:: wikimiki.org ::

Imperialism

Imperialism

: Se även Imperialism (datorspel). ---- Imperialism är en strävan hos vissa stater eller nationer att bilda imperier som omfattar områden främmande folkslag och nationer.

Imperialism i marxism-leninismen

Begreppet är viktigt inom marxism-leninismen, där imperialism beskrivs som kapitalismens slutgiltiga stadium. Det har ofta använts som invektiv av socialister mot olika icke-socialistiska stater.

Imperialismens historia

Imperialism uppstod redan flera tusen år före vår tideräkning. Ursprungligen uppkommen i det Assyriska riket som varade från omkring 2000 f.Kr. till 570 f.Kr. Den undertrycktes av Persiska riket och sedan visade perserna vägen för det hellenska imperiet som nådde sin topp under Alexander den store (356-323 f.Kr). I med Romerska rikets (Imperium Romanum) utbredning sönderföll hellenska imperiet och romarna utvecklade världshistoriens mäktigaste imperier som sträckte sig från Brittiska öarna till Egypten. När Islam bredde ut sig i Spanien förde muslimer sin religion. På 1300- och 1400-talet hade Osmanska riket slagit ut Bysantinska riket ur historien och ett nytt imperium etablerade sig i sydöstra Europa. Från 1400- till 1900-talet hade England, Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spanien etablerat kolonier i Amerika, Asien och Afrika i jakt på rikedomar. På 1900-talet hade de nyblivna imperialistiska staterna Ryssland, Italien, Tyskland och Japan efter sina många erövringskrig under årens lopp erövrat stora inkomstkällor i form av oljekällor med mera och koloniserat stora områden i Afrika.

Se även

- kulturimperialism Kategori:Ismer Kategori:Politik ja:帝国主義 ko:제국주의 th:ลัทธิจักรวรรดินิยม

Stat

En stat är ett område som utgör en självständig politisk enhet. Se även land, rike och nation. En stat kännetecknas av territorium, befolkning, suveränitet, politisk organisation och permanens. Vad som är en stat eller inte avgörs ofta av existensen av erkännanden från andra stater och mellanstatliga organisationer. Den som är full medlem i FN kan i allmänhet betraktas som en stat.

Se även

- statsvetenskap
- politik Stat betecknade förr också den lön en statare fick in natura. Kategori:Statsvetenskap

Imperier

Imperium (lat. imperium "befallning", "myndighet", "herravälde") syftade ursprungligen på det Romerska rikets maktsfär. Inom juridiken kan ordet fortfarande ha en betydelse liknande denna, då det hänsyftar till statens rätt till maktutövning inom sitt territorium (till skillnad från dess dominium, dess civilrättsliga äganderätt). Senare har ordet imperium kommit att syfta på en statsbildning som omfattar stora geografiska områden, flera olika folkslag, eller mer allmänt något som har en stor maktbas inom näringsliv, kriminalitet eller liknande.

Se även

- imperialism
- Brittiska imperiet
- Imperiet
- Rymdimperiet Kategori:Statsvetenskap ja:帝国

Marxism-leninism

Marxism-leninism är en riktning inom marxismen, vilken fick sitt namn av Josef Stalin, som uppkallat riktningen efter Karl Marx och Vladimir Lenin. Vissa marxister och leninister, t.ex. trotskister, anser att marxism-leninismen står i motsättning till såväl marxismen som leninismen, medan andra anser marxism-leninismen vara synonym med vad som ibland kallas leninism. Josef Stalin lämnade efter sig relativt få skrifter om politisk teori, vilket kan göra det svårt att exakt peka ut marxism-leninismens teoretiska grund; ofta ska enligt kritikerna denna teoretiska grund från officiellt sovjetiskt håll ha använts tendentiöst för att i efterhand förklara Sovjetunionens politiska akter. Stalins efterföljare har gjort många tolkningar av marxismen-leninismen och ett stort spektrum av grupperingar världen över gör fortfarande anspråk på marxism-leninismen. Stalins mest kända, från tidigare kommunistiska teoretiker särskiljande uppfattning, var hans tes om socialismen i ett land. Lenin var däremot en produktiv teoretiker, och hans samlade verk, i olika utgivningar, har studerats runt om i världen. I Sverige representeras marxism-leninismen främst av Kommunistiska Partiet och SKP. Kategori:Kommunism zh-min-nan:Marx-Lenin-chú-gī

Kapitalism

Kapitalism (av latinets capitalis, som avser huvudet; avlett ur caput, "huvud") har definierats på olika sätt. Vanligen avses med ordet ett ekonomiskt system i vilket all eller de mesta produktionsmedel är privatägd, och där investeringar, produktion, distribution, inkomst och priser bestäms av marknaden snarare än av staten (se planekonomi).

