:: wikimiki.org ::

Exklav

Exklav

Exklav är en del av en stats territorium som saknar landförbindelse med resten av staten. Öar räknas ej som exklaver. Det finns ett nära samband mellan enklav och exklav men ett territorium kan vara det ena utan att vara det andra. Kaliningrad är en exklav men ej en enklav; Lesotho är en enklav men ej en exklav. Västberlin var i praktiken, dock ej de jure, en enklav och exklav till Västtyskland.

Exklaver

- Cabinda (Angola), omgivet av Demokratiska republiken Kongo och Republiken Kongo
- Ceuta och Melilla (Spanien), omgivna av Marocko
- Gibraltar (Storbritannien), omgivet av Spanien
- Kaliningrad (Ryssland), omgivet av Litauen och Polen
- Büsingen (Tyskland), omgivet av Schweiz
- Campione d'Italia (Italien), omgivet av Schweiz
- Jungholz (Österrike), omgivet av Tyskland
- Baarle-Hertog (Belgien), omgivet av Nederländerna
- Llivia (Spanien), omgivet av Frankrike
- Vennbahn-exklaverna (Tyskland), omgivna av Belgien
- Nakhitjevan (Azerbajdzjan), Omgivet av Armenien, Turkiet och Iran

Historiska exklaver

- Västberlin, tillhörde formellt de allierade västmakterna, var i praktiken en del av Västtyskland, men omgavs av Östtyskland
- Västberlinsexklaverna (t ex Steinstücken, Wüste Mark, Böttcherberg-exklaverna, Fichtewiesen och Erlengrund), tillhörde formellt någon av de allierade västmakterna, i praktiken Västtyskland, men omgavs av Östtyskland
- Östberlinsexklaverna, tillhörde Östtyskland men omgavs av Västberlin
- Ostpreussen
- Verenahof, tillhörde Västtyskland men omgavs av Schweiz

Exklaver som även är enklaver

- Baarle-Hertog (Belgien), omgiven av Nederländerna
- Llivia (Spanien), omgiven av Frankrike

Se även

- Enklav Kategori:Geografi

Territorium

Territorium är ett geografiskt område. En stats territorium är det område som ligger innanför landets gränser. Terrioriet består av mark-, luft- och sjöterritorium. I vissa stater, framför allt olika typer av förbundsstater är territorium benämning på ett landområde som inte har samma administrativa status som övriga landet. Till exempel Australien har Northern Territory och Australian Capital Territory parallellt med delstaterna. Ett annat exempel är Kanadas provinser och territorier. I USA var flera nuvarande delstater territorier innan de fick tillräckligt stort invånarantal för att erhålla delstatsrättigheter. I dag är bland annat District of Columbia och Puerto Rico amerikanska territorier. Frälsningsarmén är internationellt indelat i olika territorier. Dessa territorier kan vara ett enskilt land eller flera länder, t.ex. det svensk-lettiska territoriet. Större länder/stater såsom USA eller Australien kan i stället vara uppdelat i flera mindre territorier, t.ex. östra, västra, norra och södra territorierna. Se även koloni. Kategori:Politik ja:縄張り ko:영토

Kaliningrad

Kaliningrad, före detta Königsberg, är en stad och region i Ryssland, vid den sydöstra Östersjökusten helt separerad (en exklav) från det egentliga Ryssland. Regionen Kaliningrad gränsar i väster till Östersjön, i sydväst till Polen och från sydost till norr till Litauen. Genom staden Kaliningrad flyter floden Pregel. Kustens norra del utgörs av den mycket smala och långa landtungan Kuriska näset som är nationalpark och ett av UNESCOs listade världsarv. Regionen har totalt en miljon invånare, varav 400 000 bor i staden Kaliningrad. Den har en areal på 15 000 km².

Historia

Königsberg är en gammal tysk hansastad, som grundades 1255 av den tyska orden och uppkallades efter kung Ottokar II av Böhmen. Den blev huvudstad i hertigdömet Preussen, som 1618 ingick personalunion med Brandenburg under ätten Hohenzollern, 1701 blev Preussen-Brandenburg utropat til kungariket Preussen. Königsberg blev ett centrum för kunskap och utbildning. En av stadens söner, den ledande matematikern och astronomen Johann Müller, (1436-1476), tog sig stadens latinska namn, "Regiomontanus". Andra berömda söner är matematikern Christian Goldbach och filosofen Immanuel Kant. År 1736, beskrev matematikern Leonhard Euler problemet med Königsbergs sju broar, som senare blev den matematiska grenen topologi. Königsberg var huvudstad i provinsen Ostpreussen fram till 1945. Staden blev under andra världskriget fullständigt lagd i ruiner. Efter andra världskriget blev Königsberg ockuperat av Sovjetunionen. Stadens invånare blev fördrivna och många brutalt mördade. År 1946 blev regionen en del av Ryssland och Sovjetunionen och döptes om till Kaliningrad efter Michail Kalinin. Kaliningrad var fram till Sovjetunionens fall huvudbas för den sovjetiska östersjöflottan.

Frihandelszon

Kaliningrad är en frihandelszon. Regionen har speciella avtal med de baltiska staterna för att den ryska inrikestrafiken ska fungera. Här pågår omförhandlingar på grund av att Polen och Litauen har gått med i EU, vilket komplicerar bilden för Ryssland.

