Rätoromanska (rumantsch) talas av c:a 40 000 människor i kantonen Graubünden i östra Schweiz.
Det är ett romanskt språk härstammande från en folklig variant av latin som talades i Rätien (Graubünden överlappar delvis med Rätiens tidigare territorium). Den kuperade terängen i området gjorde dalarna där språket talas svårt avstängda från varandra förr i tiden. Därför utvecklades det flera svårbegripliga dialekter av språket. Dialekterna från väst till öst: sursilvanska, sutsilvanska, surmiranska, puter och vallader. De båda senare brukar ibland sammanföras under benämningen engadinska.
Graubünden, kanton i sydöstra Schweiz. Graubünden gränsar i söder till Italien, i väster till Ticino, i norr till Glarus och Sankt Gallen samt Österrike i norr och öster.
I orten Vals finns det berömda badet Therme Vals, ritat av arkitekt Peter Zumthor och färdigställt 1996. Området har flera varma källor.
Historia
Graubünden var till 1798 en självständig stat. Förbundsrepubliken Graubündens tre delrepubliker utgjordes av Gotteshausbund grundat 1367, Obere Bund grundat 1424 och Zehngerichtebund grundat 1436. Dessa tre republiker allierade sig 1451 och förenades till en förbundsrepublik 1524. De gick var för sig i förbund med Edsförbundet 1497-1499. Efter en revolution utropades den Rhätiska republiken 1798, men redan året därpå förenades den som kantonen Rhätien med den Helvetiska Republiken. Graubünden blev 1803 en kanton i det återupprättade Schweiziska edsförbundet.
Kategori:Schweiz kantonerKategori:Graubünden - kantonals:Kanton Graubünden
Schweiz ligger i Centraleuropa och ligger till största delen i Alperna. Schweiz är en av Europas minsta stater med sina 41 285 km2 (något större än Skåne och Småland tillsammans) och är helt omgärdat av andra stater.
Kantoner
Huvudartikel: Schweiz kantoner300px
Schweiz är indelat i 23 kantoner varav 3 är uppdelade i halvkantoner. De äldsta kantonerna är Schwyz, Unterwalden och Uri som tillsammans bildade Schweiziska edsförbundet den 1 augusti1291. Schweiz kantonsindelning har varit densamma sedan 1815 med undantag för kantonen Juras utbrytning ur Bern, 1979.
Schweiz består av tre naturliga regioner: bergskedjorna Alperna och Jurabergen som dominerar söder och öster respektive nordväst samt en skogsregion som skiljer de två bergskedjorna åt.
Schweiz består av 38 % åkermark, 30,4 % skog, 25,5 % impediment och 5,8 % bebyggelse.
Klimat
Det schweiziska klimatet domineras av atlantvindar i väst, medelhavsvindar i söder, kontinentalvindar i öst och mellaneuropeiska lågtryck i norr. Under sommaren ligger medeltemperaturen mellan 18 och 20 grader i dalarna och runt 10 grader på de högre höjderna. Sommartid så brukar gränsen för minusgrader ligga kring 3 000 m.ö.h.. De södra delarna av kantonen Ticino har i det närmaste medelhavsklimat.
Berg
medelhavsklimat
Med sitt läge i Alperna finns det många höga bergstoppar i Schweiz. I kantonen Valais återfinns Schweiz högsta berg, Dufourspitze 4 634 m.ö.h..
Floder
Dom tre längsta floderna i Schweiz heter Aare (295 km), Rhône ( 264 km) och Rhen (375 km)
Sjöar
Med sitt bergiga landskap har Schweiz många långsmala och djupa sjöar.
Alla vuxna medborgare i Schweiz har rätt att delta i kommunfullmäktiges möten och i lokala folkomröstningar i vilka kommunala beslut fattas.
Kantonerna (Glarus och Innerrhoden i Appenzell) har en medborgarförsamling bestående av alla röstberättigade medborgare. Sammanträdena hålls på ett torg i staden en gång om året. Besluten fattas genom handuppräckning.(Direktdemokrati)
Landet har haft flest folkomröstningar i världen.
