Kalla kriget

Kalla kriget är den samlande benämningen på perioden av oftast fredlig samexistens mellan Sovjetunionen och dess realsocialistiska maktblock, och det USA-ledda västblocket från andra världskrigets slut 1945 till berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991. Perioden dominerades av den så kallade terrorbalansen och kapprustningen mellan de två stora blocken. I Europa delades kontinenten i två delar av järnridån (uttrycket myntades av Winston Churchill), där västalliansen NATO (North Atlantic Treaty Organisation) stod mot Warszawapakten. En brännpunkt mellan stormakterna var Tyskland, speciellt Berlin. Berlin var sedan andra världskriget delat i Västberlin och Östberlin med Berlinmuren som skiljde de två halvorna åt.

Alliansens sammanbrott

Bakgrund: Relationerna mellan Öst och Väst

Berlinmuren, Roosevelt och Stalin vid toppmötet i Jalta 1945]] Både Sovjet och USA hade i det längsta undvikit att bli inblandade i ett nytt krig i Europa. Med Nazityskland hade Sovjet undertecknat Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 i vilket ett hemligt tilläggsprotokoll gav Sovjet rätten att ockupera östra Polen. När en lag om allmän värnplikt skulle förlängas i USA i augusti 1941 gick det igenom representanthuset med bara en rösts övervikt. I februari 1945 hölls ett toppmöte i Jalta mellan Churchill, Roosevelt och Stalin där man i vaga ordalag var överens om att hålla fria val i Polen. Då hade Stalin redan gjort klart att den sovjetiskkontrollerade polska regeringen i Lublin skulle blir Polens lagliga regering, inte exilregeringen i London. Vid toppmötet kom man överens om att Lublinregeringen skulle ombildas så att även polacker från utlandet skulle ingå. Redan vid Teherankonferensen 1943 hade man kommit överens om att flytta Polens gränser västerut och i juli 1945 erkändes den s.k. Curzonlinjen som Polens nya gräns mot Sovjetunionen. Den 23 mars 1945 meddelade Sovjets utrikesminister Molotov att valen skulle hållas i sovjetisk stil. USA:s nytillträdde president Truman skällde ut Molotov när de träffade den 23 april. Vid Potsdamkonferensen 15 juli - 2 augusti 1945 kunde man inte komma överens om fria val i Östeuropa. Truman kunde dock inte göra mycket mer eftersom han ville demobilisera snabbt. Efter Japans kapitulation minskade den amerikanska armén från 8,3 miljoner till 1,9 miljoner personer. I kongressen fanns många som ville att USA skulle återgå till en isolationistisk politik och i kongressvalet 1946 gick republikanerna framåt. Innan sin död hade Roosevelt tagit för givet att västvärldens intressen skulle garanteras av en stark brittisk militär närvaro. I länder som Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien såg Sovjet till att det installerades Sovjet-vänliga regeringar under hösten och vintern 1946. Dessa var vanligen koalitionsregeringar med både borgerliga och socialistiska partier men socialistiska partier hade vanligtvis ett stort inflytande. Hösten 1946 utropades Rumänien och Bulgarien till folkrepubliker. Under första halvåret 1947 skedde därför en omsvängning av den amerikanska utrikespolitiken:
- Den 12 mars 1947 framträdde Truman inför kongressen där han begärde 400 miljoner dollar i stöd åt Grekland och Turkiet. Han presenterade också Trumandoktrinen där han ansåg det vara USA:s plikt att hjälpa nationer att stå emot utländska aggression och ockupation.
- Den europeiska ekonomin hade haft väldigt svårt att återhämta sig och USA befarade att den ekonomiska nöden skulle orsaka politisk instabilitet i länder som Frankrike och Italien. Den 5 juni 1947 talade utrikesminister George C. Marshall vid Harvard University och presenterade Marshallplanen för att ge ekonomiskt stöd åt länderna i Europa. Det ålåg de europeiska länderna själva att presentera en plan för återhämtningen. Efter ett planeringsmöte i Paris i juni 1947 stod det dock klart att länderna i Östeuropa inte skulle ta emot hjälpen. Den 3 juli kallade Molotov planen för "en otillåten inblandning i de europeiska ländernas angelägenheter". Under 1948-1952 kostade Marshallhjälpen 11,8 miljarder dollar. Hjälpen administrerades av Organization for European Economic Cooperation, OEEC.

Slutet på freden

Då Sovjet hade drabbats hårt av striderna på östfronten var dess förmåga att påverka världspolitiken betydligt mer begränsad än USA. Nationens säkerhet hade varit grundstenen i sovjetisk politik sedan 1920-talet, då kommunistpartiet officiellt slog över från Trotskijs världsrevolution till Stalins policy med "socialism i ett land". Före andra världskriget var Stalin ointresserad av att utöka Sovjetunionens gränser utanför det gamla tsardömet. Efter kriget var inte Sovjetunionen inställt på expansionism utan på att säkra landets krigshärjade västra gräns. Stalin ansåg att Japan och Tyskland återigen skulle kunna utgöra ett hot på 1960-talet, varför han och hans regering lät införa Moskvastyrda regimer i de länder som hade utgjort framskjutna baser för naziarméerna, det vill säga Polen, Rumänien och Bulgarien. Meningsskiljaktigheterna över efterkrigsplanerna handlade först mest om öst- och centraleuropa. Sovjet, som hade förlorat 20 miljoner människor i kriget, blivit invaderade två gånger av tyskland genom polen på 30 år, och förlorat tiotals miljoner ytterligare under de tidigare 150 åren, var fast beslutet att undanröja alla möjligheter för Tyskland återigen kunna föra krig. Detta var inte förenligt med de amerikanska planerna, eftersom dessa krävde ett ekonomiskt starkt Tyskland. Winston Churchill fördömde Stalin för att avskärma ett nytt sovjetiskt imperium med en järnridå genom Europa. Sovjet krävde dessutom krigsskadestånd från industrierna i Västtyskland, vilket Truman vägrade. Stalin svarade med att skärma av Östtyskland och ombilda det som en realsocialistisk stat. Rysslands bristande tillgång till världshaven, ett återkommande bekymmer för rysk utrikespolitik långt före bolsjevikrevolutionen, var ytterligare en punkt där Östs och Västs intressen skilde sig åt. Stalin utövade påtryckningar på Turkiet för bättre tillgång till Svarta havet genom Dardanellerna (sundet mellan Egeiska havet och Marmarasjön), vilket skulle ge Sovjet tillgång till Medelhavet. Churchill hade tidigare accepterat Stalins krav, men nu samlades britterna och amerikanarna och tvingade gemensamt Sovjet att dra sig tillbaka. Men när den sovjetiska säkerheten inte var hotad, visade sig Stalin vara tämligen icke-aggressiv. Sovjet drog sig tillbaka från norra Iran efter påtryckningar. Stalin stod dessutom vid sitt ord från 1944 med Churchill och hjälpte inte de lokala kommunisterna mot det korrupta brittiska styret i Grekland. I Finland accepterade Stalin en icke-kommunistisk regering, och sovjetiska trupper drog sig tillbaka från Tjeckoslovakien mot slutet av 1945.

Det kalla kriget under 1950- och 1960-talen

1945

Koreakriget

Huvudartikel: Koreakriget Tidigt 1950 började USA forma ett fredsavtal med Japan som skulle försäkra USA om baser i regionen under lång tid framöver. En del kunniga (exempelvis George Kennan) ansåg att avtalet med Japan fick Stalin att godkänna en plan för invasion av USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950. Ett realsocialistiskt Sydkorea skulle kunna omintetgöra USAs maktsfär kring Japan. Den risken fick Truman att ge militären klartecken att gå in och hjälpa sydkoreanerna. Till Stalins förvåning lyckades Truman även få FN att stödja insatsen. Sovjet hade vid det tillfället förklarat en bojkott mot säkerhetsrådet som protest mot att rådet inte ville erkänna Kina. Sovjet kunde därmed inte använda sin vetorätt, vilket får ses som ett av historiens största diplomatiska misstag. Dock lyckades Truman själv göra ett ordentligt misstag kort därefter. Genom att låta sina trupper röra sig mot gränsen Kina-Korea gav han Kina en anledning till motanfall. I november 1950 strömmade stora mängder infanteri över gränsen och orsakade svåra förluster för de amerikanska trupperna, som föll tillbaka. Efter ett tag stabiliserades striderna kring den trettioåttonde breddgraden, den ursprungliga gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Nu befann sig Truman i en besvärlig situation, med ett fientligt Kina med goda relationer till Sovjet, och en försvarsbudget som fyrdubblats på 18 månader.

