:: wikimiki.org ::

Franska Revolutionen

Franska revolutionen

Franska revolutionen brukar beteckna den period av politiska omvälvningar i Frankrike mellan 1789 och 1799 som inleddes med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 (numera Frankrikes nationaldag). Revolutionen hade dock förberetts under en lång tid före 1789 bland annat av upplysningen och dess filosofer (som till exempel Voltaire) och tankar om folkstyre och människans förnuft som sporrade befolkningen till uppror och krav på större jämlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv. Många såg den brittiska parlamentarismen som ett föredöme.

Bakgrund

Kungamakten i Frankrike byggde på ett feodalt samhälle där kungen enligt en ideologisk föreställning fått sin enväldiga makt av Gud, absolutismen. Den katolska kyrkan hade stort inflytande, och de som tillhörde de högre stånden, präster och adel, var befriade från att betala skatt. Frankrikes skattebörda vilade på de lägre stånden, dessa var utestängda från statens ämbeten vilka var förbehållna adeln. Konflikterna med England (senast i de amerikanska kolonierna där fransmännen hjälpt amerikanerna till uppror) hade också tvingat regeringen att höja skatterna ytterligare. Frankrike hade en usel ekonomi. I England hade den industriella revolutionen gjort sitt intåg, men kungen i Frankrike, Ludvig XVI, vägrade att ta till sig dessa brittiska idéer. Samtidigt var det missväxt, och kungamakten förtryckte folket med våld. Upplysningsidéerna spred sitt ljus. Man skulle kunna införa en konstitutionell monarki och erövra rättigheter åt andra i samhället än adeln Även inom adeln fanns det många som ville bygga nytt.

Generalständerna: 5 maj 1789 - 17 juni 1789

Ludvig XVI Efter ett ökande tryck både i Paris och runt om i landet bestämde sig kung Ludvig för att sammankalla ståndsriksdagen i sitt palats Versailles utanför huvudstaden den 5 maj 1789, något som inte gjorts sedan 1614. Enligt lagen skulle stånden få ha lika många representanter i riksdagen. Men eftersom de två övre stånden endast utgjorde 2% av Frankrikes befolkning, ansåg det tredje ståndet att det åtminstone skulle ha dubbelt så många ledamöter. Tredje ståndet krävde också omröstningar i ständerförsamlingen per capita och inte ståndsvis. Man lyckades inte få med sig de övriga stånden på detta och den 17 juni drog sig det tredje ståndet ur förhandlingarna, utropade sig ensidigt som nationalförsamlingen och barrikaderade sig i en tennishall i Versailles där de svor den så kallade eden i Bollhuset (20 juni 1789), att inte åtskiljas förrän de antagits som Frankrikes nya konstitution.

Den konstituerande nationalförsamlingen

Eftersom situationen förvärrades dagligen (med upplopp i Paris som följd) samlade nu kungen ihop de styrkor som fortfarande var lojala och ställde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig också sin finansminister, Necker, för att han ansåg att denne stödde nationalförsamlingen. Necker var populär bland borgarna och sågs som den som skulle lösa konflikten. Hans avskedande var droppen för de missnöjda parisborna. Ett rykte spreds att Ludvig planerade en massaker på alla i Paris, och folk började ta till vapen. De kungligt trogna soldater som fanns kvar i staden övermannades lätt men mot armén (som till största del bestod av tyskar) skulle folket inte ha en chans utan skjutvapen. Necker Den 14 juli invaderade man först Hôtel des Invalides (ett pensionat för gamla krigsveteraner) och sedan, efter fyra timmars belägring Bastiljen (se stormningen av Bastiljen). Händelsen är känd i historien som Stormningen av Bastiljen trots att fästningen kapitulerade. Då Pariskommunen och det nybildade nationalgardet tagit kontrollen över Paris gav Ludvig med sig och gick med på flera av nationalförsamlingens krav. Men parisarna saknade bröd, i huvudstaden och stora delar av Frankrike rådde svält. Det så kallade kvinnotåget marscherade från Paris till Versailles den 5 oktober. Kungen gav upp, öppnade sina förråd och tvingades följa med kvinnotåget tillbaka till Paris där han inrättade sig i Tuileriepalatset. Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly från revolutionen. Avsikten var att komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utländsk invasionsarmé, krossa revolutionen och återställa den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes vid gränsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gången började kravet på republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern på Marsfältet den 17 juli 1791, där en av hjältarna från 1789, Lafayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmän flydde till England, däribland Danton. Marat gick under jorden i Paris.

Den lagstiftande församlingen

På hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes konstitution i vilken kungen tillerkändes en begränsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes av den lagstiftande församlingen. Till den lagstiftande församlingen var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. Därför samlades många av den tidiga revolutionstidens politiker istället i jakobinklubben. Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya, oerfarna män. Det ledande partiet i den nya församlingen var Girondisterna. I samförstånd med Ludvig XVI förklarade Girondisterna krig den 20 april 1792 mot Österrike. Maximilien Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under våren. Det blev inledningen på hans stigande mot maktens höjder, även om han inte förmådde stoppa kriget. Den 10 augusti 1792 stormade beväpnade folkmassor Tuileriepalatset, kungen flydde till den lagstiftande församlingen men togs i fängsligt förvar inom kort. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev en praktisk omöjlighet. En ny folkförsamling måste väljas, med uppdrag att skriva ännu en konstitution.

Nationalkonventet - Skräckväldet

Maximilien Robespierre Efter monarkins fall den 10 augusti 1792 hålls val till nationalkonventet. Den politiska striden står mellan jakobiner och girondister. De senare vill att revolutionen skall fortgå under lugnare former och att kungen skall kvarstanna i sitt fängelse och inte avrättas. Båda partierna är för republiken. Girondisterna har inledningsvis övertaget i konventet men förlorar alltmer av sitt inflytande. Jakobinerna, vilkas ledande grupp i konventet kallas Berget, vill försvara och utveckla revolutionen med kraftfullare medel. Där finns också opinionen som kräver kungens död. Under december 1792 och januari 1793 pågår intensiva debatter i konventet angående vad man ska göra med den störtade kungen. Maximilien Robespierre håller principiella tal och vederlägger sina motståndares åsikt att konventet vore en domstol som ska döma Ludvig XVI; istället bör den av Berget påyrkade avrättningen av kungen betraktas som ett utslag av en folkens rätt att besegra tyrannerna och en akt av statsnytta. Konventet beslutar i januari att kungen ska avrättas, och det sker den 21 januari 1793. Maximilien Robespierre är ledande bland jakobinerna och inledningsvis mycket populär bland de fattiga medborgarna. Uppgörelsen mellan de måttfulla girondisterna och det kraftfulla Berget slutar med girondistpartiets undergång i juni 1793. Därefter sätter de ledande revolutionsmännen "Skräcken på dagordningen". Robespierre väljs in i välfärdsutskottet, i praktiken Frankrikes regering. Inre och yttre kontrarevolution är Skräckväldets motivering. Under det år Skräckmännen sitter vid makten avrättas i Paris c:a 3000-4000 människor med giljotin. Men alla döms inte till döden i revolutionsdomstolen, många frikänns också. När det yttre hotet mot Frankrike lättar under sommaren 1794 försvinner den officiella motiveringen för Skräcken. Skräckmännen avslutar själva sin regim genom en statskupp mot Robespierre, under den så kallade Thermidorkrisen. Robespierre avrättas den 29 juli 1794.

