:: wikimiki.org ::

Demokrati

Demokrati

Demokrati (från grekiskans demokratia, "folkvälde"), folkstyre, majoritetsstyre, är ett styrelseskick med allmänna och fria val, där landet styrs enligt folkets uttryckta och egna vilja. Motsats till diktatur. Avser i dagligt tal representativ demokrati. Det kan även syfta på ett större medbestämmande på andra arenor än i en stat. Så som brukardemokrati, arbetsplatsdemokrati med mera.

Kriterier för demokrati

Det finns olika sätt att definiera och kategorisera demokrati. Följande krav måste normalt vara uppfyllda för att man ska kunna tala om genuin demokrati:
- Det ska finnas allmän rösträtt med mycket få och klara begränsningar, i allmänhet krav på viss lägsta ålder.
- Medborgare ska äga rätt att kandidera till de styrande posterna.
- Medborgare ska ha rättigheter som tryck,- yttrande,- mötes- och organisationsfrihet för att kunna delge varandra sina åsikter och bilda politisk opinion.
- Valhemlighet bör råda om en stor andel röstande kräver detta.
- Det ska finnas ett fungerande rättsväsen som skyddar dessa friheter och medborgarnas andra rättigheter, se rättssäkerhet.
- Demokratin förutsätter att majoritetens förslag vinner över minoritetens.
- I en demokrati tillämpas dock minoritetsskydd, tex så att minoritetsbefolkningens val kan inte köras över av majoriteten. Detta gäller tex språkliga minoritetsgrupper (finlanssvenskarna i Finland utgör en minoritet - den finskspråkiga majoritetsbefolkningen kan inte rösta bort tex de svenskspråkiga skolorna). I Sverige finns det ett visst mått av transparens i myndigheternas verksamhet men offentlighetsprincipen är ej ett grundläggande demokratikriterie. Som synes är principen om medborgarskap (inklusion) central i demokratins definition. Under en stor del av demokratins historia var det bara män, inte kvinnor, som betraktades som fullvärdiga medborgare - och på motsvarande sätt har aldrig slavar haft medborgerliga rättigheter. Barn brukar inte heller erkännas alla medborgerliga rättigheter.

Typer av demokrati

Den traditionella indelningen av demokrati har varit Direkt demokrati och Representativ demokrati. Den direkta demokratin brukar hänvisas till Antikens Grekland och syftar på att alla röstberättigande beslutar direkt i alla frågor. I Antikens Grekland skedde detta genom att alla fria män samlades på ett torg och fattade beslut med handuppräckning. Idag brukar folkomröstningar ses som en form av direktdemokrati. Representativ demokrati innebär istället att folket väljer ett antal representanter som företräder dem i någon form av församling eller parlament. Representanterna beslutar i frågorna och folkets uppgift är att med jämna mellanrum rösta fram dessa representanter. Representativ demokrati är den form av demokrati som tillämpas i dagens demokratiska länder. Idag har dock indelningen mellan direkt demokrati och representativ demokrati blivit något föråldrad. Efter Sovjetunionens fall och i och med att flera länder blev demokratiska har man istället börja prata om hur man skall kunna höja kvaliteten i demokratin. Därmed har andra indelningar växt fram; så som;
- Deltagardemokrati; Tanken om att medborgarna måste bli mer aktiva i beslutsprocessen
- Deliberativ demokrati; Tanken om samtalets och kommunikationens roll i demokratin
- Representativ direktdemokrati

Den antika demokratins historia

Grekland anses vara den västerländska demokratins vagga. Under några få hundra år gick man från diktatur till en elementär form av demokrati År 594 f.Kr. valdes Solon till arkont i Aten. Adelns vanstyre gjorde att en revolt hotade och fick därför långtgående befogenheter. Han mildrade de drakoniska lagarna och demokratiserade delvis Aten. Bönders skulder avskrevs och slavar frigavs. Tidigare hade bara adeln rösträtt, men i stället fördelades rösträtten efter förmögenhet. Befolkningen delas upp i fyra fylen (klasser) efter rikedom. De valde nio arkonter för ett år i taget. Dessutom fanns det en folkförsamling (ekklesía) som var ett slags stormöten där samtliga medborgare har rösträtt. Det finns även ett så kallat folkråd (boulé) med 500 ledamöter funktion som beredningsorgan för folkförsamlingen. Efter Solon 590 tas makten åter av diktatorer (tyranner), men efter maktstrider återupptogs 507 den demokratiska utvecklingen av Kleisthenes. Folket delades nu upp i tio fylen och ett råd inrättades med 50 representanter från varje fyle. Dessutom inrättades en folkförsamling dit alla medborgare hade tillträde. En intressant aspekt på den Atenska demokratin var att ämbetsmännen utsågs med lottens hjälp, vem som helst kunde bli ämbetsman. För att undvika inkompetens så valdes tio ämbetsmän inom varje område. Val av ämbetsmän ansgås inte demokratiskt eftersom det skulle gynna den som hade stora medel och kunde påverka människor att rösta på honom.

Se även

- Anarki
- Aristokrati
- Deltagardemokrati
- Diktatur
- Direkt demokrati
- Monarki
- Oligarki
- Representativ demokrati Kategori:Statsvetenskap Kategori:Demokrati ja:民主主義 ko:민주주의 simple:Democracy th:ประชาธิปไตย

-krati

Det svenska suffixet -krati betyder form av regering eller styre. Ordet härrör sig från grekiskans kratein, "styra, härska". Ord med det här suffixet är bland andra:
- Aristokrati
- Bördsaristokrati
- Autokrati
- Byråkrati
- Demokrati
- Socialdemokrati
- Gerontokrati
- Kleptokrati
- Meritokrati
- Nekrokrati
- Plutokrati
- Pornokrati
- Teknokrati
- Teokrati
- Xenokrati Kategori:Suffix Kategori:Statsvetenskap

Diktatur

Diktatur, av lat. dictatura, "en diktators ämbete; en diktators makt och myndighet".

Diktatur i den romerska republiken

"I tider av oro eller fara för staten meddelade den romerska senaten ett senatus consultum som överlämnades till konsulerna. Detta innebar en rätt för konsulerna att utnämna en diktator för en period av 6 månader." Den romerska diktatorn hade fullständiga befogenheter att bestämma över den romerska staten under sin mandatperiod, men med ett viktigt undantag; han fick inte besluta över de allmänna medlen. Mellan 501 f.Kr. och 44 f.Kr. utsågs sammanlagt 88 diktatorer.

Diktaturens moderna innebörd

Diktatur är i lexikalisk mening detsamma som regering utövad av en diktator. I sin moderna innebörd innefattar diktaturen även regering av ett totalitärt eller auktoritärt kollektiv, som ex.vis en militärjunta eller politbyrå. Diktaturen anses i allmänhet som demokratins motsats. Det är också vanligt att likställa diktaturen med polisstaten, d.v.s. samhällsförhållanden med stark repression från myndigheternas sida. Definitionsmässigt är detta dock ej nödvändigt för att diktatur ska anses föreligga. Somliga diktatorer har nämligen åtnjutit sådant folkligt stöd att någon repression inte varit nödvändig för dem i syfte att behålla makten. I sin mera inskränkta mening, är diktaturen en stat där fria, allmänna och lika val av politiska beslutsfattare inte förekommer. Inslagen av repression är alltså däremot inte avgörande.

