:: wikimiki.org ::
| Fagott |
Fagott
Fagott (av italienska fagotto; knyte, bunt) är ett träblåsinstrument.
Fagotten har dubbla rörblad och resonansröret är vikt dubbelt i klangkroppen, vilket givit det sitt namn.
Äldre varianter av fagotten är dulcian, bassong och sordun. De ersattes av fagotten på 1600-talet. Ursprungligen fanns fagotter i flera varianter: Kontra-, kvart- respektive kvintfagott. Idag tillverkas den bara för det djupare läget.
Fagott är också en orgelstämma av typen tungstämma, även kallad lingual- eller rörstämma.
tungstämma
Faggot är på engelska ett nedsättande ord för homosexuell man (jämför bög). Fagott heter på samma språk bassoon.
Fagotten har ofta kallats orkesterns clown, då det ofta är orkestrerat så att fagotten får de mer "komiska" rollerna. Fagottens ton påminner mycket om människorösten; i de lägre registrerna är tonen djup och dov. I mellanregistret är den varm och smälter väl in med annat träblås. På höjden är den mer nasal och genomträngande.
Fagottens register sträcker sig från Bb1 (Kontra-Bb) till eb2 (tvåstrukna eb). Över tvåstrukna c låter fagotten väldigt pressad, och det är svårt att få en egal klang. Över tvåstrukna eb är det väldigt svårt att få toner att slå, men det finns fagottister som väl bemästrar det registret. Man kan ta toner upp till tvåstrukna g på de flesta proffesionella fagotter, men det varierar ändå starkt från fagottist till fagottist
Kända utländska fagottister
- Karin Borca
- Douglas Ewart
- David McGill
- Klaus Thunemann
- Milan Turkovic
Kända svenska fagottister
- Lasse Bagge
- Carl Johan Nordin
- Knut Sönstevold
Se även
- Musik
- Oboe
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer
Kategori:Träblåsinstrument
Kategori:Tangentinstrument
ja:ファゴット
ko:바순
1600-taletDenna artikel handlar om seklet 1600-talet, åren 1600-1699. För decenniet 1600-talet, åren 1600-1609, se 1600-talet (decennium).
----
Händelser
- Svenska kyrkan präglas av luthersk ortodoxi och allt starkare band till statsmakten.
- Trollformeln Hokus Pokus Filiokus är känd sedan detta århundrade.
- Under senare delen av detta århundrade införs inom armén benämningen bataljon, vilket var en ersättning för den äldre svenska benämningen skvadron
Sekel: 1500-talet - 1600-talet - 1700-talet
Decennier och år:
Kategori:Sekel
ja:17世紀
ko:17세기
Piporgel
Piporgel, kyrkorgel eller ofta bara orgel, ett luftdrivet tangentinstrument där tonerna frambringas med anblåsta pipor. Det finns andra instrument som även de benämns orgel trots att ljudet framställs på annat sätt. Den vanliga piporgeln är det största av alla musikinstrument och kallas ibland "instrumentens drottning". På medeltiden fanns dock små bärbara piporglar, som kallades portativ. Idag nytillverkas portativ i liten skala. En person som spelar orgel kallas organist.
Piporglar finns normalt i kyrkor, men även i större konsertsalar och på en del andra ställen (t.ex. Wanamakerorgeln i USA). Orgelns individuella delar är pipverket, luftverket och regerverket. Orgeln har normalt flera manualer - det vill säga flera klaviaturer ovanför varandra. En orgel har vanligen även en pedal, dvs en rad pedalliknande tangenter på vilka man kan spela med hjälp av fötterna. Manualerna och pedalen är normalt förbundna med olika uppsättningar pipor. Dessa grupper har namn som huvudverk, bröstverk och ryggpositiv. Ryggpositivet är i förekommande fall placerat i läktarens balustrad, vilket då oftast är bakom ryggen på organisten - därav namnet. Huvudverket är placerat ovanför bröstverket.
Svällverket - vanligt förekommande i romantiska orglar - är försett med svällare, med vars hjälp man kan spela crescendo och diminuendo. Svällare kan även finnas för bröstverk och vissa öververk. De olika manualerna går att koppla ihop med koppel, så att t.ex. det som spelas på första manualen även spelas med stämmorna i andra manualen. Regerverket är av olika typ i olika orglar. I en mekanisk orgel förs rörelserna i tangenter och registerandrag över till pipverket med tunna ribbor (s.k abstrakter). I en pneumatisk orgel sker överföringen i smala rör med tryckluft. Detta leder till en fördröjning, som sällan är önskvärd. Den tredje typen är elektrisk överföring, så att pipornas ventiler öppnas och stängs med små linjära elmotorer, styrda via reläer.
Historik
Antiken
Piporgeln är en gammal uppfinning. Den skapades av Ktesibios, ingenjör i Alexandria på 250-talet f.Kr och grundare av den alexandrinska mekanikskolan. Ktesibios orgel kallades för vattenorgel (gr. organon hydraulikon), eftersom lufttrycket alstrades med hjälp av vattentryck. Denna tids orglar var förstås mindre till storleken, men principen för tonalstrande i moderna orglar är i stort sett identisk med de första orglarna, även om material, mekanik och detaljer har utvecklats sedan dess.
Orgeln blev snabbt populär som musikinstrument och det finns dokumenterat att det användes utomhus på romerska arenor vid både gladiatorkamper och stridsvagnstävlingar. Ett dokument beskriver en orgeltävling under två dagar år 90 f.Kr ägde rum i den grekiska staden Delfi. Tävlingen vanns av organisten Antipatros från Eleuthernes och han belönades rikligt, bl.a med skattebefrielse och företräde till konsultationer med oraklet.
