:: wikimiki.org ::

Elektronik

Elektronik

Elektronik, gren av elektrotekniken som bygger på elektroners rörelse i vakuum, gas eller fasta material (som halvledare). I både amerikanskt och europeiskt språkbruk omfattas även användningen av elektroniska komponenter, inom exempelvis radio, television, datateknik, kommunikation, informationsteknik och mätteknik.
- Elektroniken har en central roll i den pågående "informationsrevolutionen".

Grunder

Signal, Analog, Digital, Grind, Vippa, Boolesk algebra, Multiplexer, Demultiplexer, Adderare, Komparator, Aritmetik

Komponenter

- Digitala: MOS, CMOS, ROM, EPROM, EEPROM, Flashminne, RAM, SRAM, DRAM, Microcontroller
- Aktiva: Transistor, Diod, Diac, Triac, Operationsförstärkare
- Passiva: Motstånd, Kondensator, Spole
- Elektromekaniska: Relä, Strömställare Kategori:Elektronik ja:電子工学 ko:전자공학 ms:Elektronik simple:Electronics th:อิเล็กทรอนิกส์

Elektron

elektron, den minsta elementarpartikel som observerats i fritt tillstånd. Har en elektrisk laddning på ca -1,6·10^-19 coulomb och en massa på ca 9,10·10^-31 kg (0,51 MeV/c²). Tillhör familjen leptoner. Elektronen har spinn på +1/2 eller -1/2; är fermionisk, d.v.s. beskrivs i statistisk mekanik med Fermi-Dirac-statistik. Elektronen betecknas ofta med symbolen e^-. Antipartikeln till elektronen heter positron, vilken är identisk till elektronen men har motsatt laddning. En atomkärna omgiven av elektroner bildar en atom. Elektroner är lätta partiklar och en proton är ca 1836 ggr tyngre än elektronen.

Historia

Upptäckt och identifierad 1897 av britten J J Thomson när han studerade katodstrålar.

Elektricitet

Elektricitet, som ofta benäms elektrisk ström, orsakas av att det i elektriska ledare finns fria elektroner som kan röra sig under inflytande av ett yttre elektriskt fält. Strömstyrka kan mätas med en galvanometer (amperemeter). Statisk elektricitet beror på att ett objekt har ett överskott eller underskott på elektroner. När det finns ett underskott av elektroner i ett objekt, sägs objektet vara positivt laddat, vid överskott sägs objektet vara negativt laddat. När det finns lika många elektroner som som positiva laddningar (protoner), sägs objektet vara elektriskt neutralt. Laddningmängd mäts med elektrometer. Kategori: Fysik Kategori: Atomfysik Kategori:Elementarpartiklar ja:電子 ko:전자 simple:Electron th:อิเล็กตรอน

Vakuum

Vakuum är fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls. Perfekt vakuum är omöjligt att framställa men vakuum i vardaglig mening, ett kraftigt sänkt lufttryck, är användbart i många sammanhang, exempelvis i barometrar och katodstrålerör i TV-apparater.

Historik

Aristoteles är den som först uttalade sig om vakuum. Enligt honom skydde naturen vakuum, som alltså var ett onaturligt tillstånd som inte kunde existera. Den aristoteliska teorin kring vakuum bestod långt in i modernare tider. 1654 utförde Torricelli ett experiment varmed han påvisade något som måste vara vakuum. Han vände ett kvicksilverfyllt glasrör upp och ned i en vanna som även det var fyllt med kvicksilver. Han såg då att kvicksilverytan sjönk en bit i röret, och därmed inte lämnade någonting kvar där. Torricellis utmanande teser fick stöd i Blaise Pascals experiment och fick en vidare acceptans. Under 1800-talets studier inom termodynamiken och den statistiska fysiken, klargjordes genom experiment av Jožef Stefan att energidensiteten hos det elektromagnetiska fältet är proportionellt mot fjärdepotensen av temperaturen. Fem år senare härledde Ludwig Boltzmann detta teoretiskt. I denna teori fylls en volym av värmestrålning, denna värmestrålning skulle enligt teorin svara på kompression på ett sätt liknande en gas. Sålunda kräver perfekt vakuum en nedkylning till absoluta nollpunkten, då ingen värmestrålning (enligt teorin) finns. Detta teoribygge skulle visa sig ge problem med energidensiteten och spektralfördelningen för svartkroppsstrålning. Energidensiteten gick mot oändligheten och spektralfördelningen kunde endast förklaras med två olika formler, en för höga temperaturer (Raleigh–Jeans lag) och en för låga temperaturer (Stefan–Boltzmanns lag). År 1900 härledde Max Planck en formel för energin hos elektromagnetisk strålning (se kvantmekanik) där han antog en minsta enhet för energin, s.k. kvanta. Plancks uttryck för energin hos elektromagnetiska strålningen ges av :

