Indoeuropeiska språk kallas med ett gemensamt namn alla de särskilda språk, som tillhör den indoeuropeiska språkstammen, vilken fått sitt namn av att i Asien indierna bildar den ojämförligt största grenen och i Europa nästan alla folk, med undantag av basker, ugriska folk och antagligen de gamla etruskerna, tillhör densamma. Dess språkområde utgörs numera av den allra största delen av Europa, en stor del av sydvästliga Asien samt, till följd av kolonisationer från Europa i nyare tider, stora delar av Nordamerika, Sydamerika, Australien och mindre delar av Afrika.

Jämförande språkforskning

Den jämförande språkforskningen har visat, att de allesammans har utvecklat sig ur ett enda gemensamt urspråk, som kallas det protoindoeuropeiska grundspråket. Om detta grundspråks och de indoeuropeiska folkstammarnas ursprung, råder ännu bland språkforskarna olika åsikter. Några anser, att de indoeuropeiska folkens ursprung finns i Europa, men de flesta forskare menar att då riktningen av folkvandringarna under den kända tiden onekligen varit från öster mot väster, så är folkens och språkens ursprung att söka i Asien. Flera skäl talar för den senare uppfattningen, vilket naturligtvis inte kan fullt bevisas, men logiskt tycks det svårtare att visa på att den omvända ordningen varit fallet (att människor vandrat i en riktning och språken i den motsatta riktningen). Kulturtillståndet i Asien, jämfört med Europas under den tidiga folkvandringsperioden gör också en utvandring från den förra världsdelen mer trolig. Den indoeuropeiska språkstammen, vilket flera forskare visat, är besläktad med semitiska, som är av asiatisk börd, och det är ytterligare en tungt vägande faktor som talar för ett ursprung från öster. Vid besvarandet av frågan vilken trakt av Asien varit den medelpunkt, varifrån de indoeuropeiska stammarna utgått åt olika håll, är man ännu mera hänvisad till lösa gissningar. En hypotes är att det baktriska höglandet vid Hindukush, kring nedre Amu-Darja, är en av indoeuropéiska folkens och språkens ursprung. Den hypotesen har grundats på indiernas och iraniernas historiskt och geografiskt kända besittningar där.

Spridningen av de indoeuropeiska språken

Det gemensamma hemlandet må har varit beläget var som helst. Alla de olika indoeuropeiska stammarnas förfäder bodde och talade samma, eller i det närmaste samma språk, och spreds åt olika håll. Hur denna spridning är, såsom redan nämnts, inte i detalj klarlagt. Många språkforskare antar, att vid olika tidpunkter har delar av folkgrupperna relativt plötsligt skilts från varandra till exempel genom organiserad utvandring i olika riktningar och intagit nya trakter, som de sedan antingen behållit eller efter en längre eller kortare tid övergett för att tillsammans, eller i splittrade grupper ta sig till andra hemvist. I den nu kända historiska tidens gryning tycks de särskilda folkens och språkens områden i grova drag inneha det läge i förhållande till varandra, som nu är fallet. Andra forskare anser att spridningen skett mer successivt och inte genom drastiska klyvningar. Dessa forskare menar, att folken så småningom och steg för steg utbrett sig från en medelpunkt över allt större och avlägsnare områden. Varje mer ursprungligt språk, som talades av någon grupp av de indoeuropeiska folken, gick över flera eller färre sammanhängde mellenled bort från de språk, som talades av de övriga delarna. Släktskapen mellan språken kan därmed anses stå i proportion till de geografiska avstånden mellan de enskilda delarna av stammen.

