:: wikimiki.org ::
| Fornlämning |
Fornlämning]]
Ett fornminne är en lämning från förgången tid. Fornminnen kan vara både fasta fornlämningar och lösa fornfynd. I Sverige finns omkring 400 000 fasta fornlämningar dokumenterade, den största delen i Mälardalen. Uppland står för omkring 145 000, Södermanland för 90 000. Utanför Mälardalen är Västergötland det fornminnesrikaste landskapet.
Skyddet av fornminnen är reglerat i Kulturminneslagen.
Fasta fornlämningar
- Grav
- Stensättning
- Resta stenar, skeppssättning
- Runsten
- Hällristning
- Hällmålning
- Ruin av Kloster, Borg, Slott, Kyrkobyggnad, Försvarsanläggning
- Fornborg
- Skeppsvrak, måste ha varit vrak i minst 100 år.
- Boplats
- Väg, Hålväg, Fägata
- Stensträng
- Bro
- Hamnanläggning
- Naust
- Vårdkase
- Vägmärke, Sjömärke, Milstolpar
- Labyrint
Extern länk
- [http://www.raa.se/fornminnesinformation/pdf/lamn3.0.pdf Riksantikvarieämbetets lista med lämmningstyper] (i PDF format)
Kategori:Arkeologi
Kategori:Fornminnesområden
MälardalenMälardalen kallas området runt Mälaren, d.v.s. sydvästra Uppland, sydöstra Västmanland och norra Södermanland. Mälardalen omfattar även Örebro län.
Södermanland
Södermanland (i folkmun även Sörmland) är ett landskap i Svealand i östra Sverige. Södermanland gränsar i söder till Östergötland, i väster till Närke, i nordväst till Västmanland, i norr till Uppland och i öster till Östersjön. Södermanland har 96 000 kända fornlämningar. Se även lista över Södermanlands runinskrifter.
Större orter i Södermanland
- Eskilstuna
- Flen
- Gnesta
- Handen
- Huddinge
- Järna (Södertälje kommun)
- Katrineholm
- Mariefred
- Nacka
- Nyköping
- Nynäshamn
- Oxelösund
- Stockholm (Delvis)
- Strängnäs
- Södertälje
- Torshälla (Eskilstuna kommun)
- Trosa
- Tumba
- Tyresö
- Vingåker
Några kända sörmlänningar
- Björn Borg, tennisspelare
- Ivar Lo-Johansson, författare
- Göran Persson, statsminister 1996–
- Bengt Westerberg, folkpartiledare, styrelseproffs
Extern länk
- [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Sodermanland/index.html Lyssna till några av Södermanlands dialekter]
Kategori:Södermanland
Kategori:Sveriges landskap
Västergötland
Västergötland är ett landskap i Götaland i västra Sverige mellan Bohuslän, Halland och Kattegatt i väst, Dalsland, Vänern och Värmland i norr samt Närke, Vättern och Småland i öster. Västergötland består till övervägande del av bördigt slättland. Över slätten reser sig karaktäristiska platåberg såsom Kinnekulle, Billingen och Ålleberg. Göta älv bildar till stor del gränsen mot Bohuslän. I Västergötland ligger bland annat den grunda Hornborgasjön som är känd för sitt fågelliv. Landskapet har 32 000 bevarade fornlämningar.
Landskapet Västergötland innehöll tidigare de två länen Skaraborgs län och Älvsborgs län, det senare även omfattande landskapet Dalsland.
1998 bildade de båda västgötska länen tillsammans med Göteborgs och Bohus län det nya Västra Götalands län med Vänersborg som residensstad. Habo kommun och Mullsjö kommun i Skaraborgs län överfördes samtidigt till Jönköpings län.
Sveriges landskap betcknas nu som historiska, deras gränser kan inte förändras. Den som är född inom det ursprungliga landskapet Västergötland kallas västgöte.
Geografi
Orter i Västergötland
- Alingsås
- Borås
- Falköping
- Göteborg
- Hjo
- Karlsborg
- Lidköping
- Mariestad
- Mölndal
- Mölnlycke
- Skara
- Skövde
- Tidaholm
- Trollhättan
- Ulricehamn
- Vänersborg
Kommuner i Västergötland
- Ale (delvis)
- Alingsås
- Bollebygd
- Borås
- Essunga
- Falköping
- Grästorp
- Gullspång (delvis)
- Göteborg (delvis)
- Götene
- Habo
- Herrljunga
- Hjo
- Härryda
- Karlsborg
- Lerum
- Lidköping
- Lilla Edet (delvis)
- Mariestad
- Mark
- Mullsjö
- Mölndal
- Partille
- Skara
- Skövde
- Svenljunga
- Tibro
- Tidaholm
- Tranemo
- Trollhättan
- Töreboda
- Ulricehamn
- Vara
- Vårgårda
- Vänersborg (delvis)
Vattendrag i Västergötland
- Göta älv
- Tidan
Historia
Under Olof Skötkonung blev Skara landets första stift. Läckö slott på Kållandsö i Vänern var ursprungligen skarabiskoparnas borg.
Medeltida ting- och lagmän
- Lumber (skrev ner Lums lag).
- Björn Kälke från Mellby
- Tore Räv från Gökhem
- Alle
- Tubbe Stallare
- Önd från Essunga
- Ulvar från Trälje
- Törner, född i Upplanden
- Ulvar Törnersson (den förres son)
- Assur från Hära
- Karl av Edsvära (efter att västgötarna slagit ihjäl Ragnvald Knaphövde leddes de av Karl under 1130-talet)
- Algot Karlsson, son till Karl av Edsvära)
- Önd från Grolanda
- Nagle, bror till Önd
- Sigtrygg Algotsson, son till Algot Karlsson
- Gudmar Magnusson
- Magnus Gudmarsson, son till Gudmar Magnusson och gift med Heliga Birgittas syster.
- Eskil Magnusson (Bjälboätten), född 1170, död 1227, bror till Birger Jarl.
- Gustav
- Folke
- Knut Magnusson död 1251
- Algot Brynolfsson 1270–1288 (fick lämna sin lagmantjänst när hans son rövat bort Ingrid Svantepolksdotter)
Några kända västgötar
- Birgitta Andersson, skådespelerska
- Stikkan Anderson, musikproducent
- Ingvar Carlsson, statsminister 1986–1991, 1994–1996
- Bert Karlsson, musikproducent, entreprenör
Se även
- HMS Västergötland
- Västergötlands museum
Externa länkar
- [http://www.vastergotland.com/ Västergötland]
- [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Vastergotland/index.html Lyssna till några av Västergötlands dialekter]
Kategori:Västergötland
Kategori:Sveriges landskap
KulturminneslagenKulturminneslagen (lag (1988:950) om kulturminnen m.m.) reglerar vad man får göra och inte får göra med fornminnen. Dessa kan vara fasta fornlämningar, fornfynd, kyrkliga kulturminnen liksom vissa kulturföremål och värdefulla byggnader. För till exempel om lösa fornfynd säger lagen att om de hittas i anslutning till en fast fornlämning så tillfaller de staten. Om de däremot påträffas på annat ställe, eller under andra omständigheter, så tillfaller fyndet upphittaren. Man måste dock erbjuda staten att lösa in föremålet om det är av guld, silver, koppar eller brons, eller om man har hittat flera föremål på samma ställe och man därför tror att de lagts ner tillsammans.