Kejsar Nero (37-68 e.Kr) är kanske antikens mest kände organist. Hans uppskattning av instrumentet är dokumenterat, bl.a av Suetonius.
Det första arkeologiska fyndet av en piporgel härrör från 228 e.Kr och hittades 1931 vid utgrävningen av den gamla romerska staden Aquincum, som låg i närheten av Budapest, d.v.s i utkanten i av det romerska riket. Att orgeln var så spridd 450 år efter uppfinnandet är ytterligare ett tecken på att det var ett populärt instrument.
När det romerska riket föll samman under 400-talet försvann orgeln från väst, men levde kvar i Bysans där det bl.a användes vid ceremonier.
Medeltiden
En milstolpe i piporgelns historia är år 757, då en orgel skickades som gåva från den bysantinske kejsaren Konstantin V till den frankiske kungen Pippin den lille. Troligen var det en diplomatisk gåva, då detta var samma år som kejsaren slöt fred med frankerna och flera andra gåvor överlämnades vid samma tillfälle. Vattenpumparna hade nu ersatts med luftbälgar av läder för att skapa det lufttryck som krävs för att blåsa i piporna. Huruvida orgeln faktiskt var bortglömd i väst fram till denna tid är svårt att avgöra. Det finns inte många bevarade skrivna referenser till orglar och några arkeologiska fynd finns inte mellan Aquincumorglen (från 228 e.Kr) och orgeln i Norrlanda (från ca 1380). Trots detta var det under medeltiden som orgeln genomgick sin största tekniska utveckling. Den första västeuropeiska orgeln konstruerades omkring år 830 på uppdrag av Ludvig den fromme. Den bysantinska orgeln lär ha stått som förlaga för denna orgel konstruerad av en venetiansk, teknikintresserad präst vid namn Georg.
I väst blev orgeln en del av de allmänna framstegen inom t.ex. ekonomi, teknologi, musik och arkitektur. Orgeln etablerades också som en fast förankrad del av kyrkorummet i västra Europa, medan man i östra Europa inte såg sig ha någon användning för den. Troligen fanns orglar de flesta större katedraler under 1200-talet, bl.a eftersom andra instrument förbjöds i vissa kyrkor (t.ex. i Milano 1287). Det är även sannolikt att de flesta större kyrkor i Västeuropas viktigare städer hade orglar på 1400-talet. Den tidigaste nedskrivna orgelmusiken, från mitten av 1300-talet, visar på växelvis musicerande mellan orgel och kör.
Renässansen
Medeltidens tekniska utveckling av orgeln, bl.a vällbrädan och möjligheten till flera manualer, bäddade för den utveckling av orgelns dynamik och klangfärg som vi idag är vana vid. Den medeltida stora orgeln klingade starkt eftersom dess piprader alltid klingade samtidigt - register var inte uppfunna. För att kunna spela svagt kopplade man därför till en mindre orgel, ett positiv, på en annan manual och kunde på så sätt spela starkt på en manual och svagt på en annan. På ett sätt var detta en omständlig lösning, men den bäddade för verksprincipen som idag gäller för alla stora orglar. Under andra halvan av 1400-talet kom man på hur man skulle ge möjligheten att spela på olika stämmor inom ett verk (på samma manual). Man utvecklade registret. 1471 byggdes den äldsta kända italienska registerorgeln. Den finns bevarad i basilikan San Petronio i Bologna. Man hade bara en manual, men hade nu möjligheter att välja olika stämmor med hjälp av registerandragen.
I Nederländerna gick man flera steg längre. Dels behöll man verksprincipen (flera manualer), dels började man experimentera mer med pipornas form. Detta gav upphov till mycket variationsrika orglar, och den nederländska orgeln blev prototyp för orgelutvecklingen i stora delar av Europa.
Barocken
Under barocken märks en konstnärlig utveckling av både orgelmusiken och orgelfasaden, d.v.s en arkitektonisk utveckling av orgeln. Från denna tid kan man se orgelfasader med konstnärligt utformade pipfält, torn, sniderier, trumpetspelande änglar och mycket annat. Det växte också fram olika nationella lösningar på diverse utmaningar kring t.ex. klangfärg och balans.
Romantiken
Från slutet av 1800-talet utvecklades, särskilt av den franske orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll, en typ av orgel som till skillnad från barockens instrument har en homogen och orkesterliknande klang. Denna typ av instrument gav upphov till den s k symfoniska orgelmusiken med tonsättare som César Franck och Charles-Marie Widor. I Sverige utvecklades en egen typ av romantiska orglar främst av P L Åkerman. Tonsättaren och organisten Otto Olsson fortsatte skriva orgelmusik i den romantiska stilen långt in på 1950-talet.
Orgelrörelsen
Under senare delen av 1900-talet uppstod en ganska stark opposition mot den symfoniska orgeln, den s k orgelrörelsen, och många romantiska instrument revs. Istället försökte man återskapa instrument i barockens stil enligt principer som helmekanisk traktur, tydlig verkuppbyggnad, stor kontrastverkan mellan de olika manualerna och minsta möjliga antal tekniska hjälpmedel. Även stora orglar byggdes helt utan svällare, koppel och fria kombinationer. Man experimenterade också en hel del med material och mekaniska lösningar. Idag har många orgelrörelseinstrument byggts om för att passa även den romantiska repertoaren, exempelvis genom att något verk försetts med svällarluckor och att elektriska registersystem installerats.
