:: wikimiki.org ::

Galloromanska

Galloromanska

Galloromanska kallas den undergrupp av romanska språk som talades i områden med en tidigare gallisk (keltisk) befolkning, dvs norditalien och Frankrike. Eftersom occitanskan och katalanskan dock står lika nära varandra som svenskan och norskan, kan dessa två språk placeras i en egen grupp och då upphör relevansen av galloromanska som grupp till förmån för den occitanoromanska gruppen dit ej franskan räknas. Galloromanska språk
- Franska
- Occitanska
- Vallonska
- Francoprovençalska Occitanoromanska språk
- Occitanska
- Katalanska

Se även

- Romanska språk
- iberoromanska språk Kategori:Romanska språk

Keltisk

Historiskt används kelter för att beteckna en lång rad besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före vår tideräkning och framåt. (Se karta.) I modern tid kan kelter eller keltisk användas om olika etniska grupper på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, Cornwall och i Spanien (Galicien).

Klassificering

Idag anser den arkeologiska vetenskapen att det är osäkert hur väl sammanhållen den keltiska kulturen verkligen var, och ifall det existerade en kulturell gemenskap mellan de folk som i antika grekiska och romerska texter kallas för kelter eller om detta är en modern efterhandskonstruktion. Definitionen på om ett folkslag räknas till kelterna eller ej, utgår ifrån den språkliga tillhörigheten. Det finns en rad historiska keltiska språk, varav en del talas än idag.

Argumenten mot keltisk enhet

Det existerar en rad olika kända stammar med egna namn som av en eller annan anledning inordnats i den keltiska kulturen av historieskrivare under antiken. Vi vet att såväl greker som romare inledningsvis kallade alla folkslag i Europa norr om Alperna för kelter och alla folk norr om Balkan och Svarta Havet för skyter. Grekerna och de tidiga romerska författarna skilde alltså till exempel inte mellan kelter och germaner. Poseidonios av Apemia (levde 2:a –1:a århundradena f.v.t.) är den förste som kallar folken som bor öster om Rhen för germaner och detta begrepp övertas sedan av bland andra Julius Caesar. En av kritikerna till begreppet "kelter" är Simon James vid British Museum i boken The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?. Ett av hans huvudsakliga argument är att kelt är ett modernt begrepp, se vidare kelticism.

Argumenten för keltisk enhet

Vi kan alltså inte ta för givet att det verkligen finns något som verkligen svarar mot begreppet kelter under antiken. Det finns dock en del tecken som tyder på att de stammar vi vet existerade hade en välutvecklad sammanhållning och medvetenhet om en kulturell gemenskap mellan stammarna. Till exempel är de språkliga likheterna mellan vitt skilda delar av utbredningsområdet påtagliga. Eusebius Hieronymus identifierade på 300-talet att folket som bodde i Galatien i Mindre Asien talade samma keltiska dialekt som han hört talas av treveri, en keltisk stam boende i området kring dagens Trier, i Tyskland. Det existerar tyvärr få bevarade skriftliga källor från kelterna själva, utom från sentida irländska och walesiska författare. (Den keltiska kulturen utvecklade vad vi vet inget eget alfabet utan använde skriftspråk från folk de kom i kontakt med.) Det finns bevis för utvecklade långväga handelsförbindelser i rikliga arkeologiska fynd. Särskilt fynden av likartade kultföremål och stora likheter i ornamentering av föremål antyder en kulturell gemenskap. Julius Caesar är en av de historiska källor som nämner kelterna. I Commentarii de bello Gallico ("Kommentarer till de galliska krigen") skriver han bland annat "På sitt eget språk heter de kelter, vi kallar dem galler". Caesar nämner också att folken i Britannien har liknande seder och traditioner som gallerna i dagens Frankrike. Det faktum att citatet från Caesar och även andra källor visar att i alla fall en del kelter verkligen kallade sig själv för kelter, talar alltså för uppfattningen att det fanns en keltisk kulturell identitet. Kelterna har varit uppdelad på många olika stammar och folk, men dessa verkar ha varit medvetna om sin kulturella enhet.

Kelterna i arkeologin

Kelterna är inget folk som vandrar in och slår sig ned i Europa med en färdig kultur. Genom arkeologiska fynd kan de knytas bakåt i historien till flera av de sten- och bronsålderskulturer som man kunnat identifiera norr om Alperna. Till indicierna för detta hör bland annat likheter mellan bevarade föremål, likheter i bildmotiv i ristningar, gemensamma drag mellan boplatser och gravskick (megalitgravar). Den direkta föregångaren till kelterna som omnämns i grekiska och romerska källor brukar kallas La Tène-kulturen (ca. 500 f.v.t och framåt) efter en viktig arkeologisk fyndort i Schweiz. La Tène-kulturen är en sen järnålderskultur och uppvisar ibland annat konsthantverk och teknik stora influenser från greker, etrusker och skyter. Genom arkeologiska fynd i det kulturella kärnområdet som sträcker sig från östra Frankrike till Böhmen vet man att denna sannolikt har utvecklats ur den äldre Hallstattkulturen ca. 1000 f.v.t - ca. 500 f.v.t. men La Tènekulturen har sannolikt också assimilerat andra kringlevande och troligen besläktade folk. Hallstattkulturen i sin tur utvecklades ur den så kallade Urnefältskulturen, (ca. 1300 f.v.t - 600 f.v.t) som var spridd över större delen av Europa. (Även från Danmark och Sverige finns tydliga tecken åtminstone på omfattande kulturell påverkan från Urnefältskulturen.) Även från Urnefältskulturen och bakåt i historien finns kopplingar, men här blir bevisen svagare och vår kunskap om dessa folk är mer bristfällig. Det kan ändå vara rimligt att förmoda att den keltiska kulturen växte fram ur en lång rad besläktade sten- och bronsåldersfolks gradvisa parallella utveckling och att utbyte och kulturell gemenskap funnits redan långt innan det går att hitta konkreta bevis för den saker i de arkeologiska fynden.

Se även

- Keltiska språk
- Keltisk litteratur
- Kelternas historia
- Keltisk mytologi
- Druid
- Bard
- Lista över keltiska stammar
- Lista över keltiska hövdingar
- Lista över keltiska orter

Litteratur

- A Brief History of the Celts"", Peter Herresford Ellis, Robinson, London, ISBN 1841197904
- The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?, Simon James, University of Wisconsin Press, Madison, ISBN 0299166740. Kategori:Historia Kategori:Folkslag Kategori:Kelter als:Kelten ja:ケルト人 ms:Celt

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Huvudartikel: Italiens historia Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga. Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.