Framträdande personer från Königsberg/Kaliningrad

- Immanuel Kant, filosof
- Erich von Drygalski, upptäcktsresande
- Christian Goldbach, född 1690, matematiker
- Christoph Hartknoch, historiker
- Gotthilf Heinrich Ludwig Hagen, fysiker
- David Hilbert, matematiker
- Ernst Theodor Amadeus Hoffmann, författare
- Gustav Robert Kirchhoff, fysiker
- Karl Rudolf König, fysiker
- Aleksei Leonov, kosmonaut
- Agnes Miegel
- Liudmila Putina
- Otto Wallach, kemist

Externa länkar

- [http://www.hkhamb-ahk-kaliningrad.com/en/chap01.html Kaliningrad]
- [http://www.euronet.nl/~jlemmens/trakehnen.html J. Lemmens foton av dagens Östpreussen inklusive Königsberg] Kategori:Orter i Ryssland Kategori:Exklaver ja:カリーニングラード ko:칼리닌그라드

Västberlin

Från 1948 och fram till 1989 var Berlin delad mellan västmakternas del, Västberlin, och den sovjetiskt kontrollerade delen Östberlin, som även var huvudstad i Östtyskland. Staden hade vid krigsslutet delats upp i fyra sektorer, en för vardera segrarmakten (USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen). 1948 utsågs den sovjetiska delen till huvudstad i Östtyskland. Samma år försökte Josef Stalin driva ut västmakterna ur Väst-Berlin genom en blockad, Berlin-blockaden, men misslyckades på grund av att förnödenheter flögs in från väst genom en luftbro som varade fram till slutet av 1949. 1961 byggdes, framförallt för att förhindra att östberlinarna skulle fly till väst, en mur längs gränsen mellan Öst- och Västberlin, vilken kom att kallas för Berlinmuren. Muren, hårt bevakad, stod kvar till 9 november 1989, och delarna enades slutligen till en stad, Berlin, i samband med återföreningen mellan Öst- och Västtyskland 3 oktober 1990. Västberlin ansågs vara den sista fria utposten gentemot kommunistblocket under det kalla kriget och spelade en viktig roll under Kubakrisen 1962, då Chrustjov hotade att ta Västberlin om USA invaderade Kuba. Kategori:Exklaver Kategori:Berlin als:Westberlin ja:西ベルリン ko:서베를린 th:เบอร์ลินตะวันตก

De jure

De jure är en latinsk fras som betyder "av rätt", numera ofta i betydelsen enligt lagen eller rättsenligt. Används ibland som epitet för en standard som, i motsats till en s.k. de facto-standard, är officiell i någon mening. Kategori:Latinska ord och uttryck

Västtyskland

Västtyskland är den vardagliga benämningen på Förbundsrepubliken Tyskland 1949 - 1990. Västberlin hade en annan rättslig status och behandlas inte här. = Historia =

Mot självständighet

Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev Österrike och Elsass-Lothringen togs över av Frankrike. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12-14 miljoner tyskar fördrevs från dessa områden. Tysklands kommande uppdelning hade diskuterats under alla toppmöten under kriget men något beslut fattades aldrig då. Vid toppmötet i Teheran 1943 förordade Roosevelt att Österrike skulle bli självständigt, att Östpreussen skulle avträdas till Polen och att resten delades i fem tyska stater. Ruhr- och Saarområdena skulle förvaltas under FN-kontroll. Vid ett möte i London i januari 1944 föreslog britterna gemensam förvaltning. Vid ett nytt möte i London på hösten 1944 delades Tyskland samt Österrike in i zoner enligt de internationellt erkända gränser som gällde 1937, d.v.s före Anschluss. Britterna var tveksamma till att vara med att ockupera Österrike och både de och USA ville demobilisera så snabbt som möjligt. Att Frankrike ville vara med i leken var nog bara välkommet. Det var aldrig aktuellt att låta Frankrike ockupera någon del av Tyskland på Sovjets bekostnad, det var mer praktiskt att låta den franska ockupationszonen gränsa till Frankrike. En månad efter kapitulationen den 5 juni undertecknades fyrmaktsdeklarationen. Enligt denna skulle de allierade bilda ett kontrollråd för att utöva regeringsmakten i Tyskland. Kontrollrådet sammanträdde första gången den 30 juli. Dröjsmålet berodde på att den exakta zonindelningen först måste klaras ut. Det var genom Storbritanniens krav som Frankrike hade blivit den fjärde ockupationsmakten. Britterna ville alltså demobilisera så snabbt som möjligt.

Förbundsrepubliken upprättas

1947 införde västmakterna en ny delstatsindelning av sina ockupationszoner och varje delstat fick eget parlament och regering. Från 1949 erkände de västallierade tyskarna självbestämmanderätt i inre angelägenheter men kontrollerade utrikespolitiken, försvarspolitik, valutan, flyktingpolitiken och Ruhr-området. På central nivå bildades ett ekonomiskt råd med reprentanter för delstaterna, ett delstatsråd (Bundesrat), ett förvaltningsråd, en högsta domstol och en centralbank. Efter de första valen till den västtyska förbundsdagen (Bundestag) i augusti 1949 kunde konservativa CDU och liberala FDP bilda regering och Konrad Adenauer utsågs till förbundskansler. Saarland hade en särskild status. Det var politiskt autonomt och ekonomiskt förbundet med Frankrike. Vid en folkomröstning 1955 röstade 66,7 procent för en anslutning till Förbundsrepubliken. Adenauer styrde landet i fjorton år fram till 1963. Hans första uppgift blev att omförhandla ockupationsstatuterna vilket till slut gav Västtyskland full suveränitet i maj 1955. Han genomförde ett närmande till Frankrike i form av Kol- och stålunionen som sattes i verket 1951 samt medlemskap i Europarådet 1950. Planerna på en Europa-armé stupade när den franska nationalförsamlingen vägrade ratificera fördraget om den Europeiska Försvarsgemenskapen. Men det tysk-franska samarbetet blomstrade när det ekonomiska samarbetet stadfästes med den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) i mars 1957. Den 5 maj 1955 upphörde den amerikanska, brittiska och franska ockupationen och Västtyskland blev medlem i NATO. 1956 infördes allmän värnplikt i det västtyska försvaret, Bundeswehr.