Källor
- Hans Hellsten, Instrumentens drottning, Natur och Kultur, Stockholm, 2002, 230 sidor, ISBN 91-27-09354-9
- Bonniers Musiklexikon, 2:a reviderade upplagan, Bonnier Fakta Bokförlag, ISBN 91-34-50958-5
- Orgelforum, medlemstidskrift för Svenska Orgelsällskapet
Se även
- harmonium
- elorgel
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer
Kategori:Tangentinstrument
Kategori:Kyrklig interiör
zh-cn:管风琴
TungstämmaFlöjtstämmor och tungstämmor: I en orgel finns två huvudtyper av stämmor
#flöjtstämmor, såsom principal, gedackt, piccolo
#tungstämmor såsom trumpet, basun, fagott.
I en flöjtstämma bildas tonerna genom att luftströmmen riktas genom en spalt mot en läpp precis som i en blockflöjt, medan i en tungstämma tonerna bildas genom att en metallfjäder i pipans anblåsningsände vibrerar, på samma sätt som i ett rörbladsinstrument som oboe eller klarinett.
Flöjtstämmorna är mer okänsliga för tillfälliga förändringar och behöver sällan stämmas, medan tungstämmorna lätt blir falska, framför allt vid snabba temperaturväxlingar. Till en organists vardag hör därför att stämma tungstämmorna i orgeln någon gång per vecka eller oftare, medan för att stämma flöjtstämmorna en orgelbyggare anlitas mer sporadiskt.
Engelska:Denna artikel handlar om språket engelska. Dansrytmen engelska återfinns under engelska (musik).
----
Engelska är ett västgermanskt språk. Det är världens kanske mest spridda språk och fungerar i många delar av världen som lingua franca. Engelskan har ett mycket omfångsrikt ordförråd med bortåt 250 000 ord. Uppemot 7 500 ord i engelskans aktiva ordförråd är franska lånord som en följd av den normandiska invasionen av England år 1066 genom slaget vid Hastings.
Historia
Engelskan är ett västgermanskt språk. Det nu talade västgermanska språk som räknas som närmast besläktat med engelskan är frisiskan. Germanska språkvarieteter kom till de brittiska öarna på 400-talet med olika germanska stammar. Dessa har traditionellt beskrivits som främst saxare (talande saxiska dialekter) och angler (talande angliska dialekter) som tillsammans fått beteckningen anglosaxare, samt även jutar, friser och franker. Britannien hade tidigare varit bebott främst av kelter, som talade keltiska språk, men dessa trängdes undan av germanerna (de keltiska folken fortsatte länge att vara dominerande i Skottland och Wales samt på Irland; de keltiska språken återfinns även i modern tid som gaeliska och kymriska).
Det fornengelska språk som etablerades i England kom sedan att påverkas av senare inflyttningsvågor. Under 800-talet utgjorde danska vikingar en maktfaktor på Englands östra kust och många fornnordiska ord anammades av engelskan som lånord. Även pronomen som "them" (dem) togs upp i det engelska språket vilket är anmärkningsvärt i språkutbytessammanhang och tyder på stort skandinaviskt inflytande över det dåvarande engelska språket. Under samma tid skrevs hjälteeposet Beowulf, det mest kända litterära verket på fornengelska. Skandinaverna kom att utgöra en stor maktfaktor i England fram till 1066 då normanderna invaderade England. Engelskan, som från denna tid benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337-1453). Många ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Låneorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet.
Under 1400-talet skedde ett omfattande vokalskifte, vilket är en anledning till att engelskans stavning skiljer sig mycket från uttalet. Det är från denna tid den nuvarande engelskan räknas som "modern" engelska.
Det brittiska imperiets växande makt från 1600-talet gjorde engelskan till ett världsspråk och USA:s ökande inflytande under 1900-talet förstärkte denna ställning ytterligare.
Grammatik
Engelskans grammatik är baserad på dess germanska rötter. Engelskan har relativt få böjningar jämfört med de flesta andra indoeuropeiska språk. I stället används funktionsord och ordföljd i större utsträckning för att ge grammatisk information. Engelskan är därmed i ganska hög grad ett analytiskt språk. Engelskans verbsystem är ganska omfattande och komplicerat och många verb böjs oregelbundet.
Satsens uppbyggnad
Engelskan är ett tämligen strikt SVO-språk, det vill säga ett språk där i deklarativa satser (påståendesatser) subjektet placeras före predikatet, och där objektet följer efter detta predikat. Den strikta ordföljden nödvändiggörs av det faktum att subjekt och objekt ej markeras morfologiskt med hjälp av till exempel ändelser, det vill säga att ett substantiv ser likadant ut oavsett om det används som subjekt eller objekt.
I interrogativa satser (frågesatser) placeras visserligen ett hjälpverb först i satsen, men den inbördes ordningen på subjekt och objekt förändras vanligen inte, det vill säga, subjektet kommer före objektet.
Imperativa satser (befallningar) är subjektslösa, och predikatet placeras först i satsen.
Substantiv
Till skillnad från i de flesta andra indoeuropeiska språk använder sig modern engelska inte av grammatiskt genus. Man skiljer visserligen på naturligt genus (ibland kallat sexus) i pronominalsystemet, men substantiven är inte indelade i genuskategorier som svenskans n-genus och t-genus.
Plural
I engelskan bildas plural regelmässigt genom att ändelsen -s fogas till substantivet: cat -- cats, dog -- dogs. Denna pluraländelse kan dock uppträda i ett par olika former, varav några redovisas här. Om substantivet slutar på -s, -ch, -sh, eller -x så uppträder formen -es: bus -- buses, church -- churches. Vissa substantiv som slutar på -o använder sig av denna allomorf: tomato -- tomatoes. Även substantiv som slutar på -y direkt efter en konsonant använder sig av -es, och i dessa fall ändras dessutom -y till -i-: country -- countries. Om -y föregås av en vokal används dock den vanliga formen: day -- days.
