:: wikimiki.org ::
| Etnicitet |
EtnicitetEtnicitet, tillhörigheten till viss ethnos, innefattar att kategorisera människor efter vissa givna karakteristika. I lagens mening betecknas etnisk tillhörighet som "att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg", se [http://rixlex.riksdagen.se/htbin/thw?%24%7BOOHTML%7D=SFST_DOK&%24%7BSNHTML%7D=SFSR_ERR&%24%7BBASE%7D=SFST&BET=2003%3A307&%24%7BTRIPSHOW%7D=format%3DTHW Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering].
Tidigare uppfattades etnicitet nära nog synonymt med raskarakteristika, men i och med att rasläran efter andra världskriget på vetenskapliga grunder förkastats, används etnicitet idag främst i kulturell mening. Etnicitet förekommer i statsvetenskapliga sammanhang ofta i begreppsparet (dikytomin) "ethnos eller demos". Även modersmål får ibland definiera etniciteten.
Exempel på ofta diskuterade etniciteter: svenskar, serber, indianer, samer, judar, romer (zigenare), resandefolket (tattare).
Se även:
- Nationalism
- Rasism
- Etnisk rensning
- Etnopop
- Nationalitet
- Medborgarskap
- Nationell minoritet
ms:Etnik
Kategori:Etnologi
RasläraRasbiologi är ett begrepp som vanligen associeras med äldre eugenisk forskning, d.v.s. att förädla folkgrupper.
Rasbiologin upptog idéer från bl.a. antropologin, anatomin och arkeologin och utvecklades till en lära om hur en ras skulle "förädlas". Ibland förknippas rasbiologin med nazism men den kan också sägas ha sprungit ur en bredare romantisk tradition. Rasbiologin har inte bara moraliska och etiska motsättningar utan är dessutom vetenskapligt ogrundad och direkt felaktig.
I Sverige inrättades 1921 Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Riksdagen ansåg då att ett rasbiologiskt institut skulle skydda mot inre fiender; defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Detta genomfördes genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, kartlägga såväl det biologiska arvet som miljöns betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden. Genom dessa utforskningar skulle man få en teoretisk förklaring för bl.a. brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och annan undermålighet.
Efter att Herman Lundborg avgått och Gunnar Dahlberg inträtt som ny chef för institutionen för rasbiologi 1936, förändrades synen på rasbiologin. Dahlberg menade att den svenska steriliseringspolitiken inte skulle ge någon allmän folkförbättring och att judeförföljelsen i Tyskland inte säkert kunde ge några positiva rashygieniska verkningar.
Se även
- Arvsanlag
- Tvångssterilisering
- rasism
- rashygien
Kategori:Eugenik
KulturKultur kan sägas vara andlig, biologisk eller ekonomisk odling; i talspråk i regel andlig sådan.
Ordet kultur är ett lånord från latinet, cultura av cultus, som betyder odling, och som etymologiskt hör samman med ordet kult. I sin ursprungliga betydelse förekommer det i till exempel bakteriekultur.
Andlig odling
Kultur används emellertid främst i betydelsen människors andliga odling: för de konkreta former och begreppsliga understrukturer som denna tar sig uttryck i, eller i en generell betydelse "ett sätt att leva". Den andliga odlingen manifesterar sig i språk, traditioner, religion, estetiskt skapande och kreativa uttrycksformer (konst, litteratur, musik, teater med mera), teknologi och annat som bildar en kollektiv identitet. Ett samhälles kultur tjänar som förmedlare och upprättare av samhällets moral och värderingar till individen. Kultur kan särskilt inom antropologin och arkeologin även avse en civilisation i sig, ett samhälles symbolvärld, och de mönster, uttryck och former som bibehåller dessa. I denna betydelse hör "kultur" nära samman med begreppsvärlden och samspelet mellan människor. I ett mer individuellt sammanhang, att någon är kulturell, betyder det dock att vederbörande är kreativ, bildad och intresserad av kulturella uttryck i form av till exempel konst.
Särskilt förr avsågs med kultur en (aristokratisk) förfining och bildning (se finkultur), men numera inbegrips även folklig kultur i begreppet då även "bildning" fått en mer allmän betydelse. Som motsats till kultur sätts ofta natur eller förvildning, men detta är inte helt okontroversiellt. Till skillnad från en människas natur är hennes kultur dock inte medfödd. En människas kultur står i relation till hennes socialklass, etnicitet, miljö och könsroll, men kan inte reduceras till ett av dessa begrepp. I västvärlden skiljer man mellan barns- och ungdomskultur och den vuxna kulturen, men denna åtskillnad förekommer inte globalt.
Kulturen hör nära samman med politik, och sedan början av 1900-talet har flera regeringar runt om i världen haft en konkret kulturpolitik för att påverka samhället. Kulturpolitiken i vissa stater har varit mycket kritiserade, när en regering använt kulturen som medel för att behålla sin makt och använt kulturen för att sprida propaganda. I andra länder har kulturpolitiken främst varit av ekonomisk art, och begränsat sig till statliga anslag till utövande konstnärer utan avsikt att påverka kulturens innehåll. En viktig funktion för kulturpolitiken är att finansiera bevarandet av kulturarvet i form av muséer, arkiv, och att hålla äldre hantverk som industrialiseringen ersatt levande. En annan uppgift för kulturpolitiken är att lösa eventuella konflikter mellan minoritets- och majoritetsbefolkningar, och att värna om minoriteters kulturer. Somliga som förespråkar naturlig ordning är motståndare till att en regering utövar kulturpolitik, bl.a. för att de anser att kulturen är självförsörjande om den har någon funktion. Andra menar att kulturpolitik per definition alltid är ett negativt maktmedel med vilket en regering sprider värderingar som är kännetecknande för dess ideologi, och att urvalet av vilka som får statliga anslag aldrig saknar ideologiska hänseenden. Dessa slag av kritik kan i Sverige höras från såväl medlemmar av Moderaterna som anarkister.
Enligt en numera utbredd uppfattning är kulturer dynamiska och föränderliga. Nya kulturella uttryck uppkommer ibland genom att två olika kulturer möts, men kulturerna kan även krocka och kulturmötet kan då i stället skapa en motsättning. En stark intolerans, avsky eller rädsla mot andra kulturer eller människor från andra kulturer kallas xenofobi. Att värna om kulturell mångfald och minoritetskulturers bevarande kallas pluralism. Vissa stater i västvärlden kallas ibland "kulturimperialister" med vilket menas att de anses tycka att deras kultur är överlägsen andras, att de försöker förändra andra stater så att de ska anamma deras kultur, och att deras kultur slutligen regerar andras så att det strukturellt påminner om imperialism. Ibland anges ekonomiska motiv till detta. Sådan kritik har riktats mot bland annat USA, i Sverige av Vänsterpartiet.
Andra betydelser
Man talar också om olika kulturer när man menar en folkstam som odlat och brukat ett jordområde, exempelvis induskulturen, indiankulturen, den egyptiska högkulturen och så vidare. I senare tid behöver det inte nödvändigtvis vara en homogen folkstam, utan man kan tala om amerikansk kultur. Den här betydelsen inkluderar, men är absolut inte begränsad av, den ovanstående betydelsen. Här inkluderas också saker som statsskick, militär och en massa annat.
När olika folkgrupper blir mer eller mindre isolerade från varandra, uppstår förgreningar av kulturen med olika utveckling på olika håll. Detta kan ske både geografiskt och socialt. I det senare fallet talar man om subkulturer.
Se även
- Finkultur
- Kulturelit
- Populärkultur
- Subkultur
- Undergroundkultur
- Etnicitet
Huvudsakliga källor
- SAOB
- Vår skapande mångfald, Världskommissionen för kultur och uteckling (2:a rev uppl 1996), ordf. Javier Pérez de Cuéllar, utg. av Unesco
Kategori:Kultur
ja:文化
simple:Culture
zh-min-nan:Bûn-hoà
ModersmålDet språk som en människa lär sig tala som litet barn är dess modersmål. Modersmål är numer synonymt med förstaspråk. En person kan ha flera modersmål om hon/han som liten lärt sig flera språk simultant, t.ex. genom att ha föräldrar som talar olika språk.
