:: wikimiki.org ::

Fiol

Fiol

Fiol, violin, fela, är det vanligaste stråkinstrumentet, och stråkfamiljens sopran. Fiolen har fyra strängar, vanligen stämda i kvinter med strängarna g (lägst), d', a' och e" (högst). Noter för fiol skrivs oftast i G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast av att en stråke dras mot strängarna. Det är också vanligt att man knäpper på strängarna med pekfingret (pizzicato). Den som spelar fiol kallas ofta violinist, särskilt inom klassisk musik. Violin är också en orgel stämma av typen labialstämma (läppstämma).

Historia

Oftast säger man att fiolen härstammar från Italien. Den är en utveckling av altfiolen, som utvecklades på 1500-talet ur de äldre stråkinstrumenten lira da braccio, rebec och fiddla. Dessa instrument finns idag nästan bara på muséer. Barockfioler, fioler utan de förändringar som infördes på 1800-talet (se nedan) förekommer dock ibland vid framföranden av äldre konstmusik. Fiolen kom till Sverige under sent 1600-tal.

Konstruktion

Fiolen eller violinen har en mycket strikt reglerad utformning och idealet är att i stort eftersträva är de cremonesiska mästarfiolerna från 1700-talet. Den senaste förändringen av fiolens konstruktion kom på mitten av 1800-talet, då greppbrädan böjdes bakåt och stallet höjdes, för att fiolen skulle klara en högre grad av anspänning i strängarna. De äldre fioler som överlevt har i princip samtliga fall byggts om efter denna modell, detta gäller även de gamla mästarviolinerna. Nya innovationer leder ofta till lägre värde för färdigbyggda instrument och professionella violinmakare håller sig till beprövade kort. Ingen kan säga om det skulle gå att utveckla konstruktionen ytterligare och endast hobbybyggare, som inte har någon månadslön att riskera, har möjlighet att chansa med nya konstruktionsmetoder eller ny design.

Kroppen

Fiolens resonanskropp består av lock, sarg (kanter) och botten. Locket tillverkas av gran, som är ett mjukt träslag. Vanligen användes alpgran som växer långsamt, och därför har mer jämntjocka årsringar eftersom sommar- och vinterved blir mer lika än hos mer snabbväxande granar. Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, nästan uteslutande lönn. Vanlig lönn kan användas, men sykomorlönn från Central- och Sydeuropa har en vackrare flamning. Sykomorlönn av god kvalitet finns till exempel i före detta Jugoslavien. Den 1,1 - 1,2 mm tjocka sargen är basad (böjd) med hjälp av värme och fukt till sin rätta form. I locket hittar man två f-hål som släpper ut ljudet ur resonanskroppen. Ljudet fortplantas från strängarna till resonanslådan via stallet som strängarna vilar på. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti fiolen strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.

Övriga delar

Monterad på fiolkroppen sitter halsen, även den tillverkad av sykomorlönn. Halsen slutar i skruvlådan som längst upp oftast har en snidad figur som kallas snäckan. På halsens ovansida under strängarna finns en greppbräda, vanligen av ebenholtz. Greppbrädan tillverkas av ett hårt träslag eftersom vibrationer från strängarna då de trycks ner och fett och smuts från fingrarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipas (egentligen används en hyvel för detta ändamål men termen slipa är ändå vanligast), eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Greppbrädan ger också stadga åt halsen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade översadeln där strängarna vilar i var sin skåra. Skåran bör inte vara djupare än halva strängdiametern. En fiol har i allmänhet två olika mekanismer för stämning, stämskruv respektive finstämmare. Mellan snäckan och greppbrädan sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas. I allmänhet monteras även små finstämmare av metall i strängens andra ända, i stränghållaren eller möjligen på strängen mellan stallet och stränghållaren. Finstämmarna har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och klassiska violinister brukar undvika att använda finstämmare utom möjligen på e-strängen. På senare tid har stränghållare med inbyggda finstämmare dykt upp på marknaden och eftersom dessa inte förkortar avståndet mellan strängens fästpunkt och stallet bör de inte påverka klangen negativt. I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren via en sena. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av metall. Strängarna kan fästas vid stränghållaren på lite olika sätt, beroende om man har finstämmare eller ej och i så fall vilken konstruktion dessa har. Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.

Strängar

Ursprungligen tillverkades fiolsträngar av djursenor eller tarm från får. På 1700-talet började man spinna om de lägsta strängarna med silver för att de skulle kunna göras tunnare. Idag är nästan alla sensträngar omspunna med antingen aluminium eller silver. I början av 1900-talet kom nästa uppfinning: stålsträngar. Stålsträngar har en kärna av stål, omspunnen med aluminium eller silver. Stålsträngen är med hållbar än sensträngen, och håller stämningen mycket bättre. Numera finns även syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Syntetsträngarna har blivit mycket populära, eftersom tonkvaliteten liknar sensträngen samtidigt som de håller stämningen bättre även om stålsträngar fortfarande håller stämningen bäst. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.

Stämning

Den grundläggande stämningen av en fiol är g-d'-a'-e". Inom folkmusiken förekommer det att man stämmer om fiolen vilket kallas scordature, omstämt eller förstämt. Inom konstmusiken anses omstämning av fiolen vara skadligt för instrumentet, men inom den svenska folkmusiken är det vanligt att stämma om för att fiolen skall passa bättre i vissa tonarter och underlätta spel med lösa strängar som borduner. Den vanligaste omstämningen är A-bas, det vill säga g-strängen stäms upp till ett a. Fiolen lämpar sig då för spel i A-dur och A-moll eller i D-dur och d-moll utan subdominant. I spelmansmusik från västra Sverige och stora delar av Norge är denna stämning så vanlig att den anses vara normalstämning. Andra omstämningar är:
- a-e'-a'-e" - för A-dur och a-moll
- a-e'-a'-ciss" - för A-dur (även kallad näckenstämning eller i Norge trollstämning)
- f-d'-a'-e" - för d-moll
- d-d'-a'-e" - för D-dur och d-moll