Lagen innehåller också bestämmelser om god ortnamnssed, d.v.s. att ortnamnen inte får ändras utan starka skäl.
I kulturminneslagen står också att inga metallsökare får användas i Sverige, förutom av militären och de som yrkesmässigt söker efter fornfynd.
Sveriges första fornminneslag grundlades 1666.
Stensättning
Stensättning, är en typ av gravar som härrör från perioden som sträcker sig från yngre bronsåldern till äldre järnåldern och består av packad sten. Kännetecknande för en stensättning är att den har en flack profil, den har alltså ingen högre topp eller ås. Ibland är de övertorvade, d v s övervuxna av grästorv. Många stensättningar har, åtminstone på västkusten, upptäckts under de senaste decennierna. Det har tidigare ibland varit svårt att avgöra om det verkligen har rört sig om en gammal grav eller om det bara varit en platt hög av stenar. Gravfynden kan vara brända ben, rester av lerkärl och även slagen flinta.
Ett exempel på hur en kanske 3000 år gammal stensättning kan se ut, efter åverkan av väder och vind, finns vid Hovås havsbad i Göteborg. Skylt finns.
Se även: fornminne
Kategori:Arkeologi
Kategori:Begravning
Resta stenarResta stenar är avsiktligt uppställda stenar, oftast på eller i närheten av andra fornlämningar. Stenarnas funktion kan man många gånger bara gissa sig till. Speciella typer av resta stenar är skeppsättningar, domarringar, bildstenar och runstenar. Ibland markerar resta stenar gamla tingsplatser. I senare tidsåldrar blev det enklare att bearbeta utmärkningen, så att vi inte längre behöver kalla stenen en "rest sten", utan direkt kan se att det rör sig om exempelvis en milsten (som alltså inte räknas som en rest sten).
Resta stenar finns från i stort sett hela vår forntid, och även från de flesta andra områden. Bland annat har det så kallade megalit-området, som sträcker sig från Medelhavet längs hela Atlantkusten, många sådana lämningar, exempelvis Stonehenge och Carnac.
Se även
- stele
- bautasten
- menhir
- döse
- Fjärås bräcka i Halland, ett gravfält med mer än 125 resta stenar
- Anundshög, ett av landets bäst bevarade monument med resta stenar
RunstenEn runsten är en sten försedd med runor, inhuggna av en runristare.
Runstenarnas tid och sammanhang
runristare
Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 200 och år 1100. Runor användes även senare i isolerade områden i Sverige och Norge, men runstenar slutade man i princip helt att resa före år 1100. Runstenarna restes i hela det nordiska kulturområdet — Sverige, Norge och Danmark och de områden som hade betydande nordiskt inflytande.
Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med den äldre runradens runor. Ofta saknar de ornamentering. Under denna period är också antalet stenar som reses i de södra runstensområdena (Danmark, Götaland och även Norge) lika stort eller större än antalet som reses i norr (framförallt Svealand).
Omkring år 1000 sker ett stort uppsving i runstensresningen, och antalet stenar som reses ökar en kort tid i söder och sprider sig som i en våg som fram till år 1100 rör sig norrut för att kulminera i Uppland mellan 1050-1100 och sedan helt dö ut.
Den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Sannolikt var själva akten att resa en runsten en markering att på denna gård var man minsann kristna. I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfältet, vilket tidigare varit en viktig manifestation av makt och hemmahörighet. Det är möjligt att runstenen i en övergångsperiod tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i vigd jord.
Runstenarnas utbredning
gårdsgravfältet
Runstenarna restes företrädesvis i Sverige, dessutom i Danmark och Norge och områden under danskt eller norskt inflytande, som Island, Grönland, Brittiska öarna och Irland.
Siffrorna tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. Dessutom är ett fåtal inskrifter kända utanför dessa områden, som Pireuslejonet i Venedig och några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul. Inte heller besläktade runinskrifter, som de gotiska runorna, finns med.
Runstenarnas budskap
gotiska runor
De flesta svenska skriftfynd från förhistorisk tid består av runor inhuggna i stenar. De flesta runstenar är resta till minne av någon död historisk person, ofta vid kristendomens början i Sverige,därför är inskrifterna ofta av typen: X reste stenen efter Y, en av de mest förträffliga män som någonsin levat, Gud hjälpe hans ande. Z ristade.
Förutom denna standardtyp av inskrift finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - den stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.
På en berghäll i Södermanland finns en inskrift som visar att en man tagit sin tillflykt hit undan förföljare efter att han dödat en annan man, berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.
Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. Ett spjut kan till exempel ha fått en inskrift med spjutets namn eller en runa som representerar något kraftfullt. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.
Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till - främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, världens längsta runinskrift.
Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren.
Mer avancerad ornamentik förekommer, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av de som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.
Bevarandet av runstenar
Rökstenen runsten]]
Runstenarna i Sverige började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johan Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worms, i polemik med svenske Olof Rudbeck. Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att framhäva nationernas (Sveriges resp. Danmarks) påstått hävdvunna storhet, kom runstenarna tidigt att få skydd i lag, vilket dock ofta inte hjälpte.
Många runstenar som är kända från äldre kom att användas som lättåtkomligt byggmaterial. Byggandet av kyrkor och dessas kringbyggnader brukar ofta pekas ut som huvudorsaken till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha sökts ut som led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.
Runstenar skyddas idag i lag såsom fornminnen. Vården av runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.
Runinskrifter i andra medier
Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus) och liknande. Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.
Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om inristningen gjorts på en berghäll kallas det runhäll (absolut inte hällristning).
De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.
Se även
- Alfabetisk lista över runinskrifter
- Drakslinga
- Runristare
- Runor - futhark
- Rökstenen
Svensk runforskning
- Sigurd Agrell
- Erik Brate
- Johannes Bureus
- Johan Hadorph
- Johan Peringskiöld
- Otto von Friesen
- Sven B.F. Jansson
Kategori:Runologi
Kategori:Sveriges historia
Kategori:Vikingatiden
KlosterKloster, av lat. claustrum = inhägnat område. Byggnadskomplex avsett som bostad för en religiös sammanslutning som valt att leva i avskildhet från det sekulära samhället för att kunna ägna sitt liv och arbete till att tjäna Gud enligt ett fastslaget regelverk. Klosterområdets inre del, den s k klausuren (vanligen innanför en mur), får inte utan särskilt tillstånd beträdas av utomstående. Klosterrörelsen uppstod i Egypten under 300-talet. Det första klostret grundades där av Pachomios, som även skrev en klosterregeln för livet i klostren. Klosterväsendet spred sig snabbt inom det romerska riket genom bl.a. Martin av Tours och Johannes Cassianus.