Språkträd

Då anhängarna av den första meningen; att drastiska förändringar krävs, vill visa hur de indoeuropeiska språken är besläktskap använder de bild av ett träd, som delar sig i grenar och kvistar vid olika historiska tidpunkter. Medlemmar, tillhörande olika generationer, utvandrar och blir stamfäder för nya familjer. Forskare, som företräder den andra lika hypotetiska synen, framställer de indoeuropeiska språkens utveckling ur grundspråket mer som bilden av en våg, som från ett centrum, utbreder sig i koncentriska ringar, vilka försvagas i förhållande till avståndet från centrum. Sanningen närmast kommer man antagligen om man antar att utvecklingen skett på bägge sätten, eftersom de inte utesluter varandra. Men de språkliga förändringarna har skett olika under olika förhållanden, vid olika perioder och i olika trakter, samt om man antar att de historiskt kända språkförändringarna är resultat av både plötsliga och mindre plötsliga i omvärlden. Det är ett känt, att många vandringar och omflyttningar av folk har ägt rum. Men det är bevisat, att språkligt släktskap är proportionellt med avståndet från de lokala varianterna. Å andra sidan är det visat, att många förmedlande länkar mellan de för oss kända språken under tidernas lopp gått under och försvunnit. Av de stamträd, som uppställts enligt teorin om mer abrupta förändringar för de indoeuropeiska språken, har följande haft störst betydelse. Enligt ett antagande skilde sig från grundspråket först den språkgren, som sedan delades i de klassiska (d.v.s. grekiska och italiska), germanska och keltiska språken. Senare avsöndrades de slavobaltiska från den indoiranska grenen. De två huvudgrenar som först urskiljs kan kännas igen av hur ordet för hundra utvecklats, varför de grupper språk som härrör från respektive gren kallas kentumspråk respektive satemspråk (jämför skiss ovan). Det anses också att det äldsta grundspråket först kluvits geografiskt i en nordlig och en sydlig gren. Den nordliga eller nordeuropeiska grenen omfattade de germanska och de slavobaltiska språken. Den sydliga grenen delade sig därefter i en indoiransk och en sydeuropeisk del. Den sydeuropeiska klöv sig i en grekisk och en italo-keltisk avdelning. Sist skilde sig det italiska språket från det keltiska. Under senare tid har man vanligast antagit, att grundspråket delat sig i en asiatisk gren, omfattande de s. k. indoiranska språken, och en europeisk gren. Men i avseende på den senares utveckling råder mycken ovisshet. En hypotes är, att den kluvit sig i en nordlig, slavisk-germansk, och en sydlig, grekisk-italisk-keltisk gren. De anförda olika stamträden är intressant, då de också uttrycker olika utvecklingsstadier av den indoeuropeiska språkforskningen. Såsom säkert belagt kvarstår att indierna och iranierna skilts från varandra geografiskt - troligen ganska lång tid efter söndringen från övriga indoeuropeiska folk -, samt att de slaviska språken och de baltiska, med vilka förstås litauiskan, lettiskan och den nu utdöda fornpreussiskan, är med varandra närmast besläktade av alla de indoeuropeiska språken i Europa. Armeniskan, som förut räknats till de eranska språken, synes, enligt nyaste forskningar, kunna göra anspråk på mera självständighet, så att den rättare bör anses intaga en mellanställning mellan de förra och de slaviska språken. Albanskan, möjligen en dotter av den gamla illyriskan, står grekiskan närmast. Etruskiska språkets karaktär, sedan länge omtvistad, är ännu lika oavgjord.

Indoeuropeiskt eller ej

Man kan inte med visshet säga, om etruskiskan hör till de indoeuropeiska språken eller inte. Visserligen har flera språkforskare, som senast behandlat detta språk, sökt visa, att det är en italisk dialekt och således nära släkt med latinet; men resultatet är lika osäkert, som de vetenskapliga kritikernas resultat, som också är föga övertygande. Att baskiskan inte är ett indoeuropeiskt språk, t. ex. keltiskt, anses däremot klarlagt. När det indoeuropeiska grundspråkets första splittring inträdde är omöjligt att bestämma och kommer troligen att så förbli då de historiska fynd som görs inte talar. Bestämningsgrunden synes nämligen knappast kunna vara något annat än arten och graden av de förändringar, som de särskilda språken visar sig ha undergått från det gemensamma grundspråket, sådant språkforskningen genom en jämförelse av alla de förra kunnat rekonstruera det. Noteras bör att de förändringar, som sker i ett språk, inte står i ett bestämt förhållande till tidrymden, som det levt självständigt. Några språk, t. ex. litauiskan, nygrekiskan och isländskan, har visat en betydligt större uthållighet än andra, som exempelvis engelskan, de keltiska språken m. fl. Senare än 3000 f.Kr. torde dock icke tiden för den indoeuropeiska språksplittringen i något fall kunna sättas; högst sannolikt är den betydligt äldre.

Kulturell språkanalys

Säkrare kunskap än i språkhistoriennu finns för andra den kultururella uttryck, som det indoeuropeiska folken har lämnat efter sig. Genom analys och jämförelse av de särskilda indoeuropeiska språkens ordförråd kan språkforskaren ganska säkert avgöra vilka ord tillhört deras gemensamma grundspråk. Vad som för alla eller åtminstone de flesta av de förra är gemensamt kan anses såsom ett arv från det senare. Och att urspråket inte ägde ord och uttryck för andra ting, förhållanden och föreställningar än dem, som verkligen existerade hos urfolket, är givet. Resultaten av denna språkliga paleontologi är mera betydande än man kunnat vänta. Det visar sig, att indiernas, grekernas, romarnas och vårt eget folks gemensamma stamfäder redan hade fasta boningsplatser, som ibland till och med var befästa, och levde av åkerbruk jämte boskapsskötsel. Deras tama husdjur var alla våra viktigare, nämligen hästen, oxen, fåret, geten, svinet och hunden. De kände metaller, dock sannolikt ej järnet, vävde kläder av ull, byggde båtar, som drevs med åror, samt begagnade svärd, spjut och båge. Troligen var folken delade i en mängd patriarkaliskt styrda småstammar utan starkare samband. Familjen var fast organiserad, och namn fanns redan för skyldskap till andra och tredje graden inte bara vid fysiskt släktskap, utan även vid släktskap genom gifte. Man räknade efter tiotalsystemet åtminstone till hundra. Tidmätare var månen, och åren räknades sannolikt efter vintrar. Religionen var månggudadyrkan; gudarna var de personifierade naturkrafterna. Alla de indoeuropeiska språken räknas till de flekterande språkens klass. Grundspråket var, liksom dess äldre dotterspråk, i hög grad syntetiskt, d.v.s. de särskilda ordens förhållande till varandra i satsen betecknades företrädesvis genom ordens egna böjningsändelser, inte genom en bestämd ordföljd eller genom propositioner. Av alla språkstammar har den indoeuropeiska stort intresse för dem som talar något av dess språk, dels för att förståelse av det eget språket utgör en del av förmågan att bruka det, dels då den del av civilisationens arbete som utförts av indoeuropeiska folk kan bäst tolkas med hjälp av dess eget språk, dels också för att det är under och genom studiet av de indoeuropeiska språken som språkvetenskapen fostrats och utbildats och därför att de nämnda språken är i alla hänseenden de noggrannast genomforskade och bäst kända.

