:: wikimiki.org ::

Genitiv

Genitiv

Genitiv är ett grammatiskt kasus. Den prototypiska funktionen till genitiv är ägarkonstruktionen, som i tysk das Haus des Mannes eller finsk miehen talo.

Genitivkasus

Huruvida svenskan har ett genitivkasus är idag omtvistat. Suffixet -s, som i vardagstal kallas genitiv, är enligt ett nu vanligt sätt att se inte en kasusändelse, utan en klitisk partikel. Argumentet är att om -s vore genitiv hade vi Typografernas i Uppsala förening medan det ska vara Typograferna i Uppsalas förening, även när det är typografernas förening. Faktum är emellertid att den senare formen har varit oaccepterad i korrekt skriftspråk långt in på 1900-talet och fortfarande anses så av vissa. Ibland kan man också ännu möta formuleringar som "länsstyrelsens i Jämtlands län beslut", men pga. en idag obefintlig medvetenhet om frågan är de starkt på utdöende. I äldre svenska styrde vissa prepositioner olika kasus. Det finns därför i svenskan ett antal stelnade uttryck med till + substantiv med genitiv-s, t.ex. "till skogs" och "till sängs". Även bruket av -s på efternamn, som ger "Anderssons" betydelsen "familjen Andersson", har sådant ursprung. Latiniserade släktnamn på -us har tidigare ofta fått genitiv enligt latinskt mönster på -i, men på grund av att svenska inte har genitiv är detta inte längre lika vanligt.

Den klitiska partikeln s

Fornsvenska hade genitiv, men då kasussystemet slopades från 1100-talet och framåt började det vanligaste genitivssuffixet omtolkas som en klitisk partikel. -s blir allra oftast inte lagt till det enskilda ordet utan till frasen. Som skrivits ovan har emellertid detta bruk varit oaccepterat i korrekt skriftspråk långt in på 1900-talet. Samma utveckling finns i danska, norska och engelska. I engelska används apostrof (') före eller efter -s (beroende på singular eller plural), vilket man ibland ser i svenska texter. Om det svenska ordet i sin grundform slutar med s, x eller z kan apostrof användas för att markera genitiv, särskilt om det behövs av tydlighetsskäl. Något extra s läggs aldrig till dessa slut. Apostrofen i "Andreas' säng" hjälper oss att se att sängen tillhör Andreas, inte Andrea. Ortnamn som slutar på vokalljud står ofta oförändrade som genitivattribut, exempelvis Ljungby kommun och även Kalmar kommun. Vissa ortnamn får bortfall, exempelvis Falu kommun.

Genitivändelser i olika språk

(Ej komplett hos alla listade språk)
Finska: -n, -in
Isländska: -s
Latin: -ae, -arum; -i, -orum; -is, -um; -us, -uum; -rum
Litauiska: -o, -io, -os, -ės, -ios, -ies, -aus, -iaus, -ens, -ers; -ų, -ių
Ryska: -a, -я, -oв, -eв, eй
Turkiska: -in, -un,
Tyska: -s, -es, en, ens ja:属格 Kategori:Kasus

Kasus

Kasus är en grammatisk kategori för nomen (substantiv, adjektiv, pronomen, räkneord och particip), som markerar dessas funktion i satsen.

Svenska språket

På frågan om hur många kasus svenskan har kan svaret bli allt från 0 till 3.
- Tre kasus anser den som tycker att man förutom till substantiv också skall se till kategorin personliga pronomen, i vilken särskilda objektsformer finns. Nominativ är då subjektsformerna ("jag", "du" etc). Som genitiver räknas de possesiva pronomina ("min", "din" etc). Slutligen räknar man objektsformerna ("mig", "dig" etc) som ackusativ (eventuellt bara kallat "objektskasus").
- "Två kasus", säger den som anser att de personliga pronomina inte bör räknas, eftersom de är så få, men som anser att substantivens s-former är genitivkasus (och de s-lösa formerna nominativ eller "grundform"). Detta är traditionellt den vanligaste och mest utlärda ståndpunkten.
- "Ett kasus" kan den säga, som anser att s-formerna är genitiv, men att de s-lösa formerna helt enkelt är kasuslösa former. Andra som säger att svenskan har ett kasus anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk partikel. De anser då också att den form som finns (med eller utan s) är ett kasus (det enda). Om man anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk ("påhängd") partikel, vilket blivit en populär åsikt bland lingvister på senare år, menar man att uttryck som "astronomerna i Uppsalas förening" är korrekt svenska, eftersom de förekommer och har blivit tämligen accepterade. Här borde "astronomerna" vara det ord som får ett s om det är en kasusändelse. Formuleringar av detta slag har emellertid traditionellt ansetts vara felaktiga (åtminstone i skriftspråk, som ju ofta får representera den "riktigaste" språkformen). Man har ansett att exempelvis uttrycket ovan bör skrivas "astronomernas i Uppsala förening" eller omskrivas med preposition. Om och i så fall när den förra formuleringen blev "riktig" svenska är naturligtvis svårt att säga. En annan möjlig anledning att trots allt ännu anse att s-ändelsen är ett kasussuffix är dess etymologi.
- "Inga kasus" säger andra bland dem som anser att s-formerna inte är genitiver. Dessa anser då att det med bara en kategori kvar inte är meningsfullt att kalla den kasus.

Indoeuropeiska språk

Det ursprungliga indoeuropeiska språket anses ha haft åtta kasus: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ (plats), ablativ (riktning från en plats), instrumentalis (medel eller redskap för en handling) samt vokativ (tilltalsform). Många av kasusändelserna anses ha uppkommit genom att pronomen eller postpostitioner från äldre språkformer "vuxit fast" vid sina huvudord.

Agglutination

Av urindoeuropeiskans kasus lokativ och ablativ ser man tydligt att kasus kan uttrycka funktioner som exempelvis svenskan uttrycker med hjälp av prepositioner. Detta är ännu tydligare hos de riktigt kasusrika språken, bland annat många i den finsk-ugriska familjen, där exempelvis finskan har 15 kasus och ungerskan 22 stycken.

Några exempel på finska

- inessiv: autossa = i bilen
- elativ: autosta = ut ur bilen
- illativ: autoon = in i bilen

Lista över kasus med exempel på språk där de förekommer

(Ej komplett)
Ablativ: latin, finska, sanskrit,turkiska,ungerska
Abessiv: finska
Absolutiv: baskiska
Ackusativ: latin, ryska, polska, isländska, tyska, finska, sanskrit, ungerska
Adessiv: finska, ungerska
Allativ: finska, ungerska
Dativ: isländska, tyska, latin, ryska, polska, sanskrit, vissa genuina dalmål
Elativ: finska, ungerska
Ergativ: baskiska
Essiv: finska, ungerska
Genitiv: svenska, norska, danska, engelska, isländska, tyska, färöiska, latin, sanskrit, turkiska, ryska, polska, finska
Illativ: finska, ungerska
Inessiv: finska, ungerska
Instruktiv: finska
Instrumentalis: ryska, polska, sanskrit
Komitativ: finska
Lokativ: ryska, polska, sanskrit
Nominativ: isländska, tyska, latin, ryska, polska, finska, sanskrit, ungerska (De "kasusneutrala" grundformerna i språk som svenska och engelska räknas ibland som nominativ.)
Partitiv: finska
Sublativ: ungerska
Superessiv: ungerska
Terminativ: ungerska
Translativ: finska, ungerska
Vokativ: latin, sanskrit, polska Kategori:Kasus

Finska

Finska är det största av Finlands två officiella språk, och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen.

