:: wikimiki.org ::

Kejserlig

Kejserlig

Titel på monarken i vissa monarkier, som därav brukar kallas kejsardömen. En kejsare anses finare än en konung, även om denna skillnad i våra dagar inte har någon praktisk betydelse. Kejsare listas under sina respektive riken nedan.

Historik

Rom

Ordet kejsare kommer av det romerska familjenamnet Caesar och dess mest kände bärare, den romerske diktatorn Gajus Julius Caesar (mördad 44 f.Kr). C:et och ae:t i Caesar uttalas i klassiskt latin som K resp. aj. Efterföljande kejsare av det romerska riket tog hans efternamn som sin titel för att legitimera sin ställning med ett slags fiktiv adoption. Jämför "Caesar" med ordet kejsare, det tyska ordet "Kaiser" eller det ryska "Tsar". Engelskans "emperor" kommer däremot av titeln imperator, som också blev en av kejsarens titlar.

Västeuropa och Amerika

Västrom och Tysk-romerska riket

Europeiska kejsare måste krönas av påven, till skillnad från kungarna, som kröntes av en ärkebiskop. Frankerriket och katolska kyrkan sammansmalt på 700-talet under kung Pippin den lille, och katolska kyrkan erhöll land i mellersta Italien så att Kyrkostaten kunde upprättas. Påven krönte Pippins son Karl den store till kejsare år 800 vilket blev ett tecken på påvedömets och Frankerrikets allians. Karl den store var den förste kejsaren i Västeuropa sedan det västromerska rikets fall, och formellt sett var han inte kejsare av Frankerriket utan just romersk kejsare och hans kröning sågs som ett återupptagande av den västromerska successionen. Snart uppstod frågan hur makten skulle vara fördelad mellan kyrka och stat. Påvarna hävdade att kyrkan skulle styra inte bara över religiösa frågor, utan också över världsliga ting – som att godkänna kejsare. Karl den store motsatte sig dessa krav och krävde dessutom inflytande över kyrkan, som t.ex. då det gällde att utnämna biskopar. När det var dags för sonen, Ludvig den fromme, att krönas 813 satte denne själv på sig kronan för att visa vem som bestämde. Den långa följetongen om maktkampen mellan kejsarmakt och påvemakt – världslig och andlig makt – hade inletts på allvar. Teologen Augustinus skrev på 400-talet i sin bok Om Gudsstaten hur kungar och kejsare skulle arbeta med att få människorna med sig, men han hävdade att den högsta ledningen skulle ligga hos kyrkan. När Frankerriket föll sönder på 800-talet drogs den katolska kyrkan in i stridigheter, och påvar tillsattes av furstar och kungar som stärkte sin egen makt. Katolska kyrkan behövde reformeras, men istället för att kyrkan reformerades drogs kejsarmakt och kyrkan in i en ännu djupare strid som skulle vara i flera hundra år. I denna s.k. investiturstrid stödde biskoparna kejsarna, medan stormännen runt kejsaren stödde påven. Striden mellan påvemakt och kejsarmakt slutade med kaos och uppsplittring i Tyskland under 1200-talet. Kejsarsuccessionen fortsatte dock. Från början ansågs varje västeuropeisk kristen kung i princip kunna bli vald till kejsare men så småningom knöts kejsarvärdigheten till det Tysk-romerska riket. Varför de tyska kejsarna skulle blanda sig i händelserna i Italien förklaras med tanken på ett imperium av klassisk romerskt slag och successionen från Romerska riket. Ett sådant imperium behövde behärska Italien och framför allt Rom, men genom Roms interna strider skadades kejsarmakten. Många var de kungar som ville bli kejsare. Möjligen hyste Gustav II Adolf planer på att försöka bli kejsare av Tysk-romerska riket. En av dem som tar upp den frågan är Helmuth von Moltke.

1800-talets kejsare

Några år efter franska revolutionen tog Napoleon Bonaparte makten i Frankrike. Kungamakten hade störtats, och Napoleon ville inte återupprätta den utan skapa något nytt, så han utropade sig 1804 till fransmännens kejsare under namnet Napoleon I. Till skillnad från den tysk-romerske kejsaren, som valdes, bestämde han att hans kejsartitel skulle vara ärftlig. Som svar på Napoleons tilltag, som av de gamla monarkerna i Europa sågs som en provokation, särskilt som en arvskejsare måste anses som finare än en valkejsare, utropade sig den tysk-romerske kejsaren därpå till ärftlig kejsare av Österrike, ett kejsardöme som han skapade av sina arvländer i Tyskland (de nutida Österrike och Tjeckien), Italien, på Balkan samt Ungern, vars kungakrona han också hade ärvt. Två år senare härjade Napoleons trupper i Tyskland, och det gamla Tysk-romerska riket, som redan sedan 30-åriga kriget inte var mycket mer än en statsförbund, bröt samman. Kejsaren, som ju ändå också var österrikisk kejsare, nedlade den romerska kejsarvärdigheten 1806. Vid sin självständighet från Spanien respektive Portugal på 1820-talet blev såväl Mexico som Brasilien till en början kejsardömen. Även en korttida härskare i det lilla Haiti kallade sig kejsare. När Otto von Bismarck upprättade Tyska riket (Tyskland) 1871 blev den preussiske kungen tysk kejsare, för att han skulle ha samma värdighet som sin österrikiske rival om makten i det sammanfallna Tyska förbundet och som den besegrade Napoleon III av Frankrike. I Brittiska imperiet ville man inte vara sämre, men eftersom den brittiska kronan ansågs böra fortsätta vara kunglig såsom den alltid hade varit, skapade man 1876 i stället ett kejsardöme av sina besittningar och vasallstater i Brittiska Indien.

Östromerska riket och Ryssland

Medan Västrom gick under på 400-talet levde det Östromerska riket kvar fram till 1400-talet. När den ryske tsaren lade sig till med titeln imperator (kejsare), ansåg han sig, likt Karl den store från Västrom på sin tid, överta en kejserlig succession från Östrom. För detta fanns det även vissa dynastiska argument: en dotter till den siste Östromerske kejsaren hade gift sig med en tidigare rysk tsar. Båda väldena tillhörde dessutom den ortodoxa kristendomen.

Afrika och Asien

När européerna färdades ut från Europa stötte de på sina håll på härskare, som hade ett stort välde och en makt som mer påminde dem om en kejsares än en "vanlig" konungs. Dessa härskares titlar kom därför att översättas till kejsare på de europeiska språken. Bland dessa riken fanns Kina, Japan (som fortfarande är kejsardöme), Persien/Iran (shah har ibland översatts som kejsare) och Etiopien (vars härskares titel "konungarnas konung" inspirerade till att kalla honom för kejsare). I det medeltida Europa valdes en kejsare, medan titeln i Japan är ärftlig.

Kejsarriken

Sedan 1800-talet har inga varaktiga nya kejsardömen tillkommit, och samtliga europeiska kejsare har under 1900-talet lämnat sina troner. Det enda land som för närvarande är kejsardöme är Japan.
- Annam (nutida Vietnam)
- Brasilien (1822-1889)
- Bysans
- Centralafrikanska republiken (1977-1979)
- Etiopien (till 1974)
- Frankrike (1804-1814, 1815, 1852-1870)
- Indien (1876-1947) (under den brittiske monarken)
- Japan
- Kina (till 1911)
- Korea
- Mexiko (1822-1823, 1864-1867)
- Persien/Iran (till 1979)
- Rom
- Ryssland (till 1917)
- Tyskland (1871-1918)
- Tysk-romerska riket
- Österrike (1804-1919)

Se även

- Kejsarn av Portugallien
- Lista över kejsare av Indien
- Lista över kejsare av Japan
- Romerska riket
- Ryssland
- Österrike-Ungern Kategori:Titlar Kategori:Monarki ja:皇帝 ko:황제

Monark

Monark har flera betydelser: # statschef i en monarki. Monarken har normalt en särskild titel, t.ex. furste, sultan, kung eller kejsare # ett svenskt cykel- moped- och motorcykelmärke, se vidare Monark (cykelmärke).

Konung

Kung eller konung, titel för en manlig statschef i en monarki av typen kungarike/konungarike. Varianten konung används numera mest i högtidliga sammanhang. En kungs hustru bär titeln drottning, och det är också den titel som en kvinna som regerar i ett kungarike bär. Kungens söner tituleras i en arvmonarki prins och hans döttrar tituleras prinsessa. Den av kungens barn eller barnbarn som står närmast i tur att ärva tronen tituleras kronprins alternativt kronprinsessa, men om den närmaste tronarvingen är ett syskon till kungen eller någon på annat sätt besläktad "i sidled", används inte alltid en sådan titel. Den ursprungliga språkliga betydelsen av ordet kung är omtvistad – i fornnordisk litteratur används det för gudars söner eller ättlingar, så att med kung avsågs en son till en gud; enligt Tacitus utnämde nordborna konungar av de förnämsta släkterna. Titeln är hur som helst mer än 2000 år gammal, ty lingvisterna har rekonstruerat den proto-germanska formen
- kuningaz, en form som finnarna (kuningas) bör ha lånat av germanerna före vår tideräknings början. Ordet lär betyda "tillhör kvinnan" (kona + -ung/ing), d.v.s. vara en ursprunglig benämning på en fruktbarhetsgudinnas (Nerthus) präst. Konungarollen utgjorde också ända till slutet av asatron en prästroll, t.ex. vid Gamla Uppsala. Jämför kvener, rex, madonna. Vid tiden för kristendomens införande och de kulturella influenser från Kontinentaleuropa som därvid nådde Norden, kom titeln att betraktas som motsvarig latinets rex och även kungens uppgifter förändrades i motsvarande riktning. Vissa monarkiers regenter har annan titel, t.ex. furste, storhertig, sultan eller kejsare. Nuvarande svensk kung är Carl XVI Gustaf, av ätten Bernadotte. simple:King Kategori:Monarki

Latin

Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten. Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.

Grammatik

Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd. Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer. Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum). Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer. Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Se även

- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika Kategori:Romerska riket Kategori:Utdöda språk Kategori:Latin als:Latein ja:ラテン語 ko:라틴어 simple:Latin language th:ภาษาละติน zh-min-nan:Latin-gí

Romerska riket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken

- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom

Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst
Provinser
: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Se även

- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Tsar

Tsar (ry. "kejsare") har historiskt sett varit titel på härskarna i Ryssland, Bulgarien och Serbien. I Ryssland användes titeln tsar 1547-1917. Från 1721 var den vanliga officiella titeln på ryske tsaren: государь император и самодержец Всероссийский ("rikets kejsare och självhärskare över allt Ryssland"). Titeln avskaffades i Ryssland i samband med revolutionen 1917.

Se även

- Kejsare
- Rysslands tsarer Kategori:Titlar ja:ツァーリ

Kung

Frankerriket

Frankerriket (latin: Regnum Francorum) syftar på det forna riket som frankerna lade under sig. Dessa franker, vars ursprungliga hemvist låg i dagens Tyskland föll in i Gallien som deras kungafamilj, merovingerna, snabbt underkuvade. Det nya landet kallades för Neustrien medan det gamla kallades Austrasien. Till Franken anslöts snart också en tredje del; Burgund. Pippin gjorde påven beroende av Frankerriket genom att lämna militär hjälp mot hotande fiender. Frankerriket nådde sin största utbredning och makt under Pippin den lilles son Karl den store, som blev kung år 768. Riket omfattade det både dagens Tyskland och Frankrike, Nederländerna och delar av Italien. Genom ofta hänsynslösa erövringskrig utvidgades Frankerriket alltså till större delen av centrala och västra Europa. Genom alliansen med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen. Frankrike och Tyskland kan båda ses som grundlagda i Karl den stores välde. Karl den store utvecklade administrationen, delade in landet i grevskap där grevarna med åtföljande feodala skikt mellan folk och kung i form av aristokratin, adeln. För att kontrollera grevar och andra sändes Missi Dominici, en sorts fogdar som även skriftligt rapporterade hur godsen sköttes. Nyerövrade områden kallades marker, (t.ex. Spanska mark och Ostmark, nuvarande Österrike) och besattes och styrdes med militära styrkor. Att hålla ihop ett stort rike krävde både god ordning och att den kejserliga makten visades upp genom stora byggnadsverk. Man brukar tala om denna tid som den karolingiska renässansen. Det frankiska riket blev med Karl den store år 800 kejsardöme. Redan år 843 delades det på germanskt vis upp mellan Karl den stores barnbarn i tre delar. Men inte ens dessa delar gick att hålla samman utan föll sönder mindre grevskap och hertigdömen. Det västfrankiska riket kom att utvecklas till dagens Frankrike och det östfrankiska riket blev sedermera det tysk-romerska riket under Otto den store som med den katolska kyrkans hjälp lyckades samla de många självständiga hertigdömena till ett rike under 900-talet. Den tredje delen, Lotharingia, delades snart mellan de två angänsande frankiska rikena.

Se även

- Franken
- Franker
- Lista över frankiska kungar
- Frankrikes historia Kategori:Franker kategori:frankrikes historia Kategori:Ej längre existerande riken och länder

Katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan, kristen kyrka under ledning av biskopen i Rom (påven). Anser sig vara den kyrka som grundades av Jesus genom apostlarna Petrus och Paulus och har genom historien hävdat att man är den enda kristna kyrkan (se bl.a. Matt. 16:18-19). Andra Vatikankonciliet innebar dock en begynnande ekumenisk öppenhet, och idag erkänns de ortodoxa kyrkorna som sanna kristna kyrkor. Även mot de protestantiska samfunden har man en öppnare attityd. Svenska kyrkans hållning till homosexualitet och skilsmässor har dock inneburit, att förhållandet till Rom försämrats under början av 2000-talet. Historiskt härstammar den katolska kyrkan från den västromerska rikskyrkan. Under medeltiden spreds den latinska kristendomen över hela västra och norra Europa. Under denna tid formades teologin av skolastiken, fr.a. av teologen Thomas av Aquino. Då bildades också olika typer av klosterordnar som kom att få stor betydelse. År 1054 inträffade en schism med den östliga kristenheten då påvens sändebud lämnade en bannbulla på altaret i Hagia Sofia i Konstantinopel. Sedan dess har den katolska och de ortodoxa kyrkorna varit skilda åt. Vid tiden för de stora geografiska upptäcktsresorna kom katolicism en att spridas via spansk och portugisisk kolonisation till Latinamerika, Afrika och Indien. Under senare delen av 1200-talet började kyrkan emellertid att förlora sitt politiska inflytande som världsreligion i Europa. Den feodala maktuppdelningen stärktes under denna period och dess kungar gjorde mer eller mindre anspråk på kyrkans stora rikedomar. Detta ledde till kyrkans förfall under senmedeltiden Reformationen under 1500-talet gjorde att den katolska kyrkan förlorade i inflytande i stora delar av norra Europa. Man samlade sig till motreformation vid Tridentinska mötet 1545-1563. Kyrkan omorganiserades, nya ordnar bildades (t.ex. jesuitorden) samtidigt som kyrkan fick en mer militant prägel. Under 1900-talet har den romersk-katolska kyrkan förnyats och är nu betydligt villigare att acceptera förhållandena i den moderna världen, den påvliga centralismen har brutits något, man deltar i ekumeniskt arbete, mässordningen förändrades och gudstjänst firas på folkspråket. Störst betydelse för denna utveckling har Andra Vatikankonciliet haft. Viktigt att notera är att benämningen "romersk-katolsk" syftar på den latinska riten (liturgi) som är vanligast inom den Katolska kyrkan, men då det finns andra riter (andra former av liturgi) bör man inte använda termen romersk-katolsk då man syftar på HELA katolska kyrkan.

Katolska kyrkan i Sverige

I och med Uppsala möte 1593 var schismen mellan Svenska kyrkan och påven i Rom ett faktum. Alla Katolska trosbekännare utvisades från Sverige. Sedan 1720-talet har katoliker bott inom Sveriges gränser, till en början med begränsad religionsfrihet. 1781 fick de lov att vistas i landet, och en apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige. Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra den katolska kyrkan. Under senare delen av 1900-talet har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt. Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige, har omkring 145 000 medlemmar och är därmed en av Sveriges största kyrkor. År 1998 fick stiftet sin förste svenske biskop, Anders Arborelius. Stiftets katedral är Sankt Eriks katolska domkyrka som är belägen på Södermalm i Stockholm. Sankt Eriks katolska domkyrkoförsamling har drygt 8 500 medlemmar. De senaste åren har antalet människor i Sverige som valt att konvertera till katolicismen ökat. År 1934 grundades stiftets officiella ungdomsorganisation, Sveriges Unga Katoliker.

Se även

- Filioque
- Heliga Birgitta
- Investiturstriden
- Kloster
- Laterankoncilierna
- Ofelbarhetsdogmen
- Oremus
- Transsubstantiationsläran
- Trettioåriga kriget
- Thomas av Aquino
- Vatikanen

Externa länkar

- [http://www.vatican.va/ Vatikanens hemsida]
- [http://www.katolskakyrkan.se/ Stockholms katolska stift]
- [http://www.isidordata.se/domkyrkan/ Stockholms katolska domkyrka]
- [http://www.suk.se/ Sveriges Unga Katoliker] Kategori:Romersk-katolska kyrkan simple:Roman Catholicism

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Huvudartikel: Italiens historia Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga. Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.

Diverse fakta

- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Se även

- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno Kategori:Europas länder Kategori:Italien als:Italien fiu-vro:Itaalia ja:イタリア ko:이탈리아 ms:Itali simple:Italy th:ประเทศอิตาลี zh-min-nan:Italia

Karl den store

Karl den store, (latin: Carolus Magnus, franska: Charlemagne, italienska: Carlomagno), född 2 april 742, död 28 januari 814. Kung av Franken 771-814, utropad till kung av Longobardien 774, tysk-romersk kejsare 800-814. Äldste son till kung Pippin den Lille av Franken. Karl var av samtiden betraktad som en fysisk kraftkarl, det påstods att han genom att fatta ett rejält tag runt sitt eget hår kunde lyfta både sig själv och den häst han satt på. När Pippin dog 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Han gifte sig på politiska grunder med Himiltrude, dotter till Langobarden Desiderius. Mycket ovanligt för en furste vid denna tid, skilde sig Karl och Himiltrude. Det är oklart om hon var lite för stolt och tog initiativet, eller om Karl framkallade skilsmässan på politiska grunder. Resultatet blev i vilket fall förvecklingar med Desiderius, förvecklingar som Karl kunde använda sig av politiskt. Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius, och för att skydda påven mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det germanska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av påven, och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken. Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror, Karlsburg och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta sachsiska fälttåg stoppades först vid Fulda av Frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade sachsarna till underkastelse, men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän. När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl begärde utlämning av alla dem som tagit initiativ till upproret, och lät därvid halshugga 4 500 man i vad som kallas "slakten vid Verden". Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendom utrotats, och på julafton år 785 lät Widukind sig döpas, med Karl själv som dopfadder. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 sachsare till Gallien och andra delar av riket. Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och Karl var ensam härskare, och han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike. På julafton den 26 december år 800 belönas Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Fylld av tacksamhet krönte påven Leo III Karl till "Carolus Augustus, den stora och fredbringande kejsaren av Rom", med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts i sedan Romulus Augustus abdikerade som västromersk kejsare 476, alltså nästan 400 år. För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för lång tid framtid tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Påvestolen i Rom kom att bli den viktigaste maktfaktorn i Europa, och något som även de världsliga herrarna måste sig rätta sig efter. Vid hovet i Aachen och i Augsburg vistades också 802-804 Abul-Abbas, den första asiatiska elefanten norr om Alperna. Karl hade en egen skrivare, Einhard, vilken skrev den första medeltida härskarbiografin Vita Caroli Magni.

Barn

#Ludvig den fromme (778 - 840), Kejsare av tysk-romerska riket 813-840.

Extern länk

- Gregorius av Tours (539-594) skriver om Frankerriket i sin [http://www.fordham.edu/halsall/basis/gregory-hist.html#book4 History of the Franks]
- Einhards berömda biografi på latin[http://www.thelatinlibrary.com/ein.html] och på engelska [http://www.fordham.edu/halsall/basis/einhard.html] (den senare är en klassisk översättning av Samuel Epes Turner som har blivit kritiserad för att inte vara originalet troget) Kategori:Frankrikes regenter ja:カール大帝 ko:카롤루스 대제

Karl den store

Barn

#Ludvig den fromme (778 - 840), Kejsare av tysk-romerska riket 813-840.

Extern länk

Ludvig den fromme

Ludvig den fromme, född 778, död 840, kung, kejsare av tysk-romerska riket 813-840, Ludvig I av Franken. Son till Karl den store och Hildegard av Bayern. Stred länge med sina söner om regeringsmakten. Avled på en holme i Rhen under återtåget från Bayern. Främjade missionen (Ansgar) i Norden: När kejsar Ludvig under riksdagen i Worms år 829 besöktes av två sändebud från svearike, som menade att det var flera i deras hemland som ville övergå till den kristna tron, utsåg han Ansgar att sprida tron. Gift 1) med Ermengard av Hesbaye (778 - 3/10 818) Gift 2) med Judith av Bayern av huset Welf. (död 843)

Barn i det första äktenskapet

# Lothar I (795 - 29/9 855) # Ludvig den tyske (800 - 28/8 876) # Pippin av Aquitanien (803 - 13/12 835) # Rotrude, prinsessa av Frankerriket född 808 # Alpaide eller Alpais, prinsessa av Frankerriket född 810 # Hildegard, prinsessa av Frankerriket (812 - 841) # Adelaide född 814 # Gisele, prinsessa av Frankerriket (818 - 1/7 876)

Barn i det andra äktenskapet

# Karl den skallige (15/5 823 - 6/10 877) # Adelaide, prinsessa av Frankerriket född 824

Augustinus

Augustinus, född 13 november 354, död 28 augusti 430, biskop i Hippo Regius, kyrkofader, kyrkolärare. Helgon, festdag 28 augusti. Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna. Modern var kristen, fadern ännu odöpt. Efter studier i Kartago blev han lärare i retorik, fr.o.m. 384 vid det kejserliga residenset i Milano. Under påverkan av nyplatonismen och biskopen Ambrosius predikningar genomgick Augustinus en omvändelse och döptes av Ambrosius 387. Efter att 388 ha återvänt till Nordafrika levde han först i en asketisk gemenskap, men blev sedan mot sin vilja utnämnd till presbyter 391 och till biskop av Hippo Regius 396. I sina Bekännelser skildrar han sitt rastlösa liv fram till omvändelsen och beskriver stadierna i sin andliga utveckling. Först var han djupt påverkad av Ciceros skrifter, vände sig sedan till manikeismen, och före sin omvändelse tvivlade han på möjligheten att få kunskap om Gud. Som biskop kämpade Augustinus mot manikeismen, donatismen och anhängarna till Pelagius. Hans viktigaste verk är De civitate Dei ("Om gudsstaten"). Den föranleddes av visigoternas erövring av Rom år 410 och påståenden om att kristendomen bar skulden till Roms undergång genom att ha övergivit Roms gudar. I boken skildrar Augustinus de två rikena; det gudomliga som utgörs av dem som älskar Gud, och det jordiska som bygger på självkärlek.

Omvändelsen

Augustinus omvändelse till kristendomen är en avgörande episod i hans liv och beskrivs i verket Bekännelser. Han skildrar konversionen som ett förlopp i två steg. Den första fasen är en intellektuell omvändelse, en övertygelse om rimligheten och sanningshalten i kristendomens budskap. Detta stadium är dock i sig otillräckligt som underlag för en kristen tro, det är blott en förberedelse inför nästa fas. Till skillnad från den intellektuella omvändelsen, är det i detta andra skede snarare viljan som ger efter och överväldigas av tron. Man skulle kunna säga att den andra fasen etablerar ett kärleksförhållande till de trossatser som intellektet tidigare accepterat. Detta sista steg kräver ett gudomligt ingripande. Således är tron en nådegåva från Gud. När omvändelsen har kommit till stånd, menar Augustinus, börjar en ivrig strävan efter att förstå de sanningar som man med både hjärna och hjärta överlämnat sig åt. Ensam är en sann tro otillräcklig och det är i längtan efter förståelse som tron får ett innehåll. Förståelsen av tron är fylld av glädje, och framstår som trons belöning. Även här krävs Guds ingripande. Augustinus beskriver denna förståelse som en gudomlig upplysning av det mänskliga intellektet; detta går under benämningen illuminationsteorin, ett intelligibelt ljus från Gud får människan att förstå förnuftssanningarna. I sitt resonemang utgår han från den glädje och tillfredsställelse som uppstår varje gång vi förstår ett skeende eller ett problem, en förmåga som verkar finnas tillhands hos alla människor. Enligt den kristna läran är Gud den högsta och fullkomligaste sanningen. Att fullt ut förstå denna sanning borde då rimligtvis leda till den fullkomligaste glädjen. De frälstas salighet i livet efter detta är enligt Augustinus att få skåda denna sanning, som är Gud, och att glädjas över den.

Predestinationsläran

Människorna kan, enligt Augustinus inte själva avgöra om de skall tro eller ej utan de är beroende av Guds nåd. Därför verkar det rimligt att Gud, som är allvetande och allsmäktig, i förväg beslutat vilka människor som skall bli frälsta respektive förtappade. Denna lära kallas predestinationsläran och är en viktig beståndsdel i den augustinska filosofin. Ur denna lära uppstår två allvarliga problem. För det första försvårar predestinationsläran, i likhet med teodicéproblemet (mer om detta längre fram), uppfattningen att Gud är allgod och kärleksfull. För det andra verkar predestinationsläran ogiltigförklara tron på människans fria vilja, och därmed hennes möjligheter att påverka sin frälsning. Augustinus värnade om människans fria vilja. Bibeln talar om den, och utan den skulle gudomliga bud och föreskrifter vara onödiga. Detta fick Augustinus att grunna på vad tiden är, och hur tiden förhåller sig till oss människor och till Gud. I Bekännelser resonerar han att det endast är nuet som är verkligt, framtiden är ännu inte verklig och det förflutna är inte verkligt längre. Gud, som är den högsta verkligheten, äger ingen framtid eller förflutet. Han är ett enda tidlöst, evigt nu. Enligt Augustinus är tidsflödet, som det ter sig för oss människor, något som enbart kännetecknar erfarenheten. Det existerar alltså inte i sig självt oberoende av den. De tre tiderna, nutid, framtid, och förfluten tid är, enligt Augustinus, endast subjektiva begrepp som hos människan kopplas ihop med de själsliga funktionerna varseblivning, förväntan och minne. Gud, i sitt eviga nu, upplever hela skapelsen på en gång. Därför känner han till våra handlingar redan innan vi handlat och kan därför avgöra vilka som skall frälsas. Att Gud känner till våra gärningar på förhand inskränker inte den fria viljan, menar Augustinus. Bara för att han är medveten om dem betyder det inte att han påverkar dem.

Teodicéproblemet

I sin filosofi var Augustinus mycket påverkad av nyplatonism, en rörelse, inspirerad av Platon, som uppstod under det andra århundradet efter Kristi födelse. Augustinus kom i kontakt med denna lära under sin vistelse i Milano. Nyplatonismen hävdade att det högsta väsendet var ’Det ena’, en fullkomligt god och själslig varelse. Det ena är också den fullkomliga verkligheten. Alla ting som t.ex. människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan Det ena (det goda) och materien (det onda). Eftersom Det ena är den högsta graden av verklighet, får rimligtvis materien som ligger längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt. Denna filosofi inspirerade Augustinus, som i sin tolkning av nyplatonismen ersatte Det ena med Gud. Det blev nu enkelt att förklara teodicéproblemet – varför Gud som är så god skapat en värld med ondska – genom att hävda att det onda saknar verkligt vara. Allt gott härstammar från Gud, men han kan inte ta ansvar för det som saknar godhet – det som saknar verklighet. Det onda i världen är frukten av människornas fria vilja, som vänt sig bort från Gud.

Kunskapsteori

Begreppet sanning är ett nyckelord i Augustinus filosofi. Sanningen är något som är nära förknippat med Guds väsen och den gudomliga uppenbarelsen bland människorna. Augustinus såg det därför som en viktig uppgift att försöka argumentera mot den kunskapsteoretiska skepticism som uppstått under antiken. Han menade att människan kan ha säker kunskap av fyra olika slag:
- Vi kan vara säkra på att vi har ett visst sinnesintryck. Denna kunskap är oberoende av om sinnesintrycket motsvarar en företeelse i den yttre verkligheten eller om den är en illusion.
- Vi kan, om vi är skeptiker, i varje fall vara säkra på att vi tvivlar.
- Vi kan vara säkra på att vi existerar; vi skulle inte kunna tvivla om vi inte fanns till (jämför med Descartes Cogito ergo sum).
- Vi kan också ha säker kunskap om matematiska sanningar. Genom dessa försök att motbevisa skeptikerna, framlade Augustinus också ett indirekt gudsbevis. Eftersom all sanning som Gud uppenbarat är nödvändigt sann – Gud skulle knappast missta sig – borde alla sanningar som vi anser vara nödvändigt sanna härstamma från Gud. Om man accepterar de fyra punkterna ovan, menar Augustinus att vi kan vara säkra på Guds existens.

Människosyn och kärlek

Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, saknar enligt den nyplatonska ontologin verklig substans. Den fjärmar oss därför från Gud och är enligt Augustinus ursprunget till synd och frestelse. Som goda människor måste vi därför lära oss att kontrollera vår kropp, så att den inte skiljer oss från Gud. Detta är en uppfattning som under medeltiden blev populär i kyrkan, och som i synnerhet togs upp av de protestantiska reformatorerna. Dock är det viktigt att veta att Augustinus inte menade kroppen som ond (något som dock menades i antiken och senare av gnostiker.) I kristet (detta fall augustinsikt) tänkande såg man alltid själen och kroppen som ett skal och det som den skall fyllas med. Alltså ska själen inte lämna kroppen (det sker när man dör, men det är inget mål) utan själens mest naturliga plats, är i den förhärligade människokroppen. Människornas kärlek är, liksom människan som helhet, en förening av själsliga och kroppsliga funktioner. Eftersom kroppen har en benägenhet att leda till synd, är det, enligt Augustinus, av stor vikt att man ”älskar de riktiga tingen på det riktiga sättet”. Han menar att det endast finns två sorters kärlek: kärleken till Gud och det själsliga (den riktiga verkligheten), och kärleken till det materiella och sinnliga. Människan kan leva ett gott liv endast om hon älskar de riktiga kärleksobjekten som är Gud och hennes nästa på rätt sätt, d.v.s. högre än något annat.

Statsteori

I verket De civitas dei förklarar Augustinus sin statsteori. Enligt honom finns det två typer av stater: Gudsstaten (civitas dei) och den världsliga staten (civitas terrena). Gudsstaten var det tillstånd av fullkomlighet som föregick syndafallet. Efter syndafallet uppkom de världsliga staterna, som är ofullkomliga och förgängliga. Augustinus definierar en stat som ”en gemenskap av förnuftiga varelser (d.v.s. människor) som håller samman i en gemensam enighet om de ting de älskar”. Denna begreppsförklaring gör att Augustinus kan dela upp de världsliga staterna i goda och onda stater, avgörande är vilka kärleksobjekt man ”håller samman i en gemensam enighet” om. En god stat sätter de riktiga kärleksobjekten (Gud, vår nästa, o.s.v.) främst, medan en ond stat koncentrerar sig på de jordiska och materiella tingen. Tidsförloppet från syndafallet till domedagen, menar Augustinus, är historiens gång. På domedagen går världen, som vi känner den, under och Gudsstaten återuppstår. De människor som av Gud blivit utvalda till frälsning kommer då att för evigt befolka Gudsstaten. Inga skillnader i rang och status kommer då att finnas mera; herrar och slavar, fattiga och rika kommer att leva jämlikt. Den världsliga staten och dess klasskillnader var en nödvändig konsekvens av syndafallet, och kommer därför att försvinna efter domedagen.

Citat

- Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.

Skrifter (i urval)

- Confessiones ("Bekännelser")
- De civitate Dei ("Om gudsstaten") Kategori:Helgon kategori:Kyrkolärare ja:アウグスティヌス ko:아우렐리우스 아우구스티누스

Tyskland

Förbundsrepubliken Tyskland (tyska: Bundesrepublik Deutschland) är en förbundsstat bestående av 16 delstater (Bundesländer). Det är ett av världens ledande industriländer, beläget i Centraleuropa. Landet gränsar i norr mot Nordsjön, Östersjön och Danmark, i öster mot Polen och