Diktaturens effekter

Det är, som ovan sagts, inte alltid så att en diktatur är en polisstat. En diktatur tenderar dock i allmänhet att närma sig sådana samhällsförhållanden som sammanfattningsvis kan beskrivas som: :1. Ingen rättssäkerhet :2. Inga fungerande demokratiska strukturer :3. Ju längre en diktator härskar, desto större är risken för att en personkult uppkommer. :4. Enligt Rummels lag är det en betydande risk att invånarna mördas av regeringen :5. Det föreligger en större risk för krig än i icke-diktatur. :6. Sannolikt är den ekonomiska utvecklingen sämre än i en icke-diktatur. De ovan angivna premisserna kan användas för att visa att världens stater generellt före parlamentarismens genombrott inte var diktaturer, eftersom det där ofta fanns rättssäkerhet och vissa fungerande demokratiska strukturer. Inte heller var det då vanligt med personkult. En bättre benämning på dessa stater var att de var auktoritära.

Kända diktaturer

- Romarriket
- Nazityskland
- Sovjetunionen
- Fascismens Italien
- Folkrepubliken Kina
- Francos Spanien
- Saddams Irak
- Kuba
- Nordkorea

Se även

- Diktator
- Lista över diktatorer
- Proletariatets diktatur Kategori:Politiska system ja:独裁政治 simple:Dictatorship

Representativ demokrati

Representativ demokrati är egentligen en samlingsbeteckning för en mängd demokratiska modeller. Gemensamt för dessa är dock att kärnan består av regelbundet återkommande val mellan konkurrerande representanter. Folksuveräniteten åstadkoms genom att medborgarna påverkar styret genom att rösta i dessa val. Den är den absolut mest spridda metoden för att auktoritativt och legitimt utöva kontroll, utkräva ansvar och utveckla debatt i moderna demokratier.

Andra termer för begreppet

En annan term för begreppet är valdemokrati. Ordet valdemokrati kan ses som en idealtyp, åtskiljd från realtypen representativ demokrati. Med andra ord; Valdemokrati avser tanken och idén bakom den representativa demokrati. Termen den representativa demokrati ses istället som den faktiska formen av demokrati som existerar i flera av dagens länder.

Utförlig beskrivning

Givetvis är begreppet representativ demokrati inget statiskt begrepp. Det sträcker sig från rent elitistiska åskådningar så som Joseph Schumpeters konkurrensdemokrati till betydligt mer deltagarvänliga synsätt. Den amerikanske statsvetaren och demokratiteoretikern Joseph Schumpeter ansåg att det klassiska demokratiidealet var svårt att realisera. I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy (1942) hävdar han helt enkelt att det inte är möjligt att konstruera ett politiskt system där besluten avspeglar folkmajoriteten. Det enda realistiska alternativ som står till buds är att människor kan få välja mellan ett antal konkurrerande eliter. När en elit (i form av ett politiskt parti) väl är vald så har den makten och det går inte att göra anspråk på att de beslut som den fattade ska stå i överensstämmelse med folkviljan. Däremot kan förstås en elit, som missköter sitt ämbete, bli avsatt i nästa politiska val. Därigenom upprätthålls en folklig kontroll av eliterna, men inte av besluten. Här närmar sig Schumpeters en av den representativa demokratin mest avgörande mekanismer, nämligen ansvarsutkrävandet. Teorin är enkel, genom insyn och information kan medborgarna kräva ansvar av de folkvalda om de gjort olämpliga beslut. Detta blir en mekanism som ersätter en mer direkt påverkan på besluten. Ett annan, lite mindre begränsande, mekanism eller nyckelbegrepp är mandatgivande. Enligt denna teori åstadkommes medborgarens påverkan genom att hon väljer en politiker (en elit) med ett mandat. Helt enkelt en instruktion om hur politikern skall agera i vissa frågor. Detta fungerar också mer indirekt. I en föränderlig värld kan det vara svårt att vara rationell. Därför lägger väljarna sin röst på den grupp (parti) som man bäst anser företräda sina intressen. Hur denna valda grupp agerar i sakfrågor är mindre intressant för den enskilda väljaren. Klasspartier är kanske det tydligaste exemplet på detta, så som socialdemokraterna i Sverige. Det som är centralt för denna uppsats är att det representativa demokratiperspektivet på demokrati antas ha ett antal inbyggda mekanismer som skall säkerställa den politiska jämlikheten. Tanken är att representativa demokratin genom dessa mekanismer skall säkerställa att alla människor i ett samhälle har samma makt i politiken. Givetvis kommer det även i den mest fulländade representativa demokratin att finnas en politisk elit med större makt än övriga men de som valt dessa skall alla ha haft samma inflytande. Den politiska jämlikheten skall enligt representativa demokratin främst säkras genom mekanismerna; Regelbundet återkommande val, Fri opinionsbildning samt någon grad av beroende. Representativiteten förutsätter någon form av val för att välja de som folket anser bör representera dem. Det regelbundet återkommande valet är kanske det mest centrala i den representativa demokratin. Det är nämligen med denna mekanism som medborgarna får sin möjlighet att välja bort de som misskött sitt ansvar. Det viktigaste är kanske inte själva valet utan snarare omvalet eller det uteblivna sådana. Detta på grund av att väljaren inte kan vara säker på att den person eller det program som hon röstat på verkligen kommer att genomföras Vad krävs då för att folket skall kunna fatta genomtänkta retrospektiva domar över eliten (bedömma vad eliten tidigare gjort)? Även här lyfts två huvudsakliga principer fram; tydliga ansvarsstrukturer så att väljaren kan avgöra vilken elit som bär ansvaret för en förd politik samt jämlika resurser hos de olika konkurrerande eliterna. Frågan om fri opinionsbildning berör den demokratiska frihet som medborgarna har utanför de formella beslutsorganen. En frihet för de styrda att forma och uttrycka politiska åsikter utanför regeringsstyrets kontroll. Denna frihet kan indelas i två huvudsakliga linjer. Den första handlar om friheten att forma egna opinioner. För att det skall vara någon mening att genomföra val måste det finnas reella (verkiga) valmöjligheter. Det är inte särskilt fruktsamt att bara kunna få rösta på en eller ett fåtal människor. Att ha möjligheten att bilda opinioner är viktigt för att uppnå öppen konkurrens mellan många politiska aktörer. Den andra huvudsakliga linjen under denna princip syftar till medborgarens rätt att när som helst uttrycka politiska åsikter, inte bara genom att rösta på valdagen. Genom medborgarnas möjlighet till kommunikation mellan varandra påverkas också förhållandet mellan de styrda och de styrande. Folket kan direkt, utanför valdagen, meddela representanterna sina åsikter. Frihet till politiska åsikter blir alltså en ersättning för att ge representanterna instruktioner. Grad av beroende handlar egentligen inte om en princip utan är ett försök att beskriva den mångfald i åsikter som finns kring hur de styrande skall vara beroende av sina väljare. Dessa kan sammanfattas i fyra normativa ideal (fyra åsikter om hur detta beroende borde fungera). Förtroendemodellen bygger på att professionella politiker som är medlemmar av en utbildad elit på ett vist sätt skall föra folkets talan. En av de första förespråkarna för denna modell var den konservativa ideologen Edmund Burke som menade att representation hänger intimt samman med en moralisk plikt. Denna modell har starka elitistiska förtecken. Den bygger på att folket inte vet sitt eget bästa och att representanterna när de väl är valda skall tänka själv. Delegatmodellen skulle kunna ses som förtroendemodellens motpol. Här ses representanten istället som en person som skall agera för någon annan genom klara riktlinjer och instruktioner. Principen är att representanten skall vara så bunden som möjligt till åsikterna hos dem som valt hon/han. Förespråkarna för denna modell brukar lyfta fram främst två fördelar; bredare möjlighet för medborgerligt deltagande samt att den ligger nära idealet om folklig suveränitet. Både förtroendemannamodellen och delegatmodellen uppkom då demokratin var ung och representanterna fortfarande var sedda som självständiga aktörer. Idag är nästan alla representanter bundna till ett politiskt parti, ofta med ett specifikt politiskt program. Delegatmodellen bygger på idén att om ett parti vinner ett val så får de möjlighet att genomföra den politik som de presenterat i valrörelsen. Det är alltså partiet snarare än den enskilde representanten som är grunden för representativiteten. Representantens uppdrag är enligt denna modell att vara lojal mot partiet och dess program. Enligt Representationsmodellen bör ett parlament vara ett mikrokosmos av folket som sådant. Parlamentet skall alltså innehålla medlemmar från alla samhällets grupper och sektioner. Det kan handla om grupper baserade på; kön, socialklass, religion, etnicitet, ålder och så vidare. Modellen grundar sig i antagandet att en person som kommer från en grupp i stort delar åsikter och erfarenheter med medlemmar från denna grupp.