Historia

Man har tidigare trott att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska separerade ungefär 1500 - 1000 f.Kr.. Estniskan separerade sig under det första århundradet e.Kr. Senare genetisk forskning menar dock att finnarna och samerna ursprungligen inte är samma folk, utan mer olika varandra än finnar och svenskar. En förklaring skulle vara antingen att samerna av okänd anledning förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (nordbor eller invandrare från öster?) lärde sig sitt finska språk av samerna. En ännu vildare teori hävdar att hela Norden ursprungligen skulle ha talat finska och att urnordiskan skapades genom invandring eller påverkan av nordgermanska folk. Den första finskan i skrift skrevs ner av biskopen Mikael Agricola under 1500-talet. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan (som då var det officiella språket i Finland), tyska och latin.

Geografisk spridning

Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska med 6% minoritet) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland. Under 1900-talet emigrerade även hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men denna migrationsrörelse mellan dessa länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. I Sverige finns också Tornedalsfinska eller meänkieli ("vårt språk"), med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv. Med finskan närbesläktade språk, eller i vissa fall rentav dialekter finns det många av i Ryssland; de mest närliggande är karelskan och ingermanländskan, men även kring och bortom Volga finns dialekter som komi, votjakiska m m utspridda (s k volgafinska dialekter). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniskan, meänkielin, karelskan och ingermanländskan, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande, medan de djupare in i Ryssland gångbara språken brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns dock ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör en viktig del av många finnars nationella identitet.

Ordförråd

Att det finns många svenska lånord i finskan är en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Trots det är det ett faktum att finskan är ett av de språk i världen som är mest puristiska, d.v.s. varit minst villiga att ta in internationella ord. Språkvetare räknar med att 60-80 % av alla ord i finskan är av helfinskt ursprung, vilket är en hög siffra. De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska.

Svenska lånord till finskan

Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. I finska språket saknas nästan helt dubbelkonsonant i början på ord, så det är väldigt vanligt en eller flera konsonanter helt enkelt "faller bort".
- plommon - luumu pl -> l
- skruv - ruuvi skr -> r, osv
- glas - lasi
- stol - tuoli
- krut - ruuti
- strand - ranta
- skola - koulu
- fru - rouva Finska språket saknar även de tonande klusilerna b, d och g. I lånord har dessa allmänt bytts ut mot motsvarande tonlösa p, t och k. Eftersom också ljudet f saknas har det i vissa lånord ersatts av v.
- boll - pallo
- gevär - kivääri
- daler - taala, taaleri
- fånge - vanki Andra lånord:
- lag - laki
- ost - juusto
- säng - sänky
- kvarn - mylly, jfr skånskans mölla
- konung - kuningas, av urnordiska
- kunungaR,
- kuningaR
- drottning - kuningatar, se ovan
- borgmästare - pormestari
- skottkärra - kottikärryt
- stad - kaupunki, från urnordiska kaupunk(?), köping
- affär - kauppa, från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".
- overall - haalari, lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare". Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.
- flicka - likka (dialektord för: tyttö)
- vänta - ventata (egentligen: odottaa)
- satsa - satsata (egentligen: panostaa)
- tjäna - tienata (oftare: ansaita)
- rike - riikki (numera: valtakunta; lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
- katt - katti (oftare: kissa)
- klänning - leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
- hantlangare - hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
- propp - roppu, proppu (oftare: sulake)
- kontor - konttori (oftare: toimisto)
- cykel - sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
- snickare - nikkari (oftare: puuseppä)
- ficklampa - fikkari (egentligen: taskulamppu)

Finska lånord till svenskan

- poika - pojke
- kenkä - känga
- pieksu - pjäxa, men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.
- kyllä - kul, förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt), men kan också ha lånats från romani.
- hyvä - hyvens, slang, hyvä betyder "bra"
- kuolla - kola, slang, att dö, ex. "att kola vippen"
- motti - 1 kubikmeter ved, fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av SAOL men försvann år 1986
- kova - pengar, slangord, ex. "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, d.v.s. klingande mynt) som stod på sedlar i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
- rapakalja - rappakalja, betyder på finska "osilat spisöl", på svenska har bara betydelsen "strunt(prat)" lånats
- sisu - envishet, uthållighet, men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".
- mämmi - memma, ordet har importerats samtidigt med maträtten.
- muikku - mujka, siklöja, förekommer i norrländska dialekter Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet finnkoling.
Utbildning
Grundutbildning i finska språket ges år 2005 vid följande universitet och högskolor i Sverige:
- Luleå tekniska universitet
- Mälardalens högskola
- Stockholms universitet
- Umeå universitet
- Uppsala universitet Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört. Dessutom erbjuds kurser i finska av studieförbund, folkhögskolor och Komvux. I Finland är undervisning i modersmålet respektive andra inhemska språket obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar. Finska Rundradion: http://www.yle.fi/opinportti/supisuomea/
Se även

- Estniska
- Finlandssvenska
- Sverigefinska
- Tornedalsfinska
- Samiska
- Karelska
Externa länkar

- [http://www-lexikon.nada.kth.se/skolverket/sve-fin.shtml Skolverkets svensk-finska lexikon]
- [http://www.kotus.fi/pasvenska/ Forskningscentralen för de inhemska språken (i Finland)] Kategori:Finska Kategori:Finsk-ugriska språk Kategori:EU-språk ja:フィンランド語 ko:핀란드어

Suffix

Suffix är en betydelsebärande orddel (morfem) som placeras efter stammen, men som i sig själv ej kan utgöra ett självständigt ord.

Se även

- Affix
- Prefix Kategori:Lingvistisk morfologi simple:Suffix

Latin

Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten. Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.

Grammatik

Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd. Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer. Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum). Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer. Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Se även

- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika Kategori:Romerska riket Kategori:Utdöda språk Kategori:Latin als:Latein ja:ラテン語 ko:라틴어 simple:Latin language th:ภาษาละติน zh-min-nan:Latin-gí

Fornsvenska

Fornsvenska är den svenska som talades under perioden 800-1526. Fornsvenskan brukar delas upp i:
- Runsvenska - 800-1225.
- Klassisk fornsvenska - 1225-1375.
- Yngre fornsvenska - 1375-1526.

Exempel

Exempel på fornsvenska ur Erikskrönikan från 1320-talet: :Birger jerl, then wise man. :Han loot Stockholms stad at byggia :med digert with oc mykin hyggia, :eth fagerth hus ok en godhan stadh :alla ledh swa gjort som han badh. :Thet er laas fore then sio, :swa at karela göra them enga oroo. :Then sio er god, iak sigher for whi: :nittan kyrkiosokner liggia ther i :ok um kring sion siu köpstäde.

Se även

- Urnordiska, Fornnordiska Kategori:Svenska

Danska

Danska är ett nordiskt språk som är officiellt språk i Danmark och modersmål för flertalet danska medborgare. Danskan, som precis som svenskan tillhör den del av de nordiska språken som kallas östnordiska, är det språk som anses närmast besläktat med svenskan. I tal är dock språket svårbegripligt för en svensk, speciellt om det talas med någon av de jylländska dialekterna. Talet låter då aningen gutturalt och ’’stöts fram’’ med en främmande betoning. Sättet på vilket man räknar skiljer sig också från resten av Norden men har vissa likheter med franskans räknesätt där grunden ligger i att räkna med tjugotal.

Extern länk

- [http://www.lundberg-lagerstedt.se/danska/ Danska för svenskar] Kategori:Nordiska språk Kategori:Danska Kategori:EU-språk ja:デンマーク語 ko:덴마크어

Norska

Norska är ett germanskt språk som talas främst i Norge.

Klassificering

Norska är ett skandinaviskt språk i den germanska grenen av den indo-europeiska språkfamiljen. Norska har utvecklats från fornordiskan tillsammans med de övriga västnordiska språken, men har senare starkt påverkats av danskan och lågtyskan. Talad norska och talad svenska är tämligen lätt begripliga sinsemellan, detta gäller också norska och danska men i lite mindre grad. I gengäld är skriven norska (speciellt bokmål/riksmål) och danska mycket lika varandra.

