:: wikimiki.org ::

Korståg

Korståg

Korståg var av påven påbjudna fälttåg, främst till nuvarande Palestina.

Bakgrund

Europa var primitivt vid det förra millennieskiftet. Europa innehöll många småriken som slogs mot varandra. Flera furstar krigade med varandra som hobby. De två gamla rikena Rom och Bysans hade en ny gemensam fiende: araberna. Araberna hade tagit över hela Nordafrika, östra Medelhavsområdet, Sicilien och stora delar av Spanien. Man brukar räkna åtta korståg under 1100- och 1400-talet.

Första korståget

Det första korståget startade hösten år 1096. Korstågen startades av påvarna. Jerusalem hade varit muslimskt i drygt 350 år, sedan år 683, men det var först 1071 när seldjukerna, ett turkiskt folk, tog över Jerusalem, som de kristna pilgrimerna började förtryckas. Skälet sägs ha varit att befria Det heliga landet. Ett annat skäl var att kejsar Alexios av Bysans hade bett om hjälp i flera år för att skydda sig mot muslimerna. Vid kyrkomötet i Clermont den 27 november 1095 kallade påven Urban II till kombinerat pilgrims- och fälttåg till Det heliga landet eftersom turkarna hade erövrat Jerusalem från araberna och börjat förtrycka de kristna pilgrimerna. Många mottog uppmaningen entusiastiskt. Redan våren 1096 åkte ett mindre korståg, under ledning av Peter Eremiten. Korståget kom till Konstantinopel men krossades av seldjukerna samma år. Med det av påven påbjudna korståget kom man ända till Jerusalem och upprättade fyra stater, grevskapet Edessa, grevskapet Tripolis, kungariket Jerusalem och furstendömet Antiochia i Outremer (på andra sidan havet), som korsfararna kallade det.

Andra korståget

Det andra korståget leddes av Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland. Korståget startade efter att atabegen Zangi av Mosul hade erövrat Edessa år 1144. De tyska riddarna besegrades i Mindre Asien, men försökte ändå belägra Damaskus, vilket misslyckades. De kristna kunde ändå ta Askalon (mellan Gaza och Jaffa) år 1153. Den militära styrkan i Outremer under slutet av 1100-talet och 1200-talet vilade på riddarordnarna. En riddarorden bestod av riddare som var både krigare och munkar. De ordnar som hade mest makt i Outremer var Johanniterorden, Tempelherreorden och Tyska Orden. De hade mest makt norr om Tripoli. De italienska handelstäderna Venedig och Genua hade också mycket makt.

Tredje korståget

Det tredje korståget startade efter slaget vid Hattin 1187, då de kristna förlorade nästan hela kungariket Jerusalem, förutom staden Tyros. De kristna förlorade även stora delar av de andra territorierna. Det var Saladin som hade tagit över efter Zangi av Mosul. Korståget leddes av Fredrik Barbarossa, Filip II August av Frankrike och Rikard I Lejonhjärta av England. Fredrik Barbarossa drunknade den 10 juni 1190 i floden Salef i nuvarande Turkiet. Året efter erövrade Rikard Lejonhjärta Cypern från en bysantinsk uppviglare. Flera kuststäder togs tillbaka, men inte Jerusalem. Acre (Akko) blev den nya huvudstaden i korsfararriket. Filip II August reste hem efter erövringen av Acre. Rikard reste hem påsken 1193 när hans bror, prins John hade genomfört en komplott mot honom. prins John]

Fjärde korståget

Det fjärde korståget var avsett att riktas mot Egypten, som var östra Medelhavets maktcentrum. Men eftersom Venedig var med riktades det först mot Ungern. År 1202 erövrades staden Zadar (it. Zara), och två år senare kom de till Bysantinska riket och erövrade Konstantinopel. Mellan år 1204 och 1261 fanns det Latinska kejsardömet. Flera latinska småriken grundades även i Grekland.

Albigenserkorståget

Albigenserkorståget (se även Albigenserkriget) utlystes 1209 i syfte att undanröja de kätterska katarerna vars starka framväxt i södra Frankrike hotade den katolska kyrkans ställning. Även om korståget officiellt varade i 20 år, fortsatte stridigheter och oroligheter att plåga området i nära ett halvt sekel. Kriget handlade lika mycket om makt och kontroll över området, som om katolska kyrkans ställning. Korståget innebar slutet för södra Frankrikes självständighet, samt för den katariska trosåskådningen.