Under medeltiden slöt sig västerländska kloster samman i klosterordnar fristående från stiften. Förebilden var klostret i Monte Cassino, grundat av Benedikt av Nursia, enligt traditionenr år 529.
På svenska skiljer man inte alltid mellan egentliga kloster och konvent, kongregationer och ordnar, men egentliga klosterordnar är enbart benediktinorden, cisterciensorden, kartusianorden, birgittinorden, johannitorden och helgeandsorden.
Reformationen tog avstånd från klosterväsendet vilket vanligen innebar att staten konfiskerade klostrens egendomar i de reformerade länderna. Numer finns det dock åter kloster och kommuniteter i evangeliska kyrkor, men fortfarande i ganska liten skala.
Kloster och kommuniteter inom Svenska kyrkan
- Alsike kloster
- Augustinerbröderna
- Heliga korsets brödraskap
- Helige Franciskus systraskap
- Kommuniteten Den Heliga Treenigheten
- Maria Magdalenas systrar
- Mariadöttrarna av den evangeliska Mariavägen
- Sankt Sigfrids systrar
- Uppståndne Frälsarens systraskap
Rom. katolska ordnar och kongreg. i Sverige
- Assumptionssystrar
- Benediktiner
- Birgittiner
- Konventualer
- Dominikaner
- Elisabethsystrar
- Franciskaner
- Jesuiter
- Jesu Små Systrar
- Karmeliter
- Kapuciner
- Maria Reparatrixsystrar
- Mariasystrar
- Missionaries of Charity
- Oblatmissionärer
- Passionister
- Sacré Coeursystrar
- Salesianer
- Serafimsystrar
- Skolsystrar de Notre Dame
- S:t Josefssystrar
- Systrarna från Lipie
Ickekristna kloster
Klosterväsende finns även i vissa andra religioner, bl.a. hinduism och buddhism. Det indiska (sanskr.) ordet för kloster är vihara, vilket givit namn åt provinsen Bihar. Se även klipptempel.
Se även
- Abbé
- Abbedissa
- Abbot
- Alvastra kloster
- Antonios Eremiten
- Athos
- Augustinus regel
- Benedikt av Nursia
- Benedikts regel
- Bernhard av Clairvaux
- Eremit
- Klosterregel
- Kommunitet
- Lista över svenska kloster
- Mendikantordnar
- Monte Cassino
- Munk
- Nunna
- Orden
- Vadstena kloster
Kategori:Klosterväsen
ja:修道院
BorgBorg kan syfta på
# Borg (befäst byggnad)
# Borg (namn)
# Borg (Star Trek)
# en wire, kätting eller ett tåg som används för att strärka ett fartygs rigg
Se även
- Borgs socken på Öland
- fingerborg
- borgbardun
- borgbrass
- borgtalja
Slott]
]Slott är en byggnad som ursprungligen byggdes av kungar och furstar när borgen hade spelat ut sin roll som försvarsverk. Dock kom betecknelsen också att användas när högadliga lät bygga mer ståndsmässiga byggnader på sina herrgårdar. I tiden kom också andra högreståndspersoner som bruksägare och andra att bygga slott. Till skillnad från herrgård, så krävs alltså inte att en furste eller adelsperson skall ha ägt eller bebott byggnaden för att den skall kallas slott.
Slottets funktion, förutom att vara (ett av flera, eller enda) hem för ägaren, kan vara att fungera som administrativt säte (kontor) för tex. ett gods, ett grevskap, landskap, bruk eller företag av annat slag, eller ett land, och mötesplats för politiska aktiviteter. Det finns också hotell och serveringsställen, samt andra typer företag som bedriver sin verksamhet i själva slottsbyggnaden. Dessa kallas slott av den orsak at slottsbyggnaden fortfarande är en sådan.
Ordet slott kommer av tyskans ord schloss, som kan översättas med lås. Engelskan har inget direkt synonym för slott, det närmaste är country house. Dock kallas stora country houses för palace, även om de ligger på landet. Franska för slott är chateau.
Ett slott är en byggnad i sten eller i annat beståndigt meterial. Det finnes dock byggnader som kan kallas slott som är byggt i reveterad timmer. Ett slott är oftast byggt i en klassisk tradition, ofta i en centrosymmetrisk form, och ofta med flyglar ställd vinkelrätt på en huvudbyggnad (corps de logi). Oavsett om flyglarna hänger samman med huvudbyggnaden eller inte, om dessa är framför huvudingången eller bakom den kallas platsen mellan huvudbyggnad och flyglar för borggård. Detta oavsett om dessa är sammanbyggda i en fyrkant, eller om det finns tre byggnader och en mur. Ofta har man ingångsparti i grekisk tempelstil. Vidare måste ett slott ha mer än en våning över mark (eller höjd på minst två våningar), det skall finnas misnt följande rum: vestibul, sal, bankettsal, mera än en salong, mera än en sovkammare. Som oftast har slott mer än dessa minimikrav, dock med undantag för lustslott och jaktslott som kan vara på en våning, och sakna båda vestibul, sovkammare och sal.
Vidare är slott anlagd på ett sätt som framhäver byggnaden, och alléer fram till byggnaden är vanliga. Slott har alltid en park i anslutning till byggnaden. Om ett slott ligger i en stad och saknar park, eller har trädgård i stället, kallas det palats.
Under medeltiden fanns en statsrättslig term, slottsloven, vilken innebar kungens tillgång till, och rätt att förfoga över rikets slott, flitigt använd av Gustav Vasa och hans ättlingar, i praktiken använd inom Vasaätten som ett medel att hävda sig i konkurrensen bland Sveriges adel.
