Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Germanska Språk

Germanska språk

Germanska språk är den största språkgruppen bland de indoeuropeiska språken där bl.a. engelska, tyska och de nordiska språken ingår. Då det saknas skrivna källor är det ursprungliga germanska språket okänt idag. Man har dock genom att jämföra de olika germanska språken kunnat konstruera ett urgermansk språk. Detta språk utvecklades till det ovan uppräknade språken i samband med att germanerna började sprida sig över norra Europa kring tiden för kristi födelse. De germanska språken brukar delas upp i tre språkgrupper: östgermanska, nordgermanska (eller urnordiska), och västgermanska. De östgermanska språken har dött ut; bevarade skrivna originalkällor härrör oftast från gotiska biblar, mest känd är Silverbibeln från i början på 500-talet, samt några få runinskrifter. En indirekt källa för krimgotiska nedskrevs av Busbecq på 1500-talet. Av de två andra grupperna finns åtskilliga vanligen korta inskriptioner på runstenar bevarade från 200 e.kr. medan längre handskrifter dyker upp först på 600-talet. Schema över germanska språk

Västgermanska språk

Vad som binder språken inom den västgermanskan språkgruppen jämfört med den nordgermanska är omtvistat. En viktig skillnad mellan västgermanska och nordgermanska språk är att ett prefix w- lagts till i vissa ord som helt utgått i de nordgermanska språken (västgermanska engelska/holländska/tyska wolf, nordgermanska svenska/danska/norska ulv, västgermanska worm, nordgermanska orm (betydde ursprungligen mask i alla germanska språk men har i svenska övergått till att betyda orm. Ordet för mask och orm var från början samma sak )). Huruvida det finns någon starkare koppling inom den västgermanska språkgruppen jämfört med den nordgermanska är däremot omtvistat. Ord som is, på engelska ice, tyska Eis, holländska ijs uttalas visserligen nästan likadant men det är resultatet av ett vokalskifte och diftongisering som inträffat i modern tid. Genom att engelska utsattes för en stor skandinavisk påverkan mellan 800-1000talen som kraftigt påverkade ordförrådet och även pronomen (fornengelska pl. för "vara" i befintlighet, syndon, ersattes med fordnordiska are. Jämför med tyska, där det fortfarande heter sind ) finns det ganska litet sammanhållande mellan de västgermanska språken jämfört med de nordgermanska i dagsläget. Frisiskan anses stå den västgermanska dialekten närmast.
- Fornengelska
  - Engelska
  - Skotska
- Fornfrisiska
  - Frisiska
- Fornlågfrankiska
  - Nederländska
  - Afrikaans
- Fornsaxiska
  - Lågtyska
- Fornhögtyska
  - Högtyska
  - Jiddisch

Nordgermanska språk

Västnordiska språk


- Fornisländska
  - Isländska
- Fornnorska
  - Norska, nynorska (Omdiskuterat, stor dansk påverkan på båda)
- Fornfäröiska
  - Färöiska
- Norn

Östnordiska språk


- Forndanska
  - Danska
    - Bokmål
- Fornsvenska
  - Svenska
- Forngutniska
  - Gutniska (Gutamål)

Östgermanska språk


- Gotiska
  - Krimgotiska

Se även


- dansk tunga
- fornnordiska
- germaner
- nordiska språk
- Indoeuropeiska
- Svenska
- Svenska dialekter
- Johan Ihre
- Carl Gustaf Nordin ! Kategori:Indoeuropeiska språk ja:ゲルマン語派 ko:게르만어

Indoeuropeiska språk

ja:インド・ヨーロッパ語族 zh-cn:印欧语系 zh-tw:印歐語系 Indoeuropeiska språk är en grupp språk med ursprung i Europa och Asien som har följande undergrupper:

Romanska språk

Romanska språk en utveckling av latin. Omfattar bl.a. franska, galiciska, italienska, katalanska, portugisiska, rätoromanska, rumänska, och spanska.

Italiska språk

Italiska språk talades under antiken och omfattade bl.a. latin, oskiska och umbriska.

Keltiska språk

Keltiska språk omfattar iriska, skotsk gaeliska, kymriska, manx, korniska och bretonska.

Germanska språk

Germanska språk omfattar bl.a. engelska, tyska, nederländska, afrikaans, frisiska, jiddisch samt de nordiska språken svenska, danska, norska, isländska och färiska.

Baltiska språk

Baltiska språk är litauiska och lettiska.

Slaviska språk

Slaviska språk är polska, ryska, ukrainska, vitryska, tjeckiska, slovakiska, slovenska, serbiska, kroatiska, bosniska, makedonska, och bulgariska.

Indoariska språk

Indoariska språk är hindi, bengali, urdu, nepali och singalesiska. Se Lista över Indiens språk efter delstat.

Iranska språk

Iranska språk är persiska, tadzjikiska, kurdiska, ossetiska, och dari.

Övriga indoeuropeiska språk


- Anatoliska språk
- Albanska
- Armeniska
- Grekiska
- Tochariska språk
Tochariska språk

Bakgrund

Indoeuropeiska språk kallas med ett gemensamt namn alla de särskilda språk, som tillhör den indoeuropeiska språkstammen, vilken fått sitt namn av att i Asien indierna bildar den ojämförligt största grenen och i Europa nästan alla folk, med undantag av basker, ugriska folk och antagligen de gamla etruskerna, tillhör densamma. Dess språkområde utgörs numera av den allra största delen av Europa, en stor del av sydvästliga Asien samt, till följd av kolonisationer från Europa i nyare tider, stora delar av Nordamerika, Sydamerika, Australien och mindre delar av Afrika.