Femte korståget

Det femte korståget blev till en början framgångsrikt och nådde Egypten. Den egyptiska staden Damietta erövrades år 1219, men korsfararna tvingades att dra sig tillbaka 1221.

Sjätte korståget

Det sjätte korståget leddes av kejsaren Fredrik II av Tyskland. Han lyckades ta tillbaka Jerusalem, Betlehem och en smal korridor av kusten genom diplomati. Färre deltog eftersom han var bannlyst av påven, på grund av att det tog så lång tid att komma iväg. påve

Sjunde och åttonde korståget

Det sjunde korståget leddes av Ludvig IX (den helige) av Frankrike och även det åttonde. De korstågen var bättre organiserade. Vid det sjunde blev han besegrad i Egypten och tillfångatagen. Det åttonde korståget riktades mot Tunis, men Ludvig IX dog strax efter ankomsten 1270.

Barnkorståget

Huvudartikel: Barnkorståget
Barnkorståget startade år 1212 efter att den franska herdepojken Stefan fick en uppenbarelse. Stefans uppenbarelse var att Det Heliga Landet skulle bli befriat av barn och inte av adelsmän och riddare. Flera tusen barn blev inspirerade av Stefan och lämnade sina hem och begav sig söderut till Marseille. Enligt Stefans profetia skulle havet dela sig. Underverket uteblev dock och två skeppsredare erbjöd skepp till barnen. Skeppen lämnade landet med tusentals barn till Nordafrika i stället för mot Det Heliga Landet och många av barnen såldes som slavar.

Korståg som metafor

Ordet "korståg" har ofta använts som metafor, ibland med gillande och ibland med nedsättande ton, för en omfattande och krävande kamp mot en fiende. George W. Bush har använt ordet "korståg" för "kriget mot terrorismen" och utstått kritik för detta på grund av association med den nygamla konflikten mellan kristendom och islam. Jämför häxjakt. Kategori:Korståg als:Kreuzzug ja:十字軍 ko:십자군 simple:The Crusades th:สงครามครูเสด

Påve

Påve (av latin papa "fader"), benämning på biskopen av Rom och samtidigt den romersk-katolska kyrkans högste ledare. Själva ordet "påve" kunde förr även användas om andra höga kyrkoledare. Patriarken av Alexandria bär alltjämt titeln påve, liksom maronitiska kyrkans överhuvud. Den romerske påven räknas som aposteln Petrus efterträdare och kallas sedan medeltiden ibland för "Kristi vikarie" (lat. vicarius Christi). Den nuvarande påven heter Benedictus XVI och har innehaft sitt ämbete sedan den 19 april 2005. Påven är suverän furste i Vatikanstaten och är som sådan representerad i FN. Heliga stolen, som påvedömet kallas i diplomatiska sammanhang, har officiella förbindelser med många stater, bland dem Sverige sedan 1982. Den påvliga administrationen handhas av kurian.