Se även

- Indoeuropéer
- Språk

Litteratur

- Språken på vår jord, Alf Lombard, Symposion Brutus Östlings förlag, Stockholm/Stehag, 3:e uppl. 1994. Kategori:Indoeuropeiska språk

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.
Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar
Den största sjön är Ladoga.
Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.
Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanje regnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
Demografi
Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
Språk
Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
Religion
Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
Europeiska politiska organisationer
I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
Stater
EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
Områden med särskild status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
Organisationer

- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:Europa Kategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

Romanska språk

Romanska språk, en grupp av indoeuropeiska språk som härstammar från latinet och talas framför allt i södra Europa och Latinamerika.

Språkträd

- Indoeuropeiska språk
- Italiska språk
- Romanska språk
- Östliga romanska språk
- Italo-västliga romanska språk
- Västliga romanska språk

Romanska språk

- asturiska
- aragonska
- franska
- galiciska
- italienska
- katalanska
- korsikanska
- ladino
- occitanska
- portugisiska
- provencalska
- rumänska
- rätoromanska
- sardiska
- spanska (kastilianska)

Utdöda, antikverade eller ifrågasatta romanska språk

- anglonormandiska
- dalmatiska
- baleariska (katalansk dialekt)
- gasconska (occitansk dialekt)
- valencianska (katalansk dialekt)
- vallonska
- neapolitanska
- frankoprovensalska Med ifrågasatt avses att det på goda grunder hävdas att det rör sig om en dialekt och inte ett språk

Se även

- Lista över mest talade språk Kategori:Romanska språk Kategori:Italiska språk als:Romanische Sprachen ja:ロマンス語 simple:Romance languages

Franska

:Franska är också något som man äter, se franskbröd. ---- Franska är ett av de största romanska språken och räknas som världsspråk. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen, Internationella Olympiska Kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen och [http://www.upu.int/ Världspostföreningen].

Historik

Den romerska invasionen av Gallien

Franska härstammar (som alla romanska språk) från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f.Kr. bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike. Ett folkslag romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurier vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper. Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska, de flesta är platsnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Från romarna lånades ord för nya begrepp, till exempel för vissa klädesplagg (som les braies). Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen, för handel, diplomati och undervisning. Det vulgärlatin, den folkliga variant av latin som utvecklades till modern franska, har mycket litet gemensamt med det bildade prosalatin man ser i exempelvis Ciceros verk.

Frankerna

Från 200-talet och framåt blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen och visigoterna i Akvitanien och Spanien de viktigaste. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; så mycket som 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.

Langue d'oïl

Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper: langue d'oïl and langue d'oc, (occitanska) är de största och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting mellan de två förra. Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien och normandiska. Efter döpningen av den frankiske kungen Klodvig I cirka 498 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter. Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är den dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.

Icke-germanska språkinfluenser

Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk direkt härstammat från förromersk galliska så är tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska). Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som upphörde vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan. Slutligen bör arabiskan nämnas som bidrog med ord för lyx- och handelsvaror, kryddor samt termer inom naturvetenskap och matematik.

Från l'ancien français till modern franska

Perioden från 842 då Strasbourg-ederna, det äldsta beviset för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många av de kända chansons de geste, den trubadurdiktning som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen. Perioden efter detta såg franskan förlora sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (le moyen français) 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnances de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och det som skulle användas vid kungens hov. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. Under denna period skedde en omfattande utvidgning av ord genom nybildning och lån. En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (le français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Många språkforskare brukar dock benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (le français moderne). 1634 grundades Franska akademien (Académie française) av Richelieu som en officell myndighet vars målsättning var att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns än idag och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden. Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik IIs fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska. Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Bland de mest ansedda av dessa i fråga om uttal anses ofta dialekten kring Tours och Loire-dalen vara, med en sjävklar reservation för rent subjektiva bedömningar. Som i så många språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.