Inledning

Ordet kapitalism myntades av författaren William Thackeray 1854 i betydelsen kapitalägande. I början av 1900-talet var det en etablerad benämning. Genom det marxistiska språkbruket kom ordet att vara synonymt med "den kapitalistiska klassen" eller "bourgeoisin" - ekonomisk liberalism. Detta språkbruk har även anammats utanför marxistiska kretsar, men ordet kapitalist använd idag mest frekvent som en benämning på dem som förespråkar kapitalismen. Som politiskt system bygger kapitalism på att individens rätt att ingå handelsavtal med andra aktörer i en fri marknadsekonomi. Principen är densamma oavsett samhället ifråga idkar byteshandel eller om det övergått till en monetär hushållning. Vanligen används begreppet numera endast för att beskriva de ekonomiska monetära förhållandena som började uppkomma i samband med den så kallade industriella revolutionen på 1700-talet och som funnits i mer eller mindre hög grad i västvärlden ända sedan dess. Denna förändring i synsätt beror inte på pengarnas tillkomst, utan på att samhällena började organiseras i stater och staterna fick genom den politiska makten också makt över penningpolitiken och bankväsendet etablerades. Makten över hushållningen i ett enskilt samhälle fördelas härigenom mellan alla de aktörer som på olika vis är delaktiga i samhället. Kapitalismen verkar för att individerna ska ha full frihet att bestämma över sina egna val och göra sina egna beslut. Detta ideal är vad som styr de enskilda aktörerna och också till exempel de politiska besluten för att försvara tillgången på information och friheten för individerna. I det kapitalistiska samhället arbetar alltså politikerna för att motarbeta det man kallar marknadsimperfektioner. Exempel på sådana är att alla människor vet inte allt om alla tänkbara produkter eller tjänser som tillverkas och marknadsförs. Därför finns i de kapitalistiska länderna lagar som ska skydda den svagare parten vid avtals ingående, som till exempel marknadsföringslagen, konsumentlagstiftning, avtalsrätt med mera. Ett centralt begrepp för kapitalistisk teori är marknader, som olika förespråkare vill ha mer eller mindre fri; nyliberaler förespråkar störst frihet. Det finns endast få helt fria marknaden för ett fåtal produkter vilka handlas med på världsmarknaderna där priserna sätts i fri konkurrens mellan fria säljare till fria köpare med full information. Kartellbildningar som till exempel OPEC styr dock ibland enskilda producenter till att producera mindre mängder olja och priserna stiger utan att en verklig brist föreligger. På penningmarknaderna, där olika länder och företag säljer och köper valutor, kan priset för valutor påverkas genom att politiska beslut sänker eller höjer tillgången på en enskild valuta. Den motsatta politiska synen på hushållning kallas planhushållning och företräds främst av kommunister. Om kapitalism tillämpas i ett samhälle kan produktionsmedlen ägas av enskilda individer och olika former av bolag, som är en form av frivilliga sammanslutningar av individer (uppbyggd av till exempel anställningsavtal). I kombination av marknadsekonomi styrs resursallokeringen mer eller mindre av marginalnyttan i ett system av utbud och efterfrågan. De samlade produktionsmedlen kallas för kapital och ägarna kallas för kapitalister. Produktionens inriktning styrs av ägarens målsättning, som bör vara att generera största möjliga vinst. Eller förtydligat: Genom ett effektivt resursutnyttjande åstadkomma de produkter marknaden behöver utan förlust för någon part Kapitalismen är något som den politiska högern arbetat för även om undantag funnits (i 1800-talets Sverige utgjordes vänstern stundtals av reformvänliga köpmän och högern av konservativa bönder), och så även idag. De som idag politiskt vill stärka det kapitalistiska systemet utgår ifrån det liberala ideologiträdet och förespråkar borttagande av handelshinder grundade på olika nationalistiska hänsyn. Exempelvis har inom EU alla monetära och icke-monetära handelshinder undanröjts genm politiska beslut om att alla människor inom EU ska ha rätt att fritt handla och utbyta varor och tjänster med varandra. Alla utbildningar inom EU har därför fått gemensamma krav och betyg är lika giltiga vid alla skolor på samma nivå numera. All legitimerad sjukvårspersonal har för hela EU gemensamma kravnivåer och det enda en svensk läkare behöver för att arbeta i andra EU-länder är numera endast godkänt prov i det andra landets språk och lokala bestämmelser. Sjuka svenskar har också rätt att söka vård i alla EU-länder då rättighetsområdet utökats från det egna landstinget i Sverige till vilket annat land som helst i EU.

