:: wikimiki.org ::

Judendom

Judendom

Judendom, judarnas religion. Moderreligion till kristendom och delvis även islam. Den hebreiska Bibeln, Tanach, är också helig skrift för de kristna och kallas av dem Gamla Testamentet. Judendom är en abrahamisk religion.

Historia

Judendomen räknar Mose som sin religionsstiftare. Enligt Torah föddes han under en period då judarnas var slavar i Egypten. Mose ledde judarna ut ur Egypten ut i Sinaiöknen där Israels folk slöt ett förbund med Gud och fick Lagen vid berget Sinai (se vidare Uttåget ur Egypten). Trots inflytanden från olika håll genom årtusenden finns det några punkter i läran som varit konstanta:
- Monoteismen (i allra äldsta tiden monolatri), att det inte finns några gudar utom Gud (första budordet). Enligt andra och tredje budordet får dessutom Gud inte avbildas och hans namn inte uttalas.
- Israel är Guds utvalda folk.
- Det heliga landet har Gud givit sitt folk
- Jerusalem är platsen för judarnas gudsdyrkan. (Observera dock samaritanernas mening att fjället Gerizim är den rätta platsen.) Judarna firar sabbat från solnedgång på fredag kväll fram till mörkrets inbrott på lördag kväll. På sabbaten hålls bön i synagogan och särskilda sabbatsföreskrifter gäller.

Större högtider

De tre pilgrimshögtiderna

- Pesach (judisk påsk)
- Shavuot (veckofesten, judisk pingst)
- Sukkot (lövhyddohögtiden)

De höga heligdagarna

- Rosh hashana (den judiska nyårsdagen)
- Jom kippur (försoningsdagen)

Andra centrala högtider och minnesdagar

- Tisha beav (minnesdag om Tempelets ödeläggande)
- Simchat Tora (Torans glädjesfest)
- Chanukka (tempelinvigningsfesten, ljushögtiden)
- Tu bishvat (trädens nyårsdag)
- Purim (judiskt "karneval")
- sabbat (Fredag kväll 24h framåt "vilodag")

Se även

- Förbundsarken
- JHVH
- Profeter
- Religion
- Synagoga

Extern länk

- [http://www.us-israel.org The Jewish Virtual Library] Kategori:Judendom ja:ユダヤ教 simple:Judaism tokipona:nasin sewi Juta zh-cn:犹太教

Religion

Religion, av latinets religio, omdiskuterat ursprung. Syftar på sammanhängande trossystem ofta kännetecknat av tro på en eller flera gudar och/eller övernaturliga företeelser. Ofta med morallära och speciella ceremonier, eller ritual för kontakt med det transcendenta. Trots många försök har man inte kunnat formulera en uttömmande definition av religion.

Romersk uppfattning av "religion"

Religion är enligt den romerske författaren Lucretius ett ord som kommer av latinets ligare, "binda", och enligt Cicero av legere, "hopplocka, samla", och synes i sitt tidigaste skede i det hedniska Rom ha betytt den obestämda rysning och bävan, som människan känner inför det hemlighetsfulla. Sedan blev religio beteckning för de åtgärder, som människan vidtar för att reda sig med tillvarons hemlighetsfulla makter, d.v.s. offer och andra riter, som tillhör fromhet och gudsdyrkan.

Tidig kristen uppfattning av "religion"

Vidare betecknades varje särskild form av gudsdyrkan med detta namn. Så kallade de kristna sin tro och kult för den "sanna religionen" i motsats mot hedendomen. Under medeltiden erhöll ordet religion en mer inskränkt användning i betydelsen munkregel och munkliv.

Religionsbegreppet under senare tid

Så småningom har den betydelse stadgat sig, i vilken vi brukar ordet, nämligen för att beteckna en viss grupp djupt ingripande företeelser i människolivet på skilda tider och hos alla av oss kända folk. För att sammanfatta dessa företeelser har man uppställt definitioner, av vilka en del, motsvarande vad man förr kallade "historiskt religionsbegrepp", nöjer sig med en beskrivning, t.ex. :"Religionen är den summa av känslor, som uppväcks i människans sinne av det dunkla medvetandet av närvaron i henne och omkring henne av makter, på samma gång henne överlägsna och analoga med henne, med vilka hon kan träda i förbindelse, av föreställningar, som alstras av dessa känslor och som ger åt dem bestämda föremål, och av rituella handlingar, till vilka hon drivs av det gemensamma inflytandet av dessa känslor och dessa trosföreställningar" (Léon Marillier). :"En religion är ett i sig slutet system av föreställningar och handlingar, som har avseende på heliga, d.v.s. avskilda, förbjudna ting; dessa föreställningar och handlingar förenar alla dem, som hör dit, i ett och samma andliga samfund" (Durkheim, som oegentligt använder ordet kyrka om sådana religiösa enheter i allmänhet). :"Religion är ett ständigt umgänge mellan ett bestämt osynligt väsen och dess mänskliga anhöriga" (Duhm). Andra definitioner ("filosofiskt religionsbegrepp") söker ange religionens väsen, såsom Wundts: :"Religion är känslan av människans och den henne omgivande världens tillhörighet till en översinnlig värld, i vilken hon tänker sig de ideal förverkligade, som för henne utgör de högsta målen för mänsklig strävan"; eller Schleiermachers, enligt vilken religionen är åskådande av universum och känslan av absolut beroende, eller William James därmed besläktade: :"Religionen är den totala reaktionen mot tillvaron". Hur viktig gudstron i sina vitt skilda former än är för religionen, finns det dock dels hos naturfolken riter och sedvänjor, dels på ett högre stadium buddhismens ursprungliga form, som måste hänföras till religionens område utan att innebära tro på och kult av övernaturliga väsen. Det betydelsefullaste kännetecknet på religion synes vara åtskillnaden mellan helig och profan. Religiös eller from är den, för vilket något är heligt. Helighet är gudomens väsentligaste egenskap, som gör sig gällande, i samma mån som gudstron är religiöst verksam. De heliga riter och formler, vilka på religionens tidiga stadier utgör dess egentliga innehåll, utmynnar inom den senare religionen i innerlig bön, vilket föranleder Auguste Sabatier till definitionen: "Religionen är hjärtats bön". En ofta felciterad, ateistisk, definition: "Religion är den förtryckta varelsens suck, en hjärtlös världs hjärta och själlösa omständigheters själ. Den är ett folkets opium." - Karl Marx