Avkolonisering, tredje världen och supermakternas rivalitet

Koreakriget markerade att det kalla krigets fokus nu flyttats från Europa till Ostasien. Hädanefter skulle krigföring i andra hand i tredje världen vara en viktig del av stormakternas strategier. Efter andra världskriget hade västmakterna i mångt och mycket dragit sig tillbaka från sina forna kolonier. I dess plats återfanns en brokig mängd länder i avkoloniserade Afrika, Mellanöstern, Asien och dessutom ett ökande motstånd mot "nordamerikansk imperialism" i Latinamerika. Mitt i denna avkolonisering fann sig Sovjetunionen i en gynnsam position som ledare för världens "antiimperialister", vilka återfanns inte minst i tredje världen. Den rollen var dessutom extra framgångsrik i Afrika, eftersom många icke koloniserade nationer på kontinenten i jämförelse med Sovjet framstod som svaga och viljelösa motståndare mot kolonialismen. Det gick inte heller obemärkt förbi i tredje världen att den "fria världen" nästan enbart bestod av imperiebyggande västmakter.

Eisenhoweradministrationen och "massiv vedergällning"

Eisenhowers utrikesminister John Foster Dulles var den dominerande figuren för USAs utrikespolitik under 1950-talet. Dulles var mera radikal antikommunist än sina föregångare, han förkastade uppdämningspolitiken som Trumanadministrationen fört och förespråkade istället ett aktiv "befriande" som han förutspådde skulle leda till en tillbakagång för kommunismen. En hörnsten i den nya doktrinen var massiv vedergällning som Dulles lade fram tidigt 1954. Massiv vedergällning gick ut på att kunna minska på dyra konventionella styrkor genom att trovärdigt hota med USAs överlägsna arsenal av kärnvapen. Detta ansågs som ett riskabelt men nödvändigt sätt att tvinga Sovjet till eftergifter. 1953 påbörjade Dwight D. Eisenhower ett försök att avsluta Koreakriget. Försöket genererade det tveksamma vapenstillestånd som råder än idag. Med Koreakriget bakom sig kunde statsbudgeten minskas. Han lyckades dra ner på de militära utgifterna med en tredjedel utan att göra några eftergifter i det kalla kriget. Vid flera tillfällen lyckades USA störta ovänligt inställda regeringar i flera länder med hjälp av CIA. Att sovjet inte ingrep i dessa störtanden får väl närmast ses som ett resultat av att risken för ett kärnvapenkrig i ett sådant läge vore överhängande. Men samtidigt hade en ny, dynamisk och reformativ ledare tagit vid i Sovjetunionen. Nikita Chrusjtjov satsade på att skapa kontakter med Indien och andra nyckelländer i tredje världen. Genom utvecklandet av vätebomben 1957 och uppskjutandet av den första satelliten, sputnik, stärkte Sovjet sin makt och anseende i världen. Som en parentes kan dock nämnas att Nordkorea allt sedan dess har varit en återkommande källa till problem för regionen och världen, och det är fortfarande tveksamt om situationen kommer att kunna lösas på ett fredligt sätt. I ett tal 2002 kallade George W. Bush Nordkorea för en av ondskans axelmakter. I Europa såg Chrusjtjov till att bilda Warsawapakten 1955 som ett motdrag till den nya västtyska krigsmakten, och han beordrade byggandet av Berlinmuren 1961 för att stoppa massflykten från östberlin. Muren visade sig vara ett dåligt drag ur PR-synpunkt, men han tog delvis igen det på en allians med Kubas Fidel Castro som nyligen tagit makten i en revolution 1959. Förutom dessa stora händelser, fanns det andra, mindre kända som etablerar 1956-1962 som den första stora vändpunkten i det kalla kriget. 1956 tvingades Sovjet sätta in kraft mot antikommunistiska uppror i östeuropa, en försmak av vad som skulle bringa realsocialismen på fall 30 år senare. Dessutom försämrades relationerna mellan Sovjet och Kina markant. De realsocialistiska staterna skulle aldrig mera bli lika enade.

Kalla Kriget i Väst- och Centralasien

Mellanöstern innehöll, och innehållar fortfarande, världens största oljereserv. Av denna anledning var USA, med sin och hela västvärldens stegrande bränsleförbrukning i åtanke, mycket intresserat av goda relationer och stabilitet mellan staterna i regionen, eftersom den amerikanska ekonomin kommit att bero i så hög grad på den. Därför blev USA oroat när den nye nationalistiske premiärministern i Iran, Mohammad Mosaddeq började motverka den i hans tycke nykoloniala närvaron av västerländska företag. 1951 förstatligade han landets brittiskägda oljekällor. Eisenhower ansåg att Iran, som tidigare haft nära relationer med väst, rörde sig oroväckande fort åt fel håll. Han lät därför CIA konspirera tillsammans med Irans militära ledare för att organisera en revolution, vilken genomfördes 1953. Som ersättare till Mosaddeq utvaldes den dåvarande shahen, Mohammad Riza Pahlavi, som bara dagarna innan hade flytt landet, skrämd av stora pro-Mosaddeq demonstrationer. I gengäld lät shahen USA ta del av landets naturtillgångar. Han förblev en nära bundsförvant till USA de närmaste 25 åren, även när hans regim blev alltmer despotisk och avskydd av befolkningen. Även här kan man se paralleller mellan 1950-talet och nutida amerikansk utrikespolitik. Ilska och bitterhet kokade under ytan i Iran i en hel generation, vilket till slut resulterade i Irans islamiska revolution 1979. Detta i sin tur ledde vidare till gisslankrisen på ambassaden i Teheran som bidrog till att hindra president Jimmy Carters omval 1980. Idag är regimen i Iran av USA utsedd till vara en del av ondskans axelmakter.

CIA under Kalla Kriget

USA använde CIA för att störta flera regimer som misstänktes vara på väg att bli kommunistvänliga, exempelvis Guatemala 1954. 1958 skickade USA trupper till Libanon för att försvara dess pro-amerikanska regim (numera är Libanon en nära bundsförvant till Syrien, nämnt som ett möjligt mål för en "förebyggande attack" i kriget mot terrorismen). Mellan 1954 och 1961 skickade Eisenhower ekonomiskt stöd och militära rådgivare till Sydvietnam, som senare skulle komma att absorberas av det realsocialistiska Nordvietnam. Vietnam är ännu idag (2003) ett av de få kvarvarande realsocialistiska länderna. Den amerikanska offensiven i den tredje världen var mycket effektiv på kort sikt, men misslyckades med att skapa stabila USA-vänliga regimer. Men redan på 1950-talet var det tydligt att allting inte gick helt som det var tänkt. Speciellt började det synas sprickor inom NATO-alliansen som, i den mån en sådan funnits, spräckte bilden av Väst som en enhet. Efter ett misslyckat försök att hantera Egyptens nationalistiska regering, förstatligade Egypten Suezkanalen 1956. Detta var början på Suezkrisen. I slutändan tvingades USA gå ihop med Sovjetunionen i FN för att hindra Frankrike och Storbritannien från att uppnå en militär seger över Egypten. Eisenhower motsatte sig franska och brittiska imperiebyggande initiativ av ren försiktighet. Han var rädd att Egyptens president Gamal Abdel Nassers djärva motstånd mot de gamla kolonialmakterna skulle inspirera till ökade pro-Sovjetiska strömningar. Här kan man se ytterligare ett exempel på hur interventionismen från Eisenhowers dagar fortfarande påverkar våra dagar. Saddam Husseins regim, som avsattes i Irakkriget 2003, var starkt influerad av Nassers sekulära pan-arabiska nationalism och populistiska socialism. Dessutom är det intressant att notera att Frankrike har motsatt sig USAs senare insatser i mellanöstern, vilket innebär att rollerna från Suezkrisen nu är de omvända. Suezkrisen utgjorde en vändpunkt som förebådade en växande klyfta mellan den gamla och den nya världen rörande amerikansk hegemoni. Detta bidrog till att de Europeiska stormakterna valde att utveckla egna kärnvapen och bildandet av EEC, allt för att minska beroendet av USAs välvilja. Sådana sprickor speglar förändringen i den globala ekonomin. Den amerikanska ekonomin hade börjat tappa fart jämfört med Japan och Västtyskland som snabbt återhämtat sig från andra världskrigets förödelse. USA, som sedan 1800-talet axlat manteln från Storbritannien som rollen som "världens verkstad", fann nu sin konkurrensförmåga minskad samtidigt som utländska producenter översvämmade landet med billiga varor.

