Franska:Franska är också något som man äter, se franskbröd.
----
Franska är ett av de största romanska språken och räknas som världsspråk. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen, Internationella Olympiska Kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen och [http://www.upu.int/ Världspostföreningen].
Historik
Den romerska invasionen av Gallien
Franska härstammar (som alla romanska språk) från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f.Kr. bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike. Ett folkslag romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurier vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper.
Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska, de flesta är platsnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Från romarna lånades ord för nya begrepp, till exempel för vissa klädesplagg (som les braies). Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen, för handel, diplomati och undervisning. Det vulgärlatin, den folkliga variant av latin som utvecklades till modern franska, har mycket litet gemensamt med det bildade prosalatin man ser i exempelvis Ciceros verk.
Frankerna
Från 200-talet och framåt blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen och visigoterna i Akvitanien och Spanien de viktigaste. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; så mycket som 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.
Langue d'oïl
Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper: langue d'oïl and langue d'oc, (occitanska) är de största och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting mellan de två förra.
Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien och normandiska. Efter döpningen av den frankiske kungen Klodvig I cirka 498 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter.
Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är den dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.
Icke-germanska språkinfluenser
Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk direkt härstammat från förromersk galliska så är tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska).
Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som upphörde vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan.
Slutligen bör arabiskan nämnas som bidrog med ord för lyx- och handelsvaror, kryddor samt termer inom naturvetenskap och matematik.
Från l'ancien français till modern franska
Perioden från 842 då Strasbourg-ederna, det äldsta beviset för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många av de kända chansons de geste, den trubadurdiktning som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen.
Perioden efter detta såg franskan förlora sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (le moyen français) 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnances de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och det som skulle användas vid kungens hov. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. Under denna period skedde en omfattande utvidgning av ord genom nybildning och lån. En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (le français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Många språkforskare brukar dock benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (le français moderne).
1634 grundades Franska akademien (Académie française) av Richelieu som en officell myndighet vars målsättning var att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns än idag och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden.
Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik IIs fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska.
Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Bland de mest ansedda av dessa i fråga om uttal anses ofta dialekten kring Tours och Loire-dalen vara, med en sjävklar reservation för rent subjektiva bedömningar. Som i så många språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.
Dagens situation
En debatt pågår i dagens Frankrike om bevarandet av det franska språket och inflytandet från engelskan (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press som på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av fransk sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intresse grupper att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal rikedom.
Se också Toubon-lagen
Geografisk spridning
Franska är officiellt språk i följande länder:
Även om det inte har officell status, så talas det som ett andraspråk av stora delar av befolkingen i följande länder:
Det finns också fransktalande grupper i Libanon, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien ( Aostadalen), Laos, Mauretanien, Storbritannien (Kanalöarna), USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam.
La Francophonie är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar.
Officiell status i Frankrike
Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inom skolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och i kontrakt. Trots en åsikt ofta hålld för sanning i amerikansk och brittisk massmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord på hemsidor eller privattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsen Quebec genom en rätt drakonisk tolkning av en lag gällande från 1977 till 1993 som kom till för att garantera franskans ställning i provinsen.
Officiell status i Kanada
Cirka 9% av alla fransktalande bor i Kanada och franska är jämte engelskan är en av landets två officiella språk. Det federala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22% av alla kanadensare talar franska som förstaspråk.
Franska är det enda officella språket i Quebec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning.
Franska är officiellt språk i New Brunswick, Northwest Territories och Nunavut. I Ontario har franskan inte officell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor.
Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.
Franska dialekter
- akadiska
- afrikansk franska
- belgisk franska
- kambodjansk franska
- cajunfranska
- Quebec-franska
- schweizisk franska
- parisiska
- Marseille-franska
- Lyonnais-franska
- Maghreb-franska
- vietnamesisk franska
Kreolspråk härstammade från franska
- haitisk kreol
- seychellekreol
- michif
- lanc-patuá
Ordförråd
Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiska ordrötter. Det finns ofta ordpar där en är mer folkligt (substantiv) till ursprunget och det andra anses mer bildat (adjektiv), men där båda härstammar från latin. Exempel:
- bror: frère (brother) / fraternel
- finger: doigt / digital
- öde: foi (faith) / fidèle
- kyla: froid / frigide
- öga: œil / oculaire
Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen än italienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling från vulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med påföljande ord.