Uppskattat antal anhängare till världsreligionerna 1997: #Kristendom
(1 900 miljoner) #Islam
(1 150 miljoner) #Hinduism
(750 miljoner) #Buddhism
(360 miljoner) #Daoism
(20 miljoner) #Judendom
(15 miljoner) #Konfucianism
(350 000)

Andra stora eller viktiga religioner är:
- Bahá'í
(6 miljoner)
- Jainism
(4 miljoner)
- Mandeism
- Mormoner
(12 miljoner)
- Shintoism
(4 miljoner)
- Sikhism
(23 miljoner)
- Zoroastrism
(150 tusen) Se även topplistor:
"Antal bekännare"
"Geografisk spridning"

Några äldre religioner som av olika skäl dött ut är fortfarande viktiga för förståelsen historien och av äldre kulturer. Vissa av dessa har i modern tid återuppväckts och fått modern form:
- Fornnordisk religion (Asatro)
- Egyptisk religion
- Grekisk religion (Hellênismos)
- Romersk religion (Religio Romana) Många religioner är små och ofta avgränsade till ett folk eller en stam. Bland dessa kan man urskilja vissa grupper:
- Animism
- Shamanism För svensk kultur och historia finns det ytterligare två viktiga religioner:
- Fornnordisk religion och Samisk religion Nyare religioner "nyandlighet" eller "nyandliga rörelser", kallas 1900-talets religioner:
- Caodai
- Hoa hao
- New Age
- Omoto
- Scientologi
- Wicca Dessutom finns det areligiösa grupper som inte tillhör någon religion alls. De brukar delas in i:
- Agnosticism
- Ateism ----

Se även

- ceremoni
- divination
- gud
- helig skrift
- profet
- ritual
- teologi
- folktro ----

Externa länkar

- [http://dmoz.org/World/Svenska/Samh%e4lle/Religion/ ODP: Religion]
- [http://www.religion.nu/ Religion.nu]
- [http://www.adherents.com/Religions_By_Adherents.html Internationell statistik om religioner]
- [http://www.cpwr.org Council for a Parliament of the World's Religions] - Religionernas världsparlament
- [http://www.worldreligionday.org Världsreligionens Dag] Kategori:Religion ja:宗教 ko:종교 ms:Agama simple:Religion th:ศาสนา

Islam

Islam (på arabiska , al-islām, med betydelsen "underkastelse") är den abrahamitiska religion som räknar Muhammed som sitt upphov och Koranen som sin heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim. Islam är idag världens näst största religion.

Läran

Den viktigaste läropunkten är monoteismen, att Gud (Allah) är en. Gud är världens skapare, äger jorden och ger lagen (sharia). Eftersom Gud är helt suverän får man problem med människans fria vilja. Människan är Guds ställföreträdare på jorden och ska som skapad varelse tjäna Gud som hans förvaltare. Muslimer tror att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske en dag, men att det inte är meningsfullt att försöka förutspå när detta kommer att ske, eftersom vi människor inte kan förstå Gud. När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt ska leva att bedömas utefter om deras handlingar följer Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv kommer denne antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat få komma till himlen så länge människan har följt de mest grundläggande muslimska reglerna. Muhammed betraktas som Guds sista profet och Guds lag är med Honom slutgiltigt uppenbarad. Muhammed är en vanlig människa, men utvald av Gud. Tidigare profeter är bland annat Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Mose) och Isa (Jesus). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda, medan den rätta, Muhammeds, nu finns i evig och ofelbar form i Koranen, vilken givits Muhammed av Gud genom ängeln Jibril (Gabriel) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en lång period. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde dock till efter Muhammeds död innan Koranen i skriftlig form kom till, eftersom Muhammed, liksom de flesta människor vid denna tid, var analfabet. Dessförinnan hade Guds ord spridits med hjälp av berättelser från person till person, vilket innebar ett problem då flera olika versioner uppstod.

Historia

Muhammeds tid

Enligt den islamska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Gabriel (Djibril) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som mycket liknar den i kristendomen och i judendomen. Han verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Guds makt, att underkasta sig honom. Om de inte gjorde det skulle de dömas på den Yttersta domen till helvetets straff, istället för paradisets belöning som de fick om de gjorde som han sa. Muhammed mötte motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare flytta till Yathrib (Medina), där de var mer intresserad av hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen. De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de ledande i Mekka. Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade inte Muhammed som judisk profet, och det ledde till att islam mer och mer betraktades som en egen religion. Konflikten blev också politisk, och de judiska stammarna fördrevs, och en del utplånades helt. Striderna mellan muslimerna och Quraysh ledde till slut till att Muhammed vann. Mekka intogs och helgedomen Kaba rensades från gudabilder från den tidigare kulten. Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara "Det strålande Medina". Där fick nu religionen en annan funktion, den blev samhällsordningen. Religionen uppfattades inte längre som något skilt från traditionen, utan den påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och Profetens Sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet. Som stadsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer. Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam. Samtidigt som det fattiga Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurserna hade tömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd mot araberna som nu överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta så de såg de erövrande araberna som befriare.

Efter Muhammed

När Muhammed dog år 632 rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte hade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför Shīcat Alī, "Alis grupp". Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende. Redan 634 dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidigare efterföljare. Under hans tid som kalif (634-644) sker den första stora expansionen av det nya världsväldet. Det är också Umar som anses har skapat den nya statens grundläggande administration och organisation. Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644-656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Tyvärr accepterade inte alla Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han retirerade till Siffin där han mördades av en kharijit år 661. Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former. Man var från stadsledningens sida inte särskilt angelägna i att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i koranen (kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och det finns fortfarande i vissa länder. När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den 10:e i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Āshūrā och är en stor sorgehögtid inom den shiitiska islam. Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al Abbās, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba. En kulturell blomstringstid följde. Shariarätten, den islamitiska lagen, utvecklades. Skolor, sjukhus och bibliotek byggdes. Antikens filosofi, matematik och medicin utvecklades och fördes vidare till det icke muslimska Europa. Filosofin, framför allt Ibn Rushd (Averroes) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra. Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde "reconquista" rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492.

Islam i Sverige

Man räknar med att det finns flera hundratusen personer i Sverige som bekänner sig till Islam. Av dessa är de flesta första och andra generationens invandrare från många olika länder. Den mest 'optimistiska' beräkningen på 400 000 muslimer, baseras på hur många som har sitt ursprung i muslimska länder och torde ändå vara väl generöst tilltagen. De muslimska församlingarna räknar ett totalt medlemskap på någonstans omkring 80 000. I flera svenska städer, bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö finns det idag moskéer. I Malmö är islam dessutom den största religionen om man ser till gudstjänstbesök under ett veckoslut (detta kan dock till viss del bero på att det inte finns någon moské i Köpenhamn).

