:: wikimiki.org ::

Geografi

Geografi

Geografi är den vetenskap som beskriver hur jordytan ser ut, förklarar varför den ser ut som den gör och sätter detta i relation till hur mänsklig aktivitet påverkar och påverkas av jorden. Ordet geografi härleds ur grekiskan, γη (ge) eller γεια (geia), vilket betyder "jord" respektive "jordmån", och γραφειν (grafein), med betydelsen "att skriva" eller "att beskriva". Geografer söker inte bara svaren på hur jorden är beskaffad, utan de försöker också fastställa varför dessa platser i rummet befinner sig just där och om de hamnade där av naturens försorg eller som ett resultat av mänsklig påverkan. Det stora begreppet geografi innefattar mycket mer än forskningsgrenen kartografi, vilket ofta felaktigt jämställs med geografi. Vetenskapen geografi kan därför indelas i två undergrenar, naturgeografi och samhällsgeografi. Båda grenarna är tvärvetenskapliga med inslag av till exempel hydrologi, geovetenskap, klimatologi, sociologi och matematik.

Geografins historia

Huvudartikel: Geografins historia Den första kända kulturen att aktivt utveckla geografi som en vetenskap var antikens Grekland. Romarna utvecklade sedan kartografiska tekniker, då de utforskade nya områden. Under medeltiden utvecklade främst araberna Muhammad al-Idrisi, Ibn Battuta, och Ibn Khaldun teknikerna som uppfunnits av grekerna och romarna, och utvecklade även nya egna tekniker. Efter Marco Polos resor ökade geografiintresset i Europa. De långa upptäcksfärderna under 1500- och 1600-talet återupplivade intresset för geografin, och då främst mer detaljerade kartor, och fler teoretiska idéer. Under 1700-talet blev geografi en erkänd vetenskap.

Naturgeografi

Europa] Europa] Inom naturgeografin studeras fysisk geografi som behandlar berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat och biologisk geografi som behandlar organismers geografiska fördelning över jordytan. Se även geovetenskap.

Fysisk geografi

Fysisk geografi är en sammanfattande benämning på de vetenskaper inom naturgeografin som studerar jorden (berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat), dess miljö och globala förändringar. Den fysiska geografin beskriver vilka processer som styr och hur dessa processer påverkar landskapsutvecklingen.

Geomorfologi

Huvudartikel: Geomorfologi I Geomorfologi studeras jordytans morfologi och de processer som har skapat dessa, så som vittring, erosion och sluttningsprocesser och sedimentation. Även olika landformer som rullstensåsar och moränryggar studeras. Denna inriktning har utvecklats och tagit intryck från både geologin och geografin.

Klimatologi

Huvudartikel: Klimatologi Klimatologi är studiet av klimatet på lokal, regional och global nivå. Detta innefattar allt från studiet av mikroklimatet på t.ex. en vägsträcka för att minska väghalka till globala klimatförändringar. En central fråga för dagens klimatforskning är att klarlägga hur stor del av den globala klimatförändring som sker idag orsakas av mänsklig aktivitet.

Hydrologi

Huvudartikel: Hydrologi Inom hydrologin studeras förekomst och processer av vattnet på jordens landområden. Den tidigare termen hydrografi används idag enbart för kartläggningen av hav, sjöar och vattendrag. I Sverige studeras de fysikaliska aspekterna av sötvatten inom ämnet hydrologi och de biologiska och kemiska aspekterna inom limnologi. I andra länder är det vanligt att dessa vetenskapsgrenar behandlas tillsammans.

Oceanografi

Huvudartikel: Oceanografi Internationellt sätt är oceanografi en benämning studiet av havens geologi, biologi, fysik och kemi. I Norden avgränsas ämnet oftare till att bara inbegripa de fysikaliska och kemiska egenskaperna och processerna. Fysisk oceanografi behandlar havets fysikaliska egenskaper och processer som temperatur och havsströmmar. Kemisk oceanografi studerar den kemiska sammansättningen av havet som salthalt och kvävets kretslopp.

Glaciologi

Huvudartikel: Glaciologi Inom glaciologi studeras glaciärer och inlandsisar samt egenskaper hos snö och is.

Biogeografi

Huvudartikel: Biogeografi I biogeografin studeras organismers geografiska fördelning över jorden. Faktorer som påverkar utbredningen kan till exempel vara naturkatastrofer, kontinenternas förflyttningar, fysiska barriärer, havsnivåförändringar, förändringar i klimat-, vegetations- och terrängförhållanden. Andra faktorer är organismernas förmåga att anpassa sig till rådande miljöförhållandenär.