När en människa lär sig ytterligare språk efter att modersmålet har etablerats, så är det ett andraspråk eller ett främmande språk. Ett andraspråk lärs in i den miljö där språket talas, till exempel vid invandring, eller i ett mångspråkigt samhälle. Ett främmande språk lärs inte in i den miljö där språket talas, och syftet med att lära sig det är inte nödvändigtvis att kunna leva i det samhälle där språket talas (skolspråk).
Ett väl utvecklat modersmål underlättar inlärningen av ett annat språk, såväl andraspråk som främmande språk.
Kategori:Språk
ja:母語
simple:Mother tongue
zh-min-nan:Bó-gí
SerberSerber är en sydslavisk folkgrupp på Balkanhalvön som företrädesvis bebor Serbien-Montenegro. De är i allmänhet serbisk-ortodoxa och talar serbiska.
I samband med krigen i före detta Jugoslavien (se jugoslaviska krigen) under första halvan av 1990-talet flydde många serber till andra delar av Europa och världen, men redan under Titos levnad hade också serber migrerat till Västeuropa av arbetsmarknadsskäl.
I Sverige bor enligt SCB över 150 000 serber.
Kategori:Slaver
Indianer.
Foto: Edward S Curtis, publ. 1923, USLOC.]]
Indianer är det folkslag som utgör ursprungsbefolkningen i Sydamerika och, tillsammans med inuiterna, Nordamerika.
; Etymologi och terminologi
"Indianer" är en term som uppstod ur Christofer Columbus missuppfattning då han nådde de karibiska öarna 1492 och trodde att han hade nått Östindien. Han kallade därför invånarna indios, spanska för "indier". Trots hans misstag fortsatte den heterogena amerikanska befolkningen att kallas "indianer". I dag betraktas i allmänhet "indians" som ett nedsättande ord och ersätts ofta med "Native Americans" i USA, "First Nations" i Kanada , "Pueblos indigenas" i de spansktalande länderna respektive "Povos indignes" i Brasilien.
På engelska har indianerna ofta kallats för "Red Indians" för att, så att säga i efterhand, skilja dem från de verkliga indierna. Förmodligen kommer namnet av sedvänjan att måla sin kroppar röda hos indianer i nordöstra skogsområdet. Idag betraktas detta namn dock som nedsättande och undviks.
På franska har termen amérindien föreslagits som alternativ, ett namn som även försvenskats till "amerinder".
Historia
Tidig historia
: Huvudartiklar: Amerikas arkeologi, Paleoindianer
; Teorin om Beringlandbryggan
Antropologiska och genetiska spår tyder på att människan ursprungligen migrerade till de två amerikanska kontinenterna från Sibirien över Berings sund för omkring 17–11 000 år sedan. Exakt när och hur denna första våg av invandring skedde, eller om kontinenten överhuvudtaget koloniserades på det sättet, är fortfarande omdiskuterat. Tidigare har antropologer varit överens om att de första emigranterna korsade sundet för omkring 12–10 000 år sedan via den landbrygga över Berings sund som existerade under den senaste istiden (26 000-11 000 år sedan). Därifrån ska de ha koloniserat kontinenterna via Alaskas och Kanadas inland som nyligen befriats från sitt istäcke.
Olika upptäckter nyligen antyder dock att bosättningar funnits i Brasilien och Chile redan för 11 500 år sedan eller till och med tidigare[http://www.andaman.org/book/chapter53/luzia/luzia.htm]. Flera alternativa teorier, som inte nödvändigtvis motsäger varandra, finns därmed:
- De första migranterna kan ha korsat landbryggan flera årtusenden tidigare och undvikit isen i norra Nordamerika genom att följa dess östkust, antingen till lands eller till havs längs med kusten. Denna sista hypotes motsägs av den uppenbara bristen på spår efter sjöfarare under denna period.
- Korsandet av Berings sund kan har ägt rum före den senaste istiden, dvs för omkring 37 000 år sedan, en teori som styrks av arkeologiska fynd i Sydamerika som daterats till före 12–14 000 år sedan.
- En mer radikal teori är att invandringen från Sibirien ska ha föregåtts av folk från Oceanien som antingen seglade över Stilla havet eller tog sig över Beringia långt före de asiatiska folken. Anhängarna av denna teori menar att de äldsta spåren av människan i Sydamerika och på Baja California uppvisar tydliga icke-asiatiska drag som liknar aboriginerna i Australien eller de så kallade negriterna i Sydostasien och på Andamanerna. Dessa hypotetiska amerikanska stamfäder skulle ha trängts undan av migranterna från Sibirien men ha kvarvarande ättlingar i den nu hotade ursprungbefolkning som fortfarande lever i Eldslandet.
Eldslandet
De flesta antropologer och arkeologer är emellertid överens om att de genetiska och kulturella bevisen för ett sibiriskt ursprung är de mest tillförlitliga. Enligt dessa teorier har, med största sannolikhet, tre olika migrationer från Sibirien till Amerika ägt rum:
- Den första vågen kom till ett land som beboddes av stora däggdjur från slutet av pleistocen: Mammutar, hästar, jättetrögdjur och ullhåriga noshörningar. Cloviskulturen ska vara en produkt av denna migrationsvåg och folsomkulturen, som baserade sig på jakt på bisonoxe, det som utvecklades från den. Med tiden ska dessa paleologiska indiankulturer ha spritt sig ända ner till Eldslandet.
- Den andra vågen var förfäder till na-denekulturerna. De levde framför allt i Alska och västra Kanada, men några av dem emigrerade så långt söderut som till USA:s nordvästra stillahavskust och sydvästra USA och ska vara förfäder till dene-, apache- och navajoindianerna.
- Med den tredje vågen kom inuiter och aleuter till Amerika. De kan ha tagit sig över havet, sedan landbryggan över Berings sund försvunnit.
- Nyligen har genetiska studier givit en antydan om att fyra olika migrationsvågor kan ha kommit från Asien. Det finns även belägg för en mer småskalig invandring från Europa på senare tid; människor som ska ha anammat en livstil liknande inuiternas och yupikernas under den senaste istiden.
En konsekvens av de succesiva migrationsvågorna blev att stora grupper med liknande språk och, i viss utsträckning liknande drag, bosatte sig i olika områden av de två kontinenterna. De flesta folkgrupperna har i första hand varit lojala mot sin stam, men etnologer brukar försöka gruppera den enorma mångfalden i kontinenternas befolkning i större kulturområden utifrån geografiskt ursprung, lingvistiska likheter och levnadsmönster.
Många av dessa ursprungliga invånare i Amerika levde ett nomadiskt eller halvnomadiskt liv ända fram till den europeiska koloniseringen av den Nya världen. Stora jordbruksbaserade civilisationer med monumental arkitektur, städer och avancerade styrelseskick uppstod dock kring Mississippifloden, i Mexiko, Centralamerika och Anderna.
: Se även: Mississippikulturen, Cahokia, Mesoamerika, maya, olmeker, tolteker, zapoteker, aymara, inka, Brasiliens ursprungsbefolkning.
Den europeiska kolonisationen
Den europeiska kolonisationen av Amerika förändrade permanent och i grunden den amerikanska ursprungsbefolkningens livsvillkor och kulturer. Mellan 1400-1900 undanträngdes de och deras antal decimerades kraftigt av umbäranden, sjukdomar, krig och förslavning. De första indianerna som möte Columbus var arawakerna på Hispaniola. De gjordes till slavar och 1550 återstod bara 500 individer. Hundra år senare var det helt utrotade.
På 1400-talet förde spanjorer och andra européer med sig hästar till Amerika. Några av hästarna lyckades smita och sprida sig i vilt tillstånd. Hästen, som ursprungligen kom från Amerika (hästdjur som Equus complicatus), dog ut på kontinenten i slutet av den senaste istiden. Det europeiska återintroducerandet av hästen fick djupgående konsekvenser för de nordamerikanska indianerna på de Stora slätterna. Genom hästen kunde lättare fånga sina byten, expandera kraftigt och öka handeln med omgivande stammar.