U =  +  \hbar \omega

Den sista termen i Plancks formel, nollpunktsstrålningen, innebär med sitt temperaturoberoende att det alltid finns energistrålning oavsett vad temperaturen är. Då formeln stämmer med de klassiska formlerna i gränsen då

kT >> \hbar \omega

antogs Plancks formel för riktig. Nollpunktsstrålningen förklarar bl.a. Lambskiftet i väte atomen och oförmågan hos He-4 att övergå i fast form vid normalt lufttryck. Andra mätbara effekter är Casimireffekten.

Följder av kvantmekaniken

Ett perfekt vakuum kan enligt kvantmekaniken inte finnas rummet fylls hela tiden av nollpunktsstrålningen och virtuella partiklar (par av partiklar och antipartiklar). (har tänkt en vidare diskussion angående en något modernare syn på vakuum) Kategori: Fysik ja:真空

Elektroniska komponenter

Elektroniska komponenter används för att bygga upp kretsar. Se även passiv komponent. KATEGORI:Elektronik

TV

TV eller television är ett system inom telekommunikation för att på avstånd skicka och ta emot ljud och rörliga bilder. Termen används ofta även för andra områden inom TV. Det finns olika system för TV-sändningar:
- Marksända system
- NTSC, PAL, PAL2 och SECAM (analogt)
- Satellit-TV med SDTV (digitalt)
- Kabel-TV
- Båda analoga och digitala system
- IPTV, också kallat Bredbands-TV. Enbart digitalt, med teknik skild från digital kabel-TV.

Principen

En TV (med bildrör) består av en elektronkanon som skjuter elektroner på en yta som avger ljus när det träffas av dessa. Elektronkanonen sveper över ytan 50 gånger per sekund vilket duger för att ge ögat en illusion av rörelse. Radiovågor används sedan för att styra elektronkanonen. För att återge färg är ytan ett jämnt mönster med röda, gröna och blå punkter. Om elektronerna träffar en blå punkt blir den delen av bilden blå. Om en röd, en blå och en grön punkt intill varandra lyser uppfattar ögat det som vitt. Genom att blanda de tre färgerna kan en TV återge alla färger. En (marksänd) TV-kanal består av bild och ljud kodade som elektroniska signaler som sedan sänds ut som en radiofrekvens. När man väljer kanal på sin TV så väljer man att förstärka en frekvens och försvaga de andra. Den resulterande signalen görs sedan om till elektroniska signaler igen som får styra elektronkanonen och högtalarna. De flesta frekvenser används inte vilket visas som myrornas krig på bildytan.

Television i världen

Afrika

Asien

Japan

Europa

Nordamerika

Oceanien

Sydamerika

Historik

Se TV-historia och svensk TV-historia Det första halvmekaniska analoga systemet demonstrerades första gången i februari 1924 av John Logie Baird. Ett helt elektroniskt system demonstrerades av Philo Taylor Farnsworth hösten 1927. De första TV-apparaterna var radioapparater med en TV-enhet bestående av ett neonrör och en snurrande skiva (nipkowskiva) som kunde visa en röd bild stor som ett frimärke. De första högupplösande sändningarna skedde i Tyskland i mars 1935, men var bara tillgängliga i 22 offentliga TV-tittningsrum. En av de första större sändningarna var olympiaden i Berlin 1936. TV ökade dramatiskt efter andra världskriget tack vara teknik från krigsindustrin och ökande levnadsstandard. Färg-TV kom i USA 1953, via CBS. Den amerikanska regeringen godkände färg-TV-systemet CBS utvecklat, men när RCA kom med ett system som tillät visning av färg-TV-sändningar i svartvitt på en svartvit-TV släppte CBS sitt förslag och anpassade sig till det nya.

Sändningsutbud

Några typer av tv-program är dramaserier, film och dokumentärer.