Geografisk fördelning

Norska talas av omkring 4,5 miljoner i Norge, och av omkring en miljon utanför landet. Av dessa har omkring 4,3 miljoner språket som förstaspråk. Av de norsktalande utanför Norge är omkring 950 000 bosatta i Nordamerika.

Dialekter

Norskt talspråk är ur synkront perspektiv kännetecknat av relativt stora dialektala skillnader, speciellt i förhållande till folkmängden. Dessa skillnader kan bland annat förklaras av stora geografiska avstånd, och att fjällandskapet har begränsat kontakten mellan folk. Den starka ställningen som dialekterna har fått i modern tid, också i mer formella sammanhang är mer eller mindre unikt för Norge.

Två skriftspråk

Det finns två skriftspråksvarianter av det norska språket:
- bokmål/riksmål: skriftspråk starkt påverkat av danska på grund av 400 års danskt styre;
- nynorska: skriftspråk utvecklat av Ivar Aasen i mitten av 1800-talet baserat i huvudsak på västnorska dialekter, men numera mycket modifierat så att dagens nynorska ligger nära talspråket i Nordland och Troms och i kustområderna kring Telemark och Vestfold, samt talspråket i många städer utom i Oslo-regionen.

Externa länkar

- [http://www.nynorsk.no/ nynorsk.no - nyheter om nynorsk]
- [http://www.nm.no/ Noregs Mållag]
- [http://www.nynorsk.no/nmu Norsk Målungdom]
- [http://www.riksmalsforbundet.no Riksmålsförbundet] Kategori:Nordiska språk Kategori:Norska ja:ノルウェー語 ko:노르웨이어 zh-min-nan:Norge-gí

Engelska

:Denna artikel handlar om språket engelska. Dansrytmen engelska återfinns under engelska (musik). ---- Engelska är ett västgermanskt språk. Det är världens kanske mest spridda språk och fungerar i många delar av världen som lingua franca. Engelskan har ett mycket omfångsrikt ordförråd med bortåt 250 000 ord. Uppemot 7 500 ord i engelskans aktiva ordförråd är franska lånord som en följd av den normandiska invasionen av England år 1066 genom slaget vid Hastings.

Historia

Engelskan är ett västgermanskt språk. Det nu talade västgermanska språk som räknas som närmast besläktat med engelskan är frisiskan. Germanska språkvarieteter kom till de brittiska öarna på 400-talet med olika germanska stammar. Dessa har traditionellt beskrivits som främst saxare (talande saxiska dialekter) och angler (talande angliska dialekter) som tillsammans fått beteckningen anglosaxare, samt även jutar, friser och franker. Britannien hade tidigare varit bebott främst av kelter, som talade keltiska språk, men dessa trängdes undan av germanerna (de keltiska folken fortsatte länge att vara dominerande i Skottland och Wales samt på Irland; de keltiska språken återfinns även i modern tid som gaeliska och kymriska). Det fornengelska språk som etablerades i England kom sedan att påverkas av senare inflyttningsvågor. Under 800-talet utgjorde danska vikingar en maktfaktor på Englands östra kust och många fornnordiska ord anammades av engelskan som lånord. Även pronomen som "them" (dem) togs upp i det engelska språket vilket är anmärkningsvärt i språkutbytessammanhang och tyder på stort skandinaviskt inflytande över det dåvarande engelska språket. Under samma tid skrevs hjälteeposet Beowulf, det mest kända litterära verket på fornengelska. Skandinaverna kom att utgöra en stor maktfaktor i England fram till 1066 då normanderna invaderade England. Engelskan, som från denna tid benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337-1453). Många ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Låneorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet. Under 1400-talet skedde ett omfattande vokalskifte, vilket är en anledning till att engelskans stavning skiljer sig mycket från uttalet. Det är från denna tid den nuvarande engelskan räknas som "modern" engelska. Det brittiska imperiets växande makt från 1600-talet gjorde engelskan till ett världsspråk och USA:s ökande inflytande under 1900-talet förstärkte denna ställning ytterligare.

Grammatik

Engelskans grammatik är baserad på dess germanska rötter. Engelskan har relativt få böjningar jämfört med de flesta andra indoeuropeiska språk. I stället används funktionsord och ordföljd i större utsträckning för att ge grammatisk information. Engelskan är därmed i ganska hög grad ett analytiskt språk. Engelskans verbsystem är ganska omfattande och komplicerat och många verb böjs oregelbundet.

Satsens uppbyggnad

Engelskan är ett tämligen strikt SVO-språk, det vill säga ett språk där i deklarativa satser (påståendesatser) subjektet placeras före predikatet, och där objektet följer efter detta predikat. Den strikta ordföljden nödvändiggörs av det faktum att subjekt och objekt ej markeras morfologiskt med hjälp av till exempel ändelser, det vill säga att ett substantiv ser likadant ut oavsett om det används som subjekt eller objekt. I interrogativa satser (frågesatser) placeras visserligen ett hjälpverb först i satsen, men den inbördes ordningen på subjekt och objekt förändras vanligen inte, det vill säga, subjektet kommer före objektet. Imperativa satser (befallningar) är subjektslösa, och predikatet placeras först i satsen.

Substantiv

Till skillnad från i de flesta andra indoeuropeiska språk använder sig modern engelska inte av grammatiskt genus. Man skiljer visserligen på naturligt genus (ibland kallat sexus) i pronominalsystemet, men substantiven är inte indelade i genuskategorier som svenskans n-genus och t-genus.

Plural

I engelskan bildas plural regelmässigt genom att ändelsen -s fogas till substantivet: cat -- cats, dog -- dogs. Denna pluraländelse kan dock uppträda i ett par olika former, varav några redovisas här. Om substantivet slutar på -s, -ch, -sh, eller -x så uppträder formen -es: bus -- buses, church -- churches. Vissa substantiv som slutar på -o använder sig av denna allomorf: tomato -- tomatoes. Även substantiv som slutar på -y direkt efter en konsonant använder sig av -es, och i dessa fall ändras dessutom -y till -i-: country -- countries. Om -y föregås av en vokal används dock den vanliga formen: day -- days. Det finns också ett väsentligt antal oregelbundna pluralbildningar, till exempel ox -- oxen, foot -- feet, sheep -- sheep.

Attribut

Vad det gäller placeringen av olika sorter av bestämningar till ett substantiv så följer engelskan i allt väsentligt samma regler som svenskan. Adjektivattribut placeras före substantivet. Observera också att adjektiven inte böjs efter substantivets numerus. Genitivattribut uppträder i två former, varav den ena placeras före substantivet, medan den andra fogas efter substantivet med hjälp av prepositionen of. Vilken typ av genitivattribut som används bestäms huvudsakligen av semantiska och pragmatiska avgöranden. Relativsatser placeras efter huvudordet, och fogas vanligen till detta med hjälp av that, who eller which.

Ordförråd

Nästan utan undantag är de germanska orden (som innefattar alla de grundläggande såsom pronomen och konjunktioner) kortare och mer informella än de av latinskt och romanskt ursprung. En engelsktalande kan ofta välja mellan germanska och romanska synonymer: "come" eller "arrive" (att komma), "sight" eller "vision" (syn), "freedom" eller "liberty" (frihet). Ibland kan den talande också välja mellan ett ord som ärvts via franskan och ett som inlånats direkt från latinet: "oversee", "survey" eller "supervise". Sådana synonymer har något olika betydelser, vilket möjliggör att språket används på ett flexibelt sätt för att utrycka fina nyanser. I vardagsspråk är huvuddelen av orden normalt germanska. Om en talare vill uttrycka sig kraftfullt och tvärt används vanligen germanska ord. Huvuddelen av orden med latinskt ursprung används vanligtvis i mer formellt tal- och skriftspråk, som i en domstol eller en encyklopedisk artikel. Kännetecknande för engelska är att dess aktiva ordförråd är så stort och föränderligt. Engelskan tar lätt upp tekniska termer i vardagsspråk och lånar in nya ord som ofta blir allmänt använda. Dessutom ger slang nya betydelser till gamla ord.