Islamisk konst och arkitektur

Huvudartikel: Islamisk konst Förbudet att avbilda djur och människor, ikonoklasm, har funnits hos många grenar av islam. Däremot har byggnader och dekorationer blivit uttryck för konsten. Moskéer och minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst återfinns i orientaliska mattor.

Se även

- Dhikr
- Fikh
- Jihad
- Kalif
- Profet
- Sufism
- Islamism

Externa länkar

- [http://www.islamguiden.com Islamguiden (på svenska)]
- [http://www.islam.nu Upptäck Islam (på svenska)]
- [http://www.sufiblog.com/ Sufi Meditation (på engelska)] Kategori:Islam Kategori:Religion ja:イスラム教 ko:이슬람교 ms:Islam simple:Islam th:ศาสนาอิสลาม

Tanach

Tanach, hebr. תנ”ך, är judendomens benämning på Gamla Testamentet. Beteckningen är en akronym som kommer från den hebreiska Bibelns uppdelning av GT, nämligen begynnelsebokstäverna i Torah, hebr. תּוֹרָה (lagen), Neviim, hebr. נְבִיאִים, "profeterna", och Ketuvim, hebr. כְּתוּבִים, "skrifterna".

Extern länk

- [http://www.jewfaq.org/torah.htm Torah] Kategori:Judendomens kanoniska skrifter

Abrahamisk religion

Abrahamitiska religioner (även kallad Abramitiska religioner) gemensamt ord för judendom, kristendom och islam. Ordet används ofta i synkretistiskt ekumeniska sammanhang. Ovannämnda religioner räknar själva sina traditioner som härstammande från patriarken Abraham som är unik genom att han förekommer i alla tre religionernas heliga skrifter, även om Koranens berättelse skiljer sig från de andra. Det har i liberalteologiska kretsar blivit allt vanligare att betrakta den enda gudomen i de tre religionerna som en och densamme. Av ålder, och oavsett teologisk inställning, har man inom kristenheten sett ett särskilt samband mellan just den islamska tron, judendomen och kristendomen. Detta yttrar sig bland annat i det faktum att en person som byter religion från islam till kristendom kallas konvertit, medan hedningen i samma situation kallas proselyt. Samhörigheten mellan judendomen och kristendomen står utan tvivel. Aposteln Paulus kallar på olika ställen i flera av de brev som finns med i Nya Testamentet de kristna för "judar", medan de traditionella judarna kallas för "judar av köttet". Känslan av samhörighet mellan islam och kristendom kan utläsas så tidigt som i medeltida litteratur, där Dante i sin Divina Commedia placerar Muhammed i Helvetets nionde krets, såsom en "splittrare av religionen". Detta visar visserligen på en stark avsky för islam, men ändå ett erkännande av likheterna de två trosriktningarna emellan. Inom islam kan på sina ställen också förmärkas en stark avsky för judar och kristna, i det att de rättrogna uppmanas att aldrig lita på sådana, och att när tillfälle bjuds taga dem av daga. Samtidigt kan det alls inte förnekas att islam genom Koranen i andra textpassager också betecknar judar och kristna som "Bokens folk", med en skyddad ställning i ett islamiskt samhälle. Medan i Koranen hedningarna inte tillerkänns några religiösa rättigheter alls, har alltså judar och kristna detta, och under vissa tidsperioder har toleransen för avvikande religiösa uppfattningar varit betydligt större i islamiska länder än i kristna länder, där såväl judar, muslimer som andra hänsynslöst förföljts.

Se även

- Religion
- Hedendom Kategori:Världsreligioner ja:アブラハムの宗教 ko:아브라함 계통의 종교들 simple:Abrahamic religion

Torah

Torah, hebr. תּוֹרָה undervisning, översätts ofta med Lagen. Svarar till Moseböckerna — den första delen av de judiska heliga skrifterna, Tanach.

Se även

- Gamla Testamentet
- Judendom
- Mishna
- Moseböckerna
- Talmud Kategori:Judendomens kanoniska skrifter ja:モーセ五書 ms:Taurat

Egypten

Egypten är en stat i östra Nordafrika, vid Medelhavet och Röda havet. Landet gränsar till Israel, Libyen, Sudan och Gaza. Befolkningen bor företrädesvis längs Nilen medan de egyptiska delarna av Saharaöknen endast är glest befolkade.

Historia

Huvudartikel: Egyptens historia De bördiga områdena runt Nilen i kombination med ett skyddat läge med öken i öster och väster möjliggjorde utvecklingen av en av världens stora civilisationer. Ett enat kungadöme bildades omkring 3 200 f Kr och en rad dynastier styrde Egypten under kommande tre årtusenden. Den sista dynastin av detta slag föll mot Persien 341 f Kr, som senare ersattes av greker, romare och bysantiner. På 600-talet införde araberna islam och det arabiska språket, och härskade under sexhundra år. En lokal militär grupp, mameluckerna, tog kontrollen vid 1250 och fortsatte att styra även efter Osmanska rikets erövring av Egypten 1517. Efter färdigställandet av Suezkanalen 1869 blev landet ett viktigt område för världens transporter, men var också djupt skuldsatt. Storbritannien ockuperade Egypten för att skydda sina investeringar i kanalen, men den formella makten fanns kvar hos osmanska riket till 1914, då Egypten kom under brittiskt protektorat. Den 28 februari 1922 blev Egypten självständigt och 1936 drog Storbritannien tillbaka sina trupper. Det var dock först efter andra världskriget som det tidigare starka brittiska inflytandet kraftigt minskade. 1953 blev Egypten republik. Egypten inledde mot slutet av 1950-talet förstatligandet av jordbruk och industri under ledning av landets president Gamal Abdel Nasser, tillhörande det protokommunistiska partiet Arabiska Socialistunionen. Detta understöddes kraftigt av Sovjetunionen genom teknisk och ekonomisk hjälp. 1967 nådde Nasser nära absolut makt över landet genom att bli såväl premiärminister som partichef, förutom den tidigare posten som president. Nasser avled 1970, och 1972 utvisades all sovjetisk militär personal från Egypten, och de sovjetiska baserna ställdes under egyptisk kontroll. Efter oktoberkriget 1973 mot Israel kom landet efterhand att orientera sig alltmer mot USA. Anwar Sadat såg till att Egypten blev det första arabland som undertecknade ett fredsavtal med Israel. Detta ledde till kritik från andra arabländer och Sadat mördades 1981. Han efterträddes av vicepresidenten Hosni Mubarak som har genomfört ekonomiska reformer medan de politiska reformerna har gått betydligt långsammare. Egypten har arabvärldens snabbast växande folkmängd. En stor befolkning, begränsad odlingsbar landyta och beroendet av Nilen fortsätter att överskrida resurserna och är en påfrestning för hela samhället.