Jämförande språkforskning

Den jämförande språkforskningen har visat, att de allesammans har utvecklat sig ur ett enda gemensamt urspråk, som kallas det protoindoeuropeiska grundspråket. Om detta grundspråks och de indoeuropeiska folkstammarnas ursprung, råder ännu bland språkforskarna olika åsikter. Några anser, att de indoeuropeiska folkens ursprung finns i Europa, men de flesta forskare menar att då riktningen av folkvandringarna under den kända tiden onekligen varit från öster mot väster, så är folkens och språkens ursprung att söka i Asien. Flera skäl talar för den senare uppfattningen, vilket naturligtvis inte kan fullt bevisas, men logiskt tycks det svårtare att visa på att den omvända ordningen varit fallet (att människor vandrat i en riktning och språken i den motsatta riktningen). Kulturtillståndet i Asien, jämfört med Europas under den tidiga folkvandringsperioden gör också en utvandring från den förra världsdelen mer trolig. Den indoeuropeiska språkstammen, vilket flera forskare visat, är besläktad med semitiska, som är av asiatisk börd, och det är ytterligare en tungt vägande faktor som talar för ett ursprung från öster. Vid besvarandet av frågan vilken trakt av Asien varit den medelpunkt, varifrån de indoeuropeiska stammarna utgått åt olika håll, är man ännu mera hänvisad till lösa gissningar. En hypotes är att det baktriska höglandet vid Hindukush, kring nedre Amu-Darja, är en av indoeuropéiska folkens och språkens ursprung. Den hypotesen har grundats på indiernas och iraniernas historiskt och geografiskt kända besittningar där.

Spridningen av de indoeuropeiska språken

Det gemensamma hemlandet må har varit beläget var som helst. Alla de olika indoeuropeiska stammarnas förfäder bodde och talade samma, eller i det närmaste samma språk, och spreds åt olika håll. Hur denna spridning är, såsom redan nämnts, inte i detalj klarlagt. Många språkforskare antar, att vid olika tidpunkter har delar av folkgrupperna relativt plötsligt skilts från varandra till exempel genom organiserad utvandring i olika riktningar och intagit nya trakter, som de sedan antingen behållit eller efter en längre eller kortare tid övergett för att tillsammans, eller i splittrade grupper ta sig till andra hemvist. I den nu kända historiska tidens gryning tycks de särskilda folkens och språkens områden i grova drag inneha det läge i förhållande till varandra, som nu är fallet. Andra forskare anser att spridningen skett mer successivt och inte genom drastiska klyvningar. Dessa forskare menar, att folken så småningom och steg för steg utbrett sig från en medelpunkt över allt större och avlägsnare områden. Varje mer ursprungligt språk, som talades av någon grupp av de indoeuropeiska folken, gick över flera eller färre sammanhängde mellenled bort från de språk, som talades av de övriga delarna. Släktskapen mellan språken kan därmed anses stå i proportion till de geografiska avstånden mellan de enskilda delarna av stammen.

Språkträd

Då anhängarna av den första meningen; att drastiska förändringar krävs, vill visa hur de indoeuropeiska språken är besläktskap använder de bild av ett träd, som delar sig i grenar och kvistar vid olika historiska tidpunkter. Medlemmar, tillhörande olika generationer, utvandrar och blir stamfäder för nya familjer. Forskare, som företräder den andra lika hypotetiska synen, framställer de indoeuropeiska språkens utveckling ur grundspråket mer som bilden av en våg, som från ett centrum, utbreder sig i koncentriska ringar, vilka försvagas i förhållande till avståndet från centrum. Sanningen närmast kommer man antagligen om man antar att utvecklingen skett på bägge sätten, eftersom de inte utesluter varandra. Men de språkliga förändringarna har skett olika under olika förhållanden, vid olika perioder och i olika trakter, samt om man antar att de historiskt kända språkförändringarna är resultat av både plötsliga och mindre plötsliga i omvärlden. Det är ett känt, att många vandringar och omflyttningar av folk har ägt rum. Men det är bevisat, att språkligt släktskap är proportionellt med avståndet från de lokala varianterna. Å andra sidan är det visat, att många förmedlande länkar mellan de för oss kända språken under tidernas lopp gått under och försvunnit. Av de stamträd, som uppställts enligt teorin om mer abrupta förändringar för de indoeuropeiska språken, har följande haft störst betydelse. Enligt ett antagande skilde sig från grundspråket först den språkgren, som sedan delades i de klassiska (d.v.s. grekiska och italiska), germanska och keltiska språken. Senare avsöndrades de slavobaltiska från den indoiranska grenen. De två huvudgrenar som först urskiljs kan kännas igen av hur ordet för hundra utvecklats, varför de grupper språk som härrör från respektive gren kallas kentumspråk respektive satemspråk (jämför skiss ovan). Det anses också att det äldsta grundspråket först kluvits geografiskt i en nordlig och en sydlig gren. Den nordliga eller nordeuropeiska grenen omfattade de germanska och de slavobaltiska språken. Den sydliga grenen delade sig därefter i en indoiransk och en sydeuropeisk del. Den sydeuropeiska klöv sig i en grekisk och en italo-keltisk avdelning. Sist skilde sig det italiska språket från det keltiska. Under senare tid har man vanligast antagit, att grundspråket delat sig i en asiatisk gren, omfattande de s. k. indoiranska språken, och en europeisk gren. Men i avseende på den senares utveckling råder mycken ovisshet. En hypotes är, att den kluvit sig i en nordlig, slavisk-germansk, och en sydlig, grekisk-italisk-keltisk gren. De anförda olika stamträden är intressant, då de också uttrycker olika utvecklingsstadier av den indoeuropeiska språkforskningen. Såsom säkert belagt kvarstår att indierna och iranierna skilts från varandra geografiskt - troligen ganska lång tid efter söndringen från övriga indoeuropeiska folk -, samt att de slaviska språken och de baltiska, med vilka förstås litauiskan, lettiskan och den nu utdöda fornpreussiskan, är med varandra närmast besläktade av alla de indoeuropeiska språken i Europa. Armeniskan, som förut räknats till de eranska språken, synes, enligt nyaste forskningar, kunna göra anspråk på mera självständighet, så att den rättare bör anses intaga en mellanställning mellan de förra och de slaviska språken. Albanskan, möjligen en dotter av den gamla illyriskan, står grekiskan närmast. Etruskiska språkets karaktär, sedan länge omtvistad, är ännu lika oavgjord.

