:: wikimiki.org ::

Inslag

Inslag

Inslag vid vävning är ofta textilmaterial av olika slag, men kan lika väl utgöras av pinnar, papper, metall, plast, och faktiskt allt som överhuvud taget går att stoppa in i något annat. Det förekommer att inslaget kallas det gammalmodiga väft vilket är snarlikt det engelska ordet för inslag än idag: weft. Bland de textila materialen dominerar garner av bomull, lin, cottolin och ull, men allt vanligare blir också helt andra material som pappersgarner, metalltråd, blompinnar osv. Val av inslag är helt avhängigt önskat resultat och användningsområde. Kategori:Vävning th:เส้นพุ่ง

Vävning

]Vävning är en textil produktionsmetod från vår tideräknings början att korsa två vinkelräta trådsystem (varp och inslag) för att åstadkomma tyg av olika slag. I modern tid sker produktionen både industriellt och manuellt. Den manuella handvävningen utförs oftast på en vävstol eller i en vävram som ett yrkesmässigt handarbete eller som hobby för eget bruk eller avsalu inom hemslöjden. Den industriella vävningen sker företrädesvis i vävmaskiner.

Historia

vävmaskin Med en datering till 7 000 f.Kr. finns två avtryck i lera föreställande tyg av tuskaft respektive tvist (panama). De är funna i nordöstra Irak. Linnetyger daterade till 5 000 f.Kr. är funna i Egypten, och i Europa finns linvävnader daterade till yngre stenålder. Ända fram till 1700-talet ansågs linet vara det viktigaste materialet till vävnader. Ullen var mer ämnad för vardagsbruk. Bomullen kom på 1800-talet. Kunskapen att tillverka tråd är således mycket gammal. Men eftersom tillverkningen ofta skedde med träredskap är de arkeologiska fynden få, med undantag för tex varptyngder och sländtrissor. Gerumsmanteln, den äldsta kända vävnaden i Sverige, dateras numera till förromersk järnålder mot tidigare antagen bronsålder. Bockstensmannens kläder från 1300-talet är den tidigaste bevarade hela klädedräkten i Europa. 1300-talet.]] Handarbete i hemmet betraktades inte som en självständig näringsgren när skråväsendet infördes i städerna, utan sågs som en del av bondenäringen. Eftersom nästan all inhemsk tygproduktion skedde i hemmet utnämndes inga vävmästare, och vävning "kom på sidan av" annat hantverk. Vävning hamnar även på undantag i förhållande till de etablerade konstarterna, trots att en ganska stor del av produktionen, förr såväl som nu, var ämnad för enbart dekoration och lyst. Runt 1830 startade Sveriges första helt mekaniserade vävfabrik, Rydboholms konstväveribolag, i Sjuhäradsbygden. Bomullen kom att stå för 43 % av den totala textilproduktionen i landet redan 30 år senare. Ylle utgjorde då 39 %, lin 16 % och siden 2%. Orsaken och konsekvensen är något oklar varför Lovisa Nylander 1874 formulerade kontrakt som hon fick sina elever att skriva under: "Jag undertecknad, som inköpt denna Lärobok i Patenterad Konstväfnad, märkt å kontraktet med N:o..., samt dermed erhållit rättighet, att den patenterade uppfinningen begagna, förbinder mig härmed, att under patentåren, eller till den 19 maj 1878, hålla denna väfnadskonst hemlig och icke bortlära den till någon annan person, äfvensom att icke heller låta någon annan få del af Väfboken, hvarken till låns för att väfva efter eller till läsning. Om mot detta kontrakt brytes, så att patentinnehafvarens rätt genom intrång kan anses förnärmad, förbinder jag mig att erlägga de böter och det skadestånd, som lagen i dylika fall stadgar, eller minst att till Lovisa Nylander erlägga 75 Rdr Rmt, 3 månader efter den dato, då förbrytelsen styrkes vara skedd." I modern tid har vävningen både utvecklats och avvecklats. På grund av studieförbundens snävare ekonomi är det avsevärt färre som lär sig att väva idag, vilket också fått till följd att branschen för vävmaterial minskat kraftigt och omstrukturerats. Parallellt kan man se ett ökat intresse för textilier bland konstnärer och designers vilket fått till följd att floran av avancerade vävar ökat. Av beredskapsskäl avtalades 1987 garantier för fortsatt inhemsk bomullsindustri, med hela tillverkningskedjan intakt från spinning och vävning till efterbehandling och konfektionering.