Antal ord i engelskan

Engelskans ordförråd är utan tvivel mycket stort, men att sätta en specifik siffra för dess storlek är mer en fråga om definition än om beräkning. Till skillnad från vissa andra språk har engelskan ingen språkakademi som kan definiera officiellt accepterade ord. Ord nybildas regelbundet inom medicin, naturvetenskap och teknik. Vissa av dessa får vidare spridning medan andra förblir hos en mindre grupp. Främmande ord som används i invandrargemenskaper tas ofta upp i den större språkgemenskapen. Ålderdomliga, dialektala och regionala ord kan betraktas som "engelska" eller inte. Oxford English Dictionary (andra upplagan) inkluderar över 500 000 uppslagsord med en ganska inkluderande hållning: :Den tar inte bara in standardspråket i litteratur och tal, nuvarande, föråldrat eller ålderdomligt, utan även det huvudsakliga tekniska ordförrådet och ett stort inslag av dialektalt språk och slang (enligt OED:s supplement 1933). Svårigheten att fastställa antalet ord ökas av att nya varianter av engelska framträder.

Ords ursprung

En datorstödd genomsökning av omkring 80 000 ord i den gamla Shorter Oxford Dictionary (tredje upplagan) som publicerades i Ordered Profusion av Thomas Finkenstaedt och Dieter Wolff (1973) uppskattade ordens ursprung som följer:
- Franska, inklusive fornfranska och anglofranska: 28,3 %
- Latin, inklusive modernt vetenskapligt och tekniskt latin: 28,24 %
- Forn- och medelengelska, fornvästnordiska och nederländska: 25 %
- Grekiska: 5,32 %
- Ingen angiven etymologi: 4,03 %
- Avledda från egennamn: 3,28 %
- Alla andra språk: mindre än 1 % I engelskan finns det cirka ett tusental ord av fornnordiskt ursprung, men de skandinaviska språken har i modern tid inte lånat ut särskilt många ord till engelskan. Ett litet antal sådana återfinns ändock i engelskan. Av svenskt ursprung är ombudsman (”ombudsman”) och smorgasbord (”smörgåsbord”). Av nordiskt ursprung är även orienteering (”orientering”). Svenska uppfinnare har lånat ut sina namn till vissa begrepp, till exempel Anders Celsius för temperaturskalan Celsius och Anders Jonas Ångström för våglängdsenheten ångström, ofta skriven som angstrom. Begreppen sloyd (”slöjd”) och glogg (”glögg”) används ibland också. Isländskan har tillhandahållit saga (”saga”) och geyser (”gejser”), norskan fjord, slalom och även ski (”skida”) och finskan sauna (”bastu”).

Fonologi

Vokaler

Det är vokalerna som skiljer sig mest från område till område. Där tecken förekommer i par motsvarar det första ljudet det som används i nordamerikansk engelska och den engelska som talas på andra ställen. Vokalen U kan stå för antingen /u/ eller /ju/.

Konsonanter

Detta är engelskans konsonantsystem med tecken från internationella fonetiska alfabetet (IPA).

Noter

#Den velara nasalen är i vissa dialekter i norra Storbritannien en icke-fonemisk allofon av /n/, som bara förekommer framför /g/. I alla andra dialekter är den ett separat fonem, som dock bara förekommer i stavelsekoda. #Den alveolara flappen är en allofon av /t/ och /d/ i obetonade stavelser i nordamerikansk engelska och i ökande utsträckning i australisk engelska. Detta är ljudet av "tt" eller "dd" i orden latter och ladder, vilka är homofoner i nordamerikansk engelska. Det är samma ljud som representeras av enkelt "r" i vissa varieteter av spanska. #I vissa dialekter, såsom cockney, sammansmälter interdentalerna /θ/ och /ð/ vanligen med /f/ och /v/, och i andra, som afrikansk-amerikansk talad engelska sammanfaller /ð/ med /d/. I vissa irländska varieteter blir /θ/ och /ð/ de motsvarande dentala klusilerna, vilka då kontrasterar med de vanliga alveolara klusilerna. #Ljuden är labialiserade i vissa dialekter. Labialisering är aldrig kontrastiv i initial ställning och transkriberas därför inte alltid. #Den tonlösa velara frikativan /x/ används endast av skotska och walesiska engelsktalare för skotska eller gaeliska ord såsom loch eller av vissa talare för lånord från tyska och hebreiska som Bach och Chanukah /xanuka/, eller i vissa dialekter som Scouse (i Liverpool) där affrikatan [kx] används istället för /k/ i ord somdocker . De flesta som har engelska som modersmål har svårt att uttala detta ljud korrekt när de lär sig främmande språk, och använder ljuden [k] och [h] i stället. #Tonlöst w återfinns i skotska, irländska, vissa överklassbrittiska, vissa östamerikanska och nyzeeländska accenter. I alla andra dialekter sammanfaller det med /w/.

Tonande och aspirerade konsonanter

Om klusiler uttalas tonande och aspirerade i engelska beror på dialekt och kontext, men några allmänna regler kan ges:
- Tonlösa klusiler och affrikator (//, //, // och //) blir aspirerade när de förrekommer initialt i ord eller i början av en betonad stavelse och inte ingår i en konsonantgrupp – jämför pin [] och spin [].
- I vissa dialekter sker aspirationen även i obetonade stavelser.
- I andra dialekter, såsom indisk engelska, kan de flesta eller alla tonlösa klusiler förbli oaspirerade.
- Ord-initiala tonande klusiler kan förlora stämbandston i vissa dialekter.
- I ordslut kan tonlösa klusiler bli outlösta eller åtföljas av en glottal klusil i vissa dialekter (till exempel många varieteter av amerikansk engelska) – exempel: tap [], sack [].
- I ordslut kan tonande klusiler förlora stämbandston i vissa dialekter (till exempel vissa varieteter av amerikansk engelska) – exempel: sad [], bag []. I andra dialekter är de fullt tonande i final ställning, men endast delvis tonande i initial ställning.

Utbredning

Engelskan talas som huvud-, minoritets- eller bispråk i:

- Antigua och Barbuda,
- Australien,
- Bahamas,
- Barbados,
- Belize,
- Botswana,
- Dominica,
- Fidji,
- Filippinerna (andraspråk),
- Gambia,
- Ghana,
- Grenada,
- Guyana,
- Indien,
- Irland,
- Jamaica,
- Kamerun,
- Kanada,
- Kenya,
- Kiribati,
- Lesotho,
- Liberia,
- Malawi,
- Malta,
- Marshallöarna,
- Mauritius,
- Mikronesien,
- Namibia,
- Nauru,

- Nigeria,
- Nya Zeeland,
- Pakistan,
- Palau,
- Papua Nya Guinea,
- Rwanda,
- Saint Kitts och Nevis,
- Saint Lucia,
- Saint Vincent och Grenadinerna,
- Salomonöarna,
- Samoa,
- Seychellerna,
- Sierra Leone,
- Singapore,
- Storbritannien,
- Swaziland,
- Sydafrika,
- Tanzania,
- Tonga,
- Trinidad och Tobago,
- Tuvalu,
- Uganda,
- USA,
- Vanuatu,
- Zambia,
- Zimbabwe
- Brittiska besittningar och protektorat.

Engelskan är också ett av de officiella språken i FN, och ett av de två huvudspråken i EU. Inom Nato är engelska det språk som används i de sammanhang där medlemsländer med två eller flera olika språk deltar.