Källor

- En uthållig demokrati! Politik för folkstyre på 2000-talet. SOU 2000:1 - Stockholm, Fritzes Offentliga Publikationer 2000
- Gilljam M, Hermansson J (red). 2003. Demokratins mekanismer - Lund, Liber 2003
- Manin B. 2002. Den representativa demokratins principer - Angered, SNS Förlag 2002 Kategori:Politik Kategori:Statsvetenskap Kategori:Demokrati

Kandidat

# Person som är valbar i ett val. # Akademisk titel, se kandidatexamen.

Tryckfrihet

Tidningar har tryckfrihet, det betyder att man får skriva nästan vad man vill i tidningen

Se även

- yttrandefrihet
- Tryckfrihetsförordningen Kategori:Politik ja:報道の自由

Mötesfrihet

Mötesfrihet, medborgares frihet att hålla möte och demonstration på allmän eller avskild plats utan ingrepp från statsmakten. Mötesfrihet är tillsammans med organisationsfriheten en förutsättning för folkets deltagande i demokratin. Begränsningar i mötesfrihet finns om mötet syftar till planering av brott, våldsamt upplopp, brott mot lokal ordningsstadga.

Se även

- mänskliga rättigheter Kategori:Politik ja:集会の自由

Organisationsfrihet

Organisationsfrihet, medborgares rätt att bilda och tillhöra organisationer utan statsmaktens ingrepp, samt rätten att stå utanför organisationer. Den senare rättigheten brukar anföras som argument mot kårobligatoriet. Se även mötesfrihet och demokrati. Kategori:Politik

Valhemlighet

Val är ett ord med många språkliga betydelser. I denna artikel behandlas "val" i politiskt sammanhang, och avser då den process varigenom en eller flera personer utkoras, utses, utväljs etc till ett politiskt uppdrag, att bli en förtroendevald ledamot - alternativt - att ett av flera beslutsalternativ bestäms efter en viss förreglerad process. Den viktigaste formen av val är allmänna demokratiska val, vilket innebär att väljarna i en stat eller i en del av en stat väljer representanter till en beslutande församling (parlament, riksdag, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige, regionfullmäktige o.s.v.) där beslut, som är bindande för alla, fattas och sedan verkställs av myndigheter eller förvaltningar som församlingen har till sitt förfogande. Även val till kyrkofullmäktige m m i Svenska Kyrkan sker på samma sätt.

Valmetoder

I Sverige används Jämkade uddatalsmetoden med spärr, vilket är en metod som ger mandat (här ung. i betydelsen "representation") i förhållande till andelen röster. Tidigare användes d'Hondts metod, vilken missgynnade mindre partier. I anglosaxiska länder som USA och Storbritannien används majoritetsval i enmansvalkretsar (ibland kallat "first past the post"). I Frankrike används numera i allmänhet majoritetsval i enmansvalkretsar och i två omgångar. I Japan används majoritetsval i flermansvalkretsar. I det tyska systemet kombineras majoritetsval och proportionella val efter svenskt mönster. Vissa länder har starkare inslag av personval, något som inte förekommer i Sverige, även om personval i och för sig är möjliga även här. I länder i Östeuropa, vilka tidigare ingick i östblocket, krävs oftast att valdeltagandet är minst 50% för att valet ska vara giltigt. Valmetoden är av stor betydelse för resultaten i val. I huvudsak väljer man mellan proportionella val, vilka ger resultat som mera återspeglar väljarnas verkliga åsikter, och majoritetsval, vilka mindre återspeglar väljarnas åsikter, men däremot har bättre förutsättningar att skapa starka regeringar, vilket i sin tur förbättra väljarnas möjligheter att utkräva ansvar.

Vanliga former av demokratiska val i Sverige

- Val till riksdagen
- Val till landstingsfullmäktige
- Val till kommunfullmäktige
- Val till europaparlamentet
- Direkta kyrkliga val
- Folkomröstning
- Kårval

Se även

- Demokrati
- Direkt val
- Klassval
- Monarki
- Politiskt parti
- Presidentval
- Republik
- Elektorskollegiet i amerikanska presidentval Kategori:Politik Kategori:Val ja:選挙 simple:Election

Majoritet

Majoritet, detsamma som flertal, i motsats till minoritet, eller mindretal. Man talar om olika former av majoritet: #Kvalificerad majoritet - en viss andel, större än 50%, exempelvis 2/3, 3/4 eller 4/5. #Absolut majoritet - mer än 50% #Relativ (eller enkel) majoritet - mer än närmast följande alternativ vid omröstning e.dyl.