Tekniker

Utöver den grundläggande vävtekniken kring vävandets uppsättning och redskap finns det en mängd olika vävtekniker. Utifrån bindningarna tuskaft, kypert och satin har många varianter utvecklats. Några exempel på vanliga vävtekniker är tuskaft, kypert, gåsögon, rosengång, gubbaväv eller bunden rosengång, munkabälte, rips, damast. Trots handvävningens hantverksmässiga karaktär har det utvecklats vävprogram till stöd för beräkning av vävsedlar och mönsterskapande.

Se även

- Bandvävning
- Bockstensmannen
- Broderi
- Gerumsmanteln
- Handarbete
- Hemslöjd
- Internationella textilier
- Konsthantverk
- Textilier
- Väv- och textiltermer, övriga
- Vävforum
- Vävredskap
- Vävteknik
- Vävtekniker (vävsätten)
- Växtfärgning

Externa länkar

- [http://w1.581.telia.com/~u58112246/textilhistoriatext.htm Finlands textila tradition - i skogsfinnarnas bagage]
- [http://en.wikipedia.org/wiki/Timeline_of_clothing_and_textiles_technology Engelsk tidslinje för den textila produktionens utveckling]
- [http://en.wikipedia.org/wiki/Weaving_%28mythology%29 Engelsk mytologi om vävning] Kategori:Hantverk Kategori:Vävning Kategori:Textilier

Textil

Textil, ett material som är framställt av textilfibrer. Textil kallas även tyg. Det finns två huvudgrupper av textilfibrer: naturfibrer och konstfibrer. Naturfibrer kommer antingen från växtriket och är då främst uppbyggda av cellulosa, eller från djurriket och består då främst av proteiner. Konstfibrer framställs på kemiskt sätt, kemisk-tekniskt sätt eller mekaniskt sätt. De kan vara uppbyggda av till exempel cellulosa, proteiner, kol, petroleum.
- Naturfibrer
- växtfibrer
- frö- och fruktfibrer
- bomull
- kapok
- kokos
- stjälk- och bastfibrer
- ananasfibrer
- hampa
- jute
- lin (växt)
- manilla
- nässla
- rami
- sisal
- djurfibrer
- hårfibrer
- ull från olika djur
- körtelsekretfibrer
- silke
- Konstfibrer
- regenererade fibrer
- cellulosa
- kupro
- modal
- viskos
- cellulosaacetat
- acetat
- triacetat
- övriga regenererade fibrer
- protein
- syntetiska fibrer
- akryl
- elastan
- klorfiber
- modakryl
- polyamid (nylon)
- polyester
- polyeten
- polypropen
- vinylal
- oorganiska fibrer
- glasfiber
- metallfiber