Dagens situation

En debatt pågår i dagens Frankrike om bevarandet av det franska språket och inflytandet från engelskan (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press som på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av fransk sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intresse grupper att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal rikedom. Se också Toubon-lagen

Geografisk spridning

Franska är officiellt språk i följande länder:

land	infödda talare	befolkning
	(uppskattat antal)	(juli 2003)
Frankrike	60 000 000	60 180 600
Demokratiska republiken Kongo		55 225 478
Kanada	7 100 000	32 207 000
Elfenbenskusten		16 962 500
Kamerun		15 746 200
Burkina Faso		13 228 500
Mali		11 626 300
Senegal		10 580 400
Belgien	4 000 000	10 290 000
Rwanda		7 810 100
Haiti	400 000	7 527 800
Schweiz	1 400 000	7 318 638
Burundi		6 096 156
Togo		5 429 300
Centralafrikanska republiken		3 683 600
Republiken Kongo		2 954 300
Gabon		1 321 500
Komorerna		632 948
Djibouti		457 130
Luxembourg	100 000	454 157
Guadeloupe		442 200
Martinique		390 200
Vanuatu		200 000
Seychellerna		80 469

Även om det inte har officell status, så talas det som ett andraspråk av stora delar av befolkingen i följande länder:

land	befolkning
	(juli 2003)
Algeriet	32 810 500
Madagaskar	16 979 900
Marocko	31 689 600
Mauritius	1 210 500
Tunisien	9 924 800

Det finns också fransktalande grupper i Libanon, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien ( Aostadalen), Laos, Mauretanien, Storbritannien (Kanalöarna), USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam. La Francophonie är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar.

Officiell status i Frankrike

Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inom skolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och i kontrakt. Trots en åsikt ofta hålld för sanning i amerikansk och brittisk massmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord på hemsidor eller privattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsen Quebec genom en rätt drakonisk tolkning av en lag gällande från 1977 till 1993 som kom till för att garantera franskans ställning i provinsen.

Officiell status i Kanada

Cirka 9% av alla fransktalande bor i Kanada och franska är jämte engelskan är en av landets två officiella språk. Det federala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22% av alla kanadensare talar franska som förstaspråk. Franska är det enda officella språket i Quebec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning. Franska är officiellt språk i New Brunswick, Northwest Territories och Nunavut. I Ontario har franskan inte officell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor. Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.

Franska dialekter

- akadiska
- afrikansk franska
- belgisk franska
- kambodjansk franska
- cajunfranska
- Quebec-franska
- schweizisk franska
- parisiska
- Marseille-franska
- Lyonnais-franska
- Maghreb-franska
- vietnamesisk franska

Kreolspråk härstammade från franska

- haitisk kreol
- seychellekreol
- michif
- lanc-patuá

Ordförråd

Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiska ordrötter. Det finns ofta ordpar där en är mer folkligt (substantiv) till ursprunget och det andra anses mer bildat (adjektiv), men där båda härstammar från latin. Exempel:
- bror: frère (brother) / fraternel
- finger: doigt / digital
- öde: foi (faith) / fidèle
- kyla: froid / frigide
- öga: œil / oculaire Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen än italienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling från vulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med påföljande ord. Det uppskattas att mindre än 13% (4200) franska ord man kan hitta i ett vanligt lexikon som Petit Larouse eller Micro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25% (1054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Alla andra långivade språk eller språkgrupper har färre än 1000 ord vardera där dom största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska. Källa: Henriette Walter, Gérard Walter, Dictionnaire des mots d'origine étrangère, 1998.

Franska språkets betydelse i Sverige

Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i hela Europa. Franskan var under 1600-talet och framförallt 1700-talet det viktigaste främmande språket även i Sverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska. Franskan användes till och med som umgängesspråk inom den svenska adeln och hovet. Mycket tack vare att den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil. Från den tiden har svenskan en stor mängd franska lånord. En del var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.

Under 1600-talet invandrade många valloner till Sverige och Sverige fick därmed en inte obetydlig franskspråkig minoritet. Vallonerna har dock med tiden integrerats väl i det svenska samhället.

Franska var ett obligatoriskt skolämne i Sverige fram till 1960-talet men har sedan dess varit valbart.

Externa länkar

- [http://wikibooks.org/wiki/French Learning the French language] - en wikibok.
- [http://www.academie-francaise.fr/ Académie Française]
- [http://www.fdicts.com/dictlist1.php?k1=33 gratislexikon för franska]
- [http://www.azoria.com/lexikon/indexsw.shtml Fransk-Svenskt Lexikon]
- [http://www.frenchlesson.org/ Frenchlesson.org]
- [http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=FRN Ethnologue rappor för franskans situation]
- [http://www.websters-online-dictionary.org/definition/French-english/ fransk-engelskt lexikon]: från [http://www.websters-online-dictionary.org Webster's Online Dictionary] - the Rosetta Edition. Kategori:Romanska språk Kategori:Franska Kategori:EU-språk als:Französische Sprache ja:フランス語 ko:프랑스어 simple:French language th:ภาษาฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-gí