Påvedömets historia

kuria i Sixtinska kapellet.]] Enligt kyrklig tradition skall Petrus ha lett kyrkan i Rom tillsammans med Paulus, och båda skall ha lidit martyrdöden under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr. Redan under de första århundradena hade den romerska kyrkan en ledande ställning, och man vände sig till påven för att få hjälp att avgöra kyrkliga och teologiska tvister; bl.a. hade påven Leo I det avgörande ordet vid kyrkomötet i Chalcedon 451. I den romerska rikskyrkan betraktades påven som ärkepatriarken, och han erkänns ännu idag av de ortodoxa kyrkorna som den främsta av Patriarkerna, fastän de befinner sig i schism med honom. Att påven fick en så ökad maktställning berodde på förhållandena efter det romerska rikets delning år 395. I öster förenade den bysantinske kejsaren både den politiska och kyrkliga makten (se caesareopapism), och kyrkan var decentraliserad i fyra patriarkat, Konstantinopel, Alexandria, Antiochia och Jerusalem. I väster fanns ingen kejsare efter Västroms fall år 476, och i stället fick påven ensam ta både det kyrkliga och det politiska ansvaret. När germanfolken kristnades och det medeltida västerlandet växte fram, var påven det sammanhållande bandet och den moraliska auktoriteten under tider av politisk splittring. Genom att det skapades ett västerländskt kejsardöme under Karl den store (krönt av påven till kejsare år 800) fick påven en central politisk betydelse. Genom tillskapandet av Kyrkostaten år 756 blev påven även världslig furste men samtidigt länstagare åt kejsaren. Också under de ottonska kejsarna på 900-talet var påve och kejsare sammanknutna i ett förhållande som långt ifrån alltid var harmoniskt, se bl.a. gregorianska reformen och investiturstriden. Under påvarna Innocentius III (1198-1216) och Bonifatius VIII (1294-1303) stod påvedömet på höjdpunkten av sin politiska makt. Under 1300-talet följde "påvarnas babyloniska fångenskap" i Avignon och därefter den stora schismen, som bådadera innebar en nedgång för påvemakten. Krisen kunde bara övervinnas till priset av konciliarismen under Konstanz-konciliet. Den växande kritiken mot påvestolens hushållning och särskilt mot renässanspåvarnas slöseri, bidrog till 1500-talets reformation, där påven ofta framställdes som Antikrist. Genom tridentinska mötet fastställdes på nytt påvens ställning som kyrkans obestridde ledare, något som slutligen fick sin bekräftelse vid Första Vatikankonciliet 1869-1870 och läran om påvens ofelbarhet och universalepiskopat som lade hela det yttersta ansvaret för kyrkans lära och styrelse i hans hand. (Denna påvliga möjlighet att fastslå en dogm utan ett koncilium, utan bara med en påvlig synod, har i historien bara använts två gånger, 1854 under Pius IX "Immaculata conceptio", och 1950 under Pius XII "Mariae Assumptio".)Medan konciliet pågick intogs Rom av italienska trupper, och Kyrkostaten uppgick i det nya Italien. Sedan påven varit "fånge i Vatikanen" under nära 60 år, upprättades Vatikanstaten genom Lateranfördraget 1929. Vid Andra Vatikankonciliet 1962-1965 betonades biskoparnas gemensamma ansvar för kyrkan på ett sätt som bröt men inte upphävde föregående århundradens påvliga centralisation. Under Johannes Paulus II har påven långt mer än tidigare blivit en massmedial gestalt.

Påveval

Varje påve väljs av en särskild valkorporation, kardinalskollegiet, som då sammanträder i Sixtinska kapellet till en konklav. Den som väljs till påve behöver inte själv vara kardinal, men i praktiken är detta alltid fallet. I de få fall då en icke-biskop väljs, måste denne vigas till biskop innan han kröns till påve.

Litteratur

- J.N.D. Kelly, The Oxford Dictionary of Popes ISBN 0-19-213964-9

Se även

- Lista över påvar
- Johanna (påvinna)
- Urbi et orbi Kategori:Romersk-katolska kyrkan als:Papst ja:ローマ教皇 ko:교황 simple:Pope

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.
Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar
Den största sjön är Ladoga.
Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.
Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanje regnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
Demografi
Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
Språk
Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
Religion
Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
Europeiska politiska organisationer
I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
Stater
EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
Områden med särskild status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
Organisationer

- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:Europa Kategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

Furste

Furste, kunglig eller högadlig titel som används i något olika sammanhang: #furste, allmän benämning på en monark. #furste, benämning på härskaren över ett mindre landområde, ett furstendöme. #furste, ofta en titel för en ej regerande medlem av en kunglig eller kejserlig familj. I Sverige används titeln arvfurste, medan tsartidens Ryssland använde titeln storfurste. #furste, adelstitel. I vissa länder är en furste i rang placerad närmast efter en hertig. Sverige har haft två furstar i denna mening Fredrik Wilhelm von Hessenstein, utnämnd 1785, och Wilhelm Putbus, utnämnd 1807. På franska och engelska används ordet prince för såväl titeln furste som titeln prins, varför prince i betydelsen furste ibland felaktigt översätts till prins på svenska. Kategori:Titlar

ROM

ROM är en akronym för Read-only Memory som betyder ungefär "endast läsbart minne". Det är inte möjligt att skriva till minnet eller ändra dess innehåll och det används därför till att lagra programvara för att styra hårdvaran i elektroniska enheter. Ursprunligen tillverkades ROM-kretsar färdiga med innehåll, men snart kom PROM, programmerbart ROM, som man kunde skriva till en gång med en särskilld skrivutrustning, EPROM, Erasable PROM, som man dessutom kunde radera (med kraftigt ultraviolett ljus i en särskilld utrustning) och skriva igen, och EEPROM, Electrically Erasable PROM, som kunde raderas med en elektrisk signal. Flashminnen är en vidareutveckling av EEPROM som har två transistorer per minnescell istället för en. Fördelen med EEPROM är att man kan radera små block i taget. I små EEPROM-kretsar kan man programmera och sudda 8 bitar i taget, att jämföra med det typiska flashminnets blockstorlek på 524 288 bitar. Minnescellen i EEPROM är större, vilket innebär högre produktionskostnad.