Fiolmakare

De mest ansedda fiol- eller violinmakarna är de italienska mästarna som verkade i Cremona under sent 1600-tal och större delen av 1700-talet. Få är de som inte har hört talas om något eller några av namnen Stradivarius, Guarneri del Giesu, Amati och Maggini och instrumenten från denna epok är mytomspunna och har blivit normbildande och kopierade sedan dess. Det har tvistats länge om vad hemligheten bakom de gamla mästarfiolerna är och ingen kan säga det än idag. Under 1800-talet hade den tyska violinbyggarkonsten högre anseende än den italienska och Joseph Stainer var det främsta namnet. Mittenwald i Bayern är centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av alpgran. Än idag finns många violinmakare i Mittenwald och en av de främsta skolorna i ämnet ligger där. Bland svenska hantverkare har Lindholm i Stockholm varit ett känt namn under 1900-talet. Av nu verksamma violinmakare har Jan Larsson i Lima ett gott anseende.

Spelsätt och speltekniker

Fiolen hålls vanligen genom att instrumentet får vila på nyckelbenet samtidigt som hakan, placerad i hakstödet, förhindrar att fiolen rubbas ur sin position. Vänsterhanden hålls längst ut på halsen men man undviker att stötta upp instrumentet med ett statiskt vänsterhandsgrepp. Detta för att underlätta lägesspel, då vänsterhanden förflyttas till olika positioner närmare fiolkroppen, måste denna vara fri att röra sig utmed greppbrädan. De flesta avänder någon typ av axelstöd på fiolens undersida, som en hjälp att få upp instrumentet i en bra position. Vissa hävdar dock att den statiska hållning som axelstödet kan ge upphov till är en viktig faktor som förklarar de många utslitningsskador violinister råkar ut för. Äldre föregångare till fiolen klämdes inte fast under hakan, utan man höll dem mot bröstet eller axelns framsida. Detta sätt att hålla en vanlig fiol förekommer idag hos folkmusiker. Den som spelar trycker ned strängen mot greppbrädan med fingrarna, och ändrar på det sättet längden på den del av strängen som kan svänga och åstadkomma ton. Stråken dras utanpå strängarna mellan greppbrädans slut och stallet. Att spela på lösa strängar, som inte berörs med något finger, undviks inom konstmusiken så långt det går. De lösa strängarna ger en något annorlunda klang, och därför sticker de ut en smula om man spelar på lösa strängar i vanligt melodispel. Inom svensk folkmusik utnyttjar man gärna lösa strängar för att accentuera viktiga ackordstoner och för att få till ett kraftfullare spel. Inte sällan drar man med stråken på flera strängar samtidigt, och låter en lös sträng klinga med som bordunton. Man känner till vänsterhänta spelmän, som spelat med stråken i vänster hand. På en normalfiol skulle fingersättningen bli bakvänd. Man kan kompensera detta genom att kasta om ordningen på strängarna, men fiolens klang kommer då att försämras. Detta beror på att basbjälken och ljudpinnen sitter asymmetriskt inuti fiolen, och kommer på fel plats i förhållande till strängarna. En fiol som används till vänsterhandsspel måste därför ha byggts spegelvänt redan från början om den ska klinga optimalt. För att få en mer levande ton kan man låta vänsterhanden vibrera och därigenom spela med vibrato. Vibratot har blivit ett tonideal inom konstmusiken medan det däremot är ovanligt inom folklig musik. Genom att använda en sordin som placeras på stallet, får man en mjukare och mer dämpad klang. Sordin används ibland i orkester men även för att störa omgivningen mindre, när man övar hemma. Höga särpräglade toner, flageoletter kan erhållas genom att lätt vidröra strängen på vissa ställer och därigenom dela in strängen i flera vibrerande delar. Genom fingerglidningar kan man få glissando. Pizzicato är att knäppa med fingret på strängen. Col legno är att använda träet på stråken, vanligen för att slå på strängen men det går också att dra stråkens trä mot strängen. Några spelsätt som inom den klassiska musiken kallas artikulationer är legato (flera toner på varje stråk), spiccato (studsande stråk), détaché (toner med energi med snabba stråkvändningar) och tremolo (korta snabba stråk). Sul ponticello innebär att man spelar med stråken precis intill stallet, och åstadkommer därmed en mer "viskande" ton, där övertonerna är väldigt påtagliga.

Musik för fiol

Inom konstmusiken är fiolen ett vanligt både orkester- och soloinstrument. I en symfoniorkester är stråksektionen grundstommen, besår av två violinstämmor med ungefär 8-20 utövare i varje samt altfiol, cello och kontrabas. Även formatet stråkkvartett är vanligt: två fioler, altfiol och cello. Johann Sebastian Bach har skrivit många kända sonater och partitor för soloviolin. Inom kammarmusiken finns mycket musik, både sonater för exempelvis violin och piano, trio med piano, cello eller blåsinstrument; men även stråkkvartetter. Särskilt Mozarts Eine kleine Nachtmusik är en känd och omtyckt stråkkvintett. Det finns även stråkorkester och kammarorkester, i vilken den sistnämda även kan innehålla blåsinstrument. Inom folkmusiken togs fiolen emot med öppna armar och fiolen är idag, tillsammans med dragspel det mest dominerande instrumentet i svensk folkmusik. Fiolen är ett vanligt instrument i folkmusik från olika länder liksom i zigensk musik och är även ett basal i den argentinska tangoorkestern. I och med den elektriska fiolens uppkomst i slutet av 1980-talet har fiolen, liksom de andra stråkinstrumenten, funnit sin väg till många andra genrer såsom pop, rock och metal. Kända klassiska violinister: Nicolo Paganini, Fritz Kreisler, Itzhak Perlman, Yehudi Menuhin, Isaac Stern. Kända jazzviolinister: Svend Asmundssen, Jean-Luc Ponty, Stephane Grappeli Kända fiolspelare inom experimentell musik: Laurie Anderson Kända fiolspelmän: Hjort Anders, Kalle Almlöf, Röjås Jonas, Bengt Löfberg

Språklig fiol-kuriosa

- Fiol på norska, betyder viol på svenska. På norska heter fiol fela.
- Fårfiol = Ett stort stycke torkat fårkött, som till utseendet med viss fantasi kan liknas vid musikinstrumentet fiol.