Se även

- TV-program
- Videobandspelare
- VHS
- DVD Kategori:TV Kategori:Hemelektronik ja:テレビ

Kommunikation

Ordet kommunikation kan härledas från latinets communis som betyder gemensam. Gör man om det till ett verb så kan man tala om att något görs gemensamt.

Ordets användning

I äldre svenska (fram till 1900-talets mitt) syftar ordet i första hand på persontransporter, framför allt pluralformen "kommunikationer" (se Sveriges kommunikationer). I de senare generationens svenska har ordet efter påverkan från engelska oftare kommit att syfta på informationsutbyte mellan människor. I all kommunikation är det något som transporteras. Det kan vara något konkret som transporteras via t ex järnväg eller annat transportmedel. Det kan också vara ett meddelande som på något sätt transporteras. Det är vanligt att man använder modeller när man beskriver mänsklig kommunikation för att göra processerna mer åskådliga. En enkel kommunikationsmodell är: Ett tankeinnehåll uttrycks exempelvis verbalt av en sändare. Det som uttrycks fungerar som en signal till en mottagare som i sin tur gör om signalen till ett tankeinnehåll. Inom masskommunikation används ofta den här modellen: Någon säger något på ett visst sätt till någon med en viss effekt.

Se även

- kommunikationsteori
- mem
- information
- infrastruktur Kategori:Transportväsen ja:通信 ko:통신 ms:Komunikasi simple:Communication th:การสื่อสาร

Mätteknik

Mätteknik eller metrologi är läran om mätning, en vetenskapsgren inom fysik och elektronik som handlar om hur man mäter olika fysikaliska storheter. Detta kan tycka vara ett mycket smalt vetenskapligt område, men är trots allt ganska komplicerat, eftersom man nästan inte kan mäta någonting utan att påverka det objekt man mäter på. Exempel: Du vill mäta temperaturen en kopp espresso och stoppar ner en gammaldags kvicksilvertermometer. Eftersom mängden vätska är liten och termometern stor, kommer termometern att kyla kaffet. Det som visas är jämviktstemperaturen för det termodynamiska systemet bestående av kaffekoppen, kaffet och termometern. Mätningen påverkar alltså värdet av det som ska mätas. Andra problem kan vara att man har störningar från omgivningen eller att man vill mäta en liten skillnad mellan två väldigt stora värden. Viktiga begrepp inom mättekniken är bland annat kalibrering, onoggrannhet, precision, systematiska fel och repeterbarhet.

Se även

- Meteorologi

Signal

En signal är en informationsbärare från en sändare till en mottagare.

Digital

Digital kommer från latinets digitus som betyder "finger" eller "tå" (jfr engelskans digit). Uttrycket kommer från den gamla seden att räkna på fingrarna, och avslöjar att det rör sig om räkning med diskreta storheter. Begreppet används om information som uttrycks i form av siffror. I datorer används det binära talsystemet med ettor och nollor. Jämför analog (elektronik), exempelvis: överföringen är digital, inte analog. Digital information kan kopieras och överföras med perfekt resultat varje gång. Detta till skillnad från analog information, som alltid påverkas mer eller mindre vid varje hantering. För digitala system betyder ordet "diskontinuerlig", eftersom representationen av den digitala signalen är en (matematisk) diskontinuerlig funktion. ja:デジタル ko:디지털

Vippa

En vippa är ett digitalt byggelement som innehåller en återkoppling som gör att kopplingen kan inta två stabila lägen. Register och minnesceller är uppbyggda med vippor. Det finns också astabila vippor, som växlar mellan de två lägena med en viss frekvens, och monostabila vippor, där det ena läget är stabilt endast under en begränsad tid. Ett exempel på det senare är minnescellerna i ett dynamiskt RAM. Kategori:Elektronik ja:フリップフロップ

Multiplexer

Multiplexer, en enhet eller teknik som används för att låta flera användare eller processer dela på samma resurs, som t.ex. en kommunikationskanal eller en databuss Kategori:Elektronik

Demultiplexer

En demultiplexer är inom elektroniken en anordning som bland flera insignaler väljer en (och endast en) utsignal beroende på kontrollsignal. En demultiplexer är motsatsen till en multiplexer. Kategori:Elektronik

Komparator

Komponent eller sammanslagning av komponenter för att utföra jämförande uppgifter. Vanligtvis byggs komparatorn upp runt en operationsförstärkare. Komparatorn kan t.ex. jämföra vilken ström (spänning) som är störst eller när två signaler är lika. Komparator kommer från engelskans compare (=jämföra). Kategori:Elektronik

MOS

MOS står för Metal Oxide Semiconductor. Kretsar byggda med denna teknik innehåller fälteffekttransistorer av MOS-typ. De senaste 15 åren har typen CMOS varit helt dominerande.

