:: wikimiki.org ::
| Fascism |
Fascism
Fascismen var en politisk rörelse i Italien under 1900-talet (1922-1943), som grundades av Benito Mussolini. Partiet hade som symbol ett spöknippe, fascis (fasces i plural), av den typ som bars av liktorerna i antikens Rom, och som för övrigt återfinns i svenska polisens vapen. Rörelsens grupper av gatuaktivister kallades med ett italienskt ord Fasci di Combattimento. Rörelsen betonade polismakt och ordning, på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock ickedemokratisk) ekonomisk politik. Fascisterna i Italien understödde general Francisco Franco i spanska inbördeskriget och var under andra världskriget allierade med Nazityskland.
Generisk fascism
I överförd bemärkelse har de icke-demokratiska styrelseformer som betonar våldets rätt över demokratin och friheten, kallats fascistiska. Beteckningen fascist används av somliga som ett skällsord (i pejorativ betydelse) om politiska motståndare, oavsett om de är fascister eller ej, se till exempel socialfascism och Antifascistisk aktion.
En mer stringent definition av den utomitalienska fascismen, här kallad generisk fascism, har presenterats av den brittiske statsvetaren Roger Griffin. Griffin betecknar i sin definition fascismen som varande populistisk ultra-nationalism.
Några kända fascister
- Benito Mussolini (1883-1945) Italien 1922-1943
- Corneliu Codreanu Rumänien
Vilka som är att anse som fascister är dock svårt att entydigt definiera.
Se även
- Fascismen i Italien
- Fascismen i Chile
- Francisco Franco
- Juan Perón
- Nazism
- Pilkorsrörelsen
- Ustaša
- Socialfascism
Kategori:Ismer
ja:ファシズム
Italien
Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.
Historia
Huvudartikel: Italiens historia
Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.
Klimat och miljö
I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar.
Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.
Ekonomi
Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras.
Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.
Kommunikation
Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga.
Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.
Diverse fakta
- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni
Administrativ indelning
Huvudartikel: Italiens regioner och provinser
Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.
Se även
- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno
Kategori:Europas länder
Kategori:Italien
als:Italien
fiu-vro:Itaalia
ja:イタリア
ko:이탈리아
ms:Itali
simple:Italy
th:ประเทศอิตาลี
zh-min-nan:Italia
1900-taletDenna artikel handlar om seklet 1900-talet, åren 1900-1999. För decenniet 1900-talet, åren 1900-1909, se 1900-talet (decennium). För Eric Hobsbawms term, se det korta 1900-talet.
----
Sekel: 1800-talet -1900-talet - 2000-talet
Decennier och år:
Viktiga händelser internationellt
- 1912 - Titanic sjunker
- 1914-1918 - Första världskriget
- 1917-Ryska revolutionen
- 1919 - Österrike-Ungern upplöses
- 1919 - Versaillesfreden
- 1933 - Hitlers maktövertagande i Tyskland
- 1936 - Spanska inbördeskriget
- 1939-1945 - Andra världskriget
- 1945 - Den första atombomben sprängs
- 1945-1970-talet - Avkolonialiseringen
- 1945-1991 - Kalla kriget
- 1968 - Warsawapaktsländernas intåg i Tjeckoslovakien krossar Pragvåren
- 1969 - Den första månlandningen
- 1989 - Berlinmurens fall och kommunismens sammanbrott i Europa
- 1991 - Sovjetunionens upplösning
- 1991 - Jugoslaviens upplösning börjar och de därpå följande jugoslaviska krigen
- 1999 - USA och Nato angriper Jugoslavien
Viktiga händelser i Sverige
- 1905 - Upplösning av den svensk-norska unionen
- 1909 - Storstrejken
- 1910-1920-talet - Parlamentarismens genombrott
- 1921 - Allmän och lika rösträtt införs
- 1936-1976 - Oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav
- 1986 - Olof Palme mördas
- 1994 - Bil- och passagerarfärjan Estonia sjunker
- 1995 - Sverige blir medlem av Europeiska unionen (EU)
Externa länkar
- [http://www.historia.se Statistik för 1900-talet - Portalen för historisk statistik]
ja:20世紀
ko:20세기
simple:20th century
1943
Händelser
- 5 januari - Läger inrättas för vissa kategorier som behöver hållas under uppsikt bland de 30 000 flyktingar som finns i Sverige.
- 15 januari - Det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon invigs.
- 18 januari - Sveriges ÖB utfärdar en order till militära chefer i händelse av angrepp, där det heter att "varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt".
- 19 januari - Det svenska krigsfartyget HMS Älvsnabben sjösätts.
- 23 januari - Brittiska trupper erövrar Tripoli från axelmakterna.
- 1 februari - Vidkun Quisling utses till norsk statsminister av ockupationsmakten Tyskland.
