska (på Cypern).

Vokabulär

Den osmanska turkiskan hade, genom sina omfattande lån från persiskan och arabiskan, ett mycket stort ordförråd, rikt på synonymer från de tre språken. Dessa lånord utgjorde omkring 20 % av den dåvarande turkiskans ordförråd. Under det osmanska rikets sista århundrade lånades allt fler ord från de västerländska språken, såsom franska, engelska och tyska, i och med att den europeiska kulturen hade större genomslagskraft än den traditionella arabiska vid sultanens hov. I och med språkreformen på 1920-talet avskaffades det stora flertalet av de arabiska och persiska lånorden; de ersattes av dialektala, arkaiska och syntetiska ord, men även av synonymer, vilket gjorde turkiskan något ordfattigare. Arabiska och persiska lånord förekommer fortfarande, till exempel cami, "moské", av arabiskans jāmi`. Efter språkreformen är nylånen företrädesvis tekniska eller kulturellt betingade benämningar, främst från franska (till exempel duş av douche, "dusch") och engelska (till exempel sandviç av sandwich, "smörgås"; futbol av football, "fotboll"). Ordbildning sker i turkiskan oftast genom avledning, det vill säga genom att lägga till suffix. I stort sett alla substantiv kan avledas till adjektiv.

Extern länk

- [http://www.omniglot.com/writing/turkish.htm Omniglot om turkiska] Kategori:Turkiska Kategori:Turkspråk ja:トルコ語 th:ภาษาตุรกี

Ungerska

Ungerska är ett finsk-ugriskt språk som talas framför allt i Ungern där det är officiellt språk, samt även i Transsylvanien, Slovakien, Vojvodina, Nedre Karpaterna, Kroatien, Slovenien och Österrike. Det har haft en tendens att utvecklas mot större komplexitet och större formrikedom. Det talas av omkring 15 miljoner människor, varav 10 miljoner i Ungern. Det skrivs med det latinska alfabetet. Sedan 1 maj 2004 är ungerskan ett av EU:s officiella språk.

Se även

- Lista över mest talade språk Kategori:Finsk-ugriska språk Kategori:EU-språk ja:ハンガリー語 ko:헝가리어

Slovakiska

Slovakiska är ett slaviskt språk som talas av uppemot 6 miljoner människor, de flesta i Slovakien. Sedan 1 maj 2004 är slovakiskan officiellt språk i EU. De västliga och centrala dialekterna, vilka talas i upplandet kring Bratislava, är förståeliga även för personer som talar tjeckiska. Språket skrivs med en slovakisk variant av det latinska alfabetet. Kategori:Slaviska språk Kategori:EU-språk ja:スロバキア語

Serbiska

Serbiska (српски eller srpski) är ett sydslaviskt språk som är officiellt språk i Serbien och Montenegro och Republiken Serbska. Det är det ordrikaste och mest dominerande språket på Balkan. Serbiska kallas även ibland för serbokroatiska, vilket dock är felaktigt. Språket skrivs med såväl det kyrilliska alfabetet som det latinska alfabetet. Det serbiska språket har fyra dialekter: ekaviska, jekaviska, ijekaviska och ikaviska. Serberna i östra Hercegovina, Bosnien, västra Serbien, delar av Montenegro, Dalmatien, Krajina och andra områden använder den ijekaviska dialekten. Det serbiska språkets reformator, Vuk Stefanovic Karadzic (1787-1864), försökte ena de olika serbiska dialekterna genom att införa den östhercegovinska dialekten som bas för litteraturspråket. Östra Hercegovina räknas som den ijekaviska dialektens vagga.

Språkträd

- Indoeuropeiska språk
- Slaviska språk
- Sydslaviska språk
- Västliga sydslaviska språk
-
- Serbokroatiska
-
- Serbiska

Extern länk

- [http://sr.wikipedia.org/wiki/ Wikipedia på serbiska] Kategori:Slaviska språk

Sanskrit

Sanskrit: ett av de två bevarade fornindiska språken (det andra är vediskan; ibland används ordet om båda). Tidigare ansågs sanskrit vara ursprunget till den indoeuropeiska språkstammen, en uppfattning som sedan länge är föråldrad, i synnerhet sedan man kom på att den ännu äldre hettitiskan också var indoeuropeisk. Vediska och sanskrit är indoariska språk inom den indoiranska språkgruppen i den indoeuropeiska språkfamiljen. Medan vediskan förmodligen låg relativt nära den gamla folkliga fornindiskan, var sanskrit en något konstlad fornindiska som talades av lärda män när folket redan hade gått över till medelindiska (prakrit). Den mest kända klassiska sanskritgrammatiken skrevs av Panini, förmodligen på 300-talet f. Kr. När jainismen och buddhismen uppstod, undvek de sanskrit och använde folkets språk. Senare fick dock buddhismen, vid sidan av den palispråkiga Tipitaka, också en sanskritspråkig version, och den buddhistiske författaren Ashvaghosha på 100-talet e. Kr. räknas, tillsammans med sin hinduiske kollega Kalidasa i början av 400-talet, till sanskritlitteraturens guldålder.