Se även

- MOSFET Kategori:Elektronik ja:MOS

ROM

ROM är en akronym för Read-only Memory som betyder ungefär "endast läsbart minne". Det är inte möjligt att skriva till minnet eller ändra dess innehåll och det används därför till att lagra programvara för att styra hårdvaran i elektroniska enheter. Ursprunligen tillverkades ROM-kretsar färdiga med innehåll, men snart kom PROM, programmerbart ROM, som man kunde skriva till en gång med en särskilld skrivutrustning, EPROM, Erasable PROM, som man dessutom kunde radera (med kraftigt ultraviolett ljus i en särskilld utrustning) och skriva igen, och EEPROM, Electrically Erasable PROM, som kunde raderas med en elektrisk signal. Flashminnen är en vidareutveckling av EEPROM som har två transistorer per minnescell istället för en. Fördelen med EEPROM är att man kan radera små block i taget. I små EEPROM-kretsar kan man programmera och sudda 8 bitar i taget, att jämföra med det typiska flashminnets blockstorlek på 524 288 bitar. Minnescellen i EEPROM är större, vilket innebär högre produktionskostnad.

Se även

- RAM Kategori:Akronymer Kategori:Datorteknik Kategori:Elektronik ja:Read Only Memory ko:롬 simple:Read-only memory

EPROM

Se även

- RAM Kategori:Akronymer Kategori:Datorteknik Kategori:Elektronik ja:Read Only Memory ko:롬 simple:Read-only memory

Flashminne

Flashminne kallas de transistorbaserade minnen som i dag används i mobiltelefoner, digitalkameror och annan vardagselektronik. Det är denna sorts minnen som exempelvis lagrar dina foton i kameran eller telefonen. I kameror är de ofta utbytbara för att ge möjlighet att köpa till större minnen för de som behöver lagra fler bilder. På senare år har mp3-spelarna gjort stor succé, och de spelare med en kapacitet på mindre än 20 gigabyte använder oftast flashminnen. Flashminnen finns i många olika storlekar, de är billiga att tillverka och har den egenskapen att de inte förlorar den lagrade informationen om de blir utan ström. Tekniken bakom flashminnena uppfanns av forskare inom Intel Corporation år 1988. Majoriteten av de minnen som säljs i dag tillverkas av Intel, AMD, Toshiba och ST. Det två vanligaste varianterna av flashminnen är NOR och NAND.

NOR-minnet

NOR-minnet kännetecknas av att det går snabbt att läsa data från minnet (10–100 ns), men det tar lång tid att skriva data till minnet (1–10 ms). NOR-minnet läser man normalt ett ord i taget.

NAND-minnet

NAND-minnet har utvecklats av Toshiba. Det är långsamt både vid läsning (10–15 µs) och vid skrivning (1–10 ms). Dock läser man en stor mängd data samtidigt till en mellanlagringsbuffert. Därifrån kan det sedan läsas ut snabbt. Ett NAND-minne är inte tillförlitligt, så data måste normalt felrättas efter utläsning. Fördelen med NAND-flashminnen är att en NAND-minnescell är mindre än en NOR-minnescell och billigare att tillverka. NAND-flashminne används därför enbart för att lagra data. Om man vill lagra program i NAND-flashminne, brukar man kopiera programmet till en snabbare minnesarea innan det anropas.

Dataflash

Ett mellanting mellan NOR-flashminnet och NAND-flashminnet är Atmels Dataflash. Det är ett NOR-flashminne med ett enklare långsammare gränssnitt än det vanliga parallellgränssnittet. Det används ofta för att lagra data i mindre datorer för styr- och reglerfunktioner, så kallade microcontrollers. På grund av den begränsade hastigheten så är inte heller detta minne lämpligt för programlagring utan föregående kopiering till en snabbare minneskrets.