Ljudexempel

-
-
-
-
-
-
-

Se även

- Lista över violinister
- Nyckelharpa
- Psalmodikon
- Stråkcittra
- Stråkorkester
- Musik
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer Kategori:Stråkinstrument Kategori:Tangentinstrument ja:ヴァイオリン

Stråkinstrument

Stråkinstrument är en grupp musikinstrument. Medlemmarna i gruppen domineras sedan flera sekler tillbaka av fiol, altfiol, cello och kontrabas. I familjen ingår även medeltida fioler såsor rebec och fiddla. Hos stråkinstrumenten alstras tonen i första hand genom att en stråke dras över strängen.

Se även

- Bleckblåsinstrument
- Stråkorkester
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer Kategori:Stråkinstrument ja:弦楽器

Sträng

Sträng, har flera betydelser: #inom musiken, en spänd tråd av metall, nylon, tarmvävnad eller annat material som alstrar toner då den slås, knäpps eller stryks med stråke. Se stränginstrument. #inom datalogin, en följd tecken som betraktas som en variabel.

Se även

- Strängteori
- Gunnar Sträng
- String

Notskrift

Notskrift är ett system för att notera musik precis som skriften är ett sätt att notera språk. Tack vare notskriften kan musikaliska idéer bevaras till eftervärlden trots att den klingande musiken är förgänglig. Utan notskrift skulle vi inte kunna ta del av den musik som komponerades och spelades innan inspelningstekniken uppfanns. Arkeologiska fynd har visat att musik har funnits i många tusen år långt innan notskriften uppfanns. Man vet lite om vilka musikinstrument som fanns men vi har ingen chans att få reda på hur musiken egentligen lät eller vad sångerna handlade om i dessa tider eftersom inga skriftliga källor finns. För en musiker är det inte alltid nödvändigt att kunna läsa notskrift, många lär sig spela endast med hjälp av sitt gehör (precis som att man kan vara en god talare och samtidigt analfabet). Modern standardnotskrift utgår från halvtonsbaserad musik. Varje rad (även kallat "system") består av fem vågräta linjer och längst till vänster finns en klav. Varje ton i musiken representeras av en not i notskriften. En not är en liten ring (nothuvud) som kan vara fylld eller ofylld och som oftast har en balk med flagga på. Ringens placering på notlinjerna eller mellanrummen mellan dessa anger tonhöjden (frekvensen). Flaggans och ringens uteseende anger tonlängden. Pauser betecknas med särskilda paussymboler. Klaven anger vilka tonhöjder de fem linjerna representerar. Varje takt avskiljs med ett lodrätt streck. Man läser notskriften från vänster till höger, uppifrån och ner, precis som en vanlig svensk text. Toner som står under och över varandra (lodrätt) ljuder samtidigt. Förtecken används för att ange tonart samt tillfälliga förändringar av tonhöjden hos enskilda noter. Det finns också tecken för att i notskrift ange taktart, tempo och dynamik. Ibland skrivs ackordanalys ovanför notraden. Ackord är ett komprimerat sätt att ange toninnehåll när flera toner i olika tonhöjder ljuder samtidigt. Den första tonen i skalan är c. Hur olika oktaver skrivs, finns det flera olika notationssytem för. I Sverige används i regel den helmholtzka notationen. Se även
- Generalbas
- Tabulatur Kategori:Notskrift ja:記譜法 ko:기보법

Klav

Klav (lat. clavis "nyckel"). En symbol som återfinns i notskrift. En klav är oftast placerad längst till vänster i varje notsystem. Klaven avgör vilka tonhöjder de fem vågräta linjerna representerar. Det finns många olika klaver men de två idag vanligast använda är diskantklaven och basklaven.
- Diskantklav (G-klav på andra linjen) anger att andra linjen nedifrån representerar tonen ettstrukna g. Övriga toner ges automatiskt utifrån denna. G-klaven återfinns ibland på första linjen och kallas då fransk violinklav.
- Basklav (F-klav på fjärde linjen) anger att fjärde linjen nedifrån representerar tonen lilla f. F-klaven kan i sällsynta fall även återfinnas på tredje linjen (barytonklav) eller femte linjen (subbasklav).
- C-klav anger läget för ettstrukna c och kan återfinnas i fyra olika lägen: på första (sopranklav), andra (mezzosopranklav), tredje (altklav) eller fjärde (tenorklav) linjen. De vanligaste är på tredje linjen (altklav) eller fjärde linjen (tenorklav). Sopranklaven och mezzosopranklaven är dock sedan länge undanträngda av G-klaven.

Källor

- Bonniers Musiklexikon, 2:a reviderade upplagan, Bonnier Fakta Bokförlag 1983, ISBN 91-34-50958-5
- Bengt Hambræus, Om notskrifter, AB Nordiska Musikförlaget 1970, 134 sidor + 48 sidor notexempel, NMS 6175 Kategori:Notskrift ja:音部記号

Stråke

Stråke är ett redskap till stråkinstrument där ljud uppstår då stråken dras över strängarna. Den moderna stråken blev till av den franske François Tourte under 1700-talet. Stråken består av en träpinne (pernambukträ), med tagel spänt mellan den nedre delen, froschen, och den övre delen, spetsen. Taglet är det som rör vid strängen (spelsättet col legno är undantaget) och för att få taglet att greppa gnids det in med harts. Vid stråkföringen skiljer man mellan nedstråk (rörelse froschen mot spetsen) och uppstråk (rörelse spetsen mot froschen). Med en skruv vid froschen kan taglets spänning regleras. När stråken inte används för spelning ska skruven vridas så att taglet hänger löst mellan fästpunkterna.

