:: wikimiki.org ::
| Fisk |
Fisk
Denna artikel handlar om fisk som fångst. Se också fiskar.
----
fiskar]
Fisk är fångst för fiskare, råvara för fiskodlare som säljs som livsmedel i bl.a. fiskaffärer.
Av totalt 140 arter regelbundet här levande fiskar i Sverige, är det ett fåtal som vi använder som mat. Sveriges befolkning konsumerade ca 9 kg/person inhemsk och importerad, färsk och djupfryst, fisk år 2000.
Fisk är en av de betydelsefullaste livsmedlen på jorden, "skördad" ur en "åker" som inte kräver någon direkt skötsel, eftersom den ostörd sköter sig själv. Fisken i havet kräver heller ingen odling, utplantering eller någon annan typ av sådd. På senare år hade det dock börjat förekomma fiskodlingar i större skala, då främst av rovfiskar som lax, i bland annnat Norge och Sydostasien.
De största fiskansamlingarna finns där näringskällorna är störst, vilket ger de högsta talen för biomassa i lite kallare vatten, särskilt vid uppvällningar.
Fisk är huvudföda för många människor och djur, och är skadlig bara om den innehåller stora halter av miljögifter eller lagrats fel. Bl.a. ombildas vid felaktig (för varm) lagring, vissa ämnen i gälarna till Thiaminas, ett enzym som förstör B-vitamin i kroppen, och kan leda till allvarlig och dödlig akut B-vitaminbrist.
Se även
- fiske
Extern länk
- [http://www.fiskbasen.se/index2.htm Allt om Fisk]
- [http://www.fiskeriverket.se/index2.htm Fiskeriverket]
Se även
- nät
- mete
- mjärde
- ryssja
- långrev
- fiskekort
- havsfiske
- fiskebåtar
- sportfiske
- fiskrensning
- fiskindustri
- fiskutrusting
- fångstredskap
Kategori:Fisk
Fiskar
Fiskar är (växelvarma) vattenlevande ryggradsdjur med käkar. (I vanligt talspråk räknas också de käklösa fiskarna hit, såsom nejonögon, men de tillhör alltså egentligen inte fiskar, utan rundmunnar). Detta är den största klassen inom ryggradsdjuren och omfattar cirka 22 000 kända arter. Vetenskaplig forskning om fiskar kallas ichthyologi.De har ofta prickig mage.
Fiskar indelas i:
#Benfiskar (Osteichtyes)
#Broskfiskar (Chondrichtyes, Hajar och Rockor)
Extern länk
- [http://www.ncbi.nlm.nih.gov/Taxonomy/Browser/wwwtax.cgi?mode=Undef&id=7742&lvl=3&keep=1&srchmode=1&unlock relevant avsnitt i NCBI Taxonomie (engl.)]
Se även
- Akvariefiskar (Icke zoologisk grupp, tyngdpunkt på skötsel och odling)
- fisk
ja:魚類
ko:물고기
ms:Ikan
simple:Fish
th:ปลา
zh-min-nan:Hî
LivsmedelLivsmedel är i dagligt tal detsamma som mat. I lagens mening är livsmedel allt som är avsett att intas genom munnen av människor, utom sådant som klassas som läkemedel. Förutom olika produkter från växt- och djurriket räknas till exempel dricksvatten, alkohol och tobak som livsmedel.
Se även droger och djurfoder.
Kategori:Mat
MatMat kan ha flera betydelser:
- Föda (för människor och sällskapsdjur), livsmedel
- Staden Mat i Albanien
- Matematik
- Material
- Matrikel
Kategori:Mat
Jorden
Jorden, eller Tellus, är den tredje planeten från solen och den enda kända planeten i universum med liv. Jorden har en naturlig satellit kallad månen. Jorden är närmast solen (perihelium) i januari och längst ifrån (aphelium) i juli.
Planeten är den största med fast kropp i solsystemet. Alla andra planeter är antingen mindre eller består till största delen av gas.
Jorden är nästan ett klot. På grund av dess rotation är den något tillplattad vid polerna. Skillnaden mellan ekvatorns omkrets (40 076,592 km) och omkretsen längs polerna (40 009,153 km) är bara 0,27 %. Man kan säga att jorden är en ellipsoid. Differensen mellan denna matematiska kropp och havsytan är ±100 meter.