Diverse fakta

- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Se även

- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno Kategori:Europas länder Kategori:Italien als:Italien fiu-vro:Itaalia ja:イタリア ko:이탈리아 ms:Itali simple:Italy th:ประเทศอิตาลี zh-min-nan:Italia

Occitanska

Det occitanska språket eller språkgruppen tillhör de så kallade galloromanska språken.

Exempel

Språkexempel från L'occitan sans peine av Alain Nouvel:
- Òc: Coma l'occitan es la lenga de l'Amor, la parlar vos serà agradiu, donc facil (Ja, eftersom occitanskan är kärlekens språk kommer den att vara trevlig och därför lätt att lära sig)
- Perqué es la lenga dels Trobadors, que lor civilisacion èra fondada sus l'Amor (därför att det är trubadurernas språk, vars civilisation var baserad på kärlek)

Dagens situation

Fram till 1900-talet talades occitanskan över större delen av den södra halvan av Frankrike. Under 1900-talet har dock den franska språkpolitiken lett till en successiv minskning av antalet talare och det är nu vanligt att endast den äldre generationen på landsbygden talar språket. Antalet som förstår språket och talar det hjälpligt är betydligt större så man kan säga att ungefär 2 miljoner talar språket och 10 miljoner förstår det.

Språkhistoria

Det i Gallien talade latinet visar ganska tidigt en olika utveckling i söder och i norr, en olikhet, som torde bero på såväl kronologiska och etnologiska som politiska orsaker. Denna olikhet blir småningom allt större, och vid litteraturperiodens början talas i Gallien två romanska idiom med så pass olika karaktär, att de med rätta brukar betecknas som olika språk, i norr langue d'oïl (franskan), i söder langue d'oc (occitanskan). Benämningen hade att göra med hur gallo-romanerna uttalade de latinska orden hoc illi (två ord för "detta") vilka användes i betydelsen "ja". I norr utvecklades orden till oïl vilket i dag har formen oui på franska, medan den i söder utvecklades till oc. Denna indelning äger ännu i dag giltighet, även om franskans inflytande under tidernas lopp blivit allt starkare, så att occitanskan som talspråk nu existerar endast under form av en mängd olika patois (dialekter). Flera av dess dialekter kan klassas som som egna språk, som till exempel Gasconskan. Under medeltiden fanns det ingen klar språkgräns mellan occitanskan och katalanskan å ena sidan, och occitanskan och norditalienska dialekter å andra sidan, och det finns fortfarande stora likheter mellan t.ex. katalanskan och occitanskan. De medeltida trubadurerna kallade sitt språk langue romans eller romans. Namnet provensal framträder på 1200-talet och beror därpå, att ordet Provincia då började användas som beteckning för hela södra Frankrike med undantag av Gascogne. Idag har man dock övergått till att använda namnet occitanska för språket eller samlingen av språk beroende på hur man definierar dialekterna. Som litteraturspråk tävlade occitanskan under 1100-och 1200-talen med franskan för att, efter 1200- och 1300-talens etniskt-religiösa konfliker (se albigenser), sjunka i glömska, tills det under 1800-talet, tack vare feliberna, upplevde en renässans.

Språkgeografi

Gränsen mellan franskan och occitanskan bildas av en linje, som från Dordognes inflöde i Garonne böjer sig åt norr, inneslutande Limousin, en del av Marche och Auvergne, träffar Rhône något söder om Lyon, fortsätter i sydost till Alperna och följer dem ned till Medelhavet.

Skillnader mot franskan

De viktigaste drag, varigenom provencalskan, sådan vi känner den genom det medeltida litteraturspråket, skiljer sig från franskan, är följande. # Fonetiska skillnader ##a) Vokalerna. Fritt betonat a som i franskan blir e (lat. "mare" > franskans "mer"), kvarstår i provencalskan, "mar". Det är efter detta väsentliga karakteristiken den ovan angivna gränsen är dragen. Fritt betonat öppet e och öppet o, som alltid diftongeras i franskan "pedem" > "pied", "cor" > "cuer" > "coeur", diftongeras i provencalskan endast under vissa villkor, särskilt då j följer pe, men "ferio" > "fier", "cor", men "folium" >> "fuelh". Slutet betonat o och e, som i franskan ger "eu" och "oi" ("florem" > "fleur", "debere" > "devoir"), kvarstår i provencalskan ("flor", "dever"). Latinets "au", som i franskan blir o, kvarstår i provencalskan ("aurum" > fr. "or", prov. "aur"). Obetonat finalt a, som i franskan blir vokalmummel, kvarstår i provencalskan ("via" > fr. "vie", prov. "via"). Medan i franskan den posttoniska vokalen i latinska proparoxytona alltid faller, under det finalvokalen kvarstår, är förhållandet i provencalskan i vissa fall motsatt. Exempel: "Nascere" >> fr. naître", prov. "naisser", "juvenem" >> fr. "jeune", prov. "joven". Fallande diftonger samt triftonger, vilka i franskan reducerats, kvarstår i provencalskan, ("éu", "du", "éi", "iéu", "uéi" o.s.v.). Inga nasalvokaler finns i provencalskan. ##b) Konsonanterna. Intervokalt t, p, k, som i franskan försvinner ("vita" >> "vie"), blir v ("sapere" >> "savoir") och y ("plicare" > "ployer"), blir i provencalskan d ("vida"), b ("sober"] och g ("plegar"). Intervokalt d som i franskan försvinner ("laudare" > "louer"), blir i provencalskan s ("lauzar"). Intervokalt tr, dr, som i franskan blir ("patrem" >> "père", "credere" >> "croire"), blir i provencalskan ir ("paire", "creire"). S faller i franskan framför konsonant ("asinum" >> "âne"), kvarstår i provencalskan ("asne"). N, som i latinet var intervokalt, men i provencalskan till följd av finalvokalens fall blir finalt eller kommer att stå framför ett böjnings-s, kan vare sig falla eller kvarstå: "n instable" ("panem" > "pan" eller "pa", "panis" > "pans" eller "pas"). #Morfologiska skillnader. Deklinationssystemet följer i stort sett samma utveckling som i franskan. Inom konjugationen märks, att latinets pluskvamperfektum indikativ ("amaram" för "amaveram"), som i franskan gått förlorat, i provencalskan kvarlever med betydelse av konditionalis i såväl närvarande som förfluten tid ("amera" = jag skulle älska eller jag skulle ha älskat). l:a konjugationens imperfektändelse -abam, som i franskan ersatts av 2:a konj. -ebam, kvarstår i provencalskan ("amava"), medan i de övriga konj. ändeisen är -ia (< lat. "-iebam"). Med avseende på de starka verben märks, att perfekta av den s.k. debui-typen på fonetisk väg fått palatalslutande stammar ("debui" > fr. "dus", prov. 1.) "dec" 2.) "deguist" 3. "dec" 4. "deguém" 5. "deguetz" 6. "degron", "habui" > fr. "eus", prov. 1.) "aic", 2. "aguist" o.s.v.). Även om betydande dialektala skillnader rådde i södra Frankrike redan under medeltiden, då som huvuddialekter framstod limousinskan, gascogniskan, languedocdialekten, auvergniskan, dauphinédialekten och provencalskan, visar trubadurernas språk en viss enhetlighet, om det också bär tydliga drag av de respektive författarnas ursprung. Detta trubadurernas litterära språk verkar ha utgått från Limousin och dess gränstrakter, där den provencalska litteraturens vagga stått. Därför finner man också ofta ordet "lemozi" som beteckning för provencalskan i allmänhet.
Dialekter
Bland nuvarande occitanska dialekter finner vi särskilt gascogniskan, som är så starkt skild från de övriga, att den under medeltiden omtalas som ett särskilt språk. Utmärkande drag är bl.a. att ll > r intervokalt ("apellat" > "apere"), men > d finalt ("sigillum" > "saied") samt att initialt f > h liksom i spanskan ("fidem" > "he"). En mellanställning mellan franska och occitanska intar de s.k. franko-provencalska dialekterna, som omfattar departementen Ain, Loire, Rhône, Isère, Savoie, Haute-Savoie och delvis Jura, större delen av franska Schweiz och till Savojen gränsande delar av Italien. På detta område kvarstår a som i occitanskan utom efter palatal, då det går till ie som i franskan ("mare" > "mar", men "circare" >> "cherchier", "cherchi"). Kategori:Romanska språk als:Okzitanische Sprache ja:オック語 ko:오크어