Se även

- Stråkinstrument
- Violin
- Viola
- Cello
- Kontrabas
- Lista över musikinstrument Kategori:Stråkinstrument

Piporgel

Piporgel, kyrkorgel eller ofta bara orgel, ett luftdrivet tangentinstrument där tonerna frambringas med anblåsta pipor. Det finns andra instrument som även de benämns orgel trots att ljudet framställs på annat sätt. Den vanliga piporgeln är det största av alla musikinstrument och kallas ibland "instrumentens drottning". På medeltiden fanns dock små bärbara piporglar, som kallades portativ. Idag nytillverkas portativ i liten skala. En person som spelar orgel kallas organist. Piporglar finns normalt i kyrkor, men även i större konsertsalar och på en del andra ställen (t.ex. Wanamakerorgeln i USA). Orgelns individuella delar är pipverket, luftverket och regerverket. Orgeln har normalt flera manualer - det vill säga flera klaviaturer ovanför varandra. En orgel har vanligen även en pedal, dvs en rad pedalliknande tangenter på vilka man kan spela med hjälp av fötterna. Manualerna och pedalen är normalt förbundna med olika uppsättningar pipor. Dessa grupper har namn som huvudverk, bröstverk och ryggpositiv. Ryggpositivet är i förekommande fall placerat i läktarens balustrad, vilket då oftast är bakom ryggen på organisten - därav namnet. Huvudverket är placerat ovanför bröstverket. Svällverket - vanligt förekommande i romantiska orglar - är försett med svällare, med vars hjälp man kan spela crescendo och diminuendo. Svällare kan även finnas för bröstverk och vissa öververk. De olika manualerna går att koppla ihop med koppel, så att t.ex. det som spelas på första manualen även spelas med stämmorna i andra manualen. Regerverket är av olika typ i olika orglar. I en mekanisk orgel förs rörelserna i tangenter och registerandrag över till pipverket med tunna ribbor (s.k abstrakter). I en pneumatisk orgel sker överföringen i smala rör med tryckluft. Detta leder till en fördröjning, som sällan är önskvärd. Den tredje typen är elektrisk överföring, så att pipornas ventiler öppnas och stängs med små linjära elmotorer, styrda via reläer.

Historik

Antiken

Piporgeln är en gammal uppfinning. Den skapades av Ktesibios, ingenjör i Alexandria på 250-talet f.Kr och grundare av den alexandrinska mekanikskolan. Ktesibios orgel kallades för vattenorgel (gr. organon hydraulikon), eftersom lufttrycket alstrades med hjälp av vattentryck. Denna tids orglar var förstås mindre till storleken, men principen för tonalstrande i moderna orglar är i stort sett identisk med de första orglarna, även om material, mekanik och detaljer har utvecklats sedan dess. Orgeln blev snabbt populär som musikinstrument och det finns dokumenterat att det användes utomhus på romerska arenor vid både gladiatorkamper och stridsvagnstävlingar. Ett dokument beskriver en orgeltävling under två dagar år 90 f.Kr ägde rum i den grekiska staden Delfi. Tävlingen vanns av organisten Antipatros från Eleuthernes och han belönades rikligt, bl.a med skattebefrielse och företräde till konsultationer med oraklet. Kejsar Nero (37-68 e.Kr) är kanske antikens mest kände organist. Hans uppskattning av instrumentet är dokumenterat, bl.a av Suetonius. Det första arkeologiska fyndet av en piporgel härrör från 228 e.Kr och hittades 1931 vid utgrävningen av den gamla romerska staden Aquincum, som låg i närheten av Budapest, d.v.s i utkanten i av det romerska riket. Att orgeln var så spridd 450 år efter uppfinnandet är ytterligare ett tecken på att det var ett populärt instrument. När det romerska riket föll samman under 400-talet försvann orgeln från väst, men levde kvar i Bysans där det bl.a användes vid ceremonier.

Medeltiden

En milstolpe i piporgelns historia är år 757, då en orgel skickades som gåva från den bysantinske kejsaren Konstantin V till den frankiske kungen Pippin den lille. Troligen var det en diplomatisk gåva, då detta var samma år som kejsaren slöt fred med frankerna och flera andra gåvor överlämnades vid samma tillfälle. Vattenpumparna hade nu ersatts med luftbälgar av läder för att skapa det lufttryck som krävs för att blåsa i piporna. Huruvida orgeln faktiskt var bortglömd i väst fram till denna tid är svårt att avgöra. Det finns inte många bevarade skrivna referenser till orglar och några arkeologiska fynd finns inte mellan Aquincumorglen (från 228 e.Kr) och orgeln i Norrlanda (från ca 1380). Trots detta var det under medeltiden som orgeln genomgick sin största tekniska utveckling. Den första västeuropeiska orgeln konstruerades omkring år 830 på uppdrag av Ludvig den fromme. Den bysantinska orgeln lär ha stått som förlaga för denna orgel konstruerad av en venetiansk, teknikintresserad präst vid namn Georg. I väst blev orgeln en del av de allmänna framstegen inom t.ex. ekonomi, teknologi, musik och arkitektur. Orgeln etablerades också som en fast förankrad del av kyrkorummet i västra Europa, medan man i östra Europa inte såg sig ha någon användning för den. Troligen fanns orglar de flesta större katedraler under 1200-talet, bl.a eftersom andra instrument förbjöds i vissa kyrkor (t.ex. i Milano 1287). Det är även sannolikt att de flesta större kyrkor i Västeuropas viktigare städer hade orglar på 1400-talet. Den tidigaste nedskrivna orgelmusiken, från mitten av 1300-talet, visar på växelvis musicerande mellan orgel och kör.