Historia

Kapitalismen har sitt ursprung i den industriella revolutionen som inleddes i 1700-talets Europa. Innan dess var många av Europas länder feodala. Samhällssystemet byggde på en indelning av människor i påhittade samhällsklasser. Marken ägdes i vissa länder ofta av den priviligerade adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av egendomslösa arbetare, ibland livegna. I andra länder var bönderna självägande, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades av skråliknande system. Ekonomin omvandlades från att vara jordbruksdominerad och statisk medan industrierna växte fram. I England, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade en revolution redan 1688, och den sociala oron fanns kvar under 1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och saker som t.ex. tryckfrihet och parlamentarism hade införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till 1789, vilket kan ha bidragit till den blodiga Franska revolutionen.

1800-talet

Under 1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och fler flyttade in till städerna där fabriker växte fram. Lönearbetet som fenomen uppkom. Förr hade man ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade men man fick nu istället pengar för att arbeta åt den som ägde den arbetsplats man arbetade på. Med pengarna man tjänade från sitt arbete köpte man de varor man ville ha. Många människor i västvärlden flyttade till städerna där arbetslösheten steg. Eftersom det fanns fler arbetare än arbeten fick människor konkurrera om vilka som skulle få jobben. Det ledde inledningsvis till låga löner och förhållanden som ofta var mycket svåra för de anställda. Många arbetade upp till 16 timmar om dagen, även barn. I gengäld skapades ett välstånd som man tidigare aldrig skådat. En inom vissa kretsar utbredd idé var den om "den järnhårda lönelagen" som formulerades av den brittiska ekonomen David Ricardo. Den gick ut på att lönen skulle vara exakt så hög att arbetskraften kunde reproducera sig. Den var dock aldrig allmänt accepterad. Många ville genom det nya välståndet åstadkomma höjda löner, skolgång, sjukvård och liknande åt arbetarna genom att snedvridna marknaden till deras fördel. Denna syn delades av socialliberaler, vissa delar av den socialistiska rörelsen, samt många konservativa. Dessutom fanns socialister som ville störta hela det ekonomiska systemet och införa socialistisk planekonomi samt de konservativa som var skeptiska till den nya levnadssituationen och hellre ville se en återgång till ett mer ansvarstagande förhållande mellan arbetsgivare och arbetare. Denna kontrovers kring arbetarnas situation var den största direkta anledningen till att den kristdemokratiska rörelsen sprang fram. I och med den påvliga encyklikan Rerum Novarum så bildades en så kallad kristligt-social rörelse som ville bygga upp en socialt ansvarstagande kapitalism, där samhället mer präglades av så kallade samhällsgemenskap, i vilken ett ömsesidigt ansvarstagande och hänsyn ställdes emot alltför hård konkurrens och konflik mellan grupper.

1900-talet

Under 1900-talet förbättrades anställdas levnadsförhållanden avsevärt i de flesta länderna som tidigare haft friare marknader. Rösträtt, offentlig skola och skattebetald sjukvård infördes i många länder på viss bekostnad av den ekonomiska utvecklingen men i och med välståndet som hade byggts upp kunde levnadsstandarden ändå höjas en hel del bland de fattigare.

Ägande

Det som skiljer kapitalismen från andra ekonomiska system är synen på ägandet. Enligt kapitalismens försvarare är rätten till enskilt ägande och frihet en orubblig och oföränderlig rättighet av nästan naturlagens dignitet. Alla produktionsmedel kan ägas och ägaren har rätt att förvalta sin egendom efter eget tycke. Man menar att individers prestationer utmynnar i en rättvis fördelning av allt nytt välstånd som produceras då den som står sig bäst i konkurrensen alltid är den som gjort sig förtjänt av störst belöning. Något som gäller både i avtalandet om vart företagets vinst ska gå och i vilket företag som går mest med vinst. I vår tid sätts dock detta ur spel genom antikapitalistiska marknadsregleringar och omfördelning av inkomster. Eftersom total kontroll av en marknad leder till största möjliga vinst för den som kontrollerar den är monopol något lockande i en kapitalism. På en fri marknad kan det dock bara upprätthållas genom att man tillfredsställer behoven tillräckligt för att det inte ska uppstå ett utrymme för ett nytt företag att etablera sig och ta marknadsandelar. Det är dock en naturlig mekanism som hämmas av att staten gör det svårt att bedriva företag genom regleringar, arbetsgivaravgifter och liknande. Många åtgärder har genomförts för att försöka hindra just monopolbildningar eftersom de anses hämma konkurrensen och bidra till högre priser, men dessa åtgärder är inte helt oemotsgda. En del hävdar att dessa ytterligare förstör genom att hämma marknadens naturliga åtgärder mot monopol. Exempel på sådanna åtgärder är att stoppa priskarteller och hindra företag från att uttnytja sin ställning på en marknad till att otillbörligt framhäva sig på en annan (tanken är att uppnå någon sorts balans på marknaden). EU har t.ex. under senare år stoppat flera företagssammanslagningar av den anledningen och i Sverige har vi ett Konkurrensverk som sköter liknande saker.