Européerna förde också sjukdomar till Amerika. Européerna var immuna mot sjukdomar som vattkoppor och mässling, men det var inte ursprungsbefolkningen och dessa sjukdomar, i synnerhet smittkoppor, visade sig mycket ödesdigra. Den europeiska utforskningen av Amerika åtföljdes av epidemier som utplånade hela samhällen. Hur många indianer som dog av smittorna är svårt att uppskatta, men enligt somliga bedömningar kan visa befolkingsgrupper ha desimerats med upp till 80%.
Geografi
USA
epidemi
: Huvudartikel: USA:s ursprungsbefolkning
I USA kallades ursprungsbefolkningen, utom de i Alaska, på Hawaii och andra Stillahavsöar, tidigare "amerikanska indianer" (American Indians) men har på senare tid istället börjat benämnas "Inhemska amerikaner" (Native Americans). Ända från koloniseringens inledning uppstod strider mellan européer och indianer; i början kunde grymheten vara ömsesidig, men med Indian Removal Act 1830 började den stegvisa fördrivningen av indianerna, ofta dikterad direkt från Washington och ofta med tusentals dödade indianer som följd. Under senare hälften av 1800-talet förvisades till slut de återstående indiankulturerna till reservat samtidigt som bisonoxen, prärieindianernas traditionella jaktbyte, i princip utrotades. Deras språk, religion och kultur undertrycktes sedan genom förbud och försök att påtvinga dem kristendom. Under senare tid har dock ett gradvis erkännande av ursprungsbefolkningens rättigheter allt mer hamnat på den politiska dagordningen och i några fall har skadestånd utbetalats för grymheter som tidigare begåtts - ett viktigt erkännande för många indianer.
Innan européernas ankomst uppvisade indianernas kultur en enorm mångfald. Några särskilt framträdande hantverk var sömnad, textilkonst, keramik och ett formaliserat bildspråk i form av stiliserade skulpturer och fetischer och sandmåleri. Mycket av konsten var intimt förknippad med förfäderskult och mytologi. Idag tillhör många indianer en synkretistisk, kristen rörelse som kombinerar den kristna liturgin med traditonella dans- och sångritualer till trummor.
Kanada
: Huvudartikel: Kanadas ursprungsbefolkning
Ursprungsbefolkningen i Kanada kallas "inhemska folk" (Aboriginal Peoples) och indianerna, ursprungsbefolkningen förutom inuiter och métis, kallas First Nations. De utgör omkring 3% av landets befolkning men, i det glest befolkade Kanada, upptar de ett betydligt större territorium än indianerna i USA. Liksom i USA har många First Nations kraftigt decimerats som följd av den officiella politiken. Stora vattenkraftsprojekt har tvingat bort tusentals indianer (och inuiter) från deras traditionella territorium. Flera av Kanadas indiankukturer håller på att dö ut sedan den europeiska expansionen reducerat talare av olika språk till några få hundra. Engelska och franska har alltmer börjat ersätta ursprungsspråken. Unika är fortfarande de maritima indiankulturerna i Kanada liksom några av de inhemska skriftspråken.
Mexiko
: Huvudartikel: Mexikos ursprungsbefolkning
I det som idag är Mexiko fanns innan conquistadorernas ankomst en lång rad inhemska civilisationer: Olmekerna vars kultur blomstrade 1 200-800 f.Kr. vid kusten till Mexikanska golfen, Zapotekerna och mixtekerna som levde i bergen i Oaxaca och i Tehuantepecnäset, mayakulturen på Yucatánhalvön och ned mot Centralamerika, och aztekerna som från sin huvudstad Tenochtitlán behärskade större delen av dagens Mexiko och alla folk som levde där när Hernán Cortés landsteg i Veracruz.
I kontrast mot övriga Nordamerika blandades i Nya Spanien urpsrungsbefolkningen med europeiska invandrare och s.k. mestis, personer med en spansk förälder och en indiansk, utgjorde snart majoriteten av kolonins befolkning. Betydande isolerade grupper av indigenas, som ursprungsbefolkningen kallas idag, finns dock fortfarande kvar. Uppskattningsvis är omkring 60% av dagens befolkning mestiser mot mellan 10-30% av mer hetrogent ursprung. I Chiapas, Oaxaca och i Yucatáns inland utgörs ursprungsbefolkningen en majoritet. I centrala Mexiko utgör nahua (azteker), purépechas (Tarascan) och mixteker en betydande del av befolkningen. I norr finns bara små minoritetsgrupper: mot Stilla havet finns knappt några indianer alls, men mot västkusten och gränsen mot USA lever tarahumara i Chihuahua och yaqui och seri i Sonora.
Mexikaner är ofta mer stolta över sitt inhemska ursprung än sin spanska bakgrund vilket inte hindrar att landets ursprungsbefolkning utsätts för diskriminering och till och med öppen rasism. I vissa delar av landet – som Chiapas, Oaxaca, Puebla, Guerrero och andra bergsregioner – har ursprungsbefolkningen lämnats utanför den sociala utveckling och modernisering som landet genomgått under de senaste 500 åren. Ursprungsbefolkningen åtnjuter inte, som i USA och Kanada, några förmåner som en officiell status ger. Exempelvis förföljs huichol i västra Mexiko och trakaseras av polisen när de försöker leva efter sin tradionella, religiösa seder och ceremonier.
Mesoamerika
; Belize
I Belize utgör 45% av befolkningen mestis och omkring 10% maya.
; Guatemala
I Guatemala utgörs urpsrungsbefolkningen av mayaindianer som representerar uppskattningsvis 45% av befolkningen. Men omkring 40% av befolkningen talar något av de över 20 inhemska språken som inte har någon officiell status, andelen ursprungsbefolkning kan därför var så högt som 60%.
Brasilien
mayaindianer
: Huvudartikel: Brasiliens ursprungsbefolkning
Av befolkningen i Brasilien utgör ursprungsbefolkningen över 300 000 (1995) och omkring 150 000 (1985) talade något av de 188 kvarvarande inhemska språken.
Arkeologiska fynd i Sydamerika har nyligen uppskattats vara 20 000 år gamla samtidigt som genotypen hos dessa fynd uppvisar mer likhet med afrikanska och australiensiska fynd än med de asiatiska från Nord- och Mellanamerika. Detta antyder att området ursprungligen varit bebott av människor som sedan absorberats av ättlingar till emigranterna från Sibirien.
Det är svårt att hitta spår efter de första människorna i området eftersom klimatet i Amazonas gör att i princip alla spår av människan utplånas på omkring 1 500 år. Men man har funnit högar med skaldjur som man tror är lämningar efter bosättningar som varit bebodda i mer än 5 000 år och avlagringar av svartjord (terra preta) i landets inre som ger en bild av samhällen på upp till 10 000 hushåll, en tecken på en stratifierad och ekonomiskt utvecklad kultur.
Argentina
Hur stor del av befolkningen Argentinas ursprungsbefolkning utgör är omdiskuterat. De lägsta uppskattningarna anger omkring 300 000 (0.7%) av befolkningen och de mest generösa 2 miljoner (5.6%).
Bland ursprungsbefolkningen finns toba, wichí, mocoví, pilagá, chulupí, diaguita Calchaquí, kolla, guaraní, chorote, chané, tapieté, mapuche, tehuelche och selknam (ona).
Övriga länder
Ursprungsbefolkningen utgör en majoritet av befolkningen i Bolivia och Peru och en betydande del av befolkningen i de flesta för detta spanska kolonierna. Undantag från denna regel är Costa Rica, Kuba, Argentina, Dominikanska republiken och Uruguay. Tre indianspråk har status som officiella språk vid sidan av spanska: Quechua (Peru och Bolivia), Aymara (Bolivia) och Guaraní (Paraguay).
Kultur
Trots att mångfalden bland de inhemska amerikanska kulturerna – språk, kläder och ceremonier – är enorm finns också en del gemensama inslag som man ofta hittar över hela Amerika.