Se även

- Hoppande majoritet
- enhällighet Kategori:Valsystem Kategori:Sammanträdesteknik

Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen, principen att alla ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Med allmän handling menas varje handling, tryckt eller elektronisk, som har inkommit till myndigheten utifrån eller som har upprättats inom myndigheten. (Man bortser från trycksaker eller sådant som uppenbart saknar betydelse för myndighetens verksamhet, exempelvis massutskick av reklam.) För att en handling ska vara upprättad, ska den som regel ha en färdig form eller ingå som underlag i ett av myndigheten färdigbehandlat ärende. Som exempel kan nämnas att förteckningarna över innehållet i mapparna i en tjänstemans dator nog oftast är att anse som upprättade och därmed allmänna handlingar, medan vanligen inte alla filerna i mapparna är det. Ett diarium är också allmän handling, trots att det inte har fått sin slutliga form. Offentlighetsprincipen är till för att allmänheten ska ha god insyn i och kunna utöva medborgerlig kontroll över myndigheternas agerande. Den ger dock inte offentlighet åt allt myndighetsarbete. Så är till exempel styrelsers och arbetande kommittéers överläggningar som regel inte offentliga. Inte heller är handlingar som är arbetsmaterial och som skapas medan en myndighet förbereder ett beslut reservationslöst offentliga. Om sådant material arkiveras, blir det allmän handling och blir därmed offentligt. Till skydd för vissa enskilda och allmänna intressen finns preciserade begränsningar av offentligheten angivna i Sekretesslagen. Som ett ytterligare skydd för personlig integritet finns i Personuppgiftslagen förbud mot att med automatiska metoder, d.v.s. framför allt datorer, sprida personuppgifter som i och för sig är offentliga om de sprids med icke automatiserad kommunikation. Offentlighetsprincipen är grundlagsfäst genom Tryckfrihetsförordningen. Alla har i princip rätt att ta del av alla allmänna handlingar hos myndigheter och får skriva av dem, fotografera dem och liknande. Man har också rätt att få kopior, i vissa fall mot avgift enligt fastställd taxa. Kopior kan också skickas per post. Man har rätt att få handlingarna anonymt. Man behöver inte heller avslöja varför man vill ha informationen, utom om det behövs för att myndigheten ska kunna bedöma om det föreligger hinder för utlämning enligt Sekretesslagen eller Personuppgiftslagen. Handlingarna skall lämnas ut skyndsamt. Det betyder att man under normal arbetstid ska börja leta fram handlingarna genast. En tjänsteman som vägrar att lämna ut en allmän handling ska samtidigt ge en besvärshänvisning, d.v.s. spontant tala om hur man kan överklaga myndighetens vägran i förvaltningsdomstol. Kategori:Politik

Slav

Ordet slav har flera betydelser: # Slav, rättslös person som ägs av en annan. Se Slaveri. # Inom teknologi är Slav benämningen på en enhet vars funktion är beroende på en annan enhet. # "Slaves" var också namnet på ett funk-band från 1970-talet. # En "slav" är också benämningen på en person som tillhör folkslaget Slaver.

Barn

Barn är enligt FN:s barnkonvention, artikel 1, alla människor under 18 år. Denna gräns mellan barndom och vuxenliv har dock varierat i olika kulturer genom historien och i olika sammanhang såsom juridik, psykologi, medicin och sociologi. Barn kan vara den direkta biologiska avkomman av två personer, en kvinna och en man, eller adopteras av en eller flera vuxna personer av samma eller olika kön. I början av sin existens är barn fullständigt beroende av att försörjas, matas, kläs, värmas och undervisas, alternativt uppfostras av äldre personer, i regel deras föräldrar eller en av dessa. Efter den tidiga uppväxtfasen följer ungefär vid 13 års ålder den tid som kallas ungdom. FN:s barnkonvention uttrycker att även ungdomar är i behov av ett särskilt skydd och stöd innan de som myndiga vuxna personer kan vara självständiga samhällsmedlemmar med eget ansvar på de olika områdena. I kulturer i den s.k. västvärlden samarbetar föräldrar och samhället för att tillvarata barnens intressen på bästa sätt.

Se även

- Filosofi med barn
- Barn (enhet) Kategori:Familjeliv Kategori:Barn ja:子供

Direkt demokrati

Direkt demokrati innebär att alla röstberättigade personligen kan yttra sig i de frågor som ska avgöras och att de har direkt rösträtt i frågorna som behandlas. Folkomröstningar är ett slags direktdemokrati där folket kan besluta. I Sverige är folkomröstningar oftast rekommenderande och ej beslutande. Politikerna kan då alltså upphäva demokratin om de anser att de som politiker har rätt och det demokratiska beslutet är fel. Vissa direktdemokrater hävdar att verklig demokrati är möjligt med dagens teknologi och hänvisar också till ett begrepp som kallas representativ direktdemokrati som en bra lösning på att många människor ibland inte har kunskap, tid eller lust att engagera sig i samhället på ett direktdemokratiskt vis. Andra förespråkare för direktdemokrati brukar säga att besluten ska fattas i mindre församlingar, t ex lokala eller korporativa organ. Kritiker brukar säga att det är omöjligt att fatta beslut i församlingar som omfattar mer än ett hundratal personer och att många människor varken har tid eller lust att engagera sig i samhället på detta sätt. Förespråkare hävdar att ny teknik såsom datorer och Internet kullkastar gamla argument, samt att samhället p.g.a. industrialismens produktivitetshöjning tenderar att ge mer tid över till medborgarnas samhällsengagemang.

Se även

- Deliberativ demokrati
- Anarkism
- Kommunism
- Demokrati
- Direkt val
- Parlamentarism
- Utomparlamentarism
- Syndikalism Kategori:Demokrati Länkar till uttalat direktdemokratiska partier:
- [http://www.demoex.net Demoex - Vallentuna kommun]
- [http://www.knivsta.nu Knivsta.nu - Knivsta kommun]
- [http://www.aktivdemokrati.se Aktiv Demokrati - Har målet att gå till val i Sveriges riksdag] ja:直接民主制 th:การเมืองภาคประชาชน

Antikens Grekland

Greklands historia omfattar av tradition grekerna och de områden som stått under deras kontroll samt det territorium som idag utgjör det moderna Grekland. Genom historien har grekernas inflytande varierat högt avsevärt och den grekiska historien omfattar följaktligen olika områden under olika epoker. De första grekerna alände till Europa omkring 1500 f.Kr. och då den grekiska civilisationens inflytande var som störst behärskade de allting mellan Egypten och Indusdalen. Sedan dess har stora grekiska minoriteter existerat i denna region (t.ex. i Turkiet, Italien, Libyen och Levanten) och många greker har idag emigrerat till länder som USA, Australien och Sverige. De flesta grekerna återfinns dock fortfarande i dagens demokratiska republik (självständigt sedan 1821) och på Cypern (självständigt sedan 1960). Den grekiska historien rymmer viktiga arkeologiska fynd från förhistorisk tid; den antika världens filosofiska och estetiska största bedrifter; den långa bysantinska historien; tiden mellan Konstantinopels fall och den moderna grekiska statens födelse då landet kontrollerades av venetianare och turkar; och det därpå följande frihetskriget följt av vägen till dagens demokratiska republik. Se även: Tidsaxel över Greklands historia

Stenåldern

- 400 000-3600 f.Kr.

Bronsåldern

- 3600-1050 f.Kr. Bronsåldern i Greklands historia brukar läggas mellan ca 3600–1050 f.Kr. Den brukar delas upp i underperioder efter de variationer som fanns i den egeiska världen: kulturen på Kreta kallas minoisk, den på de egeiska öarna kykladisk och den på fastlandet och halvön Peloponnesos helladisk. Ibland talar man dessutom om kulturen i norr som den makedonska. Var och en av dessa delas sedan in i tre perioder: tidig-, mellan- och sen-.