Östpolitiken

Huvudartikel: Ostpolitik Gentemot Östtyskland hade förbundskansler Adenauer en helt omedgörlig inställning och vägrade erkänna att Östtyskland var ett riktigt land. Den sovjetiska ockupationszonen, die Zone, var den officiella beteckningen. Vissa tidningar satte DDR inom citationstecken ända fram till 1989. Regeringen i Bonn ansåg sig företräda den tyska riksenheten och föra hela det tyska folkets talan. För Adenauer var inte DDR en med förbundsrepubliken jämbördig part. När Sovjetunionen i mars 1952 föreslog en tysk återförening på villkor att Tyskland blev neutralt och inte anslöt sig till NATO eller Warszawapakten stupade det formellt på att Adenauer inte ville fördröja det tyska medlemskapet i NATO. Det är också otvetydigt att Adenauer inte var särskilt intresserad av en återförening. För hans del upphörde Europa vid Elbes östra strand, därefter började vad han kallade den asiatiska stäppen. Det står i efterhand klart att det sovjetiska förslaget inte var allvarligt menat - man visste att västmakterna inte skulle nappa på det men man ville ändå för omvärlden framstå som den som föreslagit återförening medan det var USA som stod i vägen för detta. Förslaget kom från det sovjetiska utrikesministeriet och Stalin gick endast med på det efter att ha försäkrats att västmakterna skulle säga nej. Västtyskland utfärdade den s.k. Hallstein-doktrinen där man ansåg det vara en ovänlig handling om ett land man hade diplomatiska förbindelser med också erkände DDR. Detta grundade sig på grundlagens anspråk att företräda alla tyskar. Detta medförde i praktiken att endast de kommunistiska staterna i Östeuropa hade diplomatiska förbindelser med DDR. Västtyskland hade inga diplomatiska förbindelser med Polen till 1970. Under 1960-talet tycktes den västtyska inställningen vara alltmer passé och DDR kunde inhösta diplomatiska framgångar. Resandet av Berlinmuren 13 augusti 1961 följde på en period när antalet flyktingar från DDR hade ökat kraftigt, i början av augusti var det 2 000 personer per dag. Formellt sett var den ett brott mot den allierade överhögheten över hela Berlin men de västallierade godtog den som ett faktum. Valet av socialdemokraten Willy Brandt som förbundskansler 1969 innebar en radikal omläggning av östpolitiken. Efter att Västtyskland hade slutit fördrag med både Sovjetunionen och Polen kunde en fyrmaktsöverenskommelse om Berlin slutas 1971 och Västtyskland erkände Östtyskland 1972. Förhållandet mellan de tyska staterna förblev dock kyligt. Ett statsbesök i Västtyskland av DDR:s ledare Erich Honecker ställdes in tre veckor före ankomst eftersom sovjetiska tidningar anklagade Västtyskland för revanschism. Det avslöjades också att den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade spioner på hög ställning i den offentliga förvaltningen, t.ex. Hansjoachim Tiedge som hade en ledande ställning i det västtyska kontraspionaget. För sin omläggning av den västtyska östpolitiken fick Willy Brandt Nobels fredspris 1971. Han tvingades avgå 1974 sedan det avslöjats att en av hans närmaste medarbetare, Günter Guillaume, var östtysk spion.

1970-talets kaos

Under 1970-talet genomförde RAF, Rote Armee Fraktion, flera svåra terrordåd. De utförde bl.a. attentat mot västtyska och amerikanska militäranläggningar, mördade Västberlins högste domare Günter von Drenkmann och industrimagnaten Hanns-Martin Schleyer, kidnappade kristdemokraten Peter Lorenz, sprängde ambassaden i Stockholm samt kapade ett flygplan på väg från Mallorca. NATO:s beslut 1979 att utplacera 572 medeldistanskärnvapen, amerikanska Pershing II, varav ett stort antal i Västtyskland, blev grogrunden till den europeiska fredsrörelsen. Förbundskansler Helmut Schmidt blev alltmer isolerad från resten av partiet samtidigt som arbetslösheten ökade och statsfinanserna gick allt sämre. Till slut lämnade koalitionspartnern FDP regeringen. Förbundsdagen avgav en misstroendeförklaring mot regeringen och utsåg kristdemokraten Helmut Kohl till ny förbundskansler. Kohl var dock för utplacering av Pershing-missilerna vilket inleddes 1983. Utrikespolitiskt lyckades Kohl flera gånger sätta foten i det politiska klaveret, t.ex. när han talade vid ett möte för fördrivna Schlesien-tyskar eller när han liknade Gorbatjov vid den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels.

Återföreningen

Kohl får istället anses ha gått till historien för sin roll för Tysklands enande. Kohl var till en början försiktig inför händelserna i DDR men i november 1989 lade han fram ett program med målet att återställa den statliga enheten. De första demonstrationerna i DDR krävde endast politiska reformer men i takt med att allt fler människor anslöt sig framfördes kravet på tysk återförening allt högre. Kohl mötte Gorbatjov i Moskva i februari och försäkrade sig om dennes stöd. Istället för att erbjuda DDR lån eller bidrag erbjöd han en valutaunion. Samtidigt var västliga ledare som Thatcher och François Mitterrand motståndare till en återförening. Valrörelsen i mars 1990 inför de första och sista östtyska valen handlade aldrig om det skulle bli en återförening, bara när och hur. Valet blev en framgång för CDU och dess samarbetspartier. Valutaunionen genomfördes sommaren 1990 med en för östtyskarna enormt förmånlig växelkurs. Tillgodohavanden upp till 4 000 östtyska mark kunde lösas in till kursen 1:1, belopp därutöver till kursen 1 D-mark mot 2 östmark. Det kan jämföras med valutaunionen 1948 när alla fick 40 D-mark samtidigt som alla banktillgodohavanden nollställdes. Samtidigt försäkrade Kohl västtyskarna att det inte var aktuellt med skattehöjningar för att betala återföreningen. Den förda politiken har senare liknats vid världens största muta för att förbereda väljarna inför de första alltyska förbundsdagsvalen i december 1990. Under sommaren 1990 slöts också avtal mellan de allierade från andra världskriget och de två tyska staterna som innebar att den allierade överhögheten över Berlin upphörde och att Oder-Neisse-linjen var Polens västgräns. Den 23 augusti beslöt folkkammaren i Östberlin att DDR skulle ansluta sig till Västtyskland och att DDR skulle anta förbundsrepublikens grundlag och rättsordning. Något samgående var det alltså inte tal om. Västtyskland och Östtyskland återförenades den 3 oktober 1990, formellt genom att de nyligen återupprättade östtyska delstaterna upptogs som delstater i förbundsrepubliken. = Ekonomi = Efter valutareformen 1948 inleddes ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Perioden 1948-1957 har kallats Das Wirtschaftswunder när den ekonomiska tillväxten uppgick till i medeltal 7 procent per år. Arbetslösheten var mindre än 1 procent. Under 1960-talet mattades tillväxten av men under 1970-talet steg den västtyska utrikeshandeln med 150 procent samtidigt som D-markens värde gentemot dollarn fyrdubblades. I statistiken redovisades allt större exportöverskott när tillverkningen av bilar och elektronik ökade år för år. Precis som i resten av Europa drabbades Västtyskland av ekonomisk kris i början av 1970-talet. En mycket hög inflation kombinerades med stigande arbetslöshet men i jämfört med andra västliga industriländer klarade sig Västtyskland lindrigt undan. Krisen inom sysselsättningen kom först i början av 1980-talet, något som ledde till att SPD förlorade regeringsmakten 1982. = Västtyska delstater = Västtyskland var en federation av dess delstater. Nazisttiden hade visat faran med att centralisera makten men det var också ett resultat av att delstaterna hade varit med och skrivit grundlagen. Statsförvaltningen var decentraliserad: förbundsdagen möttes i Bonn, Högsta domstolen (Bundesverfassungsgericht) fanns i Karlsruhe och centralbanken (Bundesbank) fanns i Frankfurt am Main.
- Schleswig-Holstein
- Niedersachsen
- Hamburg
- Bremen
- Nordrhein-Westfalen
- Hessen
- Rheinland-Pfalz
- Saarland (sedan 1957)
- Baden (till 1952)
- Württemberg-Baden (till 1952)
- Württemberg-Hohenzollern (till 1952)
- Baden-Württemberg (från 1952)
- Bayern = Förbundskanslerer =
- Konrad Adenauer 1949 - 1963
- Ludwig Erhard 1963 - 1966
- Kurt Georg Kiesinger 1967 - 1969
- Willy Brandt 1969 - 1974
- Helmut Schmidt 1974 - 1982
- Helmut Kohl 1982 - 1998 Kategori:Västtyskland Kategori:Kalla kriget ko:서독