- 2 februari - Slaget vid Stalingrad avslutas när de tyska trupperna under ledning av fältmarskalk Friedrich Paulus kapitulerar.
- 8 februari - Ryska trupper återtar Kursk.
- 8 februari - Amerikanska trupper besegrar japanerna på Guadalcanal.
- 11 februari - General Dwight D. Eisenhower utses att leda de allierade styrkorna i västra Europa.
- 28 febnruari - Sex norrmän under ledning av Joachim Ronneberg genomför en lyckad attack mot tungvattenfabriken i Rjukan genom den så kallade Operation Gunnerside.
- 4 mars - Sångerskan Zarah Leander lämnar Tyskland och slår sig åter ner i Sverige.
- 14 mars - Nils "Mora-Nisse" Karlsson vinner Vasaloppet för första gången av nio.
- 27 mars - De fyra svenska kommunistiska morgontidningar, som belades med transportförbud 1940, får förbudet upphävt.
- Våren - Den svenska regeringen diskuterar, efter påstötningar från Jewish Agency, möjligheten att rädda 20 000 polsk-judiska barn till Sverige, men projektet blir aldrig av.
- 5 april - Ett opinionsmöte mot permittenttrafiken hålls i Auditorium i Stockholm.
- 15 april - Den svenska ubåten Ulven, med 33 mans besättning, försvinner.
- 5 maj - Ulven hittas minsprängd på svenskt vatten utanför Marstrand efter tre veckors sökande.
- 13 maj - Tyska Afrikakåren och de italienska trupperna i Nordafrika kapitulerar.
- 16 maj - Royal Air Forces 617:e division genomför Dambuster-räden mot dammarna Möhne, Eder och Sorpe i västra Tyskland.
- 30 maj - Den svenske boxaren Olle Tandberg vinner EM-titeln i tungvikt på poäng mot belgaren Karel Sys.
- 16 juni - Gustaf V hyllas som en enande nationell svensk gestalt på sin 85-årsdag.
- 5 juli
- Sveriges första zigenarskola öppnas på privat initiativ i en Stockholmsförort.
- Slaget vid Kursk, krigshistoriens dittills största pansarslag, inleds klockan 03.30 på morgonen vid Prochorovka och kommer att pågå till den 13 juli.
- 10 juli - De allierade landstiger på Sicilien.
- 24 juli - Operation Gomorrah inleds. Brittiska och kanadensiska bomplan anfaller Hamburg nattetid - amerikanska under dagtid. Vid operationens avslutande i november har 9 000 ton bomber fällts över staden, mer än 30 000 invånare har omkommit och cirka 280 000 byggnader har förstörts.
- 25 juli - Den italienske diktatorn Benito Mussolini störtas och makten övergår till marskalken Pietro Badoglio.
- 5 augusti - Permittenttrafiken och transiteringen av tyskt krigsmateriel till Norge stoppas av den svenska regeringen.
- 17 augusti - Hela Sicilien faller i de allierades händer.
- 28 augusti - Den första Sankt Eriks-Mässan öppnas i Stockholm.
- 3 september - Italienska fastlandet invaderas av allierade trupper.
- September - Ett avtal sluts med Sovjet om att ryska inspektörer fritt skall få bestämma över de ryska interneringslägren i Sverige.
- 1 oktober - Det första helt svensktillverkade militärplanet, SAAB:s lätta bombplan B17, provflygs.
- 2 oktober - Sedan nazisterna dagen innan börjat arrestera danska judar meddelar Sverige offentligt att samtliga danska judar är välkomna till Sverige.
- 11 oktober - Filmen Casablanca, med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman, har svensk premiär.
- Oktober - Cirka 7 500 danska judar flyr till Sverige. Reportageböcker om förintelsen publiceras och Erik Brandt meddelar i den svenska riksdagen att tyskarna dödar judar med gas.
- 16 november - 160 amerikanska bombplan angriper kraftverket och tungvattenfabriken i Rjukan i Norge.
- 18 november
- Brittiska plan bombar av misstag Lund.
- Lars Ahlin debuterar med romanen Tåbb med manifestet.
- 23 november - Den svenske sol-och-våraren Gustav Raskenstam ställs inför rätta. Han döms senare till 3,5 års straffarbete.
- 28 november-1 december - En konferens hålls i Teheran mellan Winston Churchill, Josef Stalin och Franklin D. Roosevelt. Man diskuterar möjligheten att öppna en andra front mot tyskarna i Europa.
- 30 november - Lärare och manliga studenter vid Oslo universitet arresteras, vilket väcker harm i Sverige.
- November - Inga tidningsbeslag sker längre i Sverige utan rättegång.
- 3 december - Den svenska regeringen beslutar om utbildning av 7 500 danska och 11 000 norska flyktingar till polistrupper, att insättas när Tysklands ockupation bryter samman.