Det finns också ett väsentligt antal oregelbundna pluralbildningar, till exempel ox -- oxen, foot -- feet, sheep -- sheep.
Attribut
Vad det gäller placeringen av olika sorter av bestämningar till ett substantiv så följer engelskan i allt väsentligt samma regler som svenskan.
Adjektivattribut placeras före substantivet. Observera också att adjektiven inte böjs efter substantivets numerus.
Genitivattribut uppträder i två former, varav den ena placeras före substantivet, medan den andra fogas efter substantivet med hjälp av prepositionen of. Vilken typ av genitivattribut som används bestäms huvudsakligen av semantiska och pragmatiska avgöranden.
Relativsatser placeras efter huvudordet, och fogas vanligen till detta med hjälp av that, who eller which.
Ordförråd
Nästan utan undantag är de germanska orden (som innefattar alla de grundläggande såsom pronomen och konjunktioner) kortare och mer informella än de av latinskt och romanskt ursprung. En engelsktalande kan ofta välja mellan germanska och romanska synonymer: "come" eller "arrive" (att komma), "sight" eller "vision" (syn), "freedom" eller "liberty" (frihet). Ibland kan den talande också välja mellan ett ord som ärvts via franskan och ett som inlånats direkt från latinet: "oversee", "survey" eller "supervise". Sådana synonymer har något olika betydelser, vilket möjliggör att språket används på ett flexibelt sätt för att utrycka fina nyanser.
I vardagsspråk är huvuddelen av orden normalt germanska. Om en talare vill uttrycka sig kraftfullt och tvärt används vanligen germanska ord. Huvuddelen av orden med latinskt ursprung används vanligtvis i mer formellt tal- och skriftspråk, som i en domstol eller en encyklopedisk artikel.
Kännetecknande för engelska är att dess aktiva ordförråd är så stort och föränderligt. Engelskan tar lätt upp tekniska termer i vardagsspråk och lånar in nya ord som ofta blir allmänt använda. Dessutom ger slang nya betydelser till gamla ord.
Antal ord i engelskan
Engelskans ordförråd är utan tvivel mycket stort, men att sätta en specifik siffra för dess storlek är mer en fråga om definition än om beräkning. Till skillnad från vissa andra språk har engelskan ingen språkakademi som kan definiera officiellt accepterade ord. Ord nybildas regelbundet inom medicin, naturvetenskap och teknik. Vissa av dessa får vidare spridning medan andra förblir hos en mindre grupp. Främmande ord som används i invandrargemenskaper tas ofta upp i den större språkgemenskapen. Ålderdomliga, dialektala och regionala ord kan betraktas som "engelska" eller inte.
Oxford English Dictionary (andra upplagan) inkluderar över 500 000 uppslagsord med en ganska inkluderande hållning:
:Den tar inte bara in standardspråket i litteratur och tal, nuvarande, föråldrat eller ålderdomligt, utan även det huvudsakliga tekniska ordförrådet och ett stort inslag av dialektalt språk och slang (enligt OED:s supplement 1933).
Svårigheten att fastställa antalet ord ökas av att nya varianter av engelska framträder.
Ords ursprung
En datorstödd genomsökning av omkring 80 000 ord i den gamla Shorter Oxford Dictionary (tredje upplagan) som publicerades i Ordered Profusion av Thomas Finkenstaedt och Dieter Wolff (1973) uppskattade ordens ursprung som följer:
- Franska, inklusive fornfranska och anglofranska: 28,3 %
- Latin, inklusive modernt vetenskapligt och tekniskt latin: 28,24 %
- Forn- och medelengelska, fornvästnordiska och nederländska: 25 %
- Grekiska: 5,32 %
- Ingen angiven etymologi: 4,03 %
- Avledda från egennamn: 3,28 %
- Alla andra språk: mindre än 1 %
I engelskan finns det cirka ett tusental ord av fornnordiskt ursprung, men de skandinaviska språken har i modern tid inte lånat ut särskilt många ord till engelskan. Ett litet antal sådana återfinns ändock i engelskan. Av svenskt ursprung är ombudsman (”ombudsman”) och smorgasbord (”smörgåsbord”). Av nordiskt ursprung är även orienteering (”orientering”). Svenska uppfinnare har lånat ut sina namn till vissa begrepp, till exempel Anders Celsius för temperaturskalan Celsius och Anders Jonas Ångström för våglängdsenheten ångström, ofta skriven som angstrom. Begreppen sloyd (”slöjd”) och glogg (”glögg”) används ibland också. Isländskan har tillhandahållit saga (”saga”) och geyser (”gejser”), norskan fjord, slalom och även ski (”skida”) och finskan sauna (”bastu”).
Fonologi
Vokaler
Det är vokalerna som skiljer sig mest från område till område.
Där tecken förekommer i par motsvarar det första ljudet det som används i nordamerikansk engelska och den engelska som talas på andra ställen.
Vokalen U kan stå för antingen /u/ eller /ju/.
Konsonanter
Detta är engelskans konsonantsystem med tecken från internationella fonetiska alfabetet (IPA).
Noter
#Den velara nasalen är i vissa dialekter i norra Storbritannien en icke-fonemisk allofon av /n/, som bara förekommer framför /g/. I alla andra dialekter är den ett separat fonem, som dock bara förekommer i stavelsekoda.