Se även

- RAM Kategori:Akronymer Kategori:Datorteknik Kategori:Elektronik ja:Read Only Memory ko:롬 simple:Read-only memory

Arab.

Arabiska är ett semitiskt språk som skrivs med det arabiska alfabetet. Det är gemensamt för i stort sett hela arabvärlden. Det är ett av FN:s officiella språk. Det uppdelas främst i tre huvudvarianter: det moderna litteraturspråket, det klassiska språket samt folkspråken. Det moderna arabiska litteraturspråket används primärt som skriftspråk men även nyttjas muntligt i formella sammanhang som konferenser, nyhetsutsändningar och dylikt. Den klassiska arabiskan är den islamiska världens kulturspråk och brukas i Koranen och den klassiska litteraturen. Det klassiska språket har stort inflytande på den moderna arabiskan. Vidare har alla araber normalt ett av de arabiska folkspråken som modersmål vilket fungerar som muntligt kommunikationsmedel i alla informella sammanhang. Folkspråket på Malta, maltesiska, är ett synkretistiskt språk, som i första hand byggs upp av arabiska språkinfluenser.

Språkträd

Den talade arabiskan finns i många olika varianter. Här anges de varianter som är så särpräglade att de har egna språkkoder. Flertalet saknar eget skriftspråk.
- Afroasiatiska språk
- Semitiska språk
- Centralsemitiska språk
- Sydliga centralsemitiska språk
-
- Arabiska
-
- Sahara-algerisk arabiska
-
- Algerisk arabiska
-
- Baharnaarabiska
-
- Cypriotisk arabiska
-
- Dhofariarabiska
-
- Östegyptisk bedawiarabiska
-
- Egyptisk arabiska
-
- Gulfarabiska
-
- Hadramiarabiska
-
- Hassaniyya
-
- Hijaziarabiska
-
- Judeoirakisk arabiska
-
- Judeomarockansk arabiska
-
- Judeotripolitansk arabiska
-
- Judeotunisisk arabiska
-
- Judeojemenitisk arabiska
-
- Libysk arabiska
-
- Mesopotamsk arabiska
-
- Marockansk arabiska
-
- Najdiarabiska
-
- Nordlevantinsk arabiska
-
- Nordmesopotamsk arabiska
-
- Omaniarabiska
-
- Övre Egypten-arabiska
-
- Sanaaniarabiska
-
- Shihhiarabiska
-
- Sydlevantinsk arabiska
-
- Standardarabiska [ABV]
-
- Sudanesisk arabiska
-
- Ta'izzi-adeniarabiska
-
- Tadzjikisk arabiska
-
- Tchadisk arabiska (tourkou)
-
- Tunisisk arabiska
-
- Uzbekisk arabiska
-
- Maltesiska

Externa länkar

- [http://www.arabiskaskolan.se Arabiska för alla]
- [http://www.arabiska.tk Grundkurs i arabiska] Kategori:Semitiska språk Kategori:Arabiska ja:アラビア語 ko:아랍어 ms:Bahasa Arab simple:Arabic language th:ภาษาอาหรับ

Medelhavsområdet

Medelhavet är ett hav som ligger mellan de tre kontinenterna Europa, Afrika och Asien med en yta på 2 620 254 km² (2 967 570 med Svarta havet och Azovska sjön inberäknat) med ett medeldjup på knappt 1 500 m. Från Gibraltar sund till Syriens kust är det 3 860 km, mellan Trieste och Stora Syrten 1 665 km och mellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta 460 km. Kustlängden är omkring 24 100 km och havets volym ungefär 4 250 000 km³.

