:: wikimiki.org ::
| Ur Svenska Hjärtans Djup En Gång |
Ur svenska hjärtans djup en gångKungssången ("Ur svenska hjärtans djup en gång") är en hyllningssång till den svenske kungen som symbol för den svenska nationen. Text av C. V. A. Strandberg (signaturen Talis Qualis), musik av Otto Lindblad. Kungssången skrevs till och uruppfördes vid en studentfest i Lund den 5 december 1844 i anslutning till Lunds universitets firande av Oscar I:s tronbestigning.
Kungssången är ett exempel på högromantik.
Den nuvarande kungssången hade inofficiella föregångare i form av bland annat Bellmans Gustafs skål och Bevare Gud vår kung, den senare med samma melodi som God Save the Queen.
Till skillnad från t.ex. den brittiska God Save the Queen så har den svenska kungahymnen inte status av nationalsång.
Text
1
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!
2
O konung! folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.
|
3
Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!
4
Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.
|
5
Du himlens Herre! med oss var,
som förr du med oss varit har,
och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos sveakungen och hans män.
Och låt din ande vila än
utöver nordanland!
|
Se även
- Du gamla, du fria
NationNation (från lat. Nat|io, -onis, f), börd, härstamning, personifierat i gudinnan Natio har flera betydelser:
# släkte, klass, kast, folk eller stam.
# ett folk som är förenat och unikt vad gäller språk, religion och sociala traditioner. Se även nationalism, nationalstat och etnicitet
# självständig politisk enhet, se vidare land, rike, stat och unionsstat.
# studentorganisation vid universitet, ofta med anknytning till studenternas hembygd, se vidare studentnation.
Se även
- Nationspersonifikation
Otto Lindblad
Otto Lindblad, född 31 mars 1809 i Karlstorp, död 26 januari 1864 i Norra Mellby. Svensk musiker (violinist), tonsättare och körledare.
Lindblad, som efter studier vid gymnasiet i Växjö kom till Lund 1929, var en av de viktigaste krafterna då den lundensiska studentsången under 1830-talet utvecklades och fick fastare former inom Lunds Studentsångförening. Många av hans kompositioner ingår ännu i den nordiska "stamrepertoaren" och framförs, inte minst, i samband med valborgsfirande och vårhyllningar runt om i Norden.
1846 ledde Lindblad en kvartett av studentsångare på den första sångarturnén genom Sverige. Syftet var att samla in medel till byggandet av Akademiska Föreningen.
Lindblad samarbetade ofta med skalden C. V. A. Strandberg (signaturen Talis Qualis) som textförfattare.
Lindblad hade avlagt magisterexamen 1844, men hans ekonomiska ställning vid universitetet förblev osäker och 1847 avflyttade han från Lund för att tillträda en tjänst som klockare i Norra Mellby. Han fortsatte dock att göra gästframträdanden i Lund.
Sedan 1908 står en byst av Lindblad, utförd av skulptören John Börjeson, i Lundagård.
Musikografi (urval)
- Kungssången ("Ur svenska hjärtans djup en gång")
- Längtan till landet ("Vintern rasat ut")
- Sångfåglarna
- Vid Trollhättan
- Ångbåtssång ("Herr Kapten, sätt maskinen i gång!"; skriven i samband med en skandinavistisk utfärd till Köpenhamn)
Lindblad, Otto
Lindblad, Otto
Lindblad, Otto
Lund:Den här artikeln handlar om centralorten i Lunds kommun. För andra betydelser, se Lund (olika betydelser).
----
är en tätort och centralort (stad) i Lunds kommun och stiftsstad för Lunds stift, södra Sverige belägen på Lundaslätten med Lunds domkyrka och Lunds universitet i orten. År 2000 hade staden 73 840 invånare. Lund tillhör Öresundsregionen.
Historik
Huvudartikel: Lunds historia
Lund är tillsammans med Sigtuna Sveriges äldsta stad, även om Lund var en dansk stad som blev en svensk besittning först år 1658 och, med Skåne, en del av Sverige först år 1719.
1719
Staden grundades omkring år 990, sannolikt flyttad på kungligt initiativ från ett tidigare läge en halvmil längre söderut, där arkeologiska utgrävningar vid Uppåkra indikerar en bosättning från före vår tideräknings början som blivit nedbränd i slutet av 900-talet. De arkeologiska fynden ger anledning att tro, att staden vid Uppåkra, som kanske redan kallades Lund, varit centralort för det bördiga sydväst-Skåne från 400-talet och framåt — en roll som Lund övertog problemfritt. Stadens nya läge var strategiskt fördelaktigt. Lund ligger på Romelåsens sydväst-sluttning, vid vars fot mossar och sankmark utmed Höje å gav extra skydd. Liksom Uppåkra ligger Lund utmed den nord-sydliga landsväg som omges av det land Uppåkra var centralort för, men Lunds nya läge var vid korsningen med en öst-västlig landsväg till landet i Vombsänkan, Färs härad, antyder att staden Lund aspirerade på kontroll av större delar av Skåne, möjligen också Kristianstadsslätten på andra sidan Linderödsåsen. Grundandet av Lund betraktas i regel som ett led i skapandet av ett enat danskt kungadöme.
Linderödsåsen
Kyrka och kristen gravplats dateras till början av 990-talet, samtidigt med stadens förmodade grundande. Fram till 1066 hade Lund starka förbindelser med ärkebiskopssätet i Canterbury.
Lund blev biskopssäte år 1060, när Danmark organiserades i ett tiotal stift, från 1066 underställt ärkebiskopen i Hamburg-Bremen med gränser motsvarande dagens Lunda-stift plus Bornholm, och 1103 ärkebiskopssäte för Norden. 1085 grundlades Katedralskolan och den är därmed Nordens äldsta skola. Under 1100-talets första hälft byggdes Lunds domkyrka, ett kloster och flera mindre kyrkor. Lund var Danmarks viktigaste stad och hade 3 000-4 000 invånare. I början av 1300-talet tappar dock Lund i betydelse till Malmö, som anlagt som ärkebiskopens befästa färjeläge för resor över Öresund, och som hanseatisk hamnstad är i stark tillväxt, men Lund behåller positionen som kyrkligt, kulturellt och bildningsmässigt centrum.
Vid reformationen 1536 försvagades Lunds ställning påtagligt sedan de kyrkliga egendomarna sekulariserats. År 1658 blev Lunds stift en svensk besittning, och år 1666 anlades Lunds universitet för att underlätta försvenskningen. Inkorporeringen i Sverige vid Frihetstidens början, år 1721, ledde inte till någon märkbar förändring för Lund som förblev en perifer och för Sverige obetydlig småstad.
1856 drogs järnväg från Malmö, och året därpå fortsatte järnvägsutbyggnaden norrut. Därmed hade den industriella revolutionen med åtföljande urbanisering nått Lund.
Bebyggelse
urbanisering
urbanisering
När Lund under 1100- och 1200-talet var säte för ärkebiskopen byggdes ett stort antal kyrkor runt om i staden och kloster i staden. Som mest fanns det 27 kyrkor i Lund. I och med reformationen 1536 revs nästan alla kyrkor och kloster.
Att Lund är en medeltidsstad märks främst i gatunätet som på sina håll har sett likadant ut i århundraden. Det finns även ett fåtal medeltida byggnader, såsom domkyrkan, Liberiet, Sankt Peters Klosters kyrka och Krognoshuset. Stäket, Kungshuset i Lundagård och Karl XII-huset på Katedralskolan är andra gamla byggnader.
I övrigt var det fram till slutet av 1800-talet vanligt med korsvirkeshus. Ett sådant är Wickmanska gården, som dock brann ner år 2002.
Wickmanska gården
Under slutet av 1800-talet ersattes många småhus med flervåningshus. Under denna period byggdes bland annat Katedralskolans huvudbyggnad, Grand Hotel, Universitetsbiblioteket, universitetsbyggnaden och flera lasaretts- och universitetsbyggnader.
De allra flesta byggnaderna i Lund härstammar från 1800-talets slut eller 1900-talet.