Slott i Sverige
- Stockholms slott
- Borgholm, Borgholm slottsruin
- Brokinds slott
- Djursholms slott
- Drottningholms slott
- Edsbergs slott
- Ekebyhof
- Engsö slott
- Fullerö slott
- Gripsholm, Gripsholms slott
- Grönsöö slott
- Gyllebo slott
- Görväln slott
- Gärsnäs slott
- Gävle slott
- Haga slott
- Häringe slott
- Hässelby slott
- Karlbergs slott
- Kalmar slott
- Kina slott
- Ljungs slott
- Läckö slott
- Löfstad slott
- Mariedals slott
- Mems slott
- Nyköpingshus
- Nyslott
- Penningby
- Rosendals slott
- Rosersbergs slott
- Rydbyholms slott
- Rånäs slott
- Salnecke
- Salsta slott
- Sjöö
- Skoklosters slott
- Sofiero slott
- Sollidens slott
- Stockholms slott
- Sturefors slott
- Sturehofs slott
- Steninge slott
- Strömsholms slott
- Sundbyholms slott
- Svartsjö slott
- Sölvesborgs slott
- Taxinge-Näsby
- Tidö slott
- Tullgarns slott
- Ulriksdal, Ulriksdals slott
- Ulvsunda slott
- Uppsala slott
- Venngarns slott
- Västerås slott
- Wiks slott
- Åkeshovs slott
- Årsta slott
- Örebro slott
- Östanå
Slott i Finland (f.d. Sverige)
- Kastelholm
- Korsholms slott
- Olofsborg
- Raseborgs slott
- Tavastehus slott
- Uleåborgs slott
- Viborgs slott
- Åbo slott
Slott i Lettland (f.d. Sverige)
- Mittau slott
Slott i Estland (f.d. Sverige)
Slott på Rügen (f.d. Sverige)
Slott i Livland (f.d. Sverige)
Slott i Litauen (f.d. Sverige)
Slott i Tyskland
- Nymphenburg i München, Bayern
- Königstein I Sachsen
- Burg Hohenzollern i Schwaben
- Neuschwanstein i Bayern
Se även
- Kungliga slott i Sverige
- Slott och herresäten i Sverige
- Lista över slott och borgar i Skåne
- Lista över kända byggnader
- Sveriges regenter
- adelsätter
ja:城
Kyrkobyggnad
En kyrka eller kyrkobyggnad är en byggnad avsedd för kristen gudstjänst. Kyrkan tillhör en församling inom något trossamfund. Gudstjänst kan firas i vilken miljö som helst, men många trossamfund har särskilda ritualer för invigning av nya kyrkor och dekonsekrering av kyrkobyggnader som ska tas ur bruk.
Se även
- Baptisterium
- Domkyrka
- Församling
- Katedral
- Kyrklig interiör
- Lista över kyrkoarkitektoniska termer
- Lista över svenska kyrkor
- [http://www.ortodoksi.net/virtuaalikirkko/index.html Svensk virtualkyrka]
Kategori:Kyrkobyggnader
FornborgEn Fornborg är en kategori av fasta fornlämningar som är särskilt svår att kategorisera då mängen av fornfynd ofta är mycket liten.
Fornborgarna byggdes på lättförsvarade höjder, särskilt sådana med branta stup och anlades invid viktiga farleder, vägar och vattendrag och har fungerat som bevakningsplatser.
Lämningar av fornborgar finns från bronsålder till vikingatid dvs tiden mellan 2000 f. Kr. och 1000 e. Kr. Kulmen i borgbyggandet kom under den oroliga folkvandringstiden, 400-550 e. Kr. Totalt finns i landet runt 1000 registrerade fornborgar, merparten i mälarlandskapen (Södermanland c 300, Uppland knappt 150) och Östergötland (drygt 120). Fornborgarna i Sverige har sina motsvarigheter i Norge, på Åland, i Finland och delar av de baltiska staterna. I Danmark däremot saknas försvarsborgar helt, kanske har försvarverken där byggts i trä istället för som i resten av Norden av sten, och därför gått förlorade.
Vid orostider sökte ortens befolkning skydd i fornborgen. Ofta hade man med sig djur, mat och andra värdeföremål.
Fornborgar har haft flera olika funktioner
- Tillflyktsborgen var en temporär hemvist dit den kringboende befolkningen flydde i tider av oro
- Försvarsborgen med eller utan permanent boende utgör en fast försvarspunkt och kräver en större arbetsinsats och större underhåll
- Eskortborgen byggs utmed en transportled i syfte att skydda handel och resande
- Härlägret är uteslutande avsedd för truppförläggning efter romersk modell
- En speciell variant av forntida försvarsanläggning är försvarsvallen, en befäst vall eller palissad avsedd att hålla inkräktare ute från ett område. I Danmark finns av denna typ Danavirke, i Sverige Götavirke.
Fornborgar i svenska landskap
- Blekinge
- Hallarumsviken
- Korpaberget i Asarum
- Skåne
- Trelleborgen ingår i ett system av vikingatida härläger, anlagda av den danska kungamakten. Andra borgar i komplexet är Aggersborg och Fyrkat.
- Ytterligare borgrester finns vid Hälleberga backe och Stenshuvud.
- Halland
- Bohuslän
- Småland
- Kasimirsborg utanför Västervik
- Öland
- Eketorp är en folkvandingstida tillflyktsborg som delvis återuppbyggts som museum.
- Ismantorp är en stor folkvandringstida tillflyktsborg.
- Gotland
- Torsburgen i Kräklingbo socken är Nordens största forntida försvarsanläggning
- Grogarnsberget i Östergarn socken
- Västergötland
- Östergötland
- Götavirke
- Dalsland
- Värmland
- Närke
- Södermanland
- Hultberget
- Stenhammar skans
- Uppland
- Skansbergets fornborg
- Västmanland
- Dalarna
- Gästrikland
- Fornborgen i byn Hallsbo, Hedesunda vid Dalälven, Gästriklands enda.
- Hälsingland
- Jämtland
- Härjedalen
- Medelpad
- Ångermanland
- Finnborgen. Belägen invid E4 strax norr om Skuleberget, i Skuleskogens nationalpark
- Lappland
- Västerbotten
- Norrbotten
Se även
- Trelleborgar
Externa länkar
Kategori:Arkeologi
- [http://www.abc.se/~m10354/mas/931bulve.htm Bulkverk och borgar]
- [http://www.guteinfo.com/scripts/maps.asp?map=6 Gotländska fornborgar]
Kategori:Folkvandringstiden
Kategori:Vikingatiden
BoplatsHistoriska och forntida boplatser är av stort intresse för arkeologen. I Sverige finns lämningar av boplatser från stenåldern och fram till modern tid.
Stenålderns boplatser är relativt enkla, ofta säsongsbetonade fångst- eller insamlingsplatser. Tält, kåtor och grophus används, men också grottor. Under bronsåldern blir befolkningen slutgiltigt bofast och mer varierade boendeformer uppträder. I Norden gör långhuset debut och blir den dominerande hustypen fram till medeltiden.
Vid vikingatidens slut börjar mindre städer växa fram i Norden. Stadsbebyggelsen skiljer sig från tidigare hustyper. Befolkningen på landsbygden går över till boendeformer som alltmer liknar dagens lantliga bebyggelse.
Fornminnen skyddas av svensk lag. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ansvarar för vården. RAÄ deltar också i arbetet att visa de boplatser som grävts ut genom att restaurera eller rekonstruera boplatser.
Några av de boplatser som kan besökas på museer i Sverige
- Gene fornby, gård i Örnsköldsvik från romersk järnålder
- Birka
- Eketorp på Öland är en rekonstruerad fornborg med boningshus
Kategori:Arkeologi
Hålväg
Hålväg är en sorts fornlämning som består av en fåra i marken som bildats av att det fordom gått en väg där. Fåran har blivit till av slitage från hovar, klövar och fötter samt av förstärkande regnvattenserosion. Där en väg på grund av nednötning blev för "dikig" eller på annat sätt obekväm valde man att gå vid sidan om det stället och därför kan man i hålvägsområden ofta se flera parallella stråk. Vissa hålvägar är tämligen V-formade i genomskärning, medan andra kan ha en mer U-aktig form, som visar att de fortfarande använts när man börjat använda vagnar. Hålvägar finns oftast i sluttningar eller på åsar.