Djup

Västra Medelhavet

Gibraltar sund, som är Medelhavets enda förbindelse med Atlanten, är inte grundast på sitt smalaste ställe 14,3 km öster om Tarifa utan den egentliga tröskeln mellan haven ligger betydligt längre västerut, nordväst om Cap Spartel där djupet är 320 m. Öster därom ökar djupet snabbt till omkring 700 m vid Tarifa, 1 000 m söder om Gibraltar och 1 400 m ytterligare längre österut. En sekundär tröskel på mindre än 1 000 m går över ön Alboran från den marockanska kusten till den spanska. Därefter följer Baleariska bäckenet där botten är jämnare med mycket branta kanter. Djupet är 2 400-2 900 m, endast öster om Menorca och väster om Sardinien överskrider djupet 3 000 m. Balearerna är förenade med Spanien genom en tröskel med ett maximalt djup på 825 m. Korsika och Sardinien åtskiljs av det mycket grunda Bonifatiosundet och de båda öarna är förbundna med Toskana via en tröskel vid öarna Capraja och Elba med ett maximalt djup på 400-500 m. En bred, ungefär 1 900 m djup tröskel sträcker sig mellan Sardinien och Tunisien och skiljer det Baleariska havet från Tyrrenska havet som når ned till ca 3 000 m, vid Pontinska öarna enda till 3 700 m. Det djupa och smala Messinasundet korsas mellan Sant' Agata och Punta del Pezzo av en tröskel på 105 m. Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen mellan Medelhavets västra och östra huvudbäcken. Här ligger öarna Pantelleria, Lampedusa och ögruppen Malta ovanpå bankarna Adventurebanken, Skerkibanken och den ryktbara Grahamsbanken med sista återstoden av den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea.

Östra Medelhavet

Det östra s.k. Orientaliska eller Levantiska bäckenet omfattar hela Medelhavet öster om Malta och bort till Syriens kust. Joniska havet har ett maximalt djup på över 4 400 m men i övrigt överstiger djupet i östra medelhavet sällan 3 000 m. Utanför Rhodos har man uppmätt drygt 3 800 m. Djupet mellan Cypern och det asiatiska fastlandet understiger 1 000 m. Se vidare Adriatiska havet och Egeiska havet.

Länder

Egeiska havet Länderna som gränsar till Medelhavet är från Gibraltar och medurs med namngivna kuststräckor och vikar: # Spanien ## Costa del Sol ## Golfo de Almería ## Costa Blanca ## Costa del Azahar ## Costa Dorada ## Costa Brava # Frankrike ## Étang de Leucate ## Golfe de Lion ## Rivieran ## Cöte d'Azur # Monaco # Italien ## Liguriska havet ### Riviera di Ponente ### Riviera di Levante ## Tyrrenska havet ### Golfo di Gaeta ### Golfo di Salerno ### Golfo di Policastro ### Stretto di Messina ### Golfo di Castellammare ## Canale di Sicilia ## Golfo di Squillace ## Golfo di Taranto ## Adriatiska havet ### Golfo di Manfredonia # Malta ## Canale di Malta # Slovenien # Kroatien # Jugoslavien # Albanien # Grekland ## Joniska havet ### Korintiska viken ### Kyparissiska bukten (Arkadiabukten) ### Ambrakiska viken (Artaviken)
sydkusten
### Argoliska (Naupliaviken), ### Lakoniska viken (Marathonisiviken) och ### Messeniska viken (Koronviken) ## Egeiska havet ### Saroniska viken (Eginaviken) ### Pagaseiska viken (Voloviken) ### Maliska viken # Turkiet # Cypern # Syrien # Libanon # Israel # Egypten # Libyen ## Stora Syrten (Sidra) # Tunisien ## Lilla Syrten (Gabèsbukten) # Algeriet # Marocko

Öar

De största öarna i Medelhavet upptar omkring 100 000 km² av havets yta. De är från öst till väst: # Cypern # Rhodos # Kreta # Malta # Sicilien # Sardinien # Korsika # Menorca # Mallorca # Ibiza

