:: wikimiki.org ::
| Islam |
Islam
Islam (på arabiska , al-islām, med betydelsen "underkastelse") är den abrahamitiska religion som räknar Muhammed som sitt upphov och Koranen som sin heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim. Islam är idag världens näst största religion.
Läran
Den viktigaste läropunkten är monoteismen, att Gud (Allah) är en. Gud är världens skapare, äger jorden och ger lagen (sharia). Eftersom Gud är helt suverän får man problem med människans fria vilja. Människan är Guds ställföreträdare på jorden och ska som skapad varelse tjäna Gud som hans förvaltare. Muslimer tror att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske en dag, men att det inte är meningsfullt att försöka förutspå när detta kommer att ske, eftersom vi människor inte kan förstå Gud. När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt ska leva att bedömas utefter om deras handlingar följer Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv kommer denne antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat få komma till himlen så länge människan har följt de mest grundläggande muslimska reglerna.
Muhammed betraktas som Guds sista profet och Guds lag är med Honom slutgiltigt uppenbarad. Muhammed är en vanlig människa, men utvald av Gud. Tidigare profeter är bland annat Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Mose) och Isa (Jesus). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda, medan den rätta, Muhammeds, nu finns i evig och ofelbar form i Koranen, vilken givits Muhammed av Gud genom ängeln Jibril (Gabriel) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en lång period. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde dock till efter Muhammeds död innan Koranen i skriftlig form kom till, eftersom Muhammed, liksom de flesta människor vid denna tid, var analfabet. Dessförinnan hade Guds ord spridits med hjälp av berättelser från person till person, vilket innebar ett problem då flera olika versioner uppstod.
Historia
Muhammeds tid
Enligt den islamska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Gabriel (Djibril) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som mycket liknar den i kristendomen och i judendomen.
Han verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Guds makt, att underkasta sig honom. Om de inte gjorde det skulle de dömas på den Yttersta domen till helvetets straff, istället för paradisets belöning som de fick om de gjorde som han sa.
Muhammed mötte motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare flytta till Yathrib (Medina), där de var mer intresserad av hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.
De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de ledande i Mekka.
Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade inte Muhammed som judisk profet, och det ledde till att islam mer och mer betraktades som en egen religion. Konflikten blev också politisk, och de judiska stammarna fördrevs, och en del utplånades helt. Striderna mellan muslimerna och Quraysh ledde till slut till att Muhammed vann. Mekka intogs och helgedomen Kaba rensades från gudabilder från den tidigare kulten.
Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara "Det strålande Medina". Där fick nu religionen en annan funktion, den blev samhällsordningen. Religionen uppfattades inte längre som något skilt från traditionen, utan den påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och Profetens Sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.
Som stadsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.
Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.
Samtidigt som det fattiga Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurserna hade tömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd mot araberna som nu överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta så de såg de erövrande araberna som befriare.
Efter Muhammed
När Muhammed dog år 632 rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte hade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför Shīcat Alī, "Alis grupp". Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende.
Redan 634 dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidigare efterföljare. Under hans tid som kalif (634-644) sker den första stora expansionen av det nya världsväldet. Det är också Umar som anses har skapat den nya statens grundläggande administration och organisation.
Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644-656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Tyvärr accepterade inte alla Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han retirerade till Siffin där han mördades av en kharijit år 661.
Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.
Man var från stadsledningens sida inte särskilt angelägna i att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i koranen (kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och det finns fortfarande i vissa länder.
När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den 10:e i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Āshūrā och är en stor sorgehögtid inom den shiitiska islam.
Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al Abbās, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba.
En kulturell blomstringstid följde. Shariarätten, den islamitiska lagen, utvecklades. Skolor, sjukhus och bibliotek byggdes. Antikens filosofi, matematik och medicin utvecklades och fördes vidare till det icke muslimska Europa. Filosofin, framför allt Ibn Rushd (Averroes) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra.
Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde "reconquista" rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492.
Islam i Sverige
Man räknar med att det finns flera hundratusen personer i Sverige som bekänner sig till Islam. Av dessa är de flesta första och andra generationens invandrare från många olika länder. Den mest 'optimistiska' beräkningen på 400 000 muslimer, baseras på hur många som har sitt ursprung i muslimska länder och torde ändå vara väl generöst tilltagen. De muslimska församlingarna räknar ett totalt medlemskap på någonstans omkring 80 000. I flera svenska städer, bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö finns det idag moskéer. I Malmö är islam dessutom den största religionen om man ser till gudstjänstbesök under ett veckoslut (detta kan dock till viss del bero på att det inte finns någon moské i Köpenhamn).
Islamisk konst och arkitektur
Huvudartikel: Islamisk konst
Förbudet att avbilda djur och människor, ikonoklasm, har funnits hos många grenar av islam. Däremot har byggnader och dekorationer blivit uttryck för konsten. Moskéer och minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst återfinns i orientaliska mattor.
Se även
- Dhikr
- Fikh
- Jihad
- Kalif
- Profet
- Sufism
- Islamism
Externa länkar
- [http://www.islamguiden.com Islamguiden (på svenska)]
- [http://www.islam.nu Upptäck Islam (på svenska)]
- [http://www.sufiblog.com/ Sufi Meditation (på engelska)]
Kategori:Islam
Kategori:Religion
ja:イスラム教
ko:이슬람교
ms:Islam
simple:Islam
th:ศาสนาอิสลาม
Arabiska
Arabiska är ett semitiskt språk som skrivs med det arabiska alfabetet. Det är gemensamt för i stort sett hela arabvärlden. Det är ett av FN:s officiella språk.
Det uppdelas främst i tre huvudvarianter: det moderna litteraturspråket, det klassiska språket samt folkspråken. Det moderna arabiska litteraturspråket används primärt som skriftspråk men även nyttjas muntligt i formella sammanhang som konferenser, nyhetsutsändningar och dylikt. Den klassiska arabiskan är den islamiska världens kulturspråk och brukas i Koranen och den klassiska litteraturen. Det klassiska språket har stort inflytande på den moderna arabiskan. Vidare har alla araber normalt ett av de arabiska folkspråken som modersmål vilket fungerar som muntligt kommunikationsmedel i alla informella sammanhang.