Renässansen

Medeltidens tekniska utveckling av orgeln, bl.a vällbrädan och möjligheten till flera manualer, bäddade för den utveckling av orgelns dynamik och klangfärg som vi idag är vana vid. Den medeltida stora orgeln klingade starkt eftersom dess piprader alltid klingade samtidigt - register var inte uppfunna. För att kunna spela svagt kopplade man därför till en mindre orgel, ett positiv, på en annan manual och kunde på så sätt spela starkt på en manual och svagt på en annan. På ett sätt var detta en omständlig lösning, men den bäddade för verksprincipen som idag gäller för alla stora orglar. Under andra halvan av 1400-talet kom man på hur man skulle ge möjligheten att spela på olika stämmor inom ett verk (på samma manual). Man utvecklade registret. 1471 byggdes den äldsta kända italienska registerorgeln. Den finns bevarad i basilikan San Petronio i Bologna. Man hade bara en manual, men hade nu möjligheter att välja olika stämmor med hjälp av registerandragen. I Nederländerna gick man flera steg längre. Dels behöll man verksprincipen (flera manualer), dels började man experimentera mer med pipornas form. Detta gav upphov till mycket variationsrika orglar, och den nederländska orgeln blev prototyp för orgelutvecklingen i stora delar av Europa.

Barocken

Under barocken märks en konstnärlig utveckling av både orgelmusiken och orgelfasaden, d.v.s en arkitektonisk utveckling av orgeln. Från denna tid kan man se orgelfasader med konstnärligt utformade pipfält, torn, sniderier, trumpetspelande änglar och mycket annat. Det växte också fram olika nationella lösningar på diverse utmaningar kring t.ex. klangfärg och balans.

Romantiken

Från slutet av 1800-talet utvecklades, särskilt av den franske orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll, en typ av orgel som till skillnad från barockens instrument har en homogen och orkesterliknande klang. Denna typ av instrument gav upphov till den s k symfoniska orgelmusiken med tonsättare som César Franck och Charles-Marie Widor. I Sverige utvecklades en egen typ av romantiska orglar främst av P L Åkerman. Tonsättaren och organisten Otto Olsson fortsatte skriva orgelmusik i den romantiska stilen långt in på 1950-talet.

Orgelrörelsen

Under senare delen av 1900-talet uppstod en ganska stark opposition mot den symfoniska orgeln, den s k orgelrörelsen, och många romantiska instrument revs. Istället försökte man återskapa instrument i barockens stil enligt principer som helmekanisk traktur, tydlig verkuppbyggnad, stor kontrastverkan mellan de olika manualerna och minsta möjliga antal tekniska hjälpmedel. Även stora orglar byggdes helt utan svällare, koppel och fria kombinationer. Man experimenterade också en hel del med material och mekaniska lösningar. Idag har många orgelrörelseinstrument byggts om för att passa även den romantiska repertoaren, exempelvis genom att något verk försetts med svällarluckor och att elektriska registersystem installerats.

Källor

- Hans Hellsten, Instrumentens drottning, Natur och Kultur, Stockholm, 2002, 230 sidor, ISBN 91-27-09354-9
- Bonniers Musiklexikon, 2:a reviderade upplagan, Bonnier Fakta Bokförlag, ISBN 91-34-50958-5
- Orgelforum, medlemstidskrift för Svenska Orgelsällskapet

Se även

- harmonium
- elorgel
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer Kategori:Tangentinstrument Kategori:Kyrklig interiör zh-cn:管风琴

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Huvudartikel: Italiens historia Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga. Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.

Diverse fakta

- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Se även

- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno Kategori:Europas länder Kategori:Italien als:Italien fiu-vro:Itaalia ja:イタリア ko:이탈리아 ms:Itali simple:Italy th:ประเทศอิตาลี zh-min-nan:Italia

Rebec

Rebec är ett fiolliknande musikinstrument som härstammar från Mellanöstern och var populärt i Europa under medeltiden. Instrumentet är troligen utvecklat ur det arabiska instrumentet rabab. Kategori:Stråkinstrument

Resonanskropp

En resonanslåda eller klanglåda är ett ihåligt utrymme som förstärker ljud genom resonans. Hittas vanligen på musikinstrument. Resonanslådans form är bidragande till hur olika ljudfrekvenser förstärks, men också material och tillverkningsmetoder är bidragande.

Ljudstyrka

Klanglådor finns som exempel hos gitarrinstrument och stråkinstrument där den fyller funktionen att göra ljudet starkare. Elektriska instrument som elgitarren har ingen klanglåda och ljuder inte alls lika mycket som akustiska gitarrer, elektriska instrument är därför helt beroende av förstärkning från förstärkare. Definitionen huruvida ett instrument klingar bra eller dåligt beror oftast på vilken ljudklang klanglådan ger, men också hur starkt ljudet blir. Mindre bra instrument med sämre klanglådor låter ofta mindre och sämre.

Se även

- Akustisk gitarr
- Halvakustisk gitarr, en elektriskt förstärkt gitarr med mindre resonanslåda. Det finns även "resonanslådor" för elektroner, se magnetron. Kategori:Musik