Dialekter

Brittisk engelska

Huvudartikel: Brittisk engelska The Queen's English (före Elizabeth II The King's English) eller oxfordengelska (kallas även på engelska för Recieved pronounciation, RP, se brittisk engelska) är standardspråk i Storbritannien, och baserar sig på de dialekter som talades i grevskapen kring London på 1600-talet. Detta uttal av engelska är den som vanligen lärs ut på engelska språkkurser och språkutbildningar utomlands. Faktum är att endast 3-5 % av den brittiska befolkningen talar RP trots att den formen fram tills de senaste åren favoriserades i till exempel BBC:s radio- och tv-utsändningar samt inom det högre utbildningssystemet. Över hälften av alla britter anses tala nordengelska som har ett helt annat uttal och en annan intonation än syd(öst)engelska. I nordengelska (vilket anses vara den engelska som talas ungefär norr om en linje från Coventry och uppåt) uttalas "love" [lɐ:v] som [lov], läspljudet θ ersätts med f (thinner [θinne(r)] uttalas [finner]), r uttalas i alla ställningar till skillnad från RP m.fl. skillnader. Uttalen skiljer sig så kraftigt åt att mången engelsman från södern och många amerikaner knappt kan förstå vad människor med nordengelskt uttal säger. I London var det tidigare vanligt att tala cockney bland de lägre socialgrupperna, men detta har numera i stor utsträckning ersatts med en form som kallas Estuary English (flodmynningsengelska, syftar på mynningen vid floden Thames nära London) som påminner om en slags blandning mellan nordengelska och RP. En annan form som uppstått på senare år i framförallt London är "mid-Atlantic" som är ett slags blandspråk mellan RP och amerikansk engelska. Till dessa dialektala skillnader på de brittiska öarna kommer även skotsk engelska som talas i Skottland med tungspets-r och ett delvis annat ordförråd med större inslag av skandinaviska ord. En person med svenska som modersmål, och som lärt sig behärska engelska väl, talar naturligtvis ändå med "svensk brytning", som inte undgår en infödd engelsman. Svensken tros då ibland vara skotte. Walesisk engelska i Wales (med en intonation som påminner om svenskan) har ofta en annan ordföljd: "Goin' down the mine he is" när det annars heter "He is going down the mine". Lokal påverkan gäller även irländsk engelska, som i mångt och mycket är ett resultat av engelsk kolonialisering och inflyttning till den gröna ön. Även språket norn som talades på Shetlandsöarna kan förtjäna att nämnas eftersom språket påminde mycket om fornnorska (Norge styrde öarna fram till 1400-talet). Det norska inflytandet kan spåras mycket väl i många av dagens ortnamn i dessa trakter.

Amerikansk engelska

Huvudartikel: Amerikansk engelska En annan huvudvariant på engelskan med en stavning och ett uttal som skiljer sig från brittisk engelska är amerikansk engelska. Till skillnad från de brittiska öarnas uppsplittring är den amerikanska engelskan förvånansvärt enhetligt i uttal trots den enorma ytan som den täcker. De enda dialektala skillnaderna finns i huvudsak i amerikanska sydstaterna (nedsättande kallat "the Southern drawl"), i New England där språket påminner mycket om RP (John F Kennedy från Boston talade till exempel inte r i alla ställningar vilket är typiskt för new englanddialekten) samt General American som är det språk de flesta amerikaner talar. R uttalas i alla ställningar; ord som bath uttalas [bæθ] (jämför RP: bɑ:θ med lång vokal) och stavningen skiljer sig från brittisk engelska genom många olika sorters förkortningar och neddragande på "onödiga vokaler" (GA: behavior; RP: behaviour). Det finns även ett litet annorlunda ordförråd som skiljer sig från brittisk engelska och vissa ord har andra betydelser i amerikansk engelska till skillnad från den brittiska varianten. Exempel:
- "Tunnelbana" heter underground i brittisk engelska, men subway i amerikanskan. Däremot är subway i brittisk engelska beteckning för ett underjordiskt övergångsställe för fotgängare, som ska ta sig till andra sidan gatan.
- "Hiss" heter lift i brittisk engelska, elevator i amerikansk engelska; icke att förväxla med escalator, rulltrappa. Skillnaderna mellan amerikansk och brittisk engelska är dock inte så stora att det i allmänhet blir risk för allvarligare missförstånd eller att det inte går för en amerikan att läsa en bok skriven på brittisk engelska och vice versa. Några viktiga undantag dock:
- Sättet att skriva datum. Exempel: 05/04/03. Amerikanen tolkar det som maj den fjärde dagen år 2003. Britten sätter emellertid alltid dagen före månaden och årtalet (vanligtvis) sist, och hur tolkningen av exemplet blir av britten är ovisst. Risken för feltolkning är stor. ISO har sökt avhjälpa problemet med den internationella rekommendationen att datum alltid ska anges i ordningen år—månad—dag: ÅÅÅÅ-MM-DD, alternativt (när misstag beträffande seklet kan uteslutas) ÅÅ-MM-DD. Men ännu är rekommendationen långt ifrån genomförd i alla läger. Allvarligt är att det under en övergångstid i ett och samma läger kan gälla än si, än så.
- Sättet att ange våningsplan i byggnader: Amerikanen räknar nedifrån och upp: First storey, second storey, third storey …, medan britten räknar Ground floor (alternativt bottom floor), first floor, second floor etcetera. Sålunda blir third storey = second floor. Grammatiskt sett är det mycket få skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. I de flesta fall rör det sig enbart om att vissa typer av grammatiska konstruktioner, som är godtagbara i båda varianterna, har olika frekvens i respektive dialekt. Det finns dock ett par saker som skiljer sig åt. En sådan sak är hur man betraktar kollektiva substantiv. I brittisk engelska vacklar bruket mellan att betrakta dessa som singulara och plurala, medan amerikansk engelska nästan uteslutande betraktar dem som singulara. Detta innebär att i brittisk engelska tillåts både The team want to win och The team wants to win, medan i amerikansk engelska enbart den senare formen är acceptabel. Det finns också exempel där amerikansk engelska och brittisk engelska skiljer sig åt vad gäller föredragen preposition, till exempel different from och different to / than. Ibland är det sammanhanget som styr numerus av ett kollektiv. Exempel: staff. Om man avser en organisatorisk enhet gäller singular: The staff is closed for today, men om man avser de personer som utgör staben gäller plural: The staff have gone home.

Andra dialekter

Förutom USA och Storbritannien och deras dialekter finns även australisk engelska med omisskännlig intonation och uttal, och sydafrikansk engelska. Till detta kommer flera andra sorters engelska uttal som sydostasiatisk engelska som talas i Hongkong, Malaysia och Singapore, indisk engelska med flera olika sorters regionalt färgade engelskuttal. Till detta kommer ett okänt antal miljoner som talar engelska som pidgin vilket är vanligt i Filippinerna.

Pidginspråk och kreolspråk

Med engelska som bas har det uppstått ett antal pidgin- och kreolspråk. Häribland kan nämnas pidginengelska, jamaikansk kreol, sranan, tok pisin och pitcairnesiska. Även ebonics, den engelska som talas av många afroamerikaner, betraktas ibland som ett kreolspråk.

Se även

- Svensk engelska
- Svengelska

Källor

- Jan Svartvik, Engelska - öspråk, världsspråk, trendspråk, 1999, ISBN 91-7227-021-7 Kategori:Germanska språk Kategori:Engelska Kategori:EU-språk als:Englische Sprache ja:英語 ko:영어 ms:Bahasa Inggeris simple:English language th:ภาษาอังกฤษ zh-min-nan:Eng-gí

Apostrof

Apostrof, utelämningstecken eller enkelt citattecken, ’ (typografiskt korrekt apostrof) eller ' (egentligen felaktig variant som används då den typografiskt korrekta inte kan åstadkommas), är ett kommateckenformat, upphöjt, stumt och i svenskan icke-diakritiskt skrivtecken. Apostrofen skall varken förväxlas med fot-, minut- och primtecknet (′) eller accenttecknen akut accent (´) och grav accent (`). I svenskan används apostrof för att markera att ett antal bokstäver i ett ord utelämnats, som till exempel i sta’n (kortform av staden) eller sammandragningen har’u ’har du’. Ibland sätts apostrof ut, särskilt när risk för missförstånd finns, för att markera genitiv på egennamn som slutar på -s, -x eller -z: Lars’ och Kajsas bil. Konstruktioner med vanliga substantiv som min kompis’ bok kan också förekomma. Enligt lingvistisk formalia tillämpas apostrof även för att urskilja betydelser av ord och uttryck: Att kasta vatten innebär ’urinera’. Inom citat, som markeras med citattecken, förvandlas de citattecken som finns i citatet (inre citat) till apostrofer.