Thermidormännen regerar

De ledande Skräckmän som störtat Robespierre får makten i Frankrike. Frankrike får en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi är dock fortfarande usel. Präster och de få adelsmän som finns kvar i landet är missnöjda med att få betala skatt, och bönder och fattiga är missnöjda för att revolutionen inte gett dem vad den lovade. Endast borgarna har fått det bättre, men det råder fortfarande stor brist på mat.

Napoleon tar makten

revolution 1799 griper en framgångsrik militär och artilleriofficer, Napoléon Bonaparte makten som förste konsul, genom en kupp, den s.k. brumairekuppen (november 1799). Folket följer honom eftersom han är en stark ledarkaraktär och lovar rättvisa åt såväl borgare som bönder och medellösa. Napoleon utmanövrerar sina eventuella konkurrenter och låter 1804 kröna sig till kejsare. Därmed har den franska revolutionen nått sitt slut.

Se vidare

- Bastiljen
- Frankrikes historia
- Giljotin
- Napoleon I av Frankrike
- Metersystemet
- Maktdelning Wikisource:
- Wikisource:Franska_Nationalförsamlingens_deklaration_om_de_mänskliga_rättigheterna Kategori:1700-talets historia Kategori:Frankrikes historia Kategori:Revolutioner ja:フランス革命 ko:프랑스 혁명 th:การปฏิวัติฝรั่งเศส

Frankrike

Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike är en av de stater som grundade EU.

Historia

:Huvudartikel: Frankrikes historia Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France). Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike. Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789. Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken. Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati. Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen. Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen. :Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden

Politik

: Huvudartiklar: Frankrikes politik Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning. Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen. De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.

Administrativ uppdelning

Front National : Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar. De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna. Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser. I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.

Geografi

Président du conseil général : Huvudartikel: Frankrikes geografi Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen). Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum. : De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden. : Större eller kulturellt betydande franska städer: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy : Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker

Ekonomi

: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien. Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina. Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög. Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter. Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag. Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU. Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation). Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris. : Se även: Lista över franska företag
Demografi

Religion
Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl
Kultur

- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster
Sport

- Frankrikes fotbollslandslag
Externa länkar

- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France] Kategori:Europas länder kategori:Frankrike als:Frankreich fiu-vro:Prantsusmaa ja:フランス ko:프랑스 ms:Perancis simple:France th:ประเทศฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-kok

1789

Händelser

- 7 januari - Överste Johan Henrik Hästesko fängslas för sin inblandning i Anjalaförbundet.
- Januari - Riksdagen samlas i Stockholm.
- 21 februari - En ny svensk grundlag, Förenings- och säkerhetsakten, antas trots adelns protester. Denna innebär att kungen ensam får besluta om krig och fred och hur många medlemmar rådet får innehålla. Därför avskaffar Gustav III rådet helt och hållet.
- April - Riksdagen avslutas.
- Maj - Högsta domstolen inrättas.
- 13 juni - Svenskarna besegrar ryssarna i det första slaget vid Porrassalmi. Detta är den första svenska segern i ett fältslag sedan Karl XII:s tid.
- 17 juni - Tredje ståndet i generalständerna i Versailles förklarar sig ensidigt som Frankrikes nationalförsamling.
- 19 juni - Svenskarna besegrar ryssarna i det andra slaget vid Porrassalmi.
- 20 juni - Den franska nationalförsamlingen svär eden i Bollhuset, att inte åtskiljas förrän de givit Frankrike en konstitution.
- 28 juni - Svenskarna besegrar ryssarna i slaget vid Uttismalm.
- 9 juli - Danskarna avger en neutralitetsdeklaration och drar sig därmed ur svensk-ryska kriget, efter internationella påtryckningar.
- 14 juli - Den franska revolutionen inleds genom stormningen av Bastiljen i Paris.
- 15 juli - Svenskarna besegras av ryssarna i slaget vid Kaipias.
- 21 juli - Svenskarna besegrar ryssarna i slaget vid Parkumäki.
- 26 juli - Sjöslaget vid Öland, mellan de svenska och ryska flottorna, slutar oavgjort.
- 15 augusti - Artilleriduellen vid Korkiansaari holme, mellan de svenska och ryska flottorna, slutar oavgjort.
- 24-25 augusti - Svenska skärgårdsflottan besegras av den ryska i det första sjöslaget vid Svensksund.
- 26 augusti - Franska nationalförsamlingen antar sin första deklaration av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.
- 6 oktober - Kvinnotåget till Versailles tvingar med sig Ludvig XVI till Paris under franska revolutionens berömda oktoberdagar.
- 21 november - North Carolina blir den 12:e delstaten att ingå i den amerikanska unionen.
- Det svenska riksgäldskontoret inrättas.
- 1723 års svenska adelsprivilegier avskaffas.
- Den svenska jakten blir mycket friare, då ofrälse bönder med skattejord får rätt att jaga fritt på sina ägor.

Födda

- 16 mars - Georg Simon Ohm, tysk fysiker.
- 3 juli - Friedrich Overbeck, tysk målare, tecknare och illustratör.
- 21 augusti - Augustin Louis Cauchy, fransk matematiker.
- 11 november - Pietro Tenerani, italiensk skulptör.

Avlidna

- 9 maj - Anders Johan von Höpken, svensk politiker, riksråd 1746-1761.
- 12 juni - Jean-Étienne Liotard, schweizisk pastell- och miniatyrmålare.
- Victor Riqueti de Mirabeau, fransk markis och ekonom. Kategori:Årtal Kategori:1780-talet ko:1789년 ms:1789 simple:1789

1799

Händelser

- Rosettastenen som ger lösningen på problemet med att tolka hieroglyferna hittas.
- Napoleon Bonaparte övertar makten i Frankrike genom Brumairekuppen.
- Då Gustav IV Adolf ser med avsky på vad som skett i Frankrike under revolutionen lovar Sverige att stödja Ryssland mot Frankrike.
- Ännu ett svenskt kaffeförbud införs.
- Den Wernerska brunnsinrättningen öppnas i Stockholm.