Se även

- Textilindustri Kategori:Hantverk kategori:Textilier ja:織物

Papper

Papper, material uppbyggt av hopfiltade cellulosafibrer. I filten ingår tillsatta limämnen och ofta även andra tillsatser. Papper produceras av pappersmassa på pappersbruk. Etymologin bakom papper kan härledas till de gamla egyptiernas papyrus. Papper har fått sitt namn efter växten Papyrus, som de gamla egyptierna framställde sin tids bästa skrivmaterial, papyrusrullen av. Vårt nuvarande papper är en filtartad produkt, som framställs genom att en våt, fibrös massa, pappersmassan, beredd genom sönderrivning i vatten av vegetabiliska (mera sällan animaliska) ämnen, utskakas på metallduk. Växternas cellväggar av cellulosa utgör huvudbeståndsdelen i de flesta papperssorter. Övriga beståndsdelar hos växterna är överflödiga för pappersfabrikationen och blir avlägsnade i den mån papperet önskas starkt eller vitt och fint. Utöver den mer eller mindre rena cellulosan förekommer i papperet, alltefter dess beskaffenhet, också limämne (för att helt och hållet eller till väsentlig del ta bort pappersbladets benägenhet att läska,suga upp vatten), färgämne (för att färga eller ge det vita papperet en för ögat behaglig färgnyans) samt mineralämnen, som kaolinlera, talk med mera för olika syften: för att öka ogenomskinligheten hos papperet, tryckbarheten eller dess vikt med mera. Tidigare gjordes papper också av yllelump.

Historia

Papper av ungefär den typ som vårt nuvarande framställdes i Kina redan ett par århundraden f. Kr. av pappersmullbärsträdet (Broussonetia papyrifera) och andra ämnen, som nässelbast, gräs m. fl., hämtade direkt ur växtriket. Från Kina utbredde sig konsten att tillverka papper med tiden västerut. På 600-talet e. Kr. var Samarkand i Buchara en huvudort för papperstillverkningen. Senare uppblomstrade den i Bagdad och spred sig därifrån till länderna kring Medelhavet. Grekerna lärde sig pappersmakarkonsten direkt i Asien på 800-talet. På 900-talet blev Kairo i Egypten en huvudplats för papperstillverkning, därefter följde Damaskus i Syrien, Tabris i Persien, Danlatabad i Indien och Fes i norra Afrika, som säten för en utvecklad pappersfabrikation. Araberna, som redan omkr. 750 börjat tillverka papper av linnelump, införde på 1000-talet denna fabrikation i Spanien. I Spanien har den äldsta västerländska pappersboken bevarats, en mässbok från Silos. Från Spanien spreds papperstillverkningen vidare till Frankrike, där den fick god utveckling. Korsfararna lärde känna papperstillverkningen i Orienten och överförde konsten till Italien, där Fabriano i provinsen Ancona blev känd för sin goda papperskvalitet. Detta skedde under 1100-talet. 1200 fanns ett handpappersbruk i Bologna, och sedan spred sig papperstillverkningen till andra italienska städer. Fabrianerna hade på sin tid omkr. 40 handpappersbruk, sålde papper överallt och satte i sin stads vapen mottot ’’Cartam olim undique Judit’’ (sprider papper sedan gamla tider åt alla håll). På 1300-talet fick papperstillverkningen insteg i Tyskland och vann där senare med boktryckarkonstens utbredning allt säkrare fotfäste. Till Norden kom papper som importvara först vid mitten av 1300-talet. Beträffande Sverige påstås det att biskop Hans Brask i Linköping lät anlägga ett pappersbruk vid Tannefors på 1520-talet. Gustaf I lät anlägga en papperskvarn vid Norrström i Stockholm. Den fanns kvar där till 1612, då den flyttades till Uppsala. Ända till början av 1800-talet formades papperet arkvis och för hand. Men från 1820-talet blev fourdrinierpappersmaskinen allt vanligare. Den uppfanns av fransmannen Louis Robert redan 1799 och formar papperet i en lång bana. Även om den europeiska papperstillverkningen härstammar från Kina, skilde den sig länge från den kinesiska genom att den framställde papper endast av lump (slitna bomulls- och linnevävnader), vilket araberna påbörjat, medan kineserna tillverkade sitt papper av material som togs direkt ur växtriket. När pappersmaskinen infördes ökade produktionen och förbrukningen av papper så mycket att tillgången på lump blev otillräcklig. Då började också de europeiska pappersbruken förarbeta råmaterial som hämtades direkt ur växtriket. På 1830-talet började man, vägledd av fransmannen Piette, tillverka papper av halm. 1846 lyckades Vaelter i Heidenheim praktiskt genomföra Kellers idé att genom slipning av trä mot roterande sandstenar under begjutning med vatten framställa slipad trämassa. Denna viktiga uppfinning började praktiseras i Sverige på 1850-talet. Kunskapen om att cellväggarna i våra vanliga lösa träslag kunde ge en mera långfibrig pappersmassa än den slipade trämassan, som på grund av till den våldsamma behandlingen blir så söndermald att den mera är att anse som ett fyllnadsmaterial än som en pappersmassa, ledde till återupptagande av tidigare gjorda försök att på kemisk väg isolera och frigöra träcellulosan från träets övriga beståndsdelar. Med denna metod kunde man snart med endast den kemiskt beredda träcellulosan framställa t. o. m. Skrivpapper av god kvalitet. Under 1870-talet började man anlägga kemiska trämassefabriker i större skala, först enligt "sodametoden", d. v. s. genom att under högt tryck koka det i grova flisor sönderhackade träet med 20-25% kaustiksoda, några år senare enligt den av svensken K. D. Ekman i Sverige och bröderna Mitscherlich i Tyskland efter idé från Amerika praktiskt utarbetade metoden att koka sönder cellulosan under tryck med hjälp av lösning av surt svavelsyrligt salt (senare endast sur svavelsyrlig kalk) den s. k. sulfitmetoden. Utöver de nämnda råmaterialen kan även andra, till exempel espartogräs och jute användas vid papperstillverkning. Sodametoden avlöstes senare av den s. k. sulfatmetoden, som kännetecknas av att kokluten innehåller också svavelnatrium i riklig mängd, utöver kaustikt natron.