Galiciska

Galiciska är ett ibero-romanskt språk som talas i den autonoma regionen Galicien i norra Spanien. Galiciska har stora likheter med portugisiska och betraktas ofta i Portugal som en dialekt av portugisiskan, dock med ett eget skriftspråk känt från 1000-talet. Portugisiskan anses även ofta ha utvecklats ur galiciskan. Kategori:Romanska språk ja:ガリシア語

Italienska

Italienska, romanskt språk som talas av ungefär 70 miljoner människor, varav de flesta i Italien. Den italienska som talas idag är till stora delar baserad på toscanska dialekter och kan sägas vara ett mellanting av dialekterna som talas i Italiens södra delar och de norra delarnas galloromanska dialekt. Den sedan länge etablerade toscanska språkstandarden har de senaste årtiondena börjat bli influerad av den typ av italienska som talas i Milano, Italiens ekonomiska nav.

Historik

Historien av italienska är komplex, men nutidsstandarden för språket är väldigt skapad av fall som är relativt färska. De äldsta texterna som kan definitivt kallas italienska (mittemot italienskas föregångaren vulgärlatin) är några juridiska formler från regionen av Benevento, daterad circa 960-963 C.E. Italienska normaliserades först på 1300-talet av Dante Alighieri, som blandade några sydliga dialekter, särskilt sicilienska, med hans tuscaniska modersmål i de episka dikterna som kollektivt kallades Commedia (det lär vara Boccaccio som senare lade till epitetet divina i titeln).

Geografisk fördelning

Italienska är det officiella språket i Italien, San Marino och dessutom i de schweiziska kantonerna Ticino och Graubünden. Det är även det andra officiella språket i Vatikanstaten samt på den kroatiska halvön Istrien som hörde till Italien mellan världskrigen. Italienska talas också av stora invandrargrupper i Luxemburg, USA, Venezuela, Brasilien, Kanada, Argentina och Australien. Språket talas även i närliggande länder som Albanien och Malta. De flesta invånare i den albanska staden Shkodra är tvåspråkiga, med italienska som andra språk. Nämnas kan också att mindre italiensktalande grupper finns i de delar av Afrika som förr stått under italienskt styre, såsom Somalia, Libyen och Eritrea.

Grammatik

Italienska substantiv är antingen maskulinum eller femininum. Substantiv som slutar på -o är oftast maskulina och substantiv som slutar på -a är oftast feminina. Substantiv som slutar på -e kan vara antingen maskulina eller feminina. Substantiv på -o och -e får i pluralis ändelsen -i och feminina substantiv på -a får ändelsen -e.

Obestämd artikel

Obestämda artikeln (en, ett) heter i maskulinum un och i femininum una. Formen uno i maskulinum används framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I femininum förkortas una till un framför ord som börjar på vokal.
Bestämd artikel
Bestämda artikeln heter i maskulinum il, och i femininum la. Framför ord som börjar på vokal används både i maskulinum och femininum l. I maskulinum används lo framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I pluralis heter bestämda artikeln i maskulinum i, i femininum le. I maskulinum används gli framför ord som börjar på vokal, på s plus konsonant, på gn, ps, x eller z.
Verb
Verben böjs till skillnad från svenskan i många olika tempus och dessutom i två modus. Det talas oftast om tre konjugationer: första (i infinitiv slutar verbet på -are), andra (slutar på -ere) och tredje (slutar på -ire). Vissa av verben i tredje deklinationen är så kallade "isc-verb", som skjuter in "isc" på 1:a, 2:a och 3:e person singular samt 3:e person plural. Mönsterverb: parlare (tala), credere (tro), servire (tjäna), capire (förstå - "isc-verb"): Parlare
Infinitiv: parlare
Particip: parlato
Presens particip: parlante
Gerundivum: parlando
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag parlo parlavo parlai parlerò parlerei -

du parli parlavi parlasti parlerai parleresti parla

han/hon/Ni parla parlava parlò parlerà parlerebbe parli

vi parliamo parlavamo parlammo parleremo parleremmo parliamo

ni parlate parlavate parlaste parlerete parlereste parlate

de/flera Ni parlano parlavano parlarano parleranno parlerebbero parlino
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag parli parlassi

du parli parlassi

han/hon/Ni parli parlasse

vi parliamo parlassimo

ni parliate parlaste

de/flera Ni parlino parlassero

Credere
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag credo credevo credei crederò crederei -

du credi credevi credesti crederai crederesti credi

han/hon/Ni crede credeva credò crederà crederebbe creda

vi crediamo credevamo credemmo crederemo crederemmo crediamo

ni credete credevate credeste crederete credereste credete

de/flera Ni credono credevano crederono crederanno crederebbero credano
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag creda credessi

du creda credessi

han/hon/Ni creda credesse

vi crediamo credessimo

ni crediate credeste

de/flera Ni credano credessero

Servire
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag servo servivo servii servirò servirei -

du servi servivi servisti servirai serviresti servi

han/hon/Ni serve serviva servì servirà servirebbe serva

vi serviamo servivamo servimmo serviremo serviremmo serviamo

ni servite servivate serviste servirete servireste servite

de/flera Ni servono servivano servirono serviranno servirebbero servano
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag serva servissi