Geografi

Hosni Mubarak
- Lägsta punkt: Qattara-depressionen, -133 meter över havet
- Naturtillgångar: petroleum, naturgas, järnmalm, fosfat, mangan, kalksten, gips, talk, asbest, bly, zink

Klimat och miljö

I landet råder ett ökenklimat, med heta, torra somrar och mildare vintrar. Det förekommer regelbundna torrperioder. Jordbävningar är vanliga, liksom översvämningar och jordskred. Sandstormar är också vanliga och ibland förekommer under våren en speciellt het sandstorm som kallas khamsin. Egypten har många miljöproblem. Jordbruksmark försvinner dels på grund av sand som blåser in från Sahara, dels på grund av att städerna breder ut sig. Nedanför Assuandammen ökar jordens salthalt markant. Den enda permanenta färskvattenkällan är Nilen, så i övriga landet är tillgången på vatten mycket begränsad. Oljeföroreningar och andra vattenföroreningar hotar korallreven, stränderna och det marina djurlivet. Egypten har skrivit på, men inte ratifierat Kyotoprotokollet om klimatförändringar. 81% av elektriciteten framställs av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Administrativ indelning

Egypten är indelat i 26 guvernorat (muhafazat): Ad-Daqahliyah, Al-Bahr al-Ahmar, Al-Buhayrah, Al-Fayyum, Al-Gharbiyah, Al-Iskandariyah, Al-Isma'iliyah, Al-Jizah, Al-Minufiyah, Al-Minya, Al-Qahirah, Al-Qalyubiyah, Al-Wadi al-Jadid, Ash-Sharqiyah, As-Suways, Aswan, Asyut, Bani Suwayf, Bur Sa'id, Dumyat, Janub Sina', Kafr ash-Shaykh, Matruh, Qina, Shamal Sina' och Suhaj.

Demografi

Nästan hela Egyptens befolkning bor på endast 3% av landets totala landarea. Befolkningen är främst bosatt längs med Nilen.
- Befolkningens medelålder: 23,1 år (2002)
- Befolkningens medellivslängd: 70,4 år (2003)
- Religiös tillhörighet: muslimer (mest sunni) 94%, kopter (kristna) och andra 6%
- Språk: arabiska, de högre utbildade förstår i allmänhet engelska och franska
- Analfabetism: 2003 var drygt 40% av den vuxna befolkningen analfabeter

Statsskick och politik

Egypten är en republik med en president som statschef.

Ekonomi

Under förra årtiondet utvecklades Egyptens makroekonomi på ett positivt sätt under ledning av IMF. Inflationen dämpades, budgetunderskottet minskade och mer investeringar i landet av utländskt kapital gjordes. De senaste fyra åren har de positiva effekterna minskat och investeringar i stora infrastruktur-projekt har ökat budgetunderskottet igen. En dålig växelkurs sedan 1998 har inneburit ett ökat tryck på det egyptiska pundet. Sedan den 11 september 2001 har både turismen och tullinkomsterna från Suezkanalen minskat. Valutan devalverades flera gånger under 2002. Man hoppas kunna utveckla tillgångarna på naturgas i syfte att exportera.

Utbildning

De skolpliktiga barnen går i sexårig grundskola. 70% av dessa barn fortsätter till högre nivåer. Skolgången är gratis och det finns 13 universitet i Egypten.

Kultur

Världsarv

Se UNESCO:s världsarvslista. Kategori:Afrikas länder Kategori:Mellanösterns länder Kategori:Egypten als:Ägypten ja:エジプト ko:이집트 ms:Mesir simple:Egypt th:ประเทศอียิปต์ zh-min-nan:Ai-ki̍p

Mose

)]] Mose, Moses, hebr. Moshe, profet och ledare för Israels folk, omnämnd i Gamla testamentet. Om Mose berättas det att han föddes under Israels tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao beordrat att alla nyfödda hebreiska barn skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Moses mor sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät storasyster sitta kvar för att se vad som hände. Det ville sig så väl att en av faraos alla döttrar passerade och upptäckte pojken. Då storasyster förstod att hon tyckte synd om honom tog hon tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son. Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet, men var hela tiden medveten om sin hebreiska bakgrund. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av sina landsmän, dödade han egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro vars dotter, Sippora, han gifte sig med. En dag i när han vallade får vid berget Horeb uppenbarade sig Gud för honom en brinnande buske. Herren avslöjar sitt namn, JHVH, och kallar Mose att befria sitt folk från slaveriet i Egypten. Till sin hjälp får han sin bror Aron, med vilken han beger sig till farao och begär att folket ska släppas fritt. Den farao som nämns kan vara inspirerad av faraon Merenptah, som var farao 1224 - 1214 f.kr. i Egypten. Farao vägrar naturligtvis trots de underverk Aron och Mose utför och för varje gång han vägrar släppa folket drabbas landet av en plåga från Gud. Vid den tionde plågan dör alla förstfödda bland egyptierna, medan hebréerna skonas. Efter detta låter farao dem till slut gå, något som judarna fortfarande firar i sitt påskfirande. Men farao ångrar sig snart och sätter efter folket med sin armé och hinner upp dem när de slagit läger vid Sävhavet. Folket befinner sig nu i en svår knipa med Egyptens armé bakom sig och havet framför sig, men Gud räddar dem genom att låta en storm dra fram som för undan vattnet så folket kan gå på havsbotten över till stranden på andra sidan. Lagom när de hunnit över bedarrar stormen och den egyptiska armén dränks när vattnet strömmar tillbaka. Nu påbörjas en fyrtio år lång vandring genom öknen till det utlovade landet, Kanaans land. Vandringen borde inte tagit mer än några månader, men folket sätter sig gång på gång upp mot Gud, så han beslutar sig för att låta dem vara kvar i öknen tills en generation dött ut och istället ge landet till deras barn. Inte heller Mose får komma in i det utlovade landet, istället blir det Josua som för folket den sista biten. Under den långa ökenvandringen leder Gud dem genom att gå före som en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Under vägen förser Herren dem med mat i form av manna som faller som dagg om nätterna. På berget Sinai sluter Herren ett förbund med folket och ger dem sin lag i form av tio budord (se tio Guds bud). Stentavlorna med budorden läggs i förbundsarken, som folket bär med sig under vandringen och som när de slår läger placerades i deras bärbara tälttempel, tabernaklet. Berättelsen om Mose och Israels folks uttåg ur Egypten står att läsa i Moseböckerna (den andra till den femte). Bibelvetenskapen betraktar de flesta berättelserna som sägner och legender vars historicitet är mycket tveksam. Likväl har man försökt vaska fram historiska data ur berättelserna, men någon större enighet har inte nåtts. En teori är i alla fall att Israels Gud, JHVH, övertagits från midjaniterna genom förmedling av Jetro och Mose. Mose levnad brukar förläggas till 1200-talet f.Kr. eller ibland 1400-talet f.Kr.