Konkurrens

Konkurrens ses som en evolutionär process där aktörerna hela tiden måste förbättra sig själva för att inte slås ut av affärsrivaler. Den ger produktivitetsökningar och teknisk utveckling i övrigt, samt garanterar att produktionen fördelas efter prestation. I en fri marknad finns den mellan arbetsgivare, anställda, företag och även konsumenter. Principen bygger dock på antagandet att konsumenterna är väl informerade om de produkter de har att välja mellan. Ofta är det fallet, men det är inte alltid sant, och kan därmed till viss del förskjuta konkurrensen till fördel för de större och mer etablerade företagen.

Konjunkturer

Precis som vädret karaktäriseras av regn och solsken karaktäriseras kapitalismen av ständiga hög- och lågkonjunkturer. I en högkonjunktur expanderar ekonomin genom att produktionen och konsumtionen ökar. Samhället blir rikare. Tillväxten är inte linjär utan exponentiell och ökar ända tills en viss gräns då en lågkonjunktur inträffar. Då minskar tillväxten och befolkningen kan få mindre reella tillgångar om inflationen inte hålls tillräckligt låg.

Inflation

Inflation är när värdet på pengar (eller till viss del andra tillgångar) sjunker. En viss inflation råder alltid, men en för hög kan vara väldigt skadlig eftersom den då gör sparade tillgångar och löner mindre värda i reela termer. Det kan finnas flera anledningar till att inflationen stiger. En kan vara en löneökning som tydligt överstiger tillväxten eftersom det då får som konsekvens att det finns mer pengar som ska spenderas på samma mängd varor, vilket ökar priserna. En annan kan vara att räntan sänks till en olämpligt låg nivå eftersom det får som konsekvens att större andel av de sparade tillgångarna används, samt att mer pengar tas ut i lån, vilket leder till samma konsekvenser som en för hastig löneökning. Viktigt är dock att komma ihåg att varken hög löneutveckling eller låg ränta i sig innebär en hög inflation, utan den beror på ett samspel av faktorer, och är även till viss del beroend på konjunkturen.

Marxismens syn på kapitalismen

Denna liberala syn på kapitalismen som det redogörs för ovan är dock ingen syn som det råder totalt konsensus kring. Även om marxismen oftast accepterar den vedertagna definitionen i det generella, så har de andra åsikter om de processer som driver den och hur den interagerar med verkligheten samt använder sig oftast av andra termer för att beskriva fenomen och beteenden inom kapitalismen. Enligt marxister så är kapital ackumulerat abstrakt arbete för merproduktion, och kapitalismens främsta kännetecken ses som approprierandet av värde genom användandet av varan arbetskraft för produktion av andra varor, därigenom skapande ett mervärde, använt för att appropriera ytterligare värde och så vidare. I Tyskens Karl Marx bok "Kapitalet" som har legat till grund för den moderna socialistiska/marxistiska synen på kapitalism, så redogör han mer utvecklat för denna syn på kapitalismen. Marxister betraktar inte heller kapitalism och marknadsekonomi som synonymer som liberaler tenderar att göra, utan som två olika (om än ofta sammanflätade) fenomen. Vissa nyliberaler går till och med så långt att de betraktar kapitalism som synonymt med sin ideologi nyliberalism, det vill säga totalt fria marknader som upprätthålls av en nattväktarstat. Kapitalism ses istället inom marxismen som ett produktionssätt och en social relation, medans marknadsekonomi ses som ett allokeringssystem. De anser det finnas flera historiska exempel på kapitalistiska ekonomier som använt sig av andra allokeringssystem än marknaden (kapitalismen har aldrig någonsin tagit formen av en helt renodlad marknadsekonomi), exempelvis planekonomierna i öst. Marxisterna betraktar liberalernas defination av kapitalismen som ovetenskaplig, historielös och ideologisk, vilket givetvis även gäller åt andra hållet.

Externa länkar

- [http://www.historia.se Data över den ekonomiska utvecklingen från 1700-talet till nutid - Portalen för historisk statistik]
- [http://www.economist.com The Economist - en av världens främst och bäst ansedda tidskrifter om ekonomi ur ett starkt kapitalistiskt perspektiv] Kategori:Politik ja:資本主義 th:ทุนนิยม

Invektiv

Skällsord är en typ av ord som ofta ses som fula, nedvärderande, och används om någon etnicitet, grupp, teoribildning, religion o.s.v. Se även invektiv, pejorativ och svordomar. Synonym: okvädningsord.