Indoeuropeiskt eller ej

Man kan inte med visshet säga, om etruskiskan hör till de indoeuropeiska språken eller inte. Visserligen har flera språkforskare, som senast behandlat detta språk, sökt visa, att det är en italisk dialekt och således nära släkt med latinet; men resultatet är lika osäkert, som de vetenskapliga kritikernas resultat, som också är föga övertygande. Att baskiskan inte är ett indoeuropeiskt språk, t. ex. keltiskt, anses däremot klarlagt. När det indoeuropeiska grundspråkets första splittring inträdde är omöjligt att bestämma och kommer troligen att så förbli då de historiska fynd som görs inte talar. Bestämningsgrunden synes nämligen knappast kunna vara något annat än arten och graden av de förändringar, som de särskilda språken visar sig ha undergått från det gemensamma grundspråket, sådant språkforskningen genom en jämförelse av alla de förra kunnat rekonstruera det. Noteras bör att de förändringar, som sker i ett språk, inte står i ett bestämt förhållande till tidrymden, som det levt självständigt. Några språk, t. ex. litauiskan, nygrekiskan och isländskan, har visat en betydligt större uthållighet än andra, som exempelvis engelskan, de keltiska språken m. fl. Senare än 3000 f.Kr. torde dock icke tiden för den indoeuropeiska språksplittringen i något fall kunna sättas; högst sannolikt är den betydligt äldre.

Kulturell språkanalys

Säkrare kunskap än i språkhistoriennu finns för andra den kultururella uttryck, som det indoeuropeiska folken har lämnat efter sig. Genom analys och jämförelse av de särskilda indoeuropeiska språkens ordförråd kan språkforskaren ganska säkert avgöra vilka ord tillhört deras gemensamma grundspråk. Vad som för alla eller åtminstone de flesta av de förra är gemensamt kan anses såsom ett arv från det senare. Och att urspråket inte ägde ord och uttryck för andra ting, förhållanden och föreställningar än dem, som verkligen existerade hos urfolket, är givet. Resultaten av denna språkliga paleontologi är mera betydande än man kunnat vänta. Det visar sig, att indiernas, grekernas, romarnas och vårt eget folks gemensamma stamfäder redan hade fasta boningsplatser, som ibland till och med var befästa, och levde av åkerbruk jämte boskapsskötsel. Deras tama husdjur var alla våra viktigare, nämligen hästen, oxen, fåret, geten, svinet och hunden. De kände metaller, dock sannolikt ej järnet, vävde kläder av ull, byggde båtar, som drevs med åror, samt begagnade svärd, spjut och båge. Troligen var folken delade i en mängd patriarkaliskt styrda småstammar utan starkare samband. Familjen var fast organiserad, och namn fanns redan för skyldskap till andra och tredje graden inte bara vid fysiskt släktskap, utan även vid släktskap genom gifte. Man räknade efter tiotalsystemet åtminstone till hundra. Tidmätare var månen, och åren räknades sannolikt efter vintrar. Religionen var månggudadyrkan; gudarna var de personifierade naturkrafterna. Alla de indoeuropeiska språken räknas till de flekterande språkens klass. Grundspråket var, liksom dess äldre dotterspråk, i hög grad syntetiskt, d.v.s. de särskilda ordens förhållande till varandra i satsen betecknades företrädesvis genom ordens egna böjningsändelser, inte genom en bestämd ordföljd eller genom propositioner. Av alla språkstammar har den indoeuropeiska stort intresse för dem som talar något av dess språk, dels för att förståelse av det eget språket utgör en del av förmågan att bruka det, dels då den del av civilisationens arbete som utförts av indoeuropeiska folk kan bäst tolkas med hjälp av dess eget språk, dels också för att det är under och genom studiet av de indoeuropeiska språken som språkvetenskapen fostrats och utbildats och därför att de nämnda språken är i alla hänseenden de noggrannast genomforskade och bäst kända.

Se även


- Indoeuropéer
- Språk

Litteratur


- Språken på vår jord, Alf Lombard, Symposion Brutus Östlings förlag, Stockholm/Stehag, 3:e uppl. 1994. Kategori:Indoeuropeiska språk

Engelska

:Denna artikel handlar om språket engelska. Dansrytmen engelska återfinns under engelska (musik). ---- Engelska är ett västgermanskt språk. Det är världens kanske mest spridda språk och fungerar i många delar av världen som lingua franca. Engelskan har ett mycket omfångsrikt ordförråd med bortåt 250 000 ord. Uppemot 7 500 ord i engelskans aktiva ordförråd är franska lånord som en följd av den normandiska invasionen av England år 1066 genom slaget vid Hastings.