Katalanska

Katalanska är ett romanskt språk som talas i Katalonien m.fl. områden av omkring 7,5 miljoner människor. I den spanska provinsen Catalunya, med Barcelona som huvudstad, är katalanskan officiellt språk t. Katalanska är även officiellt språk i Andorra. I södra Katalonien och Valencia, kallas språket ofta för valencià, (Sv valencianska). Där är inte språkets ställning lika stark. Katalanska talas också på Balearerna, i den franska regionen Roussillon (cat. Rosselló eller "Catalunya Nord") och i staden Alghero på Sardinien. I Sverige kan katalanska studeras vid Uppsala universitet. Uppsala universitet

Se även

- Katalanskans dialekter (Katalanska) Kategori:Romanska språk Kategori:Katalonien ja:カタルーニャ語 ko:카탈루냐어 simple:Catalan language

Franska

:Franska är också något som man äter, se franskbröd. ---- Franska är ett av de största romanska språken och räknas som världsspråk. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen, Internationella Olympiska Kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen och [http://www.upu.int/ Världspostföreningen].

Historik

Den romerska invasionen av Gallien

Franska härstammar (som alla romanska språk) från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f.Kr. bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike. Ett folkslag romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurier vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper. Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska, de flesta är platsnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Från romarna lånades ord för nya begrepp, till exempel för vissa klädesplagg (som les braies). Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen, för handel, diplomati och undervisning. Det vulgärlatin, den folkliga variant av latin som utvecklades till modern franska, har mycket litet gemensamt med det bildade prosalatin man ser i exempelvis Ciceros verk.

Frankerna

Från 200-talet och framåt blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen och visigoterna i Akvitanien och Spanien de viktigaste. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; så mycket som 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.

Langue d'oïl

Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper: langue d'oïl and langue d'oc, (occitanska) är de största och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting mellan de två förra. Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien och normandiska. Efter döpningen av den frankiske kungen Klodvig I cirka 498 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter. Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är den dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.

Icke-germanska språkinfluenser

Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk direkt härstammat från förromersk galliska så är tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska). Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som upphörde vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan. Slutligen bör arabiskan nämnas som bidrog med ord för lyx- och handelsvaror, kryddor samt termer inom naturvetenskap och matematik.

Från l'ancien français till modern franska

Perioden från 842 då Strasbourg-ederna, det äldsta beviset för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många av de kända chansons de geste, den trubadurdiktning som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen. Perioden efter detta såg franskan förlora sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (le moyen français) 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnances de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och det som skulle användas vid kungens hov. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. Under denna period skedde en omfattande utvidgning av ord genom nybildning och lån. En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (le français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Många språkforskare brukar dock benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (le français moderne). 1634 grundades Franska akademien (Académie française) av Richelieu som en officell myndighet vars målsättning var att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns än idag och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden. Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik IIs fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska. Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Bland de mest ansedda av dessa i fråga om uttal anses ofta dialekten kring Tours och Loire-dalen vara, med en sjävklar reservation för rent subjektiva bedömningar. Som i så många språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.

Dagens situation

En debatt pågår i dagens Frankrike om bevarandet av det franska språket och inflytandet från engelskan (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press som på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av fransk sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intresse grupper att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal rikedom. Se också Toubon-lagen

Geografisk spridning

Franska är officiellt språk i följande länder:

land	infödda talare	befolkning
	(uppskattat antal)	(juli 2003)
Frankrike	60 000 000	60 180 600
Demokratiska republiken Kongo		55 225 478
Kanada	7 100 000	32 207 000
Elfenbenskusten		16 962 500
Kamerun		15 746 200
Burkina Faso		13 228 500
Mali		11 626 300
Senegal		10 580 400
Belgien	4 000 000	10 290 000
Rwanda		7 810 100
Haiti	400 000	7 527 800
Schweiz	1 400 000	7 318 638
Burundi		6 096 156
Togo		5 429 300
Centralafrikanska republiken		3 683 600
Republiken Kongo		2 954 300
Gabon		1 321 500
Komorerna		632 948
Djibouti		457 130
Luxembourg	100 000	454 157
Guadeloupe		442 200
Martinique		390 200
Vanuatu		200 000
Seychellerna		80 469

Även om det inte har officell status, så talas det som ett andraspråk av stora delar av befolkingen i följande länder:

land	befolkning
	(juli 2003)
Algeriet	32 810 500
Madagaskar	16 979 900
Marocko	31 689 600
Mauritius	1 210 500
Tunisien	9 924 800

Det finns också fransktalande grupper i Libanon, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien ( Aostadalen), Laos, Mauretanien, Storbritannien (Kanalöarna), USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam. La Francophonie är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar.

Officiell status i Frankrike

Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inom skolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och i kontrakt. Trots en åsikt ofta hålld för sanning i amerikansk och brittisk massmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord på hemsidor eller privattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsen Quebec genom en rätt drakonisk tolkning av en lag gällande från 1977 till 1993 som kom till för att garantera franskans ställning i provinsen.