Se även

- Mytologi: Lagen Kategori:Judendom Kategori:Personer i Gamla Testamentet ja:モーセ

Egypten

Historia

Geografi

Hosni Mubarak
- Lägsta punkt: Qattara-depressionen, -133 meter över havet
- Naturtillgångar: petroleum, naturgas, järnmalm, fosfat, mangan, kalksten, gips, talk, asbest, bly, zink

Klimat och miljö

Administrativ indelning

Demografi

Statsskick och politik

Egypten är en republik med en president som statschef.

Ekonomi

Utbildning

De skolpliktiga barnen går i sexårig grundskola. 70% av dessa barn fortsätter till högre nivåer. Skolgången är gratis och det finns 13 universitet i Egypten.

Kultur

Världsarv

Sinaiöknen

Sinaihalvön är den halvö i Egypten som skiljer Afrika från Asien. Sinaihalvön gränsar i norr mot Medelhavet, i väst mot Suezviken och Suezkanalen, i öst mot Arabviken (Aqabaviken/Akabaviken) och Negevöknen och i söder mot Röda havet. Den har en yta på cirka 60 000 km². Sinaihalvön gränsar mot Israel. Området utgörs nästan helt av öken. På Sinaihalvön ligger Sinai berg, idag kallat Jabal Musa, intill Katarinaklostret från ca 500 e.Kr..

Städer

- Al-Arish
- An-Nakhl
- Abu Zanimah
- Sharm ash-Shaykh
- Dhahab
- Nuwaybi al-Muzayyinah
- Al-Kuntillah

Andra platser

- Sabkhat al-Bardawil
- Ras Muhammad
- Jabal Katrina (2 637 m ö.h.) Kategori:Egypten ja:シナイ半島 ko:시나이 반도

Israels folk

Israeliter, Israels folk och Israels barn är i Bibeln benämningar på det folk som har patriarken Jakob (Israel) som stamfar. Folket delades tidigt in i tolv stammar utifrån sin härkomst från Jakobs tolv söner: Ruben, Simon, Levi, Juda, Sebulon, Issakar, Dan, Gad, Asher, Naftali, Josef och Benjamin. Fram till 700-talet före vår tideräkning förmodas stammarna ha haft tydliga identiteter, även om äktenskap mellan personer från olika stammar var vanliga. De tolv stammarna fördelades under århundradena efter Salomos regeringstid på de båda rikena Israel och Juda på så sätt att Juda dominerades av Benjamin och Juda, medan de övriga främst bodde i Israel. De tio stammar som fanns i Israel kallas även för de försvunna stammarna, eftersom deras kända historia upphör i och med den assyriska erövringen av Israel år 722 före vår tideräkning. Efter att Israels rike gick under kom begreppet israeliter kom att användas om dem som tillhörde Juda och blev därmed synonymt med judar, se vidare denna artikel. Kategori:Bibeln Kategori:Israel Kategori: Judendom

Gud

En gud är en övermäktig och intelligent ickemänsklig entitet, ofta transcendent, ofta med makt att överträda vad som vanligen anses som naturlagar, och som av de troende ofta anses ha spelat en större eller mindre roll i världens tillkomst. I flera monoteistiska religioner anses guden vara allsmäktig. Detta innebär att guden kan åstadkomma vad som helst. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar har förekommit i samtliga kända kulturer. Den enda kända helt ateistiska statsbildningen hittills är Albanien under kommunismen. När ordet skrivs med stor initialbokstav avses guden i den i sammanhanget aktuella monoteistiska religionen, särskilt när det gäller kristendom. Muslimer använder beteckningen Allah, medan man i judendomen i allmänhet anser ordet Gud vara alltför heligt för att användas, varför man i stället använder beteckningen "Adonaj", hebreiska för "Herren". Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion.

Typer av gudstro

- Monoteism är tron på en enda Gud. Exempel på monoteistiska religioner är kristendom, bahá'í, islam och judendom.
- Panteism är tron att Gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som gud. Panteism förekommer i indisk religion.
- Polyteism är tron att det finns flera gudar, som t.ex. i egyptisk, grekisk, romersk, sumerisk och fornnordisk religion.
- Deism är tron på en gud som skapat världen, men som inte påverkar den just nu.
- Ateism är avsaknad av gudstro.

Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst

Det finns en mängd teorier som dels försöker förklara varför människor i alla kulturer utvecklat en tro på någon form av gud men dessutom försöker belägga eller vederlägga denne guds existens. Sådana teorier är antingen religiösa, argument för guds existens brukar då ingå i teorin, eller endera historiska, psykologiska eller sociologiska. Dessa senare teorier brukar inte beröra frågan om gudarnas existens utan studerar framför allt individens och samhällets relation till deras gudsbild.