Planetens yta kan delas i vattenarealer (70,7 %) och landarealer (29,3 %). De förra bildas huvudsakligen av oceaner, de senare huvudsakligen av kontinenter.
Ålder och uppkomst
En nybildad stjärna omges av ett moln av gas och stenar vars massa motsvarar ungefär 0,01 % av stjärnans massa. Det lättaste materialet i detta moln samlas i anhopningar i koncentriska banor ytterst i solsystemet och bildar de första planeterna kring den nybildade solen – stora gasplaneterna som Jupiter och Saturnus. Det mesta av det tyngre materialet som sedan återstår cirkulerar kring stjärnan i excentriska banor, vilket gör att dessa stenar tenderar att kollidera med varandra och gradvis samlas i större himlakroppar till dess de himlakroppar som återstår alla rör sig koncentriska banor och inte längre kolliderar med varandra.
På så vis skedde jordens födelse för ungefär 4,6 miljarder år sen, och strax därefter tillkom månen. De första hundra miljoner åren träffades den troligtvis av ett stort antal meteoriter. På grund av den senare geologiska aktiviteten finns idag inga spår av dessa händelser kvar. Till följd av dessa nedslag och av hettan från radioaktiva processer smälte jorden. Tunga ämnen som järn sjönk ner till mittpunkten och lätta ämnen som syre, kisel och aluminium flöt på ytan. Dessa ämnen omvandlades till mineraler och bergarter som idag bildar jordens yttre skal.
Enligt en teori tillfördes vattnet på jorden genom kollisioner med kometer: Efter att planeterna bildats återstår ytterst i solsystemet därefter isolerade objekt som "i sin perifera ensamhet" inte har kolliderat med andra föremål. Dessa objekt tvingas av gasplaneternas gravitation att falla in mot solsystemets centrum och det mesta av det vatten som finns på jorden tillfördes när dessa objekt träffade jorden.
Enligt andra teorier kan vattnet har tillkommit genom kollisioner med asteroider eller t.o.m. vara produkten av vulkanisk ånga från jordens inre.
Fysiska egenskaper
: Huvudartikel: Geologi
Jordens inre
Seismiska mätningar visar att jorden består av flera skikt med olika egenskaper:
En yttre hård skorpa, innanför denna en segflytande mantel som brukar indelas i en över och undre del, och längst in en kärna som i sin tur består av en yttre flytande del (men mer trögflytande än manteln) och en inre fast del. Jordskorpan och den övre delen av manteln kallas tillsammans litosfären och är mellan 10 och 200 km tjock. Manteln och den flytande delen av kärnan skiljs av en tydlig gräns på c:a 2900 km djup, där seismiska vågor abrupt ändrar hastighet.
De olika lagrens djup sammanfattas av följande tabell:
litosfär
Totalt sett fördelar sig jordens massa över olika grundämnen enligt:
Jordens inre är varmt, i centrum mellan 4000 och 5000 °C. Denna hetta uppstod ursprungligen när jorden skapades och dess beståndsdelar trycktes samman av gravitationen, och den vidmakthålls av radioaktivt sönderfall av grundämnen som uran, torium, och kalium.
Temperaturen ökar med igenomsnitt 15-25 °C/km. Ökningen är långsammare i områden med urberg, och snabbare i de med yngre sedimentera bergsarter.
I genomsnitt är jordens täthet 5 515 kg/m3 vilket gör den till den kompaktaste planeten i solsystemet. Tätheten vid ytan är runt 2 - 3 000 kg/m3 vilket betyder att tätheten i de inre delarna är mycket högre.
Kärnan
Innerst ligger den fasta inre kärnan som håller en temperatur på 5 000 °C. Trycket i den inre kärnan är fem miljoner gånger högre än det på jordens yta.
I de inledande stadierna av jordens tillblivelse var den till stor del flytande och genom gravitationens inverkan kom de tätaste besåndsdelarna att skjunka mot mitten medan de lättare delarna migrerade mot, eller stannade kvar vid, ytan. Som en följd av denna differentiering består kärnan idag till 80% av järn, och därutöver nickel och kisel. Andra tyngre element som bly och uran är antingen sällsynta eller tenderar att vara bundna till lättare ämnen i jordskorpan.