Cabinda

Kabinda (Cabinda) är en provins i Angola i Västafrika, avskilt från resten av landet av Demokratiska republiken Kongo som gränsar till provinsen i söder och öster. I norr gränsar Kabinda mot Republiken Kongo och i väster finns Atlanten. Ytan är 7 270 km² och 1991 var antalet invånare 163 000. I Kabinda produceras hårda träslag, palmoljeprodukter, kaffe, kakao och gummi. 1968 började de rika oljeförekomsterna att exploateras och idag sker det mesta av Angolas petroleumproduktion i denna provins. Kategori:Angola Kategori:Exklaver

Demokratiska republiken Kongo

Demokratiska republiken Kongo, stat i Centralafrika. Landet gränsar till Angola, Burundi, Centralafrikanska republiken, Republiken Kongo, Rwanda, Sudan, Tanzania, Uganda och Zambia. Kustremsan mot Atlanten är endast 37 km lång. Tidigare namn på Demokratiska republiken Kongo har varit Fristaten Kongo, Belgiska Kongo, Kongo/Leopoldville, Kongo (Kinshasa) och Zaire.

Historia

Se även Demokratiska republiken Kongo: Provinsernas historia och Belgiska Kongo Landet blev en belgisk koloni på 1880-talet, och egentligen var det det belgiske kungen Leopold II som drev Belgiska Kongo som sitt eget privata företag. 1908 togs styret över av den belgiska staten och den 30 juni 1960 blev landet självständigt. Provinsen Katanga utropade sig samtidigt som oberoende, vilket var orsaken till Kongokrisen. Kongos premiärminister Patrice Lumumba begärde att FN skulle sända trupper, vilket man gjorde. Dessa började dock inte att bekämpa Katanga, vilket gjorde att Lumumba önskade stöd även från Sovjetunionen. Detta orsakade att premiärministern avsattes och senare mördades och generalen Sese Seko Mobutu tog makten i september 1960. FN ingrep senare mot Katanga, men provinsen var inte besegrad förrän 1963. Mobutus titel var överbefälhavare men 1965 genomförde han en kupp, efter vilken han utropade sig själv till president. Inbördeskriget som då bröt ut, kom att under rubriken Kongokrisen bli en av de svåraste internationella problemen på 1960-talet. Den västvänlige Joseph Kasavubu blev president, och den sovjetvänlige Patrice Lumumba premiärminister. Svåraste konflikthärden blev dock Katanga, som under rebelledaren Moise Tshombe höll ut till år 1963. Den FN-intervention som varade fram till år 1964 hade även inslag av svensk trupp. Arméchefen Joseph Desire Mobutu (född år 1930) utnämnde sig själv till premiärminister redan år 1961, och tillfångatog Lumumba, vilken Mobutu sedan utlämnade till Tshombe i Katanga, varefter Lumumba mördades. År 1965 gjorde Mobutu sedan upp med Kasavubu, och blev både president och premiärminister. År 1971 satte Mobutu igång en afrikaniseringsoffensiv, som innebar ett namnbyte på landet från Kongo till Zaïre, och ett namnbyte på Mobutu själv till "Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga" (översatt: Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och obändliga vilja att vilja går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår) Det majestätiska namnet ackompanjerades av den leopardskinnshatt som Mobutu sedan alltid bar. Mobutu ledde landet till 1997 då han avsattes av rebeller anförda av Laurent Kabila. Han i sin tur attackerades av andra rebeller, som stöddes av Rwanda och Uganda, i augusti 1998, och fick då hjälp av militära styrkor från Zimbabwe, Angola, Namibia, Tchad och Sudan. Ett avtal om eldupphör skrevs under 10 juli 1999, men sporadiska, mindre strider pågick även efter detta. Kabila mördades den 16 januari 2001 och hans son Joseph Kabila utnämndes till statschef tio dagar senare. I oktober 2002 fick Kabila de rwandiska styrkorna att dra sig tillbaka från östra delen av landet och två månader senare skrev samtliga stridande parter under ett fredsavtal.

Politisk situation 2004

Grannlandet Rwanda stöttar gerillan RCD med högkvarter i Goma, en tutsidominerad rörelse. Grannlandet Uganda stöttar gerillan MLC, dominerad av icke-tutsi. Grannlandet Burundi befinner sig i krig med hutudominerade kongolesiska gerillagrupper. Grannländerna Angola, Namibia och Zimbabwe stöttar den kongolesiska centralregeringen. Grannlandet Sudan stöttar gerillan ADF, som består av exilugandier i kamp i första hand mot sitt hemlands regering.