Det uppskattas att mindre än 13% (4200) franska ord man kan hitta i ett vanligt lexikon som Petit Larouse eller Micro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25% (1054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Alla andra långivade språk eller språkgrupper har färre än 1000 ord vardera där dom största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska.
Källa: Henriette Walter, Gérard Walter, Dictionnaire des mots d'origine étrangère, 1998.
Franska språkets betydelse i Sverige
Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i hela Europa. Franskan var under 1600-talet och framförallt 1700-talet det viktigaste främmande språket även i Sverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska.
Franskan användes till och med som umgängesspråk inom den svenska adeln och hovet. Mycket tack vare att den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil. Från den tiden har svenskan en stor mängd franska lånord. En del var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.
Under 1600-talet invandrade många valloner till Sverige och Sverige fick därmed en inte obetydlig franskspråkig minoritet. Vallonerna har dock med tiden integrerats väl i det svenska samhället.
Franska var ett obligatoriskt skolämne i Sverige fram till 1960-talet men har sedan dess varit valbart.
Externa länkar
- [http://wikibooks.org/wiki/French Learning the French language] - en wikibok.
- [http://www.academie-francaise.fr/ Académie Française]
- [http://www.fdicts.com/dictlist1.php?k1=33 gratislexikon för franska]
- [http://www.azoria.com/lexikon/indexsw.shtml Fransk-Svenskt Lexikon]
- [http://www.frenchlesson.org/ Frenchlesson.org]
- [http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=FRN Ethnologue rappor för franskans situation]
- [http://www.websters-online-dictionary.org/definition/French-english/ fransk-engelskt lexikon]: från [http://www.websters-online-dictionary.org Webster's Online Dictionary] - the Rosetta Edition.
Kategori:Romanska språk
Kategori:Franska
Kategori:EU-språk
als:Französische Sprache
ja:フランス語
ko:프랑스어
simple:French language
th:ภาษาฝรั่งเศส
zh-min-nan:Hoat-gí
FranskbrödFranskbröd, franska, sort av ljust vetebröd som man äter.
Typer av franskbröd
- långfranska
- formfranska
- källarfranska - som innehåller, till skillnad från annat franskbröd, även rågmjöl.
- småfranska
- fralla
Kategori:Bröd
Europeiska unionen
Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 25 europeiska stater. Europeiska unionen etablerades 1994 genom att samarbetet inom de europeiska gemenskaperna utvidgades genom maastrichtfördraget. Samarbetets utveckling regleras successivt genom etablering av nya fördrag och från den första februari, 2003 gäller det så kallade nicefördraget.
De viktigaste institutionerna inom unionen är Europeiska unionens råd ("ministerrådet"), Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Kommissionen har ensamt rätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet. I Sverige sker samråd mellan regering och riksdag i EU-nämnden, där regeringen söker stöd för sina ståndpunkter inför förhandlingar i Europeiska rådet och ministerrådet.
Europeiska unionen är även tullunion med en gemensam inre marknad. EU har en egen valuta, euron vilken även ersatt de tidigare nationella valutorna i ett flertal medlemsstater. En mycket stor del av unionens budget upptas av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken.
Sverige röstade den 13 november 1994 om ett EU-medlemskap, vilket 52,3 % av de röstande tyckte att Sverige skulle ha. Valdeltagandet var 83,3 %. Se folkomröstningen om EU-medlemskap.
Status
Europeiska unionen är till sin natur inte en internationell organisation utan ett mycket långtgående fördragsbaserat samarbete mellan självständiga stater, vilket till vissa delar innefattar mellanstatliga organisationer, exempelvis den Europeiska gemenskapen. Inom vissa områden där medlemsländer fört över sin nationella suveränitet till unionen, exempelvis gällande den gemensamma jordbrukspolitiken, inre marknaden, samt valuta- och penningpolitik när det gäller Euro-länderna, börjar EU mer likna en federation av stater än en organisation av dessa. Däremot är unionen inte organiserad federalt utan genom subsidiaritetsprincipen, vilket är en term skapad enkom för att beskriva de säregna befogenheter EU har. Medlemsstaterna kvarstår som fördragets mästare och unionen i sig har ingen makt över att flytta ytterligare befogenheter från medlemsstaterna till sig själv. På grund av sin unika struktur betraktas inte heller Europeiska unionen som en internationell organisation, utan snarare som en sui generis-entitet, det vill säga en entitet olik alla andra.