Folkspråket på Malta, maltesiska, är ett synkretistiskt språk, som i första hand byggs upp av arabiska språkinfluenser.
Språkträd
Den talade arabiskan finns i många olika varianter. Här anges de varianter som är så särpräglade att de har egna språkkoder. Flertalet saknar eget skriftspråk.
- Afroasiatiska språk
- Semitiska språk
- Centralsemitiska språk
- Sydliga centralsemitiska språk
-
- Arabiska
-
- Sahara-algerisk arabiska
-
- Algerisk arabiska
-
- Baharnaarabiska
-
- Cypriotisk arabiska
-
- Dhofariarabiska
-
- Östegyptisk bedawiarabiska
-
- Egyptisk arabiska
-
- Gulfarabiska
-
- Hadramiarabiska
-
- Hassaniyya
-
- Hijaziarabiska
-
- Judeoirakisk arabiska
-
- Judeomarockansk arabiska
-
- Judeotripolitansk arabiska
-
- Judeotunisisk arabiska
-
- Judeojemenitisk arabiska
-
- Libysk arabiska
-
- Mesopotamsk arabiska
-
- Marockansk arabiska
-
- Najdiarabiska
-
- Nordlevantinsk arabiska
-
- Nordmesopotamsk arabiska
-
- Omaniarabiska
-
- Övre Egypten-arabiska
-
- Sanaaniarabiska
-
- Shihhiarabiska
-
- Sydlevantinsk arabiska
-
- Standardarabiska [ABV]
-
- Sudanesisk arabiska
-
- Ta'izzi-adeniarabiska
-
- Tadzjikisk arabiska
-
- Tchadisk arabiska (tourkou)
-
- Tunisisk arabiska
-
- Uzbekisk arabiska
-
- Maltesiska
Externa länkar
- [http://www.arabiskaskolan.se Arabiska för alla]
- [http://www.arabiska.tk Grundkurs i arabiska]
Kategori:Semitiska språkKategori:Arabiska
ja:アラビア語
ko:아랍어
ms:Bahasa Arab
simple:Arabic language
th:ภาษาอาหรับ
ReligionReligion, av latinets religio, omdiskuterat ursprung. Syftar på sammanhängande trossystem ofta kännetecknat av tro på en eller flera gudar och/eller övernaturliga företeelser. Ofta med morallära och speciella ceremonier, eller ritual för kontakt med det transcendenta. Trots många försök har man inte kunnat formulera en uttömmande definition av religion.
Romersk uppfattning av "religion"
Religion är enligt den romerske författaren Lucretius ett ord som kommer av latinets ligare, "binda", och enligt Cicero av legere, "hopplocka, samla", och synes i sitt tidigaste skede i det hedniska Rom ha betytt den obestämda rysning och bävan, som människan känner inför det hemlighetsfulla. Sedan blev religio beteckning för de åtgärder, som människan vidtar för att reda sig med tillvarons hemlighetsfulla makter, d.v.s. offer och andra riter, som tillhör fromhet och gudsdyrkan.
Tidig kristen uppfattning av "religion"
Vidare betecknades varje särskild form av gudsdyrkan med detta namn. Så kallade de kristna sin tro och kult för den "sanna religionen" i motsats mot hedendomen. Under medeltiden erhöll ordet religion en mer inskränkt användning i betydelsen munkregel och munkliv.
Religionsbegreppet under senare tid
Så småningom har den betydelse stadgat sig, i vilken vi brukar ordet, nämligen för att beteckna en viss grupp djupt ingripande företeelser i människolivet på skilda tider och hos alla av oss kända folk. För att sammanfatta dessa företeelser har man uppställt definitioner, av vilka en del, motsvarande vad man förr kallade "historiskt religionsbegrepp", nöjer sig med en beskrivning, t.ex.
:"Religionen är den summa av känslor, som uppväcks i människans sinne av det dunkla medvetandet av närvaron i henne och omkring henne av makter, på samma gång henne överlägsna och analoga med henne, med vilka hon kan träda i förbindelse, av föreställningar, som alstras av dessa känslor och som ger åt dem bestämda föremål, och av rituella handlingar, till vilka hon drivs av det gemensamma inflytandet av dessa känslor och dessa trosföreställningar" (Léon Marillier).
:"En religion är ett i sig slutet system av föreställningar och handlingar, som har avseende på heliga, d.v.s. avskilda, förbjudna ting; dessa föreställningar och handlingar förenar alla dem, som hör dit, i ett och samma andliga samfund" (Durkheim, som oegentligt använder ordet kyrka om sådana religiösa enheter i allmänhet).
:"Religion är ett ständigt umgänge mellan ett bestämt osynligt väsen och dess mänskliga anhöriga" (Duhm).
Andra definitioner ("filosofiskt religionsbegrepp") söker ange religionens väsen, såsom Wundts:
:"Religion är känslan av människans och den henne omgivande världens tillhörighet till en översinnlig värld, i vilken hon tänker sig de ideal förverkligade, som för henne utgör de högsta målen för mänsklig strävan";
eller Schleiermachers, enligt vilken religionen är åskådande av universum och känslan av absolut beroende, eller William James därmed besläktade:
:"Religionen är den totala reaktionen mot tillvaron".
Hur viktig gudstron i sina vitt skilda former än är för religionen, finns det dock dels hos naturfolken riter och sedvänjor, dels på ett högre stadium buddhismens ursprungliga form, som måste hänföras till religionens område utan att innebära tro på och kult av övernaturliga väsen. Det betydelsefullaste kännetecknet på religion synes vara åtskillnaden mellan helig och profan. Religiös eller from är den, för vilket något är heligt. Helighet är gudomens väsentligaste egenskap, som gör sig gällande, i samma mån som gudstron är religiöst verksam. De heliga riter och formler, vilka på religionens tidiga stadier utgör dess egentliga innehåll, utmynnar inom den senare religionen i innerlig bön, vilket föranleder Auguste Sabatier till definitionen: "Religionen är hjärtats bön".