- 16 december - Den svenska riksdagen antar en ny lag, som säger, att arrende skall erläggas i pengar, inte in natura eller i dagsverken eller annat.
- 20 december - En svensk handelsdelegation avreser till USA för att förbereda förbindelserna efter kriget.
- 24 december - Dwight D Eisenhower blir allierad överbefälhavare.
- 25 december - Det tyska slagskeppet Scharnhorst sänks av brittiska flottstyrkor vid Norges kust.
- Då Komintern läggs ner står SKP utan international.
- Det svenska Bondeförbundet byter namn till Landsbygdspartiet Bondeförbundet.
- Det svenska Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor bildas.
- Svenska staten övertar genom finansdepartementet ägandet av Tipstjänst AB. Vinsten skall nu gå till idrotten.
- Kommunisterna vinner valet till representantskapet i svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 1, varmed de får majoriteten i Metalls avtalsråd.
- Sverige går ur Internationella Kriminalpoliskommissionen.
- Tyskt flyg skjuter ner det svenska flygplanet Gripen.
- Brittiska nattbombare flyger över Sverige på väg till och från Tyskland, med den svenska regeringens goda minne.
- Ingvar Kamprad grundar det svenska företaget Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd (IKEA).
- Deckarförfattaren Stieg Trenter debuterar med kriminalromanen Ingen kan hejda döden.
- Den klassiska svenska sångboken Nu ska vi sjunga utkommer på Alice Tegnérs initativ.
- Solna och Sandviken får stadsrättigheter.
- AB Svenska Tobaksmonopolet får importmonopol och kontroll över den svenska detaljhandeln av tobak.
Födda
- 3 januari
- Jarl Alfredius, svensk journalist och nyhetspresentatör i TV.
- Mouloud Hamrouche, före detta regeringschef i Algeriet.
- 8 januari - Andrew Hunter, brittisk politiker.
- 9 januari - Eva Persson, svensk skådespelare och dramapedagog.
- 13 januari - Anita Ekström, svensk skådespelare.
- 14 januari
- Lena Hjelm-Wallén, svensk socialdemokratisk politiker, utbildningsminister 1982-1985, utrikesminister 1994-1998 och vice statsminister 1998-2002.
- Shannon Lucid, amerikansk astronaut.
- 16 januari - Mona Seilitz, svensk skådespelare.
- 17 januari
- Chris Montez, amerikansk sångare.
- René Préval, Haitis president 1996-2001.
- 19 januari
- Joe Butler, amerikansk musiker, medlem av The Lovin' Spoonful.
- Janis Joplin, amerikansk sångerska.
- Margriet Francisca, nederländsk prinsessa.
- 25 januari
- Tobe Hooper, amerikansk filmregissör för skräckfilmer.
- Hans-Erik Philip, dansk kompositör och musikarrangör.
- 26 januari - Bernard Tapie, fransk skådespelare.
- 2 februari - Per Gahrton, svensk miljöpartistisk politiker, språkrör 1984-1985.
- 9 februari
- Nalle Knutsson, svensk festfixare och TV-personlighet.
- Joe Pesci, amerikansk skådespelare.
- 18 februari - K.G. Hammar, svensk teolog och kyrkoman, Svenska kyrkans ärkebiskop 1997-2006.
- 20 februari
- Aleksandr Aleksandrov, rysk kosmonaut.
- Mike Leigh, brittisk regissör och författare av teaterpjäser, TV-pjäser och filmer.
- 24 februari - George Harrison, brittisk gitarrist, sångare och låtskrivare, medlem i The Beatles.
- 4 mars - Berit Carlberg, svensk sångerska, skådespelare, regissör och revyprimadonna.
- 6 mars - Eva Bysing, svensk skådespelare, underhållare.
- 7 mars
- Gunilla Söderström, svensk operasångerska.
- Björn Wittenmark, svensk civilingenjör, professor, vicerektor vid Lunds universitet.
- 9 mars
- Bobby Fischer, amerikansk schackspelare.
- Peter Luckhaus, svensk skådespelare, dramaturg och teaterregissör.
- 11 mars - Margareta Blomberg, svensk konstnär.
- 13 mars - Christopher Walken, amerikansk skådespelare.
- 15 mars - Sahib Singh Verma, indisk politiker, chefsminister i Delhi 1996-1998.
- 17 mars - Said Oveissi, svensk skådespelare, manusförfattare och regissör.
- 19 mars - Mario J Molina, amerikansk kemist. Nobelpristagare.
- 20 mars - Kim Anderzon, svensk skådespelare.
- 22 mars - George Benson, sångare och jazzgitarrist.
- 23 mars - Nils-Aslak Valkeapää, finländsk-samisk författare, musiker och konstnär.