Aktuella frågor
sui generis
Stora frågor rörande unionen för tillfället är dess expansion söder- och österut (se nedan), Europeiska konventets förslag till en europeisk konstitution, unionens relation med USA och deltagandet i EMU för de medlemsstater som befinner sig utanför eurozonen.
Sen den 4 oktober 2003 har Regeringskonferensen övervägt texten "Utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa" som inlämnades av Europeiska konventet den tjugonde juni 2003. Det första försöket att uppnå en genomgående kompromiss misslyckades under december 2003 då europeiska statsöverhuvuden inte kunde komma överens om en ny formel för att definera det så kallade kvalificerade majoritetsstyret när det gäller att rösta i Europeiska rådet. Den 18 juni 2004 godkände ledarna för de 25 medlemsstaterna formuleringen i ett nytt förslag på konstitution efter två dagars förhandlingar i Bryssel.
Ursprung
Det ursprungliga incitamentet för att grunda det som senare skulle bli Europeiska unionen var önskan att bygga upp Europa efter förödelsen från andra världskriget, samt att förhindra Europa från att än en gång bli offer för krigets gissel. Detta hävdas oftast av dem som är positiva till EU. Det finns också de, främst motståndare till EU, som hävdar att bildandet av unionen var ett medel för Frankrike och Tyskland att kontrollera produktionen och försäljningen av främst kol och stål för att bland annat skapa en kartell för t.ex. vapenproduktion. För mer detaljer se Europeiska unionens historia.
Metoder
För att åstadkomma detta mål försöker EU forma en infrastruktur som går över statsgränser. De enhetliga standarderna är menade att skapa en större, effektivare marknad eftersom medlemsstaterna kan skapa en enda tullunion utan förlust av hälsa eller säkerhet. Exempelvis kan stater utan samma matkultur komma överens om standarder för varumärkning och rutiner för att hålla rent.
Europeiska unionens inflytande sträcker sig dock längre än dess egna gränser då det är tacksamt för producenter att anpassa sig efter deras standarder för att öppna den marknaden. Då ett icke-medlemslands fabriker, lantbrukare och handelsmän anpassat sig efter EU-standarder blir de flesta kostnader relaterade till att gå med i unionen kraftigt sänkta. Vid denna tidpunkt blir det ekonomiskt försvarbart (genom eliminering av tullkostnader) att bekosta en ändring av de lokala lagarna till EU-lagar. Detta har lett till att vissa kritiker jämför EU med ett datorvirus.
Historia
Huvudartikel: Europeiska unionens historia
Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades dock av Frankrikes nationalförsamling 1954 och samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet. År 1957 grundades därför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG eller EEC, informellt kallat the Common Market i Storbritannien), såväl som Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), genom romfördraget. Med detta upprättades en tullunion.
År 1965 undertecknades fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under Europeiska gemenskaperna (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades.
Genom maastrichtfördraget, som undertecknades 1992, utvidgades Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, och samarbetet fick det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) (observera singular) och inordnades som en av unionens tre så kallade pelare (se nedan). Genom maastrichtfördraget beslöts även att euron skulle införas i tre steg.
Medlemsstater och utbredning
Huvudartiklar: Europeiska unionens medlemsstater, Europeiska unionens utbredning
Från och med den första maj 2004 består Europeiska unionen av 25 stater. 1950 var de sex grundarna:
- Belgien
- Frankrike
- Tyskland (Västtyskland 1950-1990)
- Italien
- Luxemburg
- Nederländerna
Nitton ytterligare stater har gått med i successiva vågor av utbredning:
- 1973: Danmark, Irland och Storbritannien
- 1981: Grekland
- 1986: Portugal och Spanien
- 1990: Öst- och Västtyskland förenas.
- 1995: Finland, Sverige och Österrike
- 2004: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern
- 2007: Väntas Bulgarien och Rumänien bli medlemmar, andra kandidatländer är Turkiet och Kroatien
Den totala arean av de 25 medlemsländerna (2004) i Europeiska unionen är 3 892 685 km². Vore det ett land skulle det vara det 7:e största landet i världen. Antalet EU-medborgare (alla medlemsländers medborgare enligt Maastrichtfördraget) är ungefär 453 miljoner vid mars 2004. Detta skulle göra EU till det 3:e största landet i världen, näst Indien och Kina.