Födda

- 23 januari - Alois Negrelli, österrikisk ingenjör och järnvägspionjär.
- 22 mars - Fredrik Vilhelm August Argelander, astronom.
- 26 maj - Aleksandr Pusjkin, rysk författare.
- 27 maj - Jacques Fromental Élie Halévy, fransk kompositör.
- 4 juli - Oscar I, kung av Sverige och Norge 1844-1859.
- 12 oktober - Peter I av Brasilien, brasiliansk kejsare 1799-1831.
- 9 november - Gustav Gustavsson av Wasa, svensk prins, son till Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden.

Avlidna

- 6 februari - Étienne-Louis Boullée, fransk arkitekt.
- 24 februari - Georg Christoph Lichtenberg, tysk fysiker.
- 2 augusti - Jacques-Étienne Montgolfier, fransk uppfinnare, skickade upp den första luftballongen.
- 29 augusti - Pius VI, född Giovanni Angelo Braschi, påve 1775-1799.
- 14 december - George Washington, amerikansk president 1789-1797. Kategori:Årtal Kategori:1790-talet ko:1799년 ms:1799 th:พ.ศ. 2342

14 juli

Dagens namn

- Folke

Äldre namnsdagar:

- tidigare: Fokas (Phocas)
- 1901: Folke
- 1986: Folke, Fale och Fylgia
- 1993: Folke, Odd - från 16 december. (Fale och Fylgia utgår ur almanackan)
- 2001: Folke. (Odd utgår ur almanackan)

Helgdagar m.m.

- Frankrikes nationaldag
- Kronprinsessans födelsedag, flaggdag

Händelser

- 1789 - Franska revolutionen inleds när en folkmassa stormar Bastiljen.
- 1808 - Slaget vid Lappo i Finland.
- 1865 - Den brittiske bergsbestigaren Edward Whymper bli den förste att bestiga Matterhorn.
- 1933 - Samtliga partier med undantag av NSDAP förbjuds i Tyskland.
- 2001 - EU-toppmötet i Göteborg, och det första amerikanska presidentbesöket i Sverige inleds. I samband med detta börjar de så kallade Göteborgskravallerna

Födda

- 1793 - George Green, brittisk matematiker och fysiker.
- 1834 - James McNeill Whistler, amerikansk-brittisk målare och grafiker.
- 1842 - Christian Lundeberg, svensk politiker och industriledare, statsminister augusti-november 1905.
- 1857 - Emmeline Pankhurst, brittisk suffragett.
- 1862 - Gustav Klimt, österrikisk målare och grafiker.
- 1866 - Ragnar Östberg, svensk arkitekt.
- 1874 - Kediven Abbas Pascha, egyptisk khediv.
- 1880 - Gustav Fonandern, svensk arkitekt, sångare, textförfattare och skådespelare.
- 1887 - Henning Ohlsson, svensk skådespelare, konstnär, skulptör och skald.
- 1889 - Ante Pavelic, kroatisk politiker, grundare av den ultranationalistiska och fascistiska Ustaša-rörelsen.
- 1899 - Signe Enwall, svensk skådespelare.
- 1904 - Isaac Bashevis Singer, polsk-amerikansk författare, nobelpristagare.
- 1907 - Ingvar Kolmodin, svensk kompositör, regissör och förlagsredaktör.
- 1911 - Terry-Thomas, brittisk skådespelare och komiker.
- 1912
- Woody Guthrie, amerikansk musiker.
- Per-Martin Hamberg, svensk kompositör, manusförfattare, regissör och radioproducent.
- 1913 - Gerald Ford, USA:s 38:e president.
- 1918 - Ingmar Bergman, svensk regissör.
- 1920 - Shankarrao Chavan, indisk politiker.
- 1924 - Marianne Anderberg, svensk skådespelare.
- 1931 - Michael Meschke, svensk marionettist och teaterchef.
- 1942 - Jan Rohde, norsk popsångare.
- 1947 - Ulla-Lena Lundberg, finlandssvensk författare.
- 1958 - Eric Heiden, amerikansk skridskoåkare.
- 1960 - Angélique Kidjo, beninsk-fransk sångerska, musiker och låtskrivare.
- 1964 - John Maurer, musiker, Social Distortion.
- 1966 - Matthew Fox, amerikansk skådespelare.
- 1971 - Håkan Mild, svensk fotbollsspelare.
- 1977 - Kronprinsessan Viktoria, svensk kronprinsessa.

Avlidna

- 1253 - Thibault, fransk trubadur.
- 1800 - Lorenzo Mascheroni, italiensk matematiker.
- 1817 - Germaine de Staël, fransk författare.
- 1881 - Henry McCarthy (Billy the Kid), amerikansk brottsling.
- 1888 - Wladimir Swertschkoff, rysk-finsk målare.
- 1904 - Paul Kruger, sydafrikansk politiker och boerledare.
- 1917 - Paul Peter Waldenström, svensk präst, framstående inom Svenska Missionsförbundet.
- 1944 - Emil Fjellström, svensk skådespelare.
- 1945 - Annita Gyldtenungæ, svensk skådespelare.
- 1946 - Arthur Greiser, tysk nazistisk politiker.
- 1958 - Faisal II av Irak, irakisk kung 1939-58, mördad.
- 1993 - Leo Ferré, fransk poet och sångare.
- 1998 - Dick McDonald, amerikansk affärsman, grundade den första McDonald'srestaurangen 1948.

Se även

13 juli - 15 juli - 14 juni - 14 augusti -- lista över alla datum januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december 197 ja:7月14日 ko:7월 14일 simple:July 14 th:14 กรกฎาคม

1789

Händelser

Födda

Avlidna

Nationaldag

Nationaldag är i allmänhet beteckningen på den viktigaste officiella högtidsdagen i viss stat, ofta till åminnelse av statens tillkomst. Nationaldagen är ofta en helgdag. USA proklamerade exempelvis sin självständighet 4 juli 1776 och firar därför sin nationaldag den 4 juli varje år. Sverige firar enligt politiskt beslut sin nationaldag den 6 juni varje år. Dagen firas till minne av att Gustav Vasa blev vald till kung denna dag 1523 i Strängnäs, och till minne av tillkomsten av 1809 års regeringsform som antogs den 6 juni. 1975 års regeringsform antogs även den 6 juni. 6 juni blev officiell svensk nationaldag först 1983. Från 2005 är den 6 juni officiell helgdag. Dagen kallas även Svenska flaggans dag. Se mer i artikeln Sveriges nationaldag.