En ofta felciterad, ateistisk, definition: "Religion är den förtryckta varelsens suck, en hjärtlös världs hjärta och själlösa omständigheters själ. Den är ett folkets opium." - Karl Marx
Några äldre religioner som av olika skäl dött ut är fortfarande viktiga för förståelsen historien och av äldre kulturer. Vissa av dessa har i modern tid återuppväckts och fått modern form:
- Fornnordisk religion (Asatro)
- Egyptisk religion
- Grekisk religion (Hellênismos)
- Romersk religion (Religio Romana)
Många religioner är små och ofta avgränsade till ett folk eller en stam. Bland dessa kan man urskilja vissa grupper:
- Animism
- Shamanism
För svensk kultur och historia finns det ytterligare två viktiga religioner:
- Fornnordisk religion och Samisk religion
Nyare religioner "nyandlighet" eller "nyandliga rörelser", kallas 1900-talets religioner:
- Caodai
- Hoa hao
- New Age
- Omoto
- Scientologi
- Wicca
Dessutom finns det areligiösa grupper som inte tillhör någon religion alls. De brukar delas in i:
- Agnosticism
- Ateism
----
Se även
- ceremoni
- divination
- gud
- helig skrift
- profet
- ritual
- teologi
- folktro
----
Externa länkar
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Samh%e4lle/Religion/ ODP: Religion]
- [http://www.religion.nu/ Religion.nu]
- [http://www.adherents.com/Religions_By_Adherents.html Internationell statistik om religioner]
- [http://www.cpwr.org Council for a Parliament of the World's Religions] - Religionernas världsparlament
- [http://www.worldreligionday.org Världsreligionens Dag]
Kategori:Religion
ja:宗教
ko:종교
ms:Agama
simple:Religion
th:ศาสนา
Koranen
Koranen (القرآن) är islams heliga skrift, och består av profeten Muhammads uppenbarelser. Koranen är skriven på arabiska och översättningar räknas inte som heliga, utan som tolkningar av Koranen. Koranen består av 114 suror (kapitel) och ordnades efter Muhammads död, när Koranen sammanställdes, så att de längsta surorna kommer först och de kortaste sist, med undantag för den korta första suran som är en central bön inom islam. För de troende är Koranen Guds ord i bokstavlig bemärkelse, en kopia av en himmelsk bok "nedsänd" till Muhammad via uppenbarelser.
Innehåll och budskap
Den viktigaste läropunkten i Koranen är strikt monoteism, polyteismen angrips häftigt och inte heller den kristna treenighetsläran (i Koranen angiven som treenigheten av Gud, Jesus och Maria) godkänns som monoteistisk. Guden i koranen kallas Allah, vilket ofta räknas som en översättning av det i västerländska språk allmängiltiga ordet "Gud", såsom beteckning på en, enda gud. Kristna missionärer emellertid hävdar att Allah är också det namn som månguden bar i den äldre polyteistiska arabiska religionen. Denna teori återstår dock att bevisas, då namnet på månguden i semitiska språk är Sin. Allah är herren och människan är hans tjänare. Allah är allhärskande, allvetande och inte bunden heller av vad han tidigare förklarat för gällande för människorna, men han är också barmhärtig, förbarmande och förlåtande. Allah har skapat världen, vilket bör leda människan till förundran och tacksamhet. Vid domens dag som ska föregås av naturkatastrofer, ska alla döda uppstå och dömas av Gud. De goda får komma till paradiset och de onda till helvetets eld.
Liksom i den judeokristna dekalogen är förbudet mot andra gudar det viktigaste i Koranen.
- "Sannerligen förlåter inte Allah att man sätter medgudar vid Hans sida, men han förlåter allt förutom det till den Han vill" (Koranen 4:48)
- "Och dyrka Allah och sätt ingenting vid hans sida" (Koranen 4:36)
- De som har satt upp andra vid hans sida och således förnekat Koranen, eller Allah kommer att finna sig i helvetet för alltid, medan de syndfulla muslimerna endast kommer att vistas där i en begränsad tid.
Muhammad betecknas i Koranen som den siste i en lång rad med profeter som Allah sänt till människorna. Tidigare profeter återfinns i kristna och judars heliga skrifter. Därför anses judar och kristna ha del i uppenbarelsen även om den slutliga och fullkomliga uppenbarelsen har kommit via Muhammad. Själv gör Muhammad inte anspråk på att ha några övernaturliga krafter och avvisar bestämt önskemål om att han ska göra underverk.
Budskapet till människorna är att de ska ge sig i total underkastelse, islam, under Gud. Tron är viktigt och innebär bl.a. annat att man håller Koranen för sann. De moraliska kraven uttrycks ofta i allmänna ordalag om att göra gott och vara rättskaffens. Mer konkreta krav är att tala sanning, vara försonlig, förlåta och ge allmosor. Koranen förbjuder också att man dricker vin och spelar hasardspel.
Ursprung
Detta är ett kontroversiellt forskningsområde, då muslimer anser att Koranen är nedsänd av Gud genom profeten Muhammad. Enligt den icke-muslimska synen är Koranen påhittad av Muhammad själv. Hans anhängare dokumenterade flertalet av hans uppenbarelser och dessa sammanställdes sedan av Uthman på 650-talet efter Kristus. Koranen kan läsas efter flera olika lässtilar och detta skulle då, enligt vissa, indikera att innehållet kommer ifrån flera källor.