Genus
I de flesta urprungskulturerna följer man traditionella könsroller. Jordbruk faller ofta på kvinnorna medan jakt och krig utgör männens domäner. Några kulturer är matriarkat, men olika härstamningssystem (lineage) har förekommit. Homo- och transsexualitet har, liksom i många ursprungskulturer i världen, varit inte bara socialt accepterade utan till och med betraktats som viktiga i det andliga livet. I åtminstone 150 stammar har man dokumenterat dessa representanter för det "tredje könet" och inte sällan är det shamanerna som bryter de traditionella könsgrollerna, vilket ger en speciell status som kan inge både respekt och fruktan.
Konst och musik
Den amerikanska ursprungsmusiken i Nordamerika är nästan uteslutande monofon. Traditonellt består musiken av trumma som enda instrument även om flöjt ibland förekommer. Flöjternas stämmning är inte exakt utan beror på längden på den träbit som instrumentet tillverkats av och på musikantens händer. Vanligen befinner sig dock hålen ett helt tonsteg från varandra och flöjter med för avvikande tonintervall används vanligen inte.
Musiken hos ursprungsbefolkningen i Mexiko och Centralamerika är ofta pentatonisk. Innan spanjorernas ankomst var den intimt förknippad med religiösa högtidligheter. Ett brett spektrum av instrument användes: trummor, flöjter, snäckor (som användes som trumpeter) med fler. Inga stränginstrument användes dock.
Konsten utgör en viktig egen kategori i världens konsthistoria med helt egna uttryck och förutsättningar. Betydande konstformer var bland annat: keramik, måleri, smycken, vävning, skulptur och korgflätning.
: Se även: Inuitisk konst, Primitiv konst
Se även
- Lista över indianstammar
- Schamanism
- Naturfolk
- Indian - ett motorcykelmärke.
Externa länkar
- [http://www.f4world.org/ Föreningen Fjärde Världen]
- [http://www.ainc-inac.gc.ca/ch/dec/wmn_e.html Kvinnor i Amerikas ursprungskulturer]
ja:アメリカ州の先住民族
simple:Native American
Kategori:Folkslag
Samer
Samer (äldre benämning även lappar, vilket idag ofta uppfattas som pejorativt) är en etnisk minoritet i Norge, Sverige och Finland och på Kolahalvön i Ryssland. Markområderna som samer bebor brukar benämnas Sápmi (ibland Sameland), och har sedan 1993 en egen statlig institution med folkvalda (se Sametinget). ILO har förklarat samer som ursprungsbefolkning.
Trots att samer till stor del har en gemensam kultur är de inte en enda homogen grupp. Det finns flera undergrupper med liknande språk och något annorlunda traditioner. De olika varianterna eller dialekterna av samiska är så pass olika att de ibland betraktas som olika men nära besläktade språk inom det finsk-ugriska språkträdet.
Ord som finnar och fenni kan fram till 1700-talets Sverige sannolikt ha betecknat även samer. Språkbruket i Norge var liknande, och att Norges nordligaste län, som numera ofta betraktas som samernas område heter Finnmark kan bero på detta. Småningom övergick orden same/lapp och finne till den betydelse vi känner idag.
Samisk kultur och levnadssätt
Det är vanligt att tro att alla samer är renskötare, men även historiskt har stora delar av samerna levt på fiske eller andra näringar. Idag lever en del av samerna på turism, men den allra största majoriteten arbetar med samma typ av arbeten som övriga befolkningen. Samer har rösträtt i Sametinget, som har en del kriterier uppställda för hur en same ska definieras. Flest samer bor i Norge, ungefär 50 000. I Sverige finns ungefär 20 000, i Finland 6000 och Ryssland 2000 samer. Eftersom inte alla samer är upptagna i sametinget är det svårt att säga var i Sverige de flesta samer bor. Vissa hävdar att de flesta bor i Stockholm, därför sägs det ibland skämtsamt att Stockholm är Sveriges största sameby.
I rennäringen använder man numera ofta snöskoter för att ta sig fram, men man fångar renar på samma sätt som i gamla tider. Man använder kasttöm, eller lasso på engelska. På samiska heter det suohpan. Hundrasen Lapphund (Sámebena), har använts av samer sedan urminnes tider och kom förmodligen med samerna i samband med att de vandrade upp till Skandinavien som jägarfolk. Hunden användes då antagligen som jakthund.
När samerna övergick till renskötsel blev hundens huvudsyssla renvallning, och som slädhundar. Numera är lapphunden även populär som sällskapshund (se svensk lapphund, finsk lapphund, och lapsk vallhund). En annan djurras som är särskild för regionen är lappgeten, av vilken det idag endast finns fem levande exemplar.
De traditionella samedräkterna används mest vid högtidliga tillfällen. De färgrika dräkterna med röd, blå, gul och grön visar härkomst och släktskap. Dräkten har revärer med de samiska färgerna på ställen såsom axlarna, övre ryggen, kragen och runtom längst ut på ärmarna. Dekorationen är sydd på mörkt tyg, ofta grå blå eller svart. Mångfald i mönster, färg och bredd på revärerna visar samhörigheten. Vissa dräkter är dessutom utsmyckade med tenn- eller silvertråd. Skillnader mellan olika regioner är tydlig; den välbekanta mössan med stor röd tofs som närmast blivit symbolen för "lappmössa" hör ursprungligen hemma hos samerna längst i norr, som i Sverige ofta benämnts karesuandolappar. I andra trakter är den traditionella dräkten mindre färgsprakande, och kvinnans mössa kan exempelvis bestå av en enkel mörk hätta med en relativt diskret bård (se fotot av Borg Mesch). Hos finska samer förekommer en mössa med fyra hörn, som ibland benämns fyra vindars mössa.
Den traditionella mytologin, som numera är närmast utdöd, hade troligtvis starka inslag av schamanism. Samernas schaman kallades nåjd, noajdde på samiska. Till skillnad från de sibiriska schamanerna, som ofta felaktigt betraktats som arketypen för schamanism, spelade de flesta familjeöverhuvuden denna roll för sin familj. En ringtrumma, meavrresgárri, hade en religiös betydelse och användes som "spåinstrument". Det finns två olika trummor, som vriltrumman goavddis och sveptrumman geavrris, som är större. Man slog med en speciell hammare på trumman och kunde utläsa spådomar med en "visare", árpá. Biejvve var solgudinnan i den samiska mytologin, och som i dag betyder "sol", men även "dag". Under 1800-talet blev den kristna inriktningen laestadianismen stor hos samerna, liksom hos tornedalingarna - i de laestadianska församlingarna har man predikat inte bara på svenska, utan även på finska och samiska.
Förutom trumman är flöjten fadno ett av de traditionella musikinstrumenten. Den melodisk-rytmiska stilen jojk lever fortfarande kvar än idag, och har återpopuläriserats med 1960-talets rockmusik. Senare har Mari Boine spritt jojk i moderna kläder över världen.
Samer idag
Mari Boiner.]]
Sapmi har sedan 1986 en egen flagga, som har en cirkel i mitten. Den ena halvan är röd och symboliserar solen, och den andra halvan är blå och symboliserar månen. Flaggans färger, rött, grönt, gult och blått, är de traditionella färgerna som finns på de samiska dräkterna. Sedan 1992 finns en egen nationaldag, den 6:e februari, och sedan 1986 finns även en egen nationalsång, Sámi soga lávlla (nordsamiska), "Samefolkets sång". Det är en gammal text skriven i början av 1900-talet, med en nyskriven melodi, och finns på flera samiska dialekter.
Sedan 1980 styr samerna själva över skolplanen i samiska skolor. Utbildningen ser ut som i svenska skolor men med samisk slöjd, som kallas duodji (på nordsamiska) och duodje (på lulesamiska),
språk och samisk inriktning i samhällsorienterande ämnen.
Samernas kulturer är skyddade av FN:s ILO Konvention Nr. 169 om Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries från 1989, som Sverige dock ännu inte ratificerat.