Officiell status i Kanada

Cirka 9% av alla fransktalande bor i Kanada och franska är jämte engelskan är en av landets två officiella språk. Det federala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22% av alla kanadensare talar franska som förstaspråk. Franska är det enda officella språket i Quebec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning. Franska är officiellt språk i New Brunswick, Northwest Territories och Nunavut. I Ontario har franskan inte officell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor. Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.

Franska dialekter

- akadiska
- afrikansk franska
- belgisk franska
- kambodjansk franska
- cajunfranska
- Quebec-franska
- schweizisk franska
- parisiska
- Marseille-franska
- Lyonnais-franska
- Maghreb-franska
- vietnamesisk franska

Kreolspråk härstammade från franska

- haitisk kreol
- seychellekreol
- michif
- lanc-patuá

Ordförråd

Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiska ordrötter. Det finns ofta ordpar där en är mer folkligt (substantiv) till ursprunget och det andra anses mer bildat (adjektiv), men där båda härstammar från latin. Exempel:
- bror: frère (brother) / fraternel
- finger: doigt / digital
- öde: foi (faith) / fidèle
- kyla: froid / frigide
- öga: œil / oculaire Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen än italienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling från vulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med påföljande ord. Det uppskattas att mindre än 13% (4200) franska ord man kan hitta i ett vanligt lexikon som Petit Larouse eller Micro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25% (1054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Alla andra långivade språk eller språkgrupper har färre än 1000 ord vardera där dom största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska. Källa: Henriette Walter, Gérard Walter, Dictionnaire des mots d'origine étrangère, 1998.

Franska språkets betydelse i Sverige

Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i hela Europa. Franskan var under 1600-talet och framförallt 1700-talet det viktigaste främmande språket även i Sverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska. Franskan användes till och med som umgängesspråk inom den svenska adeln och hovet. Mycket tack vare att den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil. Från den tiden har svenskan en stor mängd franska lånord. En del var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.

Under 1600-talet invandrade många valloner till Sverige och Sverige fick därmed en inte obetydlig franskspråkig minoritet. Vallonerna har dock med tiden integrerats väl i det svenska samhället.

Franska var ett obligatoriskt skolämne i Sverige fram till 1960-talet men har sedan dess varit valbart.

Externa länkar

- [http://wikibooks.org/wiki/French Learning the French language] - en wikibok.
- [http://www.academie-francaise.fr/ Académie Française]
- [http://www.fdicts.com/dictlist1.php?k1=33 gratislexikon för franska]
- [http://www.azoria.com/lexikon/indexsw.shtml Fransk-Svenskt Lexikon]
- [http://www.frenchlesson.org/ Frenchlesson.org]
- [http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=FRN Ethnologue rappor för franskans situation]
- [http://www.websters-online-dictionary.org/definition/French-english/ fransk-engelskt lexikon]: från [http://www.websters-online-dictionary.org Webster's Online Dictionary] - the Rosetta Edition. Kategori:Romanska språk Kategori:Franska Kategori:EU-språk als:Französische Sprache ja:フランス語 ko:프랑스어 simple:French language th:ภาษาฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-gí

Occitanska

Det occitanska språket eller språkgruppen tillhör de så kallade galloromanska språken.

Exempel

Dagens situation

Språkhistoria

Språkgeografi

Skillnader mot franskan

Vallonska

Vallonska, Wallonska, är ett regionalt språk som talas företrädelsevis i södra Belgien (Vallonien och Bryssel). Det är nära besläktat med franska. Vallonska är inte att förväxla med belgisk franska. Belgisk franska skiljer sig inte särskillt mycket från den franska som talas i Frankrike. I Vallonien talas fyra olika vallonska dialekter i fyra distinkta zoner; östvallonskan som talas i området kring Liège, mittvallonskan som talas omkring Namur, västvallonskan i zonen Nivelles-Charleroi-Chimay och sydvallonskan i Ardennerna.

Trott dialektala olikheter finns det en rörelse mot ett standardiserat skriftspråk kallad "rfondou walon". Denna ortografi är baserad på diasystem som kan uttalas olika av olika läsare, ett koncept som är inspererat av bretonskans stavningsregler. De skrivna formerna försöker förena det nutida uttalet med gamla traditioner (märkbart är återinföringen av "xh" och "oi" som användes för att skriva vallonska fram till 1800-talets slut samt språkets egna fonologiska logik.

Exempel på fraser

Se även

- Flamländska
- Belgisk franska
- Franska

Externa länkar

- http://rifondou.walon.org/ samling med texter på vallonska mm.
- http://moti.walon.org/ vallonskt lexikon Kategori:romanska språk Kategori:franska Kategori:Belgien ja:ワロン語

Francoprovençalska

Francoprovençalska (francoprovençal, arpitan, patois ) är ett regionalt galloromanskt språk (ibland sett som en fransk dialekt) som talas i Italien,(Valle d'Aosta, Piemonte) i Schweiz (kantonerna Fribourg, Valais, Vaud, Neuchâtel, Genève, Bern) och i Frankrike (Dauphinois, Lyonnais, Savojen). Namnet francoprovençalska kommer från att språket betracktats som ett slags mellanting mellan de nordliga galloromanska språken, langue d'oïl (franska) och de sydliga langue d'oc (occitanska, provençalska). I dag ses dock francoprovençalskan inte som en blandning mellan franskan och occitanskan utan som en egen gren av de galloromanska språken.

Se även

- Romanska språk
- Galloromanska
- Franska
- Occitanska

Externa länkar

- [http://www.arpitania.ch Arpitania: Lo Portelyon arpitan]
- [http://www.freelang.com/dictionnaire/arpitan.html Dictionnaire Freelang]
- [http://parlerlyon.free.fr/html/dico.htm Dictionnaire lyonnais]
- [http://www.electriccafe.org/dauphinois Dictionnaire du Dauphinois septentrional] Kategori:romanska språk Kategori:franska

Occitanska

Det occitanska språket eller språkgruppen tillhör de så kallade galloromanska språken.

Exempel

Dagens situation

Språkhistoria

Språkgeografi

Skillnader mot franskan

Romanska språk

Romanska språk, en grupp av indoeuropeiska språk som härstammar från latinet och talas framför allt i södra Europa och Latinamerika.