Svensk översättning
Koranen i svensk översättning med kommentarer finns utgiven under namnet Koranens budskap av Muhammed Knut Bernström (ISBN 91-7118-887-8). Den mest kända översättningen till svenska är annars K. V. Zetterstéens (ISBN 91-4620-126-2), men på grund av det synnerligen islamkritiska (för att inte säga raljanta) förordet till denna översättning, läses den numera, i synnerhet av muslimer, i mer begränsad utsträckning än tidigare. Bernström har vid sidan av tolkningen kommentarer, originalskriften och varje suras förhistoria.
Ytterligare en översättning till svenska är gjord av Dr Qanita Sadiqa under titeln "Den heliga qur´anen" (ISBN 1 85372 019 4). Varje sida i denna utgåva är indelad i 2 spalter och har texten på svenska i vänsterspalten och på arabiska i högerspalten.
Kategori:Islam
Kategori:Kanoniska skrifter
ja:クルアーン
ko:코란
ms:Al-Quran
simple:Qur'an
th:อัลกุรอาน
MuslimMuslim kallas en anhängare av religionen islam. Ordet kommer av arabiska och betyder ungefär "en som underkastar sig Gud". Äldre benämningar är även muhammedan och muselman; "muhammedan" anses ofta som stötande eftersom det kan tolkas som att man tillber Muhammed, vilket är fel. Muslim ska inte heller förväxlas med islamist.
Kategori:Islam
Monoteismmonoteism, uppfattningen att det finns en enda gud.
Vanligtvis förutsätts att den ende guden skapat världen. Uppfattningen att Gud därefter agerat i historien kallas teism, medan uppfattningen att han inte påverkat världen efter skapelsen kallas deism. Jämför även panteism, som innebär att världen är Gud, panenteism, som innebär att världen är en del av Gud, och polyteism, som innebär att det finns flera gudar.
Tidiga monoteistiska religioner är judendom, zoroastrism och den soldyrkan farao Akhenaton införde i Egypten.
Monoteistiska religioner
- Bahá'í
- Islam
- Judendom
- Kristendom
- Zoroastrism
Monoteistiska sociala organisationer
- Anonyma Alkoholister förutsätter en monoteistisk gudstro för medlemskap, dock krävs ingen speciell religionstillhörighet.
- Frimurare Orden kräver gudstro (i Sverige protestantisk kristendom).
Se även
- Akhenaton
- Aton Re
- Dualism
- Panenteism
- Panteism
- Teism
- Teologi
Kategori:Gudsuppfattningar
ja:一神教
Allah
Allah (الله, al-ilah) betyder Gud på modern och klassisk arabiska. Ordet anses enligt en skola vara uppbyggt av den bestämda artikeln al följt av (إِلَاه, ʾillāh), alltså "Guden".
Ordet förknippas huvudsakligen med islam. Det är namnet på den ende Guden så som förkunnat av Muhammed. Ordet används även av arabisktalande judar, kristna och bahá'íer.
Före islams genombrott i Arabien fanns det dock flera gudomar, bland dem en med namnet "Allah". Allah var förmodligen den himmelsgud som sände regnet och ödet och han hade tre döttrar: Allat, "gudinnan", Manat, "ödet", och al-Uzza, "den starka", möjligen morgonstjärnan. Allah var den gudom vars sekt Muhammeds stam i Mekka tillhörde.
Enligt bl.a. religionshistorikern Tor Andræ finns det fog för att anse att Allah inte är någon ursprunglig arabisk hög- eller skapargud, utan en av gudarna i arabernas pantheon, utvald av Muhammed att dyrkas såsom den ende guden. Denna riktning inom religionsforskningen har också menat att det i kaban i Mekka funnits ett beläte av Allah uppställt för tillbedjan.
Kända fraser m.m. där "Allah" ingår
- Alláh-u-Akbar, som betyder "Gud är större" och är ett muslimskt påkallande av Gud.
- Alláh-u-Ajmal, som betyder "Gud är den vackraste".
- Alláh-u-Abhá, som betyder "Gud den strålande, den allstrålande" och används som en hälsning av bahá'íer.
- Insha'Allah, som betyder "om Gud vill det" och är en vanlig fras i arabiska länder.
Kategori:Islam
Kategori:Bahai
Kategori:Gudar
ja:アッラーフ
ko:알라
ms:Allah
th:อัลลอหฺ
MuslimMuslim kallas en anhängare av religionen islam. Ordet kommer av arabiska och betyder ungefär "en som underkastar sig Gud". Äldre benämningar är även muhammedan och muselman; "muhammedan" anses ofta som stötande eftersom det kan tolkas som att man tillber Muhammed, vilket är fel. Muslim ska inte heller förväxlas med islamist.
Kategori:Islam
ProfetProfet är en person som anses kunna förmedla och uppenbara ett religiöst budskap från en högre makt eller en gud. Profeter är fr.a. kända från främreasiatisk religion och finns omvittnade i bl.a. Gamla Testamentet. Se Gamla Testamentets profeter. Profetism är även känt från Egypten, Mari och kanaaneisk religion.
Andra profeter:
- Zoroaster, eller (Zarathustra)
- Mani (profet)
- Johannes Döparen
- Muhammed
- Jesus
- Báb och Bahá'u'lláh
Kommentarer
En del synkretistiska religioner vill också lägga Buddha till profetlistan. Detta är historiskt fel. Profetbegreppet hör hemma i en teistisk tanketradition, och buddhismen är ateistisk. Buddha trodde inte på Gud.
Krishna hör hemma i indisk tradition och betraktas inom hinduismen som Gud och inkarnation - inte profet; profetbegreppet hör hemma i Mellanösterns religioner, inte i Indiens.
Det bör också uppmärksammas att även de religioner som har profetbegreppet är oense om vilka som skall räknas som profeter; ingen av de större religionerna godtar hela den ovanstående listan i dess helhet. Enligt islam var de två sista profeterna Jesus och Muhammed, och sedan kan ingen ytterligare komma; enligt kristendomen var den siste profeten Johannes Döparen (Jesus själv betraktas i kristendomen som Gud, inte profet).