Historia
Forntid
En förenklad bild av Skandinaviens äldsta forntid har varit att sydskandinaverna följt inlandsisens avsmältning från söder och den vägen invandrat medan samerna på motsvarande sätt invandrat från öster. I nationalromantisk anda skrev författaren Johan Tuuri år 1910, En bok om Samernas liv, där samerna anses vara det ursprungligaste av alla ursprungliga folk. Idag menar dock allt fler att samerna liksom de flesta andra folk kommit att bli en grupp relativt sent och att härstamningen kommer av flera tidigare folkgrupper som invandrat från olika håll och vid olika tidpunkter. Dessa teorier stöds bland annat av analys av DNA som stödjer arv från både söder och öster.
Den vanligaste teorin om samernas ursprung i den senare forntiden är att det finns inom de heterogena skifferkulturerna. Men på senare tid har också möjligheterna till inverkan av folk från sydskandinaviska kulturer i söder och från de östliga kamkeramiska kulturerna i norr lyfts fram.
Under 1100-500 f.Kr., sydskandinavisk yngre bronsålder, märker man en klar kontrast i två kultur- och samhällsstrukturer mellan mellersta och norra Norden (Nordnorge, norra Norrland, Nordfinland). De bofasta i de nordliga delarna visar samma kunskap och kultur som i öst (den s.k. ananjinokulturen, där vapen och redskap tillverkas av brons och i senare delen av perioden också järn) samt den unika asbetskeramikkonsten, en keramik som troligtvis används för glödmedel i bespisning. I mellersta Norrland finns dock mer spridning på sydskandinaviska föremål, samt ett levnadssätt där odling och betesdrift dominerade (en "fångstbondekultur.").
Från århundradena före kristi födelse finns också de första lämningarna från renskötsel. Detta brukar sammantaget tolkas som början för den samiska kulturen.
Historiska källor
En tidig källa som nämner en folkgrupp som skulle kunna vara samer, är fenni som beskrivs av Tacitus bok Germania ca 98 e.Kr. Den första säkra källan som nämner samer är Paulus Diaconus vid Karl den stores hov, som i slutet av 700-talet kallar dem skridfinnar. Benämningen syftar säkerligen på skidorna, och förmodligen blandas de båda folkgrupperna finnar och samer ihop. Under 800-talet beskrivs samerna under Ottar Vikings färd till ishavet, där han omtalar ett renskötande folk under benämningen fenni. Den första källa som beskriver samernas liv mer detaljerat, är Olaus Magnus' skildringar av sina resor i Norrland på 1500-talet. Under 1600-talet utarbetade Johannes Schefferus under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie ett företnologiskt verk, vars huvudsyfte visserligen var att skilja mellan svenskar och samer men ändå ur en del aspekter ger en bra beskrivning över samerna. Även om vissa skildringar efter 1600-talet har ett negativt eller tveksamt innehåll, är samerna de mest dokumenterade folken i norden.
Medeltiden till modern tid
Image:Saami Family 1900.jpg|Samefamilj i Norge, kring år 1900.
Image:Lapland Mother NGM-v31-p556.jpg|Samekvinna med barn, varav ett i vagga. Ur tidskriften National Geographic från 1917. Foto av Borg Mesch.
Från medeltiden och framåt börjar den samiska kulturen alltmer tryckas undan eller upplösas i den nordiska.
Efter 1600-talet kolonialiserades allt mer mark av kronan, vilket ibland ledde till smärre uppror. Man anser att landskapet Lappland (Ume, Pite, Lule och Torne lappmarker) grundar sig på en gränsdragning där ingen kolonisation fick äga rum, och att dessa lappmarker började kallas Lappland efter en tid för att få en landskapsindelning i hela landet.
Integrationen av samer med svenskar var problematisk ur två synvinklar: mellan svenska och norska kronan och i ett senare skede, mellan samer och svenska kronan. Problematiken mellan Sverige-Norge löstes genom den s.k. lappkodicillen, varefter Gustav Vasa införde förbudet att använda pengar i norr. Tidigare hade Norge och Danmark dessutom betalat mer för samiska produkter, och att Sverige regerade största delen av lappmarken innebar ett dråpslag rent ekonomiskt.
Julen 1858 införs begreppet urminnes hävd av Jacob Fellman (1795 - 1873) för att lösa marktvister mellan samer och kronan, och är ett begrepp som finns kvar i dagens lagstiftning rörande samerna.
Upplösningen av den svensk-norska unionen 1814-1905 innebar att det blev svårare för samerna att röra sig över gränserna. Många hade tidigare rört sig mellan sommar- och vinterbeten i Norge och Sverige, en del även bort till Ryssland. För att lösa situationen gentemot Norge, som inte ville ha "svenska" samer på sina marker, förflyttade Sverige ett antal familjer längre söderut ända ner mot Jokkmokk. Detta brukar omnämnas som tvångsförflyttningen av karesuandolapparna.
Konflikter och motsättningar
Mellan samer och svenskar finns en konflikt om mark och dess användning, som i grunden liknar den nordamerikanska vad gäller indianerna även om konflikterna inte tagit sig lika hårda uttryck. På liknande sätt har det också funnits en hel del rasism mot samer. När man på 1600-talet försökte utvinna silver i Nasa silvergruva användes lappar som tvångsarbetskraft, något som klart visar att man på den tiden inte såg dem som människor med samma värde och rättigheter som andra.
Tvångsomflyttingen av karesuandolapparna ställde till problem mellan de som flyttats söderut, och de som redan fanns på de platser dit de kom. De riktigt nordliga samerna och de som redan fanns i Jokkmokkstrakten hade olika sätt att bedriva renskötsel, och de nyinflyttades renar störde jokkmokkssamernas sätt att bedriva renskötsel tills detta i praktiken blev omöjligt. I modern tid har konflikter om mark och dess användning uppstått vid vattenkraftsutbyggnaderna under 1900-talet, som bland andra berörde en stor mängd samer både i Sverige och Norge.
Under rashygienens tidevarv blev samerna i likhet med andra etniska grupper utsatta för kränkande handlingar, då andra raser än den "nordiska" ansågs sämre. Nationalromantiken innebar bland annat en åsiktsströmning där man ansåg att varje folk hade sin bestämmelse: lappar skulle vara lappar och sköta renar . Istället för vanliga skolor så byggdes kåtaskolor, enligt 1913 års nomadskolereform. De började ersättas av modernare alternativ under 1940-talet, men ända in på 1950-talet fanns de ändå kvar längst upp i norr. Många samer menar att detta, även om nomadskolorna infördes i all välmening, var ett sätt att neka dem ordentlig utbildning och hindra dem från att moderniseras. Först under 1960-talet började de samiska skolorna likna moderna skolor, även i skolplanen.
Under senare år har det förekommit flera rättsliga tvister mellan de nomadiserade renägande samerna och svenska markägare om vem som har rätt till marken. [http://www.sgu.se/sgu/sv/om_sgu/remisser/1999/01-63199_s.htm] [http://www.samer.se/servlet/GetDoc?meta_id=1126#faq_9] [http://www.riksdagen.se/debatt/0102/utskott/KU/KU15/KU150006.ASP]
Kända samer
nomadskolereform
- Per Blind, renskötare
- Mari Boine, musiker
- Johan Graan, adelsätten Graan
- Ole Henrik Magga, politiker
- Margareta (missionär)
- Wimme Saari, musiker
- Enok Sarri, väderspåman
- John Savio, konstnär
- Johan Turi, författare
- Lars Pirak, slöjdare
- Nils Nilsson Skum, konstnär
- Paulus Utsi, poet
- Nils-Aslak Valkeapää, musiker, författare och konstnär
Se även
- Ájtte fjäll-och samemuseum
- Sametinget
- Sameradion
- Jojk
- Tornedalingar
- Skattefjällsmålet
Externa länkar
- [http://www.nordiskamuseet.se/publication.asp?publicationid=3681 Etnografisk föremålssamling, Nordiska museet]
- [http://www.historiska.se/exhibitions/forntider/popups/livsoden/ode_7_krankmarten.html Kvissleby/Krankmårtenshögen - två olika slags liv, Forntidsutställningen SHM]
- [http://home.earthlink.net/~arran4/siida/index.htm Sami Siida of North America]
- [http://www.historiska.se/download/HN62.pdf Historiska Nyheter no 62, Det mångkulturella Norrbotten, SHM, 1996]
- [http://www.samefolket.se/ Samefolket.se]
- [http://virtual.finland.fi/netcomm/news/showarticle.asp?intNWSAID=26473 Samerna i Finland (eng)]
- [http://www.saami.info/ Informationssida om samer]
- [http://goto.glocalnet.net/ekosofi/sjosamisk%20kultur%20text.htm Sjösamisk kultur ]
Kategori:Samer
Kategori:Lappland
Kategori:Minoriteter
als:Saami
ko:사미인
Judar#Judisk etnicitet. Det judiska folket härstammar från området öster om Medelhavet, (Kanaans land, Palestina eller Israel). Enligt judisk (halachisk) tradition är den jude som fötts av en judisk mor.