Språkträd

- Indoeuropeiska språk
- Italiska språk
- Romanska språk
- Östliga romanska språk
- Italo-västliga romanska språk
- Västliga romanska språk

Romanska språk

- asturiska
- aragonska
- franska
- galiciska
- italienska
- katalanska
- korsikanska
- ladino
- occitanska
- portugisiska
- provencalska
- rumänska
- rätoromanska
- sardiska
- spanska (kastilianska)

Utdöda, antikverade eller ifrågasatta romanska språk

- anglonormandiska
- dalmatiska
- baleariska (katalansk dialekt)
- gasconska (occitansk dialekt)
- valencianska (katalansk dialekt)
- vallonska
- neapolitanska
- frankoprovensalska Med ifrågasatt avses att det på goda grunder hävdas att det rör sig om en dialekt och inte ett språk

Se även

- Lista över mest talade språk Kategori:Romanska språk Kategori:Italiska språk als:Romanische Sprachen ja:ロマンス語 simple:Romance languages

Iberoromanska språk

Iberoromanska kallas den undergrupp av romanska språk som uppstått på (eller utvecklats av språk som uppstått på) iberiska halvön. Ett undantag är katalanskan som brukar räknas som ett "Occitanoromanskt språk". Iberoromanska språk
- Spanska (kastilianska)
- Portugisiska
- Galiciska
- Asturiska
- Aragonska
- Ladino

Se även

- Romanska språk
- Galloromanska språk Kategori:Romanska språk

Kategori:Romanska språk

Kategori:Italiska språk ko:분류:로망스어군

Birmingham F.C.

Birmingham City (BCFC) are a football club from England who play in the FA Premier League . Originally known as Small Heath Alliance, followed by Small Heath in 1888, they became Birmingham F.C. in 1905 and Birmingham City F.C. in 1945. The club's home stadium is St Andrews and despite not having a vast history are still supported throughout the city.

Birmingham City in the last 20 years

Birmingham City suffered relegation from the top division at the end of the 1985-86 season. Their two following seasons in the Second Division were unsuccessful and they were finally relegated to the Third Division for the first time ever at the end of the 1988-89 season. They won promotion as Third Division runners-up three years later, at the end of the 1991-92 season, so they would find themselves members of the new Division One for the 1992-93 season. However, they were relegated from Division One at the end of the 1993-94 season (losing on goal difference to neighbours West Bromwich Albion) despite a managerial change halfway through the season in which Terry Cooper was replaced with Barry Fry. Fry guided Birmingham to the Division Two championship and victory in the Autoglass Windscreens Trophy in 1994-95, but was sacked one year later after a promising 1995-96 campaign had faded away to a 15th place finish in Division One. His successor Trevor Francis remained in charge at Birmingham until October 2001, during which time Birmingham qualified for the playoffs twice and were on the losing side to Liverpool in the League Cup final. Francis's successor, Steve Bruce, helped Birmingham qualify for the 2001-02 Division One promotion playoffs where they defeated Norwich City (thanks to a winning penalty by Darren Carter) to win promotion to the Premier League for the first time in two decades. After a 13th place finish in 2002-03, Birmingham City got off to a strong start in the 2003-04 season, staying in the top four for the first month and after six weeks had statistically the best defence in the division. Good form lasted until the last fourteen or so games, when the Blues stumbled and ended the season on a run of seven games without a win to finish 10th. In the close season between the end of the 2003-04 season and the beginning of the 2004-05 season they signed Muzzy Izzet, Jesper Grønkjær, Mario Melchiot, Emile Heskey, Darren Anderton, Julian Gray, and finally signed Dwight Yorke on the final day of the summer transfer window. Mikael Forssell also agreed to rejoin Birmingham on a year-long loan deal from Chelsea. Unfortunately, key striker Forssell broke his leg in the early part of the 2004-05 season, and this left the Blues struggling for in-form strikers. Walter Pandiani was brought in during the January transfer window in the hope of keeping the Blues away from relegation after quite a disappointing season. The Blues ended up finishing in 12th place. Birmingham City entered the 2005-06 season with high expectations after finally sealing permanent deals for Mikael Forssell, Jermaine Pennant, Mehdi Nafti and Walter Pandiani. Nicky Butt also joined on a year-long loan deal from Newcastle United.

Honours

- FA Cup
- Finalists 1956, 1931
- League Cup
- Winners 1963
- Finalists 2001
- Division Two
- Champions 1995, 1955, 1948, 1921, 1893
- Birmingham Senior Cup
- Winners 1905 1907 1915 1920 1921 1922 1983 1996 1999 2000 2003