Kärnans radie är ungefär hälften av den totala radien. Den består av en inrre fast del som tros till största delen bestå av järn med inslag av nickel. Enligt vissa teorier skulle den fasta kärnan utgöras av en enda stor järnkristall. Den yttre kärnan tros bestå av flytande järn och nickel och mindre mängder andra lättare element. Den allmänna uppfattningen, den s.k. dynamoteorin, är att konvektioner i den flytande ytttre kärnan tillsammans med omrörning orsakade av Corioliskrafter ger upphov till jordens magnetfält. Den fasta inre kärnan är alltför varm för att kunna hålla ett permanent magnetfält, men hjälper till att stabilisera de magnetiska krafterna som genereras i den yttre delen.
Enligen nyligen framkommna tecken tycks den inre kärnan rotera något snabbare än resten av planeten, c:a 2° per år. (Comins DEU-p.82).
Manteln
Jordens mantel sträcker sig ned till ett djup av ~2 890 km.
Trycket i de nedre delarna är ~1,4 Matm (140 GPa).
Viskositeten i de övre delarna av manteln varierar mellan 1021 och 1024 Pa·s, beroende på djupet.
Manteln är till stora delar uppbyggd av ämnen som är rika på järn och magnesium. Genom att ett ämnes smältpunkt varierar med trycket kommer det ökande trycket på större djup att göra att materian i de lägre delarna i stort sett är fast medan de över delarna består plastiskt halvsmält trögflytande materia. Att de lägre delarna av manteln tros vara fast medan den innanförliggande yttre kärnan är flytande, beror på att manteln består av mer blandat material som ger en högre smältpunkt medan kärnan består av mer rent järn som ger en lägre smältpunkt.
Jordskorpan
smältpunkt
Jordskorpan (och den översta delen av manteln, tillsammans kallade litosfären) består av fasta s.k. tektoniska plattor av olika storlekar som täcker jordens yta och flyter omkring på den innanförliggande delen av manteln och stöter mot varandra. (Se kontinentaldrift.) I samband med detta tar sig ständigt ny materia från det inre upp till ytan genom vulkaner och sprickor i havsbottnen, och andra delar sjunker ned i manteln. Största delen av jordskorpan är yngre än 100 miljoner år; de äldsta delarna är dock cirka 4,4 miljarder år. Jordskorpans tjocklek varierar från 5-15 km under oceanerna till 35-50 km under kontinenterna.
Biosfären
: Huvudartikel: Biosfären
Livet på jorden uppkom enligt aktuella forskningar för 3,5 miljarder år sedan strax efter jordens nerkylning så att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecken på liv är förstenade bakterier som hittades i australiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla mineraler från grönländiska borrtagningar hittade man differenser i proportioner av kolisotoper som tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre.
Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydlig. Syreandelen i atmosfären ökade och jordens albedo ändrade sig. De nyaste ändringar sker huvudsaklig genom människans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i utvecklingsländer.
Atmosfären
: Huvudartikel: Jordens atmosfär
Jorden omslutes av en cirka 100 km tjock atmosfär. Den består till största delen av kväve – 78 % – och syre – 21 %. Alla väderprocesser sker i atmosfären. Genomsnittliga temperaturen vid marken ligger vid 15 °C. Huvudenergikällan för jorden är solen.
Hydrosfären
: Huvudartikel: Ocean
Jorden är den enda planeten i solsystemet vars yta är täckt av vatten. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem oceaner och sju kontinenter. Jordens plats i solsystemet, vulkaniska aktivitet, gravitation, växthuseffekt, magnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är.
Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom växthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frystes till is under en period på 10-100 miljoner år.
På andra planeter som Venus förstörs vattenångan av ultraviolett strålning vilket gör att vätet joniseras och förs bort av solvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. Utan väte binds syret upp i mineraler i marken.
I jordens atmosfär, i stratosfären, finns ett tunt lager med ozon som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning ytterst i atmosfären vilket gör att den så kallade krackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler vilket uppstår genom närvaron av biosfären (växterna). Även magnetosfären skyddar jonosfären från den skadliga solvinden.
Vulkanerna gör dessutom att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. Plattektoniken gör att kol och vatten i form av kalksten genom subduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan koldioxid och ånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla så mycket som tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden.
Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 1021 kilogram eller ungefär 0,023 % av jordens totala massa.
Jorden i solsystemet
koldioxid
: Huvudartikel: Solsystemet
Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov till årstidernas växlingar.
Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1 sideriskt dygn) att rotera ett varv runt sin axel. Eftersom jorden roterar motsols sett från nordpolen (i östlig riktning), så tycks andra
himlakroppar röra sig medsols (i västlig riktning) över himlen.
Medelavstånd till solen är är 149,597 87 miljoner km.
Jorden går ett varv runt Solen på 365,2564 medelsoldygn (1 sideriskt år). Så från jorden
tycks Solen röra sig c:a 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen.
Banhastigheten runt Solen är omkring 30 km/s, vilket innbär att jorden förflyttar sig en jorddiameter
(~12 700 km) på 7 min och på 4 timmar en sträcka som motsvarar avståndet till Månen.
Månen
: Huvudartikel: Månen
Jorden har en naturlig satellit, Månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller c:a 27 1/3 dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är c:a 384 000 km. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar c.a 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en solförmörkelse en gång i månaden.
Geografi
: Huvudartikel: Geografi
Terräng
Naturresurser
Naturkatastrofer
Klimat
: Huvudartikel: Klimat
Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, m.m., inom ett större område.
Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin.
Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna
Tropiskt klimat
Subtropiskt klimat
Tempererat klimat
Arktiskt klimat
Man brukar även skilja mellan kustklimat och inlandsklimat.
Landanvändning
Befolkning
Politik
Jorden i konst och litteratur
Jorden i religion och mytologi
Se även
- Antipod
- Fjorgyn, jordens gudinna i fornnordisk mytologi
- Astronomi
- Geologi
- Himlakropp
- Jordens historia
- Jordens koordinatsystem
Externa länkar
- [http://www.wordwizz.com/10exp8.htm Bruce Bryson: "Earth"]
- [http://www.anzwers.org/free/universe/ Richard Powell: "An Atlas of the Universe"]
- [http://www.wordwizz.com/pwrsof10.htm Bruce Bryson: "Quarks to Quasars"]
- [http://micro.magnet.fsu.edu/primer/java/scienceopticsu/powersof10/ Molecular Expressions: "Science, Optics and You"]
- [http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html NASA - Earth Fact Sheet]
Kategori:Geovetenskap
Kategori:Jorden
Kategori:Planeter
ja:地球
ko:지구
ms:Bumi
simple:Earth
th:โลก
zh-min-nan:Tē-kiû
HavHav är det sammanhängande vattenområde som avskiljer kontinenterna och som täcker 71% av jordens yta. Havet består av saltvatten med en genomsnittlig saltkoncentration av 35 gram per liter. Saltkoncentrationen varierar mycket lite ute på öppet hav, men kan påverkas av flodmynningar och liknande nära kusterna och i innanhav som östersjön. Saltet utgörs nästan enbart av natriumklorid.
Havet bebos av bland annat fiskar, vattenlevande däggdjur och plankton.
I antiken var det guden Poseidon som härskade över haven. Läran om haven kallas oceanografi.
Se även
- ocean
- världshav
- havsbotten
Kategori:Hav
Kategori:Oceanografi
ja:海
ko:바다
ms:Laut
simple:Sea
zh-min-nan:Hái
Lax
Lax (Salmo salar) är en havsvandrande fisk (anadrom) som förökar sig i sötvatten men tillbringar större delen av sitt vuxna liv i havet. Motsats "katadrom" (som exempelvis ål vilken förökar sig i saltvatten). I svenska vatten finns förenklat sett två olika bestånd av lax: Den egentliga Atlantlaxen och den baltiska laxen. Den senare anses vara en avsnörd del av en ursprunglig atlantlevande stam. En senare avsnörning har skett i Vänern, där en tredje undergrupp finns, "Vänerlax", eller ibland något felaktigt "Gullspångslax". Varje laxförande vattendrag bär dessutom sin egen genotyp, vilken på spontanbasis låter sig blandas endast marginellt med genmaterial från andra vattendrag. I Stilla havet finns flera arter med lax vilka emellertid tillhör släktet Oncorhynchus
Livsmönster
Laxen leker på grunda grusbottnar i strömmande vatten. Ynglen stannar kvar två år i vattendraget där de livnär sig på larver och kräftdjur, varefter de vid en längd av 20-30 cm betecknas som "smolt" och vandrar ut i havet. Under utvandringen bleknar smoltens färg, från grönskimrande med vissa röda inslag till silverglänsande med blågröna toner och små svarta fläckar ovan sidlinjen.