Felaktig apostrofanvändning

På inflytande av engelskan och möjligen danskan har apostrofen ibland i svenskan blivit felaktigt använd före vanligt genitiv-s: Berra’s verkstad. Det heter förstås Berras verkstad.

Övrigt

För närmare upplysningar om apostrofen och andra skrivtecken, rekommenderas boken Svenska skrivregler, 2000, skriften [http://www.regeringen.se/sb/d/158/a/691Myndigheternas skrivregler] och [http://en.wikipedia.org/wiki/Apostrophe_(mark) den engelska Wikipedia-artikeln om apostrofen].

Se även

- Typografi
- Ortografi
- Genitiv
- Skrivtecken
- Citationstecken
- Dubblerad apostrof Kategori:Ortografi ja:アポストロフィー

Ortnamn

Äldre svenska ortnamn ger ofta en uppfattning om ortens ålder och karaktär. Vanliga ortnamnsändelser från folkvandringstid och inpå vikingatid är t.ex. -by, -sta(eller stad), -lund eller lunda och -tuna. De båda sistnämnda tillsammans med ändelsen -vi anses ha mer anknytning till religiösa samlingplatser. Bruket av fäbodar har också gett upphov till särskilda namnformer som slutar på -boda. Namnet Birka återkommer för handelsplatser och administrativa centralorter i Norden. Kungsgården, Husby eller Husaby, var vanligen en gård där kungen tidvis bodde, och där han samlade förråd i form av beskattade matvaror som säd eller annat. Möjligen leddes också ledungen härifrån. Vanliga medeltida handelsorters namn slutar ofta på köping, dessa orter var då vanligtvis för små för att få stadsprivilegier. I norra Sverige finns namn som anger orten grundats vid en vik, som här kallas ånger eller anger. Ett exempel är Ånge men oftast bildar -ånge en led i namnet, som i Njutånger, eller Ångermanland.

Se även

- Svenska ortnamnsändelser - om vanliga ändelser på ortnamn (-by -sta, -tuna, vi och liknande)

Extern länk

[http://www.sofi.se/SOFIU/namnavd.htm Språk- och folkminnesinstitutet - Namnavdelningen] Kategori:Geografi Kategori:Namn

Ljungby kommun

Ljungby kommun är en kommun i Kronobergs län i Småland. Kategori:Sveriges kommuner

Falu kommun

Falu kommun är en kommun i landskapet Dalarna i Sverige. Centralorten Falun är residensstad i Dalarnas län.

Fakta

- Landareal: 2 052 km²
- Befolkning: 54 994 invånare 2004

Orter

- Andersbo och Sågsbo
- Aspeboda
- Bengtsheden, tätort
- Bergsgården
- Bjursås, tätort
- Blixbo
- Böle, Falu kommun
- Danholn, tätort
- Enviken
- Falu stad
- Gopa
- Grycksbo, tätort
- Hobborn-Boda
- Hökviken
- Jägarvet
- Karlsbyheden-Finngärdet-Karlsbyn
- Kniva
- Kvarntäkt
- Kårtäkt
- Linghed, tätort
- Lumsheden
- Lustebo
- Näset, Falu kommun

- Olsbacka-Åkern-Karlsvik
- Ramsnäs
- Rexbo-Morsveden-Svedjelund
- Slaggen
- Smedsbo
- Stensarvet
- Strand
- Stråtenbo
- Stråtjärn-Gunnarsbo
- Sundborn, tätort
- Svartnäs
- Svärdsjö, tätort
- Sågmyra, tätort
- Sörbo
- Toftbyn, tätort
- Vika, tätort
- Vintjärn
- Yttertänger
- Östantjärna-Färnviken
- Österbyn-Östansjö
- Österå
- Övertänger

Socknar

- Bjursås
- Enviken
- Svärdsjö
- Sundborn
- Vika
- Stora Kopparberg
- Aspeboda

Församlingar

- Aspeboda församling
- Bjursås församling
- Envikens församling
- Falu Kristine församling
- Grycksbo församling
- Hosjö församling
- Stora Kopparbergs församling
- Sundborns församling
- Svärdsjö församling
- Vika församling

Identifikationer

Falun förknippas med den numera nedlagda Falu koppargruva, det likaledes nedlagda Dalregementet, Melkers korvfabrik och mycket, mycket kultur, t ex Falun Folkmusik Festival FFF som årligen drar tusentals besökare till Falun.

Vänorter

Falun har fem vänorter och två samarbetsorter.
- Fredrikshamn, Finland
- Grudziadz, Polen
- Gütersloh, Tyskland
- Kimberley, Sydafrika (samarbetsort)
- Pskov, Ryssland (samarbetsort)
- Vordingborg, Danmark

Sevärdheter

- Riksskidstadion Lugnet med anläggningar för backhoppning, inomhushall, simhall, skidspår, ishall, bandybana m.m.
- Sundborn med Carl Larssongården 15 km från Faluns centrum
- Falu koppargruva med tillhörande museum.

Utbildning

Högskola:
- Högskolan Dalarna Gymnasieskolor:
- Lugnetgymnasiet
- Haraldsbogymnasiet
- Kristinegymnasiet
- Falu frigymnasium Högstadieskolor:
- Västra skolan
- Brittsarvsskolan
- Hälsingårdsskolan
- Svärdsjöskolan
- Gruvrisskolan
- Bjursåsskolan

Evenemang

Bjursåsskolan
- Falun Folkmusik Festival Nordens största folk- och världsmusikhändelse
- Svenska skidspelen Världscuptävlingar på längdskidor.

Kuriosa

- Tillverkning av färg:
- Falu rödfärg, Herdins Färg
- Tillverkning av ättika:
- Falu Ättika
- Tillverkning av knäckebröd:
- Falu råg-rut
- Tillverkning av korv:
- Falukorv
- Grafik:
- Falugrafikerna
- Arkitekterna Ferdinand Boberg och Isak Gustaf Clason föddes i Falun

Se även

- Bergööska huset
- Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna
- Falun och Kopparbergslagen

Externa länkar

- [http://www.falun.se/ Falu kommun]
- [http://www.falufolk.com/ Falun Folkmusik Festival]
- [http://www.falun.info/ Falun.info - Lokal portal]
- [http://www.genealogi.se/dalarna/falubygd.htm Dalarötter - Falubygdens släktforskarförening] Kategori:Falu kommun

Isländska

Isländska, officiellt språk som talas i Island. Språket är mer ålderdomligt än de stora nordiska språken, och har bevarat betydligt mer av formrikedomen. Den isländska staten ser också genom en språknämnd till att så mycket som möjligt av de nya orden ges inhemska former, endera genom översättningslån eller genom nybildningar. Antalet främmande ord är därför lågt i isländskan.