Funktion

En flashminnescell består av en enda transistor vars styrsignal förändras vid programmeringen. En ickeprogrammerad minnescell har värdet "1" och en programmerad minnescell har värdet "0". Ett flashminne är indelat i block som normalt är ganska stora. En typisk blockstorlek är 64 kilobyte. När man vill förändra en bit från en etta till en nolla så kan man göra det genom att programmera just den biten. Om man vill göra tvärt emot, dvs förändra en nolla till en etta, så är det svårare. Man måste då sudda ut hela blocket. Ju mindre blocket är, desto enklare är det för användaren. Men mindre block är dyrare att tillverka, varför blocken tenderar att bli stora i NOR-flashen. Typiskt sett är blocken mindre i NAND-flash samt i Dataflash. Ett problem med användningen av flashminnen är att det inte är möjligt att läsa från flashminnet när man väl har börjat programmera ett block. Därför är en del moderna flashminnen uppdelade i flera plan som är isolerade från varandra. Då är det möjligt att läsa från ett minnesplan under tiden man programmerar ett annat. När elektronikkonstruktören skall använda ett flashminne så är det två egenskaper som är viktiga:
- hur många gånger går det att programmera flashminnet?
- hur länge behåller minnet laddningen? Moderna minnen går att programmera kanske 100 000 gånger innan fel börjar uppträda. Man beräknar att minnet håller 10–20 år innan enstaka exemplar börjar få problem. För att öka minnets lagringsförmåga så har det introducerats flernivåflashminnen. Varje transistor kan då lagra två eller fler bitar. I det ursprungliga flashminnet var styrsignalen till transistorn antingen oprogrammerad ("1") eller programmerad ("0"). Med flernivåminnescellen programmerar man styrsignalen till nivåer ’’mellan’’ "hög" och "låg". För att sedan vid läsningen avgöra värdet, så jämför man nivån med egna fördefinerade gränser.

Användning

Flashminnen förekommer i avancerade systemchip med inbyggda processorer. Den första kretsen av det slaget var Atmels mikrostyrkrets med en processorkärna (8051) från Intel. I stort sett alla flashbaserade mikrostyrkretsar har en liknande teknologi som heter EEPROM. Den använder två transistorer i stället för en, och minnescellen är därför större. Fördelen med EEPROM är att man inte behöver stora block. I små EEPROM-kretsar kan man programmera och sudda 8 bitar i taget. (Att jämföra med det typiska flashminnets 524 288 bitar). De flesta flashminneskorten för digitalkameror och mobiletelefoner är i dag baserade på NAND-teknik, medan minneskortens programkod använder NOR-flashteknik. Gränssnittet på på tidiga flashminneskortet av Smartmediatyp var integrerat på minneskretsen. I senare flashminneskort av modellerna Multimediacard (MMC), Secure Digital (SD) samt Memorystick, finns det en mikrostyrkrets som hanterar signalerna i kontakten. Styrkretsen hanterar också felkorrigering och annat i NAND-flashminnet.

Nuvarande utveckling

Flashminnet har i dag i stort sett helt ersatt den tidigare EPROM-tekniken som kunde programmeras elektriskt, men måste suddas via bestrålning av ultraviolett ljus. Framtida möjliga konkurrenter till flashminnen kan vara plastminnen samt ferro-RAM. Ferro-RAM kan ses som en miniatyrisering av kärnminnet som fanns i datorns ungdom. Fördelen med ferrominnet är att det kan skrivas lika snabbt som det kan läsas. Det har varit under utveckling under ett stort antal år men har hittills inte använts i större sammanhang. Plastminnet som utvecklas bland annat på Linköpings Tekniska Högskola har inte kommit så långt än. Kategori:Datorteknik ja:フラッシュメモリ

SRAM

SRAM eller Static RAM är snabbt och används därför t.ex. som cacheminne i processorer. Minnet har låg lagringsdensitet och är dyrt, vilket gör att det används sparsamt. Tekniken bygger på att det som sparas i minnet stannar kvar tills det skrivs över, till skillnad från DRAM som hela tiden måste uppdateras. Kategori:Akronymer Kategori:datorteknik ja:Static Random Access Memory