I havet övergår laxens föda till större kräftdjur och småfisk, varvid tillväxten ökar kraftigt.
2005 kunde Norge presentera de första resultaten av ett forskningsprojekt på Atlantlax där man märkt laxar med sensorer vilka kände av tid och djupskillnader. Fram tills dess visste man ytterst lite om laxens levnad i haven, även om sötvattenslevnaden är ovanligt väldokumenterad. Man kunde se att laxen tillbringar större delen av sitt liv relativt ytligt, på djup mellan 5 och 15 meter, men att den gör många men kortvariga djupdykningar när den söker föda, inte sällan ned till 50 meter och ibland ända ned till 200 meter.
Efter två år i havet väger laxen 1,5 - 3,0 kg varvid den som könsmogen vandrar tillbaka till sitt födelsevatten för att leka. Den betecknas nu "börling" eller "grilse". Laxen är således en havsvandrande fisk (anadrom), med anpassningsförmåga till skiftande salthalter i vattnet.
Under vandringen slutar laxen att äta, och när de når sina födelsevatten under sommarhalvåret (maj - oktober) antar de lekdräkt: den silverglänsande färgen mörknar till grågrönt med röda inslag och slemhinnan utanpå fjällen tjocknar. Hannarnas underkäkar växer och bildar en ansenlig krok, vilken förhindrar honom att stänga käften.
Resan uppströms vattendragen är strapatsrik, med starka forsar och laxtrappor. Efter leken är laxen utmärglad och utmattad och närmast driver ut till havs igen under vinter och tidig vår. Den utlekta laxen betecknas ofta "besa" eller "vraklax". Till skillnad från flera stillahavslaxar överlever emellertid de flesta atlantlaxarna leken, och kan återkomma för ännu en lek. Det är inte belagt hur många gånger en lax kan lyckas med leken och återvända, men tre till fyra gånger torde inte vara alltför ovanligt.
Det är emellertid inte alls säkert att de laxar som återvänder för andra gången är avsevärt tyngre än de var första gången. De riktigt tunga laxarna kan ha stannat i havet och ätit, och alltså hoppat över leken. Man antar att leken tar så mycket på krafterna att en rejäl viktökning inte är att räkna med under kommande år i havet. De största laxarna behöver alltså inte vara de äldsta, så som hos de flesta andra arter.
Atlantlaxen
Den atlantiska laxen vandrar mellan matförråden i Atlanten och leklokaler i strömmande sötvattensflöden. I Sverige återfinns atlantlaxens lekvatten i de halländska åarna. Någon spillra kan förekomma sporadiskt i Bohuslän och nordvästra Skåne. Atlantlaxen passerar aldrig Öresund. Atlantlax finns naturligt runt hela norra Atlanten, men har blivit alltmer tillbakaträngd i hela sitt utbredningsområde. I Sverige har den alltid varit en raritet, exklusivt levererad från Halland, ofta under den något vilseledande beteckningen ”Halmstadlax”.
De stora laxarna återvänder till lekvattenområdena något tidigare än de s.k. börlingarna. Medan en börling har normalvikt mellan 1,5 och 3,0 kg, har de tidiga laxarna vikter mellan 4 och 12 kg. Laxar uppemot 20 kg förekommer. Laxarna tenderar att väga något mera i det nordliga utbredningsområdet än i det södra. På Kolahalvön och i Nordnorge förekommer vikter över 25 kg.
Atlantlaxens kött är närmast rött i rått skick och ljuvt rosa i kokt. Det är denna färg som skapat uttrycket laxrosa, vilket beror på innehållet av färgämnet astaxantin.