Styrelseskick
Schweiz är en federation med ett utbrett självstyre i kantonerna. Kantonerna har sina egna författningar, parlament och regeringar. Federationen är en republik med en president och ett tvåkammarparlament, Förbundsförsamlingen (ty. Bundesversammlung, fr. Assemblée fédérale). Förbundsförsamlingens är uppdelad i Ständerrådet (ty. Ständerat, fr. Conseil des États, it. Consiglio degli Stati) och Nationalrådet (ty. Nationalrat, fr. Conseil national, it.Consiglio nazionale). Den verkställande makten utövas av en regering, Förbundsrådet (ty. Bundesrat, fr. Conseil fédéral), som består av sju ministrar som utses av Förbundsförsamlingen.
Den schweiziska konstitutionen
Den nuvarande schweiziska konstitutionen instiftades år 1848 och har sedan dess reviderats två gånger 1874 och 1999.
Federalism
I den schweiziska konstitutionen är kantonernas existens och självständighet hårt reglerad. Varje kanton är namngiven i konstitutionens första artikel. Detta medför att en förändring av konstitutionen är nödvändig för att skapa en ny kanton eller om en kanton vill lämna federationen. För att en ändring av konstitutionen ska komma till stånd krävs en federalfolkomröstning där en majoritet av de röstande är för förändringen samt att det finns en majoritet för förslaget i en majoritet av kantonerna. Om ändringen avser en tillkommande kanton krävs även en majoritet av rösterna i den tilltänkta kantonen. Detta förfarande har inneburit att antalet kantoner har i princip varit oförändrat sedan 1848. Efter 30 års förhandlingar lyckades den franskspråkiga och katolska kantonen Jura att bryta sig ur den tyskspråkiga och protestantiska kantonen Bern.
De schweiziska kantonerna är garanterad en väl tilltagen självständighet. I princip kräver konstitutionen endast att kantonerna skall vara republiker och att de skall respektera jämlikhet och mänskliga rättigheter. Trots detta så skiljer sig inte kantonernas egna konstitutioner, lagar och styrelseskick i från varandra, de största skillnaderna ses i kommunernas självständighet och i vilken utsträckning som man använder sig av folkomröstning i beslutsprocessen.
En viktig del i den schweiziska federalismen är att även de små kantonerna måste få göra sin stämma hörd och detta märks tydligt i den majoritet som krävs för en förändring av konstitutionen. Sedan 1970 har de små kantonerna röstat ner fyra konstitutionsförändringar trots att en majoritet av den schweiziska befolkningen har varit för förslagen har förslagen inte haft majoritet i en majoritet av kantonerna.
Rösträtt
Alla schweiziska medborgare, oavsett kön, som har fyllt 18 år har rösträtt i de federala valen. Den schweiziska kvinnan fick inte rösträtt i federala val förrän 1971, vilket är mycket sent med västerländska mått mätt.
Ständerrådet har 46 ledamöter och varje kanton har två platser. Kantonerna Unterwalden, Basel och Appenzell är uppdelade i halvkantoner där varje halvkanton har en representant i Ständerrådet
Nationalrådet
Nationalrådet har 200 ledamöter som väljs för en mandatperiod om fyra år. Antalet ledamöter i Nationalrådet är proportionerligt mot antalet invånare i kantonen, med undantaget att alla kantoner och halvkantoner skall ha minst en plats i Nationalrådet. Kantonerna Uri och Glarus samt halvkantonerna Obwalden, Nidwalden, Appenzell Ausserrhoden och Appenzell Innerrhoden har en ledamot var. Kantonen Zürich är med sina 34 ledamöter den kanton med störst representation.
Förbundsrådet
Huvudartikel: Förbundsrådet (Schweiz)
Förbundsrådet är Schweiz verkställande organ, regering. Förbundsrådet utses av Förbundsförsamlingen och ministrarnas politiska och geografiska tillhörighet är reglerad. Minst två ministrar skall komma från de fransk- eller italienskspråkiga kantonerna, medan de övriga fem kan komma från alla kantoner. De största partierna i Förbundsförsamlingen är alltid garanterade någon eller några ministerposter enligt en fastställd formel.