Samhällsgeografi

Samhällsgeografi (andra benämningar är kulturgeografi och antropogeografi) handlar om att systematiskt studera samspelet mellan människan och jordytan. Speciellt fokuserar man på att undersöka orsakerna och konsekvenserna av mänskliga aktiviteter ur sociala, kulturella, politiska och ekonomiska perspektiv. Samhällsgeografin behandlar inte så mycket de rent fysiska aspekterna på jordens beskaffenhet, men det är omöjligt att diskutera kulturgeografi utan att ta hänsyn till den fysiska miljön där de mänskliga aktiviteterna utspelar sig.
- Ekonomisk geografi
- Demografi
- Utvecklingsgeografi
- Social geografi
- Politisk geografi
- Militär geografi
- Medicinsk geografi

Se även

- Kartografi
- Kartgeografi Kategori:Geografi als:Geografie ja:地理学 ko:지리학 ms:Geografi simple:Geography th:ภูมิศาสตร์

Vetenskap

Vetenskap är ett begrepp som kan sägas innebära organiserad kunskap. Betydelsen av ordet har utvecklats och förändrats genom århundradena. Det moderna västeuropeiska vetenskapsbegreppet utvecklades runt 1700-talet, när man inom naturvetenskapen började utveckla teorier och utföra experiment för att stödja eller motbevisa dem (metoden för hypotetisk deduktion). Se vetenskapsteori för en utförligare beskrivning av den vetenskapliga metodiken. Det finns många vetenskapliga discipliner, och ordet vetenskap används ofta i den betydelsen också; man talar om medicin som en vetenskap. Matematik och statistik behöver inte räknas som en vetenskap då dess teorier inte generellt kan verifieras experimentellt. De är istället bevisade och konstruerade med logiska resonemang samt axiom (matematik är grekekiska för "vetenskap", "kunskap").

Se vidare

- Humaniora
- Ingenjörsvetenskap
- Matematik
- Medicin
- Naturvetenskap
- Pedagogik
- Retorik
- Samhällsvetenskap
- Kulturvetenskap
- Logik
- Lingvistik
- Kognitionsvetenskap

Se även

- Forskning
- Vetenskaplig metod
- pseudovetenskap
- protovetenskap Kategori:Samhälle ja:科学 ko:과학 ms:Sains simple:Science th:วิทยาศาสตร์ zh-min-nan:Kho-ha̍k

Människan

Homo sapiens idaltu (utdöd)
Homo sapiens sapiens Människan, Homo sapiens sapiens (latin: homo, människa; sapio, vis, tänkande, med urskiljningsförmåga), kallas även den förståndiga eller moderna människan, är en art av ordningen primater (tillsammans med människoapor och apor) av familjen hominider (Afrikas människoapor bland annat våra förfäder, jämför hominoider, homininer) av släktet homo (tillsammans med neandertalmänniskan och Homo floresiensis). Utmärkande för människan är artens kombination av bipedalism (tvåbenthet), anpassningsbarhet (kläder, verktyg etc), finmotorik (händer och fingrar), förmåga till abstrakt tänkande (att visa emotioner (känslor) och empati (medkänsla), urskilja kausalitet (orsakssamband), tolka språk, symboler etc) och, hävdar somliga, självmedvetande. Ingen av dessa egenskaper är egentligen unika för människan var för sig, utan återfinns hos olika djurarter – från insekter till apor och valar. Detta har gjort att människan kunnat utveckla samhälle, religion, vetenskap, teknik och konst. Den här artikel berör människan som art i förhållande till andra arter, hur denna relation utvecklats med tiden och historien om hur människor utvecklat sin kunskap därom. Människans kropp beskrivs i t.ex. människokroppen, anatomi och fysiologi. Människan som social varelse i kultur, samhälle, historia etc. Individers beteende i t.ex. psykologi, sociologi. Se även politik, religion, medicin, genetik, fortplantning. Studiet av människan brukar delas upp i olika ämnesområden. Studiet av människan kallas antropologi och läran om den den mänskliga evolutionen kallas paleoantropologi. Studiet av det mänskliga beteendet utifrån neutrala etologiska perspektiv kallas humanetologi. Studiet av vår hälsa mm, kallas humanmedicin.

