:: wikimiki.org ::

Kejsare

Kejsare

Titel på monarken i vissa monarkier, som därav brukar kallas kejsardömen. En kejsare anses finare än en konung, även om denna skillnad i våra dagar inte har någon praktisk betydelse. Kejsare listas under sina respektive riken nedan.

Historik

Rom

Ordet kejsare kommer av det romerska familjenamnet Caesar och dess mest kände bärare, den romerske diktatorn Gajus Julius Caesar (mördad 44 f.Kr). C:et och ae:t i Caesar uttalas i klassiskt latin som K resp. aj. Efterföljande kejsare av det romerska riket tog hans efternamn som sin titel för att legitimera sin ställning med ett slags fiktiv adoption. Jämför "Caesar" med ordet kejsare, det tyska ordet "Kaiser" eller det ryska "Tsar". Engelskans "emperor" kommer däremot av titeln imperator, som också blev en av kejsarens titlar.

Västeuropa och Amerika

Västrom och Tysk-romerska riket

Europeiska kejsare måste krönas av påven, till skillnad från kungarna, som kröntes av en ärkebiskop. Frankerriket och katolska kyrkan sammansmalt på 700-talet under kung Pippin den lille, och katolska kyrkan erhöll land i mellersta Italien så att Kyrkostaten kunde upprättas. Påven krönte Pippins son Karl den store till kejsare år 800 vilket blev ett tecken på påvedömets och Frankerrikets allians. Karl den store var den förste kejsaren i Västeuropa sedan det västromerska rikets fall, och formellt sett var han inte kejsare av Frankerriket utan just romersk kejsare och hans kröning sågs som ett återupptagande av den västromerska successionen. Snart uppstod frågan hur makten skulle vara fördelad mellan kyrka och stat. Påvarna hävdade att kyrkan skulle styra inte bara över religiösa frågor, utan också över världsliga ting – som att godkänna kejsare. Karl den store motsatte sig dessa krav och krävde dessutom inflytande över kyrkan, som t.ex. då det gällde att utnämna biskopar. När det var dags för sonen, Ludvig den fromme, att krönas 813 satte denne själv på sig kronan för att visa vem som bestämde. Den långa följetongen om maktkampen mellan kejsarmakt och påvemakt – världslig och andlig makt – hade inletts på allvar. Teologen Augustinus skrev på 400-talet i sin bok Om Gudsstaten hur kungar och kejsare skulle arbeta med att få människorna med sig, men han hävdade att den högsta ledningen skulle ligga hos kyrkan. När Frankerriket föll sönder på 800-talet drogs den katolska kyrkan in i stridigheter, och påvar tillsattes av furstar och kungar som stärkte sin egen makt. Katolska kyrkan behövde reformeras, men istället för att kyrkan reformerades drogs kejsarmakt och kyrkan in i en ännu djupare strid som skulle vara i flera hundra år. I denna s.k. investiturstrid stödde biskoparna kejsarna, medan stormännen runt kejsaren stödde påven. Striden mellan påvemakt och kejsarmakt slutade med kaos och uppsplittring i Tyskland under 1200-talet. Kejsarsuccessionen fortsatte dock. Från början ansågs varje västeuropeisk kristen kung i princip kunna bli vald till kejsare men så småningom knöts kejsarvärdigheten till det Tysk-romerska riket. Varför de tyska kejsarna skulle blanda sig i händelserna i Italien förklaras med tanken på ett imperium av klassisk romerskt slag och successionen från Romerska riket. Ett sådant imperium behövde behärska Italien och framför allt Rom, men genom Roms interna strider skadades kejsarmakten. Många var de kungar som ville bli kejsare. Möjligen hyste Gustav II Adolf planer på att försöka bli kejsare av Tysk-romerska riket. En av dem som tar upp den frågan är Helmuth von Moltke.

1800-talets kejsare

Några år efter franska revolutionen tog Napoleon Bonaparte makten i Frankrike. Kungamakten hade störtats, och Napoleon ville inte återupprätta den utan skapa något nytt, så han utropade sig 1804 till fransmännens kejsare under namnet Napoleon I. Till skillnad från den tysk-romerske kejsaren, som valdes, bestämde han att hans kejsartitel skulle vara ärftlig. Som svar på Napoleons tilltag, som av de gamla monarkerna i Europa sågs som en provokation, särskilt som en arvskejsare måste anses som finare än en valkejsare, utropade sig den tysk-romerske kejsaren därpå till ärftlig kejsare av Österrike, ett kejsardöme som han skapade av sina arvländer i Tyskland (de nutida Österrike och Tjeckien), Italien, på Balkan samt Ungern, vars kungakrona han också hade ärvt. Två år senare härjade Napoleons trupper i Tyskland, och det gamla Tysk-romerska riket, som redan sedan 30-åriga kriget inte var mycket mer än en statsförbund, bröt samman. Kejsaren, som ju ändå också var österrikisk kejsare, nedlade den romerska kejsarvärdigheten 1806. Vid sin självständighet från Spanien respektive Portugal på 1820-talet blev såväl Mexico som Brasilien till en början kejsardömen. Även en korttida härskare i det lilla Haiti kallade sig kejsare. När Otto von Bismarck upprättade Tyska riket (Tyskland) 1871 blev den preussiske kungen tysk kejsare, för att han skulle ha samma värdighet som sin österrikiske rival om makten i det sammanfallna Tyska förbundet och som den besegrade Napoleon III av Frankrike. I Brittiska imperiet ville man inte vara sämre, men eftersom den brittiska kronan ansågs böra fortsätta vara kunglig såsom den alltid hade varit, skapade man 1876 i stället ett kejsardöme av sina besittningar och vasallstater i Brittiska Indien.

Östromerska riket och Ryssland

Medan Västrom gick under på 400-talet levde det Östromerska riket kvar fram till 1400-talet. När den ryske tsaren lade sig till med titeln imperator (kejsare), ansåg han sig, likt Karl den store från Västrom på sin tid, överta en kejserlig succession från Östrom. För detta fanns det även vissa dynastiska argument: en dotter till den siste Östromerske kejsaren hade gift sig med en tidigare rysk tsar. Båda väldena tillhörde dessutom den ortodoxa kristendomen.

Afrika och Asien

När européerna färdades ut från Europa stötte de på sina håll på härskare, som hade ett stort välde och en makt som mer påminde dem om en kejsares än en "vanlig" konungs. Dessa härskares titlar kom därför att översättas till kejsare på de europeiska språken. Bland dessa riken fanns Kina, Japan (som fortfarande är kejsardöme), Persien/Iran (shah har ibland översatts som kejsare) och Etiopien (vars härskares titel "konungarnas konung" inspirerade till att kalla honom för kejsare). I det medeltida Europa valdes en kejsare, medan titeln i Japan är ärftlig.

Kejsarriken

Sedan 1800-talet har inga varaktiga nya kejsardömen tillkommit, och samtliga europeiska kejsare har under 1900-talet lämnat sina troner. Det enda land som för närvarande är kejsardöme är Japan.
- Annam (nutida Vietnam)
- Brasilien (1822-1889)
- Bysans
- Centralafrikanska republiken (1977-1979)
- Etiopien (till 1974)
- Frankrike (1804-1814, 1815, 1852-1870)
- Indien (1876-1947) (under den brittiske monarken)
- Japan
- Kina (till 1911)
- Korea
- Mexiko (1822-1823, 1864-1867)
- Persien/Iran (till 1979)
- Rom
- Ryssland (till 1917)
- Tyskland (1871-1918)
- Tysk-romerska riket
- Österrike (1804-1919)

Se även

- Kejsarn av Portugallien
- Lista över kejsare av Indien
- Lista över kejsare av Japan
- Romerska riket
- Ryssland
- Österrike-Ungern Kategori:Titlar Kategori:Monarki ja:皇帝 ko:황제

Monark

Monark har flera betydelser: # statschef i en monarki. Monarken har normalt en särskild titel, t.ex. furste, sultan, kung eller kejsare # ett svenskt cykel- moped- och motorcykelmärke, se vidare Monark (cykelmärke).

Konung

Kung eller konung, titel för en manlig statschef i en monarki av typen kungarike/konungarike. Varianten konung används numera mest i högtidliga sammanhang. En kungs hustru bär titeln drottning, och det är också den titel som en kvinna som regerar i ett kungarike bär. Kungens söner tituleras i en arvmonarki prins och hans döttrar tituleras prinsessa. Den av kungens barn eller barnbarn som står närmast i tur att ärva tronen tituleras kronprins alternativt kronprinsessa, men om den närmaste tronarvingen är ett syskon till kungen eller någon på annat sätt besläktad "i sidled", används inte alltid en sådan titel. Den ursprungliga språkliga betydelsen av ordet kung är omtvistad – i fornnordisk litteratur används det för gudars söner eller ättlingar, så att med kung avsågs en son till en gud; enligt Tacitus utnämde nordborna konungar av de förnämsta släkterna. Titeln är hur som helst mer än 2000 år gammal, ty lingvisterna har rekonstruerat den proto-germanska formen
- kuningaz, en form som finnarna (kuningas) bör ha lånat av germanerna före vår tideräknings början. Ordet lär betyda "tillhör kvinnan" (kona + -ung/ing), d.v.s. vara en ursprunglig benämning på en fruktbarhetsgudinnas (Nerthus) präst. Konungarollen utgjorde också ända till slutet av asatron en prästroll, t.ex. vid Gamla Uppsala. Jämför kvener, rex, madonna. Vid tiden för kristendomens införande och de kulturella influenser från Kontinentaleuropa som därvid nådde Norden, kom titeln att betraktas som motsvarig latinets rex och även kungens uppgifter förändrades i motsvarande riktning. Vissa monarkiers regenter har annan titel, t.ex. furste, storhertig, sultan eller kejsare. Nuvarande svensk kung är Carl XVI Gustaf, av ätten Bernadotte. simple:King Kategori:Monarki

Latin

Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten. Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.

Grammatik

Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd. Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer. Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum). Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer. Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Se även

- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika Kategori:Romerska riket Kategori:Utdöda språk Kategori:Latin als:Latein ja:ラテン語 ko:라틴어 simple:Latin language th:ภาษาละติน zh-min-nan:Latin-gí

Caesar

Gaius Julius Caesar, född 13 juli 100 f.Kr. i stadsdelen Subura i Rom, död 15 mars 44 f.Kr. i Rom (mördad), var en romersk militär, härförare och statsman, diktator. Även benämnd: Julius, Gaius Julius, Gaius Caesar, Divus Julius.

Biografi

Julius Caesar, som var son till Gaius Julius och Aurelia, gjorde en enastående karriär som romersk politiker. Han blev diktator 60 f.Kr. och innehade sedan en rad konsulskap. Därtill var han ståthållare i Sydgallien. Adopterade släktingen Octavianus, den blivande kejsaren Augustus. Fick sonen Caesarion tillsammans med Kleopatra.

Idus martiae

Idus martiae, d.v.s. den 15 mars, år 44 f.Kr. mördades Caesar i den dåvarande Curian, som var belägen vid Pompejusteatern nära dagens Piazza Campo dei Fiori i Rom. Han fick motta 23 dolkstygn av de sammansvurna, bland vilka hans förtrogne Brutus befann sig. När Caesar segnade ner vid foten av en staty av Pompejus, skall han på latin ha yttrat Et tu, Brute? ("Även du, min Brutus?"). Det är dock högst sannolikt att han i stället uttalade sina sista ord på grekiska: και συ, τεκνον? (Kai sy, teknon? "Även du, mitt barn?").

Fiender

Caesar hade under åren skaffat sig många fiender, i och utanför Rom. Några av dessa var:
- Vercingetorix, gallisk oppositionsledare som trotsade Caesar och vann många slag med hjälp av den brända jordens taktik.
- Brutus, som från början var Caesars vän och till och med blodsbroder men han blev troligen avundsjuk och gick med de sammansvurna senatorerna.
- Senatorer. Caesar blev mördad av 23 sammansvurna senatorer, inklusive Brutus.

Se även

- Det Galliska kriget
- Lista över latinska ordspråk och talesätt

Externa länkar

- [http://www.romansonline.com Who was who in Roman times]
- [http://www.romansonline.com/link.asp?IntID=62&Type=ANN&Auth=%27Annales+by+Tacitus%27 Who was who in Roman times - Relevanta dokument] Caesar, Julius Caesar, Julius Caesar, Julius Caesar, Julius Caesar, Julius ja:ガイウス・ユリウス・カエサル ko:율리우스 카이사르 simple:Julius Caesar

Påve

Påve (av latin papa "fader"), benämning på biskopen av Rom och samtidigt den romersk-katolska kyrkans högste ledare. Själva ordet "påve" kunde förr även användas om andra höga kyrkoledare. Patriarken av Alexandria bär alltjämt titeln påve, liksom maronitiska kyrkans överhuvud. Den romerske påven räknas som aposteln Petrus efterträdare och kallas sedan medeltiden ibland för "Kristi vikarie" (lat. vicarius Christi). Den nuvarande påven heter Benedictus XVI och har innehaft sitt ämbete sedan den 19 april 2005. Påven är suverän furste i Vatikanstaten och är som sådan representerad i FN. Heliga stolen, som påvedömet kallas i diplomatiska sammanhang, har officiella förbindelser med många stater, bland dem Sverige sedan 1982. Den påvliga administrationen handhas av kurian.

Påvedömets historia

kuria i Sixtinska kapellet.]] Enligt kyrklig tradition skall Petrus ha lett kyrkan i Rom tillsammans med Paulus, och båda skall ha lidit martyrdöden under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr. Redan under de första århundradena hade den romerska kyrkan en ledande ställning, och man vände sig till påven för att få hjälp att avgöra kyrkliga och teologiska tvister; bl.a. hade påven Leo I det avgörande ordet vid kyrkomötet i Chalcedon 451. I den romerska rikskyrkan betraktades påven som ärkepatriarken, och han erkänns ännu idag av de ortodoxa kyrkorna som den främsta av Patriarkerna, fastän de befinner sig i schism med honom. Att påven fick en så ökad maktställning berodde på förhållandena efter det romerska rikets delning år 395. I öster förenade den bysantinske kejsaren både den politiska och kyrkliga makten (se caesareopapism), och kyrkan var decentraliserad i fyra patriarkat, Konstantinopel, Alexandria, Antiochia och Jerusalem. I väster fanns ingen kejsare efter Västroms fall år 476, och i stället fick påven ensam ta både det kyrkliga och det politiska ansvaret. När germanfolken kristnades och det medeltida västerlandet växte fram, var påven det sammanhållande bandet och den moraliska auktoriteten under tider av politisk splittring. Genom att det skapades ett västerländskt kejsardöme under Karl den store (krönt av påven till kejsare år 800) fick påven en central politisk betydelse. Genom tillskapandet av Kyrkostaten år 756 blev påven även världslig furste men samtidigt länstagare åt kejsaren. Också under de ottonska kejsarna på 900-talet var påve och kejsare sammanknutna i ett förhållande som långt ifrån alltid var harmoniskt, se bl.a. gregorianska reformen och investiturstriden. Under påvarna Innocentius III (1198-1216) och Bonifatius VIII (1294-1303) stod påvedömet på höjdpunkten av sin politiska makt. Under 1300-talet följde "påvarnas babyloniska fångenskap" i Avignon och därefter den stora schismen, som bådadera innebar en nedgång för påvemakten. Krisen kunde bara övervinnas till priset av konciliarismen under Konstanz-konciliet. Den växande kritiken mot påvestolens hushållning och särskilt mot renässanspåvarnas slöseri, bidrog till 1500-talets reformation, där påven ofta framställdes som Antikrist. Genom tridentinska mötet fastställdes på nytt påvens ställning som kyrkans obestridde ledare, något som slutligen fick sin bekräftelse vid Första Vatikankonciliet 1869-1870 och läran om påvens ofelbarhet och universalepiskopat som lade hela det yttersta ansvaret för kyrkans lära och styrelse i hans hand. (Denna påvliga möjlighet att fastslå en dogm utan ett koncilium, utan bara med en påvlig synod, har i historien bara använts två gånger, 1854 under Pius IX "Immaculata conceptio", och 1950 under Pius XII "Mariae Assumptio".)Medan konciliet pågick intogs Rom av italienska trupper, och Kyrkostaten uppgick i det nya Italien. Sedan påven varit "fånge i Vatikanen" under nära 60 år, upprättades Vatikanstaten genom Lateranfördraget 1929. Vid Andra Vatikankonciliet 1962-1965 betonades biskoparnas gemensamma ansvar för kyrkan på ett sätt som bröt men inte upphävde föregående århundradens påvliga centralisation. Under Johannes Paulus II har påven långt mer än tidigare blivit en massmedial gestalt.

Påveval

Varje påve väljs av en särskild valkorporation, kardinalskollegiet, som då sammanträder i Sixtinska kapellet till en konklav. Den som väljs till påve behöver inte själv vara kardinal, men i praktiken är detta alltid fallet. I de få fall då en icke-biskop väljs, måste denne vigas till biskop innan han kröns till påve.

Litteratur

- J.N.D. Kelly, The Oxford Dictionary of Popes ISBN 0-19-213964-9

Se även

- Lista över påvar
- Johanna (påvinna)
- Urbi et orbi Kategori:Romersk-katolska kyrkan als:Papst ja:ローマ教皇 ko:교황 simple:Pope

Ärkebiskop

Ärkebiskop, av gr. arche (αρχή) ursprunglig, förste, och epi-skopos (επισκοπος) tillsynsman, förman; benämning på den ledande biskopen i en kyrkoprovins i romersk-katolska kyrkan, underställd kardinalerna och påven. Några protestantiska kyrkor har behållt sin ärkebiskop, t.ex. har den Engelska kyrkan två provinser med varsin ärkebiskop, en i York och en i Canterbury. Den senare är den anglikanska kyrkogemenskapens främste biskop. Svenska kyrkan har en ärkebiskop i Uppsala som varit ärkebiskopssäte sedan 1164. Ärkebiskopen är Svenska kyrkans högste ledare nationellt och internationellt. Uppgifterna sedan reformationen består bl a i att viga nya biskopar, vilket sker i Uppsala domkyrka, att vara ordförande i Kyrkostyrelsen, Kyrkomötets läronämnd och domkapitlet, ha biskoplig tillsyn över Uppsala, Sigtuna samt Enköpings kontrakt, och leda de årliga prostmötena samt biskopsmötet.[http://www.svenskakyrkan.se/arkebiskopen/3.htm]. Sedan 1997 är K.G. Hammar ärkebiskop i Svenska kyrkan.
- Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har sin ärkebiskop i Åbo, Nuvarande ärkebiskop är Jukka Paarma [http://www.evl.fi/svenska/arkebiskop/].
- Estniska evangelisk-lutherska kyrkan har sin ärkebiskop i Tallinn. Nuvarande ärkebiskop är Andres Pöder .
- Evanglisk-lutherska kyrkan i Lettland har en ärkebiskop i Riga. Nuvarande ärkebiskop är Janis Vanags .
- De lutherska kyrkorna i Norge och Danmark har inte ärkebiskopar. Inom de ortodoxa kyrkorna kallas ärkebiskopen för metropolit.

Se även

- Apostolisk succession
- Lista över Sveriges ärkebiskopar Kategori:Kyrkliga titlar ja:大主教

Frankerriket

Frankerriket (latin: Regnum Francorum) syftar på det forna riket som frankerna lade under sig. Dessa franker, vars ursprungliga hemvist låg i dagens Tyskland föll in i Gallien som deras kungafamilj, merovingerna, snabbt underkuvade. Det nya landet kallades för Neustrien medan det gamla kallades Austrasien. Till Franken anslöts snart också en tredje del; Burgund. Pippin gjorde påven beroende av Frankerriket genom att lämna militär hjälp mot hotande fiender. Frankerriket nådde sin största utbredning och makt under Pippin den lilles son Karl den store, som blev kung år 768. Riket omfattade det både dagens Tyskland och Frankrike, Nederländerna och delar av Italien. Genom ofta hänsynslösa erövringskrig utvidgades Frankerriket alltså till större delen av centrala och västra Europa. Genom alliansen med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen. Frankrike och Tyskland kan båda ses som grundlagda i Karl den stores välde. Karl den store utvecklade administrationen, delade in landet i grevskap där grevarna med åtföljande feodala skikt mellan folk och kung i form av aristokratin, adeln. För att kontrollera grevar och andra sändes Missi Dominici, en sorts fogdar som även skriftligt rapporterade hur godsen sköttes. Nyerövrade områden kallades marker, (t.ex. Spanska mark och Ostmark, nuvarande Österrike) och besattes och styrdes med militära styrkor. Att hålla ihop ett stort rike krävde både god ordning och att den kejserliga makten visades upp genom stora byggnadsverk. Man brukar tala om denna tid som den karolingiska renässansen. Det frankiska riket blev med Karl den store år 800 kejsardöme. Redan år 843 delades det på germanskt vis upp mellan Karl den stores barnbarn i tre delar. Men inte ens dessa delar gick att hålla samman utan föll sönder mindre grevskap och hertigdömen. Det västfrankiska riket kom att utvecklas till dagens Frankrike och det östfrankiska riket blev sedermera det tysk-romerska riket under Otto den store som med den katolska kyrkans hjälp lyckades samla de många självständiga hertigdömena till ett rike under 900-talet. Den tredje delen, Lotharingia, delades snart mellan de två angänsande frankiska rikena.

Se även

- Franken
- Franker
- Lista över frankiska kungar
- Frankrikes historia Kategori:Franker kategori:frankrikes historia Kategori:Ej längre existerande riken och länder

Katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan, kristen kyrka under ledning av biskopen i Rom (påven). Anser sig vara den kyrka som grundades av Jesus genom apostlarna Petrus och Paulus och har genom historien hävdat att man är den enda kristna kyrkan (se bl.a. Matt. 16:18-19). Andra Vatikankonciliet innebar dock en begynnande ekumenisk öppenhet, och idag erkänns de ortodoxa kyrkorna som sanna kristna kyrkor. Även mot de protestantiska samfunden har man en öppnare attityd. Svenska kyrkans hållning till homosexualitet och skilsmässor har dock inneburit, att förhållandet till Rom försämrats under början av 2000-talet. Historiskt härstammar den katolska kyrkan från den västromerska rikskyrkan. Under medeltiden spreds den latinska kristendomen över hela västra och norra Europa. Under denna tid formades teologin av skolastiken, fr.a. av teologen Thomas av Aquino. Då bildades också olika typer av klosterordnar som kom att få stor betydelse. År 1054 inträffade en schism med den östliga kristenheten då påvens sändebud lämnade en bannbulla på altaret i Hagia Sofia i Konstantinopel. Sedan dess har den katolska och de ortodoxa kyrkorna varit skilda åt. Vid tiden för de stora geografiska upptäcktsresorna kom katolicism en att spridas via spansk och portugisisk kolonisation till Latinamerika, Afrika och Indien. Under senare delen av 1200-talet började kyrkan emellertid att förlora sitt politiska inflytande som världsreligion i Europa. Den feodala maktuppdelningen stärktes under denna period och dess kungar gjorde mer eller mindre anspråk på kyrkans stora rikedomar. Detta ledde till kyrkans förfall under senmedeltiden Reformationen under 1500-talet gjorde att den katolska kyrkan förlorade i inflytande i stora delar av norra Europa. Man samlade sig till motreformation vid Tridentinska mötet 1545-1563. Kyrkan omorganiserades, nya ordnar bildades (t.ex. jesuitorden) samtidigt som kyrkan fick en mer militant prägel. Under 1900-talet har den romersk-katolska kyrkan förnyats och är nu betydligt villigare att acceptera förhållandena i den moderna världen, den påvliga centralismen har brutits något, man deltar i ekumeniskt arbete, mässordningen förändrades och gudstjänst firas på folkspråket. Störst betydelse för denna utveckling har Andra Vatikankonciliet haft. Viktigt att notera är att benämningen "romersk-katolsk" syftar på den latinska riten (liturgi) som är vanligast inom den Katolska kyrkan, men då det finns andra riter (andra former av liturgi) bör man inte använda termen romersk-katolsk då man syftar på HELA katolska kyrkan.

Katolska kyrkan i Sverige

I och med Uppsala möte 1593 var schismen mellan Svenska kyrkan och påven i Rom ett faktum. Alla Katolska trosbekännare utvisades från Sverige. Sedan 1720-talet har katoliker bott inom Sveriges gränser, till en början med begränsad religionsfrihet. 1781 fick de lov att vistas i landet, och en apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige. Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra den katolska kyrkan. Under senare delen av 1900-talet har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt. Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige, har omkring 145 000 medlemmar och är därmed en av Sveriges största kyrkor. År 1998 fick stiftet sin förste svenske biskop, Anders Arborelius. Stiftets katedral är Sankt Eriks katolska domkyrka som är belägen på Södermalm i Stockholm. Sankt Eriks katolska domkyrkoförsamling har drygt 8 500 medlemmar. De senaste åren har antalet människor i Sverige som valt att konvertera till katolicismen ökat. År 1934 grundades stiftets officiella ungdomsorganisation, Sveriges Unga Katoliker.

Se även

- Filioque
- Heliga Birgitta
- Investiturstriden
- Kloster
- Laterankoncilierna
- Ofelbarhetsdogmen
- Oremus
- Transsubstantiationsläran
- Trettioåriga kriget
- Thomas av Aquino
- Vatikanen

Externa länkar

- [http://www.vatican.va/ Vatikanens hemsida]
- [http://www.katolskakyrkan.se/ Stockholms katolska stift]
- [http://www.isidordata.se/domkyrkan/ Stockholms katolska domkyrka]
- [http://www.suk.se/ Sveriges Unga Katoliker] Kategori:Romersk-katolska kyrkan simple:Roman Catholicism

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Huvudartikel: Italiens historia Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga. Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.

Diverse fakta

- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Se även

- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno Kategori:Europas länder Kategori:Italien als:Italien fiu-vro:Itaalia ja:イタリア ko:이탈리아 ms:Itali simple:Italy th:ประเทศอิตาลี zh-min-nan:Italia

Karl den store

Karl den store, (latin: Carolus Magnus, franska: Charlemagne, italienska: Carlomagno), född 2 april 742, död 28 januari 814. Kung av Franken 771-814, utropad till kung av Longobardien 774, tysk-romersk kejsare 800-814. Äldste son till kung Pippin den Lille av Franken. Karl var av samtiden betraktad som en fysisk kraftkarl, det påstods att han genom att fatta ett rejält tag runt sitt eget hår kunde lyfta både sig själv och den häst han satt på. När Pippin dog 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Han gifte sig på politiska grunder med Himiltrude, dotter till Langobarden Desiderius. Mycket ovanligt för en furste vid denna tid, skilde sig Karl och Himiltrude. Det är oklart om hon var lite för stolt och tog initiativet, eller om Karl framkallade skilsmässan på politiska grunder. Resultatet blev i vilket fall förvecklingar med Desiderius, förvecklingar som Karl kunde använda sig av politiskt. Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius, och för att skydda påven mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det germanska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av påven, och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken. Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror, Karlsburg och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta sachsiska fälttåg stoppades först vid Fulda av Frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade sachsarna till underkastelse, men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän. När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl begärde utlämning av alla dem som tagit initiativ till upproret, och lät därvid halshugga 4 500 man i vad som kallas "slakten vid Verden". Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendom utrotats, och på julafton år 785 lät Widukind sig döpas, med Karl själv som dopfadder. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 sachsare till Gallien och andra delar av riket. Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och Karl var ensam härskare, och han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike. På julafton den 26 december år 800 belönas Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Fylld av tacksamhet krönte påven Leo III Karl till "Carolus Augustus, den stora och fredbringande kejsaren av Rom", med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts i sedan Romulus Augustus abdikerade som västromersk kejsare 476, alltså nästan 400 år. För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för lång tid framtid tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Påvestolen i Rom kom att bli den viktigaste maktfaktorn i Europa, och något som även de världsliga herrarna måste sig rätta sig efter. Vid hovet i Aachen och i Augsburg vistades också 802-804 Abul-Abbas, den första asiatiska elefanten norr om Alperna. Karl hade en egen skrivare, Einhard, vilken skrev den första medeltida härskarbiografin Vita Caroli Magni.

Barn

#Ludvig den fromme (778 - 840), Kejsare av tysk-romerska riket 813-840.

Extern länk

- Gregorius av Tours (539-594) skriver om Frankerriket i sin [http://www.fordham.edu/halsall/basis/gregory-hist.html#book4 History of the Franks]
- Einhards berömda biografi på latin[http://www.thelatinlibrary.com/ein.html] och på engelska [http://www.fordham.edu/halsall/basis/einhard.html] (den senare är en klassisk översättning av Samuel Epes Turner som har blivit kritiserad för att inte vara originalet troget) Kategori:Frankrikes regenter ja:カール大帝 ko:카롤루스 대제

Kyrka

Kyrka, grekiska kyriakon, "det som hör Herren till", underförstått "Herrens hus". Ordet hus kan i det här sammanhanget inte bara betyda byggnad utan även familj, släkt eller hushåll. (Jfr kungahus.) #Kyrka, lokal för kristen gudstjänst och annan kristen verksamhet, se kyrkobyggnad. #Kyrka, lokal sammanslutning av kristna som firar gudstjänst tillsammans, se församling. #Kyrka, större sammanslutning av kristna, samarbetsorgan mellan församlingar, se trossamfund. #Kyrkan, i bestämd form, kan syfta på samtliga kristna. Omnämns i den apostoliska trosbekännelsen som en, helig och allmännelig (katolsk) och ses av många kristna som Kristi kropp.

Se även

- Ecklesiologi
- Gudshus
- Kyrkovetenskap
- Kategori:Kristendom ja:教会 nb:Kirke simple:Church

Karl den store

Barn

#Ludvig den fromme (778 - 840), Kejsare av tysk-romerska riket 813-840.

Extern länk

Biskop

Biskop, kyrkligt ämbete. Ordet kommer från grekiskans epískopos som betyder ungefär "tillsynsman". Inom romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och vissa protestantiska samfund, bl.a. den anglikanska kyrkogemenskapen och de nordiska nationalkyrkorna, den högste kyrklige ledaren inom ett visst geografiskt område (stift). Biskopar som församlingsledare omnämns redan i Nya testamentet, men deras roll då är något oklar och det verkar inte finnas någon klar distinktion mellan biskop och presbyter. De första beläggen för för en utvecklad kyrklig hierarki finns i Ignatius av Antiokias brev författade åren 107-108. Där talas om biskopen som de kristnas ledare i en stad, överordnad presbyterna och diakonerna. Från att i huvudsak haft monopol på liturgiska och sakramentala funktioner förändras biskopsämbetet under senare delen av 200-talet och vissa delar av biskopens funktioner delegeras understundom till presbyterna. Vad som orsakade denna förändring vet man inte säkert, men utvecklingen verkar ha börjat i öst där det förekom att man tillsatte chorbiskopar (biskop för landsbygden kring en stad). Deras viktigaste funktion var nattvardsfirandet, troligen hade de inte rätt att viga präster och diakoner. Från 300-talet finns fler och tydligare källor på att presbyter ledde nattvardsgudstjänster, avlöste synder och i öst även konfirmerade. Flera skrifter jämställer biskopar och präster samt karaktäriserar dem som bärare av samma ämbete, med den enda skillnaden att biskopen är överordnad prästerna. Så är fallet hos bl.a. Ambrosiaster och Hieronymus. Under medeltiden kom denna syn på biskop och präst att bli dominerande. Det var även denna syn på biskops och prästämbetet som reformatorerna tog över. Därför kom biskopsämbetet att spela en underordnad roll i många reformatoriska kyrkor. Svenska kyrkan kan i detta avseende ses som ett undantag då Laurentius Petris kyrkoordning stadgar att det är biskopen som ska viga präster och att han har rätt att vägra viga dem församlingarna utser. Svenska kyrkan har på denna grund tidvis hävdat att man har apostolisk succession, men det erkänns endast av den anglikanska kyrkogemenskapen. I modern tid har den fornkyrkliga synen på biskopsämbetet fått en renässans och man talar idag ofta om det tredelade ämbetet: biskop, präst och diakon i den ekumeniska debatten och att präst- och diakonämbetet utgår från biskopen. biskop | präst | diakon | subdiakon | akolut | exorcist | lektor | ostarie ----

Se även

- abbot
- metropolit
- patriark
- påve
- superintendent
- ärkebiskop Kategori:Kyrkliga titlar ja:司教 ko:주교

Augustinus

Augustinus, född 13 november 354, död 28 augusti 430, biskop i Hippo Regius, kyrkofader, kyrkolärare. Helgon, festdag 28 augusti. Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna. Modern var kristen, fadern ännu odöpt. Efter studier i Kartago blev han lärare i retorik, fr.o.m. 384 vid det kejserliga residenset i Milano. Under påverkan av nyplatonismen och biskopen Ambrosius predikningar genomgick Augustinus en omvändelse och döptes av Ambrosius 387. Efter att 388 ha återvänt till Nordafrika levde han först i en asketisk gemenskap, men blev sedan mot sin vilja utnämnd till presbyter 391 och till biskop av Hippo Regius 396. I sina Bekännelser skildrar han sitt rastlösa liv fram till omvändelsen och beskriver stadierna i sin andliga utveckling. Först var han djupt påverkad av Ciceros skrifter, vände sig sedan till manikeismen, och före sin omvändelse tvivlade han på möjligheten att få kunskap om Gud. Som biskop kämpade Augustinus mot manikeismen, donatismen och anhängarna till Pelagius. Hans viktigaste verk är De civitate Dei ("Om gudsstaten"). Den föranleddes av visigoternas erövring av Rom år 410 och påståenden om att kristendomen bar skulden till Roms undergång genom att ha övergivit Roms gudar. I boken skildrar Augustinus de två rikena; det gudomliga som utgörs av dem som älskar Gud, och det jordiska som bygger på självkärlek.

Omvändelsen

Augustinus omvändelse till kristendomen är en avgörande episod i hans liv och beskrivs i verket Bekännelser. Han skildrar konversionen som ett förlopp i två steg. Den första fasen är en intellektuell omvändelse, en övertygelse om rimligheten och sanningshalten i kristendomens budskap. Detta stadium är dock i sig otillräckligt som underlag för en kristen tro, det är blott en förberedelse inför nästa fas. Till skillnad från den intellektuella omvändelsen, är det i detta andra skede snarare viljan som ger efter och överväldigas av tron. Man skulle kunna säga att den andra fasen etablerar ett kärleksförhållande till de trossatser som intellektet tidigare accepterat. Detta sista steg kräver ett gudomligt ingripande. Således är tron en nådegåva från Gud. När omvändelsen har kommit till stånd, menar Augustinus, börjar en ivrig strävan efter att förstå de sanningar som man med både hjärna och hjärta överlämnat sig åt. Ensam är en sann tro otillräcklig och det är i längtan efter förståelse som tron får ett innehåll. Förståelsen av tron är fylld av glädje, och framstår som trons belöning. Även här krävs Guds ingripande. Augustinus beskriver denna förståelse som en gudomlig upplysning av det mänskliga intellektet; detta går under benämningen illuminationsteorin, ett intelligibelt ljus från Gud får människan att förstå förnuftssanningarna. I sitt resonemang utgår han från den glädje och tillfredsställelse som uppstår varje gång vi förstår ett skeende eller ett problem, en förmåga som verkar finnas tillhands hos alla människor. Enligt den kristna läran är Gud den högsta och fullkomligaste sanningen. Att fullt ut förstå denna sanning borde då rimligtvis leda till den fullkomligaste glädjen. De frälstas salighet i livet efter detta är enligt Augustinus att få skåda denna sanning, som är Gud, och att glädjas över den.

Predestinationsläran

Människorna kan, enligt Augustinus inte själva avgöra om de skall tro eller ej utan de är beroende av Guds nåd. Därför verkar det rimligt att Gud, som är allvetande och allsmäktig, i förväg beslutat vilka människor som skall bli frälsta respektive förtappade. Denna lära kallas predestinationsläran och är en viktig beståndsdel i den augustinska filosofin. Ur denna lära uppstår två allvarliga problem. För det första försvårar predestinationsläran, i likhet med teodicéproblemet (mer om detta längre fram), uppfattningen att Gud är allgod och kärleksfull. För det andra verkar predestinationsläran ogiltigförklara tron på människans fria vilja, och därmed hennes möjligheter att påverka sin frälsning. Augustinus värnade om människans fria vilja. Bibeln talar om den, och utan den skulle gudomliga bud och föreskrifter vara onödiga. Detta fick Augustinus att grunna på vad tiden är, och hur tiden förhåller sig till oss människor och till Gud. I Bekännelser resonerar han att det endast är nuet som är verkligt, framtiden är ännu inte verklig och det förflutna är inte verkligt längre. Gud, som är den högsta verkligheten, äger ingen framtid eller förflutet. Han är ett enda tidlöst, evigt nu. Enligt Augustinus är tidsflödet, som det ter sig för oss människor, något som enbart kännetecknar erfarenheten. Det existerar alltså inte i sig självt oberoende av den. De tre tiderna, nutid, framtid, och förfluten tid är, enligt Augustinus, endast subjektiva begrepp som hos människan kopplas ihop med de själsliga funktionerna varseblivning, förväntan och minne. Gud, i sitt eviga nu, upplever hela skapelsen på en gång. Därför känner han till våra handlingar redan innan vi handlat och kan därför avgöra vilka som skall frälsas. Att Gud känner till våra gärningar på förhand inskränker inte den fria viljan, menar Augustinus. Bara för att han är medveten om dem betyder det inte att han påverkar dem.

Teodicéproblemet

I sin filosofi var Augustinus mycket påverkad av nyplatonism, en rörelse, inspirerad av Platon, som uppstod under det andra århundradet efter Kristi födelse. Augustinus kom i kontakt med denna lära under sin vistelse i Milano. Nyplatonismen hävdade att det högsta väsendet var ’Det ena’, en fullkomligt god och själslig varelse. Det ena är också den fullkomliga verkligheten. Alla ting som t.ex. människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan Det ena (det goda) och materien (det onda). Eftersom Det ena är den högsta graden av verklighet, får rimligtvis materien som ligger längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt. Denna filosofi inspirerade Augustinus, som i sin tolkning av nyplatonismen ersatte Det ena med Gud. Det blev nu enkelt att förklara teodicéproblemet – varför Gud som är så god skapat en värld med ondska – genom att hävda att det onda saknar verkligt vara. Allt gott härstammar från Gud, men han kan inte ta ansvar för det som saknar godhet – det som saknar verklighet. Det onda i världen är frukten av människornas fria vilja, som vänt sig bort från Gud.

Kunskapsteori

Begreppet sanning är ett nyckelord i Augustinus filosofi. Sanningen är något som är nära förknippat med Guds väsen och den gudomliga uppenbarelsen bland människorna. Augustinus såg det därför som en viktig uppgift att försöka argumentera mot den kunskapsteoretiska skepticism som uppstått under antiken. Han menade att människan kan ha säker kunskap av fyra olika slag:
- Vi kan vara säkra på att vi har ett visst sinnesintryck. Denna kunskap är oberoende av om sinnesintrycket motsvarar en företeelse i den yttre verkligheten eller om den är en illusion.
- Vi kan, om vi är skeptiker, i varje fall vara säkra på att vi tvivlar.
- Vi kan vara säkra på att vi existerar; vi skulle inte kunna tvivla om vi inte fanns till (jämför med Descartes Cogito ergo sum).
- Vi kan också ha säker kunskap om matematiska sanningar. Genom dessa försök att motbevisa skeptikerna, framlade Augustinus också ett indirekt gudsbevis. Eftersom all sanning som Gud uppenbarat är nödvändigt sann – Gud skulle knappast missta sig – borde alla sanningar som vi anser vara nödvändigt sanna härstamma från Gud. Om man accepterar de fyra punkterna ovan, menar Augustinus att vi kan vara säkra på Guds existens.

Människosyn och kärlek

Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, saknar enligt den nyplatonska ontologin verklig substans. Den fjärmar oss därför från Gud och är enligt Augustinus ursprunget till synd och frestelse. Som goda människor måste vi därför lära oss att kontrollera vår kropp, så att den inte skiljer oss från Gud. Detta är en uppfattning som under medeltiden blev populär i kyrkan, och som i synnerhet togs upp av de protestantiska reformatorerna. Dock är det viktigt att veta att Augustinus inte menade kroppen som ond (något som dock menades i antiken och senare av gnostiker.) I kristet (detta fall augustinsikt) tänkande såg man alltid själen och kroppen som ett skal och det som den skall fyllas med. Alltså ska själen inte lämna kroppen (det sker när man dör, men det är inget mål) utan själens mest naturliga plats, är i den förhärligade människokroppen. Människornas kärlek är, liksom människan som helhet, en förening av själsliga och kroppsliga funktioner. Eftersom kroppen har en benägenhet att leda till synd, är det, enligt Augustinus, av stor vikt att man ”älskar de riktiga tingen på det riktiga sättet”. Han menar att det endast finns två sorters kärlek: kärleken till Gud och det själsliga (den riktiga verkligheten), och kärleken till det materiella och sinnliga. Människan kan leva ett gott liv endast om hon älskar de riktiga kärleksobjekten som är Gud och hennes nästa på rätt sätt, d.v.s. högre än något annat.

Statsteori

I verket De civitas dei förklarar Augustinus sin statsteori. Enligt honom finns det två typer av stater: Gudsstaten (civitas dei) och den världsliga staten (civitas terrena). Gudsstaten var det tillstånd av fullkomlighet som föregick syndafallet. Efter syndafallet uppkom de världsliga staterna, som är ofullkomliga och förgängliga. Augustinus definierar en stat som ”en gemenskap av förnuftiga varelser (d.v.s. människor) som håller samman i en gemensam enighet om de ting de älskar”. Denna begreppsförklaring gör att Augustinus kan dela upp de världsliga staterna i goda och onda stater, avgörande är vilka kärleksobjekt man ”håller samman i en gemensam enighet” om. En god stat sätter de riktiga kärleksobjekten (Gud, vår nästa, o.s.v.) främst, medan en ond stat koncentrerar sig på de jordiska och materiella tingen. Tidsförloppet från syndafallet till domedagen, menar Augustinus, är historiens gång. På domedagen går världen, som vi känner den, under och Gudsstaten återuppstår. De människor som av Gud blivit utvalda till frälsning kommer då att för evigt befolka Gudsstaten. Inga skillnader i rang och status kommer då att finnas mera; herrar och slavar, fattiga och rika kommer att leva jämlikt. Den världsliga staten och dess klasskillnader var en nödvändig konsekvens av syndafallet, och kommer därför att försvinna efter domedagen.

Citat

- Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.

Skrifter (i urval)

- Confessiones ("Bekännelser")
- De civitate Dei ("Om gudsstaten") Kategori:Helgon kategori:Kyrkolärare ja:アウグスティヌス ko:아우렐리우스 아우구스티누스

Tyskland

Förbundsrepubliken Tyskland (tyska: Bundesrepublik Deutschland) är en förbundsstat bestående av 16 delstater (Bundesländer). Det är ett av världens ledande industriländer, beläget i Centraleuropa. Landet gränsar i norr mot Nordsjön, Östersjön och Danmark, i öster mot Polen och Tjeckien, i söder mot Österrike och Schweiz, samt i väster mot Frankrike, Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Tyskland är en av de stater som grundade EU.

Historia

Huvudartikel: Tysklands historia Inte förrän under 1800-talet blev Tyskland en stat i modern mening, även om de germanska folkens historia och det tyska språkets anor kan spåras långt tillbaka i tiden och Tysk-romerska riket i någon mån kan ses som Tysklands föregångare. I Versailles 1871 under det tysk-franska kriget lyckades rikskansler Otto von Bismarck ena de tyska staterna i ett förbund, det tyska kejsardömet, dock med uteslutande av Österrike. Detta kejsardöme ersattes 1919 av Weimarrepubliken, som i sin tur följdes av Nazityskland. Tyskland förlorade andra världskriget och ockuperades av segrarmakterna. De västliga ockupationszonerna kom att bilda Förbundsrepubliken Tyskland (BRD, Västtyskland) medan den sovjetiska zonen blev Tyska demokratiska republiken (DDR, Östtyskland). Efter Berlinmurens fall 1989 inleddes en process som ledde till att Tyska demokratiska republiken upphörde att existera och att de före detta delstaterna i DDR anslöt sig till Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990. Under den tid som BRD och DDR existerade sida vid sida benämndes länderna i Sverige och resten av Skandinavien i dagligt tal som Västtyskland (BRD) och Östtyskland (DDR). Formellt var det inte korrekt, och dessa beteckningar användes normalt inte i Tyskland, där talade man ofta om Republiken (DDR) och förbundsrepubliken (BRD). I och med att de före detta östtyska delstaterna anslöt sig till förbundsrepubliken så upphörde aldrig förbundsrepubliken att existera och det som i dag kallas Tyskland är samma statsbildning som tidigare kallades Västtyskland i Sverige.

Infrastruktur

Tysklands vägnät har hög standard. Redan under 1930-talet började det byggas motorvägar, i stor omfattning. Idag har Tyskland ett välutbyggt motorvägsnät. Än idag byggs det fortfarande nya motorvägar trots att landet redan har ett motorvägssystem som når till de flesta delar av landet. Tyskland är idag ett av de länder som har högst vägstandard. Även mindre vägar är ofta i gott skick i Tyskland. Historiskt har floderna varit och är fortfarande mycket viktiga för transporter. Hamburg har med sitt läge vid Nordsjön och floden Elbe blivit ett av Europas stora tranportcentra. Andra viktiga floder är Donau och Rhen. Det moderna snabbtåget ICE är Tysklands motsvarighet till franska TGV och svenska X2000.

Ekonomi och industri

Tyskland är ett av världens rikaste länder med en framgångsrik industri. Tyska produkter och tyska bilar i synnerhet är kända för sin kvalité. Många företagskoncerner finns inom kemi-, elektronik-, finans- och energi-sektorerna.

Kända tyska företag

- Volkswagen
- Siemens
- DaimlerChrysler
- BMW
- Mercedes-Benz
- Opel
- Robert Bosch GmbH
- Schering
- Bayer
- Braun
- BASF
- AEG

- Deutsche Telekom
- Dr. Oetker
- Kühne
- Löwenbräu
- Schultheiss
- VAG
- Mannesmann
- ThyssenKrupp
- E.ON
- Deutsche Bank
- TUI
- Lufthansa

Geografi

Lufthansa

Natur

Tyskland är ett av Europas största länder. Det sträcker sig från Nordsjön och Östersjön i norr till Alperna i söder. Från den nordligaste punkten på ön Sylt till den sydligaste punkten vid Oberstdorf i Bayern är det 876 kilometer. Det längsta avståndet mellan västliga och östliga gränsen är 640 kilometer. Landskapet blir högre ju längre söderut man kommer. Till söder om Nord- och Östersjön ansluter den nordtyska slätten. Den formades huvudsakligen vid senaste istiden under påverkan av inlandsis. Sedan följer ett område med bergskedjor som når höjder mellan 800 och 1 500 meter. Några av dessa är till exempel Schwarzwald, Thüringer Wald, Bayerischer Wald, Erzgebirge och Harz. Vid gränsen till Schweiz och Österrike tar Tyskland del av Alperna. Där ligger också Tyskland högsta berg, Zugspitze, med 2 962 meter över havet. Zugspitze Den största floden som delvis ligger i Tyskland är Donau, som rinner ut i Svarta havet. Alla andra större floder flyter till Nord- eller Östersjön. Rhen är den flod som är längst på Tysklands territorium. Av dess 1 320 kilometer går 852 kilometer genom Tyskland. Andra betydande floder är till exempel Elbe, Main, Oder, Weser och Saale. Tyskland är rik på sjöar som bildades under istiden. Vattnet fyllde upp fördjupningar som isen skapade. De flesta sjöarna finns i Mecklenburg och runt Alperna. Bodensjön är den största sjö som delvis ligger i Tyskland och Müritz är den största sjö som ligger med hela ytan i Tyskland. Vid Nordsjöns kustlinje finns många öar som bilder långa kedjor. De var tidigare en del av fastlandet och blev senare avskurna genom landsänkning, så att havsvattnet flöt in i mellanrummet. Öarna i Östersjön är större, och där ligger också Tysklands största ö, Rügen.

Delstater

Tyskland är en förbundsrepublik som är indelad i ett antal delstater eller förbundsländer (ty. Bundesland eller mer egentligt Land). Se Tysklands förbundsländer.

Städer

Se Lista över tyska storstäder

Politik

Lista över tyska storstäder] Regeringsmakten har skiftat mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD sedan 1949, men sedan november 2005 regerar de tillsammans i en stor koalition. CDU:s tid vid regeringsmakten har alltid varit tillsammans med det bayeriska systerpartiet CSU samt ofta med FDP (liberalerna). SPD har tidigare regerat i koalition med FDP men regerade 1998-2005 med tyska miljöpartiet Bündnis 90/Die Grünen. Die Grünen kom in i den västtyska förbundsdagen 1983. FDP har således delvis förlorat sin tidigare roll som vågmästare. Även Die Linkspartei, som har sitt ursprung i det gamla östtyska kommunistpartiet, är företrätt i förbundsdagen. Efter att CDU regerat sedan förbundsrepublikens grundande, bildades den stora koalitionen (die große Koalition) 1966 som innebar att CDU och SPD tillsammans bildade regering med en svag opposition som följd. Den innebar att SPD för första gången kom till regeringsmakten och 1969 tog SPD regeringsmakten utan CDU, genom att i stället gå i koalition med FDP. 1982 återkom CDU till makten med Helmut Kohl som förbundskansler sedan FDP hade tröttnat på samarbetet med SPD. Kohl blev 1990 den återförenade Tysklands första förbundskansler. 1998 gick den kohlska eran till ända då SPD vann valet tillsammans med Bündnis 90/Die Grünen och Gerhard Schröder blev ny förbundskansler. Det var en milstolpe för de gröna som för första gången kom till regeringsmakten. De grönas Joschka Fischer blev historisk utrikesminister och vicekansler. Eftersom valresultatet 2005 inte visade någon entydig segrare, enades CDU/CSU och SPD om att på nytt bilda en stor koalition.

Tysk utrikespolitik efter 1945

Under de första åren kretsade utrikespolitiken till att få Tyskland tillbaka in i den internationella gemenskapen. Förbundskansler Konrad Adenauer som under en period även var utriksminister lade stor vikt vid relationen med Frankrike. Västtyskland var drivande i skapandet av Kol- och stålunionen och efterträdaren EG. Då den tyska delningen blev ett faktum under 1950-talet förstärktes banden med USA vilket kan ses i Adenauers USA-resa och Kennedys besök Berlin 1963. Utrikespolitiken problematiserades under lång tid av Västtysklands relation till DDR och skapandet av Hallstein-doktrinen. Lämnadet av Hallstein-doktrinen till förmån för Östpolitiken slutet av 60-talet medgav inte bara nya relationer med DDR utan med hela Östblocket. 1973 blev båda tyska staterna medlemmar i FN. De tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt (AA), har sitt säte i Berlin.
- Lista över förbundskanslerer
- Lista över förbundspresidenter
- Lista över utrikesministrar
- Lista över politiska partier i Tyskland

Styrelseskick

Delstaterna har ett stort självstyre. Varje delstat har en egen ministerpresident och eget parlament som styr delstaten. På förbundsnivå finns parlamentet som kallas förbundsdagen, och förbundsrådet i vilket delstaterna finns representerade. Förbundspresidenten är Tysklands statschef. Hans roll är framförallt ceremoniell. Förbundspresidenten väljs av en särskild grupp, kallad förbundsförsamling, för sitt uppdrag och kan inneha det i högst två omgångar på fem år vardera.

Utbildning

Grundskola

Tyska skolbarn väljer vid en tidig ålder inriktning i skolan. Tyska barn börjar skolan när de är sex eller sju år. Alla måste gå i skolan i nio eller tio år. Dessutom tillkommer ett antal år i yrkesskolan. Den sammanlagda skoltiden uppgår i regel till minst 12 år. Skolsystemet har vissa variationer beroende på att varje enskild delstat till delar utformar utbildningen.

Högre utbildning

Bredvid de klassiska universitätsstäderna (Tübingen, Heidelberg, Freiburg med flera) har efter 1945 en räcka nya universitets- och högskolor skapats runt om i Tyskland.

Massmedia

Tidningar

Tysk press består av såväl välrenommernade dagstidningar och magasin som beryktad kvällspress, så kallade boulevardtidningar. Efter kriget skapade Axel Springer ett mediaimperium som dominerat tysk press. Axel Springer Verlag ger bland annat ut Bild (tidigare Bild-Zeitung). Bland de internationellt välrenommérande märks Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ).

Television

Huvudartikel: Television i Tyskland Televisionen utvecklades olika i Öst- och Västtyskland. Den östtyska television startade 1952 med Deutscher Fernsehfunk. I Väst började den första tyska kanalen sändas av ARD, ett nätverk av regionala radiostationer, under decenniet. 1963 startade Västtysklands andra kanal ZDF. Senare etablerades en tredje regional kanal i Västtyskland. I och med landets återförenande intergrerades Östtysklands tv-organisation i ARD. Den offentliga televisionen finansieras av reklam och licensavgifter. Sedan 1980-talet har privata kanaler börjat sända, med RTL och Sat1 bland de äldsta. Under 1990-talet ökade antalet kanaler ytterligare med bland annat Premiere. ARD och ZDF har svarat med att starta nya kanaler, såsom Arte och Phoenix. Exempel på regionala rundradiostationer i Tyskland

- Westdeutscher Rundfunk (WDR)
- Bayerischer Rundfunk (BR)
- Norddeutscher Runkfunk (NDR) Berlin var först i Europa att gå över till digital marksänd TV i december 2003 och övergången sker region för region.

Massmedia i DDR

DDR hade två statskontrollerade TV-kanaler med bland annat nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera (AK). Efter murens fall har nya regionala TV-stationer startats i det forna DDR. Under DDR-tiden tittade DDR-medborgarna i regel även på västtysk TV. Tidningar var också utsatta för censur och gavs enligt sovjetiskt mönster ut av partiapparten: Neues Detuschland och Die Wahrheit ("Sanningen", jämför ryska/sovjetiska Pravda)

Kultur

Musik

Många av den klassiska musikens mest kända kompositörer genom historien kom från Tyskland. Under barocken var det en av de mest betydande, Johann Sebastian Bach (1685–1750) och under klassicismen Ludwig van Beethoven (1770–1827). Andra betydelsefulla kompositörer var Georg Friedrich Händel, Johannes Brahms, Richard Wagner, Richard Strauss, Carl Orff.

Tysk musik efter andra världskriget

Den tyska musiken är ofta förknippad med schlager där Tyskland är ett av de ledande länderna. Schlagern har en stor popularitet med artister som Udo Jürgens, Peter Maffay, Rex Gildo men även utländska artister däribland Siw Malmkvist, Wenche Myhre och Gitte Henning. Faktum är dock att Tyskland bara vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen en gång: 1982 med Ein bisschen Frieden med Nicole. Nicole] Schlagern är bara en av många musikstilar, och tysk musik har också blivit känd för synthmusik och olika former av industrirock. Karlheinz Stockhausen var en av pionjärerna på området och har för detta fått Polarpriset. Under 1970-talet blev Düsseldorf-baserade Kraftwerk stilbildande inom synthmusiken där man intar en särställning. Neu! var ett annat band inom den elektroniska musiken som var nyskapande. En annan känd musikgrupp under 70-talet med en helt annan musikalisk inriktning var discogruppen Boney M. Bredvid den kommersiella musiken fanns vissångare som Wolf Biermann. Nina Hagen profilerade sig som punkdrottning. Under 80-talet blev Scorpions det tyska bidraget till arenarocken och Alphaville gjorde mer hitsorienterad synth-musik ("Forever young, Big in Japan"). På senare är har eurodiscon liksom schlagern ofta kopplats samman med Tyskland med artister som Blümchen och Scooter. Den tunga industrirocken har sin främsta företrädare i det egensinniga bandet Rammstein. Bland dagens tyska band kan nämnas Welle Erdball, Die Ärzte, Die Toten Hosen. I TV blev Musikladen under 70-talet ett begrepp och det finns idag även en tysk version av BBC:s Top of the Pops. Musikkanaler i Tyskland är bland annat tyska MTV och Viva.

Tysk teater

Dramatikern Bertolt Brechts verk (bland annat Tolvskillingsoperan) har spelats över hela världen. Efter kriget verkade Brecht i Öst-Berlin.

Tysk film

Tyskland var en av de länder där filmen tidigt utvecklades och Berlin blev centrum för den tyska filmen under det tidiga 1900-talet. Tysk film hade under 1920- och 1930-talet en första storhetstid med filmer som Metropolis och Der blaue Engel. Regissörerna hette bland annat Fritz Lang och Josef von Sternberg. Ufa var Tysklands stora filmindustri innan Andra världskriget. Under nazistregimen flydde många av de stora inom filmen till USA förutom regissörer flera skådespelare som till exempel Marlene Dietrich. Naziregimen och propagandaministern Joseph Goebbels tog kontroll över filmindustrin och gjorde en rad ideologiska propagandafilmer, till exempel Viljans triumf av Leni Riefenstahl. Film i DDR
Den östtyska filmen utvecklades för sig självt och gjorde enstaka filmer som fick internationell uppmärksamhet bland dem Die Legende von Paul und Paula (1973). Filmen i DDR blev precis som samhället i stort påverkad av SED-regimens politiska vilja. Filmstaden i Babelsberg utanför Berlin blev centrum för den östtyska filmen och DDR:s filmbolag DEFA. Babelsberg hade redan under Ufa-tiden varit ett slags tyskt Hollywood. Babelsberg har även efter DDR:s fall varit ett centrum för tysk film. Film i Västtyskland
Under 1960-talet blommade så en ny filmera upp med regissörer som Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog, Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta. De arbetade utifrån Oberhausen-manifestet där man ville skapa en ny spännande tysk film. Under 70-talet kom en rad filmer som rönte internationell uppmärksamhet. 1979 fick Schlöndorffs Blecktrumman pris som bästa utländska film vid Oscars-galan. I slutet av 70-talet verkade Ingmar Bergman i Västtyskland. Tyskland har medverkat i flera internationella storproduktioner, ofta tillsammans med Frankrike och/eller Italien. Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är ett exempel på detta. 1981 kom Das Boot om en tysk ubåtsbesättning under Andra världskriget. Film i Tyskland (1990-)
Under senare år