Exempel på skällsord:

- Om teoribildningar:
- Biologism
- Marxism - ursprungligen ett skällsord, senare även uppfattat som ett positivt ord
- Om etniciteter:
- Tattare
- Gårdare
- Borgarbracka
- Norrbagge
- Nollåtta
- Lapp (istället för Same)
- Eskimå (istället för Inuit)
- Zigenare (istället för Romer)
- Om religioner:
- Bokstavstroende
- Fundamentalism - av vissa riktningar uppfattat som positivt eller värdeneutralt
- Om politiska grupper:
- Antiamerikan
- Brunskjorta
- Brunvänster
- Drogliberal
- Fascist (-svin)
- Kommunist
- Militant feminist
- Militant vegan
- Nazist
- Politiskt korrekt
- Rasist
- Självhatande jude Kategori:Lexikologi Kategori:Språksociologi simple:Profanity

2000 f.Kr.

Händelser

- Babylonien uppstår i Mesopotamien.

Persiska riket

Det persiska riket var det världsvälde som perserna skapade på 500-talet f.Kr. på babylonisk grund. Det sträckte sig från Indus i öster till Balkan i väster.

Historia

Perserna är en stam av indoeuropéer som trädde fram för cirka 2500 år sedan, där de grundade det persiska/iranska imperiet. Persien är ett äldre namn på Iran. Under stormakten omfattade riket södra Ryssland, Turkmenistan, Kaukasus, Tadzjikistan, Irak och Afghanistan. Persien blev genom sina stora härförare ett av världens största och viktigaste riken med kungar som Kyros, Darius och Xerxes. Dess huvudstad hette Pârsâ (Persepolis på grekiska) och ligger nära staden Shiraz i södra Iran. Persien refererar till Irans historia, som en av världens äldsta organiserade stater. Det geografiska läget gjorde det till en genomfartsled mellan å ena sidan Europa och å andra sidan Indien och Kina, en del av Sidenvägen, vilket präglat folk och traditioner.

Språk

Persiska är ett indoeuropeiskt språk. Iran betyder egentligen "ariernas land"; arierna är de grupper människor som vandrade in i Iran, Armenien, Afganistan och norra Indien. Namnet Iran kommer från arierna, men eftersom de bodde i området Pars kallades hela folket i efterhand perser och följaktligen språket persiska. Namnet Iran kommer från arierna, grekernas benämning på Fars var "Persis" vilket spred användningen av perser och Persien ända till det officiella namnbytet 1935 av Reza Shah Pahlavi.

Konst

Huvudartikel: Persisk konst När perserna erövrade Mellanöstern saknade de kunskap om monumentalarkitektur. De lät därför hantverkare från de erövrade områdena dekorera de persiska städerna och palatsen, varför stilen blev eklektisk och hämtade element från både de tidigare imperierna i området, från kulturerna runt riket och från den nomadtradition de själva hade med sig. Den persiska konsten sägs ofta vara en hybridstil som snarare pekar bakåt och framåt i tiden än utgjorde en självständig stil.

Se även

- Iran
- Mesopotamien Kategori:Asiens historia Kategori:Irans historia Kategori:Främre Orienten Kategori:Persien ja:ペルシア ko:페르시아 제국

Alexander den store

] Alexander den store (Μέγας Αλέξανδρος, Mégas Aléxandros), eller Alexander III, (född i juli 356 f.Kr. i Pella, död 10 juni 323 f.Kr.) var kung av Makedonien från år 336 f.Kr. Han var en av världshistoriens främsta fältherrar. Han erövrade bland annat Persien och Egypten.

Biografi

Egypten Alexander var son till Filip II av Makedonien och Olympias. Han ärvde ett enat rike efter sin far, och erövrade sedan flera andra, däribland Persien fram till nordvästra Indien. Grundare av staden Alexandria i Egypten. Han var gift med Roxana, med vilken han fick sonen Alexander IV.

Fälttåg

Huvudartikel: Alexander den Stores fälttåg 336 f.Kr. uppsteg Alexander på tronen. Efter att ha befäst sin kontroll över Grekland, invaderade han Persien. Efter att ha korsat Bosporen besegrade han den persiske kungens satraper i Slaget vid Granikos i maj 334 f.Kr. Han erövrade bland annat Gordion, Frygiens huvudstad, där en stridsvagn var fastbunden med hopknutna rep. Enligt sägnen skulle herradömet över hela världen tillfalla den som kunde lösa upp knuten. Alexander lyckades inte lösa upp den gordiska knuten utan högg itu den med sitt svärd. En annan version gör gällande att han löste upp den utan svårighet. I Slaget vid Issos 333 f.Kr. besegrade Alexander den persiske kungen Dareios III. Efter belägringen av staden Tyrus i Syrien 332 f.Kr. tågade han in i Egypten, och betvingade det flertusenåriga klassiska egyptiska faraoniska riket. Alexanders sista stora slag mot Dareios blev Slaget vid Gaugamela nära Babylon efter vilket han kontrollerade de persiska huvudstäderna Babylon, Susa, Persepolis och Ekbatana. Han fortsatte till Medien och Skytien, intog Herat och Samarkand och fortsatte sedan till Indien. Han invaderade Indien och besegrade kung Purushotthama eller Poros i Slaget vid Hydaspes, det sista av fyra stora slag. Efter att ha återvänt till Babylon dog han i plötslig feber i Nebukadnessar II:s palats, 33 år gammal. Efter Alexanders död delades hans rike upp i flera stater under hans generaler, varav de tre största var Seleukidriket, Egypten och Makedonien. Alexanders erövringar spred det grekiska kulturella inflytandet över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Alexandria i Egypten blev den mest berömda av alla de städer som Alexander grundade i de länder som han ockuperade. Läroverket Museion i Alexandria med dess omfattande biblioteket hjälpte sedermera till att rädda stora delar av den grekiska kulturen. Se även:
- Slaget vid Granikos
- Slaget vid Issos
- Slaget vid Gaugamela
- Slaget vid Hydaspes