Kategori:Teologi
ja:預言者
NoaNoa eller Noak (hebreiska נוֹחַ), person i Gamla testamentets Första Mosebok. Han räddade sin familj och världens djur undan syndafloden genom att ta ombord ett par av varje art på sitt skepp, Noas ark.
Noa är en framstående figur inom judendomen, kristendomen och islam.
Noa var far till Sem, Ham och Jafet. Hans fru nämns aldrig vid namn i Bibeln.
Kategori:Personer i Gamla Testamentet
ja:ノア (聖書)
Mose)]]
Mose, Moses, hebr. Moshe, profet och ledare för Israels folk, omnämnd i Gamla testamentet.
Om Mose berättas det att han föddes under Israels tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao beordrat att alla nyfödda hebreiska barn skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Moses mor sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät storasyster sitta kvar för att se vad som hände.
Det ville sig så väl att en av faraos alla döttrar passerade och upptäckte pojken. Då storasyster förstod att hon tyckte synd om honom tog hon tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son.
Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet, men var hela tiden medveten om sin hebreiska bakgrund. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av sina landsmän, dödade han egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro vars dotter, Sippora, han gifte sig med.
En dag i när han vallade får vid berget Horeb uppenbarade sig Gud för honom en brinnande buske. Herren avslöjar sitt namn, JHVH, och kallar Mose att befria sitt folk från slaveriet i Egypten. Till sin hjälp får han sin bror Aron, med vilken han beger sig till farao och begär att folket ska släppas fritt. Den farao som nämns kan vara inspirerad av faraon Merenptah, som var farao 1224 - 1214 f.kr. i Egypten. Farao vägrar naturligtvis trots de underverk Aron och Mose utför och för varje gång han vägrar släppa folket drabbas landet av en plåga från Gud.
Vid den tionde plågan dör alla förstfödda bland egyptierna, medan hebréerna skonas. Efter detta låter farao dem till slut gå, något som judarna fortfarande firar i sitt påskfirande. Men farao ångrar sig snart och sätter efter folket med sin armé och hinner upp dem när de slagit läger vid Sävhavet. Folket befinner sig nu i en svår knipa med Egyptens armé bakom sig och havet framför sig, men Gud räddar dem genom att låta en storm dra fram som för undan vattnet så folket kan gå på havsbotten över till stranden på andra sidan. Lagom när de hunnit över bedarrar stormen och den egyptiska armén dränks när vattnet strömmar tillbaka.
Nu påbörjas en fyrtio år lång vandring genom öknen till det utlovade landet, Kanaans land. Vandringen borde inte tagit mer än några månader, men folket sätter sig gång på gång upp mot Gud, så han beslutar sig för att låta dem vara kvar i öknen tills en generation dött ut och istället ge landet till deras barn. Inte heller Mose får komma in i det utlovade landet, istället blir det Josua som för folket den sista biten.
Under den långa ökenvandringen leder Gud dem genom att gå före som en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Under vägen förser Herren dem med mat i form av manna som faller som dagg om nätterna. På berget Sinai sluter Herren ett förbund med folket och ger dem sin lag i form av tio budord (se tio Guds bud). Stentavlorna med budorden läggs i förbundsarken, som folket bär med sig under vandringen och som när de slår läger placerades i deras bärbara tälttempel, tabernaklet.
Berättelsen om Mose och Israels folks uttåg ur Egypten står att läsa i Moseböckerna (den andra till den femte). Bibelvetenskapen betraktar de flesta berättelserna som sägner och legender vars historicitet är mycket tveksam. Likväl har man försökt vaska fram historiska data ur berättelserna, men någon större enighet har inte nåtts. En teori är i alla fall att Israels Gud, JHVH, övertagits från midjaniterna genom förmedling av Jetro och Mose. Mose levnad brukar förläggas till 1200-talet f.Kr. eller ibland 1400-talet f.Kr.
Se även
- Mytologi: Lagen
Kategori:Judendom
Kategori:Personer i Gamla Testamentet
ja:モーセ
UppenbarelseUppenbarelse, inom flera religioner benämning på alternativ kunskapsgrund vid sidan om empirisk och rationalistisk kunskap, med gudomligt eller andligt ursprung.
Uppenbarad kunskap bygger på att Gud, andar eller förfäder på något sätt kan meddela sig med människor, och på så sätt förmedla kunskap. I monoteistiska religioner, där Gud är avsändaren, är den uppenbarade kunskapen säker kunskap, med reservation för att människorna som förmedlar den hört fel, missuppfattar eller förfalskar budskapet. Inom andra religioner kan avsändaren av uppenbarelsen förväntas ha tillgång till säkrare kunskap än människorna, men kanske ändå inte vara helt pålitliga.
I naturreligionen, var det som regel stammens eller gruppens shaman som uppenbarade den högsta viljan (när skall man jaga, naturens variationer, tid för ceremonier, offer etc.). Shamanen var, under själva uppenbarelsen, i någon form av trans, av kortare eller längre varighet.
Inom judendom, islam och andra religioner med profeter, sägs profeterna förmedla en uppenbarelse från Gud. Profetens uppenbarelser från Gud kan ske på olika sätt, beskrivet i många religiösa traditioner. Själva uppenbarelsen, där profeten är i närkontakt med Gud (bortom tid och rum), påverkade mycket starkt de som beskrev händelsen.
Inom religioner med en helig skrift är denna vanligtvis den huvudsaklinga förmedlaren av uppenbarelse.
Se även
- Bibelsyn
- Guds ord
- Allmän uppenbarelse
- Profetia
- Progressiv uppenbarelse
Kategori:Teologi
Kategori:Religion
GabrielÄrkeängeln Gabriel, namnet betyder Gud är min styrka, är i judisk mytologi en av de tre namngivna änglarna, Guds högsta sändebud.
Se även
- Mikael
- Rafael
Kategori:Änglar
ja:ガブリエル
th:ญิบรีล
Muhammed
Muhammed (محمد)
(cirka 570-632 e.Kr.) är grundaren av och en profet inom islam. Muhammed sägs ha mottagit islams heliga bok, Koranen, från ärkeängeln Gabriel.