Se även

- Lista över nationaldagar sorterade efter datum
- Lista över nationaldagar sorterade efter land Kategori:Högtider als:Nationalfeiertag ms:Hari Kebangsaan

Revolution

Revolution, fullständig omdaning av ett lands politiska eller sociala system. Kan även användas i andra sammanhang, t.ex. i teknik. En politisk revolution kan uppdelas i två huvudkategorier: # Våldsam, eller blodig revolution # Fredlig, eller pacifistisk revolution (se sammetsrevolution) Ursprungligen var den liberala ideologin revolutionär som bland annat fick sitt uttryck i den franska revolutionen. Vilken kan kallas för en borgerlig revolution. Under 1800-talet övergick revolutionstanken till främst olika socialistiska ideologier, och således inriktade på arbetarklassens revolution. På 1900-talet så kan även fascismen delvis ses som en revolutionär ideologi. Då brukar man tala om en nationell revolution. Gränsen mellan revolution och statskupp är inte absolut. De flesta hävdar att en förutsättning för att ett maktövertagande ska kunna kallas revolutionärt är att det har folkets stöd, men hur pass stort folkligt stöd som funnits vid olika revolutioner är oerhört svårt att avgöra. I begreppet revolution ligger även att det genomförs en revolutionär förändring i styrelseskick och/eller samhällssystem.

Se även

- Lista över revolutioner
- Revolution, Arbetarmakts ungdomsförbund
- Kontrarevolution
- marxism Kategori:Politik ja:革命

Voltaire

François-Marie Arouet, mer känd under pseudonymen François Voltaire eller bara Voltaire, född 21 november 1694 i Paris, död 30 maj 1778, var en fransk författare, deist och upplysningsfilosof. Han var ledamot av Franska akademien 1746-1778 och en av sin tids mest inflytelserika personer. Under sin levnad var Voltaire främst känd som en stor författare av tragedier. Idag är han mest känd för sin roman Candide, en satir över Gottfried Leibniz' filosofi, och för ett stort antal aforismer. Han är också känd för sitt skarpa intellekt, sina skrifter inom filosofi och försvar för medborgerliga rättigheter såsom rätten till en rättvis rättegång och sin argumentation för religionsfrihet. Såsom satirisk polemiker använde han flitigt sin penna för att kritisera sin tids franska institutioner, religiösa dogmer i allmänhet och katolska kyrkans maktövergrepp i synnerhet. Han fick också sona sin vassa penna med flera perioder i fängelse och landsflykt. Särskilt i Frankrike är han ihågkommen och ärad som en modig debattör, som outtröttligt stred för medborgerliga rättigheter och som pekade på regimens hyckleri och orättvisor. En del av hans kritiker, såsom Thomas Carlyle, menar dock att även om Voltaire var oöverträffad vad gäller litterär form har inte ens de mest genomarbetade av hans arbeten mycket substans och att han aldrig yttrade någon väsentlig idé som helt och hållet var hans egen. Voltaire misstrodde demokrati, och såg demokratiska system som ett sätt att låta massornas dumhet breda ut sig. Han såg den franska borgarklassen som för liten och ineffektiv för att kunna åstadkomma någon förändring av samhället, aristokratin som parasitisk och korrumperad, de vanliga medborgarna som okunniga och vidskepliga, och kyrkan som en statisk kraft som endast var nyttig såsom balanserande motkraft mot monarkin. För Voltaire var det bara en upplyst monark som, med råd från filosofer - sådana som han själv - skulle kunna åstadkomma en förändring, eftersom det låg i den franske kungens intressen att förbättra Frankrikes makt och rikedom. Voltaire var starkt emot den kristna tron. Han menade att evangelierna var uppdiktade och fulla av självmotsägelser och att Jesus inte existerat, utan att bägge var en produkt av dem som ville skapa Gud till sin egen avbild. De som försvarade kristendomen under Voltaires tid var inte särskilt övertygande, då de flesta hellre undvek hans verk än gick i polemik mot dem. Voltaire var dock inte ateist, utan var liksom många andra upplysningsfilosofer deist. Han trodde på en högre makt som skapat universum men som människan inte kan ha någon kunskap om, och som inte griper in i världsförloppet. deist Voltaires texter, och särskilt hans privata brev, innehåller ständigt ordet l'infâme (den skändliga) och uttrycket écrasez l'infâme (krossa den skändliga). Vissa menat att Voltaire med detta tillmäle syftade på Kristus, men det bör ses som ett missförstånd. "Den skändliga" i Voltaires vokabulär är inte Gud, Kristus, eller kristendomen. Det sägs ofta att uttrycket syftar på katolicismen, men då bör man komma ihåg den tid när Voltaire verkade och inse att han pratade om sin tids katolska kyrka som maktapparat, som en priviligierad grupp av "rättänkande" med makt och rätt att förfölja dem som tycker eller tror annorlunda. Representanter för denna priviligierade grupp mötte Voltaire under sin levnad både i kyrkans och andra maktsfärer, och känt av när han tvingats i exil och när hans böcker konfiskerats. Det religiösa förtrycket i hans tids Frankrike som drabbade personer som Jean Calas och Jean-François de la Barres var något som engagerade Voltaire djupt. Den stad, Ferney, där Voltaire bodde de sista 20 åren av sitt liv, blev till hans ära omdöpt till Ferney-Voltaire och hans hem har blivit museum. Hans eget bibliotek finns bevarat i det Ryska nationalbiblioteket i Sankt Petersburg.