Kuriosa

Det påstås att Alexanders största kärlek var hans erastes (älskare) och bästa vän Hefaistion men detta är inte historiskt bevisat. Man kan jämföra med reaktioner mot personkulter under 1900-talet. Alexander hade en legendarisk häst som hette Bukefalos.

Referenser

- Peter Green, Alexander of Macedon, 356-323 B.C. University of California Press 1991. ISBN 0-520-07166-2. Peter Green är professor emeritus i klassiska studier vid University of Texas i Austin, och en framstående kännare av det antika Grekland.
- J.F.C. Fuller, The Generalship of Alexander the Great. Minerva Press 1960. ISBN 0-306-80371-2.

Se även

- Alexander den Store, svensk film från 1917
- Alexander den Store (Alexander the Great ), amerikansk film från 1956 l (Alexander the Great )
- Alexander den Store, svensk film från 1965
- Alexander, amerikansk film från 2004
- Alexander den Stores fälttåg

Externa länkar

- [http://www.1stmuse.com/frames/ Alexander the Great of Macedon from history to eternity av John J. Popovic]
- [http://www.pothos.org/alexander.asp?keyword_id=2&title=Alexander%20the%20Great Pothos.org - All about Alexander the Great] Kategori:Personer i hellenismen Kategori:Makedonien ja:アレクサンドロス3世 ko:알렉산드로스 대왕

Romerska riket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken

- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom

Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst
Provinser
: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Se även

- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Brittiska öarna

Brittiska öarna är en gemensam benämning på ögruppen bestående av Storbritannien (ö) och Irland samt över 1000 närliggande öar. Benämningen de brittiska öarna (engelska British Isles) syftar oftast på öarna som ett geografiskt begrepp, men det existerar också ett separat politiskt begrepp (eng. British Islands) som syftar på de öar eller del av ö som står under brittisk överhöghet. Skillnaden mellan det politiska begreppet och det geografiska är i stort sett att man exkluderar territoriet för Republiken Irland. Från irländsk sida finns en tendens att inte räkna Irland till de brittiska öarna överhuvud taget. Detta innebär att begreppet från irländskt perspektiv skulle vara synonymt med Storbritannien och närliggande öar.

Geografisk indelning (British Isles)

- Anglesey
- Hebriderna
- Irland
- Isle of Man
- Isle of Wight
- Orkneyöarna
- Shetlandsöarna
- Storbritannien

Politisk indelning (British Islands)

- Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
- Anglesey
- Hebriderna
- Isle of Wight
- Orkneyöarna
- Shetlandsöarna
- Storbritannien
- Provinsen Nordirland
- Isle of Man
- Kanalöarna
- Guernsey
- Alderney
- Sark
- Jersey

Se även

- Färöarna Kategori:Europa Kategori:Öar ja:ブリテン諸島 ko:영국 제도

Islam

Islam (på arabiska , al-islām, med betydelsen "underkastelse") är den abrahamitiska religion som räknar Muhammed som sitt upphov och Koranen som sin heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim. Islam är idag världens näst största religion.

Läran

Den viktigaste läropunkten är monoteismen, att Gud (Allah) är en. Gud är världens skapare, äger jorden och ger lagen (sharia). Eftersom Gud är helt suverän får man problem med människans fria vilja. Människan är Guds ställföreträdare på jorden och ska som skapad varelse tjäna Gud som hans förvaltare. Muslimer tror att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske en dag, men att det inte är meningsfullt att försöka förutspå när detta kommer att ske, eftersom vi människor inte kan förstå Gud. När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt ska leva att bedömas utefter om deras handlingar följer Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv kommer denne antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat få komma till himlen så länge människan har följt de mest grundläggande muslimska reglerna. Muhammed betraktas som Guds sista profet och Guds lag är med Honom slutgiltigt uppenbarad. Muhammed är en vanlig människa, men utvald av Gud. Tidigare profeter är bland annat Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Mose) och Isa (Jesus). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda, medan den rätta, Muhammeds, nu finns i evig och ofelbar form i Koranen, vilken givits Muhammed av Gud genom ängeln Jibril (Gabriel) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en lång period. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde dock till efter Muhammeds död innan Koranen i skriftlig form kom till, eftersom Muhammed, liksom de flesta människor vid denna tid, var analfabet. Dessförinnan hade Guds ord spridits med hjälp av berättelser från person till person, vilket innebar ett problem då flera olika versioner uppstod.