Av rättrogna muslimer kallas Muhammed ar-Rasul, vilket betyder "budbärare". Han kallas också al-amin, "Trovärdig och sann", eller möjligen ar-Rasul Muhammed, och yttrandet av hans namn bör följas av frasen SAW, ungefär "frid vare med honom".
Historia
Uppväxt
Han föddes som Muhammed bin Abdullah, och efter förste sonens födelse med det traditionella namnet Abul Kasim Muhammed bin Abdullah. Han var son till Abdullah bin Abdul Muttalib, av Hashims släkt och stammen Qureish. Moderns namn Amina. Muhammed växte upp hos farbrodern Abdu Muttalib, och efter dennes bortgång hos farbrodern Abu Talib. Uppfostrad till köpman. Han giftes första gången omkring 595 med änkan Khadija, då 40 år gammal, med vilken Muhammed fick 2 söner och 4 döttrar (från en av dessa döttrar Fatima, i hennes äktenskap med Muhammeds fosterson Ali, och deras söner Husayn och Hassan, härstammar alla de, som idag har rätt att bära grön turban).
Uppenbarelsen
Vid 40 års ålder upplevde Muhammed en kallelse till profet (Koranen 53:1-10). Enligt traditionen hade Muhammed även en uppenbarelse i en grotta vid berget Hira utanför Mekka, där han mötte ängeln Gabriel och fick ytterligare en kallelse att vara Guds sändebud, samt mottog de första kapitlen i Koranen.
Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali och Abu Bakr, men senare också till sin stam Qureish. Efter de äldsta uppenbarelserna talade Muhammed om en skapare som straffar och belönar människorna och att domens dag är nära. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de fattiga. Motståndet från polyteistiska trosbekännare stärkte dock Muhammed i hans monoteistiska förkunnelse.
Islams tidiga år
På grund av motståndet mot honom i Mekka antog Muhammed 622 en inbjudan från grannorten Jathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Efter Muhammed kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning.
Ganska snart hamnade de troende i Medina i konflikt med Mekka och stridigheter utbröt emellanåt. Dock slöt sig fler stammar till Muhammed och år 630 var han stark nog att angripa Mekka som kapitulerade. Under två år vallfärdade Muhammed från Medina till Mekka. Strax efter den andra vallfärden insjuknade han och dog den 8 juni 632, som herre över i stort sett hela den Arabiska halvön.
Muhammeds uppenbarelser finns nertecknade i Koranen som har ställning som Guds (Allahs) ord bland islams anhängare. Muhammed nämns också i den muslimska trosbekännelsen: "Det finns ingen gud utom Gud (Allah) och Muhammed är hans profet".
Andra religioners syn
Kristendomen räknar inte Muhammed som profet, inte heller judendomen, medan bahá'íer anser att Muhammed, som nationsbyggare, var en stor budbärare och profet från Gud. Bahá'íerna accepterar Muhammed, och ser på Koranen som gudomligt inspirerad med andliga och sociala principer.
Kategori:Islam
Kategori:Profeter
ja:ムハンマド・イブン＝アブドゥッラーフ
ko:무함마드
ms:Nabi Muhammad s.a.w.
simple:Muhammad
th:มุฮัมมัด
GabrielÄrkeängeln Gabriel, namnet betyder Gud är min styrka, är i judisk mytologi en av de tre namngivna änglarna, Guds högsta sändebud.
Se även
- Mikael
- Rafael
Kategori:Änglar
ja:ガブリエル
th:ญิบรีล
ProfetProfet är en person som anses kunna förmedla och uppenbara ett religiöst budskap från en högre makt eller en gud. Profeter är fr.a. kända från främreasiatisk religion och finns omvittnade i bl.a. Gamla Testamentet. Se Gamla Testamentets profeter. Profetism är även känt från Egypten, Mari och kanaaneisk religion.
Andra profeter:
- Zoroaster, eller (Zarathustra)
- Mani (profet)
- Johannes Döparen
- Muhammed
- Jesus
- Báb och Bahá'u'lláh
Kommentarer
En del synkretistiska religioner vill också lägga Buddha till profetlistan. Detta är historiskt fel. Profetbegreppet hör hemma i en teistisk tanketradition, och buddhismen är ateistisk. Buddha trodde inte på Gud.
Krishna hör hemma i indisk tradition och betraktas inom hinduismen som Gud och inkarnation - inte profet; profetbegreppet hör hemma i Mellanösterns religioner, inte i Indiens.
Det bör också uppmärksammas att även de religioner som har profetbegreppet är oense om vilka som skall räknas som profeter; ingen av de större religionerna godtar hela den ovanstående listan i dess helhet. Enligt islam var de två sista profeterna Jesus och Muhammed, och sedan kan ingen ytterligare komma; enligt kristendomen var den siste profeten Johannes Döparen (Jesus själv betraktas i kristendomen som Gud, inte profet).
Kategori:Teologi
ja:預言者
Kristendomen
Kristendom, den religion som utgår från Jesus från Nasarets lära så som den återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion.
Kristen tro
Kärnan i den kristna tron är att Jesus Kristus blev avrättad för människornas synders skull, som därmed blev förlåtna. Ett evigt liv efter döden är också centralt inom kristendomen, och att det som krävs för att uppnå detta eviga liv främst är tro på Gud och Jesus, inte att utföra vissa gärningar. De olika kristna trosbekännelserna (t.ex. den apostoliska och den nicaenska) tillkom för att ena (eller särskilja) kyrkans syn på vad kristen tro är och fungerar därför som en bra sammanfattning av vad som ingått i begreppet kristen tro vid olika tidpunkter och platser.
Den apostoliska trosbekännelsen (nyare översättning):
Vi tror på Gud, allsmäktig Fader,
himlens och jordens skapare.
Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen,
steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.
Vi tror på den heliga Anden,
den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.