Gran

Gran (Picea abies) är ett träd i släktet granar och familjen tallväxter. Granen sägs vara nakenfröig för att fröämnena sitter på ett fruktblad, som är platt utbrett, fig. 6 och 7, men ej hopvikt till ett fruktämne. Här saknas alltså pistill. De många fruktbladen är spiralställda och har under "blomningen" oftast purpurröd färg, fig. 1. Eftersom granen vare sig har märke eller stift sker pollineringen genom att ståndarmjölet förs av vinden till fruktbladets platta eller kullriga översida, där de små fröämnena sitter (motsvarande insidan av angiospermernas fruktblad och översidan av ett vanligt örtblad), och pollenkorn fastnar direkt på fröämnena. När fröna mognar tillväxer och förvedas fruktbladet, men det är fortfarande platt och här utbildar sig alltså inte någon frukt, utan fröna sitta ohöljda i skydd av fjällen, som bildar den välbekanta grankotten, fig. 3. Granens kotte är alltså en samling spiralställda fruktblad på en utdragen axel och motsvarar en honblomma med talrika pistiller (jfr pistillernas konfiguration hos t. ex. Ranunculus eller Rubus). Dessutom ser man ett litet fjäll utanför varje fruktblad, vilket förklaras av att fruktbladet är kluvet i två lameller. Även "hanblomman", fig. 8, består av en mängd små fjällika blad i spiral så att den liknar ett litet ax. Varje blad bär 2 pollensäckar, fig. 9. Granen är sambyggare (monoik). När kotten är mogen, spärrar den ut sina fjäll vid torr väderlek. Eftersom den hänger med toppen nedåt faller fröna ut. De sjunker långsamt, precis som lönnens och asken frukter, p. g. a. den snabba rotation som under fallet fåstadkoms av den stora, tunna hinnan, fig. 10. Detta för fröspridningen så viktiga bihang utgörs av en från kottefjället lossnande lamell. Frön från gran (och tall) är alltså med avseende på sin spridning virvelfrön. Granen kallas barrträd för att dess blad är barr, d. v. s. nålformiga och stickande. Barren sitter strödda i mycket stora antal på varje skott men växlar mycket i storlek, form och riktning. Granen är också mycket variabel med avseende på kronans form, beroende på huvudgrenarnas riktning och kvistarnas ställning, ja, även kottefjällen har varierande form. Den är antagligen det mest mångformiga trädet i Norden. Granen är ett av de vanligaste träden i Norden och bildar på många platser skogar som är mycket skuggrika. Dessa skogar blir därigenom oblandade eftersom inget annat träd (utom boken) klarar lika bra att växa upp i skugga. Granskogen uttränger därför lätt både ek och tall, ja i den rena granskogen är också undervegetationen mycket artfattig. Den består i stort sett av blåbär och ymnig, mjuk, grön mossa. Granens ved är inte så fast, beständig och värdefull som tallens, varav följer att det skulle bli en ekonomisk förlust för landet om tallskogen trängdes tillbaka av granen. Granen utnyttjas framför allt som massaved. Bland Skandinaviens skogsträd är granen en av de yngsta invandrarna. Genom av fossila fynd har man kommit fram till att granen har invandrat hit från öster och nordost och spritt sig mot väster och söder. Ännu saknas den i större delen av Skåne och i delar av Halland och Blekinge. I Danmark finns den bara odlad och förvildad. Till Norge har den kommit från Sverige endast genom de lägre passen på fjällryggen mellan länderna och är därför mindre utbredd där. I fjällen ligger grangränsen betydligt lägre än björkgränsen. Granen visar tydligt flera av de för barrträdens vegetativa delar egendomliga kännemärkena. Dessa är, utöver bladens utbildning till barr, den genom hela kronan löpande huvudstammen, huvudgrenarnas konfigurationer i cirklar och hartsavsöndringen i veden och barken. Granen uppges kunna uppnå 45 meters höjd (mer än något annat av Nordens träd) och en ålder av över 400 år. Granen är Medelpads landskapsblomma (trots att den inte bär blommor).

Se även

- Julgran

Externa länkar

- [http://linnaeus.nrm.se/flora/barr/pina/picea/piceabi.html Den Virtuella Floran]
- [http://www.lysator.liu.se/runeberg/nordflor/495.html Bilder ur Nordens Flora] Kategori:Skogsbruk Kategori:Träd i Sverige Kategori:Landskapsblommor Kategori:Tallväxter

Sykomorlönn

Tysklönn eller sykomorlönn (Acer pseudoplatanus) är ett träd som kan bli över 30 meter högt. Bladen är trubbiga och grovt tandade och mörkgröna på översidan. Tysklönn är inte ursprunglig i Sveriges flora men förekommer i södra Sverige.

Se även

- Lönnar
- Asklönn
- Naverlönn
- Skogslönn Kategori:Träd i Sverige kategori:Lönnväxter

Resonanslåda

Ljudstyrka

Se även

- Akustisk gitarr
- Halvakustisk gitarr, en elektriskt förstärkt gitarr med mindre resonanslåda. Det finns även "resonanslådor" för elektroner, se magnetron. Kategori:Musik

Stall

Stall har flera betydelser: #En byggnad där man har hästar #En bilsportterm #En detalj i fiolens m.fl stråk- och stränginstruments konstuktion #En flygmanöver (uttalas på engelska), se stall (flygteknik)

Ebenholtz

Ebenholtz är ett träslag. Ebenholtz är mycket hårt, men också sprött. Träet är svart till färgen. Ebenholts används ofta i dekorativt syfte, men dess hårdhet utnyttjas också exempelvis i detaljer till musikinstrument. De svarta tangenterna på pianot tillverkades förr ofta av ebenholtz, liksom detaljer på moderna stråkinstrument fortfarande gör. Kategori:Trä ko:흑단