- 25 mars - Martin Berggren, svensk skådespelare och teaterregissör.
- 26 mars
- Kjell Larsson, svensk socialdemokratisk politiker, miljminister 1998-2002.
- Bob Woodward, amerikansk journalist.
- 29 mars
- Eric Idle, brittisk komiker och skådespelare, medlem av Monty Python.
- John Major, brittisk premiärminister 1990-1997.
- Vangelis, grekisk musiker.
- 1 april
- Mario Botta, schweizisk arkitekt.
- Herman Lindqvist, svensk författare och kåsör.
- 2 april - Bill Öhrström, svensk musiker.
- 3 april - Richard Manuel, kanadensisk musiker, pianist och trummis i The Band.
- 7 april - Evabritt Strandberg, svensk skådespelerska och sångerska.
- 8 april
- Bengt Alsterlind, svensk skådespelare och programledare i TV.
- Tony Banks, brittisk parlamentsledamot för Labour.
- Giridhar Gamang, indisk politiker, chefsminister i Orissa 1999.
- 18 april - Leif Nymark, svensk skådespelare.
- 20 april - Alan Beith, brittisk parlamentsledamot för Liberal Democrats.
- 30 april - Bobby Vee, amerikansk sångare
- 5 maj
- Nils Moritz, svensk skådespelare.
- Michael Palin, brittisk skådespelare, medlem i Monty Python.
- Claes-Bertil Ytterberg, svensk biskop i Västerås stift.
- 6 maj - Andreas Baader, västtysk terrorist, en av ledarna för terroristgruppen Baader-Meinhof-ligan.
- 7 maj - Harriet Colliander, svensk antikvarie och politiker (nydemokrat), riksdagsledamot 1991-1994, partiordförande april-juni 1994.
- 8 maj - Tomas von Brömssen, svensk skådespelare.
- 9 maj
- Vincent Cable, brittisk parlamentsledamot för Liberal Democrats.
- Ove Grahn, svensk fotbollsspelare.
- 14 maj - Jack Bruce, brittisk musiker, medlem i Cream.
- 17 maj
- Anna Sundqvist, svensk skådespelare.
- Syed Sirajuddin ibni Putra Jamalullail, sultan av Perlis.
- 21 maj - Hilton Valentine, brittisk musiker, medlem av The Animals.
- 22 maj - Ann-Christine Gry, svensk konstnär, skådespelare och rekvisitör.
- 27 maj - Cilla Black, brittisk populärsångerska.
- 4 juni
- Ann-Charlotte Björling, svensk skådespelare och operettsångare.
- Sandra Haynie, amerikansk professionell golfspelare.
- Joyce Meyer, amerikansk predikant, författare och TV-programledare.
- 6 juni - Richard E Smalley, amerikansk kemist. Nobelpristagare.
- 9 juni - Joe Haldeman, amerikansk science fiction-författare.
- 10 juni - Leif Ahrle, svensk skådespelare och konstnär.
- 15 juni
- Johnny Hallyday, fransk rockmusiker.
- Poul Nyrup Rasmussen, dansk statsminister 1993–2001.
- 26 juni - Georgie Fame, brittisk sångare.
- 3 juli - Kurtwood Smith, amerikansk skådespelare.
- 5 juli - Robbie Robertson, kanadensisk musiker, gitarrist i The Band.
- 6 juli - John Cummings, brittisk parlamentsledamot för Labour Party från 1987.
- 7 juli
- Jim Steffe, svensk skådespelare.
- Björn Strand, svensk skådespelare.
- 10 juli - Arthur Ashe, amerikansk tennisspelare.
- 11 juli - Howard Gardner, lanserade teorin om "multipel intelligens"
- 26 juli - Mick Jagger, sångare och låtskrivare, medlem i The Rolling Stones.
- 31 juli
- Susan Flannery, amerikansk skådespelare.
- Lobo, eg. Roland Kent LaVoie, amerikansk sångare och låtskrivare.
- 3 augusti - Prinsessan Christina, svensk prinsessa.
- 8 augusti - Daniel Börtz, svensk tonsättare.
- 9 augusti - Roger Jansson, åländsk politiker (frisinnad, SFP).
- 11 augusti - Pervez Musharraf, pakistansk yrkesmilitär och politiker, president från 1999.
- 13 augusti - Ertha Pascal-Trouillot, Haitis president 1990-1991.
- 15 augusti - Pierre Lindstedt, svensk skådespelare.
- 16 augusti - Kjell Alinge, svensk radiojournalist och sketchförfattare.
- 17 augusti - Robert De Niro, amerikansk skådespelare, filmproducent och filmregissör.
- 23 augusti - Bengt Westerberg, svensk politiker, partiledare för Folkpartiet 1983-1995, vice statsminister 1991-1994.
- 30 augusti - Jean Claude Killy, fransk alpin skidåkare.