Kubakrisen

Huvudartikel: Kubakrisen Kubakrisen President John F. Kennedy tog över en stor och växande kärnvapenarsenal från Eisenhowers doktrin för massiv vedergällning. Sovjet upplevde detta som ett hot som måste bemötas på något sätt. Sättet de valde var att placera kort- och medeldistansmissiler, som de hade gott om, på Kuba. På det viset kunde de snabbt och billigt kompensera sitt underläge när det gällde missiler med lång räckvid, så kallade ICBM. Chrusjtjov räknade med att den nytillsatte, unge och oerfarne presidenten, som dessutom nyligen förödmjukats av fiaskot i Grisbukten, inte skulle våga sätta hårt mot hårt. Det visade sig att Chrusjtjov hade gjort ett misstag. Kubakrisen inleddes med att Kennedy valde att sätta hårt mot hårt och förklarade en marinblockad mot Kuba för att hindra nya missiler från att anlända. Redan detta var egentligen en krigshandling enligt internationell lag, men det formulerades som en "karantän" för att mildra reaktionerna. Efter några dagar på randen till kärnvapenkrig beordrade Chrusjtjov att skeppen skulle vända tillbaka och missilerna monteras ned. I själva verket hade USA och Sovjet via hemliga diplomatiska kanaler förhandlat fram ett utbyte, som gick ut på att om USA drog tillbaka sina missiler från Turkiet och lovade att inte invadera Kuba, skulle Sovjet ta bort missilerna på Kuba. I världens ögon hade dock Sovjet gjort en stor prestigeförlust och USA en motsvarande vinst.

Vietnamkriget

Huvudartikel: Vietnamkriget Åren mellan revolutionen på Kuba 1959 och rustningavtalen på 1970-talet kännetecknades av ett närmast krampaktigt grepp av de båda supermakterna om sina respektive maktsfärer. Minsta eftergift till den andra sidan kunde tolkas som en svaghet. En sådan upplevd svaghet hade kunnat ge den andra sidan en fördel i propagandakriget. I USA var detta känt som dominoteorin. Om man lät ett enda land falla till vad de kallade kommunismen, skulle det ge näring åt kommunister i andra länder, vilket skulle kunna starta en ohejdbar serie av kommunistledda revolutioner. Lyndon B. Johnson lät 22 000 trupper landstiga i Dominikanska republiken 1965 för att undanröja risken att få ytterligare en Castro i sitt närområde. Brezjnev lät trupper från Warsawapakten gå in i Tjeckoslovakien för att upprätthålla den nyformulerade doktrinen om "socialistiska länders internationella plikt att skydda och säkra socialismens segrar varhelst de hotas". Samma år placerade Johnson 575 000 trupper i sydvietnam för att stärka den sviktande antikommunistiska regimen och dämpa det kinesiska inflytandet i regionen. Den amerikanska allmänhetens tro på "ljuset i slutet av tunneln" slogs sönder den 30 januari 1968 när nord satte igång Tet-offensiven. Offensiven var ur militär synpunkt ett stort och kostbart misslyckande för Nord, men visade sig istället vara en enorm propagandaseger. Den amerikanska militären hade utmålat nord som fallfärdigt och nära ett slutgiltigt sammanbrott. Istället kom en stor och välkoordinerad offensiv. När Nixon blev vald påbörjade han ett långsamt tillbakadragande från kriget. Strategin var att gradvis bygga upp den sydvietnamesiska armén så att den skulle kunna sköta kriget själv. Detta blev grunden till den så kallade Nixondoktrinen. När Nixondoktrinen användes om Vietnam kallades den ofta "Vietnamisering" och betonade då målet att sydvietnam skulle försvaras av sydvietnameser. 1969 blev det känt att en amerikansk löjtnant, William Calley, ett år tidigare hade beordrat sin pluton att döda alla invånarna i en by, Massakern i My Lai. Plutonen hann döda mängder av kvinnor, barn och åldringar innan de blev stoppade av två soldater i en helikopter som lyckades hejda massakern genom att placera sig själva mellan de civila och förövarna. Calley fick en förhållandevis lindrig dom i krigsrätten och fick senare amnesti av Nixon. Händelsen spädde på den redan kraftiga anti-krigsopinionen i USA. Miljoner vietnameser dog som en följd av kriget. Exakta siffror finns inte, men Vietnam släppte 1995 en sammanställning som visade på 1 miljon döda soldater och 4 miljoner döda civila. Siffrorna får antas vara partiska, men har inte blivit ifrågasatta från officiellt håll. På den amerikanska sidan dog 58 000 soldater. Det är tydligt att det var opinionen som fick USA att dra sig ur Vietnam, för i faktiska siffror hade USA ett enormt övertag i kriget från början till slut. En del hävdar även att USA bär viss skuld till att de röda khmererna kunde komma till makten senare, eftersom de troligen inte kunnat göra det utan att Kambodja först blivit instabilt på grund av det närliggande kriget.
Nedrustning
När Brezjnev dog 1982 tog först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko över som generalsekreterare. Båda tillhörde samma generation som Brezjnev och satt endast kort tid. Andropov förde dock fram Michail Gorbatjov som blev generalsekreterare 1985. Michail Gorbatjov var endast 54 år när han tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa, och 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 var det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet tog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991.
SALT I och SALT II

Nedrustningen och inrikespolitik i USA

Reagan och de nya spänningarna

Sovjetunionens kollaps

Se även

- Andra världskriget
- Sveriges historia: Kalla kriget
Externa länkar

- [http://www.coldwar.org Cold War.org]
- [http://www.nuclearfiles.org/kinuclearweapons/anwindex.html 20 Mishaps That Might Have Started Accidental Nuclear War] av Alan F. Philips, M.D.
- [http://www.cold-war.info Cold War Guide] Kategori:1900-talets historia ja:冷戦 ko:냉전 ms:Perang Dingin simple:Cold War th:สงครามเย็น

Sovjetunionen
Союз Советских Социалистических Республик
Socialistiska rådsrepublikernas union

150px 150px

(om flaggan) (om riksvapnet)

Image:LocationSovietUnion.png

Statens motto: Proletärer i alla länder, förenen eder!