du serva servissi

han/hon/Ni serva servisse

vi serviamo servissimo

ni serviate serviste

de/flera Ni servano servissero

Capire
Infinitiv: capire
Particip: capito
Presens particip: capente
Gerundivum: capendo
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag capisco capivo capii capirò capirei -

du capisci capivi capisti capirai capiresti capsci

han/hon/Ni capisce capiva capì capirà capirebbe capisca

vi capiamo capivamo capimmo capiremo capiremmo capiamo

ni capite capivate capiste capirete capireste capite

de/flera Ni capiscono capivano capirono capiranno capirebbero capiscano
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag capisca capissi

du capisca capissi

han/hon/Ni capisca capisse

vi capiamo capissimo

ni capiate capiste

de/flera Ni capiscano capissero

Presente: Presens. Används som i svenskan, utan nämnvärda undantag; "parlo svedese" (jag talar svenska).
Imperfetto: Imperfekt. Används oftast vid upprepade handlingar; "andavo a piedi alla città ogni giorno" (jag gick till stan till fots varje dag).
Passato prossimo: Perfekt. Används vid nyliga enstaka händelser; "ieri sera ho parlato con Luigi" (igårkväll pratade jag med Luigi). Böjs med antingen avere (ha) eller essere (vara) som temporalt hjälpverb samt participet (parlato).
Passato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används ej i dagligt tal, uteslutande i litterära sammanhang för att beskriva en enstaka händelse. Kan användas för att beskriva något som hände för väldigt länge sedan. "Dante nacque 1265" (Dante föddes 1265).
Trapassato prossimo: Pluskvamperfekt. Används på samma sätt som i svenskan; "avevano già parlato quando sono venuto" (de hade redan talat när jag kom). Här går, precis som på svenska, "hade" (avevano) i imperfekt.
Trapassato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används för att uttrycka "dåtid i dåtid", precis som trapassato prossimo, men detta när huvudverbet står i passato remoto; "la bambina cominciò piangere dopo che ebbe capito che la sua bambola era rotta" (flickan började att gråta efter att hon hade förstått att hennes docka gått sönder).
Futuro: Futurum. Används som i svenskan, samt även vid vissa antaganden. "- Che ora è? - Saranno le undici." (- Vad är klockan? - Den är (kanske, omkring) elva.)
Condizionale: Konditionalis. Används på samma sätt som i svenskan, ibland kan dock det infinita verbet utelämnas: "vorrei un caffè, per favore" (jag skulle vilja ha en kopp kaffe, tack).
Congiuntivo presente: Presens konjunktiv. Används av puritaner och i litterära sammanhang, oftast efterföljande "che" (bl.a. "att"); "credo che lei faccia finta di essere innamorata" (jag tror att låtsas vara förälskad).
Congiuntivo imperfetto: Imperfekt konjunktiv. Används på samma sätt som presensformen när det andra verbet står i imperfekt; "credevo che lei faccesse finta di essere innamorata" (jag trodde att hon låtsades vara förälskad). Används även tillsammans med condizionale för att uttrycka "om ... vore ... så skulle ..."; "se fossi ricco andrei in Italia" (om jag vore rik så skulle jag åka till Italien).

Tredje konjugationen
Verben som slutar på -ire kan alltså vara "vanliga" ire-verb eller så kallade "isc-verb". Det finns en regel för att se vad ett verb är, men som brukligt är finns det så klart undantag.
Vanliga -ire: servire, partire, mentire (tjäna, avresa, ljuga)
"isc-": fallire, finire, sparire (misslyckas, sluta, försvinna)
Om de två bokstäverna som står innan "ire" antingen är likadana konsonanter (fallire) eller en vokal och en konsonant (finire, sparire) är verbet till största sannolikhet ett "isc-verb".
Externa länkar

- [http://www.ur.se/italiano Kurs i italienska från Utbildningsradion] Kategori:Italienska Kategori:Romanska språk Kategori:EU-språk ja:イタリア語 simple:Italian

Portugisiska

Portugisiska (português) är ett romanskt språk som talas av över 200 miljoner människor i framför allt Angola, Brasilien, Kap Verde, Östtimor, Guinea Bissau, Macau (i Kina), Moçambique, Portugal och São Tomé och Príncipe. Det är nära besläktat med galiciskan och relativt nära spanskan. Kategori:Romanska språk Kategori:EU-språk ja:ポルトガル語 ko:포르투갈어 simple:Portuguese language th:ภาษาโปรตุเกส zh-min-nan:Portugal-gú