Historia

Engelskan är ett västgermanskt språk. Det nu talade västgermanska språk som räknas som närmast besläktat med engelskan är frisiskan. Germanska språkvarieteter kom till de brittiska öarna på 400-talet med olika germanska stammar. Dessa har traditionellt beskrivits som främst saxare (talande saxiska dialekter) och angler (talande angliska dialekter) som tillsammans fått beteckningen anglosaxare, samt även jutar, friser och franker. Britannien hade tidigare varit bebott främst av kelter, som talade keltiska språk, men dessa trängdes undan av germanerna (de keltiska folken fortsatte länge att vara dominerande i Skottland och Wales samt på Irland; de keltiska språken återfinns även i modern tid som gaeliska och kymriska). Det fornengelska språk som etablerades i England kom sedan att påverkas av senare inflyttningsvågor. Under 800-talet utgjorde danska vikingar en maktfaktor på Englands östra kust och många fornnordiska ord anammades av engelskan som lånord. Även pronomen som "them" (dem) togs upp i det engelska språket vilket är anmärkningsvärt i språkutbytessammanhang och tyder på stort skandinaviskt inflytande över det dåvarande engelska språket. Under samma tid skrevs hjälteeposet Beowulf, det mest kända litterära verket på fornengelska. Skandinaverna kom att utgöra en stor maktfaktor i England fram till 1066 då normanderna invaderade England. Engelskan, som från denna tid benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337-1453). Många ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Låneorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet. Under 1400-talet skedde ett omfattande vokalskifte, vilket är en anledning till att engelskans stavning skiljer sig mycket från uttalet. Det är från denna tid den nuvarande engelskan räknas som "modern" engelska. Det brittiska imperiets växande makt från 1600-talet gjorde engelskan till ett världsspråk och USA:s ökande inflytande under 1900-talet förstärkte denna ställning ytterligare.

Grammatik

Engelskans grammatik är baserad på dess germanska rötter. Engelskan har relativt få böjningar jämfört med de flesta andra indoeuropeiska språk. I stället används funktionsord och ordföljd i större utsträckning för att ge grammatisk information. Engelskan är därmed i ganska hög grad ett analytiskt språk. Engelskans verbsystem är ganska omfattande och komplicerat och många verb böjs oregelbundet.

Satsens uppbyggnad

Engelskan är ett tämligen strikt SVO-språk, det vill säga ett språk där i deklarativa satser (påståendesatser) subjektet placeras före predikatet, och där objektet följer efter detta predikat. Den strikta ordföljden nödvändiggörs av det faktum att subjekt och objekt ej markeras morfologiskt med hjälp av till exempel ändelser, det vill säga att ett substantiv ser likadant ut oavsett om det används som subjekt eller objekt. I interrogativa satser (frågesatser) placeras visserligen ett hjälpverb först i satsen, men den inbördes ordningen på subjekt och objekt förändras vanligen inte, det vill säga, subjektet kommer före objektet. Imperativa satser (befallningar) är subjektslösa, och predikatet placeras först i satsen.

Substantiv

Till skillnad från i de flesta andra indoeuropeiska språk använder sig modern engelska inte av grammatiskt genus. Man skiljer visserligen på naturligt genus (ibland kallat sexus) i pronominalsystemet, men substantiven är inte indelade i genuskategorier som svenskans n-genus och t-genus.

Plural

I engelskan bildas plural regelmässigt genom att ändelsen -s fogas till substantivet: cat -- cats, dog -- dogs. Denna pluraländelse kan dock uppträda i ett par olika former, varav några redovisas här. Om substantivet slutar på -s, -ch, -sh, eller -x så uppträder formen -es: bus -- buses, church -- churches. Vissa substantiv som slutar på -o använder sig av denna allomorf: tomato -- tomatoes. Även substantiv som slutar på -y direkt efter en konsonant använder sig av -es, och i dessa fall ändras dessutom -y till -i-: country -- countries. Om -y föregås av en vokal används dock den vanliga formen: day -- days. Det finns också ett väsentligt antal oregelbundna pluralbildningar, till exempel ox -- oxen, foot -- feet, sheep -- sheep.

Attribut

Vad det gäller placeringen av olika sorter av bestämningar till ett substantiv så följer engelskan i allt väsentligt samma regler som svenskan. Adjektivattribut placeras före substantivet. Observera också att adjektiven inte böjs efter substantivets numerus. Genitivattribut uppträder i två former, varav den ena placeras före substantivet, medan den andra fogas efter substantivet med hjälp av prepositionen of. Vilken typ av genitivattribut som används bestäms huvudsakligen av semantiska och pragmatiska avgöranden. Relativsatser placeras efter huvudordet, och fogas vanligen till detta med hjälp av that, who eller which.

Ordförråd

Nästan utan undantag är de germanska orden (som innefattar alla de grundläggande såsom pronomen och konjunktioner) kortare och mer informella än de av latinskt och romanskt ursprung. En engelsktalande kan ofta välja mellan germanska och romanska synonymer: "come" eller "arrive" (att komma), "sight" eller "vision" (syn), "freedom" eller "liberty" (frihet). Ibland kan den talande också välja mellan ett ord som ärvts via franskan och ett som inlånats direkt från latinet: "oversee", "survey" eller "supervise". Sådana synonymer har något olika betydelser, vilket möjliggör att språket används på ett flexibelt sätt för att utrycka fina nyanser. I vardagsspråk är huvuddelen av orden normalt germanska. Om en talare vill uttrycka sig kraftfullt och tvärt används vanligen germanska ord. Huvuddelen av orden med latinskt ursprung används vanligtvis i mer formellt tal- och skriftspråk, som i en domstol eller en encyklopedisk artikel. Kännetecknande för engelska är att dess aktiva ordförråd är så stort och föränderligt. Engelskan tar lätt upp tekniska termer i vardagsspråk och lånar in nya ord som ofta blir allmänt använda. Dessutom ger slang nya betydelser till gamla ord.

Antal ord i engelskan

Engelskans ordförråd är utan tvivel mycket stort, men att sätta en specifik siffra för dess storlek är mer en fråga om definition än om beräkning. Till skillnad från vissa andra språk har engelskan ingen språkakademi som kan definiera officiellt accepterade ord. Ord nybildas regelbundet inom medicin, naturvetenskap och teknik. Vissa av dessa får vidare spridning medan andra förblir hos en mindre grupp. Främmande ord som används i invandrargemenskaper tas ofta upp i den större språkgemenskapen. Ålderdomliga, dialektala och regionala ord kan betraktas som "engelska" eller inte. Oxford English Dictionary (andra upplagan) inkluderar över 500 000 uppslagsord med en ganska inkluderande hållning: :Den tar inte bara in standardspråket i litteratur och tal, nuvarande, föråldrat eller ålderdomligt, utan även det huvudsakliga tekniska ordförrådet och ett stort inslag av dialektalt språk och slang (enligt OED:s supplement 1933). Svårigheten att fastställa antalet ord ökas av att nya varianter av engelska framträder.