Floder

Många av Medelhavets egendomligheter beror på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. Den enda afrikanska floden av betydelse är Nilen och från den asiatiska kusten endast mindre kustfloder. Det är alltså i huvudsak från Europa som havet får sitt sötvattentillflöde. Efter Nilen, och bortsett från det starka tillflödet från Svarta havet, är det Po och därefter Rhône som står för tillflödet. Avdunstningen är till följd av det varma klimatet så stark att minst dubbelt så mycket vatten avdunstar som floderna tillför. Denna förlust motvägs av tillflödet av atlantvatten genom Gibraltarsund som, beroende på tidvattnet, varierar mellan +- 3,7-5,5 km/h. Medelhavet har alltså betydligt saltare vatten än oceanen, och salthalten är betydligt högre i östra Medelhavet än i västra; salthalten vid ytan i östra Medelhavet är den samma som bottenvattnet i de västra delarna. Medelhavets djupblå färg och transparenta vatten beror på dess höga salthalt och bristen på tillförseln av flodsediment. Eftersom Medelhavsvattnet är betydligt tyngre än det i Atlanten skapas vid Gibraltar en stark underström på ungefär 200 m djup av utgående salt vatten under vattentillflödet från Atlanten. Detta frånflöde är dock betydligt mindre än tillflödet. Ungefär samma förhållandet råder mellan Medelhavet och Svarta havet vid Bosporen. De centrala delarna av Medelhavet ligger lägre än oceanen men vid kuststräckorna kan det omvända förhållandet råda. Tröskeln vid Gibraltarsundet gör att temperaturen i Medelhavet förblir konstant vid ca 12°-13°C ända ned till botten, där Atlantens vatten håller en temperatur ungefär 3° på 1 800 m och 2°C på 4 000 m. I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurliv även på de största djupen. Detta syre kommer med djuphavsströmmarna från polartrakterna där syret tillförts vid ytan. In i Medelhavet når inte detta vatten på grund av Gibraltartröskeln. Medelhavet har därför ett mycket fattigt djurliv i de djupaste delarna. Att det förekommer något liv alls tyder på att någon blandning mellan yt- och djupvatten ändå sker. Tidvattnet är föga märkbart i Medelhavet. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinner snart öster om Gibraltarsund och det tidvatten som bildas inom Medelhavet själv är så svaga att de knappast märks. Mer iögonfallande än tidvattnet är strömmarna som uppstår i de trånga sunden. Det händer att flodvågor delas av öar och att dess båda delar inte möts samtidigt på öns andra sida. Följden kan då bli att det råder ebb på öns ena sida och flod på dess andra vilket kan orsaka våldsamma strömmar i vattnet. I Messinasundet kallas dessa tidvattenströmmar för Scylla och Charybdis. Även seichefenomenet uppträder i Euripossundet utanför den grekiska staden Chalkis. I övrigt kan inga stora regelbundna strömmar uppstå i ett så litet hav som Medelhavet.

Historia

Medelhavet kallades av den romerske historikern Sallustius Mare intestinum och av Pomponius Mela och Plinius den äldre för Mare Internum och först av senare författare för Mare mediterraneum, dvs ett medelhav. Medelhavet har genom hela historien varit en förmedlande länk mellan de tre kontinenter det fysiskt skiljer. Dess stränder utgjorde världens centrum under hela antiken och både långt dessförinnan och långt därefter. Först i.o.m. upptäckten av sjövägen till Indien och senare Amerika började fartygen ta andra vägar. Med öppnandet av Suezkanalen återvände en del av världens sjöfart till Medelhavet. : ... ja:地中海 ko:지중해 th:ทะเลเมดิเตอร์เรเนียน zh-min-nan:Tē-tiong-hái

Spanien

Spanien är ett land på Iberiska halvön i sydvästra Europa. Landet är en monarki och statsöverhuvud är kung Juan Carlos. Spanien gränsar till Portugal, Frankrike, Andorra och via Gibraltar även till Marocko. Spaniens huvudstad är Madrid.

Historia

Huvudartikel: Spaniens historia Spanien grundades som enat land när Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien förenade rikena i en personalunion. Enandet följdes av utdrivandet av judar och muslimska morer vilket följdes av en ekonomisk och kulturell tillbakagång. Under 1500-talet expanderade Spanien som en stor kolonialmakt och lade under sig stora områden i Amerika. På 1600-talet fick man konkurrens ifrån främst Holland och England. Under 1800-talet var frigjorde sig många av Spaniens tidigare kolonier och imperiet var på nedgång. Spansk-amerikanska kriget satte definitivt stopp för den spanska dominansen i latinamerika. 1940 förklarade styrande general Franco Spanien som en icke krigförande part av axelmakterna, vilket resulterade i utrikespolitisk isolering i efterkrigstiden. 1947 gjordes en författningsändring som innebar att monarkin återinfördes, men att tronen skulle stå vakant fram till general Francos dödsdag. Franco dog 1975 och Juan Carlos av Bourbon kom då till makten och kunde påbörja en demokratisering av Spanien.

Administrativ indelning

Spanien är indelat i 50 provinser, grupperade till 17 autonoma regioner och två autonoma städer med en hög grad av självständighet.