#Den alveolara flappen är en allofon av /t/ och /d/ i obetonade stavelser i nordamerikansk engelska och i ökande utsträckning i australisk engelska. Detta är ljudet av "tt" eller "dd" i orden latter och ladder, vilka är homofoner i nordamerikansk engelska. Det är samma ljud som representeras av enkelt "r" i vissa varieteter av spanska.
#I vissa dialekter, såsom cockney, sammansmälter interdentalerna /θ/ och /ð/ vanligen med /f/ och /v/, och i andra, som afrikansk-amerikansk talad engelska sammanfaller /ð/ med /d/. I vissa irländska varieteter blir /θ/ och /ð/ de motsvarande dentala klusilerna, vilka då kontrasterar med de vanliga alveolara klusilerna.
#Ljuden är labialiserade i vissa dialekter. Labialisering är aldrig kontrastiv i initial ställning och transkriberas därför inte alltid.
#Den tonlösa velara frikativan /x/ används endast av skotska och walesiska engelsktalare för skotska eller gaeliska ord såsom loch eller av vissa talare för lånord från tyska och hebreiska som Bach och Chanukah /xanuka/, eller i vissa dialekter som Scouse (i Liverpool) där affrikatan [kx] används istället för /k/ i ord somdocker . De flesta som har engelska som modersmål har svårt att uttala detta ljud korrekt när de lär sig främmande språk, och använder ljuden [k] och [h] i stället.
#Tonlöst w återfinns i skotska, irländska, vissa överklassbrittiska, vissa östamerikanska och nyzeeländska accenter. I alla andra dialekter sammanfaller det med /w/.
Tonande och aspirerade konsonanter
Om klusiler uttalas tonande och aspirerade i engelska beror på dialekt och kontext, men några allmänna regler kan ges:
- Tonlösa klusiler och affrikator (//, //, // och //) blir aspirerade när de förrekommer initialt i ord eller i början av en betonad stavelse och inte ingår i en konsonantgrupp – jämför pin [] och spin [].
- I vissa dialekter sker aspirationen även i obetonade stavelser.
- I andra dialekter, såsom indisk engelska, kan de flesta eller alla tonlösa klusiler förbli oaspirerade.
- Ord-initiala tonande klusiler kan förlora stämbandston i vissa dialekter.
- I ordslut kan tonlösa klusiler bli outlösta eller åtföljas av en glottal klusil i vissa dialekter (till exempel många varieteter av amerikansk engelska) – exempel: tap [], sack [].
- I ordslut kan tonande klusiler förlora stämbandston i vissa dialekter (till exempel vissa varieteter av amerikansk engelska) – exempel: sad [], bag []. I andra dialekter är de fullt tonande i final ställning, men endast delvis tonande i initial ställning.
Utbredning
Engelskan talas som huvud-, minoritets- eller bispråk i:
- Antigua och Barbuda,
- Australien,
- Bahamas,
- Barbados,
- Belize,
- Botswana,
- Dominica,
- Fidji,
- Filippinerna (andraspråk),
- Gambia,
- Ghana,
- Grenada,
- Guyana,
- Indien,
- Irland,
- Jamaica,
- Kamerun,
- Kanada,
- Kenya,
- Kiribati,
- Lesotho,
- Liberia,
- Malawi,
- Malta,
- Marshallöarna,
- Mauritius,
- Mikronesien,
- Namibia,
- Nauru,
|
- Nigeria,
- Nya Zeeland,
- Pakistan,
- Palau,
- Papua Nya Guinea,
- Rwanda,
- Saint Kitts och Nevis,
- Saint Lucia,
- Saint Vincent och Grenadinerna,
- Salomonöarna,
- Samoa,
- Seychellerna,
- Sierra Leone,
- Singapore,
- Storbritannien,
- Swaziland,
- Sydafrika,
- Tanzania,
- Tonga,
- Trinidad och Tobago,
- Tuvalu,
- Uganda,
- USA,
- Vanuatu,
- Zambia,
- Zimbabwe
- Brittiska besittningar och protektorat.
|
Engelskan är också ett av de officiella språken i FN, och ett av de två huvudspråken i EU. Inom Nato är engelska det språk som används i de sammanhang där medlemsländer med två eller flera olika språk deltar.
Dialekter
Brittisk engelska
Huvudartikel: Brittisk engelska
The Queen's English (före Elizabeth II The King's English) eller oxfordengelska (kallas även på engelska för Recieved pronounciation, RP, se brittisk engelska) är standardspråk i Storbritannien, och baserar sig på de dialekter som talades i grevskapen kring London på 1600-talet. Detta uttal av engelska är den som vanligen lärs ut på engelska språkkurser och språkutbildningar utomlands. Faktum är att endast 3-5 % av den brittiska befolkningen talar RP trots att den formen fram tills de senaste åren favoriserades i till exempel BBC:s radio- och tv-utsändningar samt inom det högre utbildningssystemet.
Över hälften av alla britter anses tala nordengelska som har ett helt annat uttal och en annan intonation än syd(öst)engelska. I nordengelska (vilket anses vara den engelska som talas ungefär norr om en linje från Coventry och uppåt) uttalas "love" [lɐ:v] som [lov], läspljudet θ ersätts med f (thinner [θinne(r)] uttalas [finner]), r uttalas i alla ställningar till skillnad från RP m.fl. skillnader. Uttalen skiljer sig så kraftigt åt att mången engelsman från södern och många amerikaner knappt kan förstå vad människor med nordengelskt uttal säger. I London var det tidigare vanligt att tala cockney bland de lägre socialgrupperna, men detta har numera i stor utsträckning ersatts med en form som kallas Estuary English (flodmynningsengelska, syftar på mynningen vid floden Thames nära London) som påminner om en slags blandning mellan nordengelska och RP. En annan form som uppstått på senare år i framförallt London är "mid-Atlantic" som är ett slags blandspråk mellan RP och amerikansk engelska.