Verk

Voltaire var en produktiv författare som skrev i nästan alla litterära former: teaterpjäser, poesi, romaner, essäer, historiska och vetenskapliga verk, politiska pamfletter och över 20 000 brev. pamflett Dramatik. Om man räknar även de oavslutade pjäserna, skrev Voltaire någonstans mellan 50 och 60 teaterpjäser. Under sin livstid gjorde han stor succé som pjäsförfattare. Med tanke på hans komiska talang är det lite ironiskt att han skrev en enda bra komedi, Nanine, men många bra tragedier. Två av dem, Zaire och Mérope, anses höra till de tio eller tolv bästa pjäserna inom den franska klassiska skolan. Romaner. Om Voltaires samtid kände honom som dramatiker, minns eftervärlden hans prosa bättre och främst då Candide. Hans romaner är i allmänhet skrivna i polemik, antingen mot kyrkan, politiskt eller i något annat syfte. Candide betyder "troskyldig" på franska, och boken är en frän attack på naiv religiös och filosofisk optimism inte minst mot Leibniz' tes att vi lever i den bästa av världar. En man värd fyrtio ecu (L'Homme aux quarante écus) och Zadig kritiserar olika företeelser i hans samtid medan andra av hans texter är rena smädeskrifter mot Bibeln. Författarens agenda blir dock inte påfrestande för läsaren, därtill är Voltaire alltför skicklig och formen passar honom alltför bra. I hans prosa framträder Voltaires främsta kvalitet, nämligen en ironi utan överdrifter. Hans språkbehandling är extremt enkel och behärskad, och han gör aldrig misstaget att stanna upp för länge vid sina poänger för att peka ut hur rolig han är. Candide är ett exempel på hans stil som mest fulländad. Tillsammans med Jonathan Swift lade Voltaire grunden för genren science fiction som filosofisk ironi, särskilt med Micromegas. Poesi. Voltaire visade tidigt en talang för att skriva vers, och hans första publicerade arbete var poesi. Han skrev två långa diktverk, Henriaden och Pucelle, och många småstycken som anses bättre än diktverken. Historiska verk. Bland hans historiska verk finns de två volymerna av Karl XII om den svenska kungen, liksom Ludvig XIV:s sekel (Le Siècle de Louis XIV), ett liknande verk om Ludvig XV, ett verk om den ryske tsaren Peter den store och ett flertal mindre verk. Voltaires kritiker menar att som historiker var Voltaire fördomsfull, och kunde inte kliva ur sin roll; han såg på det han skrev om med tämligen förgade glasögon. Hans bok om Karl XII kom att prägla bilden av den svenske kungen för lång tid framåt. Karl XII Filosofiska verk. Det främsta av Voltaires egentliga filosofiska arbeten är Dictionnaire philosophique ("Filosofiskt uppslagsverk") som innehåller de artiklar Voltaire skrev till den stora franska encyklopedin, plus flera mindre stycken. Verket innehåller kritik av franska politiska institutioner liksom mot Voltaires personliga fiender, men mest har verket sin udd riktat mot Bibeln och den katolska kyrkan. Arbetet är för ytligt för att kategoriseras som filosofiskt arbete av samma dignitet som Kant eller John Rawls, men innehåller skarpa och insiktsfulla observationer av konkreta problem. Diverse. Voltaire var även verksam som litteraturkritiker. Som sådan är hans huvudsakliga verk Commentaire sur Corneille, fast han skrev åtskilligt mera av samma slag, såsom en skrift om Molière. I denna typ av texter framträder det att Voltaire inte var särskilt kunnig vad gäller hans eget språk och dess litteratur. I sin litteratur kritik visar denne 1700-talets revoltör mot begränsningar och konventioner i teologiska, etiska och politiska frågor upp ett begränsat och konventionellt sinnelag. En stor mängd svårklassificerade skrifter och pamfletter varav många i brist på bättre ord ofta kallas essäer visar Voltaire som en utmärkt journalist. Korrespondens. Voltaires korrespondens var enorm. Denna stora textmassa är givetvis den som bäst visar Voltaires personlighet. Genom hela brevmängden framträder en stor energi och mångsidighet, skickligt smicker när han väljer att smickra, skoningslösa sarkasm när han väljer att vara sarkastisk, tämligen skrupellösa affärer, och stor beslutsamhet att ta till alla medel för att undkomma sina fiender.

Biografi

Barn- och ungdom

Voltaire föddes i Paris som François-Marie Arouet, son till juristen François Arouet och dennes hustru Marie-Marguerite Daumart (eller D'Aumard). Senare i livet antydde Voltaire ibland att han skulle ha adlig bakgrund, vilket alltså inte var sant. Voltaires mor dog när han var sju år gammal. När han var nio, blev han skickad till en välkänd jesuitisk skola, Collège Louis-le-Grand, och där blev han till 1711. Fast Voltaire förlöjligade den utbildning han genomgått, utgjorde den ändå basen för hans avsevärda kunskap och troligen grundlades även hans livslånga passion för teater på skolan. När han vid sjutton års ålder kom hem från skolan med sin examen ville Voltaire börja en karriär som författare, men hans far satte sig emot. Voltaire studerade därför juridik, åtminstone på papperet. Senare låtsades han arbeta på en advokatfirma i Paris medan han i själva verket ägnade sin tid åt att skriva smädedikter. På grund av detta skickade hans far 1714 ut honom på landsbygden på ett år, men inte heller detta fick yngligen att ägna sig åt sina juridikstudier istället för litteratur. juridik Voltaire återvände till Paris vid tiden för Ludvig XIVs död. Den 16 maj 1717 blev skickad till Bastiljen, för några satiriska epigram om den dåvarande regenten, Filip av Orléans. Han satt i fängelset i elva månader. I fängelset skrev han färdigt sin pjäs Oedipe, skrev delar av diktverket Henriaden och beslöt sig för att byta namn. Oedipe blev uppförd på Théâtre Français, blev väl mottagen och framfördes 45 kvällar. Pjäsen gav Voltaire både berömmelse och pengar, som förefaller vara starten på hans långa serie lyckosamma ekonomiska spekulationer. Sedan han frisläppts från Bastiljen i april 1718 kallade han sig Arouet de Voltaire eller bara Voltaire. Ursprunget till detta namn är omdiskuterat. En åsikt är att Voltaire är en förkortning av ett barnsligt smeknamn, "le petit volontaire". Den vanligaste åsikten är dock att det är ett anagram av en variant av hans namn, Arouet l.j. - Arouet le jeune motsvarande "Arouet d.y." U är i så fall utbytt mot v och j mot i, ett förfarande som var vanligt.