Minoisk bronsålder

- 3600–2000 f.Kr. - Den tidigminoiska perioden
- 2000–1600 f.Kr. - Den mellanminoiska perioden
- 1600–1050 f.Kr. - Den senminoiska perioden

Helladisk bronsålder

- 3600–2100 f.Kr. - Den tidighelladiska perioden
- 2100–1550 f.Kr. - Den mellanhelladiska perioden
- 1550–1050 f.Kr. - Den senhelladiska eller mykenska perioden

Kykladisk bronsålder

- 3500-2000 f.Kr. - Tidigkykladisk tid
- 2900-2400 f.Kr. - Tidigkykladisk II
- 2400-2000 f.Kr. - Tidigkykladisk III
- 2000-1550 f.Kr. - Mellankykladisk tid
- 1550-1050 f.Kr. - Senkykladisk tid

Antiken

Grekland började blomstra efter det mykenska förfallet under 800-talet f.Kr.. Den grekiska halvön invaderades denna gång av Dorerna som introducerade järnhanteringen, varpå städerna började utevcklas till konkurrerande stadsstater. Utvecklingen ledde snart till överbefolkning, och kungarna, som regerade i städerna, skickade omkring 500 f.Kr. grupper av sin befolkning till att etablera kolonier på olika platser i Medelhavet, bl.a. i Mindre Asien, runt Svarta havet, på Sicilien, i Italien och i södra Spanien. Denna expansion skedde i konflikt med fenicierna som etablerade kolonnier längs Afrikas kust, på Sicilien, Sardinien och i Spanien.

Demokratin i Aten

Den blomstrande ekonomin ledde till krav på ökat inflytande från befolkningen på det grekiska fastlandet. Kungar, tyranner och aristokrater störtades av städernas medborgare. Utvecklingen kulminerade i Aten där en politisk reform gav alla medborgare rätt att rösta i viktiga frågor. Det sägs ofta att inget folk har haft mer makt än det atenska, men detta inflytande gällde bara fria män över 20 års ålder som var födda i Aten av atenska föräldrar. Med andra ord en minoritet av befolkningen. Det atenska demokratiska idealet kom emellertid att snabbt spridas i Grekland och ersätta de tidigare kungadömena och styrande aristokratierna.

Grekiska krig

Mellan 492 f.Kr. och 479 f.Kr. utsattes Grekland för tre erövringsförsök från det persiska riket. Med hjälp av vädrets makter och genom samarbete i olika omfattning lyckades Aten och Sparta slå tillbaka invasionerna. 490 f.Kr. landsatte perserna en här i Grekland som grekerna dock besegrade. 480 f.Kr. gjorde perserna ett nytt försök. De hade slagit en bro av skepp över Dardanellerna där de tågade mot Grekland och hade understöd av flottan. Den här gången hjälpte spartarna till. De var spetsen i försvaret som perserna fick smaka på. Men det stoppade inte persernas framryckning. Perserna intog och brände Aten. Grekiska styrkorna drog sig tillbaka till Korint och samlade sin flotta vid Salamis bukt. Avgörandet kom då. Grekerna var väl samlade och besegrade perserna. Efter segern vid Salamis övergick kriget till ett grekiskt anfall mot perserna som drog sig tillbaka. Både Aten och Sparta eftersträvade dock total makt över hela Grekland och hamnade snart i krig med varandra. I de Peloponnesiska krigen (431 f.Kr. - 404 f.Kr.) vann Sparta över Aten. Sparta lyckades dock inte behålla sin maktposition särskilt länge och 338 f.Kr. hade Filip II av Makedonien till slut lyckats lägga alla andra stadsstater under sig.

Det klassiska Grekland

Den turbulenta perioden mellan ca 500 f.Kr. och 300 f.Kr brukar trots alla krigen kallas för Greklands klassiska. Det var under denna period som den konst, litteratur, filosofi och arkitektur som förknippar med antikens Grekland skapades. En viktig orsak till detta var det grekiska alfabetet som bara innehöll 20 tecken och var lätt att lära sig. En annan avgörande faktor var kravet på makthavarna att motivera sina beslut inför medborgarna: Argumentation blev en förutsättning för makt och idéer spred sig snabbt i antikens Grekland.

Grekland under Rom

Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen. Se även hellenism.

Senantiken

: Huvudartikel: Senantiken När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare.

Medeltiden

Det bysantinska riket

: Huvudartikel: Bysantinska riket Konstantinopel föll slutligen för Osmanska riket år 1453 (se Konstantinopels fall). Se även bysantinsk konst.

Den osmanska tiden

Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet.

Det moderna Grekland

Det moderna Greklands nuvarande utsträckning fick landet 1947. Efter andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade i två år. 1967 kunde militären, understödd av USA genomföra en statskupp. 1973 avskaffades monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern bröt militärjuntan samman. Följande år utropades en republik. Grekland gick med i EU 1981 och EMU 2001.

Se även

- Grekisk konst
- Antikens kolonier Kategori:Greklands historia

Folkomröstning

Folkomröstning, i vissa länder ofta benämnt plebiscit eller referendum, är ett instrument som politiker på nationell, regional eller lokal nivå kan använda för att rådfråga väljarna i speciella frågor. Det kan också väckas på initiativ av medborgarna i så kallat medborgarinitiativ. Folkomröstning i Sverige regleras i regeringsformen (8 kap. 4 §). Kommunala och landstingskommunala folkomröstningar regleras i kommunallagen (5 kap. 23 §). Sedan 1994 gäller i Sverige att minst fem procent av de röstberättigade i kommun respektive landstingskommun kan begära folkomröstning. Om kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige godkänner initiativet, så genomförs folkomröstningen. Folkomröstningar i Sverige är dock bara rådgivande, politikerna kan fatta ett besult som strider mot valresultatet. (Se exempelvis Folkomröstningen om högertrafik). Valmyndigheten är den myndighet som ansvarar för planeringen och genomförandet av folkomröstning.

Folkomröstningar i Sverige

- Folkomröstningen om rusdrycksförbud, 1922
- Folkomröstningen om högertrafik, 1955
- Folkomröstningen i pensionsfrågan, 1957
- Folkomröstningen om kärnkraften, 1980
- Folkomröstningen om EU-medlemskap, 1994
- Folkomröstningen om införande av euron, 2003. De olika valresultaten finns på webbsidan "Riksdagen Folkomröstningar".

Externa länkar

- [http://www.riksdagen.se/arbetar/siffror/folkomro.htm Riksdagen Folkomröstningar]
- [http://europeanreferendum.org Democracy International] Kategori:Statsvetenskap ja:住民投票 zh-min-nan:Kong-bîn tâu-phiò

Församling

---- En kristen församling är en grupp kristna som regelbundet firar gudstjänst tillsammans. Församlingen leds vanligen av en präst eller pastor (i den tidiga kyrkan av en biskop) som leder gudstjänsterna och ansvarar för undervisning och själavård. Det förekommer även lekmannaledda församlingar, i synnerhet inom små frikyrkoförsamlingar. Församlingar är organiserade på olika sätt i olika samfund. I många frikyrkor är församlingarna fristående och oberoende (kongregationalism). I andra kyrkor (bland dem Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna) är församlingarna underställda en biskop och ett stift (episkopalism).