Autonoma regioner

Spanien är en federation av 17 autonoma regioner (comunidades autónomas) och 2 autonoma städer (ciudades autónomas; Ceuta och Melilla).
- Andalusien (Andalucía)
- Aragonien (Aragón)
- Asturien (Principáu d'Asturies på asturiska/Principado de Asturias på spanska )
- Balearerna (Illes Balears på katalanska /Islas Baleares på spanska )
- Baskien (Euskadi på baskiska/País Vasco på spanska )
- Extremadura
- Galicien eller Galiza
- Kanarieöarna (Islas Canarias)
- Kantabrien (Cantabria)
- Kastilien-La Mancha (Castilla-La Mancha)
- Kastilien-Leon (Castilla y León på spanska/Castiella y Llión på asturiska )
- Katalonien (Catalunya på katalanska/Cataluña på spanska/ Catalunha på aranesiska)
- La Rioja
- Madrid
- Murcia
- Navarra (Nafarroa på baskiska/Navarra på spanska )
- Valencia (Comunitat Valenciana på valenciano (katalanska) /Comunidad Valenciana på spanska) Spaniens grundlag erkänner historiska nationaliteter, men ger dem ingen speciell status. Navarra och Baskien har ett särskilt momssystem.

Provinser

Huvudartikel: Spaniens provinser Det spanska kungariket är också indelat i 50 provinser (provincias). Sjävständiga regioner grupperar provinserna (t. ex består Extremadura av två provinser, Cáceres och Badajoz). De självständiga regionerna Asturien, de Baleariska öarna, Kantabrien, La Rioja, Navarra, Murcia, och Madrid består vardera av en enda provins.

Översjöiska besittningar

Det finns också fem platser med spansk överhöghet (plazas de soberanía) längs den Afrikanska kusten: städerna Ceuta och Melilla administeras som autonoma städer, ett mellanting mellan städer och kommuner; öarna Islas Chafarinas, Peñón de Alhucemas, och Peñón de Vélez de la Gomera är under direkt spansk administration. Kanarieöarna, Ceuta och Melilla, räknas inte officiellt som historiska kommuner, men åtnjuter ändå speciell status.

Se även

- Lista över regeringschefer i Spanien
- Lista över monarker i Spanien
- Spaniens politik
- Spanien (styrelseskick) Kategori:Spanien Kategori:Europas länder fiu-vro:Hispaania ja:スペイン ko:에스파냐 ms:Sepanyol simple:Spain th:ประเทศสเปน zh-min-nan:Se-pan-gâ

1400-talet

Denna artikel handlar om seklet 1400-talet, åren 1400-1499. För decenniet 1400-talet, åren 1400-1409, se 1400-talet (decennium). ---- Sekel: 1300-talet - 1400-talet - 1500-talet Decennier och år:

1400-talet	1400	1401	1402	1403	1404	1405	1406	1407	1408	1409
1410-talet	1410	1411	1412	1413	1414	1414	1414	1417	1418	1419
1420-talet	1420	1421	1422	1423	1424	1425	1426	1427	1428	1429
1430-talet	1430	1431	1432	1433	1434	1435	1436	1437	1438	1439
1440-talet	1440	1441	1442	1443	1444	1445	1446	1447	1448	1449
1450-talet	1450	1451	1452	1453	1454	1455	1456	1457	1458	1459
1460-talet	1460	1461	1462	1463	1464	1465	1466	1467	1468	1469
1470-talet	1470	1471	1472	1473	1474	1475	1476	1477	1478	1479
1480-talet	1480	1481	1482	1483	1484	1485	1486	1487	1488	1489
1490-talet	1490	1491	1492	1493	1494	1495	1496	1497	1498	1499

ja:15世紀 ko:15세기 simple:15th century th:คริสต์ศตวรรษที่ 15

Påve

Påvedömets historia

Påveval

Litteratur

- J.N.D. Kelly, The Oxford Dictionary of Popes ISBN 0-19-213964-9

Se även

- Lista över påvar
- Johanna (påvinna)
- Urbi et orbi Kategori:Romersk-katolska kyrkan als:Papst ja:ローマ教皇 ko:교황 simple:Pope

Jerusalem

Denna artikel handlar om staden Jerusalem. för andra betydelser av ordet Jerusalem, se Jerusalem (tvetydighet). ---- Jerusalem (tvetydighet), och bortom den syns, på sluttningen av Olivberget, kyrkan i Getsemanelunden]] Jerusalem (modern hebreiska: ירושלים Yerushaláyim; biblisk hebreiska ירושלם; arabiska: al-Quds, القدس) är sedan 1950 de facto huvudstad i Israel, ett förhållande som har mött endast svagt internationellt erkännande. De flesta länder har därför valt att låta sin ambassad vara stationerad i Tel Aviv. Staden är mångetnisk och har en viktig roll i religioner som judendom, kristendom och islam, men är även en viktig symbol i religionen bahai.