Det kan förekomma att lax av den baltiska stammen förirrar sig till de västsvenska vattendragen. Det omvända finns ej dokumenterat. Emellertid finns det ingen anledning till förväxling, inte ens i oskatt skick, eftersom den atlantiska laxen bär en mängd små parasiter, s.k. laxlus, kring analöppningen vilka ger upphov till omisskänliga, ytliga sår. Dessa parasiter trives ej i sötvatten, och ramlar snart av när laxen går upp i sin födelseälv. En lax med "röd rompa" är alltså alltid en äkta atlantlax. F.ö. är laxlusen helt harmlös för laxens överlevnad - om än irriterande, kan tänka. Det förekommer att laxen på väg till sitt födelsevatten går in långt på långgrunda sandstränder för att "sola sig". Kan hända har solen viss betydelse, men en stor anledning är att skava av sig de förmodligen kliande lössen.
Den baltiska laxen
Den baltiska laxen återfinns i Östersjön, för Sveriges del på ost- och sydkusten, med lekvatten i de norrländska älvarna och i Blekinges åar. Den baltiska laxen kan troligen även leka på grunda, strömsatta grusbankar i östra Östersjön och i Finska viken. Av brist på kräftdjur i bräckvattnet i Östersjön föder sig laxen där främst på strömming och småfisk. Köttet är därför vitt till blekgult.
Vänerlaxen företer ett likartat livsmönster som den baltiska stammen, och vandrar alltså inte ut i västerhavet. Den baltiska laxen tenderar att väga något mer än den atlantiska, och vikter omkring 25 kg är inte helt ovanliga. Skillnaden i vikt mellan västlig och ostlig lax är emellertid avsevärt mindre än viktskillnaden mellan västlig och ostlig havsöring (Se d:o).
Fiske och ekonomi
Tidigare skattades Atlantlaxen hårt med långrevs- och drivgarnsfiske i tillväxtområdena till havs, men detta fiske har varit stoppat sedan slutet av 1970-talet. Även i åarna bedrevs tidigare ett hårt fiske. Nät och fällor kunde helt spärra av fiskens väg. Den enda begränsningen var att fiske endast tilläts om vardagar - en begränsning av ringa betydelse. Fiske med nät och fällor i vattendragen förbjöds redan under tidigt 1900-tal.
Längs Sveriges västkust bedrivs idag visst fiske med s.k. pålade bottengarn, en fiskemetod med anor från medeltiden. Detta var starkt kopplat till markägarnas fiskerätter ända till 1951 då svenska staten löste in denna av fiskerättsägarna (oftast bönder) och fisket blev fritt. Under ett par decennier var detta en blomstrande näring på hallandskusten, men under 1970-talet minskade fångsterna, småskaligheten gav konkurrensnackdelar gentemot andra fiskeformer och fisket minskade drastiskt. Idag finns bara en spillra kvar av kustfisket efter lax och kan inte anses vara ett hot mot artens fortbestånd.
Såväl Vänerlaxen som den baltiska laxen har varit av utomordentligt stor ekonomisk betydelse. Bestånden har skattats hårt av fiske såväl till havs som i vattendragen. Även detta fiske har reglerats på senare tid. Vänerlaxen är idag, liksom Atlantlaxen, snarare av symbolisk betydelse än kommersiell, och den är föremål för intensiv vetenskaplig bevakning. Den baltiska laxen är av större kommersiellt intresse, men liksom de övriga har konkurrensen med odlad lax, främst från Norge, påverkat priser och efterfrågan starkt negativt. De söt- och bräckvattenlevande laxstammarna är dessutom väldigt bleka i köttet, vilket visat sig betydelsefullt för konsumtionen.
Odling av Atlantlax, främst i Norge, Skottland och på Färöarna, har gett upphov till en ny blomstrande näring. Odling i industriell skala har emellertid samtidigt skapat en rad ekologiska problem. De odlade laxarna är genetiskt manipulerade för att passa sitt syfte. När dessa laxar smitit ur odlingarna har de åsamkat irreparabla skador på laxförande vattendrag. Odlingarna har även överfört parasiter och sjukdomar till den vilda laxen.
Den vilda laxens ekonomiska betydelse överförs allt mera från konsumtion till sportfisketurismen. Att den vilda Atlantlaxen är en av världens förnämligaste fiskråvaror, av ojämförligt högre kvalitet än sin odlade bror, har kommit i skymundan.
Fiskevård
Laxen har under 1900-talet levt i hård kamp mot fiske och miljöförstöring. Redan på 1920-talet bedömdes exemåelvis halländska Nissans laxbestånd som utrotat. Restauration av lekvattenområden, utsläppskontroll, kalkningsprojekt och laxtrappor vid kraftverken har hjälpt bestånden avsevärt. Med hjälp av utsättning av smolt från de närbelägna åarna Lagan och Ätran har ett självreproducerande bestånd åter etablerats i Nissan. Ätranlaxen är den enda svenska Atlantlax som under hela 1900-talet kunnat bibehållas helt utan artificiell inblandning av genmaterial från andra bestånd.
Danmark drev under 1990-talet ett försök att plantera ut smolt i sydvästra Östersjön. Dessa laxar var menade att ersätta det uttag fiskenäringen, yrkes- och sportfiske, i området stod för. Viss förhoppning fanns även att projektet skulle kunna bli kommerciellt lönande. Fisken man satte ut var en korsning mellan havsöring och den baltiska laxen. Emellertid visade sig projektet problematiskt på flera punkter: reproduktion av utplanterad lax kunde inte befästas. Samtidigt förirrade sig laxarna till lekområden långt från utplanteringsorten, vilka inte lämpade sig för lek. De halländska åarna drabbades av en veritabel anstormning av denna främmande laxart vilken riskerade att påverka den så värdefulla genbanken i Ätran. Projektet följdes upp mycket noga, såväl från danskt som svenskt håll och stoppades. Skadorna på atlantlaxen bedömdes som ringa.
Bestånden av svensk Atlantlax är ytterst noga övervakade av myndigheter och forskare, och anses biologiskt mycket värdefulla. Trots detta är bestånden inte stabila. Antalet lekande laxar varierar kraftigt från år till år. Stora bestånd, vilka skapar viss trängsel i lekområdena, har visat sig extra sårbara för en dödlig parasit (Gyrodactylus), vilket medför att populationstätheten går i vågor. Detta tillsammans med ett osäkert liv i tillväxtområdena till havs, där övervakning och kunskap varit närmast obefintlig, gör att laxen behöver ständiga stödåtgärder. Kraftbolagen bekostar årliga utsättningar av smolt för att kompensera för bortfall på grund av kraftverksdammar. Sammantaget kan man dock konstatera att laxen lever under avsevärt mycket större beskydd än någon annan fiskart.
För den baltiska laxens vidkommanden har fiskevårdsåtgärder visat sig ytterst fruktbara. Kvoterna för yrkesmässigt fiske har satts efter förväntad mängd smolt efter lek i de norrländska älvarna. Kalixälven får tjäna som exempel: 1989 inräknades 50 000 smolt i älven samtidigt som älvens maximala produktion av smolt uppskattades till 125 000 stycken. 2005 inräknades 825 000 smolt, d.v.s. avsevärt över tidigare bedömt maximum. Detta har lett till att diskussion om utvidgade fiskekvoter på lax i Östersjön tagit fart.
- Öring (Salmo trutta)
- Harr (Thymallus thymallus)
- Sik (Coregonus spp.)
Se även
- Laxfiske
Kategori:Laxartade
Kategori:Sportfiskar
SydostasienäSydostasien, tidigare kallat Bortre Indien är idag en samlande beteckning för ett huvudområde i norr som omfattar Burma (Myanmar), Thailand, Kambodja, Laos och Vietnam samt ett huvudområde i söder omfattande Indonesien, Öst Timor, Malaysia, Brunei, Singapore och Filippinerna.
Kategori:Asiens geografi
ja:東南アジア
ko:동남아시아
ms:Asia Tenggara
th:เอเชียตะวันออกเฉียงใต้
zh-min-nan:Tang-lâm-a
Fiske
Fiske, fångst av fisk och skaldjur, yrkesmässigt eller som fritidsfiske), dvs husbehovsfiske med yrkesmässiga redskap. Även hobby och rekreation (se sportfiske).
Ursprungligen kunde yrkesmässigt fiske bara bedrivas i insjöar och vid kusterna. Man använde enkla redskap som ljuster, nät och krok med eller utan agn. Under 1800-talet började havsfisket utvecklas och numera används redskap som trål och snörpvad samt elektronisk utrustning för att hitta fisken.
Fisk, som inte ska säljas färsk, kan även rensas, filéas och frysas direkt efter fångsten på fiskefartygen ute till havs.