Ords ursprung

En datorstödd genomsökning av omkring 80 000 ord i den gamla Shorter Oxford Dictionary (tredje upplagan) som publicerades i Ordered Profusion av Thomas Finkenstaedt och Dieter Wolff (1973) uppskattade ordens ursprung som följer:
- Franska, inklusive fornfranska och anglofranska: 28,3 %
- Latin, inklusive modernt vetenskapligt och tekniskt latin: 28,24 %
- Forn- och medelengelska, fornvästnordiska och nederländska: 25 %
- Grekiska: 5,32 %
- Ingen angiven etymologi: 4,03 %
- Avledda från egennamn: 3,28 %
- Alla andra språk: mindre än 1 % I engelskan finns det cirka ett tusental ord av fornnordiskt ursprung, men de skandinaviska språken har i modern tid inte lånat ut särskilt många ord till engelskan. Ett litet antal sådana återfinns ändock i engelskan. Av svenskt ursprung är ombudsman (”ombudsman”) och smorgasbord (”smörgåsbord”). Av nordiskt ursprung är även orienteering (”orientering”). Svenska uppfinnare har lånat ut sina namn till vissa begrepp, till exempel Anders Celsius för temperaturskalan Celsius och Anders Jonas Ångström för våglängdsenheten ångström, ofta skriven som angstrom. Begreppen sloyd (”slöjd”) och glogg (”glögg”) används ibland också. Isländskan har tillhandahållit saga (”saga”) och geyser (”gejser”), norskan fjord, slalom och även ski (”skida”) och finskan sauna (”bastu”).

Fonologi

Vokaler

Det är vokalerna som skiljer sig mest från område till område. Där tecken förekommer i par motsvarar det första ljudet det som används i nordamerikansk engelska och den engelska som talas på andra ställen. Vokalen U kan stå för antingen /u/ eller /ju/.

Konsonanter

Detta är engelskans konsonantsystem med tecken från internationella fonetiska alfabetet (IPA).

Noter

#Den velara nasalen är i vissa dialekter i norra Storbritannien en icke-fonemisk allofon av /n/, som bara förekommer framför /g/. I alla andra dialekter är den ett separat fonem, som dock bara förekommer i stavelsekoda. #Den alveolara flappen är en allofon av /t/ och /d/ i obetonade stavelser i nordamerikansk engelska och i ökande utsträckning i australisk engelska. Detta är ljudet av "tt" eller "dd" i orden latter och ladder, vilka är homofoner i nordamerikansk engelska. Det är samma ljud som representeras av enkelt "r" i vissa varieteter av spanska. #I vissa dialekter, såsom cockney, sammansmälter interdentalerna /θ/ och /ð/ vanligen med /f/ och /v/, och i andra, som afrikansk-amerikansk talad engelska sammanfaller /ð/ med /d/. I vissa irländska varieteter blir /θ/ och /ð/ de motsvarande dentala klusilerna, vilka då kontrasterar med de vanliga alveolara klusilerna. #Ljuden är labialiserade i vissa dialekter. Labialisering är aldrig kontrastiv i initial ställning och transkriberas därför inte alltid. #Den tonlösa velara frikativan /x/ används endast av skotska och walesiska engelsktalare för skotska eller gaeliska ord såsom loch eller av vissa talare för lånord från tyska och hebreiska som Bach och Chanukah /xanuka/, eller i vissa dialekter som Scouse (i Liverpool) där affrikatan [kx] används istället för /k/ i ord somdocker . De flesta som har engelska som modersmål har svårt att uttala detta ljud korrekt när de lär sig främmande språk, och använder ljuden [k] och [h] i stället. #Tonlöst w återfinns i skotska, irländska, vissa överklassbrittiska, vissa östamerikanska och nyzeeländska accenter. I alla andra dialekter sammanfaller det med /w/.

Tonande och aspirerade konsonanter

Om klusiler uttalas tonande och aspirerade i engelska beror på dialekt och kontext, men några allmänna regler kan ges:
- Tonlösa klusiler och affrikator (//, //, // och //) blir aspirerade när de förrekommer initialt i ord eller i början av en betonad stavelse och inte ingår i en konsonantgrupp – jämför pin [] och spin [].
  - I vissa dialekter sker aspirationen även i obetonade stavelser.
  - I andra dialekter, såsom indisk engelska, kan de flesta eller alla tonlösa klusiler förbli oaspirerade.
- Ord-initiala tonande klusiler kan förlora stämbandston i vissa dialekter.
- I ordslut kan tonlösa klusiler bli outlösta eller åtföljas av en glottal klusil i vissa dialekter (till exempel många varieteter av amerikansk engelska) – exempel: tap [], sack [].
- I ordslut kan tonande klusiler förlora stämbandston i vissa dialekter (till exempel vissa varieteter av amerikansk engelska) – exempel: sad [], bag []. I andra dialekter är de fullt tonande i final ställning, men endast delvis tonande i initial ställning.