En församling i Svenska kyrkan

En församling i Svenska kyrkan leds alltid av en kyrkoherde. Övriga anställda kan vara en eller flera av följande:
- komminister (=övriga präster i pastoratet)
- diakoner
- församlingspedagog
- församlingsassistent
- musiker/kantor/organist
- Personal för ekonomi, och administration
- Personal för fastighetsskötsel och park- och kyrkogårdsarbete En församling inom Svenska kyrkan kallades fram till relationsändringen år 2000 även för "kyrklig kommun" (som motsats till den borgerliga kommunen). Hovförsamlingen i Stockholm är en icke-territoriell församling, därför hänförs alla utlandssvenskar dit, oberoende av i vilket land dessa håller till. Att hänsföra utlandssvenskarna dit är närmast en fiskal åtgärd som har med indrivning av skatt från skattepliktiga utlandssvenskar att göra. Detta kallas deras skatterättsliga hemvist , trots att dessa medborgare stadigvarande är bosatta i annat land. Sedan Svenska kyrkan 2000 skiljts från Staten hanterar Skatteverket (i tidigare organisation Riksskatteverket) detta på annat sätt. Två eller flera församlingar kan tillsammans bilda ett kontrakt, som leds av en kontraktsprost, tillika kyrkoherde i någon av de i kontraktet ingående församlingarna.

Se även

- Församling (folkbokföring)
- Fängelseförsamling
- Lappförsamling
- Lista över svenska församlingar
- Militärförsamlingar
- Församling (olika betydelser) Kategori:Samhälle Kategori:Kristendom

Parlament

Parlament är benämningen på den högsta lagstiftande församlingen i en stat och är i allmänhet avsedd att representera folket. Som synonymer till detta ord kan även användas orden riksdag och folkförsamling. Ordet "parlament" kommer av medeltidslatinets parlamentum och franskans parlement, vilket från början betydde "samtal". Ursprungligen under medeltiden var parlament benämning på alla slags rådplägande församlingar och särskilt på möten mellan kungarna och deras betrodda män i rådet (rådsmöte) eller i och utom rådet (herredag). Därvid behandlades såväl politik som domstolsärenden, och när en differentiering inträdde häruti, kom därför parlament att beteckna dels politiska, dels dömande församlingar. I Sverige användes ordet i förra betydelsen in på 1300-talet (även i svensk översättning "kungens samtal") och i den senare betydelsen om Erik XIV:s nämnd. Därefter kom det ur bruk hos oss. I Englands och Frankrikes statsrätt har det däremot blivit bestående, men så att det i England användes i den förra, i Frankrike i den senare betydelsen.

Se även:

- Cortes
- Diet
- Duma (Ryssland).
- Finlands riksdag
- Europaparlamentet
- Skotska parlamentet (Holyrood)
- Folketinget (Danmark).
- Förbundsdagen
- Förbundsrådet
- Isländska alltinget
- Magna Charta
- Brittiska parlamentet (Westminster)
- Majlis
- Nationalförsamlingen
- Nationella Folkkongressen
- Sansad
- Stortinget (Norge).
- Sveriges riksdag Kategori:Statsvetenskap ja:議会 ko:국회

Direkt demokrati

Se även

Sovjetunionen

Союз Советских Социалистических Республик
Socialistiska rådsrepublikernas union

150px	150px
(om flaggan)	(om riksvapnet)

Image:LocationSovietUnion.png

Statens motto: Proletärer i alla länder, förenen eder!

Officiellt språk

ryska

Huvudstad och största stad

Yta
- totalt
- % vatten

Rankad etta före upplösningen
22 402 200 km²

Folkmängd

- totalt

- befolkningstäthet

Rankad trea före upplösningen
293 047 571 (juli 1991)
13,08 inv/km² (juli 1991)

Statens grundande
- deklarerad
- erkänd

Ryska revolutionen
1917
1922

Upplöst

UTC +3 till +11

(1917-1944) Internationalen
(1944-1991)
Hymn till Sovjetunionen

Toppdomän

.SU (används fortfarande)

Sovjetunionen, egentligen Socialistiska rådsrepublikernas union (ryska: Союз Советских Социалистических Республик, ), SSSR (СССР med det kyrilliska alfabetet), var en union av republiker, vilken styrdes av ett kommunistiskt parti. Unionen existerade mellan 1922 och 1991. Före upplösningen bestod unionen av 15 republiker varav Ryska rådsrepubliken var störst både till yta och folkmängd. Sovjetunionen ingick i militäralliansen Warszawapakten och i det ekonomiska samarbetet (liknande EEG) COMECON (SEV på ryska). Efter andra världskriget (enligt sovjetisk terminologi det stora fosterländska kriget) ansågs Sovjetunionen vara en supermakt.

Historia

Huvudartikel: Sovjetunionens historia

Mellankrigstiden

Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han under första världskriget fick hjälp av de tyska myndigheterna att ta sig tillbaka till Ryssland. Efter tsarens avgång hade en borgerlig regering under Kerenskij tagit makten men under hösten 1917 hade landet glidit in i anarki. Lenin och hans bolsjeviker lyckades genomföra en statskupp och tog makten. Lenins första mål var att den nya staten, Sovjetunionen, skulle dra sig ur kriget och Trotskij skrev under ett fredsavtal med Tyskland där stora delar av Vitryssland och Ukraina hamnade under tysk kontroll. Åren efter präglades av "krigskommunism" där bolsjevikerna gjorde stora ansträngningar för att få landet på fötter. Lenin införde så småningom vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken, där man inom vissa gränser tillät marknadsekonomi, t.ex. vid försäljning av livsmedel. Efter 1925 började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att lämna ifrån sig livsmedel mot ett mycket lågt pris till staten. Landets industrialisering finansierades genom att hålla bönderna i armod. I takt med att Lenin blev allt sämre kunde Stalin ta makten. Han lyckades krossa all opposition, bland annat med hjälp av skenrättegångar. Trotskij utmanövrerades och blev tvingad i exil.

Andra världskriget

Stalin lyckades förvåna hela omvärlden när Sovjetunionen och Tyskland skrev under Molotov-Ribbentroppakten där man i ett hemligt tilläggsprotokoll delade upp Östeuropa. När Tyskland anföll Polen 1939 anföll Sovjetunionen landet i ryggen och Polen delades upp. Den 30 november anfaller Sovjetunionen Finland utan föregående krigsförklaring. Sommaren 1940 ockuperades de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Fördraget med Tyskland gav Sovjetunionen respit att bygga upp sin försvarsförmåga men det förefaller ändå ha kommit Stalin som en överraskning när Tyskland anföll Sovjetunionen vid Operation Barbarossa. Tyskarna vann på kort tid stora framgångar men kunde inte erövra Leningrad eller Moskva, och slaget vid Stalingrad blev en vändpunkt. 1945 ockuperade Röda armén östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, och i alla dessa länder kunde kommunister ta makten och en järnridå sänktes över Europa. De lokala kommunistpartierna var alla underavdelningar till det sovjetiska och Moskva hade alltid sista ordet.