- 7 september - Gunilla Norling, svensk skådespelare.
- 8 september - Negasso Gidada, president i Ethiopien 1995-2001.
- 10 september - Neale Donald Walsch, författare inom New Age.
- 18 september - Kerstin Bäck, svensk kommunpolitiker, ståupp-komiker, föreläsare och författare.
- 20 september - Sani Abacha, president i Nigeria 1993-1998.
- 23 september
- Steve Boone, amerikansk musiker, medlem av The Lovin' Spoonful.
- Julio Iglesias, spansk sångare och fotbollsmålvakt.
- Antonio Tabucchi, italiensk författare.
- 27 september - Jeja Sundström, svensk vissångerska.
- 29 september - Lech Wałęsa, polsk politiker, president 1990-1995.
- 1 oktober - Ingela Thalén, svensk socialdemokratisk politiker, bland annat partisekreterare i socialdemokraterna 1996-1999.
- 4 oktober - Stan Dragoti, amerikansk filmproducent.
- 7 oktober
- Rolf Börjlind, svensk skådespelare.
- Oliver North, amerikansk säkerhetsrådgivare till president Ronald Reagan, centralt inblandad i Iran-contras-affären 1985-1987.
- 8 oktober - Chevy Chase, amerikansk skådespelare och komiker.
- 13 oktober - Anne Wibble, svensk politiker, finansminister.
- 16 oktober - Lou Rossling, svensk refräng- och körsångerska.
- 18 oktober - Giorgos Armenis, grekisk skådespelare.
- 22 oktober - Catherine Deneuve, fransk skådespelare.
- 24 oktober - Norman Hunter, brittisk fotbollsspelare.
- 29 oktober - Wolfgang Overath, tysk fotbollsspelare.
- 31 oktober - Oommen Chandy, indisk politiker, chefsminister i Kerala.
- 7 november
- Silvia Cartwright, generalguvernör på Nya Zeeland från 2001.
- Joni Mitchell, kanadensisk sångerska.
- 9 november - Svante Grundberg, svensk skådespelare, författare, regissör och ståupp-komiker.
- 12 november
- Brian Hyland, amerikansk popsångare.
- Björn Waldegård, svensk rallyförare.
- 21 november - Jacques Laffite, fransk racerförare.
- 22 november - Billie Jean King, amerikansk tennisspelare med 35 Grand Slam-titlar.
- 2 december - Maria Scherer, svensk journalist, programledare, krönikör och författare.
- 9 december - Lasse Holm, svensk musiker, låtskrivare och sångare.
- 11 december - John Kerry, amerikansk senator, presidentkandidat för Demokraterna i det amerikanska valet 2004.
- 17 december
- Mary Brunner, en av Charle Mansons kvinnor.
- David Harman, brittisk sångare i Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich.
- 18 december - Keith Richards, gitarrist, sångare och låtskrivare, medlem i The Rolling Stones.
- 20 december - Björn Wallde, svensk skådespelare och ståupp-komiker.
- 21 december
- Lena Bergman, svensk skådespelare.
- Jack Nance, amerikansk skådespelare.
- 23 december - Drottning Silvia, född Silvia Renate Sommerlath, Sveriges drottning från 1976.
- 25 december - Hanna Schygulla, tysk skådespelare.
- 27 december - John Edward Robinson, amerikansk mördare.
- 30 december - Gösta Winbergh, svensk operasångare.
- 31 december
- John Denver, amerikansk countrysångare.
- Ben Kingsley, brittisk skådespelare.
- Pete Quaife, brittisk musiker, basis i The Kinks 1963-1969.
- Rafael Baidavletov, politiker och regeringschef i Bashkortostan
- Wilton Sankawulo, president i Liberia 1995-1996
Avlidna
- 7 januari - Nikola Tesla, kroatisk-amerikansk uppfinnare.
- 19 januari - Arthur Natorp, svensk regissör och skådespelare.
- 22 februari
- Sophie Scholl, tysk motståndskämpe (avrättad).
- Hans Scholl, tysk motståndskämpe (avrättad).
- 26 februari - Theodor Eicke, tysk SS-officer.
- 12 mars - Gustav Vigeland, norsk skulptör.
- 15 mars - Betty Nansen, dansk skådespelare och teaterledare.
- 28 mars - Sergej Rachmaninov, rysk tonsättare, pianist och dirigent.
- 18 april - Isoroku Yamamoto, japansk amiral.
- 30 april - Beatrice Webb, brittisk socialistisk reformator.
- 7 maj - Heinrich Lüders, tysk indolog.
- 22 maj - Helen Taft, amerikansk presidentfru, gift med USA:s 27:e president, William Howard Taft.
- 25 maj - Nils Dardel, svensk konstnär.