Tillverkning

Huvudmomenten i papperstillverkningen är massberedning, formning och appretering. Den kemiska trämassan blir efter kokningen sköljd och sönderpiskad i holländare eller liknande maskiner. Soda- liksom sulfatmetoden förutsätter, för att bli lönande, att sodan återvinns från den använda luten Somliga papperssorter framställs visserligen av ett enda råmaterial, men för flertalet och i synnerhet för de vita sorterna sammansätter man pappersmassan av heltyg från olika råmaterial, såväl med hänsyn till att olika råmaterialen ger papperet olika egenskaper som med hänsyn till papperets kvalitet och pris. Samtidigt med blandningen av de olika heltygen införs kaolinlera, limämne och färgämne. Masslimningen, som förekommer endast när papperet inte ska limmas efter formningen, sker med hartssåpa och alunlösning samt har sin grund i den bildade hartslerjordens attraktion till vegetabiliska fibrer. Papperets formning sker nästan uteslutande maskinellt men kan också göras för hand. Formning för hand består i följande operationer: Formaren uppfångar ur kypen en avpassad mängd av den 50°-70° varma, utspädda massan på den av den lösa däckelramen kantade metallduksformen, skakar denna horisontellt, under det att vattnet rinnerav, så att en jämtjock filt erhålles, samt avlämnar formen till guskaren, som trycker av pappersfilten mot en yllefilt. En på detta sätt bildad stapel av papper med filtmellanlägg pressas och tas isär, varefter papperet pressas för sig självt. Därefter följer torkning, limning genom neddoppning i tunt lim (såvida massan inte blivit limmad), limtorkning, sortering, glättning mellan valsar ("appretering"), packpressning med mera. Till pappersmaskinen kommer massan från stora, med omrörare försedda kar, går över den bottenräfflade sandfångaren, som håller kvar sand, och knutsilen, som håller kvar knutar, till den horisontellt framåtgående och transversalt skakande ändlösa formduken ("viran"), på vilken filtbildningen äger rum, under det vatten rinner av och sugs bort, går så, vilande på viran, mellan l:a valspressen, lämnar den bakåtvända formduken, löper, vilande på filtar, genom 2:a och 3:e valspressarna, vidare runt ånguppvärmda torkcylindrar och därifrån genom satinerverket och skärtrissor ("skärverket"), som klipper pappersbanan längsefter, för att slutligen upplindas på haspel eller rullar. Härefter följa sönderskärning till ark i särskild maskin, såvida papperet inte ska användas i rullform för rotationstryck, tapet eller påstillverkning med mera, och utbindning, samt slutligen sortering och glättning. Maskinpapperet limmas vanligen "i massan". Limningen sker "i lång bana" i särskilda maskiner Handformningen ger ett starkare och värdefullare papper än maskinformningen, som gör papperet svagare i bredd- än i längdriktningen. Det handformade papperet får ofta ha kvar sina råa, kanter, för att det ska synas att det är handgjort. I det handformade papperet sitter vattenstämpeln (frambragt i och med massans förtjockning eller förtunning genom nedpressade eller upphöjda delar i formen) på samma ställe i alla ark. Papp framställs ungefär på samma sätt som papper, dock så att man tar massan tjockare på formen eller låter den gå tjockare på formduken eller sammanguskar (sammanpressar) flera pappersfiltar i vått tillstånd.

Se även

- Pappersformat Kategori:Kontorsvaror Kategori:Material als:Papier ja:紙 ko:종이 ms:Kertas simple:Paper th:กระดาษ

Plast

Plast är ett samlingsnamn för artificiella konstruktionsmaterial som vanligen framställs ur fossil olja. En plast består av en polymer samt tillsats. Vissa plaster, såsom etenplast består nästan uteslutande av polymer medan andra kan ha som mest 70% tillsatser. Mjukgjord PVC har t.ex. 70% tillsats, främst i form av mjukgörare.

Egenskaper

Plasters egenskaper styrs till största delen av vilken struktur polymerens kedja har. Kedjan kan ha en eller flera monomerer och benämns homopolymer respektive sampolymer. Dessutom kan polymerens kedja vara av linjär, grenad eller nätstruktur. Förutom kedjestruktur spelar kedjornas inordning i materialet en viktig roll. En polymer med ordnad, symmetrisk struktur kallas kristallin och en polymer med ostrukturerade molekyler kallas amorf. En kristallin struktur är tätpackad och styvare än amorf struktur. För att en polymer skall kunna kristallisera måste den ha regelbunden konfiguration, vara rörlig och kunna packas tätt. En polymer kan inte kristalliseras helt men med rätt bearbetning upp till ca 90%. Tillsatser styr bl.a. plastens mekaniska egenskaper, styvhet, brandegenskaper och kemisk beständighet. Man skiljer mellan två huvudtyper av plast - termoplast och härdplast. Termoplaster består av linjära eller grenade polymerkedjor som smälter och tillverkas vid hög temperatur samt stelnar när den kyls. Härdplaster består av ett tätt tvärbundet nätverk av polymerkedjor, som stelnar vid tillverkningen.

Återvinning

Plast är inte alltid nedbrytbar. I takt med ett växande sopberg har plaståtervinning införts. Termoplaster återanvänds idag i allt större skala. När det gäller härdplaster har man dock inte ännu hittat någon tillfredsställande metod för att återvinna dessa. En metod att återvinna härdplaster kallas pyrolys men är relativt olönsam.

Några vanliga plaster

Se även

- Elastomerer
- Polymerer

Referenser

- Becker & Bertilsson (2000) Polymera material - kompendium, Institutionen för polymera material, Chalmers tekniska högskola: Göteborg
- Callister (1997) Materals Science and Engineering - An Introduction, John Wiley & Sons, Inc: USA
- Klason & Kubàt (1978) Plaster - materialval och materialdata, Sveriges verkstadsindustrier: Stockholm Kategori:Plast Kategori:Material ja:合成樹脂 simple:Plastic

Garn

Garn, kan vara: #Textiltråd, framställd genom att längre eller kortare fibrer eller heldragna fibrer snos samman, se tråd. #Smäckert tågvirke, vanligen gjort av hampa, enkelt eller flersträngat, ibland tjärat. Garn används bl.a. till segelgarn, taglingsgarn, kabelgarn etc. #Fiskeredskap, detsamma som nät. Kategori:Textilmaterial Kategori:Vävning

Bomull

Bomull, en växt vars frön är omgivna av långa fibrer som kan förädlas till tyg. Etymologi. Bomull är en förvrängning av tyska Baumwolle , d v s trädull, "vegetabilisk ull". Bomullens egenskaper i form av stor tvättålighet, god slitstyrka och förmågan att svalka i varma klimat bidrog snabbt till dess övertag över lin och ull som textilråvara. Egyptisk bomull anses vara av särskilt hög kvalitet, eftersom dess fibrer är längre än andra sorters. Bomull svarar för cirka 30 % av den totala textilfiberkonsumtionen i USA och Västeuropa och cirka 50 % globalt sett. Bomull har odlats i Indien i över 5000 år. Bomull är en råvara vid tillverkning av bomullskrut. Kategori:Odlade växter Kategori:Textilmaterial Kategori:Vävning ja:綿 simple:Cotton λαμδα

Lin

Ordet lin har flera betydelser: #En växt vars fibrer använts sen förhistorisk tid, se lin (växt) #Ett material (tråd) av växten för att tillverka tyg, se lingarn #Ett annat namn på Frigg eller på en asynja i tjänst hos henne. #Ett namn på stad i Albanien, se Lin (stad) #En förkortning av Local Interconnect Network, ett kommunikationsprotokoll som används inom bilindustrin.

Se även

- Linne

Ull

: Denna artikel handlar om textilmaterialet ull. För en artikel om vanaguden Ull i nordisk mytologi se Ull (mytologi). ---- Ull är hår från pälsen från olika djur, där det vanligaste är får. Ull är en textil råvara som spinns till garn eller tråd. Den kan även användas till tovning eftersom ullfibern är täckt med epidermisfjäll. Eftersom ullen är "dragsvag", dvs har benägenhet att brista i längdriktningen, skiljer den sig från andra textila material, vilket också givit upphov till en särskilt ylleindustri, i viss mån skild från textilindustrins övriga utveckling. Även smeknamn på flickor med namnet Ulrika

Ullsorter

- Alpackaull - mjuk och glansig ull från lamadjuret alpacka.
- Angoraull - mycket mjuk ull från angorakanin.
- Ull - från får varierar i kvalitet och egenskaper men är den vanligaste ullsorten.
- Kamelull - mjuk, krusig och finfibrig ull från kamel.
- Kaschmirull - mjuk och finfibrig ull från kaschmirget.
- Lamaull - liknar alpackaull men är lite grövre. Från lama.
- Mohairull - grov, långfibrig, mjuk och glansig ull från angoraget.
- Nöthår - korta och grova hår från nötkreatur.
- Tagel - hår från man och svans på häst.
- Vikunjaull - mycket mjuk, fin och dyrbar ull från vikunja.

Se även

- Kläde
- Ylle
- Vadmal och
- Får
- Lanolin
- Piezoelektricitet
- Värmeledningsförmåga Kategori:Textilmaterial Kategori:Vävning ja:ウール

Metall

Metall kallas ett grundämne eller en legering med metalliska egenskaper, t.ex. bra ledningsförmåga för elektricitet och värme, formbarhet och metallglans.

Grundämnen

- Järn
- Koppar
- Uran
- Zink

Legeringar

- Amalgam
- Brons
- Mässing
- Stål
- Aluminium

Se även

- halvmetall
- icke-metall
- övergångsmetall kategori:metallurgi ja:金属 ko:금속 simple:Metal th:โลหะ

Kategori:Vävning

Huvudartikel: Vävning Kategori:Hantverk Kategori:Textilier

Белорусы

Белорусы — (самоназвание - ) восточнославянский народ общей численностью около 10 млн. человек, основное население Белорусии. Проживают также в России (более 1,2 млн.), Польше и других странах. Язык — белорусский. Верующие белорусы - в основном православные или католики, есть униаты. Категория:Белорусы

spielautomaten slots sylwester na s�owacji slots hotels in Krakow

:: RELATED NEWS ::