Utbredning

Engelskan talas som huvud-, minoritets- eller bispråk i:

- Antigua och Barbuda,
- Australien,
- Bahamas,
- Barbados,
- Belize,
- Botswana,
- Dominica,
- Fidji,
- Filippinerna (andraspråk),
- Gambia,
- Ghana,
- Grenada,
- Guyana,
- Indien,
- Irland,
- Jamaica,
- Kamerun,
- Kanada,
- Kenya,
- Kiribati,
- Lesotho,
- Liberia,
- Malawi,
- Malta,
- Marshallöarna,
- Mauritius,
- Mikronesien,
- Namibia,
- Nauru,
- Nigeria,
- Nya Zeeland,
- Pakistan,
- Palau,
- Papua Nya Guinea,
- Rwanda,
- Saint Kitts och Nevis,
- Saint Lucia,
- Saint Vincent och Grenadinerna,
- Salomonöarna,
- Samoa,
- Seychellerna,
- Sierra Leone,
- Singapore,
- Storbritannien,
- Swaziland,
- Sydafrika,
- Tanzania,
- Tonga,
- Trinidad och Tobago,
- Tuvalu,
- Uganda,
- USA,
- Vanuatu,
- Zambia,
- Zimbabwe
- Brittiska besittningar och protektorat.
Engelskan är också ett av de officiella språken i FN, och ett av de två huvudspråken i EU. Inom Nato är engelska det språk som används i de sammanhang där medlemsländer med två eller flera olika språk deltar.

Dialekter

Brittisk engelska

Huvudartikel: Brittisk engelska The Queen's English (före Elizabeth II The King's English) eller oxfordengelska (kallas även på engelska för Recieved pronounciation, RP, se brittisk engelska) är standardspråk i Storbritannien, och baserar sig på de dialekter som talades i grevskapen kring London på 1600-talet. Detta uttal av engelska är den som vanligen lärs ut på engelska språkkurser och språkutbildningar utomlands. Faktum är att endast 3-5 % av den brittiska befolkningen talar RP trots att den formen fram tills de senaste åren favoriserades i till exempel BBC:s radio- och tv-utsändningar samt inom det högre utbildningssystemet. Över hälften av alla britter anses tala nordengelska som har ett helt annat uttal och en annan intonation än syd(öst)engelska. I nordengelska (vilket anses vara den engelska som talas ungefär norr om en linje från Coventry och uppåt) uttalas "love" [lɐ:v] som [lov], läspljudet θ ersätts med f (thinner [θinne(r)] uttalas [finner]), r uttalas i alla ställningar till skillnad från RP m.fl. skillnader. Uttalen skiljer sig så kraftigt åt att mången engelsman från södern och många amerikaner knappt kan förstå vad människor med nordengelskt uttal säger. I London var det tidigare vanligt att tala cockney bland de lägre socialgrupperna, men detta har numera i stor utsträckning ersatts med en form som kallas Estuary English (flodmynningsengelska, syftar på mynningen vid floden Thames nära London) som påminner om en slags blandning mellan nordengelska och RP. En annan form som uppstått på senare år i framförallt London är "mid-Atlantic" som är ett slags blandspråk mellan RP och amerikansk engelska. Till dessa dialektala skillnader på de brittiska öarna kommer även skotsk engelska som talas i Skottland med tungspets-r och ett delvis annat ordförråd med större inslag av skandinaviska ord. En person med svenska som modersmål, och som lärt sig behärska engelska väl, talar naturligtvis ändå med "svensk brytning", som inte undgår en infödd engelsman. Svensken tros då ibland vara skotte. Walesisk engelska i Wales (med en intonation som påminner om svenskan) har ofta en annan ordföljd: "Goin' down the mine he is" när det annars heter "He is going down the mine". Lokal påverkan gäller även irländsk engelska, som i mångt och mycket är ett resultat av engelsk kolonialisering och inflyttning till den gröna ön. Även språket norn som talades på Shetlandsöarna kan förtjäna att nämnas eftersom språket påminde mycket om fornnorska (Norge styrde öarna fram till 1400-talet). Det norska inflytandet kan spåras mycket väl i många av dagens ortnamn i dessa trakter.

Amerikansk engelska

Huvudartikel: Amerikansk engelska En annan huvudvariant på engelskan med en stavning och ett uttal som skiljer sig från brittisk engelska är amerikansk engelska. Till skillnad från de brittiska öarnas uppsplittring är den amerikanska engelskan förvånansvärt enhetligt i uttal trots den enorma ytan som den täcker. De enda dialektala skillnaderna finns i huvudsak i amerikanska sydstaterna (nedsättande kallat "the Southern drawl"), i New England där språket påminner mycket om RP (John F Kennedy från Boston talade till exempel inte r i alla ställningar vilket är typiskt för new englanddialekten) samt General American som är det språk de flesta amerikaner talar. R uttalas i alla ställningar; ord som bath uttalas [bæθ] (jämför RP: bɑ:θ med lång vokal) och stavningen skiljer sig från brittisk engelska genom många olika sorters förkortningar och neddragande på "onödiga vokaler" (GA: behavior; RP: behaviour). Det finns även ett litet annorlunda ordförråd som skiljer sig från brittisk engelska och vissa ord har andra betydelser i amerikansk engelska till skillnad från den brittiska varianten. Exempel:
- "Tunnelbana" heter underground i brittisk engelska, men subway i amerikanskan. Däremot är subway i brittisk engelska beteckning för ett underjordiskt övergångsställe för fotgängare, som ska ta sig till andra sidan gatan.
- "Hiss" heter lift i brittisk engelska, elevator i amerikansk engelska; icke att förväxla med escalator, rulltrappa. Skillnaderna mellan amerikansk och brittisk engelska är dock inte så stora att det i allmänhet blir risk för allvarligare missförstånd eller att det inte går för en amerikan att läsa en bok skriven på brittisk engelska och vice versa. Några viktiga undantag dock:
- Sättet att skriva datum. Exempel: 05/04/03. Amerikanen tolkar det som maj den fjärde dagen år 2003. Britten sätter emellertid alltid dagen före månaden och årtalet (vanligtvis) sist, och hur tolkningen av exemplet blir av britten är ovisst. Risken för feltolkning är stor. ISO har sökt avhjälpa problemet med den internationella rekommendationen att datum alltid ska anges i ordningen år—månad—dag: ÅÅÅÅ-MM-DD, alternativt (när misstag beträffande seklet kan uteslutas) ÅÅ-MM-DD. Men ännu är rekommendationen långt ifrån genomförd i alla läger. Allvarligt är att det under en övergångstid i ett och samma läger kan gälla än si, än så.
- Sättet att ange våningsplan i byggnader: Amerikanen räknar nedifrån och upp: First storey, second storey, third storey …, medan britten räknar Ground floor (alternativt bottom floor), first floor, second floor etcetera. Sålunda blir third storey = second floor. Grammatiskt sett är det mycket få skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. I de flesta fall rör det sig enbart om att vissa typer av grammatiska konstruktioner, som är godtagbara i båda varianterna, har olika frekvens i respektive dialekt. Det finns dock ett par saker som skiljer sig åt. En sådan sak är hur man betraktar kollektiva substantiv. I brittisk engelska vacklar bruket mellan att betrakta dessa som singulara och plurala, medan amerikansk engelska nästan uteslutande betraktar dem som singulara. Detta innebär att i brittisk engelska tillåts både The team want to win och The team wants to win, medan i amerikansk engelska enbart den senare formen är acceptabel. Det finns också exempel där amerikansk engelska och brittisk engelska skiljer sig åt vad gäller föredragen preposition, till exempel different from och different to / than. Ibland är det sammanhanget som styr numerus av ett kollektiv. Exempel: staff. Om man avser en organisatorisk enhet gäller singular: The staff is closed for today, men om man avser de personer som utgör staben gäller plural: The staff have gone home.