Till dessa dialektala skillnader på de brittiska öarna kommer även skotsk engelska som talas i Skottland med tungspets-r och ett delvis annat ordförråd med större inslag av skandinaviska ord. En person med svenska som modersmål, och som lärt sig behärska engelska väl, talar naturligtvis ändå med "svensk brytning", som inte undgår en infödd engelsman. Svensken tros då ibland vara skotte.
Walesisk engelska i Wales (med en intonation som påminner om svenskan) har ofta en annan ordföljd: "Goin' down the mine he is" när det annars heter "He is going down the mine". Lokal påverkan gäller även irländsk engelska, som i mångt och mycket är ett resultat av engelsk kolonialisering och inflyttning till den gröna ön. Även språket norn som talades på Shetlandsöarna kan förtjäna att nämnas eftersom språket påminde mycket om fornnorska (Norge styrde öarna fram till 1400-talet). Det norska inflytandet kan spåras mycket väl i många av dagens ortnamn i dessa trakter.
Amerikansk engelska
Huvudartikel: Amerikansk engelska
En annan huvudvariant på engelskan med en stavning och ett uttal som skiljer sig från brittisk engelska är amerikansk engelska. Till skillnad från de brittiska öarnas uppsplittring är den amerikanska engelskan förvånansvärt enhetligt i uttal trots den enorma ytan som den täcker. De enda dialektala skillnaderna finns i huvudsak i amerikanska sydstaterna (nedsättande kallat "the Southern drawl"), i New England där språket påminner mycket om RP (John F Kennedy från Boston talade till exempel inte r i alla ställningar vilket är typiskt för new englanddialekten) samt General American som är det språk de flesta amerikaner talar.
R uttalas i alla ställningar; ord som bath uttalas [bæθ] (jämför RP: bɑ:θ med lång vokal) och stavningen skiljer sig från brittisk engelska genom många olika sorters förkortningar och neddragande på "onödiga vokaler" (GA: behavior; RP: behaviour). Det finns även ett litet annorlunda ordförråd som skiljer sig från brittisk engelska och vissa ord har andra betydelser i amerikansk engelska till skillnad från den brittiska varianten.
Exempel:
- "Tunnelbana" heter underground i brittisk engelska, men subway i amerikanskan. Däremot är subway i brittisk engelska beteckning för ett underjordiskt övergångsställe för fotgängare, som ska ta sig till andra sidan gatan.
- "Hiss" heter lift i brittisk engelska, elevator i amerikansk engelska; icke att förväxla med escalator, rulltrappa.
Skillnaderna mellan amerikansk och brittisk engelska är dock inte så stora att det i allmänhet blir risk för allvarligare missförstånd eller att det inte går för en amerikan att läsa en bok skriven på brittisk engelska och vice versa.
Några viktiga undantag dock:
- Sättet att skriva datum. Exempel: 05/04/03. Amerikanen tolkar det som maj den fjärde dagen år 2003. Britten sätter emellertid alltid dagen före månaden och årtalet (vanligtvis) sist, och hur tolkningen av exemplet blir av britten är ovisst. Risken för feltolkning är stor. ISO har sökt avhjälpa problemet med den internationella rekommendationen att datum alltid ska anges i ordningen år—månad—dag: ÅÅÅÅ-MM-DD, alternativt (när misstag beträffande seklet kan uteslutas) ÅÅ-MM-DD. Men ännu är rekommendationen långt ifrån genomförd i alla läger. Allvarligt är att det under en övergångstid i ett och samma läger kan gälla än si, än så.
- Sättet att ange våningsplan i byggnader: Amerikanen räknar nedifrån och upp: First storey, second storey, third storey …, medan britten räknar Ground floor (alternativt bottom floor), first floor, second floor etcetera. Sålunda blir third storey = second floor.
Grammatiskt sett är det mycket få skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. I de flesta fall rör det sig enbart om att vissa typer av grammatiska konstruktioner, som är godtagbara i båda varianterna, har olika frekvens i respektive dialekt. Det finns dock ett par saker som skiljer sig åt. En sådan sak är hur man betraktar kollektiva substantiv. I brittisk engelska vacklar bruket mellan att betrakta dessa som singulara och plurala, medan amerikansk engelska nästan uteslutande betraktar dem som singulara. Detta innebär att i brittisk engelska tillåts både The team want to win och The team wants to win, medan i amerikansk engelska enbart den senare formen är acceptabel. Det finns också exempel där amerikansk engelska och brittisk engelska skiljer sig åt vad gäller föredragen preposition, till exempel different from och different to / than.
Ibland är det sammanhanget som styr numerus av ett kollektiv. Exempel: staff. Om man avser en organisatorisk enhet gäller singular: The staff is closed for today, men om man avser de personer som utgör staben gäller plural: The staff have gone home.
Andra dialekter
Förutom USA och Storbritannien och deras dialekter finns även australisk engelska med omisskännlig intonation och uttal, och sydafrikansk engelska. Till detta kommer flera andra sorters engelska uttal som sydostasiatisk engelska som talas i Hongkong, Malaysia och Singapore, indisk engelska med flera olika sorters regionalt färgade engelskuttal. Till detta kommer ett okänt antal miljoner som talar engelska som pidgin vilket är vanligt i Filippinerna.
Pidginspråk och kreolspråk
Med engelska som bas har det uppstått ett antal pidgin- och kreolspråk. Häribland kan nämnas pidginengelska, jamaikansk kreol, sranan, tok pisin och pitcairnesiska. Även ebonics, den engelska som talas av många afroamerikaner, betraktas ibland som ett kreolspråk.