Historia

Muhammeds tid

Enligt den islamska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Gabriel (Djibril) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som mycket liknar den i kristendomen och i judendomen. Han verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Guds makt, att underkasta sig honom. Om de inte gjorde det skulle de dömas på den Yttersta domen till helvetets straff, istället för paradisets belöning som de fick om de gjorde som han sa. Muhammed mötte motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare flytta till Yathrib (Medina), där de var mer intresserad av hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen. De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de ledande i Mekka. Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade inte Muhammed som judisk profet, och det ledde till att islam mer och mer betraktades som en egen religion. Konflikten blev också politisk, och de judiska stammarna fördrevs, och en del utplånades helt. Striderna mellan muslimerna och Quraysh ledde till slut till att Muhammed vann. Mekka intogs och helgedomen Kaba rensades från gudabilder från den tidigare kulten. Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara "Det strålande Medina". Där fick nu religionen en annan funktion, den blev samhällsordningen. Religionen uppfattades inte längre som något skilt från traditionen, utan den påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och Profetens Sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet. Som stadsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer. Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam. Samtidigt som det fattiga Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurserna hade tömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd mot araberna som nu överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta så de såg de erövrande araberna som befriare.

Efter Muhammed

När Muhammed dog år 632 rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte hade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför Shīcat Alī, "Alis grupp". Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende. Redan 634 dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidigare efterföljare. Under hans tid som kalif (634-644) sker den första stora expansionen av det nya världsväldet. Det är också Umar som anses har skapat den nya statens grundläggande administration och organisation. Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644-656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Tyvärr accepterade inte alla Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han retirerade till Siffin där han mördades av en kharijit år 661. Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former. Man var från stadsledningens sida inte särskilt angelägna i att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i koranen (kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och det finns fortfarande i vissa länder. När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den 10:e i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Āshūrā och är en stor sorgehögtid inom den shiitiska islam. Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al Abbās, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba. En kulturell blomstringstid följde. Shariarätten, den islamitiska lagen, utvecklades. Skolor, sjukhus och bibliotek byggdes. Antikens filosofi, matematik och medicin utvecklades och fördes vidare till det icke muslimska Europa. Filosofin, framför allt Ibn Rushd (Averroes) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra. Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde "reconquista" rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492.

Islam i Sverige

Man räknar med att det finns flera hundratusen personer i Sverige som bekänner sig till Islam. Av dessa är de flesta första och andra generationens invandrare från många olika länder. Den mest 'optimistiska' beräkningen på 400 000 muslimer, baseras på hur många som har sitt ursprung i muslimska länder och torde ändå vara väl generöst tilltagen. De muslimska församlingarna räknar ett totalt medlemskap på någonstans omkring 80 000. I flera svenska städer, bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö finns det idag moskéer. I Malmö är islam dessutom den största religionen om man ser till gudstjänstbesök under ett veckoslut (detta kan dock till viss del bero på att det inte finns någon moské i Köpenhamn).

Islamisk konst och arkitektur

Huvudartikel: Islamisk konst Förbudet att avbilda djur och människor, ikonoklasm, har funnits hos många grenar av islam. Däremot har byggnader och dekorationer blivit uttryck för konsten. Moskéer och minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst återfinns i orientaliska mattor.

Se även

- Dhikr
- Fikh
- Jihad
- Kalif
- Profet
- Sufism
- Islamism

Externa länkar

- [http://www.islamguiden.com Islamguiden (på svenska)]
- [http://www.islam.nu Upptäck Islam (på svenska)]
- [http://www.sufiblog.com/ Sufi Meditation (på engelska)] Kategori:Islam Kategori:Religion ja:イスラム教 ko:이슬람교 ms:Islam simple:Islam th:ศาสนาอิสลาม

Spanien

Spanien är ett land på Iberiska halvön i sydvästra Europa. Landet är en monarki och statsöverhuvud är kung Juan Carlos. Spanien gränsar till Portugal, Frankrike, Andorra och via Gibraltar även till Marocko. Spaniens huvudstad är Madrid.