*Ord som har en liknande klang på svenska är exempelvis*
Sanskrit	Engelska	Svenska
Veda	Knowledge	Kunskap (Veta)
Sambandha	Connection	Samband
Matar	Mother	Moder
Dvau	Two	Två

Språkstruktur

Sankritspråket är till sina former vida ålderdomligare än något av de andra indoeuropeiska språken. Även om det nu är till fullo bevisat, att sanskrit inte får betraktas såsom dessas stammoder, utan är att anse som deras äldsta syster, kan sanskrit likväl genom sin jämförelsevis så mycket högre ålder i många fall ta det gemensamma grundspråkets plats, och i ännu långt flera lämna de tydligaste och värderikaste fingervisningar till de försvunna gemensamma indoeuropeiska grundformernas rekonstruktion.

Fonetiken

Sanskrit har 13 vokaler, nämligen kort och långt a, i, u; kort och lång r-vokal (uttalad ri och här omskriven ri{{

Latin

Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten. Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.

Grammatik

Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd. Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer. Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum). Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer. Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Se även

- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika Kategori:Romerska riket Kategori:Utdöda språk Kategori:Latin als:Latein ja:ラテン語 ko:라틴어 simple:Latin language th:ภาษาละติน zh-min-nan:Latin-gí

Litauiska

Litauiska (lit. lietuvių kalba), är, liksom lettiska, ett baltiskt språk som talas av 4 miljoner människor, varav 3 miljoner i Litauen. Det anses vara ett av de moderna indoeuropeiska språken som ligger närmast det ursprungliga indoeuropeiska språket, särskilt i fråga om intonation och accent. Detta, och att litauiskan i så liten grad har påverkats av andra språk, gör att litauiskan har stort värde inom den jämförande språkforskningen. Det litauiska språket kan ses som det kanske bästa exemplet på att utrotningshotade språk, vilka spås öka markant under 2000-talet, faktiskt kan återhämta sig. För drygt hundra år sedan var litauiskan i allra högsta grad på väg att utrotas – på 1880-talet hade ryska regeringen redan förklarat det som utdött.

Dialekter

Det finns två större litauiska dialekter, augštaitiskan och (i n.v. Litauen) žemaitiskan. Augštaitiskan, som ligger till grund för skriftspråket, har endast två tonaccenter, medan žemaitiskan har flera. Dialektsplittringen anses ha skett på 1400-talet, och dessförinnan var aukštaičiai och žemaiciai geografiska begrepp.

Skrift och uttal

Det litauiska alfabetet är en utökad variant av det latinska. Tilläggen består i att ett flertal latinska tecken har försetts med diakritiska tecken (hjälptecken). Alfabetet omfattar 33 grafem, om ‹ch› räknas som ett grafem, vilket är rimligt då det står för ett fonem /x/. Inom [ ] ges ungefärligt uttal, och inom ( ) ges bokstavens namn. A a [a(ː)] (a), Ą ą [aː] (a nosinė), B b [b] (be), C c [ʦ] (ce), Ch ch [x] (che), Č č [ʧ] (če), D d [d] (de), E e [ɛ(ː)] (e), Ę ę [ɛː] (e nosinė), Ė ė [eː] (ė), F f [f] (ef), G g [ɡ] (ge), H h [h] (haš), I i [i] (i trumpoji), Į į [iː] (i nosinė), Y y [iː] (i goji), J j [j] (jot), K k [k] (ka), L l [l] (el), M m [m] (em), N n [n] (en), O o [oː] (o), P p [p] (pe), R r [r] (er), S s [s] (es), Š š [ʃ] (eš), T t [t] (te), U u [u] (u trumpoji), Ų ų [uː] (u nosinė), Ū ū [uː] (u goji), V v [v] (ve), Z z [z] (ze), Ž ž [ʒ] (že) Därtill kommer digraferna Dz dz [ʣ], Dž dž [ʤ], Ie ie [ie], Uo uo [uo]. Som synes anger skriftens ˇ (caron) ett mer retroflext uttal. Om ‹i› står mellan en konsonant och vokalerna a, ą, o, u, ū, ų, står ‹i› ej för något eget segment, utan en palatalisering [ʲ] av den föregående konsonanten. Skriften ger ingen information om ordens prosodi. Tonaccenterna är distinktiva (betydelseskiljande), vilket innebär att augštaitiskan har två tonem.