Människans utveckling

: Huvudartikel: Människans utveckling Studiet av arten människa utveckling omfattar flera vetenskapliga grenar varav antropologi och genetik är de viktigaste. Dessa vetenskaper studerar homininer (alla tvåbenta primater, t.ex. Australopithecus) i allmänhet men ägnar kanske störst intresse åt vårt eget släkte homo. Biolologiskt definieras människan som som hominider av arten Homo spaiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens. I allmänhet betraktas denna underart även som den enda levande av släktet Homo, men somliga forskare anser att släktet schimpanser med de två arterna vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans (Pan paniscus, kallas även bonobo) borde omklassificeras som Homo troglotydes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan. [http://news.nationalgeographic.com/news/2003/05/0520_030520_chimpanzees.html NG, maj 2003] Efter att fullständigt ha kartlagt genomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att efter sex miljoner års separat utveckling är skillnaden mellan dem ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär tio gånger mindre än mellan råttor och möss. [http://news.ft.com/cms/s/43445728-1a44-11da-b279-00000e2511c8.html] Man har uppskattat att människans utvecklingslinje skiljdes åt från schimpansen för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt hominint kranium, klassificerad som Sahelanthropus tchadensis i Tchad vilket gav en antydan om att utveckling gått skilda vägar ändå tidigare. Det finns två huvudsakliga vetenskapliga teorier om människans ursprung: Antingen uppstod människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen och komkurrerade ut andra hominider eller utvecklades människan ur flera åtminstone delvis isolerade populationer av hominider. ; 65 MÅS • Paleogen: Adapiformes ; 35-25 MÅS • Oligocen: primater, pongider, hominider ; 10 MÅS • Miocen: Ramapithecus ; 7 MÅS Ramapithecus
- Homininer: Ett tjugotal tvåbenta primater
- Sahelanthropus tchadensis (7 MÅS) - möjligen den första tvåbenta primaten med hjärna som en schimpans och tänder m.fl. drag liknande en människas.
- schimpanser, bononoer, gorillor, orangutanger, ... ; 6 MÅS • Orrorin tugenensis (6 MÅS) - tvåbent, diet som en människas. Levde i en skogsmiljö, inte på savannen.
• Ardipithecus kadabba (4.4 MÅS) - tidigaste arten i människans släktlinje sedan en delning givit upphov till de två arterna schimpanser. ; 5 MÅS • Ardipithecus ramidus ; 4 MÅS • hominidae (4-1.2 MÅS) 4-5 kända arter
• Australopithecus (4.2-3 MÅS-), anfäder till Paranthropus men inte homo.
• Australopithecus anamensis
• Kenyanthropus platyops
• Australopithecus bahrelghazali ; 3 MÅS • Australopithecus afarensis (Lucy)
• Australopithecus africanus (3.3-2.5 MÅS) Pliocene, en utveckling av afarensis med större hjärna och människolikt kranium. Skog-savann.
• Australopithecus garhi
• Homo
• Homo habilis (2.5-1.5 MÅS) - det första fossil av homo som hittades i Afrika, fortfarande den äldsta människan, kunde tillverka stenverktyg. Tidigare trodde man att alla senare Homo härstammade från habilis, men idag vet man att så inte är fallet.
• Homo rudolfensis - det arkeologiska fyndet KNM ER 1470 liknar mycket Habilis, men anses för distinkt för att utgöra en enda art. Idag vet man inte säkert om modernare Homo härstammar från habilis eller rudolfensis. ; 2 MÅS KNM ER 1470 • Paranthropus — en art som utvecklades ur antingen australopithecus eller kenyanthropus och hade en hjärna motsvarande omkring 40% av den moderna människan. Paranthropus var tvåbent och omkring 1.4 meter hög. Arten tros ha levt i skogsområden snarare än på Australopithecus savanner och dess fysiologi – till exempel dess grova käke vars tuggmuskler var fästa i den benkam som löpte