Rumänska

Rumänska (tidigare kallat valakiska eller dakoromanska) är ett romanskt språk som talas av majoriteter i Rumänien, Moldavien och ukrainska Bukovina, dessutom av minoriteter i Makedonien och på Balkan. I Moldavien kallas språket av politiska skäl för moldaviska. Den romerska erövringen på 100-talet (fr o m år 107) i nuvarande Rumänien medförde att stammarna i området fick ett romanskt språk som huvudspråk (latin). Just i det här området blev dock den romerska överhögheten inte särskilt långvarig, utan språket kom att påverkas starkt av senare influenser från flera vitt skilda språk - slaviska, finsk-ugriska språk (ungerska), turkiska och grekiska. Både glosor och böjningar strömmade på detta sätt in i språket. Detta gör att rumänskan skiljer sig från övriga romanska språken. Grundelementen är dock mestadels oförändrade. Bland egenheterna kan nämnas att bestämd artikel placeras som suffix istället för som i andra romanska språk som prefix. Rumänskan blev inte skriftspråk förrän på 1500-talet. Huvudspråk i området var fram till denna tid bulgariska, och liksom bulgariskan skulle rumänskan komma att använda sig av det kyrilliska alfabetet. Under 1800-talet reformerades rumänskan för att mer närma sig franskan och italienskan.

Vanliga ord och fraser

svenska	rumänska	fonetisk translitterering
Rumänska (person)	"Român"	ro'mɨn
Hej	"Salut" eller "Salutare"	sa'lut; salu'tare
Vad heter du?	"cum te cheamă?"	kum te 'kʲe̯amə ?
hur står det till?	"ce faci?"	ʧe faʧ ?
vi ses igen	"La revedere"	la reve'dere
hej då	"Pa"	pa
"snälla"	"Vă rog"	və rog
ursäkta	"Îmi pare rău"	ɨmʲ 'pare 'rəʊ
tacku	"Mulţumesc"	Mulʦu'mesk
ja	"Da"	da
nej	"Nu"	nu
jag försår inte	"Nu înţeleg"	nu ɨnʦe'leg
var ligger toaletten	"Unde e toaleta?"	'unde je twa'leta ?

Kategori:Romanska språk ja:ルーマニア語 th:ภาษาโรมาเนีย

Spanska

Spanska eller kastilianska är ett iberoromanskt språk och det tredje eller fjärde största språket i världen. Det talas som första språk av 352 miljoner människor eller av 417 miljoner inklusive de som talar det som andraspråk (enligt uppskattning 1999). Majoriteten av spansktalande bor i latinamerika med stora grupper även i Spanien och USA och på Filippinerna.

”Spanska” eller ”kastilianska”

Spanjorer brukar kalla sitt språk español (”spanska”) för att skilja det från andra nationalspråk som franska och engelska, men kallar det castellano (”kastilianska”) för att skilja det från andra regionala språk i Spanien, som galiciska, baskiska och katalanska, i Katalonien och Baskien talar man därför nästan uteslutande om kastilianska när man menar spanska. I resten av världen växlar bruket mellan español och castellano, med det förra som det vanligaste.

Historik

Spanskan utvecklades ur vulgärlatinet under inflytande av baskiska, arabiska i norra delen av den Iberiska halvön. Typiskt för utvecklingen av spanskans ljudlära är bland annat lenition (latin vita, spanska vida), palatalisering (latin annum, spanska año) och diftongeringen (stamförändringar) av ”e/o” från vulgärlatin (latin terra, spanska, tierra; latin novus, spanska nuevo). Liknande fenomen återfinns i de flesta andra romanska språken. Under reconquistan fördes denna nordliga dialekt söderut och är fortfarande ett minoritetsspråk i norra Marocko. Språket anlände på den amerikanska kontinenten, Mikronesien, Guam, Marianerna, Palau och Filippinerna under den spanska koloniseringen med start i början av 1500-talet. Under 1900-talet nådde spanskan även Ekvatorialguinea och Västsahara.

Geografisk fördelning

Med nästan 100 miljoner talare som både första- och andraspråk har Mexiko den största spansktalande befolkningen i världen. Näst störst är Colombia (44 miljoner), följt av Spanien (41 miljoner), Argentina (39 miljoner) och USA (cirka 30 miljoner). Spanska är ett officiellt språk i FN, EU och Afrikanska unionen samt 20 länder: Argentina, Bolivia (tillsammans med aymará), Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Ekvatorialguinea (tillsammans med franska), Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama, Paraguay (tillsammans med guaraní), Peru (tillsammans med quechua och aymará), Puerto Rico, Spanien (tillsammans med katalanska, galiciska och baskiska), Uruguay och Venezuela. Det är ett mycket viktigt och använt språk i Andorra och Belize, men har i dessa länder inte officiell status och talas av stora delar av befolkningen på Gibraltar, men som tillhör Storbritannien och därför har engelska som officiellt språk. I USA, som inte har något officiellt språk, talas spanska av tre fjärdedelar av de cirka 40 miljoner latinamerikaner som bor i landet. Det blir även alltmer populärt bland personer av annat ursprung att lära sig språket för att kunna kommunicera med en allt större spansktalande minoritet – en faktor som blir allt starkare inom amerikansk ekonomi, handel och politik. Spanska har dock halvofficiell status i delstaten New Mexico, och i Puerto Rico som är i samvälde med USA. Spanska talas också i Aruba, Kanada, Israel (både standardspanska och ladino, en form av judisk spanska), norra Marocko, Nederländska Antillerna, Trinidad och Tobago, Turkiet (också ladino), Jungfruöarna och Västsahara. I Brasilien, där nästan hela befolkningen talar portugisiska, håller spanska på att nå status som ett viktigt andra- eller tredjespråk (efter engelska) bland studenter och affärsmän. Den stora likheten mellan språken och det faktum att spanskan är det viktigaste språket i nästan samtliga av Brasiliens grannländer ökar dess popularitet. På Filippinerna, där användandet är på väg ner, upphörde spanskan att vara officiellt språk 1973. Enligt en folkräkning 1990 beräknades antalet talare till 2 658, mindre än en promille av befolkningen. Trots att inhemska och engelska räkneord är de mest använda för att räkna pengar, ålder och tid, så används fortfarande det spanska decimalsystemet i hög utsträckning och den filippinska kalendern är en modifierad version av den spanska. Vidare talas det enda existerande spansk-asiatiska kreolspråket av 292 630 filippiner (1990). De flesta av dessa finns på olika delar av ön Mindanao och området söder om Manila på ön Luzon. De flesta inhemska filippinska språken innehåller stora mängder spanska lånord.