Andra dialekter

Förutom USA och Storbritannien och deras dialekter finns även australisk engelska med omisskännlig intonation och uttal, och sydafrikansk engelska. Till detta kommer flera andra sorters engelska uttal som sydostasiatisk engelska som talas i Hongkong, Malaysia och Singapore, indisk engelska med flera olika sorters regionalt färgade engelskuttal. Till detta kommer ett okänt antal miljoner som talar engelska som pidgin vilket är vanligt i Filippinerna.

Pidginspråk och kreolspråk

Med engelska som bas har det uppstått ett antal pidgin- och kreolspråk. Häribland kan nämnas pidginengelska, jamaikansk kreol, sranan, tok pisin och pitcairnesiska. Även ebonics, den engelska som talas av många afroamerikaner, betraktas ibland som ett kreolspråk.

Se även


- Svensk engelska
- Svengelska

Källor


- Jan Svartvik, Engelska - öspråk, världsspråk, trendspråk, 1999, ISBN 91-7227-021-7 Kategori:Germanska språk Kategori:Engelska Kategori:EU-språk als:Englische Sprache ja:英語 ko:영어 ms:Bahasa Inggeris simple:English language th:ภาษาอังกฤษ zh-min-nan:Eng-gí

Tyska

Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.

Grammatik

Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.

Genus

Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

Adjektiv

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

Substantiv

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus, numerus, genus och bestämdhet. Bestämdhet uttrycks genom bestämd eller obestämd artikel. Kasus, numerus och genusböjning påverkar substantivets artikel och ibland även substantivet. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal. Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som är tydligt maskulina eller feminina till sin natur är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verb är alltid neturala. De tyska substantivets pluralform är oregelbunden och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskillt vanligt att a ändras till ä eller att o ändras till ö. Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att tyskan oftare använder sig av långa sammansättningar.

Pronomen

Pronomen böjs efter kasus, numreus och genus.

Relativpronomen

Relativpronomen kasusböjs efter relativpronomets roll i relativsatsen. Däremot så hämtas genus- och numerustillhörighet från bestämningsordet.

Personliga pronomen

Som artighetsform så används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer filitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig.

Prepositioner

Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet eller rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.

Ordföljd

I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen. I tyska språket så sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk så används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en modern svensk text. Bisatser och relativsatser staplas på varandra till en struktur ovan för den moderne svensken.

Uttal

I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag och några ljud som bara finns i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf och z (uttalat med tonande tz) i början på ord. Den tyska sättet att betona orden skilljer sig däremot starkt gentemot det svenska språkets. Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, t. ex. ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.

Tyska i Sverige

I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med grundskolereformen på 1950-talet frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar redan vid årskurs sex.

Stavning och skrivregler

Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.

Varianter och dialektuppdelning

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket. Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.
- jiddisch
- plattyska
- schweizertyska

Utbredning

Länder där tyska är huvudspråket


- Tyskland
- Liechtenstein
- Österrike
- Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)

Andra länder där tyska är ett officiellt språk

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)
- Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
- Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
- Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
- Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska) I den gamla tyska kolonien Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.

Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter


- Argentina
- Australien
- Brasilien
- Chile
- Estland
- Frankrike (Alsace)
- Kazakstan
- Kroatien
- Lettland
- Litauen
- Moldavien
- Namibia
- Nederländerna
- Paraguay
- Polen (Pommern, Ostpreussen)
- Rumänien (Transsylvanien)
- Ryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ukraina
- Ungern

Länder med stora tyska immigrantgrupper


- USA
- Kanada

Tyska som främmande språk

Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinsk utbildning. Enligt statistik från tyska myndigheter fanns det år 2000 de flesta tyskstuderande i:
- Ryssland: 4 657 500
- Polen: 2 202 708
- Frankrike: 1 603 813
- Ukraina: 629 742
- Tjeckien: 799 071
- Ungern: 629 472
- Kazakstan: 629 874
- Nederländerna: 591 190
- USA: 551 274 Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

Se även


- Lista över falska vänner/Tyska
- Lista över mest talade språk

Externa länkar


- [http://svenska-tyska-ordboken.elch.nu/lexikon.php?begriff=tyska Elchs svenska-tyska ordboken]
- [http://www.tysk-bok.se Tyska böcker och ljudböcker] Kategori:Tyska Kategori:Germanska språk Kategori:EU-språk als:Deutsche Sprache ja:ドイツ語 ko:독일어 ms:Bahasa Jerman simple:German language th:ภาษาเยอรมัน

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.

Landformer

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder

Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.

Berg

Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar

Den största sjön är Ladoga.

Öar

Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.