- 26 maj
- Edsel Ford, amerikansk chef för Ford Motor Company 1919-1943.
- Alice Tegnér, svensk visdiktare och kompositör.
- 21 juni - Oscar Johanson, svensk skådespelare.
- 8 juli - Jean Moulin, framstående fransk motståndsman under andra världskriget.
- 11 juli - Nils Lundell, svensk skådespelare.
- 21 juli - Charles Paddock, amerikansk sprinter med två OS-guld.
- 21 augusti - Henrik Pontoppidan, dansk författare, nobelpristagare.
- 24 augusti - Simone Weil, fransk filosof och mystiker.
- 25 augusti - Johan Petter Johansson, svensk uppfinnare.
- 11 september - Oswald Teichmüller, tysk matematiker.
- 23 september - Ernst Trygger, svensk statsminister.
- 30 september - Conny Molin, svensk operasångare.
- 9 oktober - Pieter Zeeman, nederländsk fysiker, nobelpristagare.
- 6 november - Olga Andersson, svensk skådespelerska.
- 1 december - Frida Winnerstrand, svensk skådespelare.
- 3 december - Augusta Lindberg, svensk skådespelare.
- 15 december - Fats Waller, amerikansk jazzmusiker.
- 22 december - Beatrix Potter, brittisk barnboksförfattare och illustratör.
- 29 december - Hildur Malmberg, svensk skådespelare.
Nobelpris
- Fysik - Otto Stern, USA
- Kemi - George de Hevesy, Ungern / Sverige
- Medicin
- Henrik Dam, Danmark
- Edward Doisy, USA
- Litteratur - Inget pris utdelades
- Fred - Inget pris utdelades
Kategori:Årtal
Kategori:1940-talet
ja:1943年
ko:1943년
ms:1943
simple:1943
th:พ.ศ. 2486
Fascesright
right som symbol för sin makt]]
Fasces (plural av fascis, "bunt, knippa"), sammansatt knippa av björk- eller almspön som bars av de romerska liktorerna. Björkspöna syftade på makten att prygla och bilan på makten att halshugga. Under den allra första tiden symbolen användes (till omkring 500 f.Kr.) förekom en instucken bila för att symbolisera överhetens makt över medborgarnas liv, men efterhand fick inte denna utsmyckning förekomma i Rom, utan begränsades till härerna och provinserna.
Efter en seger smyckades ofta en fältherres eller kejsares fasces med en instucken lagerkvist eller vid knippan fäst lagerkrans. De med socialt lägre rang uppvisade symbolen för att makterna skulle markera deras överhöghet, t.ex. fick lägre ämbetsmän förvissa sig om fasces från högre ämbetsmän. Vid en fältherres likfärd bars fasces ibland uppochner-vänt, d.v.s. med bilan neråt.
Även under nya tiden har en fasces ofta symboliserat statsmakten och förekommer därför i den variant av lilla riksvapnet som den svenska polismyndigheten använder. Den förekommer även i Frankrikes statsvapen.
Benito Mussolini antog fasces som symbol för sin politiska rörelse i Italien på 1920-talet, varför rörelsen kom att kallas fascistisk och dess ideologi för fascism.
Kategori:Antikens Rom
Kategori:Symboler
Plural#Plural är ett numerus som betecknar flertal, se pluralis.
#Plural - nätverk för arrangörer av scenkonst. Nätverket Plural delade våren 2005 ut ett Kulturelit-pris till Dramatens VD Staffan Valdemar Holm. "För hans konsekvent genomförda bortväljande av alla främmande element, såsom kvinnor, utomeuropéer och underklass i sitt konstnärskap." Staffan ville inte motta priset. Sommaren 2005 startade Plural Kulturpartiet i samarbete med Riksteatern. Hösten 2005 ger Plural ut "Arrangörsbibeln", en handbok i arrangörskunskap. Extern länk: [http://www.plural.se Hemsida].
AntikenMed antiken avses vanligen tidsperioden omkring 700 f.Kr.-400 e.Kr. i Europas historia, det vill säga perioden från och med grekisk arkaisk tid till det romerska rikets delning 395. Alternativt omkring 800 f.Kr.-600 e.Kr., det vill säga från början av grekisk, historisk tid till Islams expansion. Antiken har haft utomordentligt stort inflytande på matematiken, filosofin, religionen, konsten och politiken under senare epoker och varit föremål för flera "pånyttfödelser".
Detta sätt att definiera antiken är begränsat av det västeuropeiska perspektivet. Om man inkluderar de första historiska skeendena i de kulturer utanför Europa som de grekiska och romerska kulturerna står i beroendeförhållande till, förlängs den antika epoken högst avsevärt och inkluderar kulturerna i Mesopotamien och Egypten från och med ungefär 3000 f.Kr.