Karta
500px
Ekonomisk status
I februari 2004 har EU, sett som en enskild stat, den största ekonomin i världen med en BNP på 8 447 miljarder euro. Jamförelsevis ligger USA:s BNP, världens högsta om man räknar enskilda stater, på 10 450 miljarder dollar (eller 8 170 miljarder euro vid en växelkurs på 1,28 dollar per euro). Europeiska unionen fortsätter att åtnjuta ett markant handelsöverskott, till skillnad från det ökande handelsunderskottet USA upplever.
EU:s ekonomi förväntas växa ytterligare under det närmsta årtiondet då fler länder väntas gå med i unionen – särskilt med tanke på att de nya staterna är fattigare än EU-snittet och BNP i dessa länder väntas öka. Däremot kommer hela unionens BNP per capita att sjunka till att börja med.
Levnadsstandard
Nedan är en tabell över BNP per capita från de 25 medlemsländerna och, baserat på detta, levnadsstandarden där EU:s medelvärde ligger på 100. Om ett lands EU-medel ligger exempelvis på 94 betyder detta att dess BNP per capita är 94 % av EU-medel.
Huvudpolicies
Som EU:s namnförändringar (Europeiska ekonomiska gemenskapen till Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen) antyder, har unionen utvecklats från en huvudsakligen ekonomisk union till en alltmer politisk sådan. Denna trend framhävs av det ökande antalet policyområden som faller inom EU-behörighet: politisk makt flyttas från medlemsstaterna till EU.
Denna bild av den ökade centraliseringen balanseras i sin tur av två olika punkter.
Primärt har vissa medlemsländer en inhemsk tradition angående stark regional styrelse. Detta har lett till en ökad fokus på regionala handlingsområden och de europeiska regionerna. En kommitté (Regionkommitén) etablerades som en del av maastrichtfördraget.
Sekundärt täcker EU:s handlingsområden ett antal olika former av samarbete.
- Autonomt (självstyrande) beslutsfattande: Medlemsländer har gett Europeiska kommissionen makten att utfärda beslut i vissa områden såsom konkurrenspolitik, kontroll av statligt stöd och liberalisering.
- Harmonisering: Medlemsländernas lagar är harmoniserade gentemot varandra genom EU:s lagstiftande processer, vilket inkluderar Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Ministerrådet. Resultatet av detta blir att EU-rätten är starkt närvarande i medlemsländernas system.
- Kooperation: Medlemsländer möts i Ministerrådet där de kommer överens om kooperation och koordinering av deras lokala policies.
Spänningarna mellan EU och nationell (eller lokal) behörighet har funnits hela tiden under EU:s utveckling. (Se även euroskeptisism.)
Alla presumtiva medlemmar måste anta viss lagstiftning för att få den lokala lagen att anpassa sig till den europeiska lagramen, känd som Acquis Communautaire. (Se även Europeiska frihandelsorganisationen (EFTA), Europas ekonomiska område och Enat europeiskt luftrum.)
En marknad: Inre synpunkter
- Frihandel med varor och tjänster inom medlemsländerna
- En gemensam konkurrenspolitik för att kontrollera konkurrenshämmande aktiviteter från bolag genom antitrustlagar och kontroll av bolagsfusioner.
- Schengenavtalet tillät avskaffande av interna gränskontroller och utjämning av externa kontroller mellan medlemsländerna med undantag för Storbritannien och Irland, som är med i EU men inte öppnat gränserna, och Island och Norge, som inte är med i EU men har öppnat gränserna.
- Frihet för medborgare i medlemsländerna att bo och arbeta överallt inom EU, förutsatt att de kan försörja sig själva.
- Frihet att flytta kapital mellan medlemsländer.
- Utjämning av regler, bolagslag och varumärkesregistreringar.
- En valuta, euro (förutom Storbritannien och Danmark som har fått göra undantag från den regeln). Sverige och de länder som blev medlemmar år 2004 har ännu inte infört den gemensamma valutan.
- En stor likriktning av miljöpolitiken i unionen
- Gemensamma fiskeripolitiken och Gemensamma jordbrukspolitken
- Gemensamt indirekt skattesystem (moms) och gemensamma förtullningskostnader och -avgifter på olika produkter.
- Finansiering till missgynnade regioner (struktur- och sammanhållnignsfinasiering)
- Finansiering till forskning
En marknad: Yttre synpunkter
- En gemensam extern tulltariff och en gemensam position i internationella handelsförhandlingar
- Finansierng för program i kandidatländer och andra östeuropeiska länder såväl som stöd till många utvecklingsländer
Ökat samarbete inom övriga områden
- Frihet för dess medborgare att rösta i lokala val och val till Europaparlamentet oavsett medlemsland de befinner sig i.