Geografi

Stora delar av landet täcks fortfarande av tät urskog, medan stora savannområden finns i söder.

Naturtillgångar

Kongo är ett av Afrikas rikaste områden med hänsyn till naturtillgångarna. Mest kända är koppartillgångarna i provinsen Katanga, men även i övriga provinser finns tillgångar på diamanter, och sedan utvinns ädelträ, palmolja och kautschuk ur skogstillgångarna.

Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt och norr om ekvatorn infaller regntiden mellan april och oktober, söder om ekvatorn mellan november och mars. I höglänta inlandsområden är det svalare. I södra delen av landet förekommer längre torrperioder. Kongofloden kan svämma över under regntiden. I Great Rift Valley finns aktiva vulkaner. Några av Demokratiska republiken Kongos miljöproblem är att tjuvjakt hotar de vilda djuren, att vattnet är förorenat och att alltför kraftig skogsavverkning leder till jorderosion. Nästan all elektricitet framställs av vattenkraft, vilket är gynnsamt för miljön. Aids är ett stort hälsoproblem och 2001 var nästan 5% av den vuxna befolkningen smittad vilket innebär 1,3 miljoner människor. Fram till samma år hade 120 000 människor dött i sjukdomen.

Ekonomi

Demokratiska republiken Kongo har egentligen stora förutsättningar att bli ett välmående land, men krig under många år har dramatiskt försämrat ekonomin. Skatteintäkterna är låga, statens utgifter höga och utlandsskulden växer. Folket lider av hungersnöd och sjukdomar. Med hjälp av bland annat IMF och Världsbanken ska man försöka vända den ekonomiska utvecklingen.

Fakta

- Naturtillgångar: kobolt, koppar, kadmium, petroleum, diamant, guld, silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järnmalm, kol, vattenkraft, timmer
- Befolkning: det finns över 200 afrikanska etniska grupper i landet och majoriteten av dem är olika bantufolk. De fyra största stammarna utgör 45% av befolkningen och de är mongo, luba, kongo (samtliga bantu) och mangbetu-azande, som är en hamitisk stam.
- Befolkningens medelålder: 15,8 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: nästan 10% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 48,9 år (2003)
- Religiös tillhörighet: katoliker 50%, protestanter 20%, kimbanguister 10%, muslimer 10%, annan 10%
- Språk: franska, lingala, Swahili, kikongo, tshiluba
- Analfabetism: 2003 var ungefär 35% av den vuxna befolkningen analfabeter

Regional indelning, demografi, politisk kontroll



Provinserna 2003	Provinshuvudstad(kolonialt namn)	Befolkning tot 1995	Antalet vuxna 1995	Politiskt läge 2004
Kinshasa	Kinshasa (Léopoldville)	4.657.061	2.055.770	Regeringsstyrt
Bandundu	Bandundu (Banningville)	4.907.673	2.283.805	Regeringsstyrt
Equateur	Mbandaka (Coquilhatville)	4.789.307	2.258.891	RCD behärska s.o., och i övr. har MLC kontrollen.
Orientale (Haut Congo)	Kisangani (Stanleyville)	5.426.715	2.886.998	Behärskas i n.v. av MLC, krig i öst mellan MLC,RCD-N,RCD-K-ML,UPC,RCD-ML m.fl.
Kasai-Occidental	Kananga (Luluabourg)	3.117.305	1.484.997	Regeringsstyrt
Kasai-Oriental	Mbuji-Mayi (Bakwanga)	3.778.151	1.702.090	RCD
Katanga	Lubumbashi (Elisabethville)	5.602.178		RCD kontrollerar n.o., i övr. regeringsstyrt
Kongo-Central		2.578.299	1.149.097
Kivu-Maniema	Kindu	7.687.090	3.489.976	RCD
Kivu-Nord	Goma	(ny provins)	(ny provins)	RCD
Kivu-Sud	Bukavu (Costermansville)	(ny provins)	(ny provins)	RCD
HELA LANDET		42.543.779	19.816.623

Karta

Kivu-Sud

Se även

- Belgiska Kongo
- Katanga
- Kinshasa
- Kongo
- Kongokrisen
- Kongostaten
- Leopoldville
- Zaire

Externa länkar

- [http://www.pygmies.info/ Pygméerna i Afrika] Kultur och musik av de första urinvånarna i Demokratiska republiken Kongo Kategori:Demokratiska republiken Kongo ja:コンゴ民主共和国 ko:콩고 민주 공화국 ms:Republik Demokratik Congo zh-min-nan:Congo Bîn-chú Kiōng-hô-kok

Ceuta

Ceuta (arab.: Sebta ,sp.:Ceuta) är en spansk stad och exklav i Afrika, vid Medelhavskusten. Den ligger mittemot Gibraltar och har en areal på 18 km² och en befolkning på 68 800 invånare (1996). Näringslivet i enklaven består av fiskeindustri, bryggerier, verkstäder m.m. Numera är Ceuta mål för många endagsturister som kommer med båtar från bl.a. Algeciras i Spanien. Från början var Ceuta en fenicisk koloni för att med tiden tillhöra romarna, vandalerna, bysantinerna, visigoterna, araberna, portugiserna och till sist spanjorerna Kategori:Exklaver Kategori:Orter i Spanien ja:セウタ zh-min-nan:Ceuta

Spanien

Spanien är ett land på Iberiska halvön i sydvästra Europa. Landet är en monarki och statsöverhuvud är kung Juan Carlos. Spanien gränsar till Portugal, Frankrike, Andorra och via Gibraltar även till Marocko. Spaniens huvudstad är Madrid.

Historia

Huvudartikel: Spaniens historia Spanien grundades som enat land när Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien förenade rikena i en personalunion. Enandet följdes av utdrivandet av judar och muslimska morer vilket följdes av en ekonomisk och kulturell tillbakagång. Under 1500-talet expanderade Spanien som en stor kolonialmakt och lade under sig stora områden i Amerika. På 1600-talet fick man konkurrens ifrån främst Holland och England. Under 1800-talet var frigjorde sig många av Spaniens tidigare kolonier och imperiet var på nedgång. Spansk-amerikanska kriget satte definitivt stopp för den spanska dominansen i latinamerika. 1940 förklarade styrande general Franco Spanien som en icke krigförande part av axelmakterna, vilket resulterade i utrikespolitisk isolering i efterkrigstiden. 1947 gjordes en författningsändring som innebar att monarkin återinfördes, men att tronen skulle stå vakant fram till general Francos dödsdag. Franco dog 1975 och Juan Carlos av Bourbon kom då till makten och kunde påbörja en demokratisering av Spanien.