Historia

Huvudartikel: Spaniens historia Spanien grundades som enat land när Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien förenade rikena i en personalunion. Enandet följdes av utdrivandet av judar och muslimska morer vilket följdes av en ekonomisk och kulturell tillbakagång. Under 1500-talet expanderade Spanien som en stor kolonialmakt och lade under sig stora områden i Amerika. På 1600-talet fick man konkurrens ifrån främst Holland och England. Under 1800-talet var frigjorde sig många av Spaniens tidigare kolonier och imperiet var på nedgång. Spansk-amerikanska kriget satte definitivt stopp för den spanska dominansen i latinamerika. 1940 förklarade styrande general Franco Spanien som en icke krigförande part av axelmakterna, vilket resulterade i utrikespolitisk isolering i efterkrigstiden. 1947 gjordes en författningsändring som innebar att monarkin återinfördes, men att tronen skulle stå vakant fram till general Francos dödsdag. Franco dog 1975 och Juan Carlos av Bourbon kom då till makten och kunde påbörja en demokratisering av Spanien.

Administrativ indelning

Spanien är indelat i 50 provinser, grupperade till 17 autonoma regioner och två autonoma städer med en hög grad av självständighet.

Autonoma regioner

Spanien är en federation av 17 autonoma regioner (comunidades autónomas) och 2 autonoma städer (ciudades autónomas; Ceuta och Melilla).
- Andalusien (Andalucía)
- Aragonien (Aragón)
- Asturien (Principáu d'Asturies på asturiska/Principado de Asturias på spanska )
- Balearerna (Illes Balears på katalanska /Islas Baleares på spanska )
- Baskien (Euskadi på baskiska/País Vasco på spanska )
- Extremadura
- Galicien eller Galiza
- Kanarieöarna (Islas Canarias)
- Kantabrien (Cantabria)
- Kastilien-La Mancha (Castilla-La Mancha)
- Kastilien-Leon (Castilla y León på spanska/Castiella y Llión på asturiska )
- Katalonien (Catalunya på katalanska/Cataluña på spanska/ Catalunha på aranesiska)
- La Rioja
- Madrid
- Murcia
- Navarra (Nafarroa på baskiska/Navarra på spanska )
- Valencia (Comunitat Valenciana på valenciano (katalanska) /Comunidad Valenciana på spanska) Spaniens grundlag erkänner historiska nationaliteter, men ger dem ingen speciell status. Navarra och Baskien har ett särskilt momssystem.

Provinser

Huvudartikel: Spaniens provinser Det spanska kungariket är också indelat i 50 provinser (provincias). Sjävständiga regioner grupperar provinserna (t. ex består Extremadura av två provinser, Cáceres och Badajoz). De självständiga regionerna Asturien, de Baleariska öarna, Kantabrien, La Rioja, Navarra, Murcia, och Madrid består vardera av en enda provins.

Översjöiska besittningar

Det finns också fem platser med spansk överhöghet (plazas de soberanía) längs den Afrikanska kusten: städerna Ceuta och Melilla administeras som autonoma städer, ett mellanting mellan städer och kommuner; öarna Islas Chafarinas, Peñón de Alhucemas, och Peñón de Vélez de la Gomera är under direkt spansk administration. Kanarieöarna, Ceuta och Melilla, räknas inte officiellt som historiska kommuner, men åtnjuter ändå speciell status.

Se även

- Lista över regeringschefer i Spanien
- Lista över monarker i Spanien
- Spaniens politik
- Spanien (styrelseskick) Kategori:Spanien Kategori:Europas länder fiu-vro:Hispaania ja:スペイン ko:에스파냐 ms:Sepanyol simple:Spain th:ประเทศสเปน zh-min-nan:Se-pan-gâ

Osmanska riket

دولتِ عَليه عُثمانيه
Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye
Osmanska rikets utbredning 1683
Officiellt språk	osmanska (turkiska)
Huvudstad	Konstantinopel (İstanbul)
Härskare	osmanska sultaner
Invånare	cirka 40 miljoner
Grundande	1299
Upphörande	29 oktober 1923
Valuta	akçe
Flagga	akçe
Se även Turkiets historia

Osmanska riket (från engelskan och franskan även den äldre benämningen Ottomanska riket; på osmanska دولتِ عَليه عُثمانيه, Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye) var ett välde i Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika som uppstod år 1299 och bestod fram till den 29 oktober 1923.

Historia

Huvudartikel: Osmanska rikets historia Riket bildades år 1299 i västra Anatolien av en stam oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, osmanerna, och förse det med dess härskarätt, den osmanska dynastin. De osmanska turkarna erövrade, på Bysans och andra turkiska rikens bekostnad, stora delar av Anatolien och Balkan under 1300-talet. Efter belägringen och intagandet av den bysantinska huvudstaden Konstantinopel år 1453 var det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som betydelsefullast och nådde sin höjdpunkt under sultanen Süleyman den Store. Trots att det var politiskt försvagat nådde riket sin största utsträckning först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst. På grund av korruption och en föråldrad militär började det Osmanska riket efter 1600-talet förfalla gradvis och förlora sitt territorium dels till stormakter som Österrike och Ryssland, dels till de områden som gjorde uppror och bildade självständiga stater (till exempel Grekland, Rumänien och Serbien). Efter att ha ställt sig på Tysklands sid