Några gudar och gudsnamn

- Agni
- Ahura Mazda
- Allah
- Amaterasu
- Amon
- Apollon
- Baal
- Brahma
- El
- Hachiman
- Inanna
- Jehova
- Jesus
- JHVH
- Jupiter
- Oden
- Ptah
- Quetzalcoatl
- Ra
- Sabazios
- Shang Di
- Shiva
- Tor
- Zeus

Se även

- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis Kategori:Teologi ja:神 simple:God

Lagen

Juridik är rättsvetenskap, d.v.s. samhällsvetenskaplig kunskap om lag och rätt, och jämväl den metodik som används av jurister. Juridiken delas traditionellt in i offentligrätt samt civilrätt. Offentligrätten delas i sin tur in en rad undergrupper där bland annat straffrätt reglerar påföljder för brott och förvaltningsrätt reglerar hur myndigheter arbetar och fungerar i sitt förhållande till medborgare. Civilrätten delas även den in i undergrupper där avtalsrätt, förmögenhetsrätt, familjerätt med mera ingår. Man kan förenklat säga att offentligrätt rör hur myndigheter förhåller sig till varandra och till medborgarna medan civilrätten rör medborgarnas rättställning mellan varandra. Juridik används inte bara för att tolka de runt 1500 lagar som blir utfärdade av riksdagen varje år utan också för att tolka avtal, föreskrifter, förhållandet melllan individer, näringsliv och organisationer samt förvaltningsrätt som reglerar förhållandet mellan individer och det offentliga. Juridiken är inte bara uppbyggd och styrd av lagar utan bygger också i stor del på principer och branschpraxis. Juridiken tolkas i första hand av jurister som tagit en juris kandidat examen vid ett svenskt universitet. Dessa tar vid behov den juridiska frågan till domstol som får lämna ett slutgiltigt avgörande vid en tvist. I ett flertal engelska länder tillämpar man common law medan man i Sverige och större delen av Europa använder sig av civil law-systemet.

Historik

: Huvudartikel: Rättshistoria Se bland annat romersk rätt och medeltida rätt.

Juridik i olika länder

Se bland annat anglosaxisk rätt och svensk rätt.

Se även

- Brott
- Domstol
- Upphovsrätt
- Juridiska branschböcker
- Rätt

Extern länk

- [http://www.kontorsproffs.nu/juridik.htm Länksamling]
- [http://www.dom.se Domstolsverket]
- [http://www.jur.lu.se Juristutbildningen i Lund] Kategori:Juridik ja:法学

Uttåget ur Egypten

Uttåget ur Egypten, exodus, israeliternas befrielse ur fångenskapen i Egypten, skildrad i Andra Mosebok (som även bär namnet Exodus) kap. 1-18. Boken börjar med berättelsen om hur israeliterna förökar sig under den egyptiska fångenskapen, skildrar sedan Mose födelse och kallelse, Egyptens tio plågor, uttåget, övergången av Röda havet och vandringen genom öknen. Andra delen av boken, kap. 19-40, berättar om Guds uppenbarelse på berget Sinai, de tio budorden och lagarna som Jahve gav israeliterna genom Mose. Kategori:Gamla Testamentet

Monolatri

Monolatri är dyrkan av en enda Gud, och skiljer sig från monoteism i det att man accepterar tanken att andra människor eller folkgrupper kan ha andra gudar. Det är en förekommande bibeltolkning att judarnas gudsuppfattning förändrats från uppfattningen att varje folk ar sin gud och dyrkar denne, via uppfattningen att judarnas gud är den största av gudarna och den som skapat världen, till att det bara finns en gud - alltså från monolatri till monoteism.

Se även

- henoteism
- monoteism Kategori:Gudsuppfattningar

Guds namn

Jahve, är en den vokalisering av hebreiskans JHVH (יהוה) som av de flesta forskare anses trolig. Namnets översätts i Bibel 2000 med "jag är den jag är". Egennamnet är ett verb, den kausativa formen i imperfektum av det hebreiska verbet hawah, "bli". Det gör att Guds egennamn skulle kunna översattas "han förorsakar att någon (något) blir". Detta uppenbara honom som en som, i fortskridande handling, förorsakar eller gör så att han själv blir den som uppfyller löften, den som alltid förverkligar sina avsikter. Guds namn förekommer 6828 gånger i den hebreiska texten (första gången i 1 Moseboken 2:4) med de fyra ovanstående bokstäver som kallas [http://en.wikipedia.org/wiki/Tetragrammaton tetragrammaton eller tetragrammet] (av grekiskans tetra-, "fyra", och gramma, "bokstav"). Det har länge varit tradition att byta ut Guds egennamn mot olika titlar, till exempel "Gud", "Herren" eller "Adonaj". Jahve är den högste guden i många religioner. Gemensamt för alla uttolkningar av honom är hans roll som skapare, laggivare, upprätthållare av ordning och absoluta auktoritet. Till skillnad från "den högste guden" i många andra religioner tar Jahve aktiv del i sin skapelse: Han ingriper gärna i skeendena på jorden men medger ändå människorna stor handlingsfrihet och fri vilja. Han försöker vägleda människorna genom sina profeter. Enligt hebreisk tradition skapade Jahve människan efter sin egen förebild och då israeliterna traditionellt beskrivit sig som ett nyckfullt och upprorisk folk beskrivs även Javhe som en mångbottnad fadersgestalt med mänskliga drag: Han kräver total underkastelse och kan drabbas av raseriutbrott vid försumlighet men han är också mottaglig för uppmärksamhet och förlåter dem han älskar. Ibland beskrivs han t.o.m. som svartsjuk.

Uttalet

Det exakta uttalet av tetragrammaton är inte känt. I den grekiska [http://en.wikipedia.org/wiki/Septuagint Septuaginta] som används idag, den syriska [http://en.wikipedia.org/wiki/Peshitta Peshitta] och den latinska [http://en.wikipedia.org/wiki/Vulgate Vulgata] används oftast titlar i stället för namnet. Det finns en handskrift i Sankt Petersburg, Ryssland, Codex Leningradensis B 19A, där tetragrammet är försett med vokaltecken så att uttalet blir Jewah, Jehwih, med betoning på a respektive i. Denna handskrift används som huvudtext i Biblia Hebraica Stuttgartensia (BHS). I Ginsburgs hebreiska textutgåva anger vokaltecknen uttalet Jehowah med betoning på a. Ett uttal som många översättare dock föredrar är Jahve, Jahwe eller Yahwe. Jehova bevarar de fyra konsonanterna i många av världens språk, till exempel engelska: "Jehovah" med betoning på o. Guds namn ersatt. Exegetisches Wörterbuch zum Newen Testament (utgiven av Horst Balz och gerdard Schneider, Stuttgart 1978-1983), band II, spalt 816: "I de stora pergamentkodexarna med LXX (Septuaginta) översätts det hebr. jhvh med [kyrios]." Theologisches Wörterbuch zum Newen Testament (utgiven av Gerhard Kittel, och Gerhard Friedrich, Stuttgart 1933-1979), band 3, sidan 1056: "Som regel står emellertid [kyrios] som en förklarande omskrivning för gudsnamnet [JHWH]." (Jämför Henry George Liddell, Robert Scott: A Greek-English Lexicon, reviderad av Henry Stuart Jones, Oxford 1968, sidan 1013; E. A. Sophocles: Greek Lexicon of the Roman and Byzantine Periods, Cambridge [USA] och Leipzig 1914 [nytryck: Hildesheim/Zürich/New York 1983], sidan 699.) Dictionaire de la Bible, av Vigouroux, Paris 1926, band 1, spalt 223: "Septuaginta och Vulgata har [kyrios] och Dominmus, 'Herre', där gruntexten har Jehova". A Compendious Syriac Dictionary, utgiven av J. Payne Smith, Oxford 1903 [nytryck 1979] sidan 298: Marja' i [den syriska] Peshittaöversättningen at G[amla] T[estamentet] står för tetragrammet".