Administrativ indelning

Spanien är indelat i 50 provinser, grupperade till 17 autonoma regioner och två autonoma städer med en hög grad av självständighet.

Autonoma regioner

Spanien är en federation av 17 autonoma regioner (comunidades autónomas) och 2 autonoma städer (ciudades autónomas; Ceuta och Melilla).
- Andalusien (Andalucía)
- Aragonien (Aragón)
- Asturien (Principáu d'Asturies på asturiska/Principado de Asturias på spanska )
- Balearerna (Illes Balears på katalanska /Islas Baleares på spanska )
- Baskien (Euskadi på baskiska/País Vasco på spanska )
- Extremadura
- Galicien eller Galiza
- Kanarieöarna (Islas Canarias)
- Kantabrien (Cantabria)
- Kastilien-La Mancha (Castilla-La Mancha)
- Kastilien-Leon (Castilla y León på spanska/Castiella y Llión på asturiska )
- Katalonien (Catalunya på katalanska/Cataluña på spanska/ Catalunha på aranesiska)
- La Rioja
- Madrid
- Murcia
- Navarra (Nafarroa på baskiska/Navarra på spanska )
- Valencia (Comunitat Valenciana på valenciano (katalanska) /Comunidad Valenciana på spanska) Spaniens grundlag erkänner historiska nationaliteter, men ger dem ingen speciell status. Navarra och Baskien har ett särskilt momssystem.

Provinser

Huvudartikel: Spaniens provinser Det spanska kungariket är också indelat i 50 provinser (provincias). Sjävständiga regioner grupperar provinserna (t. ex består Extremadura av två provinser, Cáceres och Badajoz). De självständiga regionerna Asturien, de Baleariska öarna, Kantabrien, La Rioja, Navarra, Murcia, och Madrid består vardera av en enda provins.

Översjöiska besittningar

Det finns också fem platser med spansk överhöghet (plazas de soberanía) längs den Afrikanska kusten: städerna Ceuta och Melilla administeras som autonoma städer, ett mellanting mellan städer och kommuner; öarna Islas Chafarinas, Peñón de Alhucemas, och Peñón de Vélez de la Gomera är under direkt spansk administration. Kanarieöarna, Ceuta och Melilla, räknas inte officiellt som historiska kommuner, men åtnjuter ändå speciell status.

Se även

- Lista över regeringschefer i Spanien
- Lista över monarker i Spanien
- Spaniens politik
- Spanien (styrelseskick) Kategori:Spanien Kategori:Europas länder fiu-vro:Hispaania ja:スペイン ko:에스파냐 ms:Sepanyol simple:Spain th:ประเทศสเปน zh-min-nan:Se-pan-gâ

Marocko

Marocko, monarki i västra Nordafrika, gränsande till Algeriet, Västsahara, Spanien (enklaverna Ceuta och Melilla) samt Atlanten och Medelhavet.

Historia

Huvudartikel: Marockos historia Marocko förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike, och det blev landet 1956. Den internationella staden Tanger överlämnades till Marocko samma år. Marocko ockuperade Västsahara 1975, och territoriets status är fortfarande ett olöst problem. Marocko protesterar mot Spaniens kontroll över enklaverna Ceuta och Melilla samt några öar utanför kusten. Marocko kommer inte heller överens med Spanien om var gränsen mellan Kanarieöarna och Marockos fastland ska gå.

Klimat och miljö

I Marocko råder ett medelhavsklimat, men i inlandet är det varmare och torrare. Bergen i norr är geologiskt instabila och jordbävningar förekommer. Några av landets större miljöproblem är jorderosion på grund av avverkning av vegetation för att få mer odlingsbar mark, färskvattenförorening på grund av dålig avloppsrening samt oljeföroreningar i kustvattnen. 95% av landets elektricitet framställs av fossila bränslen och resterande med vattenkraft. Utöver detta importeras en del el.

Ekonomi

Med hjälp av bland annat Världsbanken har ekonomiska reformer genomförts och utvecklingen går framåt. 1999 och 2000 led landet av svår torka, vilket gav jordbruket problem. Under samma tid fick man dock in mycket utländsk valuta genom försäljning av licenser för mobiltelefonnät och en viss privatisering av statliga telekommunikationsföretag. 2001 kom de efterlängtade regnen och medförde goda skördar, vilket gav ekonomin ett nytt uppsving. En utbyggnad av det marockanska motorvägsnätverket har också underlättat transport mellan olika landsdelar.

Fakta

- Lägsta punkt: Sebkha Tah, -55 meter över havet
- Naturtillgångar: fosfat, järnmalm, mangan, bly, zink, fisk
- Befolkningens medelålder: 23 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: 4,5% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 70 år (2003)
- Etniska grupper: araber/berber 99%, andra 1%
- Religiös tillhörighet: muslimer 98,7%, kristna 1,1%, judar 0,2%
- Språk: arabiska, franska, berberdialekter
- Analfabetism: nästan hälften av befolkningen äldre än 15 år var analfabeter 2003
- Narkotika: det förekommer olaglig odling av cannabis och landet är genomfartsland för kokain från Sydamerika till Europa

Administrativ indelning

Marocko är indelat i 37 provinser och 2 wilayas.
- Provinser: Agadir, Al Hoceima, Azilal, Beni Mellal, Ben Slimane, Boulemane, Chaouen, El Jadida, El Kelaa des Sraghna, Er Rachidia, Essaouira, Fes, Figuig, Guelmim, Ifrane, Kenitra, Khemisset, Khenifra, Khouribga, Laayoune, Larache, Marrakech, Meknes, Nador, Ouarzazate, Oujda, Safi, Settat, Sidi Kacem, Tanger, Tan-Tan, Taounate, Taroudannt, Tata, Taza, Tetouan och Tiznit.
- Ytterligare tre provinser, Ad Dakhla (Oued Eddahab), Boujdour och Es Smara, liksom delar av Tan-Tan och Laayoune ligger i det ockuperade Västsahara.
- Wilayas: Casablanca och Rabat-Sale 1997 beslutades att istället dela in landet i 16 regioner, men detta är ännu inte helt genomfört. De nya regionerna är: Casablanca, Chaouia-Ourdigha, Doukkala-Abda, Fes-Boulmane, Gharb-Chrarda-Beni Hssen, Guelmim-Es Smara, Laayoune-Boujdour-Sakia El Hamra, Marrakech-Tensift-El Haouz, Meknes-Tafilalet, Oriental, Oued Eddahab-Lagouira, Rabat-Sale-Zemmour-Zaer, Souss-Massa-Draa, Tadla-Azilal, Tangier-Tetouan och Taza-Al Hoceima-Taounate.