#Person tillhörig religionen judendom.
Kategori:Judaica
ja:ユダヤ人
ko:유대인
tokipona:jan Juta
RomerRomer, roma, (av rom, vilket betyder "människa" på sanskrit), tidigare bland ickeromer benämnda zigenare, är en folkgrupp. Av de cirka 20 miljoner romer som finns i världen bor ungefär 15 miljoner i Europa, främst i Östeuropa. Siffrorna är uppskattningar; på grund av rädsla för förföljelser har många undvikit att registrera sin etniska tillhörighet.
Historia
Romerna utvandrade från Indien kring under 900- eller 1000-talet, källorna till romernas historia är få. Orsakerna till utvandringen är osäker, social oro och svält kan ha varit några av orsakerna. Sannolikt kom folkgruppen till Europa via Persien, Grekland och Armenien. De första europeiska nedteckningarna av romernas existens är från tidigt 1300-tal.
Från början blev de sannolikt väl mottagna och bosatta sig framförallt i Öst- och Centraleuropa (dagens Ungern, Slovakien, Bulgarien och före detta Jugoslavien, länder som också var omstridda gränsländer mellan det Osmanska riket och det kristna Europa. Från 1450-talet och framåt angreps de och anklagades för att vara turkiska spioner och förföljelserna började. Dessa anklagelser anses idag vara helt grundlösa; tvärtom menar forskarna att romerna själva fick fly från turkarna när det grekiska väldet invaderades.
Liksom andra minoriteter blev romerna utsatta för förföljerser och folkmord när nationalstaterna växte fram. I nuvarande Rumänien och Moldavien förslavades den romerska befolkningen och slaveriet upphävdes först 1864. Under Förintelsen i Nazityskland hörde romerna till de hårdast drabbade, uppgifterna varierar mellan 500 000 och 2 miljoner mördade romer. Efter Sovjetunionens fall har romernas situation i östra Europa försämrats igen och antiziganism har ökat. I vissa länder har det lett till pogromer, samt att de utsätts för diskriminering.
Språk och Kultur
Många romer talar språket romanes eller romani chib, som är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige.
Arbete mot diskriminering
EU har satt hårda krav på Bulgarien och Rumänien att integrera sina romska minoriteter. Båda länderna har utarbetat strategier för att klara integreringen före EU-inträdet år 2007. Ett steg i att visa att man är på god väg är projektet: Decade of Roma Inclusion.
Historik i Sverige
Romernas historia i Sverige är en historia kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering.
På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
Mellan 1914 - 1953 var romsk invandring till Sverige förbjuden, vilket betyder att Sveriges gränser var stängda för romska flyktingar under andra världskriget och de nazistiska förföljelserna.
Svenska myndigheter kom 1999 att erkänna romerna som en av fem nationella minoriteter i Sverige och romani chib som ett av de nationella minoritetsspråken. En direkt följd av erkännadet som minoritet var att ett råd för romska frågor upprättades 2002.
I en enkätundersökning som DO (Diskrimineringsombudsmannen) lät göra bland 150 romer år 2003, ansåg 90 procent av de tillfrågade romerna att Sverige till stora delar var ett rasistiskt land.
Se även
- Sinti
- Resandefolket
- Tattare
ja:ロマ
ko:로마인
Kategori:Romer
Nationalism
Nationalism (från fr. nationalisme, av "nation"), en politisk ideologi, med utgångspunkt i nationalstatens upprättande och vidmakthållande, och ett betonande av dennas ”intressen” som ett högsta värde. Nationalism skall inte förväxlas med en syn på det egna landet/folket som i något avseende överlägset gentemot andra nationer, sådana attityder brukar istället benämnas för chauvinism.
Nationalismen är enligt sina tillskyndare i grunden ett uttryck för kärlek till den egna nationen och folket. Denna tar sig uttryck i värnandet av de folkliga traditionerna, språket, religionen och andra nationalla intressen. För att kunna göra detta krävs det största möjliga politiska oberoende, och detta söker man förverkliga genom upprättandet av en suverän stat med kontroll över ett visst territorium.
Nationalism kan i politiskt hänseende ses som en överideologi, då den har kunnat inkorporeras i vitt skilda ideologier. Under 1800-talet uppstod nationalismen inom liberalismen. Runt 1870 börjar de nationella ståndpunkterna förskjutas allt mer åt den konservativa högern. I början av 1900-talet så återfinns mycket starka nationalistiska rörelser i form av fascism och/eller högerextremism. Efter andra världskrigets slut så har nationalismen verkat tillsammans med marxism i flera koloniala befrielserörelser. Från att ofta ha varit motståndare till demokratin har nationalismen tillsammans med övriga ideologier allt mer blivit demokratiska anhängare.
I Sverige har nationell använts parallellt med nationalistisk. Allmänna Valmansförbundets program av 1919 slår fast att den svenska högern är just nationell. Samma uttryck användes även av partiledaren Arvid Lindman.
Arvid Lindman
Nationalismen ur ett historiskt perspektiv
Medan de flesta är tämligen överens om att nationalismen, såsom en politisk ideologi, inte är äldre än upplysningen och franska revolutionen, råder det olika meningar om nationella identiteters ålder, betingelser och historiska framväxt. Sverker Sörlin urskiljer i boken ”Nationens röst” tre huvudriktningar inom nationalismforskningen, som han benämner funktionalism, historism, primordialism. Den funktionalistiska betonar kommunikationer och nätverks (såsom tidningar och järnvägar) betydelser för framväxten av begrepp som nation och nationalitet, och representeras av historiker som Karl Deutch och Ernest Gellner. Den historiska ser nationell identitet som någonting inlärt och en gemenskapsfrämjande process och hit hör ex Benedict Andersson och Eric Hobsbawm.
Den primordialistiska ser sådant som etnicitet och nationell identitet som uttryck för någonting djupt naturligt och alltid givet, och betonar den moderna nationalismens rötter i äldre patriotiska föreställningar, och hit hör enligt Sörlin historikern Anthony D. Smith och i viss mån Hugh Seton-Watson. Påståendet att Smith skulle betrakta etnicitet och nationell identitet som något för alltid givet är dock grovt felaktigt, och en mer reell vattendelare går istället mellan dem som ser nationell identitet som ett helt igenom modernt påfund (d v s i allt väsentligt en 1800-talsskapelse, ex Gellner, Hobsbawm) och de som ser den som en fördjupning och vidareutveckling av äldre etnisk nationalpatriotism. Dessa två ståndpunkter benämns stundom för den modernistiska respektive ”ethnicistiska” skolan (efter Smiths begrepp ”ethnie”).
De senaste decennierna har den modernistiska skolan varit helt dominerande, men nyare empirisk historisk forskning, inte minst från Sverige (se nedan), har givit betydande stöd för den ethnicistiska ståndpunkten. Detta har resulterat i ett närmande mellan de två riktningarna, men fortfarande är åsikterna mycket divergerande när det kommer till frågan om huruvida ”vanligt folk” rörde sig med nationella eller etniska identiteter överhuvudtaget i äldre tid.
I Nordisk Familjebok menade man att "när nationalismen främst inriktas på befriande av "förtryckta bröder" utanför det egna landets gränser eller på dessas frigörelse genom egna ansträngningar plägar den (numera även utanför Italien, där termen först uppkom) kallas irredentism (jfr Italia irredenta); när den framträder särskilt skrytsam och utmanande, plägar den benämnas chauvinism".