Stensträng
Stensträngar är några av våra vanligaste fornlämningar i landskapet. Oftast är de rester av murar eller vallar som övergivits och fått förfalla.
Kategori:Arkeologi
VårdkaseEn vårdkase är ett enkelt signalsystem bestående av en hög med ved som förr placerades på synliga höga höjder. Avsikten var att tända dessa när fienden kom, så att eldarna varnade andra. Vårdkasarna nämdes redan i Upplandslagen och Eddan.
Kategori:Telekommunikation
Vägmärke
Vägmärken eller trafikmärken används vid vägar för information om trafikförhållanden.
Allmänt
Vägmärken regleras internationellt av FN:s Konvention om vägmärken och signaler, i sin nuvarande version från 1968 med tillägg fram till 1995, för de länder som undertecknat konventionen, däribland de flesta länder i Europa. Detta betyder att vägmärkena i huvudsak är likadana i europeiska länder. Detta för att underlätta internationell trafik.
För att underlätta för internationell trafik används i konventionen i första hand symboler i stället för text. Symbolerna följer en enhetlig standard.
Konventionen tillåter att bakgrundsfärgen för varnings- och förbudsmärken kan vara vit eller gul. Vit är vanligast och används t ex i Tyskland, Norge, Danmark och Tjeckien. Gul används i t ex Sverige, Slovenien, Serbien och Montenegro, Finland och Makedonien. I Polen och Grekland har man valt att ha gul bakgrund på varningsmärken och vit bakgrund på förbudsmärken. Vit anses som tydligare eftersom symbolerna är svarta och syns därmed bättre mot den vita bakgrunden. Gult anses dock ha fördelen att detta syns bättre under vintern. Man kan också välja blå eller grön bakgrundsfärg för skyltar på motorvägar.
Det är inte obligatoriskt att använda alla vägmärken som finns i konventionen. Om behov uppstår av något vägmärke som inte finns i konventionen, kan en medlemsstat själv införa det. Konventionen kan ändras genom tillägg, t ex för att införa nya vägmärken. Varje medlemsstat kan föreslå sådana tillägg, som träder i kraft om färre än en tredjedel av medlemsstaterna motsätter sig det. På senare år har även EU blivit inblandade i detta och föreslår vissa ytterligare standardiseringar. Det handlar framförallt om när det planeras att införa ett nytt vägmärke utanför konventionen och att då försöka se till att EU:s medlemsstater då väljer en enhetlig standard på detta vägmärke. Ett exempel på ett vägmärke som är framtaget genom EU är märket för avfartsnummer. En del av EU:s medlemstater däribland Sverige har infört EU:s variant på skyltar för avfartsnummer men inte alla.
Utanför Europa
Konventionen används mer eller mindre utanför Europa, oftast mindre. Man har utanför Europa mycket mindre mängd gränsöverskridande trafik, och har för övrigt ofta viss praxis i olika världsdelar, så att det inte blir så stora skillnader över gränsen.
Resenärer med flyg och hyrbilar får det svårare dock.
USA har vägmärken som bara i viss mån liknar de som finns i konventionen. De följer en egen standard. Kanada liknar USA. Många länder utanför Europa som varit kolonier har likheter med Europa men ändå utvecklat en egen standard.
Australien liknar USA men följer dock konventionen bättre än USA (tex rätt hastighetsgränsmärken).
USA, Australien och många andra länder utanför Europa har varianten med fyrkantiga varningsskyltar som står på ett hörn, och symbolerna avviker ofta.
Enligt konventionen ska länder med icke-latinska bokstäver skriva ortnamn och liknade på både sitt skrivsätt och med latinska bokstäver, vilket inte följs i så många av dessa länder, t.ex. inte i Ryssland.
Historik
Ryssland]]
Någon form av vägmärken har funnits i minst ett par tusen år. Föregångarna till dagens vägmärken var olika former av märkningar längs olika vägar för framförallt de som tog sig fram med häst. Träd kunde t ex märkas för att folk skulle hitta lättare och ibland sattes stenar upp för att markera var vägen gick. Vissa runstenar har också använts för vägvisning. Efter en tid tillkom s.k. milstolpar längs vägarna och dessa var oftast gjorda i sten. Under 1910-talet blev bilarna allt vanligare. Behovet av vägvisning längs vägarna blev allt större. Samtidigt var de vägvisningar som då existerade inte av enhetlig standard och de upplevdes som ålderdomliga då dessa bestod av milstoplar och ett antal enklare skyltar vid gästgiverier. 1916 tog KAK fram en typ av skyltar som bestod av en triangel och under triangeln fanns det en text som förklarade märkets budskap. Ungefär samtidigt hade det i Paris beslutats om en enhetlig typ av vägmärken som bestod av runda tavlor. Med tiden blev den europeiska standarden en sorts kombination av den standard som fastställts i Paris och KAK:s standard. De trekantiga märkena från KAK utvecklades till varningsmärken medan de märken som togs fram i Paris blev förbudsmärken. Denna standard spreds ut över hela Europa. Detta ledde till att man började ta fram vägmärken av enhetlig modell. 1931 fastställdes en enhetlig standard som gällde för hela Europa. Sedan dess har vägmärkena förändrats flera gånger och nya vägmärken har tillkommit.
Den första svenska kungörelsen angående vägmärken var SFS 1931:252. Den innehöll föreskrifter om:
- Vägvisare
- Ortnamnstavlor
- Varningsmärken
- Vägmärken till upplysning om förbud med avseende å trafiken
- Vägmärken till upplysning om sätt och riktning för trafikens rörelse
- Vägmärken till upplysning om vägs nyttjande för särskilt ändamål
- Allmänna föreskrifter
Kungörelsen var allmänt skriven och innehöll bara ett fåtal bilder av vägmärken:
- Varningsmärke för gupp
- Varningsmärke för vägkrök
- Varningsmärke för korsväg
- Varningsmärke för bevakad järnvägskorsning i plan
- Varningsmärke för icke bevakad järnvägskorsning i plan
- Varningsmärke för annan fara än sådan som avses med tecken 1-5
- Upplysning om körriktning
- Upplysning om att rotationstrafik ska förekomma
- Vägvisare
- Teckensnitt för skylttexter
- Gult och rött färgexempel
Nu gällande lag är Vägmärkesförordningen, SFS 1978:1001.
Det händer också att vägmärken avskaffas helt i Sverige. Ett exempel är påbudsmärket för minimihastighet, som finns med i konventionen om vägmärken, och används t ex i Tyskland. Ett annat exempel är förbudsmärket för tätbebyggt område, som visade en vertikal huvudväg, korsad av tre horisontella mindre vägar. Det har några årtionden senare återinförts i helt annat utförande, i överensstämmelse med konventionen.