Karta

Taza-Al Hoceima-Taounate
Kategori:Afrikas länder ja:モロッコ ko:모로코 ms:Maghribi simple:Morocco th:ประเทศโมร็อกโก zh-min-nan:Morocco

Storbritannien

Det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är en konstitutionell monarki och unionsstat belägen på de brittiska öarna i västra Europa, vilken består av tre separata konstituerande länder (constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: nationerna England, Skottland och Wales, belägna på ön Storbritannien. Av den tidigare ingående och konstituerande önationen Irland, ingår nu endast den norra delen: provinsen Nordirland. Staten skapades först 1801 genom ett samgående mellan (Förenade) Konungariket Storbritannien (1707-1801) och Konungariket Irland. Konungariket Storbritannien (grundat genom Treaty of Union 1707) var i sig en politisk union mellan Konungariket England och Konungariket Skottland. Wales var nominellt ett furstendöme inom Konungariket England. Under det Förenade konungariket lyder också ett antal icke självständiga områden, många av dem tidigare kronkolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar. Utan att i formell mening vara underlydande till det Förenade konungariket, utan istället som underlydande till den brittiska monarkin, står dessutom kanalöarna Jersey och Guernsey, samt Isle of Man. Unionsmonarkins officiella namn är sedan 1927 "Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland" (eng. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, United Kingdom, UK). Detta sedan att Irland 1922 politiskt delats och den södra delen fått utökat självstyre som en fristat inom det brittiska imperiet. Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. Denna form är dock något missvisande eftersom det inte klart framgår om man syftar på en statsbildning eller en ö, eller ens vilken statsbildning man menar. Det Förenade konungariket är till invånarantalet en av Europas större stater.
Historia
Huvudartikel: Storbritanniens historia De områden som utgör England och Wales kom under det första århundradet att erövras av romarriket och blev provinsen Britannia (latin). Befolkningen på öarna var då framför allt keltisk. Då romarna behövde trupper på andra platser och nyttan av en erövring inte verkade vara stor nog jämfört med de problem den medförde kom den norra delen av Storbritannien, motsvarande Skottland (latin: Caledonia), att behålla sitt oberoende av Rom. För att stärka gränsskyddet byggde romarna både Hadrianus mur och Antonius mur. Denna kom i praktiken att bli en gräns mellan de keltiska romano-britterna och Caledonias pikterna; de senare ett äldre folkslag av okänt, men förmodat keltiskt ursprung. Med början under 300-talet kom den romerska delen att utsättas för allt mer omfattande angrepp av omgivande folkgrupper, irländare, pikter, saxare, angler och jutar blev ett allt större problem. När de romerska trupperna lämnade ön kring år 400 innebar detta att ögruppen blev lämnad åt sitt öde och snart försvann den romerska kulturen. Istället kom sydöstra delen av ön att besättas av germanska folkgrupper (saxare, angler och jutar) som bosatte sig i nuvarande England och som steg för steg erövrade det från britterna, denna konflikt gav upphov till legenden om keltiska kungen Kung Arthur. Britterna behöll dock Wales (som då även omfattade dagens Cornwall), men en del britter bosatte sig i numera franska Bretagne (dvs Lilla Britannien). På så sätt kom det ökeltiska språket bretonska att talas på kontinenten. De germanska folken bildade ett flertal kungariken som efterhand förenades som Kungariket England år 927, främst genom trycket av vikingarna, som började härja ön från slutet av 700-talet och framåt. Genom Alfred den stores ansträngningar att organisera och stärka sitt rikes försvar mot de jämförelsevis oorganiserade vikingaräderna lyckades anglo-saxerna bevara sin självständighet jämtemot vikingarna. Vikingarna lyckades dock etablera en mycket stark närvaro i nordöstra England med centrum i York, den s.k. Danelagen (the Danelaw), något som fortfarande märks i ortnamn och lokala dialekter. Vikingarnas makt över England kulminerade år 1013 då den danske kungen Sven Tveskägg gjorde sig till kung av England. Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades dock normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Ungefär vid denna tid gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.
Geografi
Huvudartikel: Storbritanniens geografi
Administrativ indelning
Storbritannien är först och främst indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland.

Rankning Riksdel Yta (km²) Yta (%) Invånare (2005) Invånare (%)
1. England 130 439 53.4% 50 233 280 83.8%
2. Skottland 78 783 32.3% 5 003 906 8.4%
3. Wales 20 798 8.5% 2 935 280 4.9%
4. Nordirland 14 121 5.8% 1 716 941 2.9%
Totalt Förenade konungariket 244 140 100% 59 889 407 100%
Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar landsting. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska. Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan är indelad i nio storregioner:
- Storlondon
- Nordvästra England (huvudort: Manchester)
- Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
- Sydvästra England (huvudort: Bristol)
- Sydöstra England (huvudort: Guildford)
- Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
- Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
- Östra England (huvudort: Cambridge)
- Östra Midlands (huvudort: Nottingham) Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004). Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns där inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en föraltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).
Politik
Storbritannien är en konstitutionell monarki. Staten har ett tvåkammar-system, bestående av ett överhus (House of Lords) och ett underhus (House of Commons). Underhuset består av 646 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 ifrån England, 59 ifrån Skottland, 40 ifrån Wales, och 18 ifrån Nordirland). Överhuset består 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom arv eller i egenskap av livstids adelskap eller som biskopar i anglikanska kyrkan. Efter avvecklandet av imperiet valde många av de nya nationerna liknande politiska system. De tre dominerande partierna i det Brittiska parlamentet, där mandatfördelningen sker via valkretsar vilken verkar emot små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns nationalpartier, Scottish National Party respektiv Plaid Cymru - Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet, och de arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och EU-parlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistpartier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party som verkar för att provinsen försätta att vara en del av staten Förenade kungarike, och två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party som verkar för ett enat Irland, dvs att Nordirland ska återigen bli en del av staten Irland. I England finns sedan 2004 ett nytt vänster inriktad parti, Respectpartiet, som hade en ledamot vald till underhuset i allmänna valet Maj 2005. I val till det Skotska parlamentet, National Assembly of Wales och Northern Ireland Assembly, där mandatfördelningen sker proportionellt, har flera små partier nått representation: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Alliance Party of Northern Ireland, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party. I val till EU-parlamentet, där mandatfördelningen sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också Green Party of England and Wales och Veritaspartiet.
Ekonomi
Storbritannien har en mycket stor finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Staten är världens 6:e största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda. Servicesektorn i sin helhet står för 70% av sysselsättningen. Energisektorn är även den omfattande, med en andel av BNP på 10%, större än för något annat industriland. Skottland är västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent. Jordbruket står för 2% av BNP och 1% av sysselsättningen. Produktionen täcker 60% av behovet. Statens viktigaste handelspartner är: Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är pund.
Demografi

