Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Kloster

Kloster

Kloster, av lat. claustrum = inhägnat område. Byggnadskomplex avsett som bostad för en religiös sammanslutning som valt att leva i avskildhet från det sekulära samhället för att kunna ägna sitt liv och arbete till att tjäna Gud enligt ett fastslaget regelverk. Klosterområdets inre del, den s k klausuren (vanligen innanför en mur), får inte utan särskilt tillstånd beträdas av utomstående. Klosterrörelsen uppstod i Egypten under 300-talet. Det första klostret grundades där av Pachomios, som även skrev en klosterregeln för livet i klostren. Klosterväsendet spred sig snabbt inom det romerska riket genom bl.a. Martin av Tours och Johannes Cassianus. Under medeltiden slöt sig västerländska kloster samman i klosterordnar fristående från stiften. Förebilden var klostret i Monte Cassino, grundat av Benedikt av Nursia, enligt traditionenr år 529. På svenska skiljer man inte alltid mellan egentliga kloster och konvent, kongregationer och ordnar, men egentliga klosterordnar är enbart benediktinorden, cisterciensorden, kartusianorden, birgittinorden, johannitorden och helgeandsorden. Reformationen tog avstånd från klosterväsendet vilket vanligen innebar att staten konfiskerade klostrens egendomar i de reformerade länderna. Numer finns det dock åter kloster och kommuniteter i evangeliska kyrkor, men fortfarande i ganska liten skala.

Kloster och kommuniteter inom Svenska kyrkan


- Alsike kloster
- Augustinerbröderna
- Heliga korsets brödraskap
- Helige Franciskus systraskap
- Kommuniteten Den Heliga Treenigheten
- Maria Magdalenas systrar
- Mariadöttrarna av den evangeliska Mariavägen
- Sankt Sigfrids systrar
- Uppståndne Frälsarens systraskap

Rom. katolska ordnar och kongreg. i Sverige


- Assumptionssystrar
- Benediktiner
- Birgittiner
- Konventualer
- Dominikaner
- Elisabethsystrar
- Franciskaner
- Jesuiter
- Jesu Små Systrar
- Karmeliter
- Kapuciner
- Maria Reparatrixsystrar
- Mariasystrar
- Missionaries of Charity
- Oblatmissionärer
- Passionister
- Sacré Coeursystrar
- Salesianer
- Serafimsystrar
- Skolsystrar de Notre Dame
- S:t Josefssystrar
- Systrarna från Lipie

Ickekristna kloster

Klosterväsende finns även i vissa andra religioner, bl.a. hinduism och buddhism. Det indiska (sanskr.) ordet för kloster är vihara, vilket givit namn åt provinsen Bihar. Se även klipptempel.

Se även


- Abbé
- Abbedissa
- Abbot
- Alvastra kloster
- Antonios Eremiten
- Athos
- Augustinus regel
- Benedikt av Nursia
- Benedikts regel
- Bernhard av Clairvaux
- Eremit
- Klosterregel
- Kommunitet
- Lista över svenska kloster
- Mendikantordnar
- Monte Cassino
- Munk
- Nunna
- Orden
- Vadstena kloster Kategori:Klosterväsen ja:修道院

Gud

En gud är en övermäktig och intelligent ickemänsklig entitet, ofta transcendent, ofta med makt att överträda vad som vanligen anses som naturlagar, och som av de troende ofta anses ha spelat en större eller mindre roll i världens tillkomst. I flera monoteistiska religioner anses guden vara allsmäktig. Detta innebär att guden kan åstadkomma vad som helst. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar har förekommit i samtliga kända kulturer. Den enda kända helt ateistiska statsbildningen hittills är Albanien under kommunismen. När ordet skrivs med stor initialbokstav avses guden i den i sammanhanget aktuella monoteistiska religionen, särskilt när det gäller kristendom. Muslimer använder beteckningen Allah, medan man i judendomen i allmänhet anser ordet Gud vara alltför heligt för att användas, varför man i stället använder beteckningen "Adonaj", hebreiska för "Herren". Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion.

Typer av gudstro


- Monoteism är tron på en enda Gud. Exempel på monoteistiska religioner är kristendom, bahá'í, islam och judendom.
- Panteism är tron att Gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som gud. Panteism förekommer i indisk religion.
- Polyteism är tron att det finns flera gudar, som t.ex. i egyptisk, grekisk, romersk, sumerisk och fornnordisk religion.
- Deism är tron på en gud som skapat världen, men som inte påverkar den just nu.
- Ateism är avsaknad av gudstro.

Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst

Det finns en mängd teorier som dels försöker förklara varför människor i alla kulturer utvecklat en tro på någon form av gud men dessutom försöker belägga eller vederlägga denne guds existens. Sådana teorier är antingen religiösa, argument för guds existens brukar då ingå i teorin, eller endera historiska, psykologiska eller sociologiska. Dessa senare teorier brukar inte beröra frågan om gudarnas existens utan studerar framför allt individens och samhällets relation till deras gudsbild.

Några gudar och gudsnamn


- Agni
- Ahura Mazda
- Allah
- Amaterasu
- Amon
- Apollon
- Baal
- Brahma
- El
- Hachiman
- Inanna
- Jehova
- Jesus
- JHVH
- Jupiter
- Oden
- Ptah
- Quetzalcoatl
- Ra
- Sabazios
- Shang Di
- Shiva
- Tor
- Zeus

Se även


- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis Kategori:Teologi ja:神 simple:God

Egypten

Egypten är en stat i östra Nordafrika, vid Medelhavet och Röda havet. Landet gränsar till Israel, Libyen, Sudan och Gaza. Befolkningen bor företrädesvis längs Nilen medan de egyptiska delarna av Saharaöknen endast är glest befolkade.

Historia

Huvudartikel: Egyptens historia De bördiga områdena runt Nilen i kombination med ett skyddat läge med öken i öster och väster möjliggjorde utvecklingen av en av världens stora civilisationer. Ett enat kungadöme bildades omkring 3 200 f Kr och en rad dynastier styrde Egypten under kommande tre årtusenden. Den sista dynastin av detta slag föll mot Persien 341 f Kr, som senare ersattes av greker, romare och bysantiner. På 600-talet införde araberna islam och det arabiska språket, och härskade under sexhundra år. En lokal militär grupp, mameluckerna, tog kontrollen vid 1250 och fortsatte att styra även efter Osmanska rikets erövring av Egypten 1517. Efter färdigställandet av Suezkanalen 1869 blev landet ett viktigt område för världens transporter, men var också djupt skuldsatt. Storbritannien ockuperade Egypten för att skydda sina investeringar i kanalen, men den formella makten fanns kvar hos osmanska riket till 1914, då Egypten kom under brittiskt protektorat. Den 28 februari 1922 blev Egypten självständigt och 1936 drog Storbritannien tillbaka sina trupper. Det var dock först efter andra världskriget som det tidigare starka brittiska inflytandet kraftigt minskade. 1953 blev Egypten republik. Egypten inledde mot slutet av 1950-talet förstatligandet av jordbruk och industri under ledning av landets president Gamal Abdel Nasser, tillhörande det protokommunistiska partiet Arabiska Socialistunionen. Detta understöddes kraftigt av Sovjetunionen genom teknisk och ekonomisk hjälp. 1967 nådde Nasser nära absolut makt över landet genom att bli såväl premiärminister som partichef, förutom den tidigare posten som president. Nasser avled 1970, och 1972 utvisades all sovjetisk militär personal från Egypten, och de sovjetiska baserna ställdes under egyptisk kontroll. Efter oktoberkriget 1973 mot Israel kom landet efterhand att orientera sig alltmer mot USA. Anwar Sadat såg till att Egypten blev det första arabland som undertecknade ett fredsavtal med Israel. Detta ledde till kritik från andra arabländer och Sadat mördades 1981. Han efterträddes av vicepresidenten Hosni Mubarak som har genomfört ekonomiska reformer medan de politiska reformerna har gått betydligt långsammare. Egypten har arabvärldens snabbast växande folkmängd. En stor befolkning, begränsad odlingsbar landyta och beroendet av Nilen fortsätter att överskrida resurserna och är en påfrestning för hela samhället.

Geografi

Hosni Mubarak
- Lägsta punkt: Qattara-depressionen, -133 meter över havet
- Naturtillgångar: petroleum, naturgas, järnmalm, fosfat, mangan, kalksten, gips, talk, asbest, bly, zink

Klimat och miljö

I landet råder ett ökenklimat, med heta, torra somrar och mildare vintrar. Det förekommer regelbundna torrperioder. Jordbävningar är vanliga, liksom översvämningar och jordskred. Sandstormar är också vanliga och ibland förekommer under våren en speciellt het sandstorm som kallas khamsin. Egypten har många miljöproblem. Jordbruksmark försvinner dels på grund av sand som blåser in från Sahara, dels på grund av att städerna breder ut sig. Nedanför Assuandammen ökar jordens salthalt markant. Den enda permanenta färskvattenkällan är Nilen, så i övriga landet är tillgången på vatten mycket begränsad. Oljeföroreningar och andra vattenföroreningar hotar korallreven, stränderna och det marina djurlivet. Egypten har skrivit på, men inte ratifierat Kyotoprotokollet om klimatförändringar. 81% av elektriciteten framställs av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Administrativ indelning

Egypten är indelat i 26 guvernorat (muhafazat): Ad-Daqahliyah, Al-Bahr al-Ahmar, Al-Buhayrah, Al-Fayyum, Al-Gharbiyah, Al-Iskandariyah, Al-Isma'iliyah, Al-Jizah, Al-Minufiyah, Al-Minya, Al-Qahirah, Al-Qalyubiyah, Al-Wadi al-Jadid, Ash-Sharqiyah, As-Suways, Aswan, Asyut, Bani Suwayf, Bur Sa'id, Dumyat, Janub Sina', Kafr ash-Shaykh, Matruh, Qina, Shamal Sina' och Suhaj.

Demografi

Nästan hela Egyptens befolkning bor på endast 3% av landets totala landarea. Befolkningen är främst bosatt längs med Nilen.
- Befolkningens medelålder: 23,1 år (2002)
- Befolkningens medellivslängd: 70,4 år (2003)
- Religiös tillhörighet: muslimer (mest sunni) 94%, kopter (kristna) och andra 6%
- Språk: arabiska, de högre utbildade förstår i allmänhet engelska och franska
- Analfabetism: 2003 var drygt 40% av den vuxna befolkningen analfabeter

Statsskick och politik

Egypten är en republik med en president som statschef.

Ekonomi

Under förra årtiondet utvecklades Egyptens makroekonomi på ett positivt sätt under ledning av IMF. Inflationen dämpades, budgetunderskottet minskade och mer investeringar i landet av utländskt kapital gjordes. De senaste fyra åren har de positiva effekterna minskat och investeringar i stora infrastruktur-projekt har ökat budgetunderskottet igen. En dålig växelkurs sedan 1998 har inneburit ett ökat tryck på det egyptiska pundet. Sedan den 11 september 2001 har både turismen och tullinkomsterna från Suezkanalen minskat. Valutan devalverades flera gånger under 2002. Man hoppas kunna utveckla tillgångarna på naturgas i syfte att exportera.

Utbildning

De skolpliktiga barnen går i sexårig grundskola. 70% av dessa barn fortsätter till högre nivåer. Skolgången är gratis och det finns 13 universitet i Egypten.

Kultur

Världsarv

Se UNESCO:s världsarvslista. Kategori:Afrikas länder Kategori:Mellanösterns länder Kategori:Egypten als:Ägypten ja:エジプト ko:이집트 ms:Mesir simple:Egypt th:ประเทศอียิปต์ zh-min-nan:Ai-ki̍p

Pachomios

Pachomios, född 292, död 346, var en koptisk munk från Thebaïs i Egypten. Han grundade ett av världens första kloster i Egypten. Helgon med festdag 14 maj. Kategori:Helgon

Romerska riket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken


- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken

Kejsartiden

Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.

Historiska förlopp under kejsartiden

Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket

Principatet

Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet

Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store

Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)

Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius

Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.

Det sena Östrom

Romerska rikets fall

Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.

Språk

Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.

Latin i väst

Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.

Grekiska i öst

Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin

Religion

: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi

Kultur

Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst

Provinser

: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.

Se även


- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Medeltiden

Föregått av:
Antiken 		Historia Eftergått av:
Upplysningstiden
Upplysningstiden Tidsperiod mellan antiken och nyare tiden. Inom europeisk historia brukar man se medeltiden som perioden mellan Västroms och Östroms fall, det vill säga ungefär 500-talet (eller år 476) till 1500-talet (år 1453 då Konstantinopel föll i turkarnas händer). Medeltiden delas ofta in i tidig medeltid (ca 500-900-talet), högmedeltiden (ca 1000-1300-talet) och senmedeltiden (ca 1300 och 1400-talet). Under medeltiden blev den feodala prägeln mer markant genom adelsätternas jordägande och uppror eller släktfejder mellan kungahusen vilka utmynnade i slag och inbördeskrig. Dessutom växte skråsystemet fram, digerdöden härjade, kristendomen slog succesivt ut de gamla hedniska religionerna, lagar nedtecknades, kloster och universitet grundades. Kyla, dåliga skördar och pesten gjorde att en tredjedel av Europas befolkning dog.

Eftervärldens bild av medeltiden

Renässansen, reformationen och ännu mer upplysningstiden betraktade medeltiden som "den mörka tiden" för att man i perioder ansett att delar av antikens högkultur försvann under medeltiden och inte återkom förrän i och med renässansens återupptäckt av en rad grekiska verk. Senare forskning (se t.ex. Michael Nordberg nedan) betonar att medeltiden är den period då grunderna för all senare europeisk samhällsutveckling lades. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den store, som kan kallas "mörka" i och med att de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk och all politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.

Den svenska medeltiden

Den svenska medeltiden räknas från omkring år 1060 (ynglingaättens utslocknande) till Gustav Vasas val till kung år 1523. Härefter följer Äldre vasatiden. Kulturellt sett kan man hävda att medeltiden varade från kristendomens införande (vilket skedde från 800-talet till 1100-talet) t.o.m. reformationen (som hade ett utdraget förlopp i Sverige från 1527 och nästan ett sekel framåt). Den svenska medeltiden motsvarar alltså ungefärligen den tid då katolicismen var den dominerande religionen. För Sveriges historia under medeltiden, se vidare följande artiklar:
- Sverige under äldre medeltid (omkr. 1050-1250)
- Folkungatiden (1250-1389)
- Sverige under Kalmarunionen (1389-1521)

Se även


- Medeltidens filosofi
- Medeltidsgenealogi
- Medeltidens konst
- Medeltidsveckan på Gotland
- Stockholms Medeltidsmuseum
- SCA världsompännande medeltidsförening

Länkar


- [http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=24 Diskussioner om medeltiden på Skalman]
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Vetenskap/Humaniora/Historia/Tidsperioder/Medeltiden/ medeltida länkar från ODP]
- [http://www.rollspel.nu/juneborg/Historia/ Juneborgs Medeltida Länkar]
- [http://www.middelalderfestival.dk Europeisk medeltidsfestival i Horsens]
- [http://www.formonline.se/kyrkor/index.html Medeltida konst]
- [http://www.jaixa-imaging.net Bilder från Medeltidsveckan i Visby]
- [http://www.historiska.se/histvarld/sok.htm Sök i Medeltidens ABC]

Litteratur


- Michael Nordberg: Den dynamiska medeltiden
- Nina Folin & Göran Tegnér (red.): Medeltidens ABC Kategori:Medeltiden Kategori:Historiska epoker ja:中世 simple:Middle Ages

Stift

Stift har flera betydelser: # exempelvis häftstift, se stift (föremål) # en del av växternas fortplantningsorgan, se stift (botanik) # kyrkligt förvaltningsområde under ledning av en biskop, se stift (kyrkligt förvaltningsområde)

Monte Cassino

Monte Cassino är ett kloster i Italien ca. 130 km söder om Rom, beläget på ett 520 m. högt berg med samma namn. Ungefär år 529 grundades Benediktinordens moderkloster på Monte Cassino av Benedikt av Nursia. Monte Cassino’s strategiska placering har gjort att strider rasat här, och klostret har plundrats och förstörts ett otal gånger under århundradena. År 584 blev den jämnad med marken av langobarder, och de överlevande benediktinerna flyttade till Rom, där orden under bland andra påven Gregorius den stores ledning stannade i över 100 år. Efter klostets återupprättande år 718 földe en blomstrande period för orden. År 883 blev klostret åter plundrad och nedbränd av Saracener. Det återuppbygdes och nådde höjden av sitt anseende på 10 talet under påve Viktor III (som då var Abbot Desiderius). Antalet munkar växte till över hundra. Biblioteket, manuskripterna från klostrets skrivstuga samt skolan för manuskript-illumination blev berömda. manuskript-illumination Klostrets byggnader var magnifikt konstruerade. Konstnärer hämtades från Amalfi, Lombardiet, och enda från Konstantinopel för att handleda arbetet. År 1071 invigde påve Alexander II den praktfullt ombygda kyrkan. År 1349 förstördes klostret av en jordbävning. Det byggdes om, men här inleddes en lång period av förfall. 1321 ändrade påve Johannes XXII klosterkyrkan till en katedral, och klostrets självständighet var till ända. 1505 slogs klostret ihop med klostret av St. Justina av Padua. 1799 plundrade Napoleon klostret, och 1866 upplöstes klöstret och blev ett italiensk nationellt monument. Den slutliga förstörelsen av klostret skedde vid Slaget om Monte Cassino under andra världskriget. Berget Monte Cassino var en viktig stödjepunkt i den, av tyskarna byggda försvarslinjen. Den 15:e februari 1944 raserades klostret helt efter att 229 amerikanska bombplan fällt 435 ton spräng- och brandbomber över klostret och dess närmaste omgivning. Efter kriget återuppbygdes klostret igen, med ekonomisk stöd av den italienska staten. Påve Paulus VI nyinvigde det 1964.

Länkar


- [http://130.238.79.99/ilmh/Ren/BIBL.htm Kloster och Biliotek] Kategori:Klosterväsen Kategori:Italien ja:モンテ・カッシーノ

Benedikt av Nursia

).]] Benedikt av Nursia, född år 480 i Nursia (det nuvarande Norcia på det neapolitanska området), död 543, kan med goda skäl anses såsom det västerländska munkväsendets grundläggare. Fromma föräldrar införde honom tidigt i Bibelns kännedom och gjorde honom förtrogen med de gamla asketernas liv och skrifter. Sina egentliga studier gjorde han i Rom. Det sedefördärv, som där var rådande, väckte snart hans avsky. Redan vid 14 års ålder lämnade han nämnda stad och begav sig ut i ensamheten. Under de strängaste försakelser tillbringande han tre år i en otillgänglig klipphåla i närheten av nuvarande Subiaco (klipphålan kan beskådas) och ägnade sig där uteslutande åt bön och fromma betraktelser. Munkarna i det närbelägna klostret Vicovaro valde honom till sin abbot. Motvilligt mottog han deras anbud. Hans stränga fordringar gjorde honom dock föga behaglig i deras ögon, och det dröjde inte länge, förrän han åter utbytte klostermurarna mot ensamheten i öknen. Där uppsöktes han snart av stora människoskaror, som ditlockades av ryktet om hans helighet. Många stannade hos honom för att få njuta av hans råd och undervisning. För att bättre kunna ordna denna undervisning och hålla tillbörlig uppsikt över sina lärjungar anlade han efter hand i närheten av Subiaco tolv särskilda kloster med varsin abbot i spetsen och övertog själv i egenskap av överabbot ledningen av det hela. Stridigheter med en närboende präst, Florentius, förmådde honom emellertid att (528) lämna Subiaco. Åtföljd endast av några få förtrogna, begav han sig till Kampanien (nuvarande Terra di Lavoro). På ruinerna av ett gammalt slott, Castrum Casinum, anlade han nu, 529, sitt världsberömda kloster, Monte Cassino, alla benediktinklosters stamort. Den ordensregel eller levnadsordning, som han där utarbetade och föreskrev sina munkar, blev snart bestämmande för hela västerlandets munkväsende. Denna den heliga Benedikts regel går huvudsakligen ut på att främja en allvarlig praktisk kristendom. Framför allt skulle sträng ordning och tukt iakttagas. Ingen skulle upptas i orden utan att först ha genomgått ett års prövning (novitiat). Derefter skulle den inträdande ge edlig försäkran att stanna i klostret under hela sitt liv och punktligt lyda sina förmän, framför allt abboten såsom Kristi ställföreträdare. Likaledes måste han utlova försakelse av all jordisk egendom samt iaktta ständig kyskhet. Munkarna skulle sysselsätta sig med andaktsövningar och undervisning av unga, men också med åkerbruk och hantverk och så äta sitt eget bröd. Dertill kom – i synnerhet sedan Cassiodorus (död 562) inträtt i orden – vetenskapliga studier, för vilka benediktinerna sedan gammalt gjort sig kända och av vilka den lärda världen än idag njuter frukterna. Påven Gregorius den store gjorde även missionsverksamheten till ett av ordens huvudmål. Först genom dessa bägge uppgifters förbindelse med den ursprungliga ordensregeln blev benediktinorden vuxen sin världshistoriska kallelse såsom civilisationens befordrarinna. I 14 år – intill sin död 543 – fortfor Benedikt att förestå klostret Monte Cassino. Gregorius den store har (i andra boken av sina Dialoger) utförligt skildrat hans av legenden rikt utsmyckade liv och verksamhet. I Rom kan man i den lilla kyrkan San Benedetto in Piscinula (i Trastevere) besöka den klostercell som för en tid utgjorde Benedikts bostad. Kategori:Helgon ja:ベネディクトゥス

Konvent

Konvent av lat. conventus = sammankomst, församling, överenskommelse, uppgörelse. Under början av 1200-talet växte en ny form av ordensliv fram, de så kallade tiggarordnarna, till vilka räknas: franciskanorden, dominikanorden, karmelitorden och antonitorden. Tiggarkonventen skilde sig från de äldre klostren genom att man försörjde sig genom insamling och tiggeri. Medlemmarna benämnes inte munkar och nunnor utan bröder och systrar och deras hus kallas inte kloster utan konvent. Till skillnad mot i klostren, var bröderna och systrarna inte bundna till det konvent där de avlagt sina löften, utan enbart till sin orden.
- Jämför kloster. Kategori:Klosterväsen

Orden

Begreppet orden hade från början en enda betydelse, men har med historiens gång fått olika betydelser i olika sammanhang, eftersom olika typer av ordnar har utvecklats åt olika håll. Nedan listas de huvudtyper som begreppet kan indelas i.

Kyrkliga

Inom romersk-katolska kyrkan är en orden en organisation där medlemmarna har avgivit särskilda löften. Se även Riddarorden, kongregation och kloster.

Sociala

En orden är ett, normalt slutet, sällskap eller umgängesklubb, se ordenssällskap. Jfr förening.

Förtjänsttecken

En orden kan också vara ett (ofta militärt) förtjänsttecken som bärs offentligt. Dessa ordnar, ofta i form av statsordnar, har sitt ursprung i ordenssällskap som instiftats av eller tagits under beskydd av en statsledare. De har i relativt modern tid utvecklats till att snarare vara en finare form av medalj än att vara ett brödraskap av den typ som privata sociala ordnar (se ovan) fortfarande normalt är, bland annat för att ordensinsignierna ofta delas ut till en väldigt vid krets av människor både inom och utom ordens hemland, varvid den ursprungliga gemenskapen som orden innebar försvinner. kategori:ordnar

Cisterciensorden

Cisterciensorden är en katolsk klosterorden som grundades 1098 av benediktinmunkar som vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster och ville återgå till de stränga benediktinerreglerna. Cistercienserna räknas som den första klosterorden, i den bemärkelse begrepp senare fått: en centralstyrd organisation omfattande ett flertal kloster. De tidigare benediktinerklostren hade varit tämligen självständiga och saknat en central ordensledning.

Historik

Munkarna grundade under ledning av Robert av Molesmes ett kloster kallat Novum Monasterium i ett sankt område kallat Cîteaux, som ligger ganska nära staden Dijon i Burgund. Det är från latiniseringen Cistercium av Cîteaux som klosterorden fått sitt namn, Framgångarna lät vänta på sig, och orden verkar ha varit nära att utslockna när Bernhard av Clairvaux och trettio andra munkar anlände 1112. Efter detta skedde en snabb utveckling, och inom ett par år hade flera ytterligare kloster grundats, där klostret Clairvaux i Champagne under Bernhards ledning snabbt skulle bli det viktigaste. Bernhard av Clairvaux var inte bara en av samtidens största teologer utan också en politiskt mycket inflytelserik man. Vid hans död 1153 hade orden vuxit till 280 kloster, och klostret Clairvaux hade inte mindre än 700 lekbröder och munkar. Det första nunneklostret grundades i Tart i Langres biskopsdöme 1125, och även fortsättningsvis skulle nunnor utgöra ett stort inslag i orden.

Ideologi

Det kännetecknande för cisterciensorden var just dess stränga observans av Benedikts regel, och framför allt återvändandet till fysiskt arbete, bl.a. jordbruksarbete. För att skapa tid för detta gjorde man sig av med många överflödiga kyrkliga ceremonier. Ordens organisation var en medelväg mellan den helt centraliserade hos Clunyorden, och den mer oberoende hos Benediktinerna; varje kloster utgjorde en oberoende enhet, men var ändå underställd ett generalkapitel som samlades årligen i Cîteaux. I början avstod cistercienserna från alla inkomster från gåvor, tionden och arrenden. Klostren skulle vara självförsörjande via bruk av skog och mark, och utvecklade därför ett system för försäljning av boskap och andra produkter. Denna verksamhet kunde inte skötas enbart av munkarna, vars tid fortfarande till stor del upptogs av bön och religiösa plikter, och därför ingick redan från början lekbröder som en del av orden. Dessa bröder rekryterades från bönderna, och utgjorde en separat del som levde sida vid sida med munkarna, och med sin egen regel för bön och arbete. I stort sett alla kloster följde en gemensam plan, även om dimensionerna kan variera, med klosterkyrkan som grundval och övriga byggnader arrangerade runt en fyrkantig innergård. Klosteranläggningarna innehöll ofta avancerade tekniska lösningar som system för luftburen värme (s.k. hypokaster) och kanaler för friskt vatten och avlopp. Det har länge hävdats att klostren utgjorde en spridningspunkt för nya tekniker i medeltidens Sverige. Även om denna bild nu börjat bli mer omdiskuterad verkar det ändå sannolikt att vissa kunskaper kommit in via klostren. Nya kloster bildades uteslutande genom utvandring eller filiation av munkar från ett befintligt kloster kloster. Utvandrade munkar förväntades leva hela sina liv i det nygrundade klostret. Bernhard av Clairvaux utgjorde ett så dominerande inflytande att nästan alla kloster i syd-, nord- och västeuropa kan härleda sitt ursprung till Clairvaux. Moderklostret i Morimond dominerade dock i östeuropa och det finns även många kloster som härstammade från det ursprungliga klostret i Citeaux och de franska klostren i La Ferté och Pontigny. Enligt idealet skulle nya kloster främst grundas i obefolkade marker, så att nya områden kultiverades. Till viss del var denna policy driven av nödtvång, då den mesta brukbara odlingsmarken i Västeuropa redan var upptagen. I Sverige verkar detta dock ha varit en undantagsprincip; eftersom de flesta klostren grundades med hjälp av kungliga gåvor finns i stället flertalet i bebyggda trakter eller nära större kommunikationsleder. Ett svenskt kloster som dock anlades i enlighet med orderns principer var Nydala kloster, där mark bröts i jungfrulig bokskog.

Cistercienserna i Sverige

Till Sverige kom orden 1143, då Alvastra kloster grundades av munkar från Clairvaux, med stöd av den sverkerska ätten, samtidigt som Nydala kloster grundades vid sjön Rusken på gränsen mellan Finnveden och Njudung i Småland. Dessa två kloster var de 40:e och 41:a dotterklostren till stamklostret i Clairvaux. Några år senare kom det cistercienser till Lurön i sjön Vänern, men där fann de sig inte tillrätta utan flyttade kort därefter till en plats i Kinna härad. Slutligen, efter att en kvinna vid namn Sigrid donerat en förstklassig egendom vid berget Billingens fot i Västergötland, grundlades Varnhems kloster på platsen den 1 maj 1150. Alla av ordens kloster i Skandinavien med undantag av Herrevads kloster har sitt ursprung i Clairvaux, eller i lokala kloster som i sin tur grundats av munkar eller nunnor från Clairvaux. Under 1100-talet omvandlades stegvis de tidigare klostren till cistercienskloster, och de var det dominerande inslaget fram till mitten av 1200-talet, då tiggarordnarna började svara bättre mot de andliga behoven. Under reformationen drogs samtliga klosteregendomar in till kronan, och därmed försvann orden helt från Sverige.

Orden idag

Ordens senare historia utgörs i stort sett av en kamp mot växande inslag av lättade krav, större förlitan på andra inkomstkällor än eget arbete och andra missbruk. Olika reformrörelser gav upphov till ett flertal sidorörelser, där den kanske mest kända är trappistorden. Internationellt sett gick reformationen och den franska revolutionen hårt åt ordens storlek. Från slutet av 1800-talet skedde dock en viss tillväxt, och idag finns i hela världen ca 100 kloster med ca 4700 munkar och lekbröder, samt ca 100 nunnekloster med totalt ca 3000 nunnor och leksystrar.

Munkkloster i Sverige


- Alvastra kloster i Östergötland, grundat 1143.
- Gudsberga kloster (även kallat Husby kloster), Dalarna, grundat 1486.
- Herrevads kloster, Skåne, grundat 1144
- Julita kloster (även kallat Saba kloster), Södermanland, grundat på 1180-talet.
- Nydala kloster i Småland, grundat 1143.
- Roma kloster, Gotland, grundat 1164 (dotterkloster till Nydala).
- Varnhems kloster, Västergötland, grundat 1150 (dotterkloster till Alvastra).
- Viby kloster, Uppland, grundat 1160 (dotterkloster till Alvastra, senare flyttat till Julita).
- Ås kloster, Halland.

Nunnekloster i Sverige


- Askeby kloster, Östergötland, slutet av 1100-talet (dotterkloster till Vreta).
- Byarums kloster, Småland, grundat 11790? (flyttat till Sko kort tid efter 1222).
- Gudhems kloster, Västergötland, senast 1175.
- Riseberga kloster, Närke, slutet av 1100-talet (dotterkloster till Vreta).
- Sko kloster, Uppland, 1220-talet.
- Solberga kloster, Gotland (dotterkloster till Vreta).
- Vreta kloster, Östergötland, enligt traditionen cistercienskt 1162.
- Vårfruberga kloster, Södermanland, cistercienskt omkring 1289.

Källor


- [http://www.wmich.edu/cistern/ Institute of Cistercian Studies]
- [http://hem.passagen.se/klosterochkvarnstenar/ Kloster och kvarnstenar]
- Anna Götlind: Technology and Religion in Medieval Sweden, Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg 4, Falun 1993.

Svenskspråkig litteratur


- Johansson, Hilding: Ritus Cisterciensis: Studier i de svenska cisterciensklostrens liturgi, Lund, 1964, i serien "Bibliotheca theologiae practicae". Kategori:Katolska klosterordnar

Birgittinorden

Den helige (allraheligaste) Frälsarens orden, Ordo Sancti(ssimi) Salvatoris, vanligen kallad Birgittinorden grundades av den heliga Birgitta år 1370. Fram till reformationen fanns i Vadstena ett birgittinskt dubbelkloster med både kvinnlig och manlig gren. Idag finns fyra grenar av birgittinorden: Den medeltida grenen med fem självständiga nunnekloster (inga munkar längre):
- Maria Refugie – Uden, Nederländerna
- Maria Hart – Weert, Nederländerna
- Syon Abbey – England,
- Altomünster – Tyskland
- S:ta Birgittas Kloster Pax Mariae – Vadstena Spanska grenen Grundad på 1630-talet av Marina de Escobar. Har fem självständiga kloster i Spanien och fyra i Mexico. Den spanska grenen hade redan från början endast kvinnliga medlemmar. Svenska grenen Grundad år 1911 av svenskan Elisabeth Hesselblad. Moderhuset finns i Rom med ett 40-tal olika kommuniteter över hela världen, bl.a. i Djursholm och Falun. Birgittinska munkar Sedan 1976 finns ett självständigt munkkloster i USA.

Några årtal i ordens historia


- 1303 - Birgitta föds.
- 1344/46 - Birgittas make Ulf Gudmarsson dör och Birgitta får sin kallelse som profet.
- 1346 - Kung Magnus och drottning Blanka testamenterar den 1 maj Vadstena kungsgård till att bli ett kloster.
- 1347 - Kungaparet testamenterar i sitt norska testamente en stor summa pengar till klosterbygge i Vadstena.
- 1349 - Birgitta reser till Rom.
- 1368 - Påven Urban V möter kejsar Karl IV i Rom den 21 oktober och Birgittas profetia uppfylls.
- 1370 - Påven Urban V godkänner Birgittas ordensregel i kraftigt modifierad form.
- 1373 - Birgitta åter i Rom. Skriver sitt sista brev till påven och ber honom återvända till Rom. Birgitta dör 23 juli. Hennes kvarlevor förs hem till Sverige av barnen Katarina och Birger.
- 1374 - Birgittas kvarlevor skrinläggs i Vadstena den 4 juli. En första samling av Birgittas mirakler läggs fram av ärkebiskop Birger Gregersson.
- 1376 - Ny mirakelsamling sammanställs av biskop Nils Hermansson.
- 1377 - De två första framställningarna om Birgittas kanonisation görs i Rom. Alfonso Pecha de Vadaterra lägger fram den första utgåvan av Birgittas ”Himmelska uppenbarelser”. Påven Gregorius XI flyttar tillbaka påvestolen från Avignon till Rom.
- 1378 - En tredje framställan om Birgittas kanonisation görs i Rom. Birgittas klosterregel fastställs.
- 1379 - Kanonisationsprocessen öppnas. Påven utser fyra kardinaler att leda undersökningen.
- 1384 - Klostret i Vadstena invigs.
- 1391 - Den 7 oktober helgonförklaras Birgitta.
- 1396 - Vid ett kyrkomöte i Arboga utses den heliga Birgitta till Sveriges skyddshelgon.
- 1430 - Klosterkyrkan i Vadstena invigs.
- 1492 - Den första fullständiga utgåvan på latin av Birgittas ”Himmelska uppenbarelser” trycks i Lübeck av Bartholomæus Gothan på uppdrag av Vadstena kloster.
- 1495 - Ett tryckeri inrättas i Vadstena kloster, det första i Sverige. Det förstörs redan efter ett halvår i en eldsvåda.
- 1543 - Gustav Vasa förseglar brevskåpen i Vadstena kloster och låter föra bort otaliga böcker.
- 1595 - De kvarvarande nunnorna tvingas lämna Vadstena kloster och flyr till Polen.
- 1638 - Den sista birgitinernunnan från Vadstena dör i Polen.
- 1911 - Elisabeth Hesselblad får påvligt tillstånd att inleda ett eget novisiat för Heliga Birgittas systrar.
- 1929 - Elisabeth Hesselblad och hennes birgittinska kongregation övertar med påvens hjälp Birgittas hus vid Piazza Farnese i Rom.
- 1935 - Birgittasystrar öppnar ett vilohem i Vadstena.
- 1942 - Påven Pius XII ger Elisabeth Hesselblads romerska kongregation ställning som tillhörande ”Den allra heligaste Frälsarens och Sankta Birgittas Orden”.
- 1963 - Sankta Birgittas kloster Pax Mariæ grundas i Vadsten från birgittinklostret i Uden, Nederländerna.
- 1991 - Moder Karin Adolfsson vigs till första abbedissan i Vadstena sedan 1595.
- 1999 - Den heliga Birgitta utses av påven Johannes Paulus II till ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon.
- 2000 - Moder Elisabeth Hesselblad beatificeras av påven.

Svenska kloster under medeltiden


- Nådendals kloster, Egentliga Finland, klart 1440.
- Vadstena kloster, Östergötland, invigning 1384.

Länkar


- [http://www.katolskakyrkan.se/birgittasystrarna/ Birgittasystrarna i Vadstena]
- [http://www.birgittasystrarna.se/ Birgittasystrar av den svenska grenen]
- [http://www.brigidine.org/ Birgittasystrarna i Rom]
- [http://www.st-alto-st-birgitta.de/ Birgittasystrar i Altomünster]
- [http://www.brigittine.org/ Birgittinermunkar i USA]
- [http://www.birgittastiftelsen.se/ Birgittastiftelsen]
- [http://spraakdata.gu.se/ktext/ Birgittas uppenbarelser]
- [http://www.sanctabirgitta.com/ Birgittaåret 2003]
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Samh%e4lle/Religion/Kristendom/Samfund/Katolska/Romersk-katolska_kyrkan/Helgon/Heliga_Birgitta/ Länkar från Open Directory]
- [http://www.birgitta.vadstena.se/ Om heliga Birgitta] Kategori:Katolska klosterordnar

Johannitorden

Johannitorden hade sitt ursprung i hospitalsverksamhet för västerländska pilgrimmer och sårade riddare i Jerusalem under senare hälften av 1000-talet. Självständig orden blev den i samband med korsfararnas erövring av Jerusalem 1099.

Historik

Johanniterna spred sig snabbt till Europa, där den militära prägeln tonades ned till förmån för en mer kyrklig. I Eskilstuna grundades ett johannitkloster omkring 1180. Pilgrimer vallfärdade gärna dit, eftersom klostret förvaltade S:t Eskils grav och reliker.

Munkkloster i Sverige under medeltiden


- Eskilstuna kloster, Södermanland, omkring 1180
- Kronobäcks kloster, Småland, 1479 Kategori:Katolska klosterordnar

Reformationen

Reformationen av latin reformatio, reformare förnya, ge ny form. Namn på den rörelse inom västerländsk kristendom under 1500-talet ville förnya kyrkan.

Bakgrund

Det fanns flera orsaker till att reformationen uppstod. Kyrkan hade förfallit, renässanspåvarna levde mer som sekulära furstar än som andliga ledare, kurian var ineffektiv och korrupt och de flesta biskoparna kom från adeln och hade mycket lite gemensamt med den hjord de skulle leda. Ofta hade de utnämnts av sekulära härskare och använde sin position för att gynna släkt och vänner. Samtidigt utmanade renässanshumanismen de medeltida auktoriteterna. Erasmus av Rotterdam häcklade missbruken i kyrkan och vidskepelsen i folktron och hävdade att en återgång till evangelium var nödvändigt. Det förekom flera försök att reformera kyrkan, bl.a. Jan Hus i Böhmen och Girolamo Savonarola i Florens men även inom ordensväsendet skedde det en förnyelse, särskild bland predikantordnarna. De ekonomiska och politiska orsakerna var också avgörande. Kungar och furstar kunde genom reformationen komma åt och själva åtnjuta kyrkans rikedomar och makt.

Martin Luther

Reformationen började med augustinermunken och professorn Martin Luthers 1517 i Wittenberg publicerade 95 teser om avlaten som attackerade det dåtida bruket av avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom handlingar. Dessutom menade han enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även allmänna prästadömet, avvisade transsubstantiationsläran, reducerade antalet sakrament till tre (senare två) och kallade påven för antikrist. 1520 utfärdade påven Leo X en bulla som sändes till Luther och som han förväntades rätta sig efter, men Luther brände den offentligt och blev 1521 exkommunicerad och senare genom ediktet i Worms förklarad fredlös. Luther beskyddades dock av kurfursten av Sachsen, Fredrik III, som lät honom bo i slottet Wartburg. Under sin tid där översatte Luther(dock inte själv) Nya testamentet till tyska och gjorde det därmed tillgängligt för vanligt folk.

Huldrych Zwingli

I Zürich antogs 1523 ett reformprogram föreslaget av sekulärprästen och humanisten Huldrych Zwingli. Han avfärdade användandet av bilder och musik i gudstjänsterna och Jesu närvaro i nattvarden. Han avskaffade dessutom altare och mässkläder och införde gudstjänster som enbart bestod av predikan och bön. Zwinglis lära kom att kännetecknas av ett mycket nära förhållande mellan kyrka och stat, s.k. teokrati. Det som fr.a. skiljde Zwingli från Luther var synen på nattvarden. Luther avfärdade i och för sig transsubstantiationsläran, men hävdade bestämt att Jesus verkligen var närvarande i brödet och vinet. Zwingli såg däremot nattvarden enbart som en minneshögtid. 1529 träffades de båda för samtal i Marburg, men Luther ansåg Zwingli vara för radikal och de kunde inte komma överens om nattvarden.

Anabaptister

Några av Zwinglis efterföljare företrädde en än radikalare form av förnyelse. De lärde bl.a. att enbart vuxna skulle döpas och att dopet enbart var ett tecken på personlig överlåtelse till