över kraniet – tyder på att den var specialanpassad för att äta grov, fiberrik kost som rötter och växter. Man tror att det var denna brist på anpassningsbarhet som gjorde att arten inte klarade av de miljöfluktuationer som blev vanliga för omkring 1.2 miljoner år sedan. Paranthropus behärskade eld och någon form av språk. Några underarter, varav några uppvisar så stora likheter med Australopithecus att somliga forskare anser att de bör omklassificeras, är Australopithecus boisei / Paranthropus boisei (2.3-1.2 MÅS), Paranthropus robustus (2-1.2 MÅS) (i södra Afrika) och Paranthropus aethiopicus (2.7-2.8 MÅS) (Östafrika). • Homo ergaster (ca 1.8 MÅS) när ergaster upptäcktes 1975 övergav man för gott teorin om en enda utvecklingslinje. Man accpeterade att flera olika arter samexisterat parallellt i Afrika. ergaster har många gemensamma drag med erectus och man tror sig idag veta att erectus uppkom i Afrika och spred sig utöver Asien och Europa. I Afrika uppstod sedan ergaster och, eftersom den moderna människan skiljer sig från erectus på ungefär samma sätt som ergaster, tror man att det är ergaster som är människans anfader.
• Homo erectus (ca 1.5 MÅS) - fram till mitten på 1900-talet betraktades en lång rad fynd från runt om i hela världen som olika arter (t.ex. Pithecanthropus erectus och Sinanthropus pekinensis), men idag betraktas de alla som erectus, utom ergaster. Erectus hade betydligt större hjärna än sina föregångare och ungefär likartade tänder som den moderna människan, även om käken var kraftigare. Tidigare trodde man att erectus konkurrerades ut av andra arter för omkring 400 000 år sedan, men nyligen har man fynd på Java visat att erectus fortfarande existerade för 50 000 år sedan – parallellt med den moderna människan. ; 1 MÅS • Homo heidelbergensis (800-300 TÅS) - heidelbergensis hör till en svårplacerad grupp fossil som uppvisar alla attribut som utmärker erectus, men som i många avseenden ändå avviker från den moderna människan.
• Homo antecessor
• Homo sapiens idaltu
• Homo cepranensis
• Homo rhodesiensis
• Homo georgicus
• Homo floresiensis • Homo neanderthalensis (250-30 TÅS) — många fynd – från Spanien till Uzbekistan – tyder på att neandertalmänniskan emigrerade från Afrika först efter den moderna människan och att de två arterna existerat sida vid sida under en lång period. Mycket tyder också på att neanderthalmänniskan begravde sina anhöriga långt innan den moderna människan, vilket antyder att självmedvetande och "livet efter detta" först uppstod hos neanderthalmänniskan.
• Homo sapiens (200- TÅS) - den tidiga moderna människan utmärker sig med sin panna och avsaknaden av de markerade "ögonbrynen" i kraniet. Hjärnan är också i ungefär samma storlek som dagens människa och "kammen" över kraniet har helt försvunnit. Det är inte helt klarlagt exakt hur den moderna människan spred sig över världen. För närvarande finns det två oförenliga förklaringsmodellermodeller som beskriver sapiens utveckling: Den ena beskriver hur sapiens utvecklades parallellt från regionala populationer av erectus i Afrika, Asien och Europa. Modellen tar fasta på vissa anatomiska likheter mellan lokala populationer av erectus och sapiens. Den andra, mer spridda modellen beskriver hur en liten isolera population i Afrika utvecklades till sapiens och därifrån spred sig över världen och konkurrerade ut erectus. Genom studier av mutationstakten hos DNA i nukleoler och mitokondrier har man kunnat fastställa att sapiens särskiljde sig från erectus för omkring 200 000 år sedan – vilket anses för ungt för den tidigare modellen. Dessutom har mandaterat de äldsta fossil man funnit i Afrika till omkring 130 000 år sedan medan motsvarande fynd i resten av världen är drygt 50 000 år yngre.
- Cromagnon