1900-talet
Gatunätet i Lunds stadskärna är på många ställen många hundra år gammalt. Under 1900-talet har dock en del förändringar gjorts. Så här skrev den andra upplagan av Nordisk familjebok, utgiven år 1912:
:De äldre delarna af staden kunna icke sägas vara välbyggda. Under de senare åren ha dock genom upptagande af nya byggnadsområden, gaturegleringar och liflig byggnadsverksamhet härutinnan gjorts stora förändringar.
Detta fortskred under första halvan av seklet. Under 1960-talet hade man planer på att skapa en motorväg rakt igenom stadskärnan. År 1958 fattades beslut om att hus skulle rivas för att bygga en trafikled rakt genom Lunds stadskärna. Opinionen svängde dock och år 1968 röstade man för att stoppa planerna. Därigenom undslapp Lund samma öde som Klarakvarteren i Stockholm. Dock hade det redan rivits en del hus för att trafikleden skulle komma fram, bland annat vid Bankgatan där det numera finns en bussterminal samt Vårfruskolans park. Detta område står i princip fortfarande helt obebyggt.
Under 1960-talet ändrades uppfattning i stort och man gick mer in på att spara, varför områden som Nöden finns bevarade idag.
Utanför centrum präglas Lund av universitetets och Tekniska högskolans lokaler, Lasarettet samt bostadsbebyggelse av mer eller mindre utpräglad förortskaraktär. Det finns även äldre bebyggelse i bland annat Värpinge by och delar av Östra Torn.
Många som arbetar i Lund är pendlare, inte minst p.g.a. en politiskt initierad bostadsbrist med åratal av schismer angående hur staden skall växa i framtiden. Under tiden åser Lund en allt ökande biltrafik såväl inne i tätorten som på infartsvägar och landsvägar i omgivningen.
De viktigaste infarterna till tätorten är Fjelievägen, Malmövägen och Dalbyvägen. Andra färdleder som leder in i orten är E22, Sandbyvägen, Svenshögsvägen, Norra Ringen och järnvägen (Södra stambanan samt Västkustbanan).
Lundaarkitekter
Västkustbanan
Några arkitekter som varit aktiva i Lund.
- Klas Anshelm
- C. G. Brunius
- Bengt Edman
- Alfred Hellerström
- Flemming Lassen
- Sten Samuelsson
- Theodor Wåhlin
- Hans Westman
- Folke Zettervall
- Helgo Zettervall
- Bernt Nyberg
Lundabyggnader
Några byggnader i Lund.
Näringsliv
Några av de viktigare företagen i Lund är Tetra Pak, Ericsson Mobile Platforms, Sony Ericsson, Alfa Laval, Gambro, AstraZeneca och Bibliotekstjänst. Näringslivet domineras dock av den offentliga sektorn med Lunds universitet och Lunds universitetssjukhus bland annat.
Industrihistoria
Historiska industrier:
- Annetorps tegelbruk
- Berlingsta boktryckeri
- Hugo Nordströms handskfabrik
- Håkan Ohlssons boktryckeri
- J. P. Möllers handskfabrik
- Nordiska armaturfabrikerna
- Pålsjö tegelbruk
- Salanders fabriksaktiebolag
- Separator
Stadsdelar och platser
Stadsdelsområden
Övriga stadsdelar
Östra Torn
Torg
I centrala Lund finns flera torg. Vid Stortorget ligger Stadshallen och flera butiker. Stortorget brukar dock sällan användas för försäljning, men här anordnas ibland olika evenemang. Lunds främsta handelstorg är Mårtenstorget som ligger sydöst om Stortorget. Här sker torghandel under dagarna. Övrig tid är torget parkeringsplats. Längre norrut vid järnvägen finns Clemenstorget. Även där sker en viss torghandel.
Mindre torg i centrum är Bantorget och Knut den Stores torg. På alla torg står olika konstverk. Även utanför centrum finns torg, bland annat Karhögstorg och Västra Stationstorget.
Handel
En betydande del av handeln i Lund sker innanför stadskärnan. en anledning är att det finns starka krafter för bevarandet av handeln i centrum bland kommunens politiker, varför etableringen av ett externt köpcentrum var svår att genomföra. Lunds första köpcentrum utanför stadskärnan, Nova Lund, öppnade i september 2002 efter mycken diskussion. Andra köpcentra där många lundabor är kunder är bl.a. Center Syd vid Löddeköpinge samt Burlöv center.
Parker
Burlöv center
Lunds mest centrala park är Lundagård, som även är akademiskt centrum med byggnader som universitetsbyggnaden, Kungshuset, AF-borgen och även Lunds domkyrka.
Stadsparken ligger sydväst om stadskärnan och anlades under 1800-talet. Den Botaniska trädgården, även den anlagd under 1800-talet, ligger öster om stadskärnan och är den tredje parken i centrum. Även här har universitetet flera hus och institutioner, såväl som växthus.
Utöver centrumparkerna finns följande parker:
Kultur- och studentliv
Tunaparken
Kulturlivet i Lund präglas mycket av den stora populationen studenter.
Kulturlokaler i Lund är bland andra Lund stadsteater (teater), Kulturmejeriet (konserter och teater), Stadshallen (konserter med mera), Olympen, AF-borgen, Folkparken, Sagohuset (teater) med flera.
Litteratur
Några klassiska författare som har bott i Lund är Esaias Tegnér, Ola Hansson, Axel Lundegård, Anders Österling, Bengt Lidforss, Vilhelm Ekelund och August Strindberg.
En typ av litteratur som utmärker sig för Lund är den som produceras till studentspex, till exempel Djingis Khan och Uarda.
Uarda
Lundakarnevalen
Huvudartikel: Lundakarnevalen
Vart fjärde år anordnas Lundakarnevalen i Lund av studenterna vid Lunds universitet genom Lunds universitets studentkårer. Den hålls främst Lundagård i centrala staden. Den första karnevalen sägs ha hållit 1849, de första åren var dock karnevalsfrekvensen både högre och mer ojämn.
Lundagård
Museer
Kulturen ligger bredvid Lundagård och har både permanenta utomhusutställningar, flera äldre byggnader och inomhusutställningar. Till Kulturen hör även Drottens museum.
Statliga museer är universitets har Historiska museet (där även domkyrkomuseet samt forn- och medeltidsutställningar ingår) och Skissernas museum (skisser till "monumentalkonst och konst i offentlig miljö").
På Mårtenstorget finns Konsthallen samt Konstföreningen Aura i Krognoshuset.
Kommunikation
Krognoshuset
Vägar
Det går att komma till Lund via E22:an, Riksväg 16 och Länsväg 108. E22 från Lund till Malmö är för övrigt Sveriges äldsta motorväg och är byggd 1953.
Busstrafik
Huvudartikel: Lund Stadsbuss
Lunds kommun är huvudman för busstrafiken i Lund och bestämmer vilka entreprenörer som ska ta hand om trafiken. Fram till den 30 april 2005 var Lunds stadsbussar gråblåa, hette "Stadstrafiken i Lund" och kördes av Arriva.
Arriva
Den 1 maj 2005 tog Bergkvarabuss över de sex huvudlinjerna. Samtidigt utökade kommunen sitt samarbete med Skånetrafiken, man fick nya gröna bussar i likhet med de flesta andra städer i Skåne och namnet ändrades till "Lund Stadsbuss", vilket vissa inte anser är grammatiskt korrekt. De nya gröna bussarna är bland annat mer handikappanpassade. De har lågt golv, nigningsmöjlighet och de allra flesta drivs på naturgas. De tre servicelinjerna körs av Connex.
Det finns ungefär 400 hållplatser och av dessa är antagligen Botulfsplatsen den viktigaste, eftersom de flesta bussar går dit.
Den regionala busstrafiken sköts av Skånetrafiken och körs på entreprenad till flera olika bussbolag, till exempel Connex och Swebus. För landortstrafiken finns det gula bussar som går till de flesta orter inom Skåne.
Swebus
Järnväg
Idag går det järnväg från Lund till Kävlinge, Eslöv och Malmö. I staden delar Västkustbanan och Södra stambanan på sig vilket gör att det går att åka tåg till Sveriges tre största städer från Lund utan byten. Förr gick det även järnväg till Harlösa längs det som idag kallas Hardebergaspåret, ytterligare en till Trelleborg och en till Bjärred. Trafiken på dessa linjer har dock upphört och spåren är upprivna, med undantag av den gamla banan mot Trelleborg som numera inom Lunds tätort är en industribana för transporter till Tetra Pak.
Lunds centralstation är den enda järnvägsstationen i Lund bortsett från pendeltågsstationen Gunnesbo station. Längs Hardebergaspåret finns stationshuset för Lunds södra kvar. Andra numera nedlagda järnvägsstationer inom tätorten är Lunds östra och Lunds västra.
Järnvägen till Malmö öppnades den 1 december 1856.
Cykel
Inte minst till följd av den stora mängden studenter är cykeln ett viktigt transportmedel inom Lund. Terrängen Lund är byggt på lutar svagt, vilket medför att det är något ansträngande att cykla norrut. Det hävdas ibland att Lund har den största höjdskillnaden av alla städer i Sverige, vilket dock är en sanning med modifikation. Höjden är 10 m.ö.h. i vid Höje å i söder och 86 m.ö.h. i norr, vilket är betydligt mindre än till exempel Huskvarna, vars centrala delar visserligen ligger på en slätt, men vars egnahemsområden och förstäder i Vätterns östra förkastningsbrant ligger som mest omkring 150 meter högre.
Huskvarna
Flyg
Hasslanda flygfält ligger 2,5 km sydost om Lunds centrum, vid Stora Råby gård. Fältet används främst för privatflyg, men också i viss utsträckning för tjänsteresor.
Information om flygfältet kan hittas på [http://www.lundsflygklubb.se/?frame_main=airfieldinfo.php Lunds flygklubb]
För att komma till Lund med flyg är det dock vanligare att man använder Sturup eller Kastrups flygplats och sedan tar sig till Lund med tåg, bil eller buss.
Media
I Lund har tidigare utgivits två sexdagars tidningar: Lunds dagblad och Folkets tidning. Båda dessa har nu försvunnit. Numera är Sydsvenskan största tidning i staden, men även Skånskan har redaktion i Lund. På gatorna kan Skåneupplagan av Metro hämtas ur på torg och trottoarer uppställda behållare. Lunds TV-kanal heter Steve och radiokanalen heter Radio AF. Båda dessa etermedier är gjorda av och för studenter. Därtill finns [http://www.lundaportalen.se LundaPortalen], vilket är en oberoende internetportal som sammanfattar aktuella händelser i lundaregionen. Lund skall bevakas av SVT genom Sydnytt och av TV4 genom TV4 Öresund.
Kyrkligt
TV4 Öresund
Historiskt har Lund varit säte för ärkebiskopen i Lund. I och med detta byggdes ett stort antal kyrkor runt om i staden och kloster i staden under 1100- och 1200-talet. Som mest fanns det 27 kyrkor i Lund. I och med reformationen 1536 revs nästan alla kyrkor och kloster.
Domkyrkan hyser ett synnerligen märkligt konstur, som visar inte bara timmarnas gång utan även månens faser och många andra himlafenomen. Konstruktören efterlämnade bristfällig dokumentation, och vissa funktioner vet man nu för tiden inte riktigt hur de fungerar och vad de ska visa.
Förr omfattades staden Lund av en församling, Lunds stadsförsamling. Denna slog år 1944 ihop med Lunds landsförsamling som blev Lunds domkyrkoförsamling. Sedan dess har Lund utökats i flera etapper. Nuförtiden är tätorten en del av följande församlingar:
- Helgeands församling
- Lunds Allhelgonaförsamling
- Lunds domkyrkoförsamling
- Norra Nöbbelövs församling
- Sankt Hans församling
- Sankt Peters Klosters församling
- Stora Råby församling
- Östra Torns församling
Inom Lunds tätort ligger idag följande kyrkor:
- Helgeandskyrkan
- Lunds Allhelgonakyrka
- Lunds domkyrka
- Norra Nöbbelövs kyrka
- Sankt Hans kyrka
- Sankt Peters Klosters kyrka
- Sankt Knuts kyrka
- Maria Magdalena kyrka, Lund
- Bosebo kyrka, Lund i "Kulturen"
Enbart Klosterkyrkan och Norra Nöbbelövs kyrka har kyrkogård. Dessutom finns två andra begravningsplatser i tätorten: Norra kyrkogården och Östra kyrkogården.
Se även
- Fråga Lund
- Slaget vid Lund
Några kända personer som är födda i Lund och/eller har växt upp där
- Max von Sydow, skådespelare
- Michael Segerström, skådespelare
- David Batra, komiker
- Anders Jansson, komiker
- Johan Wester, komiker
- Timbuktu, musikartist
- Martin Dahlin, f.d. fotbollsspelare
- Kattis Ahlström, programledare, journalist
- Jonas Birgersson, it-entreprenör
- Adde Malmberg, komiker
- Jan Sigurd, författare, musiker
- Torkel Pettersson, skådespelare
- Anna-Lena Brundin, komiker, författare
- Lars Norén, dramatiker
- Peter Althin, advokat
- Henrik Johnsson, programledare
- Jan Malmsjö, skådespelare
Externa länkar
- [http://www.lundaportalen.se/ LundaPortalen] - Oberoende stadsportal
- [http://www.lundsflygklubb.se/?frame_main=airfieldinfo.php Hasslanda flygfält]
Kategori:Skåne
Kategori:Lunds kommun
Kategori:Lund
1844
Händelser
- 8 mars - Oscar I blir kung av Sverige och Norge.
- 26 april - Karl XIV Johan begravs i Riddarholmskyrkan. Under begravningen kastas för sista gången i Sveriges historia så kallade begravningspengar till folket.
- 23 maj - Profeten Babs deklaration utfärdas i Shiraz, Persien.
- 24 maj - Det första morsetelegrammet skickas mellan New York och Philadelphia, med budskapet "What hat God wrought!".
- 28 september - Oscar I kröns tillsammans med sin hustru. Kungen får smeknamnet "Framtiden" av oppositionen, som hoppas mycket på hans liberala hållning.
- 22 oktober - Statens historiska museum, grundat av Bror Emil Hildebrand, invigs i Stockholm.
- 18 november - Rickard Dybecks Du gamla, du friska, sedermera Sveriges nationalsång, och Otto Lindblads Kungssången framförs för första gången.
- Den svenska riksdagen beslutar att sammanträda vart tredje år istället för vart femte, att lika arvsrätt skall införas och att indragningsmakten skall avskaffas. Det från 1841 vilande förslaget om tvåkammarriksdag förkastas.
- En ny slussled i Trollhätte kanal tas i bruk.
- Många kristna och muslimska rörelser tar utgångspunkt i detta år för beräkningen av Kristus ankomst.
Födda
- 7 januari - Bernadette Soubirous, franskt helgon.
- 15 januari - Cole Younger, amerikansk bankrånare, medlem i James-Youngerligan.
- 14 februari - Robert Themptander, svensk politiker och ämbetsman, finansminister 1881-1886, statsminister 1884-1888, landshövding i Stockholms län 1888-1896.
- 18 februari - Carl Johan Dyfverman, svensk skulptör.
- 20 februari - Ludwig Boltzmann, österrikisk fysiker
- 21 februari - Charles-Marie Widor, fransk organist och kompositör.
- 3 mars - Leonard Bygdén, svensk överbibliotekarie vid Carolina Rediviva (Uppsala universitetsbibliotek) 1904-1911.
- 18 mars - Nikolaj Rimskij-Korsakov, rysk kompositör.
- 30 mars - Paul Verlaine, fransk poet.
- 16 april - Anatole France, fransk författare, nobelpristagare 1921.
- 21 maj - Henri Rousseau, fransk målare.
- 15 oktober - Friedrich Nietzsche, tysk filosof.
- 22 oktober - Louis Riel, kanadensisk politiker och upprorsledare.
- 22 november - Oscar Norén, svensk tidningman och godsägare.
- 1 december - Alexandra av Danmark, brittisk drottning.
- Klaus Berntsen, dansk politiker.
- Antony Patrick MacDonnell.
- Manuel Gonzalez Prada, peruansk författare.
Avlidna
- 8 mars - Karl XIV Johan, född Jean Baptiste Bernadotte, kung av Sverige och Norge 1818-1844.
- 27 juni - Joseph Smith, amerikansk grundare av mormonkyrkan.
- 27 juli - John Dalton, brittisk kemist och fysiker.
- 29 juli - Franz Xaver Wolfgang Mozart, österrikisk tonsättare och pianist, son till Wolfgang Amadeus Mozart.
- 4 augusti - Jakob Aall, norsk statsman, författare och industriidkare.
- 23 november - Thomas Henderson, brittisk astronom.
- Magnus Brahe d.y.
- Cecilia, svensk prinsessa, dotter till Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden.
Kategori:Årtal
Kategori:1840-talet
ko:1844년
ms:1844
simple:1844
Lunds universitet
Lunds universitet, universitet beläget i Lund, grundat 1666.
Det svenska universitetet i Lund grundades 1666. Det första universitetet i Lund grundades 1438, nästan 40 år innan ett universitet grundades i Uppsala. Båda dessa gamla katolska universitet upphörde vid reformationen på 1500-talet. Nya protestantiska universitet grundades senare i både Uppsala och Lund men bara Uppsala får idag räkna sina anor från det ursprungliga 1400-talsuniversitetet. Lunds Universitet har formellt ansökt om att likt Uppsala få räkna sina anor från 1400-talet, men ansökan har avslagits av Universitets- och Högskoleämbetet i Stockholm.
Universitetsbyggnaden
Huvudartikel: Lunds universitets huvudbyggnad
Universitetets huvudbyggnad är ritad av Helgo Zettervall och ligger centralt i Lund i parken Lundagård. Den invigdes 1882 och präglas mycket av Helgo Zettervalls förtjusning i antiken, med kolonner och ståtliga krön. Vid uppförandet krönte fyra sfinxer taket, men dessa avlägsnades på 1950-talet då de var i dåligt skick. En av dessa ursprungssfinxer kan beskådas i botaniska trädgården. 1994 återuppsattes de fyra sfinxerna i nygjutna skrudar och nu blickar de åter ut över Lundagård från sina ursprungliga positioner.
Förr stod fyra statyer av kvinnofigurer (fakultetsmadammerna) framför universitet. De symboliserade universitets fyra fakulteter. År 1902 togs dessa dock bort, troligen på grund av att de inte tålde värmeväxlingarna. Det har dock förekommit skrönor om att de tagits bort eftersom folk var rädda för de enorma damerna när dessa skulle passeras nattetid.
Externa länkar
- [http://www.lu.se/ Lunds universitets hemsida]
Bild:Universitetsbyggnaden, Lund.JPG|Universitetsbyggnaden
Bild:Ekonomicentrum lund.JPG|Ekonomicentrum
Bild:Sparta lund.JPG|Sparta studentbostadsområde
Bild:Delphi lund.JPG|Delphi studentbostadsområde
Kategori:LundKategori:Högskolor och universitet i SverigeKategori:Lunds universitet
Kategori:Öresundsregionen
Oscar I
Oscar I, Oskar I, Josef Frans Oskar, född 4 juli 1799, död 8 juli 1859, kung av Sverige-Norge från 1844. Gift 19 juni 1823 med Josefina av Leuchtenberg.
Barn med Josefina av Leuchtenberg:
- Karl, (1826-1872), Hertig av Skåne
- Gustaf, "Sångarprinsen", (1827-1852), Hertig av Uppland
- Oscar, (1829-1907), Hertig av Östergötland
- Eugenia, (1830-1889)
- August, (1831-1873), Hertig av Dalarna
Barn med älskarinnan Emilie Högquist:
#Hjalmar Högquist född 18 juni 1839 i Hamburg.
#Max Högquist född 12 aug 1840 i Stockholm.
Barn med älskarinnan Jaquette Löwenhielm:
#Oscaria
Uppväxttiden
Oscar I föddes den 4 juli 1799 i Paris (i huset nr 291 Rue cisalpine, senare nr 32 Rue de Monceau; en där av Société archéologique anbragt minnestavla invigdes högtidligt 4 juli 1911), var son till dåvarande krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera kung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Desirée Clary. Efter sin fadder Joseph Bonaparte, gift med moderns äldre syster Julie, erhöll han namnet Josef, men uppkallades jämväl François Oscar, det senare namnet efter Napoléon Bonapartes val, såsom ett uttryck av dennes förkärlek för en av hjältarna i Ossians sånger. Detta namn blev också det, varunder han nämndes i familjekretsen, hos modern och mostern, vilka under männens frånvaro oftast levde tillsamman, dels i Paris, dels och företrädesvis på Joseph Bonapartes slott Mortefontaine, berömt för sina praktfulla skogsomgivningar, eller på Bernadottes vackra slott Grosbois, båda i Paris' omnejd. År 1807 fick prins Oscar sin förste informator, Le Moine, en kunskapsrik man, som med förkärlek lade sig vinn om den unge prinsens klassiska studier. När prinsens fader, dåmera furste av Ponte Corvo, 1810 samtalsvis uppställdes som tronkandidat för Sverige, framhölls som ett viktigt motiv för hans val, att han redan ägde en son, och det porträtt av den unge 0scar, som spreds vid valriksdagen i Örebro, gjorde sitt till att stämma sinnena till faderns förmån. Den 21 augusti 1810 valdes fursten av Ponte Corvo till svensk tronföljare, och den 26 september fastställdes successionsordningen för hans "äkta manliga bröstarvingar". Med sin moder anlände den nyvalde arvprinsen till Sverige den 22 december 1810 och till Stockholm den 9 januari 1811. Arvprinsen erhöll den 26 januari 1811 av sin adoptivfarfader, Karl XIII, samma titel som denne själv burit: hertig av Södermanland.
Prins Oscar, som åtföljts till Sverige av sin franske lärare Le Moine, fick genast en lärare i svenskan och gjorde snabba framsteg, så att han snart kunde göra tjänst som sin faders tolk. År 1812 fick prinsen en svensk guvernör, friherre G. L. Cederhielm, en högt bildad man, som efter det kungliga statsstrecket 1789 lämnat statstjänsten. Kronprinsen avlät till guvernören en skrivelse, som offentliggjordes och i vilken han anger målet för den uppfostran han önskar sin son samt bestämmer hans arbetstimmar och dagliga levnadssätt. "Upprepa för honom alltid", heter det, "att en svag regent är ett av de största straff, varmed himlen kan hemsöka ett folk." Redan 1811 på sommaren hade kronprinsessan Desideria återvänt till Frankrike och sin syster Julie. Prins Oscar återsåg henne först efter 11 år. Under tiden växte han upp bland sina kavaljerer och lärare, ofta sin fader följaktig på resor, överallt hälsad med tillgivenhet, inte sällan med hänförelse. Inom armén utnämndes han 1812 till överstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till överste, 1817 till generalmajor. Han åtföljde sin fader under kampanjen i Norge 1814 och mottog med honom stortingets hyllning, varefter en lärare i norska språket fogades till hans talrika lärarstab. I militära ämnen såväl som i humanistiska, i administration och statsrätt, i vetenskap och konst erhöll han av dugande lärare god underbyggnad. Den huvudsaklige informatorn var N. M. af Tannström. Per Daniel Amadeus Atterbom undervisade prinsen i tyska, Jacob Berzelius i kemi, Johan Olof Wallin i lutherska religionen, vari han 1815 konfirmerades. Några år senare hade han till handledare i juridiska ämnen Johan Gabriel Richert. Fredric Westin var prinsens lärare i målning, Adolf Fredrik Lindblad längre fram i musik.
Kronprinstiden
Adolf Fredrik Lindblad]]
Vid faderns tronbestigning, 1818, blev Oscar Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i svenska och norska arméerna, befälhavare för liv- och hustrupperna, generalbefälhavare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad m.m. samt valdes 1818 till kansler för Uppsala universitet, där han tillbragte höstterminen och åhörde föreläsningar av Erik Gustaf Geijer, Nils Fredrik Biberg, Jöns Svanberg och Lars Rabenius. Han levde där i angenämt umgänge med lärare och lärjungar och väckte hos de senare formlig entusiasm. Han hade då utvecklat sig till en ståtlig ung man från den svage yngling, om vars hälsotillstånd oroande rykten spritts. En framstående norrman antecknade vid prinsens besök i Kristiania 1815: "Hans ansigt er gulblegt, hele hans figur er spinkel og rober kraftlöshed, og i hvad han siger spores ikke nogen aand". Nu var det helt annat. Men för Norge blev han fortfarande främmande, under det man i Sverige jublade, var han framgick, och våra största skalder, genomträngda av framtidshopp, strängade för honom sina lyror. Konungen såg detta jubel med varm tillfredsställelse och gjorde allt för att låta kronprinsen taga del i offentliga värv. Hans förmälning sysselsatte en tid den svenska politiken, och efter åtskilliga förberedelser anträdde prinsen 1822 sin friarfärd, under vilken han i Aachen sammanträffade med sin moder. Sedan hans förlovning med Josefina av Leuchtenberg, dotter till prins Eugene och hertiginnan Augusta av Bajern, blivit ingången i Eichstätt, styrdes färden till Italien, och på hemvägen lyckades prinsen göra ett besök i Verona under den pågående kongressen och mottogs synnerligen välvilligt av de där församlade furstarna och statsmännen. Hans biläger firades i Stockholm den 19 juni 1823, en festdag vars glans länge levde i minnet, 1 februari 1824 utnämndes kronprinsen till vicekung i Norge. 11 april anlände Oscar och Josefina till Kristiania, där storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hov i den norska huvudstaden. 11 oktober nedlade Oscar vicekonungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordförande i Sveriges regering, under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande i en kommitté för sjöförsvarets ordnande och 1 december samma år till storamiral. Han kom därigenom i samarbete med Baltzar von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsikter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. Bernhard von Beskow blev Oscars handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen av hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd av år var Oscar kansler för Akademien för de fria konsterna, en kort tid även chef för Kungliga teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (ehuru endast till namnet) från 1822.
Ett gott förhållande hade dittills rått emellan den gamle konungen, som alltid förblev en främling i sina riken, vilkas språk han inte kunnat lära, och hans son, som växt upp bland ländernas barn. Men ju äldre fadern blev, dess lättare väcktes hans misstänksamhet mot "det unga hovet". Kronprinsen sändes 1830 till Sankt Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaj I av Ryssland, som av allmänna opinionen i Sverige ingalunda sågs med gillande. Som vicekonung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och i "Statstidningens" dirigerande, men avlägsnades efter riksdagen, i samma mån andra inflytanden på den gamle konungen gjorde sig kraftigare gällande. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångövningar och musikkompositioner (t.ex. musik till ord av Victor Hugo, Esaias Tegnér m.fl., partier av Eduard Brendlers sångspel "Ryno", marscher, t.ex. "Svenska arméns tapto" m.m.), med utarbetande av militära handböcker o.s.v. och vistades i Tyskland en stor del av sommaren 1837. Men 1838 blev spänningen emellan Karl XIV Johan och oppositionen starkare än någonsin, dock lyckades kronprinsen mot slutet av året avböja ett tilltänkt åtal för "majestätsbrott". Karl Johan begav sig till Norge och lät Oscar som ordförande i en tillförordnad regering deltaga i riksstyrelsen under ett halvt år (december 1838-juni 1839). Under denna tid rådplägade åtskilliga av riddarhusoppositionens ledare med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen och under förberedelserna för denna, och det antogs, att kronprinsen inte var alldeles främmande för denna "koalition", som skulle söka framtvinga en ministärförändring, kanske - abdikation. Oppositionen fick vid 1840-41 års riksdag en alldeles särskild hävstång för sina syftens framgång i den konstitutionsvidriga skuld "kabinettskassan" åsamkat sig, till sist med personlig borgen av både konung och kronprins, och som senaste statsrevision kommit underfund med. Saken måste framläggas för riksdagen, och trots de upplysningar som lämnades beslöts i förstärkt statsutskott att inga medel kunde anvisas för skuldens betäckande. Men hade man trott sig kunna härigenom tvinga den gamle konungen till abdikation, så skulle man snart finna sitt misstag. Skulden, omkring 1 miljon rdr, betalades småningom av Karl XIV Johan och Oscar I, och den senare avböjde ett förslag att vid 1844 års riksdag få förlusten gottgjord.
Just under åren 1840-42 hade Oscar på en helt ny bana vunnit en rent personlig ära. Ibland de studier, åt vilka han ägnat sina många lediga stunder, hade de nya straffteorierna intagit ett framstående rum, och han framträdde 1840, dock utan utsatt författarnamn, med en skrift Om straff och straff-anstalter. Oscar slöt sig till Beaumonts, Alexis de Tocquevilles, Aylies och Julius' idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. "Fredens värv", säger han i företalet, "ehuru mindre glänsande än krigets bragder, har burit rika skördar, inte ensamt i vetenskapliga framsteg och industriell utveckling, utan också i en större vördnad för människors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger har sträckt sig även till den på brottets avvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för vars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla." Han framställer först sina åsikter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vitt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgivna kriminallagförslaget vinner Oscars lovord och erkännande. I enlighet därmed upptas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Därefter behandlas "förbättringssystemet", enligt vilket fängelset skall undvika att försämra, men sträva att förbättra fången. Härtill hör ensamhetssystemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigivne. Slutligen görs tillämpningen härav på Sverige. Skriften gjorde en viss verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen om dess författare, så i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, nederländska, engelska, italienska översättningar utgavs under de närmaste åren, och Oscar erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utövade i Nederländerna inflytande på fängelsereformen i landet; den franske översättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde Oscar inom hela den civiliserade världen ett ärat namn. Hans intresse för fängelsereformen följde honom även som kung för att åtminstone delvis omsättas i verklighet, och hans obenägenhet att stadfästa en dödsdom är känd.
Oscar I som kung
Oscar övertog styrelsen 8 mars 1844 (han kröntes i Stockholm 28 september 1844 men blev inte krönt i Norge. I maj upphävde han 1812 års förbud mot allt umgänge mellan svenska medborgare och den avsatta kungafamiljen. Hans arbete med regeringsärendena sträckte sig ända till detaljerna och kunde ibland fortgå natten igenom. Han läste själv korrektur till viktigare förordningar. Han ville regera själv och få äran av de initiativ som togs, ibland helt rättvist.
Det fanns inte en enhetlig ministär och vanligen var det kungen själv som på egen hand vände sig till den eller dem som skulle delta i statsrådet. Det hände också att han i viktiga frågor rådgjorde med personer utanför statsrådet och att han under en riksdag personligen tog kontakt med utskottens medlemmar. Han hade inga riktiga gunstlingar och knappast heller vänner.
Oscar lämnade efter sig en mängd anteckningar och uppsatser i olika ämnen, även dagboksanteckningar, som vittnar om stora kunskaper och mångsidiga intressen. En samtida, som alltifrån ungdomen kände honom väl, prisar hans djupa insikter i samhällsfrågorna, men talar också om en olycklig obeslutsamhet i förening med stor självtillräcklighet, om ett långt drivet "gungningssystem", en stark misstro till hela världen och benägenhet att uppskjuta avgörandet.
Med en nybildad moderat-liberal ministär mötte Oscar sin första riksdag. Från den föregående vilade ett representationsförslag. Regeringen förhöll sig neutral, och förslaget förkastades. För en grundlig omdaning av representationen synes kungen i själva verket inte ha hyst något djupare intresse. Med så mycket större sympatier omfattade han det nya strafflagförslaget, men sent framlagt, kom det aldrig under behandling, och riksdagen nöjde sig med att antaga några allmänna huvudgrunder. Däremot var det på kungen personligen det berodde, att lagen om lika arvsrätt för son och dotter kom till stånd. Vid samma riksdag stadfästes också beslutet om indragningsmaktens upphävande. De närmaste åren betecknade ett fortskridande på de hovsamma reformernas stråt. En ny lagberedning med Johan Gabriel Richert som medlem för utarbetande av ny civillag och rättegångsordning, upphävande av några specialdomstolar, lindringar i näringstvånget, skråväsendets avskaffande, den första fattigvårdsförordningen, ett verk, menade man, väsentligen av kungen själv, utgjorde bevis därpå. Kommittéer eller sakkunniga tillsattes för läroverksfrågan, representationsfrågan, grundskatteförenklingen, tulltaxan.
Nästföljande riksdag (1847-48) möttes av en rad viktiga propositioner: om en ny strafflag, om utsträckning av beväringens övningstid, om sjöförsvarets ordnande, om förhöjd brännvinsbeskattning, om ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. Men motstånd restes från olika håll, regeringens anslagskrav måste avprutas, och de flesta förslagen fick falla. Representationskommitténs förslag överlämnades endast till riksdagens kännedom, till de liberalas stora harm. Då inträffade som ett slags följd av februarirevolutionen i Paris de tämligen meningslösa marsoroligheterna i Stockholm. Konungen, påverkad, sägs det, av drottningen och Henning Hamilton, ansåg sig böra vidtaga en nästan fullständig ministärförändring, och den nya ministären räknade ett par som liberala betecknade medlemmar. Dess huvuduppgift blev att utarbeta och för riksdagen framlägga ett nytt representationsförslag. Redan före riksdagen hade emellertid konungens ståndpunkt undergått en väsentlig förändring. Hans moderata reformpolitik hade inte rönt det erkännande han väntat på liberalt håll, medan den på samma gång avlägsnat de konservativa. Regeringen, t.o.m. Oscar I personligen, började med hätskhet angripas i pressen, och snart hörde man yttranden av konungen anföras, att han vaknat ur sina illusioner, att de liberala kastat masken för tidigt, att han märkt, hur de ville åt konungamakten. Det nya representationsförslaget möttes av skarp kritik från både konservativt och liberalt håll, och redan före 1850 års riksdag var det känt att Oscar I personligen inte längre höll på detsamma. Det blev också förkastat, och konungen hördes förklara, att han velat framlägga ett förmedlande förslag, men när det blivit så illa mottaget och regeringens avsikter så misstydda, skulle ingen mänsklig makt förmå honom att framlägga ett nytt, om han än levde i hundra år. De mera liberala medlemmarna av ministären utträdde snart och ersattes av strängt konservativa. En svår sjukdom avbröt därjämte 1852 Oscar I:s verksamhet, men redan följande år kunde en ny verksamhetsperiod vidtaga. Representationsfrågan avfördes tills vidare från programmet, sedan ett av greve Lagerbielke framlagt förslag på riksdagen 1853-1854 blivit förkastat, och man grep sig i stället an med de ekonomiska reformerna. Sistnämnda riksdag blev epokgörande både i avseende på brännvinslagstiftningen och statens järnvägspolitik, och för båda frågornas lösning intresserade sig Oscar I personligen. Ett första förslag om grundskatteförenkling antogs därjämte av riksdagen. Efter densamma ombildades ministären i en mera moderat-liberal riktning, och påföljande riksdag blev även den i hög grad en järnvägsriksdag. I fråga om tullagstiftningen togs därjämte ett betydande steg i frihandelsriktning. En kunglig proposition om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs av riksdagen, och regeringen framlade en proposition om utvidgad religionsfrihet, som likväl endast ledde till konventikelplakatets upphävande. När nästa riksdag sammanträdde, var Oscar I:s krafter redan brutna.
Utrikespolitiken under Oscar I
Utrikespolitiken blev särskilt ett område för Oscar I:s verksamhet. Till viktigare depescher eller instruktioner uppsatte han själv gärna koncept och var Sveriges egentlige utrikesminister; de som officiellt bar den titeln var endast hans biträden. Redan efter ett par år sattes hans förmåga på prov. Den nyvaknade skandinavismens vågor hade gått högt på studentmötet i Köpenhamn 1845, och Oscar I omfattade snart denna rörelse med sympati. Redan under den danske konungen Kristian VIII:s livstid skedde ett närmande mellan de båda konungahusen, och ömsesidiga besök avlades. När därefter kort efter Fredrik VII:s tronbestigning 1848 det slesvig-holsteinska upproret utbröt och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriska, förklarade Oscar I, att de förenade rikena inte med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades. En konvention om hjälpsändning avslöts med Danmark, en svensk-norsk armékår sammandrogs, en mindre del överfördes till Fyn, och Jylland utrymdes snart av de tyska trupperna, men från varje aktivt deltagande i kriget avhöll sig Oscar I, under förutsättning att de egentliga danska områdena inte ånyo hotades. Under tiden begav han sig själv ned till Malmö och skötte personligen de underhandlingar, som ledde till stilleståndsfördragen 2 juli och 26 augusti 1848. Kriget utbröt på nytt 1849, men en preliminär fred avslöts 10 juli, och under det nya vapenstilleståndet hölls norra Slesvig besatt av svensk-norska trupper. Sedan definitiv fred ingåtts, deltog därefter Sverige i de förhandlingar som ledde till uppsättande av de s.k. Londonprotokollen 1850 och traktaten 1852, som avsåg bevarande av det danska rikets integritet och ordnande av den danska tronföljden.
Det var en mycket klok och försiktig politik Oscar I inte utan framgång fört; huruvida de slutliga resultaten motsvarade hans innersta önskningar, må dock lämnas därhän. Det snart utbrytande Krimkriget ställde ännu större krav på 0scar I:s diplomatiska finess. Visserligen avgavs för de förenade rikenas räkning i december 1853 en neutralitetsdeklaration (en lika lydande från Danmarks sida), men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida i syfte att få Sverige-Norge med i kriget. Oscar I var i och för sig inte obenägen för saken, men uppställde som villkor, att kriget från att ha varit orientaliskt skulle bli europeiskt, att Österrike skulle komma med, att Finland borde lösgöras från Ryssland m.m. De underhandlingar som nu följde leddes av konungen personligen. Under tiden förgick månad efter månad, tills slutligen västmakterna kom med de förslag, som ledde till traktaten 21 november 1855 ("Novembertraktaten"). Nu hade man fått garantier mot varje förlust i landområde, Sveriges deltagande i kriget tycktes vara nära förestående, men så kom helt oväntat freden i Paris. De önskningar Oscar I under fredsunderhandlingarna lät framställa blev edast i ringa mån tillgodosedda genom deklarationen att Ålandsöarna inte vidare skulle befästas. Det var ett magert resultat, men en annan sak tycktes vara uppenbar, den nämligen, att ett mycket spänt förhållande inträtt till Ryssland. Under denna situation inledde Oscar I på fullt allvar en skandinavisk politik, inte utan varje tillskyndan från Fredrik VII:s sida. Hans uppträdande under studentmötet 1856 gav ett tydligt vittnesbörd om den ändrade kursen. Hemliga underhandlingar drevs under hösten i Paris, och inom årets slut tycktes man fått visshet om att varken Frankrike eller Storbritannien skulle motsätta sig en skandinavisk union. Hemliga förhandlingar drevs även i Köpenhamn genom den särskilt för detta ändamål ditsände och av Oscar I personligen instruerade ministern K. A. Virgin, som trädde i förbindelse med de danska skandinaverna. Närmaste mål skulle bli ett försvarsförbund mellan de förenade rikena och Danmark, och Oscar I uppsatte med egen hand ett förslag till en sådan traktat, som tillställdes Fredrik VII på våren 1857. Då inträdde ett omslag hos denne oberäknelige monark: då Holstein inte var inbegripet, kunde han inte godkänna förslaget. Oscar I drog sig djupt sårad tillbaka, och samtidigt inträdde det sjukdomstillstånd, som hindrade honom att vidare befatta sig med regeringen. Hans till synes följdrikaste initiativ inom utrikespolitiken hade fått en snöplig utgång.
Kung Oscar och Norge
I Norge kände man den nye konungen så litet, att man inom vissa politiska kretsar hyste farhågor för statskuppsplaner å dennes sida. Man skulle snart finna sitt misstag. Den stora unionskommitté, som Karl XIV Johan 1839 tillsatt, fullbordade först mot slutet av 1844 sitt arbete med framläggande av ett omsorgsfullt utarbetat förslag till föreningsakt. Men redan dessförinnan hade Oscar I ålagt kommitterade att utbryta och särskilt framlägga förslagen om unionsflagga och vapen, och trots energiska föreställningar av August von Hartmansdorff, en av kommitténs verksammaste svenska medlemmar, trots åtskilligt motstånd inom svenska statsrådet, sanktionerades inom kort lagar om unionsvapen och unionsmärke i de båda rikenas såväl örlogs- som handelsflaggor, och redan vid sin tronbestigning hade Oscar I tillmötesgått norska önskningar i fråga om placering i konungatiteln av Norges namn framför Sveriges i handlingar rörande inre norska angelägenheter. Åtgärderna var en yttring av den abstrakta rättskänsla, som vid denna tidpunkt utmärkte Oscar I, och innebar helt visst, såsom från svensk sida anmärkts, ett missgrepp. I Norge hade man fått vissa den tiden framskjutna önskemål uppfyllda, och intresset för en fullständig revision av föreningsvillkoren försvann. Unionskommitténs förslag lades efter några år till handlingarna, och det lyckades inte för Oscar I att i nämnvärd mån stärka unionsbanden. En ny konsulsstadga utkom visserligen 1858, och de båda rikenas bidrag till den fasta konsulsfonden, liksom till den egentliga utrikesbudgeten, reglerades. Men de förslag som av särskilda kommittéer utarbetades för bestämmande av de båda rikenas bidrag till det gemensamma försvarsväsendet, för ordnande av deras inbördes handel och sjöfart och rörande verkställande i det ena riket av domar fällda i det andra, dels stannade vid en organisation på papperet, dels blev direkt förkastade i Norge. Oscar I:s förhoppningar om ett närmande mellan de båda folken hade gäckats, och han sades mot slutet av sin regering ha klagat över, att unionen, sådan den var, var olycklig och för framtiden inte kunde bli annat. I mitten av 1850-talet avgick den siste riksståthållaren, och kronprins Karl utnämndes till vicekung, men hans verksamhet som sådan blev snart avbruten. I övrigt företedde den inre utvecklingen i Norge motsvarande drag mot den i Sverige.
De sista åren
Oscar I:s hälsa hade aldrig varit stark, och redan tidigt hade man hos honom då och då iakttagit sällsam frånvaro, som visade sig däri, att han mitt under ett samtal kunde tystna, utan att fullborda den påbörjade meningen, stirrande på väggen eller ut genom fönstret, varefter han efter en längre eller kortare stund återupptog samtalet, som om ingenting hänt. I början av 1850-talet framträdde sjukdomssymtomen starkare. Han måste 1852 företaga en badresa till Kissingen, och på hösten samma år angreps han av en livsfarlig sjukdom, som först följande år var övervunnen. Under tiden hade den i riksakten föreskrivna otympliga interimsregeringen två gånger måst fungera. Fram på året 1853 tycktes emellertid Oscar I ha återvunnit sin hälsa och kunde, som redan är antytt, med samma ihärdighet och arbetsamhet som förut ägna sig åt regeringsbestyren. Men 1857 bröt sjukdomen ut på nytt, måhända under inverkan av missräkningarna i utrikespolitiken, och övergick efter hand till en själs- och kroppskrafternas fullständiga förlamning. Redan på hösten samma år förklarade läkarna, att fullständig befrielse från alla själsansträngningar var ett oeftergivligt villkor för återvinnande av hälsan, och 25 september övertogs regeringen av kronprins Karl, sedan propositioner i ämnet av de båda rikenas representationer antagits. Efter ett långsamt avtynande avled konung Oscar I i Stockholm den 8 juli 1859. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan.
Kategori:Norges regenter
Kategori:Sveriges regenter
Kategori:Huset Bernadotte
ja:オスカル1世
Romantik]
Romantiken omfattar tiden från det sena 1700-talet och större delen av 1800-talet. Romantiken utmärks av ett romantiskt synsätt på natur, människor och historia. Naturen återspeglas ofta som känslolandskap, särskilt märkbart är detta i Caspar David Friedrichs målningar. Människan var ändå det centrala motivet i bilden så som i Thomas Gainsboroughs bilder. Den svenska Konstakademien drillade under denna tid studenterna i figurteckning och komposition. Dessa kunskaper omsattes i ett omfattande historiemåleri och porträttmåleri.
Under romantiken läggs grunden för det moderna bild- och mediesamhället, då flera olika sätt att massframställa konstbilder genom olika tryckmetoder uppfinns. I Sverige blev t.ex. oljetryck föreställande kungafamiljen mycket populära. Fotografi, litografi och oljetryck blev under perioden allmänt förekommande. Tidskrifter och tidningar med allt större bildinnehåll började utkomma. Från början var bildtrycken handgjorda trä- eller metallgravyrer. Dessa ersattes i slutet av perioden av olika fotomekaniska tryckmetoder.
Romantisk litteratur
- skräck
- Fantasy
- Science Fiction
Romantisk filosofi
- nationalism
- nationalromantik
Kategori:Konstens historiaKategori:Historiska epoker
ja:ロマン主義
Carl Michael Bellman
Carl Michael Bellman, född 4 februari 1740, död 11 februari 1795, svensk skald. Brukar betraktas som en av Sveriges nationalskalder och har kallats "Nordens Anakreon". Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, suputen Mowitz och den prostituerade Ulla Winblad, men även gestalter hämtade från den grekisk-romerska gudavärlden; exempelvis vinguden Bacchus och färjkarlen Charon. Melodierna i hans sånger var ofta lånade från samtida musikstycken.
Biografi
Carl Michael Bellman föddes 1740, som sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman d.ä. (1664-1709), och son till lagmannen, sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman d.y. (1707-1765) och Catharina Hermonia, dotter till kyrkoherden Michael Hermonius och hans hustru Kristina Arosell.
:Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 - min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge - hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar - honij qvi mal y pense, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin. (Ur Carl Michael Bellmans Levernesbeskrivning; enligt andra uppgifter födde hon femton barn.)
Han föddes i Stora Daurerska huset på Hornsgatan i Stockholm, men flyttade 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska huset på Bellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd).
Sin utbildning fick han i hemmet av privatlärare; den förste var densamma som hans far haft. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom "waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen" och han lärde Bellman att hantera en luta. Under Ennes överinseende översatte Bellman några psalmer 1755.
1757 debuterade han som religiös diktare, ett diktande som senare kom att övergå i parodins form, i stil med Olof von Dalins. Under 1760- och 70-talen skrev han de flesta av Fredmans epistlar, en sångsvit som utkom först 1790, med förord av Johan Henric Kellgren.
Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica, född Grönlund (1755-1847), men deras äktenskap blev förmodligen inte särskilt lyckligt då Bellman knappast försörjde familjen, var ute på krogen och hade andra kvinnor. De fick dock tre barn. När Lovisa Fredrik Bellman blev änka var hon svårt skuldsatt på grund av maken.
Bellman förföljdes hela sitt liv av ekonomiska problem. Under en period sökte han sig t.o.m. till Norge för att undslippa sina fordringsägare. 1776 fick han emellertid av sin beskyddare Gustaf III en sinekur som sekreterare i Nummerlotteriet. Efter kungens död 1792 hamnade han dock åter på obestånd, och 1794 insattes han på gäldstuga, något som drastiskt försämrade hans hälsotillstånd och som i förlängningen ledde fram till hans död i februari 1795.
På grund av sina ekonomiska bekymmer tvingades Bellman och hans familj ofta att flytta, och då hela tiden till sämre bostäder. Sin sista adress hade han på Kungsholmsbrogatan, där hans närmsta granne var den f.d. kaptenen Jacob Johan Anckarström, Gustav IIIs mördare.
Carl Michael Bellman har även ett cigarill-märke uppkallad efter sig.
Verk av Bellman
- Gustafs Skål
- Du gjorde väl, du kom!, psalm
- Fredmans epistel n:o 1
- Fredmans epistel n:o 2
- Fredmans epistel n:o 14
Fredmans epistel n:o 14.]]
Litteratur
- Ernst Brunner - Fukta din aska (2002)
- Lars Huldén - Carl Michael Bellman (1991)
Kuriosa
- I Frälsningsarméns sångbok används Bellmans musik till sång nr.566: Jesus allena mitt hjärta skall äga.
Se även
- Gustaf III
- Bellmanhistoria
Externa länkar
- [http://www.bellman.org Bellmanssällskapet]
- [http://runeberg.org/authors/bellman.html Carl Michael Bellmans verk hos Projekt Runeberg]
- [http://spraakdata.gu.se/lb/Bellman/ Carl Michael Bellmans verk i Språkbanken]
- [http://www.bellman.net/ "Carl Michael Bellmans hemsida"]
- [http://www22.brinkster.com/cmbellman/bellman/ Carl Michael Bellman-siten]
- [http://launch.groups.yahoo.com/group/Bellman/ Bellman-diskussionsforum]
Bellman, Carl Michael
Bellman, Carl Michael
Bellman, Carl Michael
Bellman, Carl Michael
Bellman, Carl Michael
God Save the Queen
God Save the Queen, ("Gud bevare drottningen"), är nationalsång för Storbritannien och flera av dess f.d. kolonier. När monarken är en kung ersätts Queen ("drottning") med King ("kung") och she ("hon") med he ("han"). Ursprungligen den första ryska nationalsången från 1812 "En bön för Tsaren". Den finns även i en tysk version, det var denna som letade sig till England.
| Engelsk text | Svensk översättning |
God Save the Queen
God save our gracious Queen,
Long live our noble Queen,
God save the Queen:
Send her victorious,
Happy and glorious,
Long to reign over us:
God save the Queen.
Thy choicest gifts in store,
On her be pleased to pour;
Long may she reign:
May she defend our laws,
And ever give us cause
To sing with heart and voice
God save the Queen.
O Lord, our God, arise,
Scatter thine enemies,
And make them fall:
Confound their politics,
Frustrate their knavish tricks,
On thee our hopes we fix:
God save us all.
Not in this land alone,
But be God's mercies known,
From shore to shore!
Lord make the nations see,
That men should brothers be,
And form one family,
The wide world over.
From every latent foe,
From the assassins blow,
God save the Queen!
O'er her thine arm extend,
For Britain's sake defend,
Our mother, prince, and friend,
God save the Queen!
Lord grant that Marshall Wade
May by thy mighty aid
Victory bring.
May he sedition hush,
And like a torrent rush,
Rebellious Scots to crush.
God save the Queen!
-
|
Gud bevare drottningen
Gud bevara vår nådiga drottning
Länge leve vår ädla drottning,
Gud bevare drottningen:
Sänd henne segerrik,
Lycklig och ärorik,
Att länge regera över oss:
Gud bevare drottningen.
De mest utsökta gåvor du har,
Var vänlig ös dem över henne;
Länge må hon regera:
Må hon försvara våra lagar,
Och alltid ge oss orsak
Att med hjärta och röst sjunga
Gud bevare drottningen.
O Herre, vår Gud, res dig upp,
Skingra dina fiender,
Och få dem på fall:
Förbrylla deras politik,
Förhindra deras lömska tricks,
Till dig sätter vi våra hopp:
Gud bevare oss alla.
Inte bara i detta land,
Utan låt Guds nåd bli känd,
Från strand till strand!
Herre låt nationerna se,
Att människor skall vara bröder,
Och bilda en familj,
Över den vida världen.
Från varje fördold fiende,
Från mördarna slå,
Gud bevare drottningen!
Sträck dina armar över henne,
För att Britanniens sak försvara,
Vår moder, furste, och vän,
Gud bevare drottningen!
Herre tillse att Marskalk Wade
Må med din mäktiga hjälp
Bringa seger.
Må han uppvigling slå ner,
Och likt en strid ström störta fram,
För att krossa rebelliska skottar.
Gud bevare drottningen!
-
|
- Den sista versen, och egentligen de flesta verser utom den första, sjungs sällan.
Kuriosa
- Melodin till God Save the Queen användes mellan 1805 och 1844 som svensk national- / kungssång, så under namnet Bevare Gud vår kung. Se: [http://hem.passagen.se/minata/bild_20_dec.html Bevare Gud vår kung].
- Punkbandet Sex Pistols har gjort en låt med samma namn som denna nationalsång. Dock är den låten hatisk mot drottningen och monarkin. Se: God Save the Queen (Sex Pistols).
Se även
- Land of Hope and Glory
- Jerusalem
- Rule, Britannia
Kategori:Nationalsånger
ja:女王陛下万歳
ms:God Save the Queen
simple:God Save the Queen
Storbritannien
Det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är en konstitutionell monarki och unionsstat belägen på de brittiska öarna i västra Europa, vilken består av tre separata konstituerande länder (constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: nationerna England, Skottland och Wales, belägna på ön Storbritannien. Av den tidigare ingående och konstituerande önationen Irland, ingår nu endast den norra delen: provinsen Nordirland.
Staten skapades först 1801 genom ett samgående mellan (Förenade) Konungariket Storbritannien (1707-1801) och Konungariket Irland. Konungariket Storbritannien (grundat genom Treaty of Union 1707) var i sig en politisk union mellan Konungariket England och Konungariket Skottland. Wales var nominellt ett furstendöme inom Konungariket England.
Under det Förenade konungariket lyder också ett antal icke självständiga områden, många av dem tidigare kronkolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar. Utan att i formell mening vara underlydande till det Förenade konungariket, utan istället som underlydande till den brittiska monarkin, står dessutom kanalöarna Jersey och Guernsey, samt Isle of Man.
Unionsmonarkins officiella namn är sedan 1927 "Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland" (eng. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, United Kingdom, UK). Detta sedan att Irland 1922 politiskt delats och den södra delen fått utökat självstyre som en fristat inom det brittiska imperiet.
Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. Denna form är dock något missvisande eftersom det inte klart framgår om man syftar på en statsbildning eller en ö, eller ens vilken statsbildning man menar. Det Förenade konungariket är till invånarantalet en av Europas större stater.
Historia
Huvudartikel: Storbritanniens historia
De områden som utgör England och Wales kom under det första århundradet att erövras av romarriket och blev provinsen Britannia (latin). Befolkningen på öarna var då framför allt keltisk. Då romarna behövde trupper på andra platser och nyttan av en erövring inte verkade vara stor nog jämfört med de problem den medförde kom den norra delen av Storbritannien, motsvarande Skottland (latin: Caledonia), att behålla sitt oberoende av Rom. För att stärka gränsskyddet byggde romarna både Hadrianus mur och Antonius mur. Denna kom i praktiken att bli en gräns mellan de keltiska romano-britterna och Caledonias pikterna; de senare ett äldre folkslag av okänt, men förmodat keltiskt ursprung.
Med början under 300-talet kom den romerska delen att utsättas för allt mer omfattande angrepp av omgivande folkgrupper, irländare, pikter, saxare, angler och jutar blev ett allt större problem. När de romerska trupperna lämnade ön kring år 400 innebar detta att ögruppen blev lämnad åt sitt öde och snart försvann den romerska kulturen. Istället kom sydöstra delen av ön att besättas av germanska folkgrupper (saxare, angler och jutar) som bosatte sig i nuvarande England och som steg för steg erövrade det från britterna, denna konflikt gav upphov till legenden om keltiska kungen Kung Arthur. Britterna behöll dock Wales (som då även omfattade dagens Cornwall), men en del britter bosatte sig i numera franska Bretagne (dvs Lilla Britannien). På så sätt kom det ökeltiska språket bretonska att talas på kontinenten.
De germanska folken bildade ett flertal kungariken som efterhand förenades som Kungariket England år 927, främst genom trycket av vikingarna, som började härja ön från slutet av 700-talet och framåt. Genom Alfred den stores ansträngningar att organisera och stärka sitt rikes försvar mot de jämförelsevis oorganiserade vikingaräderna lyckades anglo-saxerna bevara sin självständighet jämtemot vikingarna. Vikingarna lyckades dock etablera en mycket stark närvaro i nordöstra England med centrum i York, den s.k. Danelagen (the Danelaw), något som fortfarande märks i ortnamn och lokala dialekter. Vikingarnas makt över England kulminerade år 1013 då den danske kungen Sven Tveskägg gjorde sig till kung av England.
Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades dock normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England.
Ungefär vid denna tid gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.
Geografi
Huvudartikel: Storbritanniens geografi
Administrativ indelning
Storbritannien är först och främst indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland.
| | |