Dialekter och varianter

Många viktiga dialektala skillnader går att finna i olika regionala varianter i Spanien och Latinamerika. I Spanien anses ofta den nordkastilianska dialekten vara mall för standarduttalet även om dess svaga användande av pronomen (laísmo) i allmänhet ogillas. Spanska har tre pronomen i andra person singular tú, usted, och i vissa delar av latinamerika, vos. Generellt betraktas tú och vos som informella och något som används mellan vänner, även om vos i Spanien betraktas som en väldigt ålderdomlig och underdånig form som numera endast används i liturgiska sammanhang. Usted är den universellt formella formen och används för att markera respekt, som när man tilltalar sina föräldrar eller okända människor. I Costa Rica och Colombia används Usted på både formellt och informellt sätt. Vos är vanligast som den viktigaste formen av andra person singular i diverse länder i Latinamerika (Argentina, Costa Rica, Nicaragua, Ecuador, Paraguay och Uruguay) men finns också i andra länder som ett uttryck för regionalism. Användandet varierar beroende på land och region och kan ses som både standardtal och starkt avvikande och obildat språk. Hur respektfullt vos egentligen är något som också kan variera kraftigt från region till region. Även i andra person plural varierar användandet av pronomen. De latinamerikanska dialekterna har endast en form, ustedes, vilket är neutralt i tilltalston, medan den spanska kastilianskan har två: ustedes (formellt) och vosotros (neutralt). RAE (Real Academia Española) utövar tillsammans med 21 andra språkakademier en väl avvägd påverkan på språket genom publicering av välrenommerade grammatikor och stillexikon.

Grammatik

Spanskan är ett relativt formrikt språk med två genus, cirka 50 böjningar per verb men formfattiga substantiv och pronomen. Spanskan reducerar i allmänhet pronomen där verbböjningen redan indikerar person. Syntaxen är generellt SVO, även om variationer är fullt möjliga, och bestämningar står i de flesta fall efter det bestämda.

Ordförråd

Spanskans ordförråd är till 89 % identiskt med portugisiskans, till 85 % med katalanskans, 82 % med italienskans, 76 % med sardiskans, 75 % med franskans, 74 % med rätoromanskans, 71 % med rumänskans.

Fonologi

Spanskans konsonantsystem hade till 1500-talet genomgått en rad viktiga förändringar som särskilde det från andra iberisk-romanska språk, som portugisiska, valencianska och katalanska. Här följer de viktigaste av dessa.
- Det initiala // hade förvandlats till ett oftast stumt //, som dock finns kvar i stavningen.
- Den tonande labiodentala frikativan // (som kunde stavas med "u" eller "v") smälte samman med det bilabiala //. Egentligen representerar "b" och "v" i skrift samma ljud i de flesta spanska dialekter, utom i vissa delar av Spanien, och då i synnerhet runt Katalonien och Valencia.
- Den tonande alveolara frikativan // smälte samman med sin tonlösa motsvarighet // och genomgick en smärre stavningsförändring.
- Den tonande alveolara affrikatan // ("s" i skrift) gick ihop med det tonlösa // ("ç,ce,ci" i skrift), som senare utvecklades till det interdentala (läspande) //. I Andalusien, på Kanarieöarna och i Latinamerika används inte det läspande ljudet utan ersätts helt av /s/.
- Den tonanade postalveoloara frikativan // ("j,ge,gi" i skrift) smälte ihop med det tonlösa // ("x" som i "Quixote") och blev sen till // och hade kring 1600-talet utvecklats till det moderna velara ljudet // som stavas 'j,ge,gi'. Medeltidsspanskans konsonantsystem är väl bevarat i ladino, den spanska talad av de sefardiska judar som blev fö