Migration

: Huvudartikel: Migration Migration - Områden som var täckta av tundra eller is under den senaste istiden.]] Den förmodligen mest accpeterade synen bland antropologer är att människan utvecklades i Afrika för mellan 100 och 200 000 år sedan. Homo sapiens konkurrerade ut andra människor arter som neandertalmänniskan och Homo floresiensis genom sitt fortplantningssystem och sin förmåga att finna föda. Från Afrika spred sig människan över Europa och Asien och hade kolonsierat hela detta område för omkring 40 000 år sedan. Amerika koloniserades därefter stegvis och alla delar av båda kontinenterna var befolkade av människan för om 10 000 år sedan. Det som möjliggjorde denna enastående expansion var människans anpassningsförmåga till vitt skilda klimat och utveckling av de verktyg som behövdes för att finna föda i de nya miljöer man träffade på. Det finns idag drygt sex miljarder människor vilket är betydligt fler än något annat däggdjur. De flesta människor bor idag i Asien (61%) och ungefär lika stora andelar i Amerika (14%), Afrika (13%) och Europa (12%) men bara 0,3% bor i Australien. Ursprungligen levde människan i jägar- och samlarkulturer ett levnadsmönster som kanske är bäst anpassat för savannen. Som en utveckling av dessa kulturer uppstod först nomadism då människan lärde sig tämja andra djur och hålla sig med husdjur. Senare lärde sig människan odla jorden och med jordbruket blev hon bofast. Idag kan människan förändra miljön omkring sig på gott och på ont. (Se vidare till exempel konstbevattning, stadsplanering, konstruktion och transport.) Genom ökad handel har människan idag gjort sig relativt sett oberoende av den omedelbara tillgång på bördig jord, dricksvatten och andra naturresurser. Idag är människor mer eller mindre permanent bosatta i mycket ogästvänliga miljöer som Antarktis, världshaven och till och med rymden.

Egenskaper

Genetik

rymden Människan är en flercellig, eukaryot organism (jämför prokaryot) vars diploida celler har två uppsättningar med 23 kromosomer som var och en ärvts av individens respektive förälder. Kromosomerna är uppdelade i 22 par autosomer och två par könskromosomer. Varje kromosom består av en DNA-molekyl och protein. En DNA-molekyl är uppbyggd av tusentals nukleotider. Ordningsföljden hos en grupp nukleotider bildar bestämmer ett stycke genetiska information , ett arvsanlag eller en gen, och tillsammans bildar dessa gener människans arvsmassa. Människan har omkring 20–25 000 gener och 95% av dessa gener har människan gemesamma med sin närmaste släkting schimpansen. Av ddetta kan man förstå att mycket små förändringar i arvsmassan kan ge upphov till stora skillnader hos individen. Genetiskt är det alltså mycket lite som skiljer allt levande åt. Individens kön avgörs av sammansättningen hos könskromosomerna. Hos alla däggdjur har honan en dubbel uppsättning X-kromosomer medan hanen en uppsättning X-kromosomer och en med Y-kromosomer. (Hos t.ex. fåglar är det tvärtom.) En Y-kromosom är, i princip, en halv X-kromosom vilket betyder att honor har dubbla uppsättningar gener vilket gör hanar mer utsatta för vissa ärftliga sjukdomar som blödarsjuka. blödarsjuka Av cellerna i människokroppen är det bara könscellerna som är haploida, dvs bara har en enkel kromosomuppsättning. Kvinnans könsceller, äggen, består alltid av X-kromosomer medan mannens, spermierna, kan bestå av antingen X- eller Y-kromosomer. När könscellerna förenas kombineras därför könskromosomerna till antingen en kvinna (XX) eller en man (XY). : celldelning...

Individen

celldelning : Cellen, DNA, skelett, vävnad, organ, sinnesorgan, nerver, hormoner, hjärnan, intellekt, fortplantning, åldrande, ...

Kollektivet

:
Se även

- Åldrande
- Genetik
- Befolkning
- Intelligens
- Intellekt
- Identitet
- Biologi
- Rasbiologi
- Raslära
- Rasism
- Sexualitet
- Hjärnan
- Humanism Kategori:Primater Kategori:Antropologi Kategori:Mänsklig evolution ja:人間 ja:%E3%83%9B%E3%83%A2%E3%83%BB%E3%82%B5%E3%83%94%E3%82%A8%E3%83%B3%E3%82%B9 ko:인간 ms:Manusia simple:Human

Grafi

Ord med ett andra led som har sitt ursprung i grekiskans grafein, "skriva". #Bibliografi #Biografi ##Självbiografi/autobiografi #Datortomografi #Demografi #Etnografi #Filmografi #Fotografi #Geografi #Hagiografi #Historiografi #Holografi #Kartografi #Koreografi #Kromatografi #Mammografi #Oceanografi #Ortografi #Pornografi #Spektrografi #Stenografi #Typografi #Xenografi

Se även

- Grafik
- Grafologi Ord med grekiska ändelsen "-grafi"

Geograf

Geografins historia

Naturgeografi

Fysisk geografi

Geomorfologi

Klimatologi

Hydrologi

Oceanografi

Glaciologi

Huvudartikel: Glaciologi Inom glaciologi studeras glaciärer och inlandsisar samt egenskaper hos snö och is.