- Samarbete mot brottslighet genom att utbyta underrättelseuppgifter (via EUROPOL och Schengens informationssystem), gemensam definition av brottsliga handlingar samt gemensamma utlämningsprocedurer.
- Gemensam utlandspolitik är ett framtida mål med en viss väg att vandra innan det realiseras. Uppdelningen mellan medlemsländerna under Irakkrisen år 2003 visar att det är en bit kvar.
- Gemensam säkerhetspolitik är ett mål, vilket inkluderar skapandet av en 60 000 man stark insatsstyrka (Rapid Reaction Force) för fredsbevarande ändamål, en EU-militär och ett europeiskt satellitcentrum.
- Gemensam politik gällande asylsökning och immigration
Europeiska unionens struktur
Den Europeiska unionen består av ett stort antal överlappande lagliga och institutionella strukturer. Detta är ett resultat av att unionen definerats via ett stegvist antagande av olika internationella avtal. De senaste åren har väsentliga ansträngningar gjorts för att förstärka och förenkla avtalen, vilket kulminerat i den presumtiva utkastet till Europeiska konstitutionen.
Europeiska gemenskapens roll inom unionen
Praktiskt sett är Europeiska gemenskapen bara det gamla namnet för Europeiska unionen. Lagligt måste dessa begrepp däremot skiljas från varandra. Europeiska unionen har ingen juridisk person och är inte en internationell organisation, utan bara en sammanslutning av stater. Den Europeiska gemenskapen är en av de tre pelarna i den Europeiska unionen och, allra viktigast, den enda med formella instutitioner. De andra två, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor, är mycket lösare grupperingar, men med tiden flyttas fler av dessa frågor till Europeiska gemenskapens jurisdiktion. Europeiska gemenskapen skapades 1967 då Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålunionen och Euratom förenades.
Mellanstatlighet och överstatlighet
En grundläggande spänning finns inom den Europeiska unionen mellan mellanstatlighet och överstatlighet. Mellanstatlighet är en metod att fatta beslut inom internationella organisationer där makten ligger hos medlemsstaterna och besluten avgörs i samstämmighet. Oberoende tillsatta personer från de olika regeringarna har enbart rådgivande eller verkställande makt. Mellanstatlighet används av de allra flesta internationella organisationer idag.
En alternativ metod för beslutsfattande i internationella organisationer är överstatlighet. Överstatlighet innebär att makten ligger hos oberoende tillsatta personer eller representanter valda av folket eller av parlamenten. Medlemsländernas regeringar har fortfarande makt, men de måste dela denna makt med andra aktörer. Vidare fattas besluten av majoriteten, vilket betyder att det är möjligt för ett medlemsland att av andra medlemsländer tvingas att genomföra ett beslut mot sin vilja.
Vissa krafter inom EU:s politik föredrar det mellanstatliga tillvägagångssättet, medan andra föredrar den överstatliga tankegången. Anhängare av överstatlighet hävdar att det tillåter integration i en raskare takt än vad som annars skulle vara möjligt. När beslut ska fattas av samstämmiga regeringar kan det ta år innan de går från tanke till förverkligande, om de alls går igenom. Anhängare av mellanstatlighet hävdar att överstatlighet är ett hot mot den nationella suveräniteten och demokratin och vidare att endast styrande på nationell nivå kan inneha nödvändig demokratisk legitimitet. Mellanstatlighet förespråkas historiskt av Frankrike och av mer skeptiska länder såsom Storbritannien och Danmark, medan mer integrationistiska länder såsom Belgien, Tyskland och Italien har en tendens att föredra ett mer överstatligt tillvägagångssätt.
I praktiken är EU något av ett mellanting. Denna balans är däremot mycket komplicerad, vilket resulterar i en labyrintliknande beslutsprocess.
Från och med mars 2002 undersökte Europeiska konventet denna balans och föreslog förändringar. Dessa förändringar diskuterades på en Regeringskonferens i december 2003, men ingen överenskommelse blev då klar. Den 18 juni 2004 enades Europeiska rådet om ett förslag till konstitution, den Europeiska konstitutionen som till största delen byggde på Europeiska konventets förslag.
De tre pelarna
Europeiska unionen är uppdelat i tre huvuddelar, kallat pelare.
#Den första pelaren berör ekonomi-, social- och miljöpolitik.
#Den andra pelaren (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)) berör utrikespolitik och militära angelägenheter.