Färger på vägmärken
leftright
I Sverige har vägmärken ändrat färger några gånger. I början var nästan samtliga upplysningsmärken gula med svart text och svarta tecken. Under 1950-talet började det göras prov med nya typer av färger och teckensnitt. Tester gjordes från 1955 och från 1958 ifördes en ny färgskala som gick ut på att vägmärkena skulle ha en vit reflekterade text eller vita reflekterande symboler. Bakgrunden skulle vara i en mörkt blå färg som nästan var svart. Detta ansågs vara tydligt i mörker. Den mörka bakgrunden skulle inte vara reflekterande. Det var under denna tid som man i Europa införde vägmärket för motorväg och i de flesta andra länder blev dessa antingen gröna eller blå. I Sverige införde man samma symbol för motorväg som antagits av de andra länderna men med den skillnaden att det fick en mörkblå bakgrund i likhet med andra svenska vägmärken. I övriga länder hade man börjat införa två olika färger som skulle särskilja motorvägar och landsvägar. I Sverige gjorde man inte det utan hade den mörkblå färgen som standardfärg oavsett vägstandard. Enda undantaget ugjordes av s.k enskild väg som hade gula skyltar. Från och med 1978 beslutade Vägverket om att övergå till en ny färgskala på skyltningen. Landsvägar skulle från och med nu få blå skyltar medan motorvägar skulle få gröna. Detta var en standard som var vanlig i flera andra europeiska länder. Under 1980-talet skedde ett succesivt byte av skyltarna på de svenska vägarna. Detta tog lång tid och i vissa fall kunde några enstaka större vägar ha kvar äldre mörkblå skyltar ända fram till slutet av 1990-talet. De äldre mörkblå skyltarna kan än idag ses på ett litet antal glest trafikerade småvägar och liknande ställen.
1990-talet
1990-talet
Kategorier
Vägmärken delas ofta in i olika kategorier för att lättare kunna hålla isär de olika typerna av vägmärken. Ofta delas de upp på följande sätt:
- Varningsmärken
- Förbudsmärken
- Påbudsmärken
- Upplysningsmärken
- Tilläggstavlor
- Väjningspliktsmärken
- Övriga vägmärken
Varningsmärken är i Europa trekantiga med en bred röd kant och vit eller gul bakgrund. Mitt i märket sitter oftast en symbol som visar vad varningen handlar om.
Enligt konventionen kan de också vara fyrkantiga, vriden ett åttondels varv, så de står på ett hörn, med tunn eller ingen kant. Sådana varningsmärken används i många länder utanför Europa, och även i republiken Irland. I övriga Europa används de trekantiga märkena.
Symbolerna är fastlagda i konventionen, med undantag av varningsmärket för djur, som ska avbilda den djurart som det i första hand varnas för på platsen, vad det än är.
Förbudsmärken är skall vara runda med en bred röd kant och vit eller gul bakgrund. Mitt i märket sitter en symbol som visar vad förbudet gäller. Undantag är förbud mot att stanna eller parkera som ska ha blå bakgrund.
Många av dem har ett rött streck snett tvärs över märket, dock inget krav i konventionen.
En speciell typ är de som markerar slut på förbud, som ska ha vit eller gul bakgrund och mörka snedstreck.
Det finns också zonmärken, som har ett förbudsmärke mitt i ett större fyrkantigt märke.
Enligt konventionen ska de ha texten "ZONE" eller översättning överst, vilket de inte har i Sverige. De betyder att ett särskilt förbud t.ex. parkeringsförbud gäller i ett större område. Se även Datumparkering.
Påbudsmärken är i Europa runda med en tunn vit kant och blå bakgrund. Mitt i märket sitter alltid en symbol som visar vad påbudet handlar om. Oftast är det en pil, som visar vilken väg man ska köra.
På Irland är de vita med röd rand och svart symbol, utan snedstreck. Alla förbudsmärken (utom fartgräns) har snedstreck. Denna variant tillåts av konventionen, men är inte så lyckad eftersom en del andra länder har förbudsskyltar utan snedstreck.
Utanför Europa används påbudsmärken inte så mycket. Undantaget är skylten som visas på bilden "håll till höger (eller vänster)" som är vanlig. Den ser dock mycket olika ut. USA: fyrkantig med en lätt krokig pil framåt. Australien: en "ruter"-formad varningsskylt med pilen mot marken till vänster.
Upplysningsmärkena delas i den svenska lagtexten in i anvisningsmärken och lokaliseringsmärken. Även i konventionen och utländska tabeller finns en sådan uppdelning (Regulatory / Indicative signs)
Anvisningsmärken visar hur man ska köra, med märken som motorväg, huvudled, övergångsställe, parkering, gågata etc.
Det kan vara ett lagbrott att inte följa dem.
Till exempel finns skylten "tättbebyggt område" som i Sverige betyder hastighetsgräns 50 km/h om ingen hastighetsbegränsning finns.
I en del länder finns varianten med bara ortnamn (tillåtet enligt konventionen) som betyder samma sak. I Tyskland betyder ortnamnskylt med gul bakgrund 50 km/h, medan ortnamnskylt med grön bakgrund inte påverkar hastigheten. I Sverige är ortnamnskylt inget anvisningsmärke.
Identisk skylt men med rött snedstreck anger återgång till normalgränsen, i Sverige 70 km/h.
I Storbritannien finns skylten med en gammaldags kamera. De har många gömda fartkameror.
I USA är anvisningsmärken av olika form. En del av samma form som varningsmärken dvs "ruter"-formade, men med en text. Särskilt de för filbyten är sådana, men sådan text också stå i lokaliseringsskylten. Parkeringsskyltar är rena textskyltar.
Lokaliseringsmärken visar vilken väg man bör köra, för att komma dit man vill.
Lokaliseringsmärken brukar i Sverige ha olika bakgrundsfärg beroende vägens formella status.
Gul för enskild väg, grön för motorväg eller motortrafikled, vit för mål inom tätorten, och blå i övriga fall. Det finns särskilda bruna märken för turistmål, samt mörkblå för cykelvägar. Vägnummermärkena är gröna för europavägar och blå i övrigt.
Det finns en särskild serie lokaliseringsmärken för serviceställen som post, restaurang, bensin m.m.
De har alla möjliga färger i olika länder. I konventionen står det bara ungefär "ljus text på mörk bakgrund eller mörk text på ljus bakgrund och undvik rött". På motorvägar ska de dock vara blå eller gröna med vit text.
Även om vägmärken i Europa följer en viss enhetlig standard kan uppdelning av vägmärken i olika grupper dock variera. Vissa vägmärken med identiskt utseende och indentisk betydelse kan av myndigheterna i olika länder hamna i olika kategorier. Detta saknar betydelse i trafiken men märks när vägmärkena finns på listor. Den svenska lösningen som Vägverket har valt är där mycket ologisk när det gäller vägmärken i denna speciella grupp. Vägmärket för väjningsplikt har lagts in i gruppen varningsmärken medan vägmärket för stopplikt har lagts in i gruppen för förbudsmäken. Ett antal andra länder har istället skapat en egen grupp för dessa vägmärken och det är denna typ av indelning som listorna här följer. Den indelning som presenteras här påminner om den som finns i Danmark och Finland.