Forskningen kring nationalism och identitet i Sverige
I Sverige har under 2000-talet ett flertal historiker (ex.vis Harald Gustafsson, Jonas Nordin, Jens Lerbom m.fl.) kommit med delvis ny, och uppseendeväckande forskning som på avgörande punkter vederlagt den modernistiska skolans teser om nationell identitet som ett modernt projekt. Dels har de kunnat visa på den moderna svenska identitetens rötter i medeltidens konsoliderande statsbildningsprocess, dels på en anmärkningsvärd spridning av nationsidentiteten hos en bredare menighet redan på 1500-talet.
Nutida svenska historiker som fortsatt hävda den modernistiska skolan är Magnus Rodell, Torkel Jansson, Gunnar Broberg och Henrik Höjer, medan ex Monika Edgren intar en slags mellanställning.
Litteratur
- ”Gamla riken, nya stater. Statsbildning, politisk kultur och identitet under Kalmarunionens upplösningsskede 1512-1541”, Harald Gustafsson
- ”Ett fattigt men fritt folk”, Jonas Nordin
- ”Den svenskaste historien. Nationalism i Sverige under sex sekel”, Patrik Hall
Se även
- Nation
- Nationalitetsprincipen
- Patriotism
- Nationalromantik
- Nationalistiskt parti
Extern länk
- [http://www.sub.su.se/national/natindex.htm Nationalismens historia och nutida roll] (präglad av den modernistiska skolan, innehåller flera sakfel!)
- [http://www.axess.se/svenska/arkiv/2005/nr6/ Tidskriften Axess Nr 6, 2005, Tema: Den seglivade nationen]
- [http://www.svd.se/statiskt/kultur/understreck/Gamla_US/understreck000922.asp "Svensk identitet har djupa rötter"]
Kategori:Ismer
Kategori:Nationalism
ja:民族主義
ko:민족주의
th:ชาตินิยม
Etnisk rensningEtnisk rensning, ett uttryck som uppstod under inbördeskriget i f.d. Jugoslavien under första halvan av 1990-talet, avser strategi eller politik med syfte stärka en folkgrupps ställning genom att tvångsvis (våld) förflytta eller likvidera människor på grund av annan etnisk tillhörighet. Etnisk rensning som begrepp befinner sig epistemologiskt mellan repatriering och folkmord.
På senare tid har det hävdats att Stalins tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen delvis kan betraktas som etniska rensingar.
Kategori:Internationell rätt
ja:民族浄化
ko:민족청소
Nationalitet
MedborgarskapMedborgarskap är ett uttryck från den franska revolutionen. Med detta avses i modernt språk en person som åtnjuter fulla politiska och sociala rättigheter och skyldigheter i en viss stat.
medborgarskapet baseras vanligen på en av två principer:
- Ius sanguinis: "Blodets princip". En person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar innehar. Detta är vanligast i germanska stater.
- Ius soli: "Jordens princip". En person får sitt medborgarskap beroende på var han är född. Detta är vanligast i anglosaxiska stater.
Vissa stater tillåter dubbelt medborgarskap. Denna möjlighet har nyligen införts i Sverige.
Bakgrund
Medborgarskapets uppkomst
Medborgarskapet eller medborgarrätten (lat. "ius civitatis"), innebär i vidsträckt bemärkelse rättslig samhörighet för en viss person med ett visst statsfolk såsom medlem av detsamma. Denna rättsliga samhörighet
har två sidor, en yttre, folkrättslig, och en inre, statsrättslig. Den förra betecknas som medborgarskap eller nationalitet, den senare som medborgarskap eller medborgarrätt i inskränkt bemärkelse.
Envar, som vistas inom en stats gränser, blir, så länge vistelsen varar, denna stats tillfällige undersåte. Bosätter han sig inom staten och sålunda där vinner domicil, blir det personliga undersåtsförhållandet starkare;
erhåller han rätt att besitta fastighet eller inneha ämbete, övergår han till de s.k. forensernas klass och uppnår verkligt stats- och medborgarskap,
så snart undersåtsförhållandet blivit så fast, att personen icke ens genom att resa ur landet eller ta hemvist i en annan stat omedelbart upphör att vara
samma stats undersåte. De fakta, varpå uppkomsten av ett dylikt stats- och medborgarskap kan grundas, är av olika slag:
# Familjerättslig anhörighet såsom biperson med annan som huvudperson i statsborgerligt avseende,
# Samhörighet med det land, som utgör statens faktiska underlag,
# Upptagningsbeslut genom statsmyndighet. Genom upptagningsbeslut uppkommer naturalisation, vilken förutsätter ansökan därom av någon, som själv är huvudperson, men kan avse såväl denne ensam som med honom förbundna bipersoner.
Barn förvärvar, om de föds i ett giltigt äktenskap, i de flesta stater sin faders nationalitet och följer sedermera fadern, tills de blir myndiga enligt dennes hemlands lag; dör fadern under barns minderårighet, blir barnet liksom modern huvudperson och kan ej ändra nationalitet genom t.ex. moderns omgifte med utlänning. Barn, som föds utom äktenskap eller i ett icke lagligen erkänt äktenskap, följer på liknande sätt modern i st.f. fadern, dock ej om modern gifter sig med utländsk man, som ej är barnets naturlige fader, varemot moderns möjliga giftermål med fadern och barnets därav beroende legitimation även medför för detsamma förvärv av faderns medborgarskap. Beträffande s.k. ofullkomnade äktenskap torde som regel få anses, att barn i sådant anses som oäkta i nationalitetsavseende, såvida ej föräldrarna sammanlever just i faderns hemland och detta erkänner sammanlevnaden som ett äktenskap eller i allt fall betraktar barnet som äkta.
Samhörigheten med landet grundar medborgarskap väsentligen i två fall, nämligen dels vid avträdelse av landområde till annan stat, då invånarna,
d.v.s. de å området bosatta personerna, tillika förvärvar medborgarrätt i denna stat, därest de ej opterar för sitt gamla fädernesland, dels
när barn av utländska föräldrar föds inom ett land och där förblir bosatt tills uppnådd myndighetsålder enligt samma lands lag utan att begagna möjligen
medgiven optionsrätt genom att inom viss tid därefter inför myndighet i landet förbehålla sig sin gamla nationalitet. Förvärvas medborgarskap på sist nämnda sätt, anses personen dock icke som infödd, utan förstås med infödda allenast de, som redan genom födseln på grund av familjerättslig anhörighet erhållit viss nationalitet, oavsett om de faktiskt blivit födda inom eller utom landet.
I äldre rätt medförde ofta redan födelse inom ett visst lands gränser medborgarskap, oavsett föräldrarnas nationalitet, i synnerhet om föräldrarna tillika var bosatta i landet, men infödselrätten eller indigenatsrätten i denna vida bemärkelse har mer och mer upphört.
Förlust av medborgarskap
Medborgarskap i stat där dubbelt medborgarskap ej erkänns förloras dels regelmässigt i de fall, då efter födseln annat sådant på något av ovan antydda sätt vinns - enligt svensk rätt fram till den stora förändring av medborgarskapslagen som genomfördes av regeringen Persson har svenskt medborgarskap förlorats av envar huvudperson, som vunnit utländskt, grunden härtill må vara vilken som helst, ävensom av envar biperson, vilken i denna egenskap vinner utländskt - dels därjämte stundom oberoende av nationalitetsförvärv i annan stat, nämligen genom viss tids oavbruten bosättning utom riket, enligt äldre svensk rätt 10 år, utan att förbehåll gjorts hos svensk myndighet före tidens utgång om bibehållande
av det svenska medborgarskapet. I äldre rätt fordrades ej sällan för att medborgarskap skulle upphöra formlig frisägelse genom behörig myndighet från det undersåtliga förhållandet.
Folkrättslig innebörd
Den folkrättsliga innebörden av medborgarskapet är den, att statsborgarens hemland, d.v.s. det land, som han genom sin nationalitet tillhör, visserligen
icke kan göras ansvarigt för hans göranden och låtanden, men dock måste i sista hand, om så krävs, med begagnande av sin höghetsmakt ta hand om honom och å andra sidan är berättigat att gentemot andra stater och deras undersåter ge honom skydd och stöd, allt under anspråk på fortsatt lydnad och trohet
från statsborgarens sida mot hemlandet, dess lag och myndigheter, även när statsborgaren vistas i främmande land.