History Timeline

1875 The club was formed in September as Small Heath Alliance by a group of young cricketers from Holy Trinity CC based in Bordesley Green in order to maintain sporting activities all year round. They played their first game in November, a 1-1 draw against Holte Wanderers of Aston at waste ground on Arthur Street - their first ground. 1876 The Heathens, as they were then known, moved to their first enclosed ground in Ladypool Road, Sparkbrook (capacity 3,000) due to a need to gain revenue. 1877 As the club quickly outgrew their new home they moved to the Muntz Street ground in Small Heath on the 11th of September which was rented from the Gressey family for £5 a season (this figure increased substantially over the next few years). The ground could then hold 10,000 spectators. 1879 The first ever match against Aston Villa was played which Small Heath won by 'one goal, and a disputed goal to nil' at Muntz Street. 1881 Their first FA Cup tie was played although it was then known as The English Cup. 1882 Due to the poor condition of the pitch at Muntz Street, Wednesbury Old Athletic made an offer of £5 to switch their Walsall Senior Cup tie to Wednesbury. The Heathens accepted the offer and went on to win the match 4-1 and eventually the trophy itself - their first honour. 1885 Because the players could not afford to take time off work to play and train, professionalism was adopted in August - the first club to make this step. It was agreed to pay the players one half of the net gate money and they received 1s 11½d each on their first pay day. 1886 Small Heath reached their very first FA Cup semi-final, losing 4-0 to WBA. 1888 The club became a limited liability company on the 24th of July (the first in the country to do so) with a share capital of £650 in 10 shilling shares. They also became Small Heath Football Club Limited after the Alliance part of the name was dropped. Another first this year was the introduction of a Board of Directors. 1889 Small Heath were elected to become founder members of The Football Alliance. After their first year in business Chairman Walter Hart announced a considerable profit which enabled a 5% dividend to be paid to the club's shareholders. 1890 Due to an unregistered player being used, Small Heath were disqualified from the FA Cup although they had won two matches by the time that it was noticed. 1891 A public meeting was held to drum up enthusiasm in the club. The meeting was a success as 207 extra shares were issued. 1892 Small Heath became founder members of Division 2 of the Football League as the Alliance was added to it's structure. 1893 They were champions in the inaugural season (scoring 90 goals in 22 matches) but failed to beat Newton Heath after a replay in a Test Match (the equivalent of today's play-offs) and therefore failed to gain promotion. 1894 Small Heath finally achieved promotion, beating Darwen in a Test Match. In recognition of this achievement 1,000 fans were waiting at New Street Station to greet the team's train which had the club's colours of blue and white draped around the funnel. The first Division 1 game was a 1-2 defeat by Aston Villa. 1895 Small Heath paid £275 to William Gessey for the lease to Muntz Street. The lease had 11 years left before expiry. 1896 After only two seasons Small Heath were relegated to Division 2 despite having beaten Manchester City 8-0 in a Test Match which were now played on a league rather than challenge basis. 1897 A new stand, which was bought off Aston Villa for £90, was erected at the Muntz Street end of the ground. 1898 Over four consecutive games in league and cup Small Heath score 35 goals. 1899 After a period of financial uncertainty a profit of £755 18s 1d was announced. 1900 The money problems returned as the loss this year was more than £800. 1901 Small Heath return to Division 1 as Division 2 runners-up, but the stay was a brief one. 1902 Relegated to Division 2. 1903 Blues quickly returned back to Division 1. 27 new turnstiles were added to the ground. 1904 The club was offered the lease to Muntz Street for a further 10 years which had by then been increased in capacity to 30,000. 1905 The club's most successful season yet as they won three local competitions; the Birmingham Senior Cup, The Lord Mayor Of Birmingham's Charity Cup and the Staffordshire Senior Cup as well as finishing 7th in Division 1. This was Small Heath's last season under that name as a move to change the club's name to Birmingham FC was carried unanimously at an Extraordinary General Meeting in March, although the initial proposal to name the club Birmingham City was rejected. Also this year was the first indication in the club records that a change of ground was possible as the club was outgrowing Muntz Street. Director Harry Morris reported to his colleagues the possibility of renting the St. Andrew's site, a piece of wasteland off Garrison Lane, Bordesley Green. Unusually, plans for the new ground were prepared by a carpenter called Harry Pumfrey, the brother of former Blues full-back Bernard Pumfrey. The decision was then made to proceed with the lease of the new site. The club's Articles of Association were then changed to enable an issue of debentures to finance the purchase and construction of the new ground. It was also this year that Blues beat Aston Villa for the first time in a league match, the result was a 2-0 home win. 1906 Blues signed a 21 year lease on the new site and work began on the development. A grandstand was built on the Garrison Lane side and the two ends were open to the elements. Impressed by Liverpool's Spion Kop the directors decide to go one better and build an equivalent, but on the side rather than the end. The bank is built up by allowing locals to tip their rubbish on the site - approximately 100,000 loads of rubbish were dumped, bringing in £800 in income to the club. The completed ground, known as St Andrew's had a capacity of 75,000 and had cost £10,000. There are no contemporary reports of gypsies being ousted from the site - this seems to arise at a later date. Work progressed at such a rate that an official opening date of Boxing Day was announced. A heavy snowfall on Christmas Day threatened to postpone the opening, but volunteers helped in clearing the pitch in time for the game. Sir John Holder kicked off the Division1 fixture against Middlesbrough, but the first game finished goal less in front of a crowd of 32,000. The first goal at St. Andrew's was scored three days later by Benny Green who was rewarded with a piano for his efforts. 1907 The first FA Cup match was played at St. Andrew's, a semi-final between Woolwich Arsenal and Sheffield Wednesday which Wednesday won 3-1. Despite the cost of work on the new ground the club made a respectable profit of £1,032 17s 3d. 1908 Blues' first FA Cup match at St. Andrew's, a 1-2 defeat by WBA. After complaints by visiting teams the crown on the pitch was reduced during the close season. Blues are relegated to Division 2. The first Secretary/Manager of Blues, Alec Watson, was appointed. 1910 Blues' finished bottom of Division 2 but topped the re-election poll. Blues appointed their first team manager with responsibilty for team selection, former player Bob McRoberts. Prior to this the team was selected by a committee comprising of the captain, secretary and various other club officials. 1913 Blues' participate in their first overseas tour which was a boat trip to Denmark. The first roof was erected to cover the Spion Kop. Club captain Frank Womack was offered a bribe of 55 guineas to fix the home match against Grimsby but he reported the matter to club officials who in turn informed the police. 1914 War broke out but league and cup football continued as normal for this season only. 1915 Frank Richards was appointed secretary-manager. 1920 Secretary Frank Richards forgot to submit the club's FA Cup application form so for the first and only time since entering the competition they were not included in the draw. 1921 Blues bought the freehold of St Andrew's for less than £7,000. Blues were champions of Division 2 and therefore gained promotion to Division 1. 1923 Former player Billy Beer was placed in charge of team affairs. 1925 The first foreign opponents play in a friendly at St. Andrew's. Real Madrid of Spain were the guests and were beaten 3-0. 1927 Ex-player Bill Harvey was appointed manager. 1928 Leslie Knighton was appointed manager. 1931 Blues reached the FA Cup Final for the first time as well as making their first Wembley appearance but they lost the game 2-1 to West Bromwich Albion. Joe Bradford scored in every round that Blues took part in. 1933 Another former player, George Liddell was appointed manager and Harry Morris became chairman. 1938 The first roofs were erected above the Railway End and the Tilton Road stand. 