#Den tredje pelaren (Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor) berör samarbete mot kriminalitet.
Inom varje pelare finns olika balanser mellan de supranationella och intergovernmentala principerna. Supranationalism är starkast i den första pelaren, medan de två andra är närmare intergovernmentalismen. I den andra och tredje pelaren är makten hos parlamentet, kommissionen och Europadomstolen markant begränsade jämfört med Europeiska rådet.
Pelarstrukturens ursprung
Pelarstrukturen har sitt historiska ursprung i förhandlingarna som ledde fram till Maastrichtfördraget. Man ville öka makten hos gemenskapen inom områden såsom utrikespolitik, säkerhets- och försvarspolitik, asyl- och immigrationspolitik, samarbete mot kriminalitet och rättsligt samarbete.
Några medlemsländer motsatte sig att gemenskapen skulle få denna extra makt eftersom de ansåg att det skulle kunna vara skadligt för den nationella suveräniteten samt att dessa affärer bäst skulle hanteras intergovernmentaliskt.
Resultatet av detta blev att dessa angelägenheter inte blev inkluderade i Europeiska gemenskapen, utan blev förflyttade från gemenskapen till de två extra pelarna. Den första extrapelaren (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken [GUSP]) hanterar utlands-, säkerhets- och försvarspolitik, medan den andra extrapelaren (Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor) hanterade övriga frågor.
Nya tilläg i Amsterdam- och Nicefördragen har gjort de två extrapelarna mer och mer supranationella. Viktigast av dessa har varit överföringen av asyl-, migrations- och jurudiksamarbetet i civilrättsliga frågor till första pelaren (Europeiska gemenskapen), via Amsterdamfördraget.
Enhetliga institutionsstrukturen
De tre gemenskaperna och de tre pelarna äger en likartad institutionell struktur. Europeiska unionen har fem olika instutitioner.
- Europaparlamentet
- Europeiska kommissionen
- EG-domstolen
- Europeiska unionens råd
- Europeiska revisionsrätten
Det finns också två rådgivande kommittéer till de ovanstående instutitionerna som ger dem råd om ekonomiska, sociala och regionala frågor.
- Regionkommittén
- Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
Det finns också flertalet andra grupper för att implementera vissa politiska fördrag, etablerade under antingen fördragen eller sekundär lagstiftning
- Europeiska centralbanken
- Europeiska centralbankssystemet
- Europeiska investeringsbanken
- Europeiska investeringsfonden
- Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden
- Europeiska miljöbyrån
Slutligen finns också Europeiska ombudsmannen som ser till att EU-instutitionerna inte missbrukar sin makt.
Se även
- Administrativa indelningar inom Europeiska unionen
- EG
- Ekonomiska och monetära unionen
- Euro
- Europaparlamentsvalet 2004
- Europeiska konstitutionen
- Europeiska unionens utbredning
- Europeiska flaggan
- Europeiska unionens historia
- EU-rätt
- Tidsaxel för Europeiska unionen
- Schengenavtalet
Externa länkar
- [http://europa.eu/ Europeiska unionen]
Officiella EU-webbsidan, europa.eu, på 20 språk. Några undersidor:
- [http://europa.eu/comm/ Europeiska kommissionen]
- [http://europa.eu/eur-lex/sv/search/search_treaties.html EU-fördrag]
- [http://europa.eu/comm/enlargement/index_sv.html EU:s utvidgning]
- [http://europa.eu/comm/mediatheque/multimedia/select/maps_en.html Kartor över Europa]
- [http://europa.eu/comm/mediatheque/audio/index_en.html Presskonferenser och tal] i MP3 och RealAudio
Separata EU-institutioners webbsidor
- [http://www.eurunion.org EU i USA]
- [http://www.ecb.int Europeiska centralbanken]
Kategori:Wikipedia:Veckans artikel
Kategori:Akronymer
Kategori:EU
Kategori:Unioner
Kategori:Globalisering
fiu-vro:Õuruupa Liit
ja:欧州連合
ko:유럽 연합
ms:Kesatuan Eropah
simple:European Union
th:สหภาพยุโรป
zh-min-nan:Europa Liân-bêng
Förenta nationerna
Förenta nationerna (FN) är en sammanslutning av 191 stater grundad 1945. Nästan alla världens länder är medlemmar i FN. Medlemskap är öppet "för alla stater som vill arbeta för fred" och som accepterar de åligganden som FN-stadgan föreskriver och som, enligt organisationens sätt att se på saken, är villiga och kapabla att uppfylla dessa åtaganden. Generalförsamlingen beslutar om medlemskap enligt säkerhetsrådets rekommendationer. I januari 2005 hade organisationen 191 medlemmar. FN:s högkvarter ligger i New York.