Officiellt språk ryska

Huvudstad och största stad Moskva

Siste president Michail Gorbatjov

Siste regeringschef Nikolaj Ryzjkov

Yta
- totalt
- % vatten Rankad etta före upplösningen
22 402 200 km²

Folkmängd
- totalt
- befolkningstäthet
Rankad trea före upplösningen
293 047 571 (juli 1991)
13,08 inv/km² (juli 1991)

Statens grundande
- deklarerad
- erkänd Ryska revolutionen
1917
1922

Upplöst 31 december 1991

Valuta Rubel

Tidszon UTC +3 till +11

Nationalsång (1917-1944) Internationalen
(1944-1991)
Hymn till Sovjetunionen

Toppdomän .SU (används fortfarande)

Sovjetunionen, egentligen Socialistiska rådsrepublikernas union (ryska: Союз Советских Социалистических Республик, ), SSSR (СССР med det kyrilliska alfabetet), var en union av republiker, vilken styrdes av ett kommunistiskt parti. Unionen existerade mellan 1922 och 1991. Före upplösningen bestod unionen av 15 republiker varav Ryska rådsrepubliken var störst både till yta och folkmängd. Sovjetunionen ingick i militäralliansen Warszawapakten och i det ekonomiska samarbetet (liknande EEG) COMECON (SEV på ryska). Efter andra världskriget (enligt sovjetisk terminologi det stora fosterländska kriget) ansågs Sovjetunionen vara en supermakt.
Historia
Huvudartikel: Sovjetunionens historia
Mellankrigstiden
Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han under första världskriget fick hjälp av de tyska myndigheterna att ta sig tillbaka till Ryssland. Efter tsarens avgång hade en borgerlig regering under Kerenskij tagit makten men under hösten 1917 hade landet glidit in i anarki. Lenin och hans bolsjeviker lyckades genomföra en statskupp och tog makten. Lenins första mål var att den nya staten, Sovjetunionen, skulle dra sig ur kriget och Trotskij skrev under ett fredsavtal med Tyskland där stora delar av Vitryssland och Ukraina hamnade under tysk kontroll. Åren efter präglades av "krigskommunism" där bolsjevikerna gjorde stora ansträngningar för att få landet på fötter. Lenin införde så småningom vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken, där man inom vissa gränser tillät marknadsekonomi, t.ex. vid försäljning av livsmedel. Efter 1925 började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att lämna ifrån sig livsmedel mot ett mycket lågt pris till staten. Landets industrialisering finansierades genom att hålla bönderna i armod. I takt med att Lenin blev allt sämre kunde Stalin ta makten. Han lyckades krossa all opposition, bland annat med hjälp av skenrättegångar. Trotskij utmanövrerades och blev tvingad i exil.
Andra världskriget
Stalin lyckades förvåna hela omvärlden när Sovjetunionen och Tyskland skrev under Molotov-Ribbentroppakten där man i ett hemligt tilläggsprotokoll delade upp Östeuropa. När Tyskland anföll Polen 1939 anföll Sovjetunionen landet i ryggen och Polen delades upp. Den 30 november anfaller Sovjetunionen Finland utan föregående krigsförklaring. Sommaren 1940 ockuperades de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Fördraget med Tyskland gav Sovjetunionen respit att bygga upp sin försvarsförmåga men det förefaller ändå ha kommit Stalin som en överraskning när Tyskland anföll Sovjetunionen vid Operation Barbarossa. Tyskarna vann på kort tid stora framgångar men kunde inte erövra Leningrad eller Moskva, och slaget vid Stalingrad blev en vändpunkt. 1945 ockuperade Röda armén östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, och i alla dessa länder kunde kommunister ta makten och en järnridå sänktes över Europa. De lokala kommunistpartierna var alla underavdelningar till det sovjetiska och Moskva hade alltid sista ordet.
Kalla kriget
När Stalin dog i mars 1953 tog en ledartrojka över, men snart hade Nikita Chrustjov tagit makten. Förhoppningar om ett fredligare Sovjetunionen kom på skam när sovjetiska trupper tågade in i Ungern 1956. Chrustjov var också oberäknelig - ett toppmöte med USA:s president ställdes in efter att ett amerikanskt spaningsplan skjutits ned över Sovjetunionen, och Chrustjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt. 1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka tog makten. Av dessa tre blev snart Leonid Brezjnev den mäktigaste. Under hans ledning försökte Sovjet återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, d.vs. att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater, men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid, men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre. Efter Brezjnevs död 1982 tog först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko över som generalsekreterare. Båda tillhörde samma generation som Brezjnev och satt endast kort tid. Andropov förde dock fram Michail Gorbatjov som blev generalsekreterare 1985.
Gorbatjovs tid
Michail Gorbatjov var endast 54 år när han tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa, och 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 stod det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet, och när OSS bildades (och därmed upplöste sovjetunionen) drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991.
Politik
Sovjetunionens kommunistparti (bolsjevikerna), SUKP(b), var det enda tillåtna partiet. Makten var koncentrerad till kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Brottslingar och även politiskt oliktänkande dömdes ofta till straffarbete, vilket verkställdes i GULAG-arkipelagen. Tvångsdeportering av befolkningsgrupper var vanligt (se egen artikel Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen).
Administrativ indelning
Huvudartikel: Sovjetunionens administrativa indelning Sovjetunionen bestod av 15 delrepubliker som alla är självständiga stater idag.
- Armenska SSR (Armenien)
- Azerbadjanska SSR (Azerbajdzjan)
- Estniska SSR (Estland)
- Georgiska SSR (Georgien)
- Kazakiska SSR (Kazakstan)
- Kirgiziska SSR (Kirgizistan)
- Lettiska SSR (Lettland)
- Litauiska SSR (Litauen)
- Moldaviska SSR (Moldavien)
- Ryska SFSR (Ryssland)
- Tadzjikiska SSR (Tadzjikistan)
- Turkmenska SSR (Turkmenistan)
- Ukrainska SSR (Ukraina)
- Uzbekiska SSR (Uzbekistan)
- Vitryska SSR (Vitryssland)
Helgdagar

Kultur och media

- Film i Sovjetunionen
- Television i Sovjetunionen
Se även

- Sovjet
- Sovjetrepublik
- Kalla kriget
- Boris Pankin
- Michail Gorbatjov
- Nikita Chrustjov
- Leonid Brezjnev
- Jurij Andropov
- Konstantin Tjernenko Kategori:Sovjetunionen Kategori:Ej längre existerande riken och länder Kategori:Unioner ja:ソビエト連邦 ko:소비에트 연방 simple:Soviet Union th:สหภาพโซเวียต

Realsocialism

Realsocialism (från reellt existerande socialism), benämning på den politik som i socialismens eller kommunismens namn, praktiserades i det forna östblocket. Ursprungligen användes begreppet av dem som stödde östblocket, för att implicit säga att de socialister som inte stödde östblocket förde en icke-verklighetsförankrad politik. Begreppet har dock på senare tid blivit något av ett skällsord, som används av de socialister som är kritiska till den politik som fördes i det forna östblocket.

Se även

- Marxism-leninism
- Stalinism Kategori:Socialism

1945

Händelser

- 5 januari - Sovjetunionen erkänner den nya sovjetvänliga regimen i Polen.
- 7 januari - Salt ransonering införs i Sverige.
- 13 januari - Sovjetiska trupper når Ungerns huvudstad Budapest.
- 17 januari
- Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg, som räddat 100 000-tals ungerska judar undan nazisterna, fängslas av ryssarna i Budapest.
- Sovjetunionen ockuperar Polens huvudstad Warszawa.
- 18 januari - Svenskan Jane Horney försvinner under oklara omständigheter på en dansk fiskebåt i Öresund.
- 27 januari - Röda armén befriar förintelselägret Auschwitz, vilket sedermera leder till att 27 januari antas som förintelsens minnesdag.
- 30 januari - Wilhelm Gustloff, ett tyskt kryssningsfartyg med cirka 10 000 flyktingar från Gdynia sänks av den sovjetiska ubåten S-13, och 9 300 omkommer.
- 4-11 februari - Jaltakonferensen hålls med deltagande av "de tre stora" (Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin). De tre stormakterna Storbritannien, USA och Sovjetunionen delar upp Europa i intresseområden, varvid Stalin kräver diverse östeuropeiska stater, som en buffertzon mot övriga Europa.
- 5 februari - 125 000 svenska metallarbetare går i strejk, den mest omfattande i Sverige sedan storstrejken 1909.
- 8 februari - Dresden i sydöstra Tyskland utsätts för ett kraftigt bombanfall, genomfört av USA, varvid ca 35 000 invånare omkommer.
- 13 februari - Även brittiska Royal Air Force genomför en kraftig bombning av Dresden.
- 19 februari
- Den svenske greven Folke Bernadotte beger sig till Berlin, för att förhandla om frisläppande av skandinaviska koncentrationslägerfångar.
- 35 000 amerikanska soldater landstiger på Iwo Jima.
- 23 februari
- Filippinernas huvudstad Manilla befrias från japanerna av amerikanska trupper.
- Den sydtyska staden Pforzheim förstörs genom ett allierat bombanfall.
- 6 mars - En kommunistisk regering installeras i Rumänien.
- 7 mars - Bron över Rhen vid Remagen intas av amerikanska trupper, som börjar gå över den.
- 8 mars - Josip Broz, alias Tito, bildar regering i Jugoslavien.
- 9 mars
- Svenska Röda Korset sänder 75 vitmålade bussar och lastbilar till Tyskland för att befria nordiska fångar ur koncentrationslägren.
- Amerikanska bombplan B-29 Superfortress anfaller Japans huvudstad Tokyo med brandbomber. Mer än 100 000 invånare omkommer.
- 16 mars
- Den svenske säkerhetschefen beordrar att endast ledande nazister och kommunister skall registreras.
- Amerikanerna står som segrare över japanerna, när slaget om Iwo Jima tar slut.
- 18 mars - Ett stort amerikanskt bombanfall genomförs mot Berlin.
- 19 mars - Adolf Hitler ger order om att alla fabriker och kommunikationer i Tyskland ska förstöras.
- 19 mars - Det amerikanska hangarfartyget USS Franklin skadas allvarligt av japanskt bombflyg, varvid 800 sjömän omkommer.
- 30 mars - Sovjetunionen invaderar Österrike och intar Wien.
- 4 april - Det första reportaget i Sverige från de tyska utrotningslägren publiceras.
- 7 april - Det japanska slagskeppet Yamato - världens största slagskepp någonsin (tillsammans med systerfartyget Musashi) - sänks cirka 200 km norr om Okinawa av amerikanska hangarfartygsbaserade flygplan med bomber och torpeder i samband med ett självmordsuppdrag för att anfalla amerikanska marina styrkor som stöder armétrupper på Okinawa.
- 10 april - Allierade trupper befriar koncentrationslägret Buchenwald.
- 11 april - Amerikanska trupper rycker in i koncentrationslägret Dora-Mittelbau.
- 12 april - USA:s president Franklin D. Roosevelt, avlider och efterträds av vicepresidenten Harry S. Truman.
- 15 april - Koncentrationslägret Bergen-Belsen befrias.
- 20-24 april - Norbert Masu, Felix Kersten och Folke Bernadotte träffar Heinrich Himmler och diskuterar frisläppandet av skandinaviska lägerfångar.
- 23 april - Heinrich Himmler möter Folke Bernadotte på Eschenburgerstrasse 7 i Lübeck, och ber denne framföra till de allierade att han medger nederlaget.
- 25 april
- Man börjar ta ombord kvinnliga fångar på de vita bussarna i Ravensbrück.
- Överläggningar angående bildandet av Förenta Nationerna inleds i San Francisco.
- För första gången under kriget möts amerikanska och sovjetiska trupper i staden Torgau, vilket leder till att Tyskland delas i två delar.
- Berlin inringas av sovjetiska trupper.
- 28 april - Benito Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci arkebuseras och hängs upp och ned av italienska partisaner.
- 29 april - Adolf Hitler gifter sig med sin älskarinna Eva Braun.
- 30 april
- Adolf Hitler och hans dagsfärska hustru Eva Braun begår självmord i Führerbunkern i Berlin.
- Storamiral Karl Dönitz efterträder Hitler som tysk rikspresident. Joseph Goebbels utses till rikskansler.
- April - Minst 600 frivilliga inkallas till Trossnäs vid Karlstad, för att sättas in som soldater i Norge i slutkampen mot tyskarna. Gruppen hinner dock inte organiseras, innan tyskarna kapitulerar, varför den aldrig sätts in.
- 1 maj
- Joseph Goebbels och hans hustru mördar sina sex barn och begår sedan självmord, vilket också ett antal generaler gör.
- Storamiral Karl Dönitz utnämner greve Lutz Schwerin von Krosigk till rikskansler.
- 2 maj - Sovjetiska trupper meddelar att man intagit Berlin.
- 3 maj
- Den svenske säkerhetschefen beordrar att endast ledande nazister, ej kommunister, skall registreras.
- Wernher von Braun och 120 av hans medarbetare kapitulerar till amerikanska trupper.
- 4 maj - Danmark blir åter fritt från den tyska ockupationen.
- 7 maj - Tyskland kapitulerar villkorslöst, varvid bland annat Norge åter blir fritt från den tyska ockupationen. Glädjescener utbryter i hela Sverige.
- 8 maj - Denna dag tar andra världskriget i Europa officiellt slut och den proklameras som VE-day (Victory in Europe; Seger i Europa). Glädjescener utbryter i hela Europa.
- 9 maj
- Amerikanska trupper infångar Hermann Göring.
- Norska trupper arresterar Vidkun Quisling.
- 23 maj - Heinrich Himmler begår självmord i brittisk fångenskap.
- 28 maj - William Joyce alias Lord Haw-Haw infångas. Han ställs senare inför rätta i London för förräderi för sina engelskspråkiga sändningar i tysk radio riktade till allierade soldater. Han avrättas genom hängning i januari 1946.
- Maj
- De första befriade fångarna kommer till Sverige med de vita bussarna.
- Man börjar förhandla om den svenska samlingsregeringens upplösande. Per Albin Hansson, som vill behålla den av fruktan för den svåra efterkrigspolitiken, får inget stöd för den någonstans.
- 7 juni - Kung Håkon VII av Norge återvänder till Oslo.
- 9 juni - De svenska socialdemokraterna får igenom ett krav på utredning om vidsträckta förstatliganden.
- 11 juni - I Berlin bildar Grupp Ulbricht det nya KPD, Tysklands kommunistiska parti.
- 26 juni - Förenta Nationernas stadgar undertecknas.
- 1 juli - Tyskland delas mellan de fyra ockupationsmakterna Storbritannien, USA, Frankrike och Sovjetunionen.
- 6 juli - Den svenska metallarbetarstrejken avblåses.
- 9 juli - Total solförmörkelse inträffar i Sverige.
- 16 juli - Den första atombomben sprängs Alamogordoöknen i New Mexico, cirka 100 kilometer nordväst om staden Alamogordo i det så kallade Trinitytestet.
- 17 juli-2 augusti - Potsdamkonferensen, mellan Storbritannien, USA och Sovjet äger rum. Man diskuterar hur man skall göra med de besegrade länderna Tyskland och Italien.
- 26 juli - Winston Churchill avgår som brittisk premiärminister till följd av Labourpartiets seger i de allmänna valen. Han efterträds av Clement Attlee.
- 31 juli - Den samlingsregering som styrt Sverige under andra världskriget avgår, varvid Per Albin Hansson bildar en ren socialdemokratisk regering.
- 6 augusti - Hiroshima träffas av den första atombomben använd i krig. 60 000 invånare omkommer omedelbart.
- 9 augusti - Nagasaki träffas av den andra atombomben i krig. 60-80 000 invånare omkommer och ca 20 000 skadas.
- 15 augusti - Japan kapitulerar till USA.
- 17 augusti - Indonesiska nationalister förklarar sig självständiga från Nederländerna. Achmad Sukarno blir president.
- 1 september - En ny svensk läroverksstadga träder i kraft.
- 2 september - Japans officiella, villkorslösa kapitulation skrivs under ombord på USS Missouri. Närvarande är general Douglas MacArthur, amiral Chester Nimitz för USA och utrikesminister Mamoru Shigemitsu och Yoshihiro Umetsu för Japan. Därmed är andra världskriget officiellt slut.
- 7 september - Den första bananbåten efter kriget anlöper Göteborg.
- 8 september
- Amerikanska trupper ockuperar den södra och sovjetiska den norra delen av Korea, vilket kommer att visa sig vara inledningen till Koreakriget.
- Japans utrikesminister Tojo Hideki försöker begå självmord för att undkomma krigsförbrytarrättegång.
- 20 september - Den svenska tobaksransoneringen upphör.
- 30 september - Den svenska Informationsstyrelsens verksamhet upphör.
- September - De nordiska socialministrarna lägger fram ett utkast om gemensam arbetsmarknad.
- Hösten - En utredning om den svenska oljehandelns organisation tillsätts. Man tillsätter också en utredning med uppgift att reformera det svenska skattesystemet.
- 17 oktober - Överste Juan Perón genomför en statskupp och blir Argentinas ledare.
- 21 oktober - Kvinnlig rösträtt införs i Frankrike.
- 22 oktober - Sveriges utrikesminister Östen Undén deklarerar i riksdagen att Sverige bör göra vissa avkall på neutraliteten för att kunna bli medlem i FN.
- 24 oktober
- Den norske riksförrädaren Vidkun Quisling avrättas.
- Förenta Nationerna (FN) bildas.
- 13 november - Charles de Gaulle väljs till Frankrikes president.
- 19 november
- Astrid Lindgren utkommer med boken Pippi Långstrump.
- Charlie Chaplins film Diktatorn har svensk premiär. Under kriget har den varit totalförbjuden, eftersom den driver med Nazityskland.
- 20 november - Nürnbergprocessen, där 24 tyska krigsförbrytare ställs inför rätta, inleds.
- 26 november - Den svenska ransoneringen av bensin, skor och textil upphör.
- 29 november - Stig Dagerman debuterar med romanen Ormen, en beredskapsskildring med fokus på ångesten.
- November - I och med detta års slangtvecka avskaffas det svenska statarsystemet.
- 5 december - Den svenska riksdagen antar en lag om humanisering av fångvården. Fångarna skall ej längre isoleras i celler utan behandlas i "öppen fångvård".
- 19 december - Ett svenskt riksdagsbeslut tas om Skatt vid källan.
- 20 december - General George S Patton avlider efter en bilolycka den 9 december.
- 27 december - 28 nationer bildar Världsbanken.
- 29 december - Den svenska skolutredningen avger sitt betänkande.
- Personal som övervakar svensk post, telegraf och telefon sägs upp.
- De sista hindren för svenska kvinnors rätt till statlig tjänst tas bort.
- Rösträttsåldern till Andra kammaren sänks till 21 år och de sista inkomsthindren för svensk rösträtt tas bort. Det är nu bara omyndiga svenskar, som ej får rösta.
- Det svenska sällskapet Länkarna bildas efter amerikansk förebild.
- Den svenska föräldraledigheten utökas till sex månader.
- De svenska socialdemokraterna och LO lanserar efterkrigsprogrammet som valmanifest.
- Den svenska censurlagstiftningen avskaffas.
- Ett bilateralt handelsavtal sluts mellan Sverige och Polen.
- En svensk jordförvärvslag införs som inskränker den enskildes rätt att förvärva jordbruksfastigheter, för att underlätta tillkomsten av bärkraftiga svenska jordbruk.
- Den svenska Atomkommittén, som skall planlägga forskningsarbetet på kärnenergiområdet, tillsätts.
- Det statligt ägda Norrbottens Järnverk invigs.
- De svenska Oljekonsumenternas Riksförbund (OK) bildas.
- Det svenska företaget JM Bygg grundas av byggmästaren John Mattson.
- Den norska dagstidningen Verdens Gang grundas.

Födda

- 1 januari
- Jacky Ickx, belgisk racerförare.
- Michael Treschow, svensk företagsledare.
- 6 januari - Margrete Auken, dansk EU-parlamentariker.
- 7 januari - Yrsa Stenius, svensk journalist, författare och krönikör.
- 10 januari - Rod Stewart, brittisk sångare.
- 14 januari
- Gunilla Larsson, svensk skådespelare.
- Jacques Werup, svensk musiker, författare, scenartist och manusförfattare.
- 22 januari
- Vibeke Løkkeberg, norsk regissör, skådespelare och manusförfattare.
- Christoph Schönborn, kardinal inom Romersk-katolska kyrkan och tillika Österrikes primas.
- 27 januari - Olivier Rahmat, svensk regissör.
- 29 januari
- Donna Caponi, amerikansk golfspelare.
- Jim Nicholson, nordirländsk politiker.
- Tom Selleck, amerikansk skådespelare.
- 30 januari - June Carlsson, svensk journalist, nyhetspresentatör i TV.
- 31 januari - Joseph Kosuth, amerikansk konceptkonstnär.
- 1 februari - Kicki Ilander, svensk scenograf och kläddesigner.
- 5 februari - Diana Kjaer, svensk skådespelare.
- 6 februari - Bob Marley, jamaicansk musiker.
- 9 februari - Mia Farrow, amerikansk skådespelare.
- 10 februari - Solveig Faringer, svensk sångerska och skådespelare.
- 13 februari - Wallis Grahn, svensk skådespelare.
- 15 februari - Douglas Hofstadter, amerikansk akademiker och författare.
- 18 februari
- Gunilla Gårdfeldt, svensk sångerska och skådespelare.
- Judy Rankin, amerikansk golfspelare.
- 19 februari
- Jeanette Gentele, svensk barnskådespelare, journalist och filmkritiker.
- Lars Hansson, svensk skådespelare.
- 22 februari - Ulf Sundqvist, finlandssvensk socialdemokratisk politiker och bankman.
- 26 februari - Mitch Ryder, amerikansk sångare.
- 27 februari - Brasse Brännström, svensk skådespelare.
- 1 mars - Svenne Hedlund, svensk sångare.
- 8 mars - Micky Dolenz, skådespelare, regissör och musiker, medlem i The Monkees 1966-1970.
- 9 mars
- Ulla-Britt Norrman, svensk skådespelare.
- Dennis Rader, amerikansk seriemördare.
- 12 mars - Sammy Gravano, amerikansk förbrytare.
- 14 mars - Steve Kanaly, amerikansk skådespelare.
- 20 mars
- Stig Fredrikson, svensk journalist.
- Tim Yeo, brittisk parlamentsledamot för Conservative.
- 22 mars - Paul Schockemöhle, tysk tävlingsryttare.
- 24 mars - Hans Josefsson, svensk operasångare och skådespelare.
- 28 mars - Alejandro Toledo Manrique, president i Peru från 2001.
- 30 mars - Eric Clapton, brittisk gitarrist och sångare.
- 31 mars - Ingvar Oldsberg, svensk sportjournalist och TV-programledare.
- 1 april
- Totta Näslund, svensk musiker.
- Jüri Lepik, svensk musiker.
- 4 april - Daniel Cohn-Bendit, fransk politiker, EU-parlamentariker.
- 5 april
- Marie Ahrle, svensk skådespelare.
- Ove Bengtson, svensk tennisspelare.
- 14 april
- Ritchie Blackmore, brittisk gitarrist, medlem i bland annat Deep Purple och Rainbow.
- Lars Lindström, svensk skådespelare.
- 17 april
- Conny Evensson, svensk ishockeyspelare och -tränare.
- Liv Wollin, svensk golfspelare.
- 18 april
- Malin Ek, svensk skådespelare.
- Mats Ek, svensk regissör.
- 21 april - Tomas Bolme, svensk skådespelare.
- 25 april - Björn Ulvaeus, svensk musiker och kompositör, ABBA.
- 26 april - Jorge Antonio Serrano Elías, president i Guatemala 1991-1993.
- 27 april - Lasse Brandeby, svensk skådespelare.
- 29 april - Anne Marie Ottersen, norsk skådespelare.
- 6 maj - Lasse Lundgren, svensk stuntman och skådespelare.
- 7 maj - Ewert Ljusberg, svensk vissångare och underhållningsartist.
- 8 maj - Keith Jarreth, amerikansk jazzpianist, polarpristagare 2003.
- 10 maj - Mats Wahl, svensk författare och manusförfattare.
- 11 maj - Robert Grundin, svensk operasångare och skådespelare.
- 12 maj - Alan Ball, brittisk fotbollsspelare.
- 13 maj - Lasse Berghagen, svensk sångare.
- 19 maj
- Dusty Hill, amerikansk musiker, basist i bluesrockbandet ZZ Top.
- Pete Townshend, brittisk musiker, gitarrist i rockbandet The Who.
- 20 maj - Ted Åström, svensk skådespelare.
- 25 maj - Vilasrao Deshmukh, indisk politiker.
- 31 maj - Rainer Werner Fassbinder, tysk regissör.
- 3 juni - Hale Irwin, amerikansk golfspelare.
- 7 juni - Wolfgang Schüssel, österrikisk förbundskansler från 2000.
- 8 juni - Lena-Pia Bernhardsson, svensk skådespelare.
- 12 juni - Pat Jennings, nordirländsk fotbollsspelare, målvakt.
- 13 juni - Whitley Strieber, amerikansk författare.
- 15 juni - Gábor Harsányi, ungersk skådespelare.
- 16 juni - Jannik Bonnevie, norsk skådespelare.
- 17 juni - Eddy Merckx, belgisk tävlingscyklist.
- 19 juni
- Radovan Karadzic, bosnienserbisk politiker och efterlyst krigsförbrytare, ursprungligen poet och psykiater.
- Aung San Suu Kyi, burmansk mottagare av Nobels fredspris.
- 21 juni - Bert Karlsson, svensk entreprenör, skivbolagsdirektör och politiker (nydemokrat), riksdagsledamot 1991-1994.
- 22 juni - Gunilla Abrahamsson, svensk skådespelare.
- 24 juni
- Bruce Johnston, amerikansk popmusiker, medlem i The Beach Boys.
- George Pataki, amerikansk politiker, guvernör i New York.
- 25 juni - Carly Simon, amerikansk sångerska.
- 26 juni - Malachi York-El, amerikansk sektledare.
- 28 juni - Manne af Klintberg, svensk artist, uppträder som clown under namnet Clownen Manne.
- 29 juni - Little Eva, amerikansk sångerska.
- 7 juli - Michael Ancram, brittisk parlamentsledamot för Conservative.
- 8 juli - Micheline Calmy-Rey, schweizisk politiker, utrikesminister från 2003.
- 9 juli - Dean R. Koontz, amerikansk författare.
- 18 juli - Pat Doherty, nordirländsk politiker.
- 20 juli
- Johanna Hald, svensk regissör, manusförfattare och stillbildsfotograf.
- Håkan Sterner, svensk skådespelare.
- 22 juli - Peter Kropénin, svensk filmproducent.
- 26 juli - Helen Mirren, brittisk skådespelare.
- 28 juli - Richard Wright, brittisk musiker, medlem i Pink Floyd 1965-1979.
- 6 augusti - Ingemar Johansson, svensk skribent, översättare och förläggare.
- 7 augusti - Asko Sarkola, finländsk skådespelare.
- 10 augusti - Gerthi Kulle, svensk skådespelare.
- 13 augusti - Lars Engqvist, svensk journalist och socialdemokratisk politiker, socialminister 1998-2004.
- 14 augusti - Steve Martin, amerikansk skådespelare och författare.
- 31 augusti
- Göran Johansson, svensk socialdemokratisk politiker, kommunstyrelsens ordförande i Göteborgs Stad från 1994.
- Leonid Popov, ukrainsk kosmonaut.
- Itzhak Perlman, israelisk violinist.
- Van Morrison, irländsk musiker.
- 10 september - José Feliciano, puertoricansk sångare.
- 11 september - Franz Beckenbauer, tysk fotbollsspelare.
- 16 september - P. Chidambaram, indisk politiker, personalminister 1985-1989, handelsminister 1985-1989 och 1991-1996, finansminister 1996-1998.
- 19 september - John Burnett, brittisk parlamentsledamot för Liberal Democrats.
- 24 september - Jan Schaffer, svensk gitarrist, medlem i Electric Banana Band.
- 26 september - Bryan Ferry, brittisk musiker, frontfigur i Roxy Music.
- 27 september - Göran Johnsson, svensk fackföreningsman, ordförande i Metallindustriarbetareförbundet från 1993.
- 2 oktober - Don McLean, amerikansk musiker.
- 7 oktober
- Gert Fylking, svensk skådespelare och programledare i radio.
- Gunilla Nyroos, svensk skådespelare.
- 10 oktober - Anders Lönnbro, svensk skådespelare, regissör och producent.
- 13 oktober - Irene Lindh, svensk skådespelare och sångerska.
- 14 oktober
- Bo Könberg, svensk folkpartistisk politiker, konsultativt statsråd 1991-1994.
- Bernt Staf, svensk proggmusiker.
- 15 oktober - Manuel Aranguiz, chilensk-amerikansk skådespelare.
- 19 oktober - John Lithgow, amerikansk skådespelare.
- 23 oktober - Kim Larsen, dansk musiker, sångare i Gasolin.
- 27 oktober - Luiz Inácio Lula da Silva, brasiliansk vänsterpolitiker, president 2003-.
- 3 november - Gerd Müller, tysk fotbollsspelare.
- 9 november - Bo Knutsson, svensk antikexpert och TV-profil (känd från Antikrundan).
- 11 november - Daniel Ortega, president i Nicaragua 1985-1991.
- 12 november
- Michael Bishop, amerikansk science fiction-författare.
- Neil Young, kanadensisk rockmusiker.
- 15 november - Anni-Frid Lyngstad, norsk sångerska, ABBA.
- 18 november - Mahinda Rajapaksa, lankesisk politiker, premiärminister i Sri Lanka 2004-2005, president 2005-.
- 21 november - Goldie Hawn, amerikansk skådespelare.
- 26 november - Björn von Sydow, svensk socialdemokratisk politiker, försvarsminister 1997-2002, riksdagens talman från 2002.
- 28 november - Azar Habib, libanesisk sångare.
- 30 november - Hilary Armstrong, brittisk parlamentsledamot för Labour.
- 1 december - Bette Midler, amerikansk sångerska och skådespelare.
- 10 december
- Peter Hüttner, svensk skådespelare och författare.
- Alf Häggstam, svensk operasångare (bas) och sångpedagog.
- 17 december - Ernie Hudson, amerikansk skådespelare, känd som Leo Glynn i Oz.
- 20 december - Peter Criss, trummis i rockbandet Kiss.
- 22 december - Barbro Sundback, åländsk politiker (socialdemokrat).
- 24 december
- Lemmy Kilmister, brittisk musiker, basist och sångare i Motörhead.
- Nicholas Meyer, amerikansk författare, regissör och producent.
- Sharafuddin Idris Shah, Sultan av Selangor.
- 25 december
- Rick Berman, amerikansk TV-producent.
- Paula Brandt, svensk skådespelare.
- Noel Redding, brittisk basist/gitarrist, var medlem i The Jimi Hendrix Experience.
- Gary Sandy, amerikansk skådespelare.
- Kenny Stabler, amerikansk fotbollsspelare.
- 28 december
- Birendra Bir Bikram, kung av Nepal 1972-2001.
- Eskil Dalenius, svensk skådespelare.
- 30 december - Davy Jones, amerikansk skådespelare och musiker, medlem av The Monkees 1966-1970.
- 31 december - Connie Willis, amerikansk science fiction-författare.
- Amos Sawyer, president i Liberia 1990-1993.

Avlidna

- 2 januaei - Bertram Ramsey, brittisk amiral.
- 16 januari - Nils Dahlström, svensk skådespelare och filmproducent.
- 2 februari - Carl Goerdeler, tysk politiker, avrättad.
- 3 februari - Roland Freisler, tysk jurist.
- 5 februari - Ragnar Östberg, svensk arkitekt.
- 16 februari - Rudolf Värnlund, svensk författare, dramatiker och manusförfattare.
- 26 februari - Bror Olsson, svensk skådespelare och teaterledare.
- 3 mars - Johnny Björkman, svensk skådespelare, köpman, handelsresande, disponent.
- 5 mars - Hasso von Boehmer, tysk överstelöjtnant, mördad.
- 19 mars - Marcel Callo, fransk motståndsman mot nazismen.
- 21 mars - Arthur Nebe, tysk nazistisk politiker.
- 26 mars - David Lloyd George, brittisk premiärminister 1916-1922.
- 31 mars - Torgny Segerstedt, svensk publicist och religionshistoriker, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.
- 2 april - Johannes Bachmann, tysk sjömilitär, amiral 1942, stupad.
- 5 april - Karl Koch, tysk SS-officer, avrättad.
- 9 april
- Dietrich Bonhoeffer, tysk luthersk teolog, motståndskämpe.
- Wilhelm Canaris, tysk amiral, avrättad.
- 12 april - Franklin D. Roosevelt, amerikansk president 1932-1945.
- 15 april
- Rolf Carls, tysk sjömilitär, generalamiral 1940, stupad vid Bad Oldesloe.
- Paul Fanger, tysk sjömilitär, amiral 1942, stupad.
- 22 april - Käthe Kollwitz, tysk konstnär.
- 23 april - Albrecht von Bernstorff, tysk greve, diplomat och bankir, mördad.
- 28 april - Benito Mussolini, italiensk fascistisk diktator 1922-1943, arkebuserad.
- 29 april - Hermann Fegelein, tysk SS-officer; SS-Oberführer. Heinrich Himmlers adjutant.
- 30 april
- Adolf Hitler, tysk diktator och rikskansler 1933-1945, självmord.
- Eva Braun, Adolf Hitlers älskarinna, självmord.
- 1 maj - Joseph Goebbels, tysk propagandaminister, självmord.
- 2 maj
- Kurt Fricke, tysk sjömilitär, amiral 1942, stupad.
- Wilhelm Prentzel, tysk sjömilitär, amiral 1941, självmord.
- Ludwig Stumpfegger, tysk SS-läkare; Adolf Hitlers personlige kirurg 1944-1945.
- 3 maj - Fedor von Bock, tysk generalfältmarskalk, flyganfall.
- 8 maj - Josef Terboven, tysk rikskommisarie i Norge.
- 9 maj
- Beda Hallberg, svensk initiativtagare till majblomman.
- Friedrich Wilhelm Krüger, tysk SS-officer, självmord.
- 10 maj - Konrad Henlein, sudettysk nazistisk politiker, självmord.
- 11 maj - Simon Gate, svensk glaskonstnär.
- 16 maj - Sten Njurling, svensk kompositör och kapellmästare.
- 23 maj
- Hans-Georg von Friedeburg, tysk sjömilitär, generalamiral 1 maj 1945, självmord.
- Heinrich Himmler, nazist, Reichsführer SS, självmord.
- 31 maj - Odilo Globocnik, tysk nazistisk politiker och SS-Obergruppenführer (självmord).
- 7 juni - Jürgen Stroop, tysk SS-officer, SS-Gruppenführer.
- 15 juni - Carl Gustaf Ekman, svensk frisinnad politiker och tidningsman, partiledare för Frisinnade folkpartiet 1924-1932, statsminister 1926-1928 och 1930-1932.
- 16 juni - Nils Edén, svensk liberal politiker och professor, statsminister 1917-1920, landshövding i Stockholms län 1920–1938.
- 22 juni - Frida Stéenhoff, svensk författarinna och feminist.
- 26 juni - Emil Hácha, tjeckoslovakisk jurist och politiker.
- 14 juli - Annita Gyldtenungæ, svensk skådespelerska.
- 17 juli - Ernst Busch, tysk militär, generalfältmarskalk 1943.
- 19 juli
- Otto von Schrader, tysk sjömilitär, amiral 1942, självmord.
- Heinrich Wölfflin, schweizisk konsthistoriker.
- 1 augusti - Greta Fock, svensk skådespelare.
- 2 augusti - Pietro Mascagni, italiensk operakompositör.
- 21 augusti - Carl Barcklind, svensk skådespelare, manusförfattare, operettsångare och regissör.
- 28 augusti - Edith Er

Berlinmuren

Berlinmuren - Benämning på de bägge murarna i Berlin med diverse militära säkringsanordningar däremellan (diken, minor, vakttorn, bunkrar) som skilde den sovjetiska sektorn (Östberlin) och DDR:s territorium från de franska, brittiska och amerikanska sektorerna, Västberlin, som alltså blev helt inringat av den ca 160 km långa muren. Västberlin, som formellt tillhörde de tre västmakterna men i praktiken blev en del av Västtyskland, var helt omgivet av östtyskt territorium.

Berlinmurens uppförande

östtyskt Berlinmuren började uppföras den 12 augusti 1961 då östtyska soldater och arbetare började lägga ut taggtråd runt Västberlin en bit in på östtyskt territorium och göra vägar i närheten av gränsen ofarbara. Muren fungerade från 13 augusti 1961 fram till 9 november 1989, och byggdes av DDR med stöd av Sovjetunionen för att hindra DDR:s invånare från att fly landet genom att ta sig in i Västberlin, eftersom landet riskerade tömmas på värdefull arbetskraft. Muren kallades av DDR för "en antifascistisk skyddsvall", och många av dem som försökte fly över muren från öst till väst mötte i flyktförsöket döden. Anläggningen befann sig helt och hållet på DDR:s och Östberlins område, några meter eller mer från gränsen till Västberlin. Ett antal gränsövergångar fanns, med noggranna regleringar av vilken sorts trafik som fick passera. Dessa kontrollerades av DDR, eftersom enligt västmakternas uppfattning ingen gräns existerade - skyltar fanns vid muren på västsidan med upplysning om att "ni lämnar nu den brittiska sektorn" eller liknande, även där muren spärrade all passage. Över 2,5 miljoner människor flydde över gränsen mellan Öst- och Västberlin mellan 1949-1961. Muren fungerade bra som flyktingspärr, det var endast cirka 5 000 personer som efter 1961 lyckades rymma till väst, och av dessa var 574 gränsvakter. 239 människor sköts till döds medan de försökte ta sig över muren.

Berlinmuren under dess existens

flykting flykting]] Berlinmuren blev den absolut starkaste symbolen för delningen av Europa och Tyskland i en kommunistisk och en kapitalistisk del under Kalla kriget. Just på grund av detta fick Berlinmuren och det delade Berlin mycket stor uppmärksamhet i media och av politiker. Exempel på kända tal där muren har figurerat är "Mr Gorbachev, tear down this wall", av Ronald Reagan 12 juni 1987, och "Ich bin ein Berliner" av John F Kennedy 26 juni 1963. Många Västberlinare led enormt av att vara omringad av en mur i alla riktningar, och därför flyttade många människor till Västtyskland. Detta gjorde att det blev en stor brist på arbetskraft, vilket fylldes genom en stor arbetskraftsinvandring från Turkiet. Detta har gjort att det idag finns en mycket stor turkisk befolkning i Berlin. Turkiet vid Berlinmuren]] Turkiet vid muren. Berlinmuren kan ses i bakgrunden (det vita med klotter på)]]

Flyktförsök

Fastän det var förenat med livsfara, försökte många människor i Östberlin att fly över Berlinmuren, in i friheten i väst. Många av flyktförsöken var väldigt finurliga och smarta, och en del var helt vansinniga. Ett flyktsätt som flera prövade på var att gräva tunnlar från bostäder nära muren, under muren och sedan upp in i västsektorn. Andra vanliga flyktsätt var genom att bygga om bilar så att en eller ibland flera människor kunde döljas i utrymmen där gränsvakterna inte skulle leta.

Berlinmurens fall

Turkiet Muren föll den 9 november 1989 efter några kaotiska dygn, och detta brukar anses som startskottet för Sovjetunionens och det kalla krigets avvecklande. Berlinmurens fall var, enligt många historiker, en av de största händelserna i historien. Medan Berlinmuren under dess existens kom att bli en symbol för förtrycket i det kommunistiska Östeuropa, blev Berlinmurens fall en symbol för hela sovjetsystemets fall. Även om Berlinmuren idag är borta förutom på några få platser som tjänar som minnesplatser, talar man idag om en annan mur som delar Tyskarna, "muren i människornas huvuden". Detta är en mur som delar tyskarna i två folk, ett uppvuxet i Västtyskland under kapitalism, och ett i Östtyskland under kommunism (se även Ossies och Wessies). Detta är en mur som säkerligen kommer att ta längre tid att riva, enligt många bedömare. Fyra delar av muren står idag kvar i Berlin, och streck och ränder är uppmålade, alternativt satta i gatsten, genom och runt hela staden längs med de gamla gränserna där muren gick. gatsten gatsten gatsten]

Konsekvenser av Berlinmuren

Konsekvenserna av Berlinmuren, dess uppförande, och dess fall, är enorma och kommer säkerligen att påverka