Exil och politik

Ett gräl med en ung adelsman gjorde att Voltaire 1726 fick gå i exil i England för att slippa fängelse. Händelsen påverkade Voltaire starkt, och gjorde honom till en förespråkare för förändring av det rättsliga systemet. I slutet av 1725 hade Voltaire blivit förolämpad av Guy Auguste de Rohan-Chabot, och svarade slagfärdigt och skarpt. Som hämnd lät denna flera av sina tjänare klå upp Voltaire, medan han själv såg på. Voltaire utmanade den unge adelsmannen på duell, men familjen Rohan hade försett sig med ett lettre de cachet - en häktningsorder, formellt utfärdat i kungens namn men i realiteten utskrivna av en statssekreterarna eller någon högre polistjänstemän. Systemet var vid denna tid ordentligt missbrukat, då personer som stod högst i gunst hos rätt personer kunde skaffa sig sådana arresteringsorder underskrivna in blanco och använda mot den de önskade. Ingen rättegång följde på detta, så den som häktats på grund av ett sådant brev hade ingen chans att försvara sig. Samma morgon som duellen skulle utspelats, den 17 mars 1726, blev Voltaire arresterad och skickad till Bastiljen för andra gången. Han valde att gå i exil i England istället för fängelse i Frankrike. |England I Frankrike hade Voltaire lärt känna den brittiske statsmannen och filosofen lord Henry Saint John Bolingbroke. Bolingbroke hade väckt Voltaires intresse för filosofi, och fått honom att läsa Newton och Locke. I England upptäckte han även Shakespeares dramatik. Han ägnade stor del av sina tre år i England åt att studera den engelska konstitutionella monarkin och den religionsfrihet som rådde i landet, den filosofiska inriktningen rationalismen och inte minst naturvetenskaperna. Voltaire beundrade den engelska religionsfriheten och yttrandefriheten, och såg dessa som nödvändiga förutsätning för social och politisk utveckling. I England skrev han färdigt Henriaden, en hjältedikt över den franske kungen Henrik IV, som gavs ut 1728. Diktverket blev mycket uppskattad, men den franske kungen Ludvig XV och kyrkan var mindre förtjusta eftersom Henriaden för religionsfrihetens talan mot religiöst förtryck. Ludvig XV När Voltaire återvände till Frankrike fortsatte han sin litterära karriär. Vid denna tid publicerade han pjäser som Brutus, Zaire och Eriphyle. Karl XII kom ut 1731, och ses utanför Sverige kanske främst som kritik av krig medan den i Sverige ses som en inträngande psykologiskt trovärdig skildring av den svenska kungen Karl XII. 1733 publicerade han Lettres philosophiques sur les Anglais (ungefär "Filosofiska brev om engelsmännen"), där han prisade Englands religiösa och politiska frihet. Detta var en indirekt kritik mot Frankrikes politiska system och mot kyrkan. Boken ansågs ytterst farlig och förbjöds den 10 juni 1734, beslagstog och brändes. en häktningsorder mot författaren utfärdades och hans hem genomsöktes. Voltaire själv satt tryggt i det då självständiga hertigdömet Lorraine, hos markisinnan, matematikern, fysikern och författaren Émilie du Châtelet som han hade ett förhållande med sedan året innan. Han flyttade in i hennes slott i Cirey, på gränsen mellan det franska distriktet Champagne och Lorraine.

Cirey och Preussen

Voltaire stannade i Cirey hos Émilie du Châtelet i tio år. Slottet renoverades och byggdes om för Voltaires pengar, och blev till hem för Voltaire, madame du Châtelet och tidvis även hennes tolerante make. Madame du Châtelet uppmuntrade Voltaires intresse för naturvetenskap. De gjorde optiska experiment tillsammans och skrev ett verk om Newton och hans arbete, Eléments de la philosophie de Newton. Hans samtid har velat tillskriva Voltaire hela arbetet, men senare forskning har visat att de bägge hade del i verket. Från mars 1735 kunde Voltaire åter fritt vistas i Paris, men han höll sig mest i Ciray. Kring årsskiftet 1767/1737 hamnade Voltaire återigen i blåsväder på grund av dikten Le Mondain där han uttryckt sig respektlöst om Adam och Eva, och tillbringade tre månader i Holland. Väl hemkommen till Cirey ägnade sig han, förutom åt skrivande, åt fysikaliska experiment tillsammans med sin värdinna i det fysiklaboratorium som de inrett i slottet. Under tiden i Cirey skrev Voltaire Discours en vers sur l'homme, pjäsen Aizire och L'enfant prodigue (1736). Här fullbordade han också Pucelle, en satir över Jeanne d'Arcs liv som hycklar religionen och kyrkan, men avstod tills vidare från att publicera den av rädsla för mottagandet. Jeanne d'Arc Under början av 1740-talet rörde sig Voltaire över några olika platser i Europa. De framgångsrika pjäserna Profeten Mahomet från 1742, där han framställde islams grundare Muhammed som en härsklysten bedragare, och Mérope från 1743, skrevs i Bryssel. Voltaire levde sedan ett tag som hovman. 1745 fick han en utnämning till kunglig historieskrivare, och hans livssituation blev därmed för ögonblicket säker både ekonomiskt och socialt. Samma år fick han en medalj av påven Benedictus XIV och dedicerade Profeten Mahomet till honom. Han skrev också underhållning och hyllningsdikter till hovet. Voltaire hade i åratal ansetts för Frankrikes främste författare, men först nu, våren 1746, blev han invald i Franska akademien. Efter madame du Châtelets död 1749 accepterade Voltaire 1751 en inbjudan från Fredrik II av Preussen som var en stor beundrare av romanförfattaren och dramatikern Voltaire, att komma till hans hov i Berlin. Där stannade Voltaire i tre år, trots att han inte hade riktigt rätt läggning för en hovdiktare, vare sig i personlighet eller i vad han skrev. Hans Ludvig XIV:s sekel måste tryckas i hemlighet, under ett annat författarnamn. Han kom även i konflikt med Pierre de Maupertuis, och med anledning av detta skrev han den fräna satiren Doktor Akakias stridsskrift som utgavs 1752. Skriften ledde till en konflikt inte bara med Maupertuis utan också med kung Fredrik, och boken förbjöds och brändes.

Ferney

När Voltaire lämnade Preussen, fick han inte tillåtelse att bosätta sig i eller ens besöka Paris eller dess omgivningar - på papperet inte ens i Frankrike. Han bodde ett tag på godset Les Délices strax utanför Genève, där han startade en egen privatteater och även själv framträdde på scenen. 1755 gav han till slut ut den kontroversiella Pucelle. I Genève började han en hövlig brevväxla med stadens mest berömda invåndare, Jean-Jacques Rousseau. Med tiden kom de att utkämpa hårda strider med anledning av Voltaires skoningslösa kritik av kristendomen. Jean-Jacques Rousseau Genèves lagstiftning tillät inte teaterföreställningar över huvud taget, vilket Voltaire efter påstötningar fick foga sig i. Han sökte därför efter någonstans att slå sig ner där han skulle åtnjuta både Genève politiska frihet och Frankrikes sociala frihet. I slutet av 1758 köpte han mark i Ferney, en halvmil ifrån Genève men på fransk mark, och lät där bygga ett slott där han bodde resten av sitt liv. Härifrån utövade han ett oerhört inflytande på den europeiska opinionen, och många av tidens berömda och inflytelserika människor, däribland den svenske kungen Gustav III, vallfärdade till Ferney för att träffa Voltaire. Candide, det verk som eftervärlden främst förknippar med Voltaire, skrevs på Ferney delvis påverkad av Voltaires reaktion inför hur hans samtid reagerade på och tolkade jordbävningen i Lissabon några år tidigare. Då Voltaire nu satt tämligen säkert engagerade han sig starkare i offentliga kontroverser, och låg i ständig fejd i filosofiska och litterära frågor. En välkänd sågning är den av poeten markis Jean-Jacques Lefranc de Pompignans verk Poésies sacrées et philosophiques ("Heliga/sakrala och filosofiska dikter") med orden Sacrés ils sont, car personne n'y touche ("Heliga är de, för ingen rör vid dem"). Förutom dramatik, prosa, poesi och litteraturkritik skrev han otaliga brev till tidens statsmän, kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Han blev något av sin tids samvete, som engagerade sig och ingrep i många fall av rättsövergrepp och religiösa förföljelser. Hans kampanj efter dödsdomen mot Jean Calas, en kalvinistisk präst som det katolska prästerskapet anklagade för att ha mördat sin son som tänkt konvertera till katolicismen, resulterade efter avrättningen av Calas i en ny undersökning som kom fram till att han var oskyldig. Andra fall som engagerade Voltaire var Pierre-Paul Sirven, en historia som i grunden liknade Calas' fast inget justitiemord faktsikt skedde, Espinasse, som blev dömd till galärerna för att ha inhyst en protestantisk präst, Jean-François de la Barres vän d'Etalonde, som till skillnad från la Barre kunde fly till Schweiz medan la Barre blev torterad och bränd på bål på bål för att han inte tagit av sig hatten inför en religiös procesion. Jean-François de la Barre Först 1778 fick Voltaire tillstånd att åter besöka Paris, och togs emot med fest och jubel. Strax därefter dog han i Paris, 83 år gammal. På grund av hans kritik mot kyrkan förvägrades han en begravning på kyrkans mark. Till slut begravdes han i ett kloster i distriktet Champagne. 1791 flyttades hans kvarlever till den mest framträdande begravningsplatsen i Panthéon i Paris. 1814 fördes dock hans ben bort därifrån och förstördes. Hans hjärta finns bevarat, och förvaras på Théâtre Français.