Namnet uppfanns av Franklin D Roosevelt under andra världskriget och var tänkt att anknyta till de allierade. Organisationens första formella nytta var den deklaration, De förenade nationernas deklaration, som 1 januari 1942 förband alla allierade stater att inte ingå en separatfred med axelmakterna, Atlantdeklarationen. Namnet övertogs av det FN andra världskrigets segermakter grundade som en naturlig fortsättning på Atlantdeklarationen och andra överenskommelser från kriget.
FN:s organisation
Förenta nationernas organisation är uppbyggt av flera organ, fonder, program och andra underorganisationer som tillsammans kallas FN-systemet. Organisationens arbete övervakas av sex huvudorgan:
- Generalförsamlingen
- Säkerhetsrådet
- Ekonomiska och sociala rådet
- Förvaltarskapsrådet
- Sekretariatet
- Internationella domstolen
Huvudorganen har operativa program, underorgan, fackorgan, självständiga organisationer, kommissioner, utskott och tillfälliga organ knutna till sig.
Säkerhetsrådet
Säkerhetsrådet har mycket stor makt i FN. De fem permanenta medlemmarna har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet. Dessa fem är Kina, USA, Frankrike, Storbritannien och Ryska federationen, före detta Sovjetunionen.
Det land som flitigast använt sin vetorätt var fram till 1984 Sovjetunionen. Efter 1984 är det USA, till exempel för att blockera fördömanden av Israels exproprieringar av palestinsk mark i Jerusalem.
FN-organ
För att genomföra FN:s arbete finns ett antal underorganisationer. Några av de mest kända är:
- UNECE, United Nations Economic Commission for Europe
- UNESCO, United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation
- UNHCR, United Nations High Commissioner for Refugees
- UNMIK, United Nations Interim Administration Mission in Kosovo
- UNICEF, United Nations Children's Fund
- WHO, World Health Organisation
- IMF, International Monetary Fund
- IMO, International Maritime Organization
- ITU, International Telecommunication Union
Därtill kommer flera operativa organ; till Säkerhetsrådet är ett flertal fredsbevarande operationer knutna.
FN:s historia
: Huvudartikel: Förenta nationernas historia
FN grundades efter andra världskriget som en efterträdare till Nationernas förbund. År 1945 samlades representanter för 50 stater i San Francisco till den konferens som instiftade sammanslutningen. FN räknar sitt grundande till den 24 oktober 1945, när Republiken Kina (Taiwan), Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och en majoritet av de övriga länderna hade ratificerat fördraget. FN-dagen firas därför den 24 oktober varje år.
Idén bakom FN utarbetades i deklarationer som undertecknades vid de allierades konferenser i Moskva och Teheran 1943. Organisationens namn var ett förslag från den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt. Namnet användes första gången 1 januari 1942 i De förenade nationernas deklaration. Under andra världskriget använde de allierade namnet avseende deras gemensamma allianser. Under perioden augusti–oktober 1944 möttes representanter från Frankrike, Republiken Kina (Taiwan), Storbritannien, USA och Sovjetunionen i Washington D.C. vid det som kommit att kallas konferensen i Dumbarton Oak. Förutom organisationens syften, kraven för medlemskap och olika utformningar av olika organ, diskuterades vid konferensen och senare möten, också olika metoder att återupprätthålla internationell fred och säkerhet samt internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Förslagen diskuterades av olika regeringar och även av medborgare över hela världen.
25 april 1945 inleddes Förenta nationernas konferens om internationella organisationer i San Francisco. Förutom de olika staternas regeringar var även flera icke-statliga organisationer som Lions Clubs International inbjudna att delta i diskussionerna kring FN:s stadgar. De 50 nationerna som fanns representerade på konferensen undertecknade FN-stadgan två månader senare den 26 juni 1945. Polen var inte representerat vid konferensen men fick en plats reserverat bland de stater som grundade FN. Antalet ursprungliga medlemmar i organisationen är därför 51. FN skapades 24 oktober 1945 efter att FN:s stadgar ratificerats av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet – Republiken Kina (Taiwan), Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA – och av en majoritet av de övriga 46 nationerna.