Microcontroller

Microcontroller eller mikrocontroller, en mikroprocessor med inbyggt minne, I/O-bussar, klockgeneratorer, och funktioner för att konvertera mellan analoga och digitala signaler. Mikrocontrollers är speciellt optimerade för att styra och arbeta tillsammans med andra elektroniska komponenter och det vanligaste användningsområdet för mikrocontrollers är inbyggda system. Mikrocontrollers är det avsevärt största användningsområden för mikroprocessorer; enligt en undersökning genomförd år 2000 var över 90% av alla sålda mikroprocessorer av typen mikrocontrollers. Mikrocontrollers finns av typerna 4-bitars, 8-bitars, 16-bitars och 32-bitars, men indelningen är ej helt strikt. De enklaste 4-bitarskretsarna används för enklare regler- och styrsystem och 8-bitarssystem kan man hitta i exempelvis diskmaskiner. De mer kraftfulla 16- och 32-bitarskretsarna har ofta prestanda som motsvarar moderna persondatorer och används bland annat i bredbandsroutrar, mobiltelefoner och bilar. En specialklass av mikrocontrollers är de digitala signalprocessorerna, DSP. Dessa är optimerad för signalbehandlingstillämpningar och förekommer bland annat i radiokretsarna i mobiltelefoner och avkodningsdelen av DVD-spelare. Det inbyggda minnet i en mikrocontroller är i allmänhet uppdelat i två delar: RAM (dataminne) och ROM (programminne). Vanligt är att storleken på RAM:et är väsentligen mindre än storleken på ROM:et. Programvara ligger lagrad i ROM och kan inte förändras utan speciella verktyg. Vid utvecking av system används kretsar där ROM:et bygger på Flash-teknik, då detta typ av ROM kan omprogrammeras med hjälp av förändring av minnets spänningsnivåer. Idag används en uppsjö av olika typer av mikrocontrollers. De vanligaste är:
- ARM
- Atmel AVR
- Intel 8051
- Hitachi H8
- Microchip PIC
- Motorolas MC6805
- Parallax BASIC_Stamp
- Texas Instruments MSP430
- Zilog Z80 Kategori:Elektronik ja:マイクロコントローラ

Diod

Dioder är en icke-linjär elektrisk komponent som endast leder elektrisk ström i en riktning. Namnet kommer av att den har två elektroder, katod och anod. Ström kan bara gå från anod (pluspol) till katod (minuspol) - men inte tvärtom. Den första dioden var kristalldetektorn som användes i ljudradions barndom på 1920-talet. Dioder kan vara ett elektronrör, men numera är det vanligaste att dioden är gjord av halvledare. En vanlig tillämpning av dioder är likriktning av växelström. Detta görs med en s.k. likriktarbrygga som är en uppkoppling av fyra dioder på ett speciellt sätt. En halvledardiod består av halvledare, som i ena änden är p-dopad och i andra n-dopad. Skiktet mellan det p- resp. n-dopade områdena kallas för en pn-övergång. Den vanligaste dioden är gjord av kisel, och börjar leda framåt när spänningen överstiger ungefär 0,5 volt. En äldre typ som man fortfarande kan stöta på är germanium-dioden. Om alltför stor spänning läggs över dioden åt fel håll, så sker ett så kallat genomslag då den börjar leda ström 'baklänges' och dioden i allmänhet förstörs. Dock finns en speciell typ av dioder, s.k. zenerdioder, som tillverkas för att klara av just denna situation och leda ström bakåt under kontrollerade förhållanden. Typiskt för zenerdioden är att den när den väl börjar leda bakåt, vilket sker vid den så kallade zenerspänningen, har låg resistans. Kategori:Elektronik Se även:
- lysdiod
- zenerdiod
- kapacitansdiod
- fotodiod
- tyristor
- diac
- triac
- triod
- pentod
- kohär ja:ダイオード ko:다이오드