Bibliografi

Ett urval av Voltaires viktigaste verk.
- Oedipe (Œdipe), 1719, pjäs
- Henriaden (La Henriade), 1728, diktverk
- Karl XII (Histoire de Charles XII), 1731, essä
- Zaire (Zaïre), 1732, pjäs
- Lettres philosophiques sur les Anglais, 1733, essä
- Den goda smakens tempel (Le Temple du goût), 1733, litteraturhistorisk översikt på både vers och prosa
- Filosofiska brev (Lettres philosophiques), 1734, essä
- Cesars död (La Mort de César), 1735, pjäs
- Den förlorade sonen (L'Enfant prodigue), 1738, pjäs
- Fanatismen eller Profeten Mahomet (Le Fanatisme ou Mahomet le Prophète), 1742, pjäs
- Mérope, 1744, pjäs
- Zadig eller Ödet (Zadig ou la Destinée), 1748, prosa
- Ludvig XIV:s sekel (Le Siècle de Louis XIV), 1751, historisk essä
- Doktor Akakias stridsskrift (Diatribe du Docteur Akakia), 1752, prosa
- Micromegas eller Lill-Masse (Micromégas), 1752, prosa
- Avhandling om den allmänna historien och om sederna (Essai sur l'histoire générale et sur les mœurs), 1756, essä
- Candide eller Optimismen (Candide ou l'Optimisme), 1759, roman
- Skottländskan eller Kaffehuset i London (Le Café ou l'Écossaise), 1760, pjäs
- Traktat om toleransen (Traité sur la tolérance), 1763, essä
- Filosofisk uppslagsbok (Dictionnaire philosophique), 1764
- L'Ingenu eller Naturens son (L'Ingénu), 1767, novellsamling
- En man värd fyrtio ecu (L'Homme aux quarante écus) 1768, novellsamling
- Den babyloniska prinsessan (La Princesse de Babylone), 1768, novellsamling
- Questions sur l'Encyclopédie, 1770, essä
- Den vita tjuren (Le Taureau blanc), 1773, novellsamling

Citat

- "Tänk själv, och låt andra åtnjuta privilegiet att göra samma sak." (ur Traktat om toleransen)
- "Om Gud inte hade funnits, hade det varit nödvändigt att uppfinna honom." (Si Dieu n'existait pas, il faudrait l'inventer. Ur Épître à l'Auteur du Livre des Trois Imposteurs)
- "Om Gud har skapat oss till sin avbild, så har vi återhjäldat honom den tjänsten." (Si Dieu nous a fait à son image, nous le lui avons bien rendu. Ur Le Sottisier)
- "Hemligheten bakom att vara tråkig, är att berätta allt." ( ur Sept Discours en Vers sur l'Homme)
- Det är förbjudet att döda; därför straffas alla mördare utom dem som dödar stora i antal, och till ljudet av trumpeter." (Il est défendu de tuer; tout meurtrier est puni, à moins qu’il n’ait tué en grande compagnie, et au son des trompettes. Ur Filosofisk uppslagsbok)
- Tvivlet är inget trevligt tillstånd, men att vara säker på sin sak är ett absurt sådant. Le doute n'est pas une condition agréable, mais la certitude est absurde. Ur ett brev till Fredrik II av Preussen)
- "Låt oss nu odla vår trädgård." (Il faut cultiver notre jardin. ur Candide)

Felaktiga citat

Det brukar ofta påstås att Voltaire sagt "Jag håller inte med om det du säger, men är beredd att offra livet för att försvara din rätt att säga det." I själva verket skrevs detta av Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen Stephen G. Tallentyre i Voltaire-biografin The Friends of Voltaire från 1906, som en summering av Voltaires attityder som de uttrycks i Traktat om toleransen.

Externa länkar

- [http://www.gutenberg.org/browse/authors/v#a913 Voltaires skrifter] på Projekt Gutenberg, flera olika språk
- [http://www.bartleby.com/34/2/ Letters on the English] (engelska)
- [http://humanities.uchicago.edu/homes/VSA/letters/ Brev av Voltaire] (engelska/franska)
- [http://humanities.uchicago.edu/homes/VSA/trois.imposteurs.html Om Gud inte funnits, hade man tvingats uppfinna honom] (engelska/franska)
- [http://www.biblioweb.org/-VOLTAIRE-.html Biografi med utförlig bibliografi] (franska)
- [http://voltaire.nlr.ru:8101/ Voltaires bibliotek] (franska/ryska) Voltaire Voltaire Voltaire ja:ヴォルテール ko:볼테르 simple:Voltaire th:วอลแตร์