De som grundade FN hade högt ställda förhoppningar att organisationen skulle förhindra konflikter mellan världens nationer och göra krig omöjliga i framtiden genom att främja kollektiv säkerhet. Dessa förhoppningar har utan tvekan inte gått att uppfylla. Mellan 1947 och 1991 gjorde världens uppdelning i två ideologiska block under det kalla kriget alla överenskommelser och fredsinsatser mycket komplicerade. Efter det kalla krigets slut väcktes nya förhoppningar om att FN skulle bli en organisation som förverkligade världsomfattande samarbete och fred. Åtminstone ett dussintal konflikter har dock sedan dess plågat världen och sedan Sovjetunionens fall har USA intagit en så dominerande ställning att det skapat nya problem för FN.
FN:s lokaler
kalla kriget.]]
Förenta nationernas högkvarter uppfördes i New York 1949 till 1950 på en tomt vid East River som köptes genom en donation från John D. Rockefeller, Jr. på 8,5 miljoner dollar. FN-högkvarteret öppnade officiellt 9 januari 1951. FN:s viktigaste högkvarter är det i New York, men organisationen har även viktiga organ förlagda till Genève, Haag, Wien och på flera andra orter.
FN-temaperioder
- FN:s internationella årtionden
- FN:s internationella år
- FN:s internationella veckor
- FN:s internationella dagar
Se även
- FN:s generalsekreterare
- FN:s medlemsstater
- FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
- FN:s Barnkonvention
- FN:s Kvinnokonvetion
- Genèvekonventionerna
- Svenska FN-förbundet
- UNESCO:s världsarvslista
Externa länkar
- [http://www.un.org/ UN]
- [http://www.un.dk/swedish/new/index.htm UNIC] - FN:s nordiska informationskontor
- [http://www.unifem.se/ UNIFEM]
Kategori:Akronymer
Kategori:FN
Kategori:Mottagare av Nobels fredspris
Kategori:Wikipedia:Veckans samarbete
ja:国際連合
ko:국제 연합
ms:Pertubuhan Bangsa-Bangsa Bersatu
simple:United Nations
th:สหประชาชาติ
zh-min-nan:Liân-ha̍p-kok
Romanska språkRomanska språk, en grupp av indoeuropeiska språk som härstammar från latinet och talas framför allt i södra Europa och Latinamerika.
Språkträd
- Indoeuropeiska språk
- Italiska språk
- Romanska språk
- Östliga romanska språk
- Italo-västliga romanska språk
- Västliga romanska språk
Romanska språk
- asturiska
- aragonska
- franska
- galiciska
- italienska
- katalanska
- korsikanska
- ladino
- occitanska
- portugisiska
- provencalska
- rumänska
- rätoromanska
- sardiska
- spanska (kastilianska)
Utdöda, antikverade eller ifrågasatta romanska språk
- anglonormandiska
- dalmatiska
- baleariska (katalansk dialekt)
- gasconska (occitansk dialekt)
- valencianska (katalansk dialekt)
- vallonska
- neapolitanska
- frankoprovensalska
Med ifrågasatt avses att det på goda grunder hävdas att det rör sig om en dialekt och inte ett språk
Se även
- Lista över mest talade språk
Kategori:Romanska språk
Kategori:Italiska språk
als:Romanische Sprachen
ja:ロマンス語
simple:Romance languages
Latin
Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr.
Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten.
Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.
Grammatik
Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd.
Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer.
Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum).
Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer.
Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.
Se även
- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika
Kategori:Romerska riket
Kategori:Utdöda språk
Kategori:Latin
als:Latein
ja:ラテン語
ko:라틴어
simple:Latin language
th:ภาษาละติน
zh-min-nan:Latin-gí
RomareRomerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat.
Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer.
Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning.
Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket.
Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser).
En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken!
Vergilius
Historia
Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar
Republiken
- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall
Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr.
284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]]
Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler.
Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln".
Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre.
Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden.
Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten.
Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung.
Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts.
För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon.
Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom.
Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien.
Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt.
Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats.
Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland.
Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make.
Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55.
Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum.
Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus.
År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar.
År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare.
Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117.
Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118.
Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium.
Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin
Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin
Senantiken i väst
Från romerskt till bysantinskt i öst
Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket.
Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket.
Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395.
Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket.
Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus
Valentinianus
Slaget vid Adrianopel
Freden rubbas i väst
Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket.
Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig.
År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen.
Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom
Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall
Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom.
Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska.
Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska.
Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad.
: Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi
Romersk mytologi]
: Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt
Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag.
Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte.
Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom.
Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den |