Hyvel

Hyvel är ett verktyg som används för att avlägsna översta lagret av t.ex trä. Den enklaste varianten dras med handkraft över materialet varvid en kniv med djupbegränsare skär bort det översta lagret. För större kapacitet används motordrivna roterande knivar, så kallade kuttrar eller fräsar. En profilhyvel har knivar som kan bearbeta materialet till önskad form. En traditionell handhyvel består av en handtagsförsedd stock av hårt träslag, gärna bok. Stocken har försetts med ett speciellt utformat hål. I detta hål nedstickes stålet, som fasthålles i ett noga injusterat läge med hjälp av en kil. Den del av hyveln, som glider mot det som skall hyvlas, kallas sula. Senare har stocken utförts i stål, och kilen (också i stål) har modifierats på olika sätt för att underlätta stålets exakta injustering. Pionjär inom området hyvlar av stål är USA-firman Stanley. #Putshyvel är en hyvel med kort sula för finjustering av föremålets form. #Rubank är en hyvel för planing av större ytor. Den har en lång sula, varför den rider på topparna i det ojämna underlag, som skall planas. Det blir då i huvudsak topparna, som hyvlas bort, medan de gropar som befinner sig under sulan lämnas i stort sätt orörda. #Skrubbhyvel är en hyvel som i stort liknar en putshyvel, men till skillnad från putshyvelns raka stål är den skärande kanten på skrubbhyvelns stål konvext slipat som en cirkelbåge. Därmed erhålles grov avverkning av det som hyvlas. Resultatet blir en starkt spårig yta, som — om utseendet är viktigt — måste efterbearbetas med en rubank eller putshyvel. #Nothyvel är en hyvel med mycket smalt stål, som har ett stort inställningsområde för djupet. Den har ett anhåll, som styr huvels läge från arbetsstyckets kant. Därmed kan man hyvla fram djupa spår i arbetsstycket, t ex i kanten på en bräda för spontning. #Grodhyvel är en mycket liten hyvel, som hanteras med endast ena handen. Den används för finputs vid modellbyggen. I vissa fall utgörs dess hyvelstål av ett rakblad. #Spockskiva, en hyvel med extremt kort sula och sidställda handtag. Används för diverse formningsarbeten, exempelvis i fördjupningar av arbetsstycket.
Dialektalt har spockskivan kallats lappskava. #Hålkälshyvel. Har liksom skrubbhyveln ett konvext slipat stål, men dessutom är sulan cylindrisk. Med denna hyvel åstadkommes hålkäl, längsgående, rundbottnade rännor i en bräda.
En variant har sulan rundad både i längsled och tvärled (ellipsoid). En sådan hyvel är bra för formning av skålformade fördjupningar i materialet. #Rundvirkeshyvel. Utförd ungefär som en skrubbhyvel, men stålet är konkavt slipat. Med denna hyvel formas rundstav. #Simshyvel. Hyvelstålet går ända ut i kanten på stockens ena sida, varför man med en sådan hyvel kan hyvla dikt intill något uppåtstående på arbetsstycket, exempelvis i ett innerhörn.

Se även

- Osthyvel
- Rakhyvel
- Sickelstål

Extern länk

Stanley, tillverkare av hyvlar av stål [http://www.stanleyworks.com] Kategori:Verktyg ja:鉋

Snäcka

Snäcka har flera betydelser: # blötdjur, se Snäckor # ett hörselorgan i örat, se Snäcka (anatomi) # ett bakverk, se Kanelbulle # en kvinna med fördelaktigt utseende # en liten hörlur man sätter i örat, nämns oftast i pluralform; "snäckor"

Sena

Sena, en vävnad som förbinder skelettmuskler med skelettet. Kategori:Anatomi

Fr.

fr., förkortning för "från" eller "franska".

Se även

- Lista över förkortningar

Silver

Denna artikel handlar om grundämnet silver. Se också silver (olika betydelser). ----

palladium - silver - kadmium
Cu Ag Au
	250px Periodiska systemet

Allmänt

Namn, kemiskt tecken, nummer

silver, Ag, 47

11, 5, d

10490 kg/m³

2,5

Utseende

Glimrande vit metall
125px

Atomens egenskaper

Atommassa

107,8682 u

Atomradie (beräknad)

160 (165) pm

Kovalent radie

153 pm

van der Waalradie

172 pm

Elektronkonfiguration

Kr]4d¹⁰5s¹

e^- per energinivå

2, 8, 18, 18, 1

Oxidationstillstånd (oxid)

1 (amfoterisk)

Kristallstruktur

Ämnets fysiska egenskaper

Materietillstånd

solid

Smältpunkt

1234,93 K (961,78 °C)

2435 K (2162 °C)

10,72 ×10^-6 m³/mol

250,58 kJ/mol

11,3 kJ/mol

0,34 Pa vid 1234 K

3600 m/s vid 293,15 K

Diverse

Elektronegativitet

1,93 (Paulingskalan)

Värmekapacitet

232 J/(kg
- K)

Elektrisk ledningsförmåga

16,6 10⁶/m
- ohm

Värmeledningsförmåga

63 W/(m
- K)

1^a Jonisationspotential

731,0 kJ/mol

2^a Jonisationspotential

2070 kJ/mol

3^e Jonisationspotential

3361 kJ/mol

Mest stabila isotoper

Isotop	Förekomst	Halv.tid	Typ	Energi	Prod.
¹⁰⁷Ag	51,839%	Ag, stabil isotop med 60 neutroner
¹⁰⁸Ag	syntetisk	418 år	ε IT	2.027 MeV 0,109 MeV	¹⁰⁸Pd
¹⁰⁹Ag	48.161%	Ag, stabil isotop med 62 neutroner

SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Silver är ett atomslag och ett metalliskt grundämne som tillhör gruppen ädelmetaller, och gruppen myntmetaller. Metallen används förutom till smycken även till elektriska ledare där mycket höga krav på låg resistans krävs, exempelvis till inneslutning av supraledande material i de största elektromagneterna. Tanken är att om kylningen av supraledaren fallererar så att supraledningen upphör, så ska de mycket stora strömmar det är frågan om kunna gå genom silvret istället utan att ge så höga temperaturer att ledarna smälter. Detta eftersom silver lär ha den lägsta resistansen av alla icke-supraledande ämnen vid tänkbara temperaturer. Silver är även godkänt som färgämne i livsmedel, med E-nummer E 174. Den kemiska beteckningen Ag kommer av argentum, det latinska ordet för silver (betyder även pengar).