Operationsförstärkare

Operationsförstärkare, integrerad krets med hög förstärkning. Ett vanligt användningsområde för operationsförstärkare är som byggelement i funktionskretsar, där man ofta använder negativ återkoppling för att begränsa förstärkningen. En operationsförstärkare matas vanligen med likspänning, ±V_cc. För att räkna på operationsförstärkare i en krets används en ideal operationsförstärkare. Den ideala operationsförstärkarens egenskaper är:
- oändlig förstärkning
- oändlig inimpedans
- ingen utimpedans I praktiken har en operationsförstärkare dock vissa begränsningar:
- hög förstärkning, minst 100 000 gånger
- hög inimpedans, ofta över 1 M Ω
- låg utimpedans, under 100 Ω Den kan i grova drag beskrivas som en förstärkare med en inverterande ingång (-) och en icke-inverterande ingång (+). Spänningsskillnaden mellan dessa båda ingångar förstärks och normalt har operationsförstärkaren mycket stor förstärkning. Att studera operationsförstärkare medför studier av återkoppling (feed-back) eller motkoppling som det också kallas. Titta på en opamp-krets och du hittar återkoppling. Tillsammans bildar opampen, och konceptet med återkoppling, hjärtat i många analoga kretsar. Återkopplingen ökar bandbredden och förbättrar de linjära egenskaperna. Många operationsförstärkare kan motkopplas ner till genomgångsförstärkning (x1) utan att det uppstår stabilitetsproblem. Andra klarar inte alls detta eller också måste de kompenseras med ett yttre RC-filter. Historia
Opampar i en eller annan form har funnits under lång tid. De användes först som räknande element i analoga datorer. De kan utföra sådana matematiska operationer som subtraktion, teckeninvertering, delning, integrering och differentiering. Det var genom att utföra dessa operationer som de fick namnet operationsförstärkare. De första operationsförstärkarna var stora, otympliga och effekthungriga komponenter, baserade på rörteknik. De var relativt dyrbara och jämfört med dagens opampar ganska opålitliga. För att få bra prestanda hos dem måste dessutom många av komponenterna vara noggrannt anpassade till varandra. När transistorn 1948 uppfanns av Brattain, Bardeen och Schockley, revolutionerade detta hela elektronikbranchen och opamparna var inget undantag från detta. Transistorn minskade storleken och priset på opampen samtidigt som pålitligheten ökade. Fortfarande fanns det dock vissa nackdelar. Komponenter, såsom ingångstransistorerna måste fortfarande vara noggrannt matchade med varandra för att undvika funktionsfel och priset var fortfarande för högt för att opamparna skulle bli allmänt tillgängliga. Svaret på detta problem, och naturligtvis en hel del andra, var uppfinningen av den integrerade kretsen av Texas Instruments och Westinghouse i början av 1960-talet. De individuella komponenterna i en opamp kunde nu matchas mycket exakt eftersom de alla tillverkades på samma kiselskiva, där kemikalierna kom från samma burk och som tillverkades under samma tryck och samma temperatur. Att tilverka operationsförstärkare blev nu billigt och det blev lätt att hålla en hög standard. Opamparnas framgång var given och de har nu en framstående position när det gäller analoga IC-kretsar. Grundegenskaper
Kategori:Elektronik ja:オペアンプ

Kondensator

Kondensator, elektronikkomponent som lagrar en viss elektricitetsmängd. Komponenten karaktäriseras av dess kapacitans C som mäts i enheten farad. Två plattor med area A, separerade på avståndet d ifrån varandra, ger en kondensator med kapacitansen :

C = \epsilon_r\epsilon_0\cdot\frac,

där

\epsilon_0

är permittiviteten i vakuum,

\epsilon_r

är relativa permittiviteten för fyllnad mellan plattorna (

\epsilon_r\approx 1

för vakuum). Elektricitetsmängden, d.v.s. den mängd laddning Q som kan lagras i kondensatorn, är proportionell mot den pålaggda spänningen U över kondensatorn enligt sambandet :

Q = CU.

Medan kondensatorn "laddas upp" flyter en förskjutningsström genom kretsen. När kondensatorn kortsluts "urladdas" den omedelbart (ofta med dunder och gnistor). I en RC-krets kännetecknas uppladdningstiden med τ = RC, där R är motståndets resistans och C kapacitansen. Kondensatorn laddas upp under en viss tid, och kan i sedan verka som en spänningskälla med hög effekt. Vanligtvis har kondensatorn en kapacitans på pF, nF eller µF. Energin G lagrad i en kondensator, vilket för konstant kapacitans C ges av :

G = \int_QdU = \int_CUdU = \fracCU^2.

Inom elektrofysiken flyter ingen "verklig" ström mellan plattorna. Mellanrummet fylls ofta av ett isolatormedium, med hög permittivitet för att öka kapacitansen. På engelska benämns kondensatorn formellt condenser, även om capacitor kan användas. ---- Inom elektrokemi uppträder ett kapacitansfenomen även då en ström flyter genom komponenten. (Plattorna kan motsvara kontaktytan mellan två material). Den "allmänna kapacitansen" (inom engelska artiklar betecknad "kemisk kapacitans" eller "pseudokapacitans") definieras som :