Biogeografi

Samhällsgeografi

Se även

- Kartografi
- Kartgeografi Kategori:Geografi als:Geografie ja:地理学 ko:지리학 ms:Geografi simple:Geography th:ภูมิศาสตร์

Naturgeografi

Naturgeografi, den del av geografin som behandlar jordytans landformer och de processer som påverkar denna.

Se även

- Erosion
- Vittring Kategori:Geografi ko:자연지리학

Samhällsgeografi

Kulturgeografi (andra namn på disciplinen är samhällsgeografi eller antropogeografi) är den del av geografin som behandlar mänsklighetens förhållande till jorden. Komplementet är naturgeografi. Kulturgeografin delas bland annat upp i politisk geografi och ekonomisk geografi. Kategori:Geografi ko:인류지리학

Geovetenskap

Geovetenskap är en sammanfattande benämning på de vetenskaper som studerar jordklotet, dess historia, fysiska förhållanden samt de processer som är verksamma i och på dess yta.

Ämnesområden

- berggrundsgeologi
- jordartsgeologi
- kvartärgeologi
- sedimentologi
- geomorfologi
- glaciologi
- hydrologi
- hydrogeologi
- meteorologi
- klimatologi
- oceanografi
- paleontologi
- geofysik
- geokemi
- geodesi
- medicinsk geologi
- naturgeografi Kategori:Geovetenskap ko:지구과학 ms:Sains bumi ja:地球科学 zh-cn:地球科学 simple:Earth Science

Sociologi

Sociologi, vetenskaplig disciplin där samhället och sociala beteenden, grupper och relationer studeras. Enär statskunskapen studerar politiska system, makt och ideologier, studerar sociologin mänskliga relationer som sociala processer på individ- och gruppnivå. Några skolboksexempel på sociologiska ämnesområden är orsaker till arbetslöshet, social stratifiering, rasism, stämpling, konflikter och alienation. Till de sociologiska banbrytarna hör Émile Durkheim, Ferdinand Tönnies, Vilfredo Pareto, Max Weber, och Karl Marx. Inom den anglo-saxiska empiriska sociologin bör viktigare bidrag från John Goldthorpe, Robert K. Merton och Diego Gambetta räknas in. En mer filosofiskt inriktad sociologi har utvecklats av bl.a. Pierre Bourdieu och Anthony Giddens m.fl. Svenska sociologer återfinns i bägge traditionerna. Bland de anglo-saxiska empirikerna med svenskt ursprung kan exempelvis Stefan Svallfors, Rikard Swedberg, Peter Hedström och Johan Asplund nämnas. Kategori:Sociologi ja:社会学 ko:사회학 ms:Sosiologi simple:Sociology th:สังคมวิทยา

Romarriket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken

- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom

Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst
Provinser
: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Se även

- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Medeltiden

Föregått av:
Antiken

Historia

Eftergått av:
Upplysningstiden

Upplysningstiden Tidsperiod mellan antiken och nyare tiden. Inom europeisk historia brukar man se medeltiden som perioden mellan Västroms och Östroms fall, det vill säga ungefär 500-talet (eller år 476) till 1500-talet (år 1453 då Konstantinopel föll i turkarnas händer). Medeltiden delas ofta in i tidig medeltid (ca 500-900-talet), högmedeltiden (ca 1000-1300-talet) och senmedeltiden (ca 1300 och 1400-talet). Under medeltiden blev den feodala prägeln mer markant genom adelsätternas jordägande och uppror eller släktfejder mellan kungahusen vilka utmynnade i slag och inbördeskrig. Dessutom växte skråsystemet fram, digerdöden härjade, kristendomen slog succesivt ut de gamla hedniska religionerna, lagar nedtecknades, kloster och universitet grundades. Kyla, dåliga skördar och pesten gjorde att en tredjedel av Europas befolkning dog.

Eftervärldens bild av medeltiden

Renässansen, reformationen och ännu mer upplysningstiden betraktade medeltiden som "den mörka tiden" för att man i perioder ansett att delar av antikens högkultur försvann under medeltiden och inte återkom förrän i och med renässansens återupptäckt av en rad grekiska verk. Senare forskning (se t.ex. Michael Nordberg nedan) betonar att medeltiden är den period då grunderna för all senare europeisk samhällsutveckling lades. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den store, som kan kallas "mörka" i och med att de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk och all politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.