1939 The record attendance at St. Andrew's was achieved as 67,341 spectators were admitted for the FA Cup tie against Everton. After 18 seasons in the top division Blues were relegated to Division 2. War commenced halting the League programme after 3 games and St Andrews was closed by Birmingham's Chief Constable, who believed that matches would constitute a safety risk. Bill Camkin was appointed Honorary Managing Director, he held this position for most of the war years during which time he ran not only the team but the whole club. 1940 The closure was rescinded after an appeal by the City Council. Harry Hibbs was honoured at the end of an outstanding career with a Benefit Match against Aston Villa. This was the first ever wartime benefit game. 1941 The England v Wales wartime International was played at St. Andrew's. England win 2-1 with Blues player Don Dearson missing a penalty for Wales. 1942 The Main Stand was destroyed by an unfortunate accident. A member of the Auxiliary Fire Service in an attempt to douse a fire with a brazier of water found that it contained petrol with tragic consequences. In a separate incident the Railway End burnt down, taking with it the scoreboard (the largest in the League at the time) and the clock. Blues temporarily played their home games at Villa Park. 1943 Blues moved back to St. Andrew's but the players had to change in a nearby factory. 1944 It was this year on the 1st of July that the club was renamed Birmingham City. Ted Goodier was appointed caretaker manager. 1945 Harry Storer succeeds Ted Goodier as manager. 1946 Blues won the Football League South and reached the FA Cup semi-finals. The Spion Kop was re-roofed and a temporary stand was built on the Garrison Lane side of the ground. 1948 Promoted to Division 1 as champions of Division 2 conceding only 24 goals (including only 11 away) all season. 1949 Bob Brocklebank became manager. 1950 Relegated to Division 2. 1951 Blues were losing FA Cup semi-finalists again. 1954 A new main stand was built and former player Arthur Turner was appointed manager. 1955 Blues were promoted to Division 1 as champions of Division 2. They were accepted as Birmingham's (a European Fair city) representatives in the inaugural Inter-Cities Fairs Cup. 1956 This was probably Blues' most memorable season ever. They reached their second, and last, FA Cup final (without playing a home tie), this time the opposition was Manchester City but Blues lost 3-1. They also achieved their highest ever league position - 6th in Division 1 which still stands as a club record. Floodlights were installed and the occasion was commemorated with a friendly game against Borussia Dortmund, a 3-3 draw. It was also this year that that the fans adopted the song 'Keep Right On To The End Of The Road' as their anthem which they still sing to this day. 1957 Blues once again reached the semi-finals of the FA Cup. 1958 Blues were innovators once more as Pat Beasley was appointed joint manager alongside Arthur Turner. Turner, unhappy with the situation quit later that year leaving Beasley to take sole responsibility. 1959 The Jeff Hall Memorial Scoreboard was installed in the corner of the ground between the Railway End and the Kop. 1960 Another former player, Gil Merrick took over as manager. Blues reached the final of the Inter-Cities Fairs Cup against Barcelona. The first leg ended in a 0-0 draw but Blues lost the second leg 4-1 to finish runners-up. 1961 Blues reached their second successive Inter-Cities Fairs Cup Final, this time against Roma. The first leg ended 2-2 but again Blues lost the second leg 2-0 to again finish runners-up. 1963 Blues won the League Cup by beating Aston Villa 3-1 in the first leg and drawing the second leg 0-0. The City Stand was built at the Railway End of the ground. 1964 Gil Merrick was replaced by Joe Mallett as manager. 1965 Cliff Coombes became Chairman of the club and former Wolves manager Stan Cullis was appointed manager. Relegated to Division 2. 1967 Blues were League Cup semi-finalists. The youth team were beaten over two legs in the final of the FA Youth Cup. 1968 Blues reached the semi-finals of the FA Cup. 1970 A large clock was built in the corner of the ground between the Kop and the City Stand. Freddie Goodwin took over as manager and gave Trevor Francis his debut as a 16 year old. 1972 Blues were promoted to Division 1 and were FA Cup semi-finalists. The current club badge (the globe and ball) was introduced replacing the city's coat of arms. It was the winning entry of a competition organised in the Sports Argus newspaper and was designed by a local supporter. 1975 Blues narrowly failed to make it to Wembley for the FA Cup Final, losing to a Fulham goal in the last minute of extra time in the semi-final replay. Keith Coombes succeeded his father as chairman. Freddie Goodwin was sacked and his assistant Willie Bell took over as caretaker manager. After a successful spell in temporary charge he was handed the position permanently. 1976 Executive boxes were added to the Main Stand. 1977 Willie Bell was sacked and director and former England manager Sir Alf Ramsey took over. 1978 Ramsey retired due to ill health allowing Jim Smith to become manager. 1979 Blues were relegated to Division 2. Trevor Francis was sold to Nottingham Forest for £975,000 - an English record fee. Life long Blues supporter and comedian Jasper Carrott joined the board. 1980 Promoted back to Division 1. 1982 Jim Smith was sacked and was replaced by former Aston Villa manager Ron Saunders which provoked Jasper Carrott into resigning from the board. 1984 Relegated to Division 2. 1985 Promoted back to Division I as Division 2 runners-up. 1986 Blues were once more relegated to Division 2. John Bond replaced Ron Saunders as manager and Keith Coombes resigned as Chairman being replaced by former Walsall Chairman Ken Wheldon. Wheldon announced that the club was deeply in debt and as a consequence several staff left. 1987 Former player Garry Pendrey replaced John Bond as manager. 1988 The club's Elmdon training ground was sold for £350,000 plus 30% of the development profits in an attempt to keep the club afloat. 1989 Relegated to Division 3 for the first time in the club's history. Chairman Ken Wheldon announced that he was selling his controlling interest in the club which was subsequently bought by the Kumar brothers for £1.6m. Dave Mackay was appointed manager after a disappointing period under Garry Pendrey. 1991 Blue won the Leyland DAF Trophy at Wembley. Blues had three different managers in a year, Lou Macari took over from Dave Mackay but left four months later to manage Stoke City. Terry Cooper was then appointed manager after Bill Coldwell had been in charge temporarily during the summer. 1992 Blues were promoted from Division 3 to Division 1 as the Divisions were renumbered due to the formation of the FA Premier League. The club was placed in the hands of the receiver as the Kumar brothers' textile business collapsed. Jack Wiseman became chairman. 1993 Millionaire publisher David Sullivan and his partners David and Ralph Gold bought the club for £1.7m immediately appointing Karren Brady as football's first female Managing Director. Later that year t hey appointed Barry Fry as manager after Terry Cooper had resigned. 1994 Blues suffered relegation to Division 2. At a cost of £7.4m St Andrews underwent re-development with the Spion Kop and Tilton Road stands being replaced, making the ground all-seater for the first time. The Spion Kop consisting of 9,500 seats and 24 executive boxes and the Tilton Road End 7,000 seats. 1995 Blues return to Division 1 as champions of Division 2 and were also winners of the Auto Windscreens Shield. 1996 Blues reach the semi-finals of the Coca-Cola Cup but lose 1-5 on aggregate to Leeds. Trevor Francis returned to the club as manager after Barry Fry was sacked. 1998 Blues narrowly missed out on the Division 1 play-offs on goals scored. 1999 The second stage of the stadium re-development programme was completed with the opening of the new Railway End stand. The stand cost £4.5m and accommodates 8,000 seats and 16 executive boxes. Blues made the Division 1 play-offs but failed in their semi-final against Watford on penalties. 2000 Blues again failed in the semi-finals of the play-offs, this time to Barnsley after losing 0-4 in the home leg. Blues signed Fulham's Geoff Horsfield for a club record £2.25m. 2001 Blues reached the final of the Worthington Cup but lost to Liverpool 4-5 on penalties after a 1-1 draw. Blues fail yet again in a play-off semi-final, losing on penalties to Preston. After an indifferent start to the 2001-2 season, Trevor Francis leaves the club 'by mutual consent'. He's replaced by former captain Steve Bruce. 2002 Blues finally gained promotion to the Premier League after beating Norwich on penalties in the play-off final. It has been 16 years since Blues were last in the top flight. 2003 Blues finish 13th in their first ever season in the Premier League and in doing so become the top Midlands side for the first time since 1906. Matthew Upson becomes Blues' first full England international since Trevor Francis in the 1970s. Blues sign England International David Dunn from Blackburn for a club record £5.5m.