Kalla kriget

När Stalin dog i mars 1953 tog en ledartrojka över, men snart hade Nikita Chrustjov tagit makten. Förhoppningar om ett fredligare Sovjetunionen kom på skam när sovjetiska trupper tågade in i Ungern 1956. Chrustjov var också oberäknelig - ett toppmöte med USA:s president ställdes in efter att ett amerikanskt spaningsplan skjutits ned över Sovjetunionen, och Chrustjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt. 1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka tog makten. Av dessa tre blev snart Leonid Brezjnev den mäktigaste. Under hans ledning försökte Sovjet återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, d.vs. att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater, men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid, men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre. Efter Brezjnevs död 1982 tog först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko över som generalsekreterare. Båda tillhörde samma generation som Brezjnev och satt endast kort tid. Andropov förde dock fram Michail Gorbatjov som blev generalsekreterare 1985.

Gorbatjovs tid

Michail Gorbatjov var endast 54 år när han tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa, och 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 stod det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet, och när OSS bildades (och därmed upplöste sovjetunionen) drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991.

Politik

Sovjetunionens kommunistparti (bolsjevikerna), SUKP(b), var det enda tillåtna partiet. Makten var koncentrerad till kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Brottslingar och även politiskt oliktänkande dömdes ofta till straffarbete, vilket verkställdes i GULAG-arkipelagen. Tvångsdeportering av befolkningsgrupper var vanligt (se egen artikel Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen).

Administrativ indelning

Huvudartikel: Sovjetunionens administrativa indelning Sovjetunionen bestod av 15 delrepubliker som alla är självständiga stater idag.
- Armenska SSR (Armenien)
- Azerbadjanska SSR (Azerbajdzjan)
- Estniska SSR (Estland)
- Georgiska SSR (Georgien)
- Kazakiska SSR (Kazakstan)
- Kirgiziska SSR (Kirgizistan)
- Lettiska SSR (Lettland)
- Litauiska SSR (Litauen)
- Moldaviska SSR (Moldavien)
- Ryska SFSR (Ryssland)
- Tadzjikiska SSR (Tadzjikistan)
- Turkmenska SSR (Turkmenistan)
- Ukrainska SSR (Ukraina)
- Uzbekiska SSR (Uzbekistan)
- Vitryska SSR (Vitryssland)

Helgdagar

Kultur och media

- Film i Sovjetunionen
- Television i Sovjetunionen

Se även

- Sovjet
- Sovjetrepublik
- Kalla kriget
- Boris Pankin
- Michail Gorbatjov
- Nikita Chrustjov
- Leonid Brezjnev
- Jurij Andropov
- Konstantin Tjernenko Kategori:Sovjetunionen Kategori:Ej längre existerande riken och länder Kategori:Unioner ja:ソビエト連邦 ko:소비에트 연방 simple:Soviet Union th:สหภาพโซเวียต

Deltagardemokrati

Deltagardemokratin utmärks av att medborgarna är aktiva i politiken på andra sätt än att bara välja sina representanter. Politiken skall enligt denna demokratimodell präglas av att medborgarna är aktiva i demokratin. Deltagardemokratin har likheter med både direktdemokrati och brukardemokrati.

Utförlig beskrivning

I teorin brukar man skilja på två olika former av deltagande. Det ena kan beskrivas som deltagande genom påverkansförsök, att så många som möjligt skall vara med och påverka besluten. Det andra synsättet liknar ett mer direktdemokratiskt ideal hämtat från antikens demokrati. Att medborgaren, om så möjligt, skall vara med och fatta besluten själv. Den vanligaste formen för detta brukar vara olika former av brukarstyrelser där brukarna själva fattar de beslut som tidigare låg på borden hos olika valda politiker. Ett ökat antal brukarstyrelser, och den successivt ökade makten där, är ett av de områden där den deltagardemokratiska tanken vunnit mark. Elevdemokratin är ett tydligt exempel på ett sådant brukarinflytande. Deltagardemokratin anses av förespråkarna generera (skapa) ett antal goda effekter. Att deltagande skapar kvaliteter hos människorna som deltar, men också att deltagande skapar goda effekter för det demokratiska systemet i helhet. Medborgare som aktivt deltar mellan valen antas få ett ökat politiskt självförtroende, en utbredd känsla för det allmännas bästa med mera. Deltagande skall även åtgärda problem med demokratin i dagens samhälle, så som det låga valdeltagandet och det höga missnöjet mot politiska institutioner. Deltagardemokratin är också ett medel för att hitta personer till alla de förtroendeuppdrag som det demokratiska systemet kräver. Även om engagemanget hos medborgarna är lågt tror man att detta kan åtgärda sig själv om väl möjlighet till deltagande ges. Det förekommer också kritik mot deltagardemokratin. Det som främst lyfts fram är problemet med den politiska jämlikheten. I den rena representativa demokratin medverkar medborgaren genom att rösta i val. I detta val gäller "en person - en röst", på detta sätt har också alla medborgare lika mycket makt. Deltagandet i val är i allmänhet mycket högt. Deltagandet vid sidan om valet har ofta en helt annan karaktär. Få människor är med och påverkar och de som väljer att påverka kan göra detta hur många gånger som helst till skillnad från valet där alla bara har en röst. Det finns även en betydelsefull skillnad i kön, socioekonomisk bakgrund, etnicitet med mera, mellan de som väljer att vara med och påverka och de breda folklagren.

Se även

- Representativ demokrati
- Brukardemokrati Kategori:Demokrati Kategori:Statsvetenskap

Deliberativ demokrati

Deliberativ demokrati, samtalsdemokrati eller diskursiv demokrati är en demokratiskola som pekar på samtalets och kommunikationens roll för att utveckla och förstärka demokratin.

Utförlig beskrivning

Den främsta idégivaren till detta perspektiv på demokrati är den tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas, även om hans benämning var diskursiv demokrati. Idealet för demokratin är enligt Habermas samtalssituation där alla former av makt och intressekamp är frånvarande. Detta samtal skulle präglas av förståelse för varandras argument. Precis som hos deltagardemokratin fäster den deliberativa demokratin högt värde i själva deltagandet i politiska processer. Skillnaden gentemot den representativa demokratin och deltagardemokratin är att den deliberativa demokratin fokuserar på hur åsikter bildas istället för att fokusera på hur personers olika åsikter skall omvandlas till kollektiva beslut. Utgångspunkten är skilda synsätt som skall jämkas samman eller ställas mot varandra och klargöras i en argumentation. För att göra detta begripligt skall kan det jämföras med två andra beslutsformer; votering och förhandling. Votering är helt enkelt att en grupp personer med olika åsikter samlas och röstar (voterar) om ett beslut, d.v.s direkt demokrati. Det förslag som flest personer stödjer skall genomföras. Förhandling kan ses som en kommunikation där deltagarna skall försvara sina åsikter. Efter att olika förslag jämkats hit och dit sluter man upp bakom ett förslag som har kvalitéer från alla inblandade intressenter. Inte sällan avslutas en förhandlingsrunda med en omröstning (votering). Den deliberativa beslutsformen skiljer sig från dessa båda genom att den präglas av en rationell kommunikation för att förutsättningslöst omvandla och bilda åsikter. Förespråkare menar att genom det rationella samtalet kommer det goda i alla berörda parters åsikter att sammanfalla till ett förslag där alla är överens. Deliberativ demokrati är alltså samtal som metod för konsensus. Enligt idealet skall inte en omröstning (votering) ens behöva genomföras. Kritiker menar att den deliberativa demokratin inte har har någon förankring i verkligheten, och menar att denna typ av samtal inte kan existera på riktigt. Andra menar att även om man lyckas skapa konsensus så är inte det något att eftersträva. Eller som den svenska filosofen Sven-Erik Liedman uttrycker det; ::: Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill. (Liedman 1986 s.15) Detta synsätt på demokratin har dykt upp mer och mer i den svenska debatten i slutet på 90-talet och i början på 2000. Många studier i statsvetenskap har berört detta ämne de senaste åren och Demokratiutredningen uppgav i sitt slutbetänkande att den förordade en demokrati med deliberativa kvaliteter. Även i den svenska skolforskningen har den deliberativa tanken på senare tid varit i fokus för flera forskningsprojekt. Kategori:Demokrati Kategori:Statsvetenskap Kategori:Samhällsvetenskap