Den svenska medeltiden

Den svenska medeltiden räknas från omkring år 1060 (ynglingaättens utslocknande) till Gustav Vasas val till kung år 1523. Härefter följer Äldre vasatiden. Kulturellt sett kan man hävda att medeltiden varade från kristendomens införande (vilket skedde från 800-talet till 1100-talet) t.o.m. reformationen (som hade ett utdraget förlopp i Sverige från 1527 och nästan ett sekel framåt). Den svenska medeltiden motsvarar alltså ungefärligen den tid då katolicismen var den dominerande religionen. För Sveriges historia under medeltiden, se vidare följande artiklar:
- Sverige under äldre medeltid (omkr. 1050-1250)
- Folkungatiden (1250-1389)
- Sverige under Kalmarunionen (1389-1521)

Se även

- Medeltidens filosofi
- Medeltidsgenealogi
- Medeltidens konst
- Medeltidsveckan på Gotland
- Stockholms Medeltidsmuseum
- SCA världsompännande medeltidsförening

Länkar

- [http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=24 Diskussioner om medeltiden på Skalman]
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Vetenskap/Humaniora/Historia/Tidsperioder/Medeltiden/ medeltida länkar från ODP]
- [http://www.rollspel.nu/juneborg/Historia/ Juneborgs Medeltida Länkar]
- [http://www.middelalderfestival.dk Europeisk medeltidsfestival i Horsens]
- [http://www.formonline.se/kyrkor/index.html Medeltida konst]
- [http://www.jaixa-imaging.net Bilder från Medeltidsveckan i Visby]
- [http://www.historiska.se/histvarld/sok.htm Sök i Medeltidens ABC]

Litteratur

- Michael Nordberg: Den dynamiska medeltiden
- Nina Folin & Göran Tegnér (red.): Medeltidens ABC Kategori:Medeltiden Kategori:Historiska epoker ja:中世 simple:Middle Ages