Morfologi och syntax

Litauiskan har två grammatiska genera: maskulinum och femininum. Till skillnad mot de germanska språken, och i likhet med lettiskan saknar litauiskan helt artikel, såväl bestämd som obestämd. Litauiskan har åtta kasi: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, instrumentalis, lokativ, vokativ och illativ. Illativ förekommer dock endast i vissa dialekter, och saknas också i lettiskan liksom i övriga indoeuropeiska språk. Litauiskans lokativ: -e, -yje, oje, -ėje, -ioje, -uje, -iuje, -enyje, -eryje (singularis); -ose, -ėse, -iose, -uose, -iuose, -yse (pluralis)
Till följd av det utvecklade kasusbruket har ordföljden inte syntaktisk betydelse, varför ordföljden kan varieras betydligt mer än i svenskan. Frågesatser har rak ordföljd, och inleds med den frågepartikeln ar. Verben har sju tempora: presens, preteritum, upprepad preteritum, futurum, futurum exaktum, pluskvamperfekt. Participformerna kan ge temporal eller lokal informatio, och det finns ett särskilt nödvändighetsparticip med suffixet -tina(s).

Historia

Litauiska är, tillsammans med övriga baltiska, slaviska och indo-iranska språk, ett s.k. satemspråk, vilket innebär att den indoeuropeiska klusilen /kʰ/ har utvecklats till en sibilant /s/. Då litauiskan blev ett litterärt språk först på 1500-talet, är språkets tidiga historia föga känd. Syntaxen anses vara påverkad av polska och latin. Vidare kan man misstänka att litauiskans kasus illativ beror på finskt inflytande. (Illativ förekommer förutom i litauiska i finska och samiska.)

Namnskick

Utmärkande för litauiskt namnskick är att kvinnors familjenamn får olika form enligt följande: Ogifta kvinnor har familjenamn på -aitė, -ytė, -(i)utė, som utgår från faderns efternamn; gifta kvinnor har familjenamn på -ienė, som utgår från makens efternamn. Kategori:Litauiska Kategori:Baltiska språk Kategori:EU-språk ja:リトアニア語

Turkiska

Klassificering

Utbredning

Officiell status

Historia

Fonologi

Konsonanter

Mjukt g

Vokaler

Vokalharmoni

Betoning

Betoningen är vanligtvis på den sista stavelsen, med undantag för vissa ändelsekombinationer och vissa fåstaviga ord, som till exempel masa, "bord", som uttalas ['mɑsɑ].

Ortografi

Grammatik

Genus

Kasus

Affix

Substantiv

Den obestämda artikeln är bir. Pluralis bildas genom tillägg av suffixet -lar respektive -ler (beroende på föregående stavelses vokal).

Adjektiv

Verb

Turkiska verb uppvisar en mångfald av tempus, modus och aspekt.

Dialekter

Vokabulär

Extern länk

- [http://www.omniglot.com/writing/turkish.htm Omniglot om turkiska] Kategori:Turkiska Kategori:Turkspråk ja:トルコ語 th:ภาษาตุรกี

Hatobohei

Hatobohei o Tobi es una isla de Palau, y conforma el estado que lleva su nombre. Habitan alrededor de unas 30 personas y los idiomas oficiales son el inglés y el tobiano. Se encuentra aislado de las islas principales del país, y se localiza a 3 grados, 0 minutos de latitud norte nord y 131 grados, 11 minutos longitud este; a 645 km al suroeste de Koror, a 645 km al sureste de Mindanao y a 320 km de Halhamera. Fue avistado en 1710 por el capitán británico Woodes Rogers. Categoría: Palau

przetargi Gry Playstation hotel a Venezia Nurkowanie sylwester w g�rach

:: RELATED NEWS ::

Wikipedia:Articles for deletion/Imperial Courts

This page is an archive of the proposed deletion of the article below. Further comments should be made on the appropriate discussion page (such as the article's talk page or on a Votes for Undeletion nomination). No further edits should be made to this page.