Uttal

Det här är inte alla uttalsregler, men det är de mest grundläggande :á uttalas au (som "ou" i engelskans house) :æ uttalas aj :au uttalas öj :é uttalas je :i uttalas som en blandning av svenskt e och i :í uttalas i (som "ee" i engelskans seen) :o uttalas å :ó uttalas åo :ú uttalas uu (som "oo" i engelskans moon) :y uttalas som en blandning av svenskt e och i :ý uttalas i :þ uttalas th (som "th" i engelskans thick) :ð uttalas th (som "th" i engelskans the) :hv uttalas kv :ll uttalas tl (det ska vara ett slappt t, nästan som ett d) :nn uttalas dn efter á, í, ó, ú, ý, æ, au, ei, ey :rl uttalas tl (det ska vara ett slappt t, nästan som ett d) :rn uttalas dn Långa ord uttalas med betoning på första stavelsen t.ex appelsína uttalas med betoning på det första a:et :Kolla [http://www.sigur-ros.co.uk/band/pronunci.html], där finns det ljudklipp med uttal :och [http://www.ismennt.is/not/jbj/jonabjork/lestur/Afiles/A%20a.htm] där finns det också ljudklipp med pedagogiska bilder till

Grammatik

Den moderna isländskan bevarar det medeltida språkets grammatik i princip oförändrad. Bland annat upprätthålls ett fyrkasussystem, där substantiv står i olika form beroende på ordets funktion i satsen: :hér er hestur (nominativ) :ég gekk til hests (genitiv) :ég gekk frá hesti (dativ) :ég tók hest (ackusativ) Lägg härtill ändelserna för bestämd form (nom.: hesturinn, ack.: hestinn) och plural (dativ: hestum, hestunum) i maskulinum, motsvarande former i femininum och neutrum, kongruensböjning av adjektiv i alla kasus, tre genus och stark och svag böjning, detsamma för räkneorden upp till fyra samt personböjning av verb i singular, plural och första, andra och tredje person så har man ett system med en väldig formrikedom. Formerna i fornsvenskan var inte alldeles desamma, men fungerade snarlikt. Genom isländskan kan andra nordbor få en levande uppfattning om det språk deras förfäder talade. Systemet är komplicerat men på många sätt enklare och mer logiskt än det oförutsägbara bruket av prepositioner som svenskan fått i stället (ge barnen bröd eller bröd till/åt barnen contra gefa börnunum brauð) En egendomlighet som isländskan utvecklat sedan medeltiden är ett u-omljud, där a i stammen blir ö om det finns u i ändelsen. 'Kaka' heter kaka och 'mamma' heter mamma i nominativ singularis, men om man böjer orden i pluralis och säger till exempel 'mammas pannkakor', blir det, med isländsk genitiv, pönnukökur hennar mömmu, vilket ju bidrar till att göra de urnordiska orden mindre lättgissade.

Puristisk språkvård

Grammatikens många böjningsformer är en bidragande orsak till den konservativa isländska språkvården. Precis som svensktalande ogärna säger radior och babyer är för särpräglade utländska ord helt enkelt omöjliga att använda på isländska. Men orsaken är också språkpolitisk och psykologisk: Islänningarna föredrar egna ord framför inlånade. Den isländska språknämnden föreslår, i samråd med fackexperter, och islänningar accepterar i regel nyskapelserna. Under hela 1900-talet har man därför uppfunnit många ord för nya företeelser på grundval av det urnordiska ordstamförrådet. En viss språklig isolering uppvägs av att termer och begrepp blir självförklarande och genomskinliga, ofta också för andra nordbor: :bibliotek = bókasafn (boksamling) :kontor = skrifstofa (skrivstuga) :teater = leikhús (spelhus) :pass = vegabréf (vägbrev) :barometer = loftvog (luftvåg) :margarin = smjörlíki (något smörliknande) :bli opererad = vera skorinn upp (bli uppskuren) :demonstrera = halda kröfugöngu (hålla kravgång) :www = veraldarvefurinn (världsväven) En mycket ren form av isländska är högisländska eller háfrónska

Kuriosa

- Trots det låga antalet personer som talar isländska (knappt 300 000) har den isländska språknämnden fått Microsoft att översätta sitt operativsystem Windows till isländska. Detta för att minimera användning av engelska lånord även när det gäller datortermer.
- Sökandet efter isländskt klingande ord för nya företeelser är inte enbart en officiell sysselsättning, då även gemene man ser det som litet av en sport att försöka komma på fiffiga isländska översättningar av utländska ord.

Se även

- Island
- Högisländska

Externa länkar

- [http://www.iceland.is/embassy/icelandis.nsf/form/content.html?openForm&wt=4B0130342E30332E30302E3030004C01454E4700 Isländska statens officiella språklänkar]
- [http://www.islenska.net/ http://www.islenska.net/ - Isländska på nätet]
- [http://www.wildartnet.com/islandsprak/ Sida om det isländska språket]
- [http://www.hafronska.org Sida om det högisländska språket] Kategori:Isländska Kategori:Nordiska språk ja:アイスランド語 simple:Icelandic language

Latin

Grammatik

Se även

Ryska

Ryska är ett slaviskt språk som talas främst i Ryssland samt i tidigare sovjetiska delrepubliker, såsom Estland, Lettland, Litauen, Moldavien och Ukraina. Ryskan skrivs med det kyrilliska alfabetet. Den sydslaviska kyrkslaviskan har under långa perioder haft stort inflytande över ryskans utveckling, och har påverkat såväl dess grammatik som dess ordförråd.

Grammatik

I modern ryska finns två numerus, tre personer, tre genus och sex kasus. Verben uppträder oftast i så kallade aspektpar (finit resp. infinit), där aspekten kompletterar de fåtaliga tempusformerna. Böjningen i såväl kasus som tempus sker genom tillägg av suffix. Också inom ordbildningen är suffixen, liksom prefixen, vanliga. Särskilt utmärkande och använda är de så kallade diminutivändelserna.

Se även

- Rysk litteratur
- Transkribering av ryska Kategori:Slaviska språk Kategori:Ryska ja:ロシア語 ko:러시아어 ms:Bahasa Russia simple:Russian language th:ภาษารัสเซีย

Turkiska

Turkiska (Türkçe) är ett turkspråk som talas av mer än 80 miljoner människor, främst i Turkiet där det är officiellt språk. Det är inte att förväxla med de turkiska språken (alternativt 'turkspråk') som är benämningen på alla språk inom den turkiska språkfamiljen; turkiska kallas därför stundom turkietturkiska (Türkiye Türkçesi) för att särskilja. Typiskt för turkiskan är dess vokalharmoni och många suffix, vilket innebär att mycket långa ord kan bildas.

Klassificering

Turkiskan är ett sydvästligt eller oghuziskt turkspråk. Närliggande språk är gagauziska (talat främst i Gagauzien i Moldavien), balkangagauziska och khorasanturkiska, samt, på något längre håll, azerbajdzjanska, turkmeniska och krimtatariska. Turkspråken klassas ofta som altaiska språk, en familj som även inkluderar mongolspråk, och som av vissa lingvister (främst under 1800-talet) har hävdats vara en del av den ural-altaiska storfamiljen, vilket skulle göra turkiskan avlägset släkt med finskan och ungerskan med flera.

Utbredning

Turkiska talas som modersmål av ungefär 61 miljoner människor. Ytterligare runt 20 miljoner har det som andraspråk. Runt 46,3 miljoner av modersmålstalarna återfinns i Turkiet där de utgör cirka 80 % av landets befolkning. Därutöver finns det turkisktalande minoriteter i 35 länder, varav de största grupperna är på Cypern, med runt 180 000 talare, samt i Bulgarien där de utgör 9 % av befolkningen. Vidare finns det viktigare grupper i Rumänien, Makedonien, Grekland, Uzbekistan och Tyskland, samt även i mindre utsträckning i Belgien, Frankrike, Azerbajdzjan, Irak och Kirgizistan. Turkiskans vidsträckning beror till stor del dels på Osmanska rikets erövringar i Mellanöstern och på Balkan samt på den senare turkiska arbetskraftsinvandringen till europeiska länder, främst Tyskland.