Representativ direktdemokrati

Representativ direktdemokrati är ett begrepp skapat av de amerikanska futuristerna Alvin och Heidi Toffler. Begreppet lanserades första gången i boken The Third Wave från 1980. Begreppet har används bland annat av Mauricio Rojas i boken Den postnationella maktens gåta och det globala protokollet och används i varierande sammanhang, ofta bland dem som likt Toffler anser att den representativa demokratin inte förmår att möta alla utmaningar i det moderna samhället och argumenterar för att införa en semi-direkt demokrati där man utnyttjar elektroniska hjälpmedel för att låta medborgarna påverka besluten. Bland anhängarna till Toffler finns bland annat konservativa amerikanska politiker som republikanen Newt Gingrich (talman i representanthuset 1995-1999).

Litteratur

- The Third Wave av Alvin Toffler - amerikanska originalutgåvan ISBN 0553246984 (1980)
- Tredje vågens samhällsbygge - svensk översättning ISBN 9177384393 (1997)

Se även

- Anarkism
- Kommunism
- Demokrati
- Direkt val
- Parlamentarism
- Utomparlamentarism
- Syndikalism

Externa länkar

- [http://www.motattack.nu/text/post.pdf Den postnationella maktens gåta och det globala protokollet]
- [http://www.demoex.net Demoex - Vallentuna kommun]
- [http://www.knivsta.nu Knivsta.nu - Knivsta kommun]
- [http://www.aktivdemokrati.se Akriv Demokrati - Har målet att gå till val i Sveriges riksdag] Kategori:Demokrati ja:直接民主制 th:การเมืองภาคประชาชน

Aten

Aten (även Athen) (på grekiska Αθήνα, Athína) är huvudstaden och den största staden i Grekland med 747 300 invånare (inklusive förorter: 3,7 miljoner invånare) ⁽²⁰⁰²⁾.

Geografi

Aten ligger på den attiska slätten nära Eginabukten (Saroniska bukten) vid Egeiska havet. Staden är omgivet av bergen Pateras, Parnes, Pentelikon och Hymettos.

Näringsliv

Hela landet har industrialiserats i ganska modern tid och en stor del av industrierna ligger just i Aten-Pireus-området. Från början låg tyngdpunkten på textil- och livsmedelsindustri men på senare tid har även metallindustrin och den kemiska industrin spelat en stor roll. De flesta av metall- och kemiindustrierna ligger runt Pireus. Grekland saknar lagar på hur mycket utsläpp som får släppas ut från fabriker i kombination med det topografiska läget har lett till svåra föroreningar i så väl luften som i vattnet. Aten är Greklands ekonomiska centrum och i staden ligger flera stora företag och banker, rederier, försäkringsbolag och resebyråer. Från Aten finns även landsvägs- och järnvägsförbindelser med övriga delar av landet. Den internationella flygplatsen Eleftherios Venizelos Internationella Flygplats ligger i Spata utanför Aten.

Historia

Huvudartikel: Atens historia
- 6000 f.Kr. bosatte sig de första stenåldersmänniskorna vid Akropolis.
- 1896 hålls de första olympiska spelen i modern tid

Kulturliv

I Aten finns flera olika skolor och universitet. Atens universitet grundades år 1837 och staden har förutom den en rad högskolor och en teknisk högskola. Aten har även en speciell arkeologiskinriktad skola. Den grekiska nationalteatern är mycket känd för sina uppsättningar av antika dramer och operor. För övrigt finns flera museer och en massa samlingar från antiken.

Sevärdheter

- Akropolis
- Lykabettos
- Olympen
- Plaka
- OS 2004
- Vouliagmeni

Transporter

- Atens spårvägar
- Atens tunnelbana

Externa länkar

- [http://www.culture.gr/2/21/maps/sterea/attiki/athens.html Kulturministeriets kartor över Athen]
- [http://www.stoa.org/athens/ The Ancient City of Athens] Kategori:Aten Kategori:Historiska hellenska stater Kategori:Europas huvudstäder Kategori:Orter i Grekland ja:アテネ ko:아테네 simple:Athens th:เอเธนส์ zh-min-nan:Athína

Simple Portuguese

Simple Portuguese ('Pequeno Português' literally "Little Portuguese") is a Portuguese pidgin spoken throughout Angola, it is used for communication (Lingua franca) between different Angolan tribes. The common slang for this pidgin is "pretoguês", from "preto" (black) and "português" (Portuguese). Occasionally, this name can be seen as offensive. More rarely, this name is also used for Angolan Portuguese ("Português de Angola") and, even less frequently, for other African Portuguese dialects. category:Portuguese language

teksty zak�ady bukmacherskie sylwester w g�rach katalog webmaster

:: RELATED NEWS ::

Identificatieplicht (Nederland)
Identificatieplicht is de plicht tot het overleggen van een identiteitsbewijs (een document dat de identiteit van de drager bewijst). Dit artikel gaat over de situatie in Nederland per 1 januari 2005. Sinds deze datum is een algemene identificatieplicht van kracht.

Inhoud van de wet

De uitbreidin

Identificatie
Identificatie is juridisch het vaststellen van de identiteit van een persoon, of ookwel het tonen van een geaccepteerd persoonsbewijs waaruit de bevoegde instantie (bijvoorbeeld politie of douane) de identiteit is van een persoon kan vaststellen. Voor het identificeren is een geldig identiteitsbewijs nodig. De geaccepteerde identiteitsmiddelen zijn:
- pa

Identificeren
Identificatie is juridisch het vaststellen van de identiteit van een persoon, of ookwel het tonen van een geaccepteerd persoonsbewijs waaruit de bevoegde instantie (bijvoorbeeld politie of douane) de identiteit is van een persoon kan vaststellen. Voor het identificeren is een geldig identiteitsbewijs nodig. De geaccepteerde identiteitsmiddelen zijn:
- pa

Ivan Stambolić

Ivan Stambolić

van Stambolić

5 november 1936 - 25 augustus 2000

1975 - 1979:	Minister President van Servië