Historia

Jerusalem är en av världens äldsta städer. Dess tidigast kända invånare var jebusiterna, ett kanaanitiskt folkslag, och staden kallades därför bl.a. Jebus. Enligt den judiska Bibeln - det kristna Gamla testamentet - erövrades Jerusalem av israeliterna under ledning av kung David och gjordes till huvudstad i hans rike, som då bestod av sydriket Judeen men senare även omfattade de nordliga stammarna i Israel. Detta skedde c:a år 1000 f.Kr. Efter 1948 års arab-israeliska krig blev Jerusalem en delad stad. Östra Jerusalem, inklusive Gamla staden, ockuperades av Jordanien medan Västra Jerusalem (även kallat "Nya Jerusalem") ockuperades av Israel. Från 1950 tog Jerusalem alltmer över rollen som huvudstad i Israel efter Tel Aviv. Sexdagarskriget 1967, där Israel erövrade Västbanken från Jordanien, ledde till att även Östra Jerusalem kom under israelisk styre. Det kan vara värt att notera att ordet "Jerusalem" enligt många forskare kommer av samma stam som Shalom/Salaam, dvs i betydelsen "Fredens/Fridens stad". De viktigaste pilgrimsmålen finns innanför murarna till Gamla staden, och av dem kan nämnas
- Tempelberget
- Västra muren (klagomuren)
- Via Dolorosa
- Uppståndelsekyrkan som inrymmer ett av fler utpekade alternativ till Golgata och Jesu grav Öster om Gamla staden går Kidrondalen, och på andra sidan om den finns Oljeberget, nedanför vars sluttning Getsemane trädgård ligger med bl a olivträd, som mycket väl kan vara över 2000 år gamla. Högre upp på Oljeberget finns Jesu tårars kyrka och Fader Vår-kyrkan, den senare på en plats där en grotta utpekas som den plats där Jesus övernattade när han var i Jerusalem. På sydsidan av Oljeberget finns Betania där Jesu vänner Marta, Maria och Lasarus bodde. Östsluttningen av Oljeberget täcks av en stor begravningsplats. Goda utsiktspunkter är dels Oljeberget vid Fader Vår-kyrkan, dels Haas promenad, några kilometer söder om Jerusalem. 1981 upptog gamla staden i Jerusalem och dess murar på UNESCO:s världsarvslista. Sedan 1982 är gamla staden även upptagen på UNESCO:s lista över hotade världsarv. Kategori:Platser i Bibeln Kategori:Islam Kategori:Pilgrimsorter Kategori:Asiens huvudstäder Kategori:Orter i Israel Kategori:Mellanösterns världsarv Kategori:Hotade världsarv ja:エルサレム ko:예루살렘 ms:Baitulmuqaddis simple:Jerusalem

683

Händelser

Födda

Avlidna

- Uqba ibn Nafi, arabisk befälhavare. 0683 Kategori:680-talet ko:683년

1071

Händelser

- 26 augusti - I slaget vid Manzikert besegrar seldjukturkarna under Alp Arslan det bysantinska riket under ledning av kejsaren Romanos IV, varefter de kan erövra Mindre Asien.
- Den sista av bysantiska riket kontrollerade staden i södra Italien, Bari, erövras av Robert Guiscard.
- Byggandet av Richmond Castle i norra Yorkshire i England påbörjas.
- Robert I av Flandern blir regent.

Födda

- 22 oktober - Vilhelm IX av Akvitanien, poet (död 1127).

Avlidna

Kategori:Årtal Kategori:1070-talet ko:1071년

Turkfolk

Turkfolk, eller turkspråkiga folk, är den gemensamma benämningen på de folkgrupper som talar turkiska språk, vilket omfattar cirka 150 miljoner människor varav de flesta i Centralasien, Mellanöstern, Turkiet och Kaukasus. Till de största turkfolken hör turkar (från Turkiet), kazaker, azerbajdzjaner (även azerier), tatarer (anses dock ibland vara ett mongolfolk), kirgizer, turkmener, uzbeker och uigurer. Till historiska turkfolk räknas ibland seldjuker och osmaner trots att båda egentligen är benämningar på turkiska dynastier.