Amen
Det centrala budskapet brukar illustreras med ett bibelställe, som kallas Lilla Bibeln (Joh. 3:16):
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."
Tidig historia
Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början var kristendomen en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig snabbt kring Medelhavet tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod församlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande kristna. P.g.a. förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket. Den arameisktalande kristendomen tappade i betydelse, och Mindre Asien tillsammans med Syrien övertar rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut genom emigration och når snart rikets huvudstad Rom. Dit sänds även apostlarnas ledare Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop).
På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.
Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knyter an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.
Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i staden Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blev kristendomen statsreligion och omkring år 400 var riket kristnat. Sedan tidigare var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. I slutet av 700-talet bryts det sista organsierade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.
Uppdelning
Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bröt flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor.
Även inom romarriket skedde en splittring, där östlig (grekisk) och västlig (latinsk) kristendom allt mer gled isär. En tydlig schism år 1054 mellan biskopen i Rom (påven) och biskopen i Konstantinopel (den ekumeniske patriarken) ledde till att skillnaderna har permanentats i två olika kristna kyrkofamiljer: den Romersk-katolska kyrkan (och därur senare utbrutna kyrkor) samt de ortodoxa kyrkorna. Båda dessa har anspråk på att vara den mest ursprungliga och allmänneliga kyrkan, med direkt band från Jesu lärjungar och fornkyrkan.
I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talet protesterade munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev och därmed blev han upphov till reformationen. Några teologer, bland dem Johan Calvin och Huldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i än mer radikal riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod, en trend som fortsatt sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått i reformationens efterföljd brukar man använda ordet protestanter. Skillnaden mellan de olika protestantiska samfunden kan vara mycket stor.
Bokstavstro
Bokstavstro är när man tror på att varje ord i Bibeln är Guds ord till skillnad från att medge att Bibelns innehåll är givet av Gud och nedskrivet av felbara människor.
Kronologiskt släktskapsträd för kristna riktningar
Förhållandena har förenklats något för att en illustration ska var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige
- Judendomen
- Den tidiga fornkyrkan
- Fornkyrkan
- Katolska kyrkan
-
- Katolska kyrkan
-
- "Västkyrkan"
-
- Romersk-katolska kyrkan
-
- Romersk-katolska kyrkan
-
-
- Romersk-katolska kyrkan
-
-
- Sedevakantisterna
-
- Gammalkatolska kyrkan
-
- Evangelisk-lutherska samfund
-
- Evangelisk-lutherska samfund
-
-
- Bibeltrogna Vänner
-
-
- Lutherska bekännelsekyrkan
-
-
- Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
-
-
- Laestadianerna
-
- Svenska Missionsförbundet
-
- Svenska kyrkan
-
- Anglikanska kyrkan
-
- Anglikanska kyrkan
-
- Metodistkyrkan
-
-
- Metodistkyrkan
-
-
- Frälsningsarmén
-
- Reformerta kyrkor
-
- Anabaptisterna
-
- Baptistkyrkan
-
- Fribaptisterna
-
- Pingströrelsen
-
-
- Trosrörelsen
-
- "Östkyrkan"
-
- Grekisk-ortodoxa kyrkan
-
- Rysk-ortodoxa kyrkan
-
- Nestorianer
-
- Armeniska kyrkan
-
- Monofysiter
-
- Koptiska kyrkan
-
- Georgiska kyrkan
-
- Sjundedagsadventister
-
- Adventistkyrkan
-
- Mormonkyrkan
-
- Jehovas Vittnen
- Arianer
- Markioniter
- Manikéer
- Pelagianer
- Montanister
Se även:
- Frikyrka
- Gud
- Kloster
- Religion
- Sakrament
- Svenska kyrkan
- Teologi
Kategori:Kristendom
ja:キリスト教
ko:기독교
ms:Kristian
simple:Christianity
th:คริสต์ศาสนา
zh-min-nan:Ki-tok-kàu
DecenniumDecennium är detsamma som årtionde och utgör alltså en period av tio år. På svenska använder man gärna ordet om ett kalenderårtioende (det vill säga till exempel åren 2000-2009), snarare än tio år framåt eller bakåt (då säger man snarare de följande tio åren eller de senaste tio åren).
De 21 senaste decennierna:
2000-talet (decennium)
1990-talet 1980-talet 1970-talet 1960-talet 1950-talet 1940-talet 1930-talet 1920-talet 1910-talet 1900-talet (decennium)
1890-talet 1880-talet 1870-talet 1860-talet 1850-talet 1840-talet 1830-talet 1820-talet 1810-talet 1800-talet (decennium)
Se även sekel och millennium.
Kategori:Tideräkning
ja:10年紀
simple:Decade
Mekka
Mekka (på svenska även Mecka) är en stad i Saudiarabien och vallfartsort för muslimska pilgrimer. Här finns templet Kaba, den heligaste platsen i den islamiska världen, som står på den öppna gården i moskén Masjid-ul-Haram. Rättrogna muslimer världen över vänder sig mot Mecka när de ber. Under Hajj, pilgrimsmånaden, samlas här varje år omkring 2 miljoner muslimer.
Redan före profeten Muhammed var Mecka av stor betydelse för handeln eftersom den låg vid handelsvägen för rökelse och kryddor söderifrån och som ledde vidare till Egypten med avgreningar såväl till Jidda som till Persiska viken och Mesopotamien.
År 630 erövrade Muhammed staden med vilken han sedan 622 efter sin utvandring till Medina varit i strid. Kaba som raserats flera gånger men återuppbyggts under århundradena dessförinnan restaurerades av Muhammed.
Icke-muslimer tillåts inte att komma in i Mecka. Det mest uppmärksammade fallet där en sådan besökte staden var besöket av den brittiske forskningsresanden Sir Richard Burton 1853. Burton klädde ut sig till en afgansk pilgrim vilket han beskriver i sin bok Personal Narrative of a Pilgrimage to Al Madinah and Meccah.