Se även
- Svensk engelska
- Svengelska
Källor
- Jan Svartvik, Engelska - öspråk, världsspråk, trendspråk, 1999, ISBN 91-7227-021-7
Kategori:Germanska språk
Kategori:Engelska
Kategori:EU-språk
als:Englische Sprache
ja:英語
ko:영어
ms:Bahasa Inggeris
simple:English language
th:ภาษาอังกฤษ
zh-min-nan:Eng-gí
BögBög är en benämning för homosexuell man. Ordets ursprung är omstritt, eventuellt kommer det av månsingens ord för "bonde" (som i bögisahäck; "bondgård") eller av äldre skällsordet "buger" med samma betydelse. Ordet var från början ett skällord, men har i allt högre grad anammats av de homosexuella själva. Ordets värdeladdning har därmed förändrats. (Jämför även ordet blatte.)
Ordet bög används också mer och mer som ett affix. Ordet betyder då ungefär att man jobbar med något man tycker väldigt mycket om. Exempelvis är "IT-bög" en person som jobbar är väldigt intresserad av IT och som dessutom jobbar med IT.
Kategori:Gayrörelse
Lasse BaggeLasse Bagge född Erik Lars Otto Bagge 7 maj 1935 i Stockholm död 19 januari 2000 i Stockholm, svensk kompositör, textförfattare, arrangör och musiker (pianist, fagottist).
Han var gift med Kerstin Bagge. 1962 grundade han sånggruppen Gals and Pals som bl.a. spelade revy med AB Svenska Ord och Knäppupp.
Extern länk
Bagge, Lasse
Bagge, Lasse
OboeOboe är ett träblåsinstrument med dubbla rörblad. Oboen utvecklades i Frankrike under 1600-talet. Namnet kommer av franskan haut bois (högt trä). Skalmejan är en folklig föregångare till oboen.
Oboens ton brukar beskrivas som ljus och nasal. Tonomfånget går från h till g#3.
Oboe är också en orgelstämma av typen tungstämma, även kallad lingual- eller rörstämma.
Kända oboister
- Heinz Holliger
- Hans-Jörg Schellenberger
- Andreas Lemke
- Erik Rodell
Se även
- Musik
- Träblåsinstrument
- Klarinett, Fagott, Skalmeja, Engelskt horn
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer
Extern länk
- [http://www.uky.edu/~moses/bdrp.graphics/index.htm Brian's Double Reed Page - Information om oboe]
Kategori:Träblåsinstrument
Kategori:Tangentinstrument
ja:オーボエ
ko:오보에
simple:Oboe
Lista över musikgenrerLista över musikgenrer
Konstmusik ("klassisk musik")
: ...Kort artikel kommer här...
Tidig musik
- Generalbas
Instrumentala genrer
- Karaktärsstycken
- Bagatell
- Ballad
- Berceuse
- Capriccio
- Etyd
- Impromptu
- Moment musical
- Lied ohne Worte
- Nocturne
- Pastoral
- Potpurri
- Rapsodi
- Sonat
- Sonata
- Solosonata
- Triosonata
- Kammarsonata
- Sonata da camera
- Sonata da chiesa
- Trio, Kvartett
- Canzona
- Symfoni
- Sonatin
- Symfonietta (Sinfonietta)
- Konsert
- Uvertyr
- Fantasi
- Symfonisk dikt (programmusik)
- Svit
- Allemande
- Courante
- Gigue
- Pavane
- Tripla
- Gavott
- Rigaudon
- Bourée
- Menuett
- Passepied
- Aria (Air)
- Toccata
- Scherzo
- Divertimento
- Serenad
- Dansmusik
- Polka
- Duenka
- Furiant
- Ländler
- Vals
- Rheinländer
- Anglaise
- Ecossaise
- Francaise
- Quadrille
- Menuette
- Cancan
- Barkarol, Barcaroll
- Forlana
- Tarantella
- Siciliano
- Krawkowiak
- Mazurka
- Polonäs
- Fandango
- Bolero
- Seguidilla
- Paso Doble
- Csardas
Vokala genrer
- Solosång
- Folkvisa
- Gregoriansk sång
- Kyrklig församlingssång
- Lied
- Romans
- Kantat
- Oratorium
- Opera
- Kör
- A cappella
- Gosskör
- Barnkör
- Damkör
- Manskör
- Blandad kör
- Madrigal
- Motett
Kyrkomusik
- Ortodox musik
- Ryskortodox musik
- Grekiskortodox musik
- Gospel
- Gregoriansk sång
- Trop
- Hymn
- Mässa
- Passion
- Oratorium
- Motett
- Madrigal
- Kantat
- Requiem
Modern musik
Ibland kallad "nutida musik" eller seriös musik.
- Atonal musik
- Brus
- Bullermusik
- Cluster
- Elektroakustisk musik
- Fri form
- Fritonal musik
- Konkret musik
- Mikrotonsmusik
- Minimalism
- Preparerat piano
- Slumpmusik
- Soundscape
- Tolvtonsteknik
- Blues
- Boogie-Woogie
- Skiffle
- Bop
- Bebop
- Cool Jazz
- Dixieland
- Free jazz
- Hardbop
- Hot Jazz
- Jazzrock
- Jazz fusion
- Messengerjazz
- Symfonisk Jazz
- Swing
- West Coast
- Bluebeat
- Dancehall
- Dub
- Mento
- Nyahbinghi
- Ragga
- Rocksteady
- Roots Reggae
- Ska
Electronica
- Acid Jazz
- Ambient
- Ambient groove
- Illbient
- Organic ambient
- Isolationist
- Breakbeat
- 2Step alias Speed garage
- Breakbeat hardcore
- Breakcore
- Brokenbeat
- Drill and bass
- Drum and bass
- Jungle
- Dance
- Downtempo
- Nu jazz
- Trip hop
- Electro
- Electronica
- Big beat
- Elektronisk musik
- Hardcore
- 4-beat
- Gabba
- Happy hardcore
- Freeform hardcore
- Makina
- Hi-NRG
- Nu-NRG
- House
- Acid house
- Chicago house
- Deep house
- Freestyle house
- Garage
- Ghetto house
- Hard house
- Hip house
- Microhouse
- Progressive house
- Tech house
- Vocal house
- Industrial
- Electronic body music (EBM)
- Futurepop
- Old-school EBM
- Hardcore techno
- Noise
- Intelligent dance music (IDM)
- Bitpop
- Chip music
- Glitch
- Miami Bass
- Musique concrète
- NNew Age
- Nortec
- Rave
- Synth pop
- Electroclash
- Electropop
- Synthpunk
- Techno
- Detroit techno
- Freetekno
- Ghettotech
- Trance
- Hard trance
- Goa trance
- Melodic trance
- Minimalist trance
- Progressive trance
- Psychedelic trance
- Acid rock
- Artrock
- Boogierock
- Collegerock
- Country
- Folk-rock
- Garagerock
- Glamrock
- Gubbrock
- Grunge
- Hårdrock
- Postrock
- Progg
- Progressiv rock
- Artrock
- Canterbury scene
- Krautrock
- Space rock
- Symfonirock
- Psykedelisk musik
- Punk
- Hardcore
- Oi!
- Psychobilly
- Rhythm and blues
- Rockabilly
- Rock'n'roll , Rockmusik
- Southern rock
- Surf rock
Heavy metal
- Black metal
- Death metal
- Doom metal
- Grindcore
- Hairmetal
- Heavy metal
- New Wave of British Heavy Metal
- Numetal
- Power metal
- Progressive metal
- Rapmetal
- Sludgemetal
- Speedmetal
- Stonerrock
- Thrash metal
- Gothic metal
- Industrimetal
- Vikingametal
- Disco
- Funk
- Hip-Hop
- Soul
- Etnopop
Övrig populärmusik
- Schlager
Etnologiska genrer
Svensk folkmusik
- Cermonimusik
- Brudmarsch
- Danssmusik (se lista ovan)
- Gånglåt
- Skänklåt
- Brännvinspolska
- Rundarium
- Steklåt
- Gammeldans
- Gruppspel
- Spelmanslagsspel
- Buskspel
- Allspel
- Instrument med särskild reperoar
- Durspelslåtar
- Bordunlåtar
- Omstämt
- A-baslåtar
- AEAE-låtar
- Näcklåtar
- Tidsgenrer
- Medeltidslåtar
- 1700-talsmusik
- Sekelskiftesmusik
- Vokalt
- Folkliga koraler
- Folkvisa
- Kulning
Latinomusik
- Bachata
- Bolero
- Cha-cha-cha
- Choro
- Mambo
- Milonga
- Salsa
- Tango
Världsmusik
- Fado
- Gambelan
- Orientalisk musik
- ...
Se även
- Musik
- Lista över musikinstrument
- Teater
Kategori:Listor
ja:音楽のジャンル一覧
Kategori:TangentinstrumentKategori:Musikinstrument OphtalmophyllumCatégorie:Flore (noms scientifiques)
Les Ophtalmophyllums sont des plantes vivaces succulentes appartenant à la famille des Aizoacées.
Image:Ophtalmophyllum_dinteri.jpg|Ophtalmophyllum dinteri
Image:Ophtalmophyllum dinteri 1.jpg|Ophtalmophyllum dinteri
Image:Ophtalmophyllum_longum.jpg|Ophtalmophyllum longum
gambling jastrzbia gra pensjonat anemia Stockholm hotel eurotax
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
|
2004年新潟縣中越地震
2004年新潟縣中越地震指當年10月23日，日本新潟縣境内中越地方發生的黎克特制6.8级地震、及多次6級以上餘震。事件造成數十人死亡失蹤，超過2000人受傷，28萬戶住家出現停電與通
|
清明上河图
清明上河圖畫長528厘米，高24.8厘米。现藏北京故宫博物院。该图描绘了清明时节，北宋京城汴梁及汴河两岸的繁华和热闹的景象和优美的自然风光。作品以长卷形式，采用散点透视的构图法，将繁杂的景物纳入统一而富于变化的画卷中，画中人物500多人，衣着不同，神情各异，栩栩如
|
|
貧窮
貧窮是個很廣泛的觀念。在中文裏，貧、窮兩字本解作「極度不足」，日常使用裏則指「缺乏錢財，生活拮據困乏」（[http://140.111.34.46/dict/ 中華民國教育部國語辭典]）。不過，現代的貧窮（poverty）不限於錢財方面的不足，貧窮可形容人類一般生活情況非常困難、資源短缺。有些人認為貧窮的定義是主觀、具比較性的；有人認為是關乎道德標準的；也有人認為可以從<
|
特立尼达和多巴哥
--
Republic of Trinidad and Tobago
|
|
(澳門的三部份之一，是澳門居民的主要聚居地，也是澳門最早開發的地區，有超過四百年的歷史。位於澳門半島的澳門歷史城區於2005年正式被列入世界文化遺產名錄內。
地理
澳門半島的平地大部分由填海取得
|
|
|
| All Rights Reserved 2005 wikimiki.org |
|
|
|