Användningsområde

Silver används till lite utav varje bl.a. till smycken. De flesta har smycken som är gjorda utav silver. Silvret som är i våra smycken kallas för sterlingsilver och består utav 92.5% silver och resten koppar och lite andra metaller. Ca 44 % utav allt silver används inom fotoindustrin. Silver används även i lödmaterial, mynt, elektriska kontakter och i högkapacitetsbatterier. Silverklorid är genomskinligt och används ibland som glascement.

Se även

- Periodiska systemet Kategori:Grundämnen Kategori:Färgämnen Kategori:E-nummer ja:銀 simple:Silver th:เงิน

Aluminium

Aluminium är ett atomslag och ett metalliskt grundämne. Aluminium en lättmetall.

Framställning av aluminium

Aluminium framställs av bauxit, som innehåller mellan 50 och 60 % aluminiumoxid. Först tas ren aluminiumoxid fram genom en kemisk process. Aluminiumoxiden löses upp och elektrolyseras vid hög värme, så kallad smältelektrolys, i en speciell ugn. Ren, smält aluminium samlas på elektrolysugnens botten, varifrån den tappas. När man framställer aluminium av aluminiumskrot (till exempel av ölburkar) behövs endast 5 % av den energi som går åt för tillverkning av aluminium ur bauxit.

Användning

- Burkar för dryckesvaror
- Flygplanskroppar
- Färgämne i livsmedel,E 173.

Se även

- Periodiska systemet Kategori:Grundämnen kategori:E-nummer Kategori:Färgämnen ja:アルミニウム ko:알루미늄 simple:Aluminium th:อะลูมิเนียม

Nylon

Nylon är en syntetfiber, dvs uppbyggd som polymer. Under andra världskriget uppfanns den som ersättning för siden i fallskärmar. Nylon var från början ett varumärke som lanserades av DuPont 1938 men blev med tiden ett allmängiltigt s.k. generiskt varumärke. Framställningen av nylonfibrer bygger på att en tvåhövdad amin och en tvåhövdad karboxylsyra träffar på varandra i gränsskiktet mellan två vätskefaser. Amino- och karboxylsyregrupperna binder till varandra direkt, vilket leder till polymerkedjorna. Nylon dras ofta ut till tunna fibrer för tillverkning av textilier. Nylon är mycket slitstarkt och återfinns bl.a. i kläder, nylonstrumpor, rep, fiskenät m.m. Kategori:Tyger ja:ナイロン

Coullemelle

Coullemelle to miejscowość i gmina we Francji, w regionie Pikardia, w departamencie Somme. Według danych na rok 1990 gminę zamieszkiwało 230 osób, a gęstość zaludnienia wynosiła 25 osób/km² (wśród 2293 gmin Pikardii Coullemelle plasuje się na 769. miejscu pod względem liczby ludności, natomiast pod względem powierzchni na miejscu 515.).

Linki zewnętrzne

- Źródło danych: [http://www.insee.fr Insee]
- Mapy i zdjęcia satelitarne: [http://kvaleberg.com/extensions/mapsources/index.php?params=49_40_N_2_26_E_region:fr_type:city link do Wiki mapsources]
- Zdjęcie satelitarne: [http://maps.google.com/maps?ll=49.6667,2.4333&spn=0.1,0.1&t=k Google maps]
- Mapa: [http://maps.msn.com/(cgxnej455qpgxeu5vurxtejz)/map.aspx?&lats1=49.6667&lons1=2.4333&alts1=14®n1=2 MSN World Atlas] Kategoria:Miejscowości Francji Kategoria:Departament Somme

warsaw bars and cafes eurotax depresja oszust Pozycjonowanie

:: RELATED NEWS ::

תביעת דיבה
בתחום המשפט, דיני לשון הרע עוסקים בזכותו של אדם לשם טוב. זכות זו מוגנת על ידי שני תחומי משפט, תחום המוניטין הקשור לדיני העוולות המסחריות, והוא זכותו החיובית של אדם להנות משמו הטוב, ודיני איסור הוצאת לשון הרע, הם הצד האחר, הצד השלילי לפיו זכאי אדם של�

אייריס מורדוק
אייריס מרדוק (15 ביולי 1919 - 8 בפברואר 1999) - סופרת ופילוסופית אייריס מרדוק (15 ביולי 1919 - 8 בפברואר 1999) - סופרת ופילוסופית אייריס מרדוק (15 ביולי 1919 - 8 בפברואר 1999) - סופרת ופילוסופית שמיעה. חירשות תיתכן מלידה או בשלבים מאוחרים יותר בחיי האדם, כתוצאה ממחלה או תאונה למשל. כיום קיימים עזרים שונים המאפשרים להתגבר על אובדן שמיעה חלקי כגון מגברים (מכשירי שמיעה) הנמצאים על ה

מחלת היאפים
תסמונת העייפות הכרונית (CFS) מכונה גם מחלת היאפים. נשים נוטות ללקות בה באחוז מסוים יותר מאשר גברים. כמו כן היא פורצת לרוב בין גיל 20-40. אין איפיון סוציואקונומי לחולים במחלה והשם הקודם שניתן לה 'מחלת היאפים', גורם לחולים בה נזק תדמיתי רב. התסמינים לרוב הם: תשישות אשר לא חו

לק"ם
לק"ם או הלשכה לקשרי מדע הייתה גוף ביון ישראלי שפעל במסגרת משרד הביטחון בשנים 1957 עד 1986. הלשכה הוקמה כדי לאבטח את הקריה למחקר גרעיני (קמ"ג) (שליד משרד הביטחון בשנים 1957 עד 1986. הלשכה הוקמה כדי לאבטח את הקריה למחקר גרעיני (קמ"ג) (שליד גשר וראזאנו נארוז (באנגלית: Verrazano Narrows Bridge ) הינו גשר תלוי המחבר בין רובע האי סטטן לבין רובע ברוקלין בעיר

גשר וראזאנו
גשר וראזאנו נארוז (באנגלית: Verrazano Narrows Bridge ) הינו גשר תלוי המחבר בין רובע האי סטטן לבין רובע ברוקלין בעיר