Marco Polo

Marco Polo, italiensk upptäcktsresande, venetianare, berömd upptäcktsresande under medeltiden, född omkring 1254, död sannolikt under 1325. Hans fader, Nicolò, och farbroder Matteo, venetianska köpmän av adlig börd, hade i början av 1260-talet företagit en landresa till Kublai Khan i Cambuluc (Peking). Denne hade mottagit dem med välvilja och låtit dem återvända som sina sändebud till påven med anhållan, att denne skulle sända bildade män till Kahnen för att undervisa hans folk i kristendomen och västerlandets kultur. De återkom 1269 under ett påvligt interregnum, så att bröderna, åtföljda av den unge Marco, påbörjade sin återfärd till Kina utan representanter från påvestolen. När de hunnit till Cilicien, hanns de ifatt av två dominikanmunkar som sänts av den nyvalde påven, Gregorius X. Dessa vände dock snart om. Från Ajas i Cilicien färdades de resande över Siwas, Mardin, Mosul och Bagdad till Hormus vid Persiska viken, därifrån norr ut genom Persien, Kirman, Khorasan, Balch och Badaksjan, uppför Oxus genom Wachan till Pamir, ett namn, som förekommer först i Marco Polos bok. Först under 1800-talet har dessa trakter åter skildrats av europeiska resande. Från Pamirs högland nedsteg de resande till Kashgar, varifrån de fortsatte förbi Jarkhand till Chotan, trakter, som förblev nästan alldeles okända för Europa ända till 1860-talet. Från Chotan kom de till trakten kring sjön Lob, som sedan återsågs först 1871 av den ryske forskningsresanden Przjevalskij. Därifrån färdades de genom Gobiöknen eller Loböknen, som Marco Polo kallar den, till Tangut (området i yttersta nordvästra Kina på ömse sidor om den stora muren). Till slut nådde de khanens sommarresidens Changtu (Xanadu) våren 1275. Khanen mottog dem hjärtligt, och den unge Marco vann till den grad khanens gunst, att han i 17 år användes dels i förvaltningen, dels i beskickningar till olika trakter av khanens rike, varigenom han fick tillfälle att lära känna större delen av Kinas land och folk samt angränsande länder. Under tiden samlade resenärerna rikedomar, som de längtade få föra hem; men khanen var döv för alla förslag om hemresa, och endast en lycklig slump fogade så, att Europa ej förlorade sin medeltids Herodotos. Argun, khanen i Persien, en sonson till Kublais broder Hulaku, förlorade genom döden 1286 sin favoritgemål. Före sin död hade hon uttryckt sin önskan, att hennes plats måtte fyllas endast av en kvinna av hennes mongoliska stam. Tre ambassadörer avsändes till hovet i Cambuluc för att bedja om en brud, och för sin återresa önskade dessa att få begagna sig av venetianernas erfarenheter samt erhöll av khanen tillåtelse att få dem som följeslagare. Färden gjordes till sjöss förbi Sumatra, Ceylon och Indien till Persien, och venetianerna återkom till sin födelsestad mot slutet av 1295 efter 24 års bortovaro. Därefter känner man intet av P:s öden förrän 1298, då han som befälhavare på ett venetianskt fartyg i den för Venedig olyckliga sjöstriden vid Curzola mot Genua (7 sept.) blev tillfångatagen och förd till Genua. Under hans ettåriga vistelse där upptecknades hans reseskildringar av en i litteraturen ej obekant medfånge, Kusticiano eller Rustichello från Pisa. Förut hade han utan tvivel berättat sina historier om Cathay (Kina) för sina vänner, och med anledning av dessa historier samt ett i dem ofta använt sifferuttryck, som den tiden var obekant, hade han erhållit namnet "Marco milione", vilket namn han t.o.m. själv begagnade. Om P:s öden efter fångenskapen är föga känt. Hans testamente, förvarat i San Marcos bibliotek i Venedig, är bevittnat 9 januari 1324, och sannolikt dog han under året, ty av åtskilliga handlingar inhämtas, att han i juni 1325 varit död någon tid. P. var den förste resande, som färdades genom Asien till hela dess längd, uppkallande och beskrivande rike efter rike, som han sett med egna ögon. Han var den förste, som berättade om det nya och lysande hov, som upprättats i Peking, den förste, som avslöjade Kina i all dess rikedom och storhet och förtäljde om folken vid dess gränser med deras egendomliga seder och bruk, den förste europé, som kände mera om Tibet än dess namn, som kunde berätta om Burma, Siam, Cochinkina, Japan samt om Java, Sumatra och andra öar i den indiska arkipelagen, om Nikobarerna och Andamanerna med deras nakna vildar, om Ceylon och dess heliga bergstopp, om Indien, icke som ett sagoland, utan som ett land, vilket han själv sett och delvis genomrest. Andamanerna P. var den förste under medeltiden, som gav några bestämda meddelanden om det avsöndrade kristna riket i Abessinien och om den halvkristna ön Socotra och som, ehuru dunkelt, kunde berätta om Zanzibar och om den stora avlägsna ön Madagaskar. Hans berättelse om Kinsai (Hang-tschõu-fu), södra Kinas präktiga huvudstad, den tiden världens största stad, med dess milslånga gator, oöverskådliga torg och dess med 12 000 broar försedda kanaler, hans skildring av den rika kryddmarknaden i Zaiton vid Fukiensundet (sannolikt det nuv. Changchou) och om öriket Zipangu, där ädla metaller fanns i sådant överflöd, att det kungliga palatset var täckt med guldplåt, lockade med oemotståndlig makt Columbus, som förde ett latinskt exemplar av P:s bok med sig. P:s bok fick stor spridning under medeltiden, dock ej, syns det, så stor som t.ex. Mandevilles falsarium. Man känner nu 85 manuskript på olika språk (latin, italienska, franska, tyska, iriska m.fl.), vilkas texter avviker betydligt från varandra, i avseende på såväl innehåll som fullständighet. Ett av Geografiska sällskapet i Paris 1824 offentliggjort manuskript på dålig franska (tillhörigt Bibliothèque nationale i Paris) har bevisats vara antingen originalet eller en mycket trogen avskrift av detta. På en av P. själv granskad och från större språkfel rättad text anses den handskrift vila, som utgavs av Gauthier med geografiska och historiska kommentarer under titeln "Le livré de M.P." (2 bd, Paris, 1865). Till en handskriftsgrupp av samma värde räknas även det i Kungliga biblioteket i Stockholm befintliga manuskript, som A.E. Nordenskiöld i troget faximil utgav ("Le livré de M. P. Facsimile d'un manuscrit du XlV:e siècle", 1882) och som ursprungligen tillhörde franske konungen Karl V:s (1364-1380) bibliotek samt sedermera ägdes av drottning Kristina. Polo, Marco ja:マルコ・ポーロ ms:Marco Polo simple:Marco Polo th:มาร์โก โปโล

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve