Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Germaner

Germaner

Germaner, en term med olika innebörd under olika epoker och i olika kontext som kan avse bl.a. språk, kultur, geografisk läge. # Under antiken och i synnerhet i samband med romerska riket avses de germanstammar som bebodde centrala och norra Europa och som hotade och till slut bröt ned det romerska riket. # Från medeltiden och framåt de kristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien. # Under modern tid kan germaner avse de människor som talar germanska språk (vilket bland annat inkluderar svenskar). Arkeologisk och lingvistisk forskning tyder på att ett folk eller ett antal stammar med en gemensam kultur under bronsåldern (1000-500 f.Kr.) bebodde nordvästra Tyskland och södra Skandinavien. Den långa närvaron av germanska stammar i södra Skandinavien bekräftas av bristen på ortsnamn som kan associeras med något förindoeuropeiskt språk. Denna kulturella grupp som uppstod och började sprida sig utan några plötsliga avbrott kan åtskiljas från kelterna som vid denna tid levde kring Donau och Alperna. Typiska germanska särdrag från denna tid utgör små, självförsörjande bosättningar och en ekonomi som nästan uteslutande baserade sig på boskapsskötsel. Lingvister som utgått från historiskt kända germanska språk har föreslagit att denna grupp talade forngermanska, en tidig gren på det indoeuropeiska språkträdet. Germanstammarna i Europa talade olika dialekter av samma språk och hade en gemensam mytologi (se nordisk mytologi) vilket framgår av till exempel Beowulf och Völsungasagan. Att en gemensam identitet existerade bekräftas också av att de hade ett gemensamt ord för icke-germaner, "Walha", från vilket många lokala namn härstammar: Wales, Valais, valloner och Valakiet. De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur och varje stam styrdes av en ledare som antingen ärvde sin position eller valdes till den.

Germaner och romerska riket

I slutet av 100-talet f.Kr. beskriver romerska källor hur Gallien, Italien och Spanien invaderades av germanska stammar vilket kuliminierade i strider med det då ännu republikanska Rom. Sex decennier senare utnyttjade Julius Caesar det germanska hotet som en förevändning att annektera Gallien. Under det första århundradet e.Kr. ger skrifter av Caesar, Tacitus och andra romerska författare en bild av hur germanerna delat upp sig i olika stamgrupper:
- Östgermanska stammar mellan floderna Oder och Wisla
- Istvaeoner kring floden Rhen
- Ingvaeoner i norra Tyskland och Danmark
- Erminoner kring floden Elbe Istvaeonerna, erminonerna och ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas västgermaner och germanerna i Skandinavien kallas nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika germanska dialekter som utgör grunden för de olika germanska språken än idag. När Rom expanderade fram till Rhen och Donau och inkorporerade flera keltiska områden i imperiet stötte de på dessa olika germanska stammar och klumpade ihop hela under benämningen Germania. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också. Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och drevs till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med i Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de obebodda områdena blev allt färre och att de olika stammarna började inkräkta allt mer att på varandras landområden. Nomadisernade folk tvingades bli bofasta och med de fasta bosättningarna kom vandrandet att ersättas av expansion. Att förlora i strid mot sin granne innebar att man antingen blev tvungen att sprida sig bort från honom eller låta sig assimileras med honom och på så vis började nationer att uppstå. I Danmark sammansmälte danerna med jutarna, i Sverige götarna med svearna i England anglerna med saxerna. Några av de germanska stammarna brukar få skulden för det romerska imperiets fall i slutet av 400-talet. Sedan 1950-talet har dock historiker och arkeologer slutat se folkvandringen som en invasion av ett Rom i förfall utan istället som ett samarbete där germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att administrera. Rom hade i själva verket rekryterat germaner från sina limes, dvs romerska rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade redan klättrat högt upp i den romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det romerska administrationsväsendet etablerats bland germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i imperiet. Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en romersk kung och en adel från någon av de germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den store accepterade som legitima arvtagare till Rom av såväl romerska medborgare som goter.

Kristnandet

Ostrogoterna, visigoterna och vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det romerska rikets gränser men antog arianismen snarare än den katolska läran. Den främsta skriva dokumentet som återstår på det gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände goterna. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom romerska riket men tog till sig den kristna läran från arianska germaner. Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan en mellanperiod som arianer. Senare skulle frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga på sina saxiska grannar in norr omvändelsen

Se även


- germanska språk
- folkvandringstiden Kategori:Folkslag

Antiken

Med antiken avses vanligen tidsperioden omkring 700 f.Kr.-400 e.Kr. i Europas historia, det vill säga perioden från och med grekisk arkaisk tid till det romerska rikets delning 395. Alternativt omkring 800 f.Kr.-600 e.Kr., det vill säga från början av grekisk, historisk tid till Islams expansion. Antiken har haft utomordentligt stort inflytande på matematiken, filosofin, religionen, konsten och politiken under senare epoker och varit föremål för flera "pånyttfödelser". Detta sätt att definiera antiken är begränsat av det västeuropeiska perspektivet. Om man inkluderar de första historiska skeendena i de kulturer utanför Europa som de grekiska och romerska kulturerna står i beroendeförhållande till, förlängs den antika epoken högst avsevärt och inkluderar kulturerna i Mesopotamien och Egypten från och med ungefär 3000 f.Kr. Ordet antik är i den europeiska kulturen intimt förknippat med ordet klassisk i betydelsen traditionell och av bestående värde. Historiskt har det klassiska arvet från Grekland och Rom utgjort en självklar referens för traditionellt kunnande inom konst, vetenskap och filosofi, och den snävare definitionen av ordet är att föredra ur ett europeiskt perspektiv på grund av den historiska betydelse som den grekisk-romerska kulturen har haft för den europeiska; "klassisk bildning" och "klassisk geometri" referar både till Grekland och Rom, ända till i början av 1900-talet kallades enskilda konstföremål från denna epok för "en antik", etc. Dessutom utgör denna snävare antikperiod ett i princip kongruent kulturområde där den vidare även inkluderar kulturyttringar som vi idag gärna uppfattar som främmande, exotiska eller svårbegripliga.

Grekland

Arkaisk tid

700 - 480 f.Kr., kännetecknas av urbanisering, stadsstaternas uppkomst och grekisk kolonisering längs Medelhavets och Svarta havets kuster.

Klassisk tid

480 - 300 f.Kr., är den period då konst, litteratur och filosofi har sin höjdpunkt. Stadsstaternas inbördes maktkamp leder till att de blir lydstater under Makedonien.

Hellenistisk tid

330 - 27 f.Kr., inleds med Alexander den stores erövring av Persien. Greker bosätter sig i de erövrade områdena och städer som Antiokia, Pergamon och Alexandria blir nya centra för grekisk kultur.

Det romerska riket

Republiken

Kejsartiden

27 f.Kr. - 500 e.Kr., Octavianus blir kejsare över romarriket och en 200-årig fred, "pax romana" inleds. Under 200-talet är riket i kris både finansiellt och administrativt, samtidigt som gränserna hotas i norr och öster. Rom faller år 476 för germanen Odovakar och kejsarmakten lever kvar endast i den östra rikshalvan, med Konstantinopel som huvudstad.

Konst, musik och litteratur


- Se Antikens konst, Grekisk konst, Romersk konst
- Den grekiska antikens musik

Filosofi och religion

Huvudartikel: Antikens filosofi
- epikurism
- gnosticism
- grekisk religion
- hellenism
- kristendom
- mysteriekulter
- nyplatonism
- romersk religion
- skepticism
- stoicism

Personer

Se Lista över personer under antiken

Städer


- Alexandria
- Antiokia
- Athen
- Delfi
- Edessa
- Efesos
- Karthago
- Pergamon
- Rom
- Sardes
- Sparta
- Thebe
- Troja

Se även


- as
- augur
- auriga
- dorer
- grekiska språket
- hexameter
- joner
- koncilium
- latin
- romerska kejsare
- Antikens kolonier
Föregått av:
Järnåldern 		Historia Eftergått av:
Medeltiden
Kategori:Antiken Kategori:Historiska epoker

Romerska riket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken


- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken

Kejsartiden

Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.

Historiska förlopp under kejsartiden

Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket

Principatet

Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet

Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store

Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)

Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius

Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.

Det sena Östrom

Romerska rikets fall

Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.

Språk

Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.

Latin i väst

Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.

Grekiska i öst

Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin

Religion

: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi

Kultur

Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst

Provinser

: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.

Se även


- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Germanstammar

Detta är en lista över germanska stammar.
- Alemanner
- Ampsivarier
- Angler
- Anglosaxare
- Angrivarier
- Bastaner
- Bataver
- Bavarier
- Brukterer
- Burgunder (kallas tidigare Äduer)
- Chatter
- Chamaver
- Chauker
- Cherusker
- Cimbrer
- Daner
- Franker
- Friser
- Gepider
- Goter
- Götar
- Haruder (Charuder)
- Helveter
- Herminoner
- Hermundurer
- Heruler
- Ingaevoner
- Istaevoner
- Jutar
- Juthunger
- Kvader
- Langobarder
- Lugier
- Markomanner
- Nahanarvaler
- Nemeter
- Nervier
- Ostrogoter
- Ripuarier
- Rugier
- Salier
- Saxare
- Semnoner
- Skirer
- Sugambrer (sigambrer)
- Svear
- Sveber (sueber)
- Svioner
- Tenkterer
- Teutoner
- Thüringar
- Treverer
- Ubier
- Usipeter
- Vandaler
- Visigoter Kategori:FolkslagKategori:GermanerKategori:Listor

Kristendom

Kristendom, den religion som utgår från Jesus från Nasarets lära så som den återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion.

Kristen tro

Kärnan i den kristna tron är att Jesus Kristus blev avrättad för människornas synders skull, som därmed blev förlåtna. Ett evigt liv efter döden är också centralt inom kristendomen, och att det som krävs för att uppnå detta eviga liv främst är tro på Gud och Jesus, inte att utföra vissa gärningar. De olika kristna trosbekännelserna (t.ex. den apostoliska och den nicaenska) tillkom för att ena (eller särskilja) kyrkans syn på vad kristen tro är och fungerar därför som en bra sammanfattning av vad som ingått i begreppet kristen tro vid olika tidpunkter och platser. Den apostoliska trosbekännelsen (nyare översättning): Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda. Vi tror på den heliga Anden, den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet. Amen Det centrala budskapet brukar illustreras med ett bibelställe, som kallas Lilla Bibeln (Joh. 3:16): "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

Tidig historia

Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början var kristendomen en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig snabbt kring Medelhavet tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod församlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande kristna. P.g.a. förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket. Den arameisktalande kristendomen tappade i betydelse, och Mindre Asien tillsammans med Syrien övertar rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut genom emigration och når snart rikets huvudstad Rom. Dit sänds även apostlarnas ledare Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop). På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna. Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knyter an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen. Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i staden Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blev kristendomen statsreligion och omkring år 400 var riket kristnat. Sedan tidigare var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. I slutet av 700-talet bryts det sista organsierade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.

Uppdelning

Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bröt flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor. Även inom romarriket skedde en splittring, där östlig (grekisk) och västlig (latinsk) kristendom allt mer gled isär. En tydlig schism år 1054 mellan biskopen i Rom (påven) och biskopen i Konstantinopel (den ekumeniske patriarken) ledde till att skillnaderna har permanentats i två olika kristna kyrkofamiljer: den Romersk-katolska kyrkan (och därur senare utbrutna kyrkor) samt de ortodoxa kyrkorna. Båda dessa har anspråk på att vara den mest ursprungliga och allmänneliga kyrkan, med direkt band från Jesu lärjungar och fornkyrkan. I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talet protesterade munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev och därmed blev han upphov till reformationen. Några teologer, bland dem Johan Calvin och Huldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i än mer radikal riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod, en trend som fortsatt sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått i reformationens efterföljd brukar man använda ordet protestanter. Skillnaden mellan de olika protestantiska samfunden kan vara mycket stor.

Bokstavstro

Bokstavstro är när man tror på att varje ord i Bibeln är Guds ord till skillnad från att medge att Bibelns innehåll är givet av Gud och nedskrivet av felbara människor.

Kronologiskt släktskapsträd för kristna riktningar

Förhållandena har förenklats något för att en illustration ska var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige
- Judendomen
  - Den tidiga fornkyrkan
    - Fornkyrkan
      - Katolska kyrkan
      -
- Katolska kyrkan
      -
  - "Västkyrkan"
      -
    - Romersk-katolska kyrkan
      -
      - Romersk-katolska kyrkan
      -
      -
- Romersk-katolska kyrkan
      -
      -
- Sedevakantisterna
      -
      - Gammalkatolska kyrkan
      -
    - Evangelisk-lutherska samfund
      -
      - Evangelisk-lutherska samfund
      -
      -
- Bibeltrogna Vänner
      -
      -
- Lutherska bekännelsekyrkan
      -
      -
- Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
      -
      -
- Laestadianerna
      -
      - Svenska Missionsförbundet
      -
      - Svenska kyrkan
      -
    - Anglikanska kyrkan
      -
      - Anglikanska kyrkan
      -
      - Metodistkyrkan
      -
      -
- Metodistkyrkan
      -
      -
- Frälsningsarmén
      -
    - Reformerta kyrkor
      -
    - Anabaptisterna
      -
      - Baptistkyrkan
      -
      - Fribaptisterna
      -
      - Pingströrelsen
      -
      -
- Trosrörelsen
      -
  - "Östkyrkan"
      -
    - Grekisk-ortodoxa kyrkan
      -
    - Rysk-ortodoxa kyrkan
      -
- Nestorianer
      -
  - Armeniska kyrkan
      -
- Monofysiter
      -
  - Koptiska kyrkan
      -
  - Georgiska kyrkan
      -
- Sjundedagsadventister
      -
  - Adventistkyrkan
      -
  - Mormonkyrkan
      -
- Jehovas Vittnen
      - Arianer
      - Markioniter
      - Manikéer
      - Pelagianer
    - Montanister

Se även:


- Frikyrka
- Gud
- Kloster
- Religion
- Sakrament
- Svenska kyrkan
- Teologi Kategori:Kristendom ja:キリスト教 ko:기독교 ms:Kristian simple:Christianity th:คริสต์ศาสนา zh-min-nan:Ki-tok-kàu

Tysk-romerska riket

Tysk-romerska riket, egentligen Heliga romerska riket av tysk nation (ty. Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation), var en stat i västra och centrala Europa som grundades 962 och upplöstes 1806. Då det var som störst innefattade det inte bara dagens Tyskland utan även Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien samt delar av östra Frankrike, norra Italien och västra och norra Polen. Redan Karl den store använde sig av titeln kejsare över Rom, vilket kan betraktas som en länk från det sönderfallande (väst-)Rom till tysk-romerska riket. Detta grundades när Otto I kröntes till kejsare 962. Grunden för riket lades dock redan i fördraget i Verdun år 843. Ordet helig lades till namnet på 1100-talet, vilket var ett sätt att poängtera kejsarens överhöghet som motvikt mot påvestolens ambitioner. Den tyska nationen lades på först på 1400-talet. Efter reformationen delades de ingående staterna i en katolsk och en protestantisk grupp, vilket blev en av orsakerna till det trettioåriga kriget. Efter westfaliska freden 1648 förlorade det tysk-romerska riket i praktiken sin politiska betydelse. År 1804 lämnade Österrike federationen för att bilda ett eget kejsardöme. Två år senare krossades det Tysk-romerska riket av Napoleons armé. 1806 upplöstes riket även formellt. Det var egentligen inte så mycket ett rike som en federation bestående av ett stort antal stater av olika storlekar och uppsättning. Det styrdes dock av en kejsare som ansågs vara helig och även arvtagare till de romerska kejsarna. Varje stat var representerad i en riksdag uppdelad i tre, senare fyra, ständer. Kejsaren valdes av kurfurstarna. Utländska regenter kunde ha territorium inom det Tysk-romerska riket – till exempel Sveriges besittningar i Pommern. Ett känt uttalande från Voltaire beskriver riket som 'varken heligt eller romerskt eller ens ett rike'.

Det tysk-romerska rikets författning

Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte någon roll, men i stället var Henrik rekommenderad av sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid låta hylla sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man detta föredöme. Det första fullt fria valet var Lothar II:s 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, om man än av vana höll sig inom ätten vid valet. I början deltog i valet biskopar, ärkebiskopar och hertigar. Småningom utbildade sig den seden, att de viktigaste andliga och världsliga furstarna (om furstarna i tysk-romerska riket, se Furste) företog ett förberedande val, som sedermera underställdes de andres godkännande. Slutligen blev det alltmer sed, att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet. Riksämbetena var i början sju, och deras innehavare var alltså valfurstar eller kurfurstar. Dessa riksämbetsmän var de tre ärkekanslererna, nämligen ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln, ärkedrotsen, pfalzgreven vid Rhen, ärkemunskänken, kungen av Böhmen, ärkemarskalken, hertigen av Sachsen, och ärkekammarherren, markgreven av Brandenburg. Denna ordning lagstadgades i "Gyllene bullan" (1356). År 1623 erhöll Bayern Pfalz' gamla valrätt; men för Pfalz' räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet, vartill 1692 kom en nionde, för Hannover, vars regent blev ärkeskattmästare. Som kurfurstarna ofta utövade sin valrätt genom sändebud och inte infann sig vid kröningarna (vilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, vilkas innehavare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna. Sålunda var grevarna av Waldburg arvdrotsar, grevarna av Limburg och (efter 1713) grevarna av Althau arvmunskänkar, grevarna av Pappenheim arvmarskalkar, furstarna av Hohenzollern arvkammarherrar och grevarna av Zinzendorf arvskattmästare. Även andra ärftliga riksämbeten skapades. Så var furstarna av Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna av Schwarzburg arvstallmästare, grevarna av Werthern det heliga romerska rikets arvdörrvaktare o.s.v. Vid interregnum (tiden mellan en kejsares död och valet av hans efterträdare) var pfalzgreven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici), kurfursten av Sachsen för de sachsiska (juris saxonici).

Se även


- Lista över Tysklands statsöverhuvuden för de tysk-romerska kejsarna
- Riksstäder
- Riksstånd
- Kurfurste
- romarriket Kategori:Tysk-romerska riket ja:神聖ローマ帝国 zh-min-nan:Sèng Roma Tè-kok

Germanska språk

Germanska språk är den största språkgruppen bland de indoeuropeiska språken där bl.a. engelska, tyska och de nordiska språken ingår. Då det saknas skrivna källor är det ursprungliga germanska språket okänt idag. Man har dock genom att jämföra de olika germanska språken kunnat konstruera ett urgermansk språk. Detta språk utvecklades till det ovan uppräknade språken i samband med att germanerna började sprida sig över norra Europa kring tiden för kristi födelse. De germanska språken brukar delas upp i tre språkgrupper: östgermanska, nordgermanska (eller urnordiska), och västgermanska. De östgermanska språken har dött ut; bevarade skrivna originalkällor härrör oftast från gotiska biblar, mest känd är Silverbibeln från i början på 500-talet, samt några få runinskrifter. En indirekt källa för krimgotiska nedskrevs av Busbecq på 1500-talet. Av de två andra grupperna finns åtskilliga vanligen korta inskriptioner på runstenar bevarade från 200 e.kr. medan längre handskrifter dyker upp först på 600-talet. Schema över germanska språk

Västgermanska språk

Vad som binder språken inom den västgermanskan språkgruppen jämfört med den nordgermanska är omtvistat. En viktig skillnad mellan västgermanska och nordgermanska språk är att ett prefix w- lagts till i vissa ord som helt utgått i de nordgermanska språken (västgermanska engelska/holländska/tyska wolf, nordgermanska svenska/danska/norska ulv, västgermanska worm, nordgermanska orm (betydde ursprungligen mask i alla germanska språk men har i svenska övergått till att betyda orm. Ordet för mask och orm var från början samma sak )). Huruvida det finns någon starkare koppling inom den västgermanska språkgruppen jämfört med den nordgermanska är däremot omtvistat. Ord som is, på engelska ice, tyska Eis, holländska ijs uttalas visserligen nästan likadant men det är resultatet av ett vokalskifte och diftongisering som inträffat i modern tid. Genom att engelska utsattes för en stor skandinavisk påverkan mellan 800-1000talen som kraftigt påverkade ordförrådet och även pronomen (fornengelska pl. för "vara" i befintlighet, syndon, ersattes med fordnordiska are. Jämför med tyska, där det fortfarande heter sind ) finns det ganska litet sammanhållande mellan de västgermanska språken jämfört med de nordgermanska i dagsläget. Frisiskan anses stå den västgermanska dialekten närmast.
- Fornengelska
  - Engelska
  - Skotska
- Fornfrisiska
  - Frisiska
- Fornlågfrankiska
  - Nederländska
  - Afrikaans
- Fornsaxiska
  - Lågtyska
- Fornhögtyska
  - Högtyska
  - Jiddisch

Nordgermanska språk

Västnordiska språk


- Fornisländska
  - Isländska
- Fornnorska
  - Norska, nynorska (Omdiskuterat, stor dansk påverkan på båda)
- Fornfäröiska
  - Färöiska
- Norn

Östnordiska språk


- Forndanska
  - Danska
    - Bokmål
- Fornsvenska
  - Svenska
- Forngutniska
  - Gutniska (Gutamål)

Östgermanska språk


- Gotiska
  - Krimgotiska

Se även


- dansk tunga
- fornnordiska
- germaner
- nordiska språk
- Indoeuropeiska
- Svenska
- Svenska dialekter
- Johan Ihre
- Carl Gustaf Nordin ! Kategori:Indoeuropeiska språk ja:ゲルマン語派 ko:게르만어

1000 f.Kr.

Händelser


- Rigveda, den äldsta hinduiska skriften, nedtecknas. F1000

Tyskland

Förbundsrepubliken Tyskland (tyska: Bundesrepublik Deutschland) är en förbundsstat bestående av 16 delstater (Bundesländer). Det är ett av världens ledande industriländer, beläget i Centraleuropa. Landet gränsar i norr mot Nordsjön, Östersjön och Danmark, i öster mot Polen och Tjeckien, i söder mot Österrike och Schweiz, samt i väster mot Frankrike, Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Tyskland är en av de stater som grundade EU.

Historia

Huvudartikel: Tysklands historia Inte förrän under 1800-talet blev Tyskland en stat i modern mening, även om de germanska folkens historia och det tyska språkets anor kan spåras långt tillbaka i tiden och Tysk-romerska riket i någon mån kan ses som Tysklands föregångare. I Versailles 1871 under det tysk-franska kriget lyckades rikskansler Otto von Bismarck ena de tyska staterna i ett förbund, det tyska kejsardömet, dock med uteslutande av Österrike. Detta kejsardöme ersattes 1919 av Weimarrepubliken, som i sin tur följdes av Nazityskland. Tyskland förlorade andra världskriget och ockuperades av segrarmakterna. De västliga ockupationszonerna kom att bilda Förbundsrepubliken Tyskland (BRD, Västtyskland) medan den sovjetiska zonen blev Tyska demokratiska republiken (DDR, Östtyskland). Efter Berlinmurens fall 1989 inleddes en process som ledde till att Tyska demokratiska republiken upphörde att existera och att de före detta delstaterna i DDR anslöt sig till Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990. Under den tid som BRD och DDR existerade sida vid sida benämndes länderna i Sverige och resten av Skandinavien i dagligt tal som Västtyskland (BRD) och Östtyskland (DDR). Formellt var det inte korrekt, och dessa beteckningar användes normalt inte i Tyskland, där talade man ofta om Republiken (DDR) och förbundsrepubliken (BRD). I och med att de före detta östtyska delstaterna anslöt sig till förbundsrepubliken så upphörde aldrig förbundsrepubliken att existera och det som i dag kallas Tyskland är samma statsbildning som tidigare kallades Västtyskland i Sverige.

Infrastruktur

Tysklands vägnät har hög standard. Redan under 1930-talet började det byggas motorvägar, i stor omfattning. Idag har Tyskland ett välutbyggt motorvägsnät. Än idag byggs det fortfarande nya motorvägar trots att landet redan har ett motorvägssystem som når till de flesta delar av landet. Tyskland är idag ett av de länder som har högst vägstandard. Även mindre vägar är ofta i gott skick i Tyskland. Historiskt har floderna varit och är fortfarande mycket viktiga för transporter. Hamburg har med sitt läge vid Nordsjön och floden Elbe blivit ett av Europas stora tranportcentra. Andra viktiga floder är Donau och Rhen. Det moderna snabbtåget ICE är Tysklands motsvarighet till franska TGV och svenska X2000.

Ekonomi och industri

Tyskland är ett av världens rikaste länder med en framgångsrik industri. Tyska produkter och tyska bilar i synnerhet är kända för sin kvalité. Många företagskoncerner finns inom kemi-, elektronik-, finans- och energi-sektorerna.

Kända tyska företag


- Volkswagen
- Siemens
- DaimlerChrysler
- BMW
- Mercedes-Benz
- Opel
- Robert Bosch GmbH
- Schering
- Bayer
- Braun
- BASF
- AEG
- Deutsche Telekom
- Dr. Oetker
- Kühne
- Löwenbräu
- Schultheiss
- VAG
- Mannesmann
- ThyssenKrupp
- E.ON
- Deutsche Bank
- TUI
- Lufthansa

Geografi

Lufthansa

Natur

Tyskland är ett av Europas största länder. Det sträcker sig från Nordsjön och Östersjön i norr till Alperna i söder. Från den nordligaste punkten på ön Sylt till den sydligaste punkten vid Oberstdorf i Bayern är det 876 kilometer. Det längsta avståndet mellan västliga och östliga gränsen är 640 kilometer. Landskapet blir högre ju längre söderut man kommer. Till söder om Nord- och Östersjön ansluter den nordtyska slätten. Den formades huvudsakligen vid senaste istiden under påverkan av inlandsis. Sedan följer ett område med bergskedjor som når höjder mellan 800 och 1 500 meter. Några av dessa är till exempel Schwarzwald, Thüringer Wald, Bayerischer Wald, Erzgebirge och Harz. Vid gränsen till Schweiz och Österrike tar Tyskland del av Alperna. Där ligger också Tyskland högsta berg, Zugspitze, med 2 962 meter över havet. Zugspitze Den största floden som delvis ligger i Tyskland är Donau, som rinner ut i Svarta havet. Alla andra större floder flyter till Nord- eller Östersjön. Rhen är den flod som är längst på Tysklands territorium. Av dess 1 320 kilometer går 852 kilometer genom Tyskland. Andra betydande floder är till exempel Elbe, Main, Oder, Weser och Saale. Tyskland är rik på sjöar som bildades under istiden. Vattnet fyllde upp fördjupningar som isen skapade. De flesta sjöarna finns i Mecklenburg och runt Alperna. Bodensjön är den största sjö som delvis ligger i Tyskland och Müritz är den största sjö som ligger med hela ytan i Tyskland. Vid Nordsjöns kustlinje finns många öar som bilder långa kedjor. De var tidigare en del av fastlandet och blev senare avskurna genom landsänkning, så att havsvattnet flöt in i mellanrummet. Öarna i Östersjön är större, och där ligger också Tysklands största ö, Rügen.

Delstater

Tyskland är en förbundsrepublik som är indelad i ett antal delstater eller förbundsländer (ty. Bundesland eller mer egentligt Land). Se Tysklands förbundsländer.

Städer

Se Lista över tyska storstäder

Politik

Lista över tyska storstäder] Regeringsmakten har skiftat mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD sedan 1949, men sedan november 2005 regerar de tillsammans i en stor koalition. CDU:s tid vid regeringsmakten har alltid varit tillsammans med det bayeriska systerpartiet CSU samt ofta med FDP (liberalerna). SPD har tidigare regerat i koalition med FDP men regerade 1998-2005 med tyska miljöpartiet Bündnis 90/Die Grünen. Die Grünen kom in i den västtyska förbundsdagen 1983. FDP har således delvis förlorat sin tidigare roll som vågmästare. Även Die Linkspartei, som har sitt ursprung i det gamla östtyska kommunistpartiet, är företrätt i förbundsdagen. Efter att CDU regerat sedan förbundsrepublikens grundande, bildades den stora koalitionen (die große Koalition) 1966 som innebar att CDU och SPD tillsammans bildade regering med en svag opposition som följd. Den innebar att SPD för första gången kom till regeringsmakten och 1969 tog SPD regeringsmakten utan CDU, genom att i stället gå i koalition med FDP. 1982 återkom CDU till makten med Helmut Kohl som förbundskansler sedan FDP hade tröttnat på samarbetet med SPD. Kohl blev 1990 den återförenade Tysklands första förbundskansler. 1998 gick den kohlska eran till ända då SPD vann valet tillsammans med Bündnis 90/Die Grünen och Gerhard Schröder blev ny förbundskansler. Det var en milstolpe för de gröna som för första gången kom till regeringsmakten. De grönas Joschka Fischer blev historisk utrikesminister och vicekansler. Eftersom valresultatet 2005 inte visade någon entydig segrare, enades CDU/CSU och SPD om att på nytt bilda en stor koalition.

Tysk utrikespolitik efter 1945

Under de första åren kretsade utrikespolitiken till att få Tyskland tillbaka in i den internationella gemenskapen. Förbundskansler Konrad Adenauer som under en period även var utriksminister lade stor vikt vid relationen med Frankrike. Västtyskland var drivande i skapandet av Kol- och stålunionen och efterträdaren EG. Då den tyska delningen blev ett faktum under 1950-talet förstärktes banden med USA vilket kan ses i Adenauers USA-resa och Kennedys besök Berlin 1963. Utrikespolitiken problematiserades under lång tid av Västtysklands relation till DDR och skapandet av Hallstein-doktrinen. Lämnadet av Hallstein-doktrinen till förmån för Östpolitiken slutet av 60-talet medgav inte bara nya relationer med DDR utan med hela Östblocket. 1973 blev båda tyska staterna medlemmar i FN. De tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt (AA), har sitt säte i Berlin.
- Lista över förbundskanslerer
- Lista över förbundspresidenter
- Lista över utrikesministrar
- Lista över politiska partier i Tyskland

Styrelseskick

Delstaterna har ett stort självstyre. Varje delstat har en egen ministerpresident och eget parlament som styr delstaten. På förbundsnivå finns parlamentet som kallas förbundsdagen, och förbundsrådet i vilket delstaterna finns representerade. Förbundspresidenten är Tysklands statschef. Hans roll är framförallt ceremoniell. Förbundspresidenten väljs av en särskild grupp, kallad förbundsförsamling, för sitt uppdrag och kan inneha det i högst två omgångar på fem år vardera.

Utbildning

Grundskola

Tyska skolbarn väljer vid en tidig ålder inriktning i skolan. Tyska barn börjar skolan när de är sex eller sju år. Alla måste gå i skolan i nio eller tio år. Dessutom tillkommer ett antal år i yrkesskolan. Den sammanlagda skoltiden uppgår i regel till minst 12 år. Skolsystemet har vissa variationer beroende på att varje enskild delstat till delar utformar utbildningen.

Högre utbildning

Bredvid de klassiska universitätsstäderna (Tübingen, Heidelberg, Freiburg med flera) har efter 1945 en räcka nya universitets- och högskolor skapats runt om i Tyskland.

Massmedia

Tidningar

Tysk press består av såväl välrenommernade dagstidningar och magasin som beryktad kvällspress, så kallade boulevardtidningar. Efter kriget skapade Axel Springer ett mediaimperium som dominerat tysk press. Axel Springer Verlag ger bland annat ut Bild (tidigare Bild-Zeitung). Bland de internationellt välrenommérande märks Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ).

Television

Huvudartikel: Television i Tyskland Televisionen utvecklades olika i Öst- och Västtyskland. Den östtyska television startade 1952 med Deutscher Fernsehfunk. I Väst började den första tyska kanalen sändas av ARD, ett nätverk av regionala radiostationer, under decenniet. 1963 startade Västtysklands andra kanal ZDF. Senare etablerades en tredje regional kanal i Västtyskland. I och med landets återförenande intergrerades Östtysklands tv-organisation i ARD. Den offentliga televisionen finansieras av reklam och licensavgifter. Sedan 1980-talet har privata kanaler börjat sända, med RTL och Sat1 bland de äldsta. Under 1990-talet ökade antalet kanaler ytterligare med bland annat Premiere. ARD och ZDF har svarat med att starta nya kanaler, såsom Arte och Phoenix. Exempel på regionala rundradiostationer i Tyskland

- Westdeutscher Rundfunk (WDR)
- Bayerischer Rundfunk (BR)
- Norddeutscher Runkfunk (NDR) Berlin var först i Europa att gå över till digital marksänd TV i december 2003 och övergången sker region för region.

Massmedia i DDR

DDR hade två statskontrollerade TV-kanaler med bland annat nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera (AK). Efter murens fall har nya regionala TV-stationer startats i det forna DDR. Under DDR-tiden tittade DDR-medborgarna i regel även på västtysk TV. Tidningar var också utsatta för censur och gavs enligt sovjetiskt mönster ut av partiapparten: Neues Detuschland och Die Wahrheit ("Sanningen", jämför ryska/sovjetiska Pravda)

Kultur

Musik

Många av den klassiska musikens mest kända kompositörer genom historien kom från Tyskland. Under barocken var det en av de mest betydande, Johann Sebastian Bach (1685–1750) och under klassicismen Ludwig van Beethoven (1770–1827). Andra betydelsefulla kompositörer var Georg Friedrich Händel, Johannes Brahms, Richard Wagner, Richard Strauss, Carl Orff.

Tysk musik efter andra världskriget

Den tyska musiken är ofta förknippad med schlager där Tyskland är ett av de ledande länderna. Schlagern har en stor popularitet med artister som Udo Jürgens, Peter Maffay, Rex Gildo men även utländska artister däribland Siw Malmkvist, Wenche Myhre och Gitte Henning. Faktum är dock att Tyskland bara vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen en gång: 1982 med Ein bisschen Frieden med Nicole. Nicole] Schlagern är bara en av många musikstilar, och tysk musik har också blivit känd för synthmusik och olika former av industrirock. Karlheinz Stockhausen var en av pionjärerna på området och har för detta fått Polarpriset. Under 1970-talet blev Düsseldorf-baserade Kraftwerk stilbildande inom synthmusiken där man intar en särställning. Neu! var ett annat band inom den elektroniska musiken som var nyskapande. En annan känd musikgrupp under 70-talet med en helt annan musikalisk inriktning var discogruppen Boney M. Bredvid den kommersiella musiken fanns vissångare som Wolf Biermann. Nina Hagen profilerade sig som punkdrottning. Under 80-talet blev Scorpions det tyska bidraget till