Förutom Lämna företräde och Stopp finns också huvudled och lämna företräde till mötande i denna grupp i konventionen, medan de är lite utspridda i svenska förteckningen.
Tilläggstavlor fungerar som komplement till vägmärken av ovanstående typer där tillägg måste göras. Tilläggstavlorna har oftast samma färg som det vägmärke som det ska komplettera.
Dåliga vägmärken
Bild:Tilläggstavla med klockslag.gif men bilden är tagen 2005 vilket visar ett tydligt exempel på dålig vägskyltning. Skyltmodellen är förövrigt också utgående]]
I Sverige är det Vägverket som står för underhåll av vägmärken på vägarna. Resultatet av deras underhåll är många gånger bristfälligt. En bilist som kör från Sverige via Danmark till Tyskland kan märka att skyltarna är i betydligt bättre skick där än vad de är i Sverige. I Sverige är det vanligt att skyltar får sitta uppe alldeles för länge utan att de byts ut. Skyltarnas reflexmaterial blir utslitet efter ett antal år och skyltarna bör då bytas ut. Detta görs inte alltid i Sverige. Flera skyltar kan sitta uppsatta upp emot den dubbla tiden mot vad de borde göra. Till och med motorvägar kan ha skyltar som är dåliga och som borde ha bytts ut flera år tidigare. Sverige tillhör de länder i Europa som har de sämsta skyltarna på grund av detta. Ofta byts skyltarna ut enbart om de blir förstörda genom att de har blivit påkörda eller liknande. Det händer även ibland att äldre skyltar av utgående modeller finns kvar på en del håll. Ibland händer det att en skylt ska ändras därför att ett väg har fått ett nytt nummer eller så vill de lägga in ett annat ortsnamn eller liknande. Istället för att då byta ut hela skylten brukar Vägverket ofta bara lappa över den nya informationen ovanpå den gamla på den gamla skylten. Detta blir givetvis billigare men rent estetiskt blir inte resultatet något vidare. Ibland händer det dock att Vägverket "glömmer" någon skylt och den gamla informationen ligger då kvar. Detta kan bli förvirrande för trafikanterna. Ett mycket tydligt exempel på deta kan se i närheten av Lund. Där finns än idag (juni 2005) en skylt som hänvisar till väg E66 trots att denna väg numrerades om till E22 1992. Skylten är dessutom hårt nedsliten och är av en utgående modell. Detta fenomen är dessvärre inte ovanligt i Sverige.
Felvänt vägmärke
E22right
Den vänstra bilden visar en gammal vägarbetsskylt från 1950-talet och fram till 1967 och den högra bilden visar en aktuell vägarbetsskylt som används från 1967 och fram till idag. I Sverige är skylten för Vägarbete felvänd och detta har den alltid varit. Normalt ska en vägarbetskylt vara formad så att figuren som står och gräver på skylten är vänd med ryggen mot vägen. Detta följer också samtliga europeiska länder utom just Sverige. Med största sannolikhet är detta en liten "miss". När Sverige hade vänstertrafik hade man av någon anledning tagit en vägarbetsskylt som liknade de som användes i de länder som hade högertrafik. I samband med högertrafikomläggningen ändrade man en hel del skyltar och gjorde de spegelvända för att passa bättre till högertrafiken men när det gällde vägarbetsskylten så vände man också på denna och därmed blev den felaktig även i fortsättningen. Hade man låtit bli detta hade skylten blivit rättvänd i samband med högertrafikomläggningen.
Upp och nervänt vägmärke
leftright
Den vänstra bilden visar en gammal s.k. avfartsskärm från 1960-talet och fram till omkring 1980 och den högra bilden visar en aktuell avfartsskärm av den typ som började användas från slutet av 1970-talet och framåt. Enligt den europeiska normen för vägmärken infördes en regel att avfarter skulle markeras med en skylt som hade en eller flera vinklar. Dessa vinklar skulle vara vända så vinkelspetsen är vänd uppåt. Av någon anledning gjordes detta från början fel i Sverige då dessa skyltar istället vändes upp och ner, dvs med vinkelspetsen vänd nedåt istället. Anledningen till detta är okänd men med största sannolikhet kan detta från början bero på något misstag som sedan spred ut sig och blev standard. Under den andra halvan av 1970-talet började ett antal skyltar vändas åt rätt håll men förändringen gick från början långsamt. I slutet av 1970-talet och början på 1980-talet skulle samtliga mörkblå skyltar bytas ut mot de klarblå och i samband med dessa skyltbyten ersattes också samtliga felvända avfartsskärmar med rättvända.
Udda vägmärken
En del mycket ovanliga vägmärken finns också.
Ofta varnar de för djur. Enligt konventionen kan de avbilda aktuell djurart, vad det än är. I vägverkets officiella broschyr finns bara älg, enligt lagtext älg, hjortdjur och tamdjur, dvs ko, och inga andra.
Ett exempel på ovanliga vägmärken är varningsmärken med en groda och ett annat exempel är varningmärke med ankor. I Skanör med Falsterbo finns en skylt som markerar övergångsställe för gäss.
Till exempel i Marocko och Tunisien finns varningsmärken för kameler och i Gibraltar finns varningmärken för apor. I Australien finns varning för känguruer och wombats och på Nya Zeeland för Kiwifåglar.
Bild:Grodskylt, väg 100.jpg|Varningsmärke med groda på länsväg 100 mot Skanör.
Bild:Ankskylt Järlaladen i Nacka.jpg|Varningsmärke med ankor på Järlaleden i Nacka.
Bild:Ankskylt annan variant.jpg|En annan variant på varningsmärke med ankor, denna gång i Åkarp.
Bild:Gåsskylt, Skanör.jpg|Övergångsställe för gäss.
Bild:Liten kurva.jpg|En miniatyrskylt vid "Aspviksbacken" i Upplands-Bro kommun.
Bild:Artrik vägkant.jpg|En skylt som visar att vägkanten är artrik i växtlighet i Västergötland.
Bild:Road sign cat.jpg|Varningsmärke med katt (och mus), fotad på landsbygden utanför Malmö vid Almåsa fritidsby
Bild:Skvader sign.jpg|Varningsmärke med en Skvader på vägen upp till Norra Berget i Sundsvall
Kuriosa
Skvader med texten Loftbacken]]
Skvader
Som exempel på vägvisare för enskild väg har sedan 1950-talet använts "Loftbacken".
Som exempel på vägvisare i 1931 års kungörelse om vägmärken användes "Hököpinge 28".