Språk
Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30% av befolkningen i Skottland (och 2% av befolkningen i Nordirland) även skotska; 28% av befolkningen i Wales även kymriska; 3% av befolkningen i Nordirland även iriska; och 2% av befolkningen i Skottland även skotsk gaeliska. I Wales är kymriska ett officiellt språk och i Skottland är skotsk gaeliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2004. Skotska, iriska och korniska är officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gaeliska. Många andra språk talas av ett betydande procenttal av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.
Religion
Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Liksom övriga delar om romarriket kom kristendomen att under 300-talet bli statsreligion i Britannia (nuvarande England, plus Wales) och få spridning bland befolkning. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall, att avkristnas och asatron fick spridning. Genom mission från den romersk-katolska kyrkan och irländska munkar kom England att återkristnas under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvistigheter som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom respektive Genom vikingarnas anfall kom delar att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen. Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religösa historia, men även där var det irländska munkar som kristnades landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba). Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom kom England under flera århundraden uppleva religös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är något av statskyrka i England fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även bland nya grupper som bland annat puritanisterna. Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning samtidigt som andel som inte är troende ökat ända sedan den industriella revolutionen.
Kommunikation
Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna. Järnvägarna i Storbritannien är även dessa väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget EuroStar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.
Kultur
Ett stort antal sporter anses ha engelsk ursprung, bland dessa finns biljard, cricket, fotboll och rugby. Golf och curling har skotsk ursprung. England har även producerat åtskilliga kända författare som John Donne, William Shakespeare, Daniel Defoe (Robinson Crusoe), Jane Austen, Charles Dickens, Agatha Christie, Barbara Cartland Colin Dexter och P.D. James. Skottland har producerat Sir Walter Scott, J. M. Barrie (Peter Pan), Robert Louis Stevenson (Skattkammarön mm), Sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes mm), Kenneth Grahame (Det susar i säven), A. A. Milne (Nalle Puh), Iain Banks och Alexander McCall Smith. Wales har producerat Bertrand Russell, Dylan Thomas, Thomas Edward Lawrence (Lawrence av Arabien) och Roald Dahl. J. K. Rowling var född och växte upp i England, och skrev sina böcker omHarry Potter i Skottland där hon också nu bor. Seamus Heaney är ifrån Nordirland. Den engelska musikscenen tillhör även den en av de mest betydande med band som Beatles, Rolling Stones, David Bowie, Led Zeppelin, Pink Floyd, Black Sabbath, Spice Girls, Take That, Sex Pistols, The Clash mm. Många skottar har också haft framgång i musikbranchen: Donovan, Lulu, Malcolm Young och Angus Young (AC/DC), Bay City Rollers, Nazareth, Gerry Rafferty, Annie Lennox (Eurythmics), Midge Ure (Ultravox), Belle & Sebastian, Texas, Shirley Manson (Garbage), Travis, Idlewild, Franz Ferdinand mm. Wales har producerat Shirley Bassey, Tom Jones, Manic Street Preachers och Stereophonics bland andra; och Stiff Little Fingers, The Undertones och Van Morrison kommer ifrån Nordirland.
Se även

- Storbritanniens geologi
- Storbritanniens miljö
- Storbritanniens skolväsende
- Sport i Storbritannien
Externa länkar

Administrativa regioner i England

- [http://www.go-east.gov.uk/ East of England]
- [http://www.goem.gov.uk/ East Midlands of England]
- [http://www.london.gov.uk/ London]
- [http://www.go-ne.gov.uk/ North East England]
- [http://www.gonw.gov.uk/ North West England]
- [http://www.gose.gov.uk/ South East England]
- [http://www.gosw.gov.uk/ South West England]
- [http://www.go-wm.gov.uk/ West Midlands of England]
- [http://www.goyh.gov.uk/ Yorkshire and the Humber] Kategori:Unioner Kategori:Storbritannien Kategori:Europas länder Kategori:Europas östater ja:イギリス ko:영국 ms:United Kingdom simple:United Kingdom th:สหราชอาณาจักร zh-min-nan:Liân-ha̍p Ông-kok

Spanien

Historia

Administrativ indelning

Spanien är indelat i 50 provinser, grupperade till 17 autonoma regioner och två autonoma städer med en hög grad av självständighet.

Autonoma regioner

Provinser

Översjöiska besittningar

Se även

Kaliningrad

Historia

Frihandelszon

Framträdande personer från Königsberg/Kaliningrad

Externa länkar

Ryssland

Ryssland (Россия), egentligen Ryska federationen (Российская Федерация), är en federal republik som sträcker sig från Stilla Havet i öster till Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland och Ukraina i väster, Georgien och Azerbajdzjan i sydväst. I nord-sydlig riktning gränsar det till Norra ishavet och Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. Ryssland är världens till ytan största land och täcker delar av både Europa och Asien. Gränsen mellan världsdelarna går över Uralbergen. Ryssland har cirka 145 miljoner invånare. I huvudstaden