Ordet antik är i den europeiska kulturen intimt förknippat med ordet klassisk i betydelsen traditionell och av bestående värde. Historiskt har det klassiska arvet från Grekland och Rom utgjort en självklar referens för traditionellt kunnande inom konst, vetenskap och filosofi, och den snävare definitionen av ordet är att föredra ur ett europeiskt perspektiv på grund av den historiska betydelse som den grekisk-romerska kulturen har haft för den europeiska; "klassisk bildning" och "klassisk geometri" referar både till Grekland och Rom, ända till i början av 1900-talet kallades enskilda konstföremål från denna epok för "en antik", etc. Dessutom utgör denna snävare antikperiod ett i princip kongruent kulturområde där den vidare även inkluderar kulturyttringar som vi idag gärna uppfattar som främmande, exotiska eller svårbegripliga.
Grekland
Arkaisk tid
700 - 480 f.Kr., kännetecknas av urbanisering, stadsstaternas uppkomst och grekisk kolonisering längs Medelhavets och Svarta havets kuster.
Klassisk tid
480 - 300 f.Kr., är den period då konst, litteratur och filosofi har sin höjdpunkt. Stadsstaternas inbördes maktkamp leder till att de blir lydstater under Makedonien.
Hellenistisk tid
330 - 27 f.Kr., inleds med Alexander den stores erövring av Persien. Greker bosätter sig i de erövrade områdena och städer som Antiokia, Pergamon och Alexandria blir nya centra för grekisk kultur.
Republiken
Kejsartiden
27 f.Kr. - 500 e.Kr., Octavianus blir kejsare över romarriket och en 200-årig fred, "pax romana" inleds. Under 200-talet är riket i kris både finansiellt och administrativt, samtidigt som gränserna hotas i norr och öster. Rom faller år 476 för germanen Odovakar och kejsarmakten lever kvar endast i den östra rikshalvan, med Konstantinopel som huvudstad.
Konst, musik och litteratur
- Se Antikens konst, Grekisk konst, Romersk konst
- Den grekiska antikens musik
Filosofi och religion
Huvudartikel: Antikens filosofi
- epikurism
- gnosticism
- grekisk religion
- hellenism
- kristendom
- mysteriekulter
- nyplatonism
- romersk religion
- skepticism
- stoicism
Personer
Se Lista över personer under antiken
Städer
- Alexandria
- Antiokia
- Athen
- Delfi
- Edessa
- Efesos
- Karthago
- Pergamon
- Rom
- Sardes
- Sparta
- Thebe
- Troja
Se även
- as
- augur
- auriga
- dorer
- grekiska språket
- hexameter
- joner
- koncilium
- latin
- romerska kejsare
- Antikens kolonier
Kategori:Antiken
Kategori:Historiska epoker
Svenska
Svenska är ett östnordiskt språk som talas främst i Sverige och delar av Finland av cirka 9 miljoner människor. Det är ömsesidigt begripligt med två av de andra nordiska språken, danska och norska. Rikssvenska är den gängse benämningen på det standardspråk som används i etermedia, press och vid kommunikation mellan personer från olika dialektområden, och är baserat på dialekterna kring Stockholm och Mälardalen. Även om distinkta regionala varianter baserade på lokala dialekter talas, så är både det talade och skrivna riksspråket standardiserat och mycket enhetligt i hela landet. Några av de mer traditionella glesbygdsdialekterna skiljer sig markant från rikssvenskan i grammatik, ordförråd och även fonologi, och vissa kan vara mycket svåra för utomstående att förstå. Dessa dialekter kallas av språkforskare bygdemål eller sockenmål och talas av relativt få människor i glesbygdsorter, ofta med låg social mobilitet. Även om många av dessa dialekter inte riskerar att dö ut inom en snar framtid, så har dialekternas utbredning successivt minskat under 1900-talet, trots att de är väl kartlagda och ofta uppmuntras av lokala myndigheter.
Svenskan särskiljer sig bland annat med sin prosodi, som kan variera rätt markant mellan olika dialektområden. I detta ingår både aspekter som betoning och i viss mån ton. Språket har ett relativt stort antal vokaler, med 9 olika fonem som har både korta och långa varianter och bildar sammanlagt 17 vokalfonem (kort [e] och sammanfaller). En unik aspekt av svenskan är också det så kallade sje-ljudet, som finns i många olika dialektala varianter. Även om liknande ljud, i synnerhet med tydliga labialiserade uttal, finns i världens språk, så är svenskan än så länge det enda språket som använder ljudet. Även svenskans uttal av den skrivna vokalen u (både som lång och kort ) är närmast unikt för språket.
Klassificering och släktskap
Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av att norskan blivit kraftigt påverkad av i synnerhet danska under det senaste årtusendet och fjärmat sig från de övriga västskandinaviska språken.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken separata ortografier, ordböcker, grammatik och språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som en grupp närbesläktade dialekter av "skandinaviska", och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i västra Värmland, nära gränsen till Norge.
Geografisk spridning
Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5% (300 000 talare) av den totala befolkningen. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet.
Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska, dock utan någon närmare specificering för hur väl man behärskar språket.
Historiska språkminoriteter
Tidigare har det funnits större svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet på öarna Dagö, Ösel och Ormsö längs Östersjökusten. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1000 svensktalande ester till Ukraina där man grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten väl behandlad under mellankrigstiden. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och idag återstår endast en handfull äldre talare.
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i t.ex. Bishopshill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.
Officiell status
Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samerna har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95% av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.
Språkmyndigheter
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Svenska språknämnden har dock halvofficiell status som språkorgan och bekostas av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Språknämnden består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning. Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Historik
Under 800-talet började fornnordiskan att delas upp i en västlig (Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Island) och en östlig (Sverige och Danmark) gren. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och benämns efter 1200-talet fornsvenska och forndanska. Båda de östnordiska språken blev starkt påverkade av lågtyska under medeltiden. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fornnordiska
lågtyskaen som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.]]
På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades; fornvästnordiska och fornöstnordiska.
Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.
Fornsvenska
monoftong.]]
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte tyska, i synnerhet lågtyska, tydliga spår i svenskan. Hansans inflytande bidrog till att Sverige tog emot ett stort antal tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be- i början på dagens svenska ord kommer av tyska ge-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
Nysvenska
ligatur. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swensko. Tryckt i Upsala. 1541".]]
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel (GVB). Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
GVB anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk före kort vokal, nyheter som skilde den från den danska bibeln, troligen avsiktligt för fjärma svenskan från språket i Danmark, som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.
Även om GVB hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och man var mycket påverkad av tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav.
Några viktiga förändringar i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /j/ och före främre vokaler. De dentala och velara frikativorna och ersattes gradvis av de motsvarande klusilerna /d/ och /g/.
Nusvenska
klusil
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nya nationalspråket som utvecklades, varibland August Strindberg (1849-1912) ofta ses som den mest betydelsefulle.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig vid stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket, var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
En viktig förändring i språket skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. Under sekelskiftet 1900 gjordes ett misslyckat försök att ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det bruk som finns än idag i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.
Ljud
Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 fonem i de allra flesta dialekter (kort /e/ och sammanfaller). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.
Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Vokaler
Standardsvenskans vokalfonem
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvalitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat uttalas som (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Konsonanter
Det unika svenska fonemet (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av är relativt lika så skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är -liknande ljud med undantag för i Norrland och i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna och och väldigt ofta som approximanten . Även tappar som är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som och . Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland så assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. uttalas alltså således .
Prosodi
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
- formel
- formell
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ord använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
- and-en
- ande-n
- en steges steg är stegen (accent 1) på stegen (accent 2)
Fonotax
Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
:(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ och förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] och .
Grammatik
Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd och obestämd artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och einer/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:
:hon – hennes – henne
Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv, men idag finns den nästan enbart i fasta fraser och idiom som "hon leve" och "om han vore här", men även dessa börjar bli mer sällsynta. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
:Perfekt particip: "en stekt fisk"
:Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Ordförråd
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och ateljé" (fr. atelier).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Dialekter
Huvudartikel: Svenska dialekter
Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Dialekterna kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.
socknar
- Norrländska mål — Norrland
:1. Överkalix, Norrbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Norrbotten/Overkalix/yw.html yngre kvinna]
:2. Burträsk, Västerbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Vasterbotten/Burtrask/ow.html äldre kvinna]
:3. Aspås, Jämtland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Jamtland/Aspas/yw.html yngre kvinna]
:4. Färila, Hälsingland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Halsingland/Farila/om.html äldre man]
- Sveamål — Svealand
:5. Älvdalen, Dalarna; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen/ow.html äldre kvinna]
:6. Gräsö, Uppland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Uppland/Graso/om.html äldre man]
:7. Sorunda, Södermanland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Sodermanland/Sorunda/ym.html yngre man]
:8. Köla, Värmland [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Varmland/Kola/yw.html yngre kvinna]
:9. Viby, Närke; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Narke/Viby/om.html äldre man]
- Gotländska mål — Gotland
:10. Sproge, Gotland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Gotland/Sproge/yw.html yngre kvinna]
- Östsvenska mål — Åland and Finlands fastland
:11. Närpes, Österbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Osterbotten/Narpes/yw.html yngre kvinna]
:12. Dragsfjärd, Åboland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Aboland/Dragsfjard/om.html äldre man]
:13. Borgå, Nyland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Nyland/Borga/ym.html yngre man]
- Götamål — västra och norra Götaland, traditionellt med center i Västergötland
:14. Orust, Bohuslän; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/ | | |