Fiskodling för sportfiske eller för produktion av matfisk har blivit allt mer utbredd främst odlas regnbåge och andra laxfiskar.
Läs mer
- Fiskerinäring
Kategori:Fiske
ja:釣り
simple:Fishing
MeteMete, typ av fiske som bedrivs med fiskespö och flöte.
Mete kan se ut på olika sätt beroende på vilken art man metar efter. Gäddmete är en mycket spännande metod.
Kategori:Fiske
RyssjaRyssja är ett fiskeredskap. Jfr. mjärde. Cylinderformad, bestående av runda bågar beklädda med nät, med inåt avsmalnande öppning i ena änden. Läggs ut med cylinderns ”sida” parallell med vattenytan, i grunda vatten med delar av bågarna ovanför vattenytan. Runt ryssjan läggs ofta så kallade stängnät för att styra fisken till öppningen.
Populärt att använda i korsord - Ryssja på två bokstäver - svaret är da (Ryss-ja)
SportfiskeSportfiske är ett brett begrepp som spänner över många områden såsom mete, spinnfiske, jerkfiske, vinterfiske, flugfiske, havsfiske.
Extern länk
- [http://www.sportfiskarna.se/ Sportfiskarna]
Kategori:Fiske
Kategori:FiskDenna kategori handlar om fisk i egenskap av fångst. Se även :Kategori:Fiskar.
Kategori:Fiske
Kategori:Mat
Kategori:Fiskar Arthur Hughes (artist)
Arthur Hughes (1831–1915) was a British painter and illustrator associated with the Pre-Raphaelite Brotherhood. His best-known paintings are April Love and The Long Engagement, both of which depict troubled couples contemplating the transience of love and beauty. They are imitations of Millais's earlier "couple" paintings but place far greater emphasis on the pathos of human inability to maintain the freshness of youthful feeling in comparison to the regenerative power of nature.
Like Millais, Hughes also painted an Ophelia and illustrated Keats's poem The Eve of Saint Agnes. Hughes's version of the latter is in the form of a secular triptych, a technique he repeated for scenes from Shakespeare's As You Like It.
His works are noted for their magical, glowing colouring and delicate draughtsmanship.
Hughes was in close contact to the writer George MacDonald and illustrated some of his books.
See also
- List of British painters
Hughes, Arthur
Hughes, Arthur
Hughes, Arthur
Hughes, Arthur
Hughes, Arthur
zakady bukmacherskie sylwester w grach zujer online slots wakacje
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
July 20 (Eastern Orthodox liturgics)
July 19 - Eastern Orthodox Church calendar - July 21
2005
- Fasting day
- 5th Wednesday after Pentecost
- Romans 15:7-16
- Matthew 12:38-45
|
Nongenerator
In mathematics, the Frattini subgroup Φ(G) of a group G is the intersection of all maximal subgroups of G. (If G has no maximal subgroups, then Φ(G) is defined to be G itself.)
Some facts
- Φ(G) is equal to the set of all non-generators or non-generating
|
Saint Remigius of Reims
Saint Remigius (French Saint Remi or Saint Rémy), Bishop of Reims, Apostle of the Franks, (ca 437– January 13 533) effected the conversion to Christianity of Clovis, King of the Franks, at Christmas, <
|
Mars Audiac Quintet
Mars Audiac Quintet is an album by the band Stereolab.
Track listing
# "Three Dee Melodie" – 5:02
# "Wow and Flutter" – 3:08
# "Transona Five" – 5:32
# "Des Étoiles Electroniques" – 3:20
# "Ping Pong" – 3:02
# "Anamorphose" – 7:33
# "Three Longers Later" – 3:28
# "Nihilist Assault Group" – 6:55
# "International Colouring Contest" – 3:47
# "The Stars Our Destination" – 2:58
# "Transporte Sans Bouger" – 4:20
# "L'Enfer des Formes" – 3:53
# "Outer Accelerator" – 5:21
# "New Orthophony" – 4:34
# "Fiery Ye
|
|
Illes Balears (cycling team)
Illes Balears is professional road bicycle racing team, participating in the UCI ProTour. The team traces its history back to the Banesto (and later iBanesto.com) of 5-time Tour de France winner Miguel Induráin, 2-time winner of Vuel
|
Wikipedia:Articles for deletion/SpongeBob SquarePants movies
| |