Performance in the top division

As of the 2004-05 season, Birmingham City have spent 53 seasons in the national top flight, finishing in these positions (followed by number of times):
- 6th: 1
- 7th: 2
- 8th: 1
- 9th: 3
- 10th: 2
- 11th: 5
- 12th: 4
- 13th: 5
- 14th: 2
- 15th: 2
- 16th: 1
- 17th: 7
- 18th: 2
- 19th: 6
- 20th: 5
- 21st: 3
- 22nd: 2 The Blues' «favourite» position in the table is No. 17 (7 seasons). Over the years, they have found themselves in every position in the top flight, except for the first five.

Current first-team squad

Players out on loan

Youth & Reserve Players

- Nick Wright
- Oliver Allen
- Sone Aluko
- James McPike
- James Blake
- Nathaniel Howell

Grounds

- 1875-1877 Arthur Street
- 1877-1906 Muntz Street, Small Heath
- 1906-Present St. Andrews

Past Players

- Christophe Dugarry
- Jimmy Montgomery
- Trevor Francis
- Darren Anderton
- Bob Latchford
- Steve Bruce
- David Seaman
- Alan Ainscow
- Alan Buckley
- Alan Campbell
- Alan Curbishley
- Alan Miller
- Alberto Tarantini
- Aliou Cisse
- Anders Limpar
- Andrew Johnson
- Andy Legg
- Andy Marriott
- Andy Saville
- Archie Gemmill
- Archie Styles
- Barry Bridges
- Bart Gremink
- Bert Murray
- Bertie Auld
- Billy Wright
- Bobby Hatton
- Bobby Hope
- Bryan Hughes
- Bryan Orrit
- bryan roberts
- Bud Brocken
- Byron Stevenson
- Carl Francis
- carl richards
- Carl Shutt
- Carlos Ferrari
- chris holland
- chris marsden
- christopher wreh
- Clinton Morrison
- Colin Green
- Colin Todd
- Colin Withers
- craig fagan
- Curtis Woodhouse
- Dan Tremelling
- danny sonner
- danny wallace
- Darren Anderton
- Darren Purse
- Darren Carter
- Dave Langan
- dave latchford
- david burrows
- David Holdsworth
- David Keys
- David Smith
- Dean Peer
- Dele Adebola
- Dennis Bailey
- Dennis Thwaites
- Don Givens
- dwight yorke
- Eddie Brown
- eddie newton
- ferdinand coly
- Frank Mobley
- frank worthington
- Fred Pickering
- Garry Pendrey
- Gary Ablett
- Gary Rowett
- gary sprake
- Geoff Horsfield
- Geoff Vowden
- George Smith
- Gill Merrick
- Gordan Taylor
- Gordon Astall
- Graham Hyde
- Harry Hibbs
- howard forinton
- Ian Bennett
- Ian Clackson
- Ian Handysides
- ian rodgerson
- jamie clapham
- Jeff Hall
- Jeff Kenna
- Jeff Wealands
- Jerry Gill
- Jesper Gronkjaer
- Jim Hagen
- jim herriot
- Jimmy Bloomfield
- Jimmy Calderwood
- Jimmy Greenhoff
- Joe Bradford
- joe gallagher
- John Cheesewright
- john frain
- Johnny Vincent
- jon gayle
- Jon McCarthy
- jonathan bass
- Jose Dominguez
- jovan kirovski
- Julian Dicks
- Keith Berschin
- Ken Leek
- kenny burns
- Kenny Lowe
- Kevan Broadhurst
- Kevin Dearden
- Kevin Dillon
- Kevin Francis
- Kevin Miller
- Kevin Poole
- Kevin Summerfield
- Lee Bradbury
- Len Boyd
- Les Phillips
- Les Sealey
- Liam Daish
- Louie Donowa
- luciano figeroa
- Malcolm Beard
- Malcolm Page
- Marcelo
- Mark Burchill
- Mark Dennis
- mark sale
- Mark Ward
- Martin Grainger
- Martin Khul
- Martin O'Conner
- Michael Johnson
- Mick Halsall
- Mick Harford
- Miguel De Sousa
- mike newell
- Neil Doherty
- neil whatmore
- Nicky Forster
- Nigel Gleghorn
- Noel Blake
- Noel Kinsey
- Pat Van Den Hauwe
- paul cooper
- Paul Devlin
- Paul Furlong
- paul mouldon
- Paul Peschisolido
- Paul Rideout
- Paul Tait
- peter gilbert
- Peter Murphy
- Peter Ndlovu
- peter shearer
- peter withe
- phil summerhill
- Piotr Swierczewski
- Ray Martin
- Richard Dryden
- Richard Huxford
- Richie Moran
- Ricky Otto
- Robbie Blake
- Robert Hopkins
- Robbie Savage
- Roger Hynde
- Ron Wylie
- Rui Estevez
- salif diao
- Scott Hiley
- Simon Marsh
- Simon Sturridge
- Stan Harland
- Stan Lynn
- stern john
- Steve Claridge
- Steve finnan
- Steve Lynex
- Steve Whitton
- Stewart Barrowclough
- Ted McMinn
- terry hennessey
- Tommy Carroll
- Tommy Mooney
- tony capaldi
- Tony Coton
- Tony Cottee
- tony hately
- Tony Hey
- tony rees
- tony towers
- tony van mierlo
- tresor lultana
- Trevor Hockey
- Willie Johnston
- Winston Foster

Current League Position

Premiership
19th
Points: 9
Played: 14
Won: 2
Drew: 3
Lost: 9
Goals Scored: 9
Goals Conceded: 19

External links

- [http://www.birmingham.vitalfootball.co.uk - Vital Football's Blues site]
- [http://www.kitclassics.co.uk/kits/birm_c.gif - Blues Kits of the past]
- [http://www.bcfc.com - Official Club site]
- [http://www.4thegame.com/club/bifc - 4thegame.com's Birmingham City page]
- [http://www.smallheathalliance.com/ - Small Heath Alliance]
- [http://www.bcfc-archive.freeserve.co.uk/ - The BCFC Archive]
- [http://www.keeprighton.co.uk/ - Keep Right On]
- [http://www.newsnow.co.uk/newsfeed/?name=Birmingham+City - Newsnow Blues] Category:English football clubs Category:Birmingham City F.C. Category:FA Premier League simple:Birmingham City F.C.

last minute egipt Sponsored Site od�ywki sylwester w g�rach aminokwasy

:: RELATED NEWS ::

Ur-Sgeulachdan
Tha "Ur-Sgeul(achd)" a' ciallachadh da rud. 1) Nobhail 2) Sean-sgeulachd mar seo
- Fionn Mac Chumhaill
- Cu Chullai