President
Ordförande i Förbundsrådet väljs i december varje år av Förbundsförsamlingen, det vill säga Nationalrådet och Ständerrådet gemensamt, och den som innehar det uppdraget är även Schweiz' president. Presidentens huvudsakliga uppgift är att vara ordförande vid Förbundsrådets sammanträden. Presidenten har ingen mer makt än övriga ledamöter i Förbundsrådet, förutom vid lika röstetal när hans röst är avgörande.
Schweiz presidenter och vicepresidenter: Lista över Schweiz presidenter och vicepresidenter
Ekonomi
Schweiz hör till de rikaste länderna i världen. Landet har en god ekonomi och försörjer sig bland annat på turism, choklad, klockor och ost.
Vulgärlatin (på latin, sermo vulgaris) är ett samlingsnamn för de dialekter som talades framför allt i de västra provinserna av det Romerska riket fram till dess att dessa dialekter utvecklades till de skilda romanska språken, vilket brukar sägas ha skett omkring 800-talet.
Detta talade latin skilde sig från det skrivna klassiska latinet i såväl uttal som ordförråd och grammatik. Vissa kännetecken utvecklades inte förrän under kejsardömets sista tid medan andra sannolikt fanns i åtminstone basilektala former långt tidigare. Med de flesta definitioner av vulgärlatin avses endast det talade språket, eftersom tecken tyder på att latinet bryts upp i dialekter under den här perioden och eftersom ingen gjorde en fonetisk kodifiering av latinskt tal under perioden måste den som vill studera vulgärlatinet göra det med indirekta metoder.
Vår kunskap om vulgärlatin härrör framför allt från tre olika källor. För det första kan jämförande metoder rekonstruera de språkliga förändringar som ledde till utvecklingen av de romanska språken och notera de förändringar som måste ha skett i det klassiska latinet. För det andra finns ett antal grammatiska texter där författare pekar ut och fördömer en rad olika språkliga fel som talare av latin tydligen ofta gjorde, vilket ger insikt i hur latinet faktiskt användes. Slutligen kan man iaktta förändringar i bevarade texter från senare latinska texter.
Vad var vulgärlatin?
jämförande metoderSjälva ordet vulgär betyder helt enkelt vanlig: det härstammar från det latinska vulgaris, vanlig eller folklig. Vulgärlatin har inom studiet av latin flera olika meningar.
- För det första, det talade latinet i det Romerska riket. Klassiskt latin var sedan länge ett tämligen artificiellt språk, och det latin som fördes av romerska soldater till Gallien eller Dacien var knappast detsamma som det som möter Ciceros läsare. Enligt denna definition är vulgärlatin ett talat språk, motsvarat i skrivna källor av "sent latin" (vilket skiljer sig något från det klassiska latinet från tiden fram till det första århundradet e.Kr.).
- För det andra kan man avse den hypotetiska föregångaren till de vardagliga romanska dialekterna. Detta är språk som inte kan beläggas annat än i några spridda fragment och graffiti. Det var ett latin som genomgått ett antal viktiga förändringar i ljudbilden vilka kan rekonstrueras av lingvister utifrån de förändringar som kan iakttas i de romanska språken som är latinets direkta efterföljare.
- För det tredje, mer begränsande, kan vulgärlatin avse endast dialekterna norr och öst om linjen La Spezia-Rimini, i Frankrike, på iberiska halvön och även den dåligt kända dialekt som talades i de västra afrikanska provinserna, alltså de dialekter som var föregångare till det västromanska språken. Enligt detta synsätt antas italienska, rumänska och dalmatiska ha utvecklats separat.
- För det fjärde kan vulgärlatin användas för att beteckna ett antal nymodigheter som uppträder i vissa sena latinska texter, till exempel Peregrinatio Aetheriae (en nunnas beskrivning av en pilgrimsfärd till Palestina och Sinai (300-talet)) eller de efterlämnade verken av Gregorius av Tours. Skrivna texter på vulgärlatin är sällsynta och har stort värde för filologer eftersom de bland annat genom misstag visar hur språket egentligen brukades.
En del litterära verk av mindre avancerad språklig typ ger glimtar av vulgärlatinets värld. Plautus och Terentius använder till exempel i sin dramatik ofta slavar som roller och bevarar i deras repliker många tidiga latinska uttryck, liksom Petronius Arbiters bevarade Cena Trimalchionis.
Vulgärlatinet utvecklades efterhand i olika riktning i de olika romerska provinserna och gav gradvis upphov till de moderna språken franska, italienska, spanska, portugisiska, rumänska, katalanska och så vidare. Även om det officiella språket i provinsen var latin så var det språk som talades ett lokalt vulgärlatin tills dess att denna lokala form skiljt sig så mycket från den skrivna normen att ett nytt standardspråk blev en nödvändighet. När det lokala språket mognat tillräckligt anses förstås vulgärlatinet i det området vara ett dött språk. När dialekten uppfattas som urskiljbar med tillräckliga kännetecken betecknas de som de romanska språken (jämför Oïl, Oc, Si).
200-talet antas vara den tidsperiod då förutom deklinationer en stor del av ordförrådet förändrades (till exempel equus → caballus). Nyare studier har föreslagit att uttalet förändrades under samma tidsperiod, och att en särskilt stor förändring skulle ha skett i trakten av Neapel. Förändringarna var dock inte desamma i hela riket. Det är dock viktigt att komma ihåg att nästan alla slutsatser i frågan om vulgärlatinets utveckling är baserade på efterhandskonstruktioner och inte på samtida material.
Vulgärlatinet fortlevde i flera sekler efter Västroms fall, eftersom tills dess ett nytt oberoende språk hade formats kom de att använda latin när de skulle uttrycka sig i skrift. Vid det tredje konciliet i Tours 813 anbefalldes prästerna att predika på det lokala tungomålet för att vara förståeliga - antingen rustica lingua romanica, alltså det lokala vulgärlatinet, nu klart åtskilt från det i tiden frusna kyrkans klassiska latin, eller på det tyska språket. Bara en generation senare, 842 i Strasbourg då två av Karl den Stores arvingar bevittnade ett avtal, användes ett språk som alldeles tydligt inte var latin:
:Pro Deo amur et pro christian poblo et nostro commun salvament, d'ist di en avant, in quant Deus savir et podir me dunat, si salvarai eo cist meon fradre Karlo, et in aiudha et in cadhuna cosa. . .
:(För Guds kärlek och det kristna folket och allas vår frälsning, från denna dag och i hädanefter, givet att Gud ger mig kunskap och kraft, skall jag försvara min broder Karl med min hjälp i allt. . .)
Kategori:LatinKategori:Utdöda språkja:俗ラテン語
Μιχαήλ Μπουλγκάκοφ
Ο Μιχαήλ Μπουλγκάκοφ (Михаил Афанасиевич Булгаков) ήταν Ρώσος συγγραφέας. Γεννήθηκε στο Κίεβο της σημερινής Ουκρανίας το 1891. Κυριότερα έργα του είναι το "Ιστορική και Εθνολογική Εταιρεία της Ελλάδος (ΙΕΕΕ). Είναι το παλαιότερο μουσείο του είδους του. Οι συλλογές του διαφωτίζουν τις αντι
Κατηγορία:Αρχιτεκτονική
Αρχιτεκτονική είναι τόσο η τέχνη όσο και η επιστήμη του σχεδιασμού (μελέτης, όχι σχεδίασης) και της υλοποίησης κτιρίων. Ένας πιο γενικός ορισμός θα περιελάμβανε το σχεδιασμό όλων των κτιστών υποδομών στο περιβάλλον, από το μακροσκοπικό επίπεδ
Ολλανδία
Οι Κάτω Χώρες (Ολλανδικά: Nederland) είναι το ευρωπαϊκό μέρος του Βασίλειου των Κάτω Χωρών (Ολλανδικά: Koninkrijk der Nederlanden), και είναι κοινοβουλευτική δημοκρατία με συνταγματικό μονάρχη. Αναφέρεται πολλές φορές λανθασμένα ως Ολλανδία. Η χώρα βρίσκεται στην βορειοδυτική