Medborgares rätt- och skyldigheter
Medborgarrätten åter i inskränkt mening, såsom innehåll i medborgarskapet från statsrättslig synpunkt, är av två slag, allmän och speciell. Den
allmänna medborgarrätten omfattar å ena sidan de friheter och rättigheter i privaträttsligt och politisk-rättsligt hänseende, som tillkommer alla landets statsborgare redan på grund av deras medborgarskap (församlingsfrihet, religionsfrihet, tryckfrihetsrätt, näringsfrihet, frihet från utvisning o.s.v.), samt å den andra de skyldigheter, som av samma grund ålagts eller kunnat åläggas statsborgarna i gemen (värnplikt och annan tjänsteplikt, m.m.). Som speciell åter innebär medborgarrätten, att en statsborgare på grund av särskild familjerättslig eller social status, d.v.s. rättslig och faktisk
samhörighet med viss grupp av medborgare, erhåller vissa särskilda fri- eller rättigheter eller ålägges vissa särskilda skyldigheter (valrätt, valbarhet, skyldighet att mottaga val, tidigare rätt till ståndsprivilegier o.s.v.).
Gränsen mellan allmän och speciell medborgarrätt är stundom flytande; i synnerhet gäller detta om den medborgerliga rätt, eventuellt plikt, som hänför sig till röstning vid val eller andra tillfällen och som stundom betraktats som medborgarrätten framför andra. Medborgarrätten såsom innefattande vissa politiska friheter har ofta i modern rätt tillförsäkrats formellt grundlagsskydd därigenom, att den i författningarna erkänts, om än detta erkännande av naturliga skäl i regel måst begränsas till ett principiellt uttalande.
Medborgarskap i olika delar av världen
EU
Sverige
Kategori:Samhälle
ja:市民
[nn:statsborgar]]
Nationell minoritetNationell minoritet kallas de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen, vanligen längre än hundra år. Enligt internationella konventioner, ILO:s konvention nr 169 och Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter, har sådana minoriteter rätt till skydd och stöd för att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Konventionerna är ett resultat av det av FN proklamerade urbefolkningsårtiondet 1994-2004.
De nationella minoriteterna är ibland ursprungsbefolkning i landet. I Europa vill man dock också räkna med romer och judar, som invandrat för hundratals år sedan. Dessa skiljs från s.k. invandrade minoriteter, som utgör en etnisk grupp men vars språk och kultur inte anses ha hemortsrätt i riket.
Nationella minoriteter i Norden
I Norden finner man flera officiellt erkända nationella minoriteter: Sverigefinnar och tornedalingar i Sverige, färingar och grönlänningar inom den danska riksgemenskapen, tyskar i Syddanmark, kväner i Nordnorge, finlandssvenskar, ålänningar och ryssar i Finland, liksom samer i såväl Norge, Sverige som Finland. Alla dessa definieras och har sin status och rätt lagfäst på olika sätt, ibland på språkliga, ibland geografiska grunder.
Sveriges riksdag har 1999, mot bakgrund av Europarådets konvention, erkänt samer, sverigefinnar, tornedalsfinnar liksom judar och romer (jiddisch- och romani-talande) som nationella minoriteter i Sverige. Deras språk blev därmed erkända som officiella minoritetsspråk i Sverige, med motiveringen att dessa har en historiskt förankrad hemortsrätt i Sverige.
Lagen ska medföra plikt för SVT att sända program på dessa språk, möjligheter till forsknings-, kultur- och litteraturstöd på alla fem språk samt rätt för enskilda personer att använda samiska, finska och meänkieli i kontakt med myndigheter, och skyldighet att erbjuda skolundervisning och äldrevård på språken. Det som gäller för de tre sistnämnda språken gäller bara de geografiska områden där de språken är autoktona (har hemortsrätt), d.v.s. norra Sverige - samiska i Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner och finska och meänkieli i Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Stockholm, där många samisk- och finsktalande bor, räknas inte som ett sådant område.
Sverige har inte ratificerat ILO:s konvention, vilket bl.a. skulle ha konsekvenser för samernas rätt att som ursprungsbefolkning förvalta den mark de traditionellt bebott.
Definitionsproblemet
Att skilja vissa folkgrupper från andra är komplicerat och kontroversiellt, då man har att göra med dels utsatta och skyddsvärda grupper, dels en mångfasetterad verklighet: från ursprungsfolk som Amerikas indianer och Australiens aboriginer, vars skyddade status är ett resultat av dåligt samvete för århundraden av förföljelse, till europeiska folkgrupper som exempelvis bretagnarna i Frankrike, som på egen hand utvecklat sitt språk och egna kulturinstitutioner, hittills utan att få statlig status som nationell minoritet eller minoritetsspråk. Europarådets konvention skiljer således mellan nationella minoriteter och senare invandrade minoriteter, liksom mellan det skydd nationella minoriteter berättigas och de insatser som görs för att förbättra invandrares situation i Europa.
Se även
Språkpolitik
Externa länkar
[http://www.presstodsnamnden.se/utredningar/Minoriteternas%20medier.pdf Presstödsnämndens utredning om nationella och invandrade minoriteter i Sverige]
[http://www.kulturradet.se/ovfiles/de_nationella_minoriteterna.pdf Kulturrådets utredning om de nationella minoriteterna i Sverige]
kategori:Minoriteter
Kategori:EtnologiKategori:Humaniora 887
Fatte
Nate
Muorte
Category:Anne do seculo IX
ko:887년
milan italy hotels House sylwester w grach darmowe statystyki Randki
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
Military Diploma
A Roman military diploma is a document written on 2 ca. 10 × 15 cm bronze tablets, wired and sealed together through two central holes, so that the two inner sides cannot be read without breaking the seals. For examples see [http://www.romancoins.info/MilitaryDiploma.html].
It was a notarized copy of the original bronze constitution issued by the emperor in Rome, granting Roman citizenship to foreign veterans who had served for 25 years or more
|
Wikipedia:Reference desk archive/Mar 2005 II
Photo of woman with hat
I'm trying to find that picture of a woman wearing a hat... you know the one. She's naked, but you only see her from the shoulders up (though there's apparently an "original" in which she's all naked). It's often used to demonstrate image manipulation software, etc. Thanks.
: Lenna, also [http://www-2.cs.cmu.edu/~chuck/lennapg/playboy_backups/lena.html] and [http://www.ee.cityu.edu.hk/~lmpo/lenna/Lenna97.html]. --Tagishsimon Classical Latin: IMP·C·IVLIVS·CAESAR·DIVVS) (b. July 13, 100 BC; d. March 15, 44 BC) was a Roman military and political leader. He played an important part in the transformation of the
|
Hilding Rosenberg
Hilding Rosenberg (June 21, 1892 – May 18, 1985), was a Swedish composer.
Born in Bosjökloster, he was an organist, concert pianist and music teacher until 1915, when he began studying at the Stockholm Conservatory under Ernst Ellb
|
|
Adam Joseph Cardinal Maida
His Eminence Adam Joseph Cardinal Maida (born March 18, 1930) is the Roman Catholic Archbishop of Detroit, Michigan.
Early life
Maida was born March 18, Read More... |
Li Zhiqing
Chinese name: 李志清
Alternate romanizations / spellings: Li Zhi Qing, Zhi Qing Li, Lee Chi Ching
Pen Name: 清兒
Born in 1963 in Hong Kong.
An illustrator and manga artist. His specialty is in historical mangas. His stories are usually based on pre-existing classic novels, especially by the wuxia author, Jin Yong. His work has been published in Hong Kong and Japan.
His works are usually published by CultureCom Comics, a Hong Kong publishing house.
|
Problem domain
A problem domain is a domain where the parameters defining the boundaries of the domain and sufficient mappings into a set of ranges including itself are not well enough understood to provide a systematic description of the domain.
This would be a target Read More... |
|