Parlamentarism

Parlamentarism, politiskt system där en regering är beroende av stöd i parlamentet. De allra flesta demokratier är parlamentariska, men undantag finns, där USA utgör det tydligaste exemplet på ett undantag. Sverige har varit parlamentariskt sedan 1917. Det finns många olika typer av styrelseskick i demokratiska stater: # Parlamentarism, där regeringen är parlamentariskt ansvarig och måste ha stöd av en majoritet i parlamentet, eller åtminstone (som i Sverige) inte ha en majoritet emot sig. # Presidentstyre, där makten är samlad hos en stark, folkvald statschef, # Direkt styre genom parlamentet, där all makt är samlad hos och utövas av parlamentet. Parlamentarismen behöver inte förutsätta att det parlament som har inflytande över regeringsmakten är demokratiskt valt i modern mening. När parlamentarismen uppstod i Storbritannien och i Sverige på 1700-talet, var parlamenten dominerade av aristokratin. Parlamentarismen kan kombineras med folksuveränitetsprincipen, vilket innebär att all offentlig makt ska utgå direkt från folket. Så är fallet i Sverige enligt nuvarande regeringsform. Det svenska systemet har därvid på papperet närmat sig ett direkt styre av parlamentet, men har av tradition ändå behållit en stor makt hos regeringen. Parlamentarismen kan också kombineras med maktdelningsprincipen, där makten samsas mellan flera (demokratiskt) valda maktcentran, varav parlamentet bara är en av flera instanser. Det vanligaste är att man har en personvald president, och ett partivalt parlament. Huruvida maktedlning sker skiljer sig mycket mellan olika stater, och det är vanligt att vissa instanser är speciellt starka i vissa länder. I USA har t.ex. högsta domstolen förhållandevis mycket att säga till om, och i Ryssland har presidenten en otrolig personlig maktbefogenhet. USA har praktiserat maktdelning sedan nationen bildades. I Frankrike har man sedan 1958, vid införandet av Femte Republiken, en kombination av stark presidentmakt och parlamentarism. I Sverige däremot infördes parlamentarism 1917, och i och med införandet av den nya grundlagen och enkammarriksdagen i början av 1970-talet var övergången till parlamentarism fullbordad.

Se även

- Utomparlamentarism ja:議院内閣制 Kategori:Statsvetenskap

Feodalism

Feodalism, (av latin feodus). Latinets "fae", tyskans "Vie" och svenskans "fä" betyder alla ungefär "boskap, kor", vilket under de tidiga romarna och i Nordeuropas tidig medeltid var en symbol för makt. För en tidig småkung i ett rike kunde dessa konkurrenter vara ett hot eller en partner att skapa allianser med. Några få jordägare blev rikare och rikare, deras makt ökade, och de befriades (frälstes) från skatt om de gjorde rusttjänst. Så skapades i tidiga medeltiden en allians mellan kungarna som behövde beridna arméer ibland, och de rika jordägarna som kunde ställa upp med soldater och hästar, riddarna, i form av den skattebefriade adeln, frälset. Följden blev också att medlemmar från dessa procentuellt få familjer i ökad utsräckning ingick i riksråd och dylikt, varvid de också fick ta del av den adiministrativa makten och styrelsen av riket. Makten blev gradvis mer centraliserad från vikingatidens demokratiska och regionala tingsplatser till centralorternas borgar. Kungen blev också en smula beroende av adeln, och var tvungen att släppa ifrån sig mer och mer, varvid det bildades ett mellanled mellan folk och kung bestående av den administrativa aristokratin. Borgar och gods hamnar i storgods som styrs centralt från ett slott, och när så allt fler adelsmän flyttar till Stockholm för att politiskt förstärka och försvara sin makt centraliseras makten Sverige ännu mer. Samtidigt fick det från Rom och påven styrda andliga frälset också mer att säga till om, samt funktioner att kontrollera folket som försökte slita ihop till att betala all den skatt (näspenning) som de andra inte gjorde. Feodalism brukar associeras med livegenskap, men det är ingen nödvändig del av feodalismen. På medeltiden då Karl den store var kung så fanns det inte så mycket pengar till att skydda landet så han bestämde sig för att dela upp landet i län, länen i gods, godsen i gårdar och gårdarna till torp. I länen fanns det vasaller som skyddade sitt län med hästar och soldater. Som belöning fick soldaterna och hästarna mat av godsägarna. Godsägarna fick sin mat från gårdarna som fick av torparna alltså deras arbetskraft. Det systemet kallades feodalismen.

Se även

- Adelsätter
- Aristokrati
- Feodalherrar
- Frälse
- Hirden
- Kung
- Rusttjänst Kategori:Ismer Kategori:Medeltiden Kategori:Socialhistoria

Gud

En gud är en övermäktig och intelligent ickemänsklig entitet, ofta transcendent, ofta med makt att överträda vad som vanligen anses som naturlagar, och som av de troende ofta anses ha spelat en större eller mindre roll i världens tillkomst. I flera monoteistiska religioner anses guden vara allsmäktig. Detta innebär att guden kan åstadkomma vad som helst. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar har förekommit i samtliga kända kulturer. Den enda kända helt ateistiska statsbildningen hittills är Albanien under kommunismen. När ordet skrivs med stor initialbokstav avses guden i den i sammanhanget aktuella monoteistiska religionen, särskilt när det gäller kristendom. Muslimer använder beteckningen Allah, medan man i judendomen i allmänhet anser ordet Gud vara alltför heligt för att användas, varför man i stället använder beteckningen "Adonaj", hebreiska för "Herren". Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion.

Typer av gudstro

- Monoteism är tron på en enda Gud. Exempel på monoteistiska religioner är kristendom, bahá'í, islam och judendom.
- Panteism är tron att Gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som gud. Panteism förekommer i indisk religion.
- Polyteism är tron att det finns flera gudar, som t.ex. i egyptisk, grekisk, romersk, sumerisk och fornnordisk religion.
- Deism är tron på en gud som skapat världen, men som inte påverkar den just nu.
- Ateism är avsaknad av gudstro.

Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst

Det finns en mängd teorier som dels försöker förklara varför människor i alla kulturer utvecklat en tro på någon form av gud men dessutom försöker belägga eller vederlägga denne guds existens. Sådana teorier är antingen religiösa, argument för guds existens brukar då ingå i teorin, eller endera historiska, psykologiska eller sociologiska. Dessa senare teorier brukar inte beröra frågan om gudarnas existens utan studerar framför allt individens och samhällets relation till deras gudsbild.

Några gudar och gudsnamn

- Agni
- Ahura Mazda
- Allah
- Amaterasu
- Amon
- Apollon
- Baal
- Brahma
- El
- Hachiman
- Inanna
- Jehova
- Jesus
- JHVH
- Jupiter
- Oden
- Ptah
- Quetzalcoatl
- Ra
- Sabazios
- Shang Di
- Shiva
- Tor
- Zeus

Se även

- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis Kategori:Teologi ja:神 simple:God

Romersk-katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan, kristen kyrka under ledning av biskopen i Rom (påven). Anser sig vara den kyrka som gr