Klimat

Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

Demografi

Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

Språk

Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

Religion

Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Politik

Huvudartikel: Politik i Europa

Europeiska politiska organisationer

I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.

Stater

EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.

Områden med särskild status

Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)

Organisationer


- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:EuropaKategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

Urnordiska

Urnordiska, eller nordgermanska, är det språk som talades i Norden under romersk järnålder och folkvandringstid. Under den följande perioden, (ca 200-800 e.kr.), började språket att förändra sig mycket snabbt och skiljde sig till slut tydligt från de andra germanska språken. T.ex. började slutstavelserna i ord att utelämnas (apokope): gastiR blev gäst; och den typiska bestämda slutartikeln uppkom: dagen (jämför engelska: The day; eller tyska: der Tag). Man har funnit omkring 200 runinskrifter på det urnordiska språket fördelat över hela Skandinavien. Inskriften på guldhornen från Gallehus som sannolikt är från 400-talet e.kr., är det bäst kända exemplet på det urnordiska språket. Den lyder: "ek Hlewagastir holtijar horna tawido". Texten skulle på fornnordiska lyda någonting i stil med: "Ek Hlégestr hyltir táða horn." Guldhornsinskriften återges ofta som: "ek HlewagastiR holtijaR horna tawido" - där "R" betecknar ett språkljud som uttalas som ett mellanting mellan tonande "s" och ett tungspets-"r". I fornnordisk tid sammanfaller "R" med "r". Det är samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa inskrifter skiljer sig åt i grammatiken. Under vikingatiden började urnordiskan att utveckla sig till i en västnordisk (norska och besläktade språk) och en östnordisk gren (danska och svenska). Denna första variant av svenska kallas också fornsvenska eller runsvenska. Ett exempel är den s.k. Gripsholmsstenen.

Se även


- Germanska
- Svenska
- Svenska dialekter Kategori:Nordiska språk Kategori:Folkminne

Gotiska

Gotiska, utdött östgermanskt språk som talades av goterna.

De tidigaste spåren av språket

De tidigaste bevarade inskrifterna på (vad som tolkats som) gotiska härrör från 200-talet och är gjorda med runor av typ liknande de nordiska runorna. Språket blev ett skriftspråk i och med biskop Wulfilas bibelöversättning på 300-talet, för vilket ändamål denne skapade ett eget gotiskt alfabet med drag från romersk och grekisk skrift. Gotiska bevarade skrifter som exempelvis Silverbibeln är de äldsta bevarade germanska skrifterna.

Västgotiska

I de Iberiska (Spanska) områdena talades gotiska kanske fram till den arabiska erövringen av spanska halvön år 711-720. Spanska språket har åtskilliga ord som hämtats från tiden under västgotisk regering. I det sydfrankiska området Septimanien (Languedoc), fanns åtminstone ännu i slutet av 700-talet en västgotisk befolkning som hade kännedom om gotiska, dess speciella alfabet och gotiska biblar, även om vi inte säkert kan veta om de fortfarande talade gotiska.

Östgotiska

Östgotiska områden där gotiska talats inkluderar nuvarande Ukraina, Rumänien, Bulgarien, Italien och norra Balkan. Det östgotiska inflytandet avtog i alla dessa områden under tiden efter Theoderiks död och in i medeltiden. Sist fanns goter och gotiskt språk (krimgotiska) kvar på Krim bland Krimgoterna, som försvann först på 1700-talet. Även italienska har ett flertal ord som hämtats från det gotiska språket.

Exempel

Herrens bön på gotiska:
- Atta unsar þu in himinam, weihnai namo þein. Qimai þiudinassus þeins. Wairþai wilja þeins, swe in himinam jah ana airþai. Hlaif unsarana þana sinteinan gif uns himma daga. Jah aflet uns þatei skulans sijaima, swaswe jah weis afletam þaim skulam unsaraim. Jah ni briggais uns in fraistubnjai, ak lausei uns af þamma ubilin; unte þeina ist þiudangardi jah mahts jah wulþus in aiwins. Amen.

Fonetiken i exemplet


- ai uttalas ömsom som diftongen ai, ömsom som kort öppet e,
- ei uttalas som långt i,
- au uttalas ömsom som diftongen au, ömsom som kort öppet o,
- q uttalas som kw
- gg i "briggais" uttalas som ng i "bingo"
- þ är det tonlösa 'läspljudet' som i engelska 'thing'
- h uttalas oftast som ach-ljudet som används i tyska språket, när det står innan en konsonant, men som vanligt h-ljud när det står ensamt i början av ord Kategori:Germanska språk Kategori:Utdöda språk

Silverbibeln

Silverbibeln, (lat. Codex argenteus, egentligen "silverboken"), unik handskriven evangeliebok på det numera utdöda språket gotiska från början av 500-talet. Bladen är tunna purpurfärgade pergament av mycket hög kvalité, och bläcket som använts är antingen silver eller guld. Den dominerande silverfärgade texten har gett upphov till titeln silverbibeln (silverboken). Boken kom till Sverige 1648 som krigsbyte från Prag. Den införlivades i drottning Kristinas bibliotek, och efter hennes abdikation skänktes den till Isaac Vossius som tog den med sig tillbaka till Holland. Den återköptes senare av svensken Magnus Gabriel De la Gardie som sedermera skänkte den till Uppsala Universitet år 1669. Johan Ihre bevisade att översättningen av Silverbibeln från grekiska till gotiska gjordes ursprungligen av den gotiske biskopen Wulfila mellan åren 318-383. Hans fragment avskrevs under 500-talet, troligen i Ravenna, norra Italien, under ostrogoternas härskartid. Århundradet är bekräftat med C14-metoden. Generellt anses den ha tillverkats för Theoderik den stores räkning. (Förmodligen den Theoderik som omnämns på Rökstenen.) Under de c:a 1000 år den varit okänd tros den bl.a. ha tillhört