Tätort
Hököpinge
right
Speciella tätortsskyltar har införts, försvunnit och sedan återinförts i Sverige. I samband med 1937 års kungörelse om vägmärken infördes ett speciellt vägmärke för tätorter. Detta vägmärke syns på den vänstra bilden. Vägmärket innebar att trafikanterna blev tvungna att sänka farten till 50 km/h. Skylten ingick i gruppen förbudsmärken och detta syns genom dess runda form och dess färg. Tecknet på skylten skulle föreställa en större gata och lite mindre som korsar. Denna skylt blev ofta kallad Krattan eftersom folk tyckte att den såg ut som en kratta. Under 1950-talet beslutades att avskaffa denna skylt. Man hade tänkt sig att införa generella hastighetsbegränsningar (50 km/h) i tätorter med hastighetsskyltar istället. 50-skyltar skulle ersätta dessa. 1955 avskaffades denna skylt. Under 1990-talet beslutades om att återinföra speciella skyltar för tätort. Dessa skulle i princip ha samma funktion som de gamla skyltarna men med ett nytt utseende. Denna typ av skylt ses på högra bilden. De nya skyltarna är framtagna efter de moderna europeiska normerna och snarlika tätortsskyltar finns i flera andra europeiska länder idag. Skyltarna ersätter ofta 50-skyltarna.
Nostalgi
Skylten betydde Hastighetsbegränsning upphör, ett begrepp som avskaffades i och med högertrafikomläggningen.
Högertrafikomläggningen
I samband med högertrafikomläggningen som skedde 1967 försågs Sveriges vägar med ett s.k. högertrafiksmärke enligt bilden. Detta märke skulle påminna trafikanterna om att det var högertrafik som gällde. Märkena togs bort efter en kort tid. Märket på bilden finns sparat på en garagedörr.
Se även
- Kantstolpar
- Vägmarkeringar
Externa länkar
- [http://www.vv.se/filer/14201/Vagm%20sv.pdf Boken Sveriges vägmärken i PDF-format]
- [http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19781001.htm Vägmärkesförordningen (Sverige)]
- [http://alk.tiehallinto.fi/liikennemerkit/vagmarken.htm Vägmärken enligt vägtrafikordningen (Finland)]
- [http://www.trafikken.dk/tema.asp?page=dept&objno=59 Færdselstavler (Vägmärken) enligt vejdirektoratet (Danmark)]
- [http://europa.eu.int/comm/transport/road/publications/trafficrules/countryreports/chapter7.htm Vägmärken från flera EU-länder] (bilagor till en EU-rapport)
Kategori:Vägar
-
ja:道路標識
Fornminne/Labyrint
En labyrint är en säregen typ av fornlämning som är känd från flera områden, perioder och kulturer. Svenska fornminnen av denna typ består ofta av rader av stenar, lagda i ett symmetriskt, snarare än slumpmässigt, mönster. De flesta fornlabyrinter i landet härrör från stenåldern eller bronsåldern.
Stenlabyrinter kallas i Sverige även trojaborgar. I trojaborgarna skall en sorts folkliga lekar eller skådespel ha försiggått, med temat av en ung man som söker sig in genom labyrinten, kanske besegrar faror på vägen, och slutligen når fram till den unga kvinnan i mitten. Att leken har någon sorts fruktbarhetstema och gammal bakgrund råder knappast några tvivel om. Ännu in på 1700-talet skall sådana lekar ha ägt rum.
Kategori:FornminnesområdenKategori:Arkeologi
Pozycjonowanie Dorota Rabczewska pozycjonowanie Parkiet Hotel in Sofia
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
KeePass
KeePass Password Safe ist ein kostenloses OpenSource-Tool um Passwörter zu verwalten. Die Passwort-Datenbank wird wahlweise nach der Advanced Encryption Standard-Algorithmus (AES) oder dem Twofish-Algorithmus OpenSource-Tool um Passwörter zu verwalten. Die Passwort-Datenbank wird wahlweise nach der Advanced Encryption Standard-Algorithmus (AES) oder dem Twofish-Algorithmus Silvio Gesells, nach der der Zins- und Zinseszins-Mechanismus als ungerechter und die Wirtschaft lähmender Umverteilungsprozess des Geldvermögens aufgefasst wird. Ein weiterer Kritikpunkt betrifft das private Bodeneigentum. Nach Auffassung der Freiwirtschaftler liegt beim Grundbesitz eine starke Konzentration des Eigentums vor, so dass sie von einem faktischen Monopol sprechen, das di
|
Gundam Seed: Destiny
Gundam Seed: Destiny ist die Fortsetzung des erfolgreichen japanischen Anime Gundam Seed, in welcher der junge ZAFT Pilot und "Koordinator" Shinn Asuka die Hauptrolle spielt.
Daten
- Produktionsland: Japan
- Ausstrahlung in Japan: 2004-2005
- Regie: Mitsuo Fukuda
- 50 Episoden
|
Grund und Boden
Eine Bodenreform ist eine Änderung der Besitzverhältnisse an Grundstücken. So gibt es Gesellschafts- und Wirtschaftsordnungen mit privatem Grundeigentum oder mit gemeinschaftlichem Eigentum am Boden.
Die Änderungen können aus verschiedenen politischen oder wirtschaftlichen Gründen erfolgen.
In der
|
Cholm
Chełm [] (deutsch: Cholm) ist eine Stadt in Polen in der Wojewodschaft Lublin östlich von Lublin unweit der Grenze zur Ukraine. Die Stadt bildet einen Stadtkreis, in dem rund 68.000 Menschen leben. Der Name Chełm kommt von altslawischen cholm und bedeutet Hügel.
Geschichte
Der erste schriftliche Beleg über die Existenz einer Siedlung stammt aus dem Jahr 981, als die Stadt in altrussischen Chroniken als Teil des
|
Grundeigentum
Unter einem Grundstück versteht man in der Umgangssprache einen äußerlich erkennbar abgegrenzten Teil der Erdoberfläche. Der juristische Begriff weicht hiervon ab: Der Begriff des Grundstücks wird im deutschen Bürgerlichen Gesetzbuch BGB nicht näher definiert, sondern vorausgesetzt, sein Gehalt ergibt sich aus der Grundbuchordnung
|
Bodenrente
Grundrente oder Bodenrente ist die Ertragsdifferenz zwischen zwei Böden von gleicher Größe bei gleichem Einsatz an Arbeit und Kapital. Diese Differenz beruht auf Faktoren wie Bodenfruchtbarkeit, Klima, Nutzungsform und -vorschrift (land- oder forstwirtschaftlich, baulich zum Wohnen oder Arbeiten), Verkehrslag
|
Introduktion
Die Introduktion (lateinisch Einführung, Einleitung) ist in der Musik ein kurzer Instrumentalsatz, der einem Hauptsatz (z. B. einem Rondo, einer Fuge, einer Ouvertüre, einem Konzert- oder Sinfoniesatz), vorangeht.
Die
|
Karakum-Kanal
Der Karakumkanal (heute nach dem "Ehrennamen" des turkmenischen Präsidenten Saparmyrat Nyýazow Türkmenbaşy-Kanal und früher Turkmenischer Hauptkanal genannt) ist ein Kanal in Turkmenistan (Asien).
Der 1.445 km lange Kanal führt zwischen dem Fluss Amudarja (bei Kerki) und dem
|
|