C = \frac

eller :

c = \frac,

där G är den termodynamiska potentialen Gibbs fria energi (den energi som kan utnyttjas vid en kemisk reaktion; samma G användes ovan för att beteckna lagrad energi en kondensator) och µ kemiska potentialen. Suprakondensator (eller kemisk kondensator) kan verka som ett batteri inom vissa nischer, exempelvis som energikälla för satelliter. Effekten på spänningen som genereras då kondensatorn laddas är större än den effekt ett batteri kan ge. Suprakondensatorn har dessutom en stor kapacitans, upp till några farad, vilket är en mycket större kapacitans än de tradionella elektrofysikaliska kondensatorerna har. Den stora kapacitansen beror av att kontaktytan mellan materialen är mycket stor, eftersom molekylerna är vecklade i varandra. Kategori:Elektronik ja:コンデンサ th:ตัวเก็บประจุ

Thunder And Lightning

Thunder and Lightning is the twelfth studio album by Irish band Thin Lizzy, released in 1983. (see 1983 in music).

Track listing

#"Thunder and Lightning" (Downey, Lynott) - 4:55 #"This Is the One" (Lynott, Wharton) - 4:02 #"The Sun Goes Down" (Lynott, Wharton) - 6:18 #"The Holy War" (Lynott) - 5:13 #"Cold Sweat" (Lynott, Sykes) - 3:06 #"Someday She Is Going to Hit Back" (Downey, Lynott, Wharton) - 4:05 #"Baby Please Don't Go" (Lynott) - 5:11 #"Bad Habits" (Gorham, Lynott) - 4:05 #"Heart Attack" (Gorham, Lynott, Wharton) - 3:38

Personnel

- Brian Downey - drums, percussion
- Scott Gorham - guitar
- Phil Lynott - bass, vocals
- John Sykes - guitar, backing vocals
- Darren Wharton - keyboards, backing vocals Category:Thin Lizzy albums Category:1983 albums

online casinos anemia zujer kalorie doda

:: RELATED NEWS ::

UNICEF
Sklád Zdrúženih národov za otròke (angleško United Nations Children's Fund, kratica UNICEF) je pod imenom »United Nations International Children's Emergency Fund« ustanovila generalna skupščina OZN 11. decembra 1946

Milenijski razvojni cilji
Razvojni cilji novega tisočletja (angleško Millennium Development Goals) so množica uradno določenih svetovnih problemov, predlaganih rešitev in pokazateljev napredka. Sprejeli so jih Združeni narodi na Zboru tisočletja leta 2000, hkrati z Deklaracijo novega tisočletja (Millennium Declaration). Cilji, njih nameni, in pokazatelji napredka so zbrani v naslednji razpre

Časnik
Časopis (tudi časnik) je periodična publikacija, običajno tiskana na recikliranem papirju, ki izhaja dnevno ali tedensko. Časopis je en najstarejših načinov razširjanja novic, v današnji obliki je nastal prad okrog tristo leti. Časopisna industrija je zae

ABBA
ABBA je bila švedska pop skupina, ustanovljena je bila leta 1973, z delovanjem pa je prenehala 1983. ABBA so najuspešnejša švedska glasbena skupina, bili pa so tudi ena najpopularnejših na svetu. S 140 do 500 milijoni prodanih plošč (ocene se razlikujejo) so na drugem mestu med glasbenimi skupinami, uspešnejši so

Matematični dokaz
Dokaz v matematiki pomeni prikaz, da je, pri določenih aksiomih, izjava, ki nas zanima, nujno resnična. Dokazi se ukvarjajo z logiko, vendar navadno vključujejo tudi določeno mero naravnega jezika, zaradi česar so lahko malce nejasni. V resnici je večina dokazov v zapisani matematiki pravzaprav raba Slovenija je upravno razdeljena na 193 občin, med katerimi jih ima 11 status mestne občine (označene so z zvedico in krepko pisavo).

mestne občine
Povprečna neto plača po občinah avgusta 2003

QED
QED je lahko:
- angleška kratica za kvantno elektrodinamiko.
- Q.E.D., (iz latinščine quod erat demonstrandum, »kar je bilo pokazati«), fraza, ki običajno zaključuje matematični dokaz. ja:QED

Q.E.D.
Q. E. D. je okrajšava za latinski izraz »quod erat demonstrandum« (dobesedno »kar je bilo treba pokazati«). Q.E.D. se lahko zapiše na konec matematičnega dokaza, kar pomeni, da je dokaz končan.

Zanimivosti

Študenti in profesorji so predlagali še nekaj alternativnih pomenov Q.E.D.
- »quite easily done«
- »kuonc enga dokaza«

Glej tudi