Mecka alternativt Mekka har sedan lång tid tillbaka varit den svenska stavningen för islams heliga stad. Ordet är transkriberat från arabiska och har blivit del av svenska språket. Ordet Mecka/Mekka används i dag inte bara för staden i Saudiarabien - man skriver till exempel om Las Vegas som spelens Mecka och dylikt. I ett försök att undvika sådana liknelser med den heliga staden beslutade den saudiska regeringen för flera år sedan att förorda att en ny transkribering skall användas som officiellt namn, 'Makkah al-Mukarramah' vilket också är närmare arabiskan. Makkah har hittillls inte slagit igenom i svenska media eller i svenskt språkbruk.
Se även
- Islam
- Muhammed
- Kaba
- Medina
Kategori:Islam
Kategori:Pilgrimsorter
Kategori:Saudiarabien
ja:マッカ
ko:메카
ms:Makkah al-Mukarramah
simple:Mecca
th:มักกะหฺ
HelvetetHelvete var i nordisk mytologi ett annat namn på de dödas rike Hel, men enligt kristen tolkning är det ett tillstånd utanför Gud (”Hels vite”), vilket i traditionell tolkning väntar efter döden för dem som inte funnit försoning i Kristus.
Inom kristendomen torde Gehenna vara förebilden för de mer utvecklade bilderna av helvetet. Gehenna var en plats utanför Jerusalem där barn genom eld offrades till guden Molok. Förkunnelsen om helvetet har i historien varierat och är för närvarande relativt nertonad i svenska kyrkor.
I äldre tider varierade bilden av helvetet mellan olika trossystem, samhällsklasser och individer. Katolska kyrkan kom t.ex. fram till att skärselden var en separat straffanstalt som man kunde befrias ifrån genom förböner och mässor, en för kyrkan lönsam affär. Protestantiska kyrkan hävdade å sin sida att någon skärseld inte existerade, endast helvetet och paradiset. Dante har i sin bok Divina Commedia "kartlagt" helvetet.
I andra trossystem har helvetesläran varit mer utvecklad: Buddhismen räknar t.ex. med inte mindre än 144 helveten.
Se även
- Ragnarök
- Nordisk mytologi
- Satanism
- Divina Commedia, den Gudomliga Komedin
- Hells Angels
Kategori:Nordisk mytologi
Kategori:Mytiska platser
Kategori:Dödsriken
Polyteismpolyteism, inom religionsfilosofi en gudsuppfattning som som går ut på att det finns flera gudar.
En polyteistisk uppfattning kan kombineras med att en av de gudar som finns är viktigare än de andra, och kallas då monolatri eller henoteism. Samlingen av de gudar som finns i en viss polyteistisk religion kallas pantheon.
Polyteistiska religioner
- Delar av Hinduismen (som även rymmer ateistiska, monoteistiska och panteistiska skolor)
- Shintoism
- Asatro
- Grekisk mytologi
- Romersk mytologi
- Samernas religion
Se även
- Antropomorfism
- Monoteism
- Panteism
- Monolatri
- Henoteism
Kategori: Gudsuppfattningar
ja:多神教
622
Händelser
- Muhammed flyr från Mekka till Medina vilket inleder islams tidräkning.
Födda
Avlidna
0622
Kategori:620-talet
ko:622년
EmigreraEmigration (lat. emigratio 'utvandring', av emigro 'utvandra'), utvandring. Att lämna ett land, en plats eller område för en lång tid framåt. Används även inom biologin för att beskriva djur som rör sig mellan avlägsna områden beroende på årstid, exempelvis flyttfåglar.
Se även
- Emigrationen till Amerika
- Exodus
- immigration
- migration
Kategori:Migration
Argumentum ad personamAz argumentum ad hominem (latinul „emberhez szóló érv”) vagy röviden ad hominem olyan érv, amely nem a vita tárgyára épít, hanem a vitapartner személyét, tulajdonságait, vagy személyes érdekeit veszi célba, esetleg cselekedeteit, szavait használja fel vele szemben, gyakran elvonva a figyelmet arról, amit a másik fél állít.
Fajtái
Gyalázkodó, sértegető
A gyalázkodó vagy sértegető típusú érv (másnéven argumentum ad personam) azt jelenti, hogy egy személy tulajdonságainak vagy cselekedeteinek hibái miatt nem fogadjuk el, amit mond, függetlenül állításainak tartalmától.
Példa:
:„János téved, mikor azt állítja, hogy Isten nem létezik, mert ő egy elítélt bűnöző.”
A körülményektől függő
Amikor azt állítjuk, hogy a vitapartner körülményeiből adódóan képvisel egy bizonyos fajta álláspontot és emiatt nem fogadjuk el az általa mondottakat.
Példa:
:„A dohányipar képviselői tévednek, mikor azt állítják, hogy a dohányzás nem veszélyezteti súlyosan az egészséget, mivel csak saját milliárdos pénzügyi befektetéseiket védelmezik.”
Fontos, hogy a fenti példa nem irracionális ugyan, de szigorúan a logikai szabályokat figyelembe véve mégis hibás. Ez a példa is szemlélteti a racionális gondolkodás és a szigorú logika közti különbségeket.
„Tu quoque”
A „te is” („tu quoque”) érvelés azt jelenti, hogy egy állítást érvénytelennek tekintünk, mivel az inkonzisztens megfogalmazója korábbi állításaival, vagy azért, mert a megfogalmazott érv tárgya olyan tevékenység, amiben a vitapartner korábban maga is részt vett.
Példák:
:„Azt mondod, hogy a repülőgépek az aerodinamika törvényei miatt repülnek, de ez nem lehet igaz, mivel korábban még azt állítottad, hogy a mágia miatt tudnak repülni.”
:„Nem vádolhatsz engem rágalmazással, mivel magad is követtél el rágalmazást.”
Lásd még
- Vita
- Logika
Kategória:Logika
simple:Ad hominem
Randki zujer gry zrcznociowe wakacje jastrzbia gra programy
|
|
|
|