Officiell status

Turkiska är det officiella språket i Turkiet samt även på Nordcypern. Det är ett av de officiella språken på Cypern och ett erkänt nationalspråk i Bulgarien. Turkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu) är i Turkiet den myndighet som kontrollerar det turkiska språket. Kommittén har stort inflytande och har sedan den bildades 1932 av Kemal Atatürk har den låtit genomföra åtskilliga inte alltid helt okontroversiella reformer av det turkiska språket. Efter det att undantagstillstånd i augusti 1983 utlysts efter militärkuppen 1980 (se vidare Turkiets historia) ställdes språkkommittén direkt under premiärministern.

Historia

Turkiskan går tillbaka till fornturkiskan, vars första skriftliga lämningar återfinns i de på 700-talet vid floden Orchon i nuvarande Mongoliet ristade runskrifterna. Fornturkiskan kom att delas i flera grenar, däribland den västligt oghuziska. I och med islams spridning på 1000-talet började turkspråk skrivas med det arabiska alfabetet (karachanidiskan). Seldjukerna spred under 1200-talet turkiskan till Anatolien. Där inleddes på 1200-talet fornanatoliskturkiskan, ett förstadium till osmanskan (den turkiska som kom att utvecklas i det osmanska riket). Den osmanska turkiskan delas in i tre perioder: fornosmanskan (fram till 1400-talet), medelosmanska (1500- och 1600-talen) samt nyosmanska (1700- och 1800-talen). Osmanskan hade en stor mängd arabiska och persiska lånord (dessa utgjorde omkring 20% av ordförrådet). Den moderna turkiskan anses ofta ha skapats av Turkiets förste president, Kemal Atatürk, som införde det latinska alfabetet (och därmed också förbjöd användning av det arabiska) och lät genomföra omfattande språkreformer. De arabiska och persiska lånorden ersattes i stor utsträckning av synonymer, dialektala eller syntetiska ord. Språkliga reformer har fortgått sedan dess och nya ord introduceras fortfarande i stor utsträckning.

Fonologi

Konsonanter

Flera av de turkiska konsonanterna har främre och bakre allofoner; artikulationsstället varierar något beroende på om den efterföljande vokalen är främre eller bakre (till exempel [l] före främre vokaler men [ɫ] före bakre).

Mjukt g

Fonemet , vanligtvis kallat "mjukt g" (yumuşak ge), skrivet 'ğ', har ett mycket speciellt värde. Mellan två främre vokaler representerar det egentligen en ganska svag främre velar approximant ([ɰ]), men kan även kontraheras till en palatal ([j]). Då den är i slutet av ord eller före en konsonant förlänger den föregående vokalen. I övriga positioner uttalas den inte alls. Dialektalt förekommer många varianter, däribland att den uttalas [ʁ] eller [ɣ] efter bakre vokal och [g] efter främre, samt ibland även [x].

Vokaler

Vokalharmoni

Ett typiskt drag i turkiskan är vokalharmonin, vilket innebär att alla vokaler i ett ord måste överensstämma med varandra i uttalsposition. Om den första vokalen i ett ord är främre blir i regel även övriga vokaler främre. Detta är särskilt påtagligt i ändelser vars vokaler alltid är antingen främre eller bakre beroende på ordstammens vokal.

Betoning

Betoningen är vanligtvis på den sista stavelsen, med undantag för vissa ändelsekombinationer och vissa fåstaviga ord, som till exempel masa, "bord", som uttalas ['mɑsɑ].

Ortografi

Huvudartikel: Turkiska alfabetet Turkiska skrivs med en variant av det latinska alfabetet. Utöver det latinska standardalfabetet finns bokstäverna ç, ğ, ı (som versalt motsvaras av 'I'), İ (som gement motsvaras av 'i'), ş, ö och ü. Vidare ingår inte q, w och x i alfabetet men används i stavningen av namn på andra språk. ¹ Se avsnittet om mjukt g under fonologi ovan.

Grammatik

Turkiskan är ett agglutinerande och vokalharmoniserande språk. Agglutinationen innebär att många suffix läggs på ordstammarna vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. Ordföljden är subjekt–objekt–predikat.

Genus

Turkiskan saknar genus. Detta innebär att det till exempel endast finns ett tredje persons personligt pronomen, o, som är oberoende av den tillsyftades kön (och som alltså kan översättas till svenska som både "han", "hon" och "den"/"det"). Likaså saknas genusvarianter på flertalet substantiv; dessa specificeras vanligtvis genom ett genusbestämmande adjektiv (till exempel erkek çocuk, "pojke", egentligen "manligt barn").

Kasus

Turkiskan har sju kasus: nominativ (grundform), genitiv (ägande), ackusativ (direkt objekt), dativ (indirekt objekt), lokativ (läge eller plats), ablativ (riktning från) och instrumentalis (instrument). Kasus markeras med suffix.

Affix

Suffix används i stor utsträckning i turkiskan och i stort sett kan hur många suffix som helst fogas på ett ord efter varandra. Prefix är dock betydligt ovanligare och förekommer i endast som en förstärkning av adjektiv genom dubblering av den första stavelsen (se adjektiv nedan) samt i lånord. Suffix används vid ordbildning samt för att indikera den grammatiska funktionen hos ett ord. De kan uttrycka ett ords kasus och ägarens person, vilket gör att ett ord kan fylla en hel menings funktion (till exempel evinizdeyiz, "vi är vid ert hus").

Substantiv

Den obestämda artikeln är bir. Pluralis bildas genom tillägg av suffixet -lar respektive -ler (beroende på föregående stavelses vokal).

Adjektiv

Adjektiv placeras före ordet de syftar till. De böjs inte. Som förstärkning kan den första stavelsen i ett ord dubbleras (till exempel kan beyaz, "vit", bli bembeyaz, "mycket vit", och sıcak, "varm", kan bli sımsıcak, "mycket varm").

Verb

Turkiska verb uppvisar en mångfald av tempus, modus och aspekt.

Dialekter

Turkiskan är ett språk med ganska stora dialektala skillnader. Framför allt varierar uttalet av konsonanterna c, ç, ğ, h, k, s, ş och z. Dialekter av turkiska innefattar danubiska, eskişehir (i provinsen Eskişehir i västra Anatolien), razgrad, dinler, rumeliska (i Rumelien på Balkan), karamanska (i provinsen Karaman i centrala Anatolien), edirne (i Edirne i Trakien), gaziantep (i provinsen Gaziantep i södra Turkiet), urfa (i provinsen Şanlıurfa i sydöstra Turkiet), goynuk (runt en by i Bolu) och cypriotiska (på Cypern).

Vokabulär

Den osmanska turkiskan hade, genom sina omfattande lån från persiskan och arabiskan, ett mycket stort ordförråd, rikt på synonymer från de tre språken. Dessa lånord utgjorde omkring 20 % av den dåvarande turkiskans ordförråd. Under det osmanska rikets sista århundrade lånades allt fler ord från de västerländska språken, såsom franska, engelska och tyska, i och med att den europeiska kulturen hade större genomslagskraft än den traditionella arabiska vid sultanens hov. I och med språkreformen på 1920-talet avskaffades det stora flertalet av de arabiska och persiska lånorden; de ersattes av dialektala, arkaiska och syntetiska ord, men även av synonymer, vilket gjorde turkiskan något ordfattigare. Arabiska och persiska lånord förekommer fortfarande, till exempel cami, "moské", av arabiskans jāmi`. Efter språkreformen är nylånen företrädesvis tekniska eller kulturellt betingade benämningar, främst från franska (till exempel duş av douche, "dusch") och engelska (till exempel sandviç av sandwich, "smörgås"; futbol av football, "fotboll"). Ordbildning sker i turkiskan oftast genom avledning, det vill säga genom att lägga till suffix. I stort sett alla substantiv kan avledas till adjektiv.

Extern länk

- [http://www.omniglot.com/writing/turkish.htm Omniglot om turkiska] Kategori:Turkiska Kategori:Turkspråk ja:トルコ語 th:ภาษาตุรกี

Tyska

Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.

Grammatik

Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.

Genus

Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

Adjektiv

Nä