Guds namn i tidiga engelska översättningar.

[http://en.wikipedia.org/wiki/William_Tyndale William Tyndale] beslöt sig för att använda Guds egennamn i sin översättning av Bibelns fem första böcker (1530). Han använde formen "Iehouah" på följande ställen: 1 Moseboken 15:2; 2 Moseboken 6:3; 15:3; 17:16; 23:17; 33:19; 34:23. I 5 Moseboken 3:24 användes formen "Iehoua". Enligt honom var detta Guds namn, "och varje gång man ser HERREN med stora bokstäver (frånsett att det kan vara ett tryckfel) är det Iehovah på hebreiska." I http://en.wikipedia.org/wiki/King_James_Version_of_the_Bible King James Version (1611) förekommer Guds namn fyra gånger: 2 Moseboken 6:3; Psalm 83:18; Jesaja 12:2 och 26:4.

Se även

- Moses
- Jehova
- Mytologi: Fadersgestalter
- Mytologi: Gud över gudar
- Mytologi: Lagen Kategori:Judendom Kategori:Kristendom

Israel

:Denna artikel handlar om den moderna staten Israel. För andra betydelser, se Israel (olika betydelser). ---- Israel är en stat i Mellanöstern (Asien), med kust mot Medelhavet och Röda havet och landgräns mot Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien. Israel har förklarat Jerusalem som huvudstad, men internationellt betraktas i allmänhet Tel Aviv som sådan. Viktiga vattendrag är Galileiska sjön och floden Jordan. Den moderna staten Israel grundades år 1948 på västra delen av FN-mandatet Palestina och har därefter utkämpat flera krig mot grannländerna. I sexdagarskriget år 1967 erövrades Golanhöjderna från Syrien, Västbanken från Jordanien och Gazaremsan samt Sinaihalvön från Egypten, den senare sedermera återlämnad. De övriga områdena ockuperas för närvarande av Israel. Under de upprepade oroligheterna från 1948 och framåt har en del av landets palestinska (arabiska) invånare flytt och Israel/Palestina-konflikten utgör idag Israels allvarligaste problem.

Historia

Huvudartikel: Israels historia Den moderna staten Israels historia har alltsedan statens tillkomst år 1948 präglats av olika konflikter med grannländerna och de palestinier som bor inom landets gränser.

Självständighetskriget 1948

Huvudartikel: 1948 års arab-israeliska krig Kriget som påbörjades 1948 efter självständighetsförklaringen (i maj 1948) kom att ha en stor betydelse för hur Israels gränser går (de överrensstämmer i stort med dagens gräns, 2004). Kriget inleddes då grannländerna Egypten, Trans-Jordanien, Syrien, Libanon och dessutom Irak anföll Israel. Efter krigets slut som innebar en seger för Israel blev Gazaremsan och Västbanken tillflyktsorter för de palestinier som flydde från det nybildade Israel. Det vapenstillestånd som slöts innebar att Gazaremsan och Västbanken hamnade under egyptisk respektive jordansk kontroll. Ett fredsavtal kom aldrig till stånd eftersom arabstaterna fortfarande vägrade erkänna staten Israels existens. Dessutom innebar kriget att Israel närmast tömdes på palestinier. Knappt 160 000 palestinier fanns kvar efter krigets slutfas 1949.

Suezkrisen 1956

Huvudartikel: Suezkrisen Denna kris började då det blev känt att Egypten i hemlighet slutit ett avtal om vapenköp med Tjeckoslovakien. I Israel uppstod omedelbart oro över att en invasion var nära förestående, varpå ett samarbete inleddes mellan Israel och de två västeuropeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien. Européernas mål var att återta kontrollen över Suezkanalen som var oerhört viktig för deras handel. Israel hade förutom det nämnda säkerhetspolitiska skälet också flera andra anledningar att inleda en invasion av Egypten. I Röda havet genomfördes blockader av den oerhört viktiga farleden till bland annat oljan som importerades från Persiska viken. Förutom den vägen fanns en annan led Suezkanalen som också stängdes för israeliska fartyg. Striderna började med en snabb israelisk invasion av den egyptiska Sinaihalvön och därefter fortsatte de mot Suezkanalen. Storbritannien och Frankrike bidrog med flygbombningar av egyptiska baser. Striderna fick ett abrupt slut efter starka påtryckningar framför allt av USA men också av den andra supermakten Sovjetunionen, dessutom kritiserades Frankrike och Storbritannien starkt av FN som slutligen fick dem att dra sig ur. De erövrade områdena återlämnades till Egypten.

Sexdagarskriget 1967

Huvudartikel: Sexdagarskriget Under 1960-talet fördjupades konflikten med grannländerna och när dessa år 1967 började uppträda alltmer aggressivt och inledde en blockad gick Israel till anfall. Det israeliska flygvapnet lyckades genom en överraskande attack slå ut större delen av sina egyptiska, syriska och jordanska motsvarigheter på marken. Israel vann på bara sex dagar en förkrossande seger, såväl på marken som i luftrummet, och kom på så sätt i besittning av Sinai,Gazaremsan, Golanhöjderna och Västbanken av floden Jordan.

Oktoberkriget 1973

I en nytt krig år 1973 (även kallat Yom Kippur-kriget) besegrades återigen Egypten och Syrien, även om det denna gång blev en dyrköpt seger och det var araberna som lyckades överraska sin fiende. Innan kriget avslutades hade israeliska styrkor, under ledning av Ariel Sharon, gått över Suezkanalen och var på marsch mot Kairo, när de tvingades göra halt efter amerikanska påtryckningar.

Libanon 1982

Föranlett av PLO-attacker över gränsen intervenerade Israel år 1982 i inbördeskriget i Libanon. Israel lyckades driva ut PLO ur landet men drogs in i det bittra inbördeskriget och upprätthöll länge en säkerhetszon i den södra delen Libanon.

Den första intifadan

Det första palestinska upproret (intifadan) inleddes av stenkastande och frustrerade ungdomar 1987 - ett uppror som i förlängningen ledde fram till fredsuppgörelsen (Osloavtalet) 1993.

Den andra intifadan

Det andra palestinska upproret inleddes 2000 efter Ariel Sharons, för palestinierna, provocerande besök på Tempelberget. Det avslutades efter Mahmoud Abbas tillträde som palestiniernas president (eg. ordförande för palestinska myndighten) 2005.

Geografi

Städer

- Akko
- Jerusalem
- Haifa
- Jaffa
- Tel Aviv
- Nasaret

Demografi

Staten Israels befolkning var år 2005 ca 6,9 miljoner invånare. Befolkningstillväxten har mattats av efter 90-talets miljoninvandring och uppgår till ca 1,4 %. Betydande skillnander finns dock mellan etniska och religiösa grupper både inom och mellan dessa. Bland den judiska befolkningen växer ultra-ortodoxa och ortodoxa med 3-4 % årligen medan den sekulära befolkningen växer med 0,9% exklusive invandring. Fertiliteten (barn per kvinna) uppskattas till mellan 6,5-7,5 för ultraortodoxa, 4,5 för ortodoxa och 2,0-2,3 för sekulära. Bland den arabiska befolkningen har muslimerna högst födelstal (4,5 / 2003-2005) medan de kristna och druserna har 2,3 respektive 2,9 barn per kvinna.Tillväxttakten för den arabiska befolkningen ligger sammantaget på ca 3 % år. De demografiska prognoserna är på grund av denna heterogenitet och invandringen mycket osäkra. 76% av invånarna (förutom den arabiska befolkningen i de ockuperade områderna på Västbanken och i Gaza, men inklusive den judiska befolkningen i bosättningarna) är judar. Ytterligare 4 % tillhör befolkning som är associerad med den judiska befolkningen men inte är judar (vanligtivs immigranter från f.d Sovjet med judisk påbrå. En tredjedel av den judiska befolkningen är trejdegenrationens israeliska judar eller mer. En något större andel är första generationens invandrare (ca 75 % från f.d Sovjet). Ungefär 60 % av den judiska befolkningen har övervägande rötter i Europa och 40 % har övervägande rötter i mellanöstern. Blandäktenskap mellan orientaliska och europeiska judar har flukturerat mellan 20-30 % sedan 1970. Den judiska befolkningen uppgår till ca 5,5 miljoner invånare. 11 % av judarna är ultrareligiösa (s.k. Haredim), därutöver är 15% religösa, 34% beskriver sig själva som traditionella, och resterande är sekulära. Observera att hälften av de sekulära tror på G-d. 20% av de israeliska medborgare är araber, vilket inkluderar en minoritet av kristna araber och druser, vilka båda upptar ca 9% vardera av hela den arabiska befolkningen i Israel som i sin tur uppgår till ca 1,35 miljoner invånare. Därutover finns flera mindre minoriteter, bl.a. , Cherkesser, och små amerikanska församlingar.

Politik

Huvudartikel: Israels politik Israel är en parlamentarisk demokrati och liksom i Sverige får alla medborgare över 18 år rösta. Det politiska livet domineras av socialdemokratiska Arbetarpartiet och konservativa Likud. Förutom välfärdsfrågor och ekonomi handlar den politiska debatten om den israelisk-palestinska konflikten och hur judisk den judiska staten ska vara. Socialdemokratiska Arbetarpartiet lämnar koalitions-regeringen med konservativa Likud 20 November 2005. Nyval kommer att ske Februari/Mars 2006.

Ekonomi

Israel grundade under lång tid sin ekonomi på jordbruksprodukter. Idag har dock jordbruksprodukterna allt mindre betydelse. Israel är ett hightech-land. Både Motorola och Intel har stora utvecklingscentra i landet (Intel i Haifa har utvecklat de senaste Pentium-processorerna, bland annat Dothan och Golan). Över 150 israeliska företag är listade på Nasdaq i USA - det är fler än vad _alla_ europeiska länder har sammanlagt. På grund av den politiska situationen har Israel inte kunnat handla med arabvärlden i någon större utsträckning. Israels viktigaste handelspartners är USA och Europa, men Kina och Indien växer sakta i betydelse. De senaste åren har Israels ekonomi haft stora problem, med en arbetslöshet runt 10% och en negativ BNP-tillväxt. Under 2004 vände dock den trenden.

Utbildning

Bland judar är 2% analfabeter; bland araber 10%. Skolplikt för barn 5-16 år och fri utbildning till 18 år.

Kultur

Se även

- Israel (olika betydelser)
- Israel/Palestina-konflikten
- Judar
- Judendom
- Sionism

Externa länkar

- [http://www.ui.se/fakta/asien/israel.htm Utrikespolitiska institutets faktablad]
- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/is.html CIA World Factbook] Kategori:Asiens länder Kategori:Mellanösterns länder Kategori:Judisk historia ! ja:イスラエル ko:이스라엘 ms:Israel simple:Israel zh-min-nan:Í-sek-lia̍t-kok

Gud

Typer av gudstro

Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst

Några gudar och gudsnamn

Se även

- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis Kategori:Teologi ja:神 simple:God

Det heliga landet

Heliga landet, kristen beteckning på det bibliska Palestina, med tanke på de många heliga platserna som förknippas med den bibliska historien och i synnerhet med Jesus. Det heliga landet, benämns Palestina eller Israel av fyra huvudreligioner. Dessa är:
- bahá'í
- islam
- judendom
- kristendom

Gud

Typer av gudstro

Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst

Några gudar och gudsnamn

Se även

- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis Kategori:Teologi ja:神 simple:God

Judar

#Judisk etnicitet. Det judiska folket härstammar från området öster om Medelhavet, (Kanaans land, Palestina eller Israel). Enligt judisk (halachisk) tradition är den jude som fötts av en judisk mor. #Person tillhörig religionen judendom. Kategori:Judaica ja:ユダヤ人 ko:유대인 tokipona:jan Juta

Sabbat

Sabbat är vilodagen inom kristendomen, som infaller på söndagen. Den kristna vilodagen kommer från den judiska, shabbat. Se även antisabbatarier. Kategori:Kristendom ja:安息日

Bön

Bön innebär direktkommunikationen inom religionen, med kontakt mellan den troende och en gudom och förekommer inom de allra flesta religioner. Bön är ofta formulerad, men